Mamma och pappa hade hållit mig hemma hela första veckan av sista skolåret. Ni kan ju tänka er hur glad jag var över detta faktum. Enligt mamma var det en säkerhetsåtgärd och tillsist klarade jag inte av det längre och smet ut för att ta mig in till stan och leva som en normal människa för första gången på flera veckor. Jag tog första bussen in till stan som tog cirka trettio minuter. Jag satte mig längst bak för att ingen skulle kunna smygtitta på mig. Pappa hade tagit min telefon ifrån mig för att jag inte skulle använda de sociala nätverken som ett sätt att hamna i djup depression enligt hans teorier, så jag fick sitta och kolla tyst ut genom fönstret utan musik.

När jag kom fram satte jag av mot ett utav parkerna som var precis bredvid biblioteket, trots att sommaren börjar gå mot sitt slut var det ändå rätt hyfsad värme ute.

”Ursäkta?” jag lyfte på huvudet för att kolla om det var mig den kvinnliga rösten menade. Det var en tonårstjej som stod framför mig med ett gäng utav hennes tjejkompisar. ”Är inte du den där tjejen som dejtade Harry Styles?” man såg att ett strimma hopp i hennes ögon och jag kände mig hemsk som såg mörkt på henne. En utav hennes blonda kompisar gick fram ett steg.

”Du är Spencer Cowell.”

”Spencer Anderson Cowell.” rättade jag henne. ”Och nej, jag dejtade inte Harry Styles.” sa jag hårt och bestämt, för visst talade jag sanning. Jag och Harry hade smugit runt så pass mycket att vi inte ens gått på vår första dejt eftersom Simon var på oss redan då. Jag kollade ännu en gång på tjejerna som såg ytterst 'starstruck' över att jag precis konfirmerat att jag faktiskt var en Cowell. ”Jag måste gå.” sa jag ursäktande och gick ännu ett steg mot tjejerna. ”Han är inte värd det.” muttrade jag dämpat till dem och ljuset utav hopp i deras ögon slocknade.

Jag fortsatte mot min destination och slog mig ner under ett träd längre bort i parken och andades in all den fria luften medan jag försökte få in så mycket sol som det bara var möjligt. Mamma och pappa skulle bli rasande när de kom hem från jobbet och faktiskt insåg att jag inte stannat inne som deras stränga order hade bett mig att göra. Simon hade till och med bett mamma att skaffa en barnvakt åt mig! Jag kan inte riktigt förstå varför alla var så hårda mot mig och när jag ständigt ställde frågan och bad om att få en förklaring till varför alla betedde sig som om världen var nära sin undergång fick jag bara stränga blickar och en uppläxning om att jag inte ville bli nästa Lindsay Lohan gone wild. Jag hade velat ringa Harry flera gånger och säga till honom att det som han inte ville skulle hända, redan hade hänt men varje gång stannar jag upp och tänker på tidningen som jag såg på Simons kontor, han hade gått vidare bara efter en vecka. Han vill inte höra något från mig.

”Spencer?” jag rycktes ur mina tankar och kollade på killen som kom mot mig.

”Hej, Eddie.” suckade jag trött.

”Hur är det!? Jag har inte sett dig i skolan denna veckan.”

”Kan bero på att jag faktiskt inte varit i skolan.” sa jag och han satte sig ner bredvid mig under trädet. ”Åh, så du tycker det är okej nu att allmänheten kan se oss?” Eddie kollade bara skyldigt på mig. ”Så länge jag står i tidningen är det alltså okej att allmänheten ser dig tillsammans med mig?” jag började låta riktigt arg nu och normalt sätt skulle jag aldrig låta honom komma åt mig på det sättet.

”Sluta folk stirrar.” muttrade han tyst.

”Tro mig! Dom har stirrat i mer än tre veckor nu för att vara exakt, för att jag! JAG! Är tydligen 'Americas most wanted' nu på grund utav något sur irriterande britt!” jag spottade ut det sista ordet och började gå där ifrån.

”Vad har vår relation med det att göra!?” ropade han efter mig och jag nästan sprang tillbaka för att se rakt på honom.

”För att det finns inget vi. Det har aldrig funnits ett vi.... Och det finns definitivt inget vi nu heller.” jag var rosenrasande och alla i hela parken kollade på oss. Jag kollade mig omkring och jag kände på mig att jag inte ville vara här inom några minuter. Mina andetag började bli jämna igen och jag försökte lugna mig så gott det går. ”Ses i skolan.” muttrade jag och drog upp huvan på min hood jag hade burit omkring på och började springa mot ett fik längre bort för att söka efter en telefon. När jag kom in genom dörren var det nästan folktomt och jag bad om ursäkt för vad som skulle betyda att ägaren snart skulle bli tvungen stänga för någon timme. Han kände givetvis igen mig och gav mig telefonen samtidigt som han började stänga igen fiket och tog in sina utemöbler.

”Mum?” sa jag så fort signalen gick fram.

”Where are you? That's not our phonenumber!”

”I'm so sorry but you need to pick me up right away!”

”I can't go from work. I have a very important meeting in five minutes! I'll make a call and see who can pick you up.” hon lade på och jag satte mig ner på en utav stolarna.

”Skulle jag kunna få en kopp varm choklad?” Frågade jag servitören som såg rätt förvånad ut men också lättad utav att han fick en extra rast. Han nickade ivrigt och kom tillbaka efter ett tag med koppen som var fylld med choklad och vispgrädde. Jag tog fram två hundra lappar och gav till honom.

”Den kostar bara trettio kronor.”

”Det är det minsta jag kan göra. Ni går säkert back på grund utav att jag är här.”

”Faktiskt med vinst. Vi har sällan så många kunder om dagen här.” sa han och gav mig ett charmigt leende. Efter ett tag ringde mamma upp igen och servitören svarade. Han lyssnade länge och sa att han förstod situationen och gav sedan över luren till mig.

”Honey, I can't get hold of dad or granny. You just have to figure something out. Maybe you could call the cops and they could give you a ride home.” hon lät stressad.

”Don't worry, I'll figure something out.” Jag lade på och kollade på servitören. ”Så vad kör du för något?”