I huset började vi räkna ner dagarna inför Harrys resa till USA med resten utav killarna, ju längre tiden gick desto stökigare blev det i huset med kläder och saker han ville ha med sig. Mina tankar om resan höll jag helst för mig själv medan jag kollade på då Harry började packa en utav resväskorna på golvet. Det var en ytterst liten packning han fick ta med sig, något han svor lågt över hur han faktiskt skulle få plats med allt. Lockarna var tillbaka dragna i en tofs på huvudet för att inte störa honom där han satt på golvet i endast ett par shorts som satt lågt på höfterna.

”You know, you could always take a bigger suitecase.” påpekade jag där jag satt på kanten av sängen och granskade honom. Jag hade låtit bli att erbjuda honom min hjälp då jag uppenbarligen bara skulle vara i vägen, min erfarenhet i att packa var inte den bästa och att gissa rätt klädesplagg i Harrys garderob var som att hitta rätt sandkorn på en strand. Trots hans ointresse för mode så var hans garderob tillräckligt stor för att få plats med en mindre familj där inne.

”They won't let us.” muttrade han. ”I'll stink when you come and visit in a month.”

”I don't mind as long as you shower... Because you will shower, right?” sade jag roat och han vände bara på huvudet mot mig och räckte lekfullt ut tungan. Enkelt hoppade han upp på sina långa ben och tog sig över till mig, lekfullt stångade han sin panna mot min medan hans händer landade enkelt på mina nakna ben, jag hade endast en utav Harrys t-shirts på mig. Men lekfullheten försvann efter ett tag då de gröna ögonen granskade mitt besvärade ansikte.

”You trust me, right?” hans låga raspiga röst var tveksam, osäker och rädd över vad svaret var, jag nickade bara lite och suckade.

”Yeah.” sade jag lågt och bet mig i läppen innan jag drog mitt huvud bakåt så våra pannor inte längre höll kontakten.

”Then, what is it that's bothering you?” hans panna hamnade i djupa veck medan han granskade mitt ansikte, det var uppenbart att han såg rakt igenom mig.

”Okay, so maybe it's a part of you that's bothering me.” sade jag tveksamt och han log lite av att jag erkänt.

”Aah, what part, babe?” han pussade mig på pannan innan han drog sig bakåt och satte sig ner bredvid mig.

”I know you wouldn't do anthing on purpose, but there is a lot of temptations out there...” började jag obekväm med ämnet jag skulle bli tvungen att dra upp.

”I'm waiting for you.” sade han bestämt och jag kollade upp på honom för att se om han menade allvar eller skojade, men hans ansikte var ytterst hårt och menande.

”And I thank you for that, it's just that... I could punch somebody and end up in jail for thirty minutes if somebody doesn't get the memo that we're together.” jag refererade till Harrys tidigare incident med Dylan, något som genast lättade upp stämningen igen. Mitt favorit leende lekte på hans läppar medan han kollade ner i golvet.

”And I would bail you out everytime.” mumlade han roat innan hans ögon fäste sig vid mina. Jag bet mig tveksamt i min underläpp medan jag granskade hans maskulina ansiktsdrag, den dominanta käken, hans morgonstubb som stuckit mig ett antal gånger inom omloppet av några timmar, hans fylliga läppar...

Harrys kropp flyttade sig närmare mig innan en ömsint kyss placerades på mina läppar, jag blev förvånad över gesten då jag faktiskt inte riktigt förväntat den. En hand trycktes mot min axel och manade mig ner på det mjuka täcket, han placerade sig ovanför mig och lutade sig ner mot mig så att det endast var några få centimeter kvar. Heta andetag kändes över mitt ansikte innan han började placera små pussar över min käke och upp mot mitt öra.

”I love you.” hans raspiga röst var alldeles intill mitt öra, något som gav mig en rysning enda ner till tåspetsarna. Orden var fortfarande nya för oss, de skrämde mig fortfarande, men det kändes skönt att höra någon säga dem. Jag slöt mina ögon och kände hans ögonfransar ge mig fjärilskyssar mot min kind.

”I love you.” nästan viskade jag fram och ett skakigt andetag släpptes från mina särade läppar.

”When you see me on tv, or on stage or when you hear a song on the radio. Remember that you're the only one that can make me feel twenty pounds lighter...” han rullade av mig och satte mig bredvid mig innan han försiktigt tog min hand. ”You're the only one that can do this...” han tryckte min hand mot hans fjäril. ”And the only one in the world that can do this.” utan att släppa min hand lutade han sig ner mot mig och mötte mina läppar försiktigt. ”I'm yours.” mumlade han mot mina läppar och jag kunde inte låta bli att le.

”And I'm yours.” sade jag lågt och pussade honom en sista gång innan han drog sig bakåt. Snabbt hoppade han ner från sängen och drog åt sig en t-shirt som han enkelt drog över sitt huvud och kom sedan fram till mig igen och sträckte ut sina händer i en hjälpande gest.

”Come, I want to show you something.” sade Harry hemlighetsfullt, jag tog hans händer som drog mig upp från min liggande position.

”What?” frågade jag nyfiken.

”You'll see.” var det enda han sade innan han drog mig efter sig ner till andra våningen, vi kom fram till sista dörren i den långa hallen, till ett rum som jag aldrig varit inne i förut eller ens tänkt på. Innan han öppnade dörren ställde han sig bakom mig och lade en stor hand över mina ögon för att jag inte skulle se.

”Hey!” utbrast jag och försökte dra bort den, men gav upp efter ett tag då han bara höll kvar den.

”Don't sneak peek.” envisades han glatt intill mitt högra öra. När jag hörde dörren öppnas med ett klick letade jag reda på hans andra hand för att försäkra mig på att jag inte skulle tappa balansen. Men hans kropp pressades säkert mot mig då han ledde mig försiktigt in i rummet, hans hand låg fortfarande säkert för mina ögon. Han stannade oss då vi tagit några steg in i rummet, det luktade nymålat.

”Are you ready?” frågade han nervöst och jag suckade.

”I don't know, should I be worried?” frågade jag ironiskt och ett lågt skratt vibrerade i kroppen bakom mig innan han lät hans hand falla och ett par starka armar lades runt mig då jag öppnade ögonen. Jag möttes utav ett himmelsktblått rum, det var som att jag hamnat i himmeln. Fåtöljerna som stod vid fönsterna var kritvita, som moln och pianot i mitten av rummet var minst lika vitt.

Synen av rummet gjorde mig mållös där jag stod i Harrys famn och kollade runt i rummet.

”I thought you missed your piano back in the old house.” sade han och lutade sin haka mot min axel medan han lät mig samla mig.

”I haven't played since my dad died.” sade jag förvånat, osäker på hur jag skulle reagera över hans överraskning.

”Then, take your time, I just thought you might wanted your own space here in the house so I got some help from Liam to pick out a piano. And I had the walls repainted.”

Jag bet mig i underläppen medan jag granskade rummet som såg ut som en bit av himmeln hade trillat ner på jorden.

”It's incredible, thank you. I love it.” Jag vände mig runt i Harrys grepp för att kolla upp på killen bakom mig. Han log ner mot mig och jag ställde mig på tå för att nå upp till hans läppar men han fick ändå böja ner huvudet en aning då jag inte nådde riktigt enda upp till hans läppar.

Snart drog jag mig ur hans grepp och tog mig en närmare titt på pianot, den vita lacken sken och lös upp hela rummet. Jag satte mig ner på den vita pallen som hade en skinndyna och öppnade locket till tangenterna och lät mina fingrar stryka försiktigt över dem. Harrys ögon granskade mig innan jag försökte blunda och stänga ute hans nyfikna blick, snart började mina fingrar leka över tangenterna precis som om det vore igår jag spelade sist. En bekant gammal melodi ekade i det nästintill tomma rummet, en Debussy komposition.

När jag öppnade ögonen igen stod Harry lutad över pianot och granskade mig intensivt, jag nickade mot pallen bredvid mig som ett tecken på att han skulle sätta sig ner. Han förstod gesten och satte sig ner försiktigt utan att försöka störa mig, snart gled jag in på en melodi som jag visste Harry kunde, det var ju trots allt hans låt.

”Shut the door, turn the lights off. I wanna be with you, I wanna feel your love...” jag svalde hårt, nervös över att ens behöva sjunga, något jag inte gjort på flera år, min röst lät raspig och ouppvärmd. Detta hade varit ett sätt för mig att komma undan hemskheterna som varit runt om mig och nu när det inte fanns några sådana, så fanns det egentligen ingen anledning till att spela alls förutom för nöjesskull. ”...Trembling hands, touch skin...” Tveksam ledde jag in mina händer i den högre delen av låten och lät Harry ta över sången medan jag fortsatte spela. Hans röst var mer passande till låten och jag satte den högre stämman vid vissa tillfällen men lät honom fortsätta sjunga till låtens slut.

”It's a sad song, now that I am thinking about it.” mumlade han lågt.

”Well, that depends on how you think about it.” sade jag och ryckte på axlarna. ”But when I think about the song it only brings up happy memories. And then it ain't that sad anymore.” Jag kände en hand läggas på min höft, ett tecken på att han visste vilka minnena var, han var i vart enda minne jag hade utav den låten. Då vi hört den i bilen eller vi gått omkring om nynnat på den, det var den enda låten jag faktiskt riktigt kunde utav bandets låtar, vilket kanske var pinsamt att erkänna men jag tyckte det var tillräckligt.

”It's kind of our song, isn't it?” sade Harry smått roat och jag kollade upp på honom, ett leende lekte på hans läppar och smilgroparna poppade fram i hans kinder. Jag nickade innan han pressade sina läppar mot min panna.

”I'm going to miss you.” mumlade jag lågt och lutade mig mot hans hårda bröstkorg, mina kinder hettade av mitt erkännande.

”I'm going to miss you like crazy, but we'll talk every day and in a couple of weeks you'll come over to the US. And you have Eleanor to talk to, you guys haven't meet yet and I think it's time that you do.” Jag nickade långsamt, jag visste att han försökte få mig på bättre tankar, men det var bara omöjligt just nu. Mitt humör var nere i botten även om jag satt med min pojkväns armar runt om mig och hans försäkrande ord, så kände jag mig fortfarande rädd. Det skulle betyda att jag skulle möta Dylan ensam, jag skulle bli tvungen att öppna mitt antagningsbrev ensam, jag skulle bli tvungen att möta allmänheten helt ensam. Allt det skrämde skiten ur mig och det kändes bara ännu värre att inse att Harry faktiskt inte skulle vara där, han skulle vara på andra sidan jordklotet.

Tystnaden föll över oss och jag kollade runt i rummet ett tag, solen började skina in genom de gigantiska fönsterna.

”You sing really good, like an angel.” Harry bröt tystnaden med sin raspiga röst. ”See, you fit in here. An angel in heaven.” jag skulle aldrig kunna se mig på det sättet som han beskrev mig på, det skulle betyda att mitt liv var perfekt, vilket det inte var. Jag var ingen ängel, långt ifrån faktiskt. ”You're my angel.” mumlade han lågt intill mitt öra och hans varma andedräkt lekte över min hettande kind.

Dagen då det var dags för Harry att åka iväg med killarna var rätt svår att hantera, det var verkligen svårt att förstå hur länge han faktiskt skulle vara borta. En ömsint halvtimme passerade utan att vi släppte varandra men samtidigt höll vi samtalet till ett minimum, några oönskade tårar dök upp och Harry pussade bort dem och försökte vara den starka utav oss genom att hålla tillbaka sina känslor så mycket som möjligt.

Men snart tvingades jag backa tillbaka med Eleanor bredvid mig, som jag just träffat. Louis hade tagit sig hit med henne då Harry bett honom, jag tror nog hon var lika förvirrad som jag över vad han egentligen ville. Harry pussade mig på huvudet innan han hoppade i den svarta bilen utan att vända sig om, tillsammans med Louis och Niall.

En stöttande hand tog min och kramade åt den hårt då bilen lämnade uppfarten till Harrys hus och körde ut på vägen, jag var ensam igen. Om man nu inte skulle räkna med den extremt vackra tjejen bredvid mig som såg ut som en fotomodell, Alice som var iväg med några vänner och mina kompisar som jag fortfarande inte pratat med sedan bråket mellan Harry och Dylan. För första gången någonsin så var jag rädd för att vi inte skulle prata med varandra någonsin igen, tystnaden hade uppenbarligen delat upp oss i två läger, jag var på Harrys sida, Emma och Felicia var på Dylans. Jag vet dock inte vad mina kompisar fått höra om bråket egentligen, men jag antar att de skulle höra av sig så snart de är redo för att reda ut tystnaden vi hade mellan varandra.

”Let get inside, it's a bit cold.” föreslog Eleanor som började dra mig in i huset igen, jag torkade bort de fördömda tårarna och snörvlade lite för att ta mig samman en aning. Hon verkade vara en sådan som blev vän med alla, något som förvånade mig då jag såg henne för första gången för en timme sedan och hon såg ytterst bitter ut. Nu där emot verkade hon mer lättad, hennes brunetta vågiga hår var uppsatt i en boll på huvudet och hennes somriga klädsel som innehöll en magtröja och ett par skjorts som hade hög midja.

Det förvånade mig att den vackra tjejen inte gråtit, men hon kanske inte var en som grät. Jag hade varit en som inte brukade gråta... Men sen träffade jag Harry och nu började jag gråta så fort jag såg en hundvalp, min irritation över detta faktum var fanns ständigt där och en liten röst inne i mitt huvud bad mig ständigt att samla mig.

Under tystnad satte vi oss ner i vardagsrummet och jag var osäker på vad Harry faktiskt ville att vi skulle prata om, plus denna situationen var bara konstig. Våra pojkvänner hade precis åkt i väg för att vara borta i fyra månader, jag satt här med en helt främmande människa och försökte sluta gråta, uppepå allt så verkade jag vara i något slags tyst krig med mina riktiga vänner.

”How are you feeling?” Eleanors ljusa stämma bröt tystnaden och jag kollade upp på tjejen framför mig som uppenbarligen suttit och stirrat på mig ett tag nu.

”Weird.” erkände jag lågt och satte mig tillrätta i soffan medan jag granskade henne där hon satt i fåtöljen, mina ögon vandrade ut genom fönstret, det hade börjat små regna och de gråa molnen över London verkade inte vilja lämna himmeln.

”It's getting easier, you know.” sade hon och log ursäktande mot mig.

”It didn't seem like it.” jag visste inte varför jag var så spydig, men det irriterade mig då hon faktiskt ljög om att det skulle bli enklare, hon kanske inte grät, men hon visade definitivt känslan av motvillighet.

”Okay, it gets worse.” sade hon och suckade, hon grimaserade mot mig och jag denna gången var det min tur att le ursäktande mot henne. ”It's getting harder and harder each time.”

”That seems logic, in some kind of twisted way.” jag nickade långsamt och försökte komma på något bra att säga.

”Yeah, it kind of does.” hon nickade och kollade ner i sitt knä. ”Both you and me are in a really weird situation, sometimes they are here for six months and then they leave for four. You feel abandoned and a bit unsure what's goign to happen.”

Hennes beskrivning träffade mitt i prick, jag kände mig övergiven. Men samtidigt visste jag att allt skulle bli bra, Harry skulle komma tillbaka eller så skulle jag få komma till honom, vi skulle se varandra igen. Fast den tanken var svår att föreställa sig för tillfället.

”You know what's fun to do when you're feeling down?” Eleanors humör hade ändrats och jag drogs tillbaka till verkligheten där hon nu satt rakt i ryggen och kollade förväntansfullt på mig.

”What?”

”How about we have a sleep over? I'm in town for the weekend and our boyfriends are just about to get out of the country.” hennes ögon lös av friheten som just getts till henne, jag kunde inte låta bli att le.

”That sounds fun.” erkände jag och flinade mot henne, hon hovade upp sin mobil och börja knappa på den.

”What pizza would you like?” frågade hon glatt medan hon satte telefonen mot sitt öra.

”You pick.” sade jag utan att tänka mig för, hon nickade bara försäkrande över att hon visste exakt. Jag bad lågt för mig själv att inte ta något med lök på, en utav de få sakerna jag absolut inte klarade av att äta utan att må illa efteråt.

”Hi, I'd like to order, could you drive it home?” Eleanor stannade upp och satte sig bekvämt i fåtöljen igen medan hon lyssnade. ”Okay, great. We'll take a capricciosa and a hawaii. There's no onion on it right?”

Jag kollade förvånat upp och hon flinade mot mig, hon avslutade telefonsamtalet och lade telefonen på soffbordet.

”You know what?” sade jag och kunde inte sluta le.

”What?”

”I think we are going to be really good friends.”

+29 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 ”Cece?” hörde jag på andra sidan badrumsdörren. Jag hade precis rett ut mitt morgonrufs och var reda att möta dagen, jag var inte riktigt säker på vad som skulle hända, något jag nu för tiden borde vara van vid. Enda sedan jag blev tillsammans med Harry hade mina vardagar varit allt annat än normala, och denna skulle definitivt inte bli något undantag, till viss del gjorde det mig orolig för jag hade en ond aning liggandes i magen. Visst, dagen hade börjat bra men allt kunde bara gå utför här ifrån.

”Ja?” ropade jag tillbaka till Alice som antagligen stod och väntade på svar. Nervöst drog jag en blond slinga bakom örat innan jag öppnade dörren och fick syn på min syster som fortfarande stod i sin pyjamas och höll upp min mobil.

”Eh... En man söker dig.” sade hon besvärat, jag drog förvirrat ihop mina ögonbryn innan jag långsamt tog mobilen och förde den till mitt öra, så snart som möjligt försvann Alice in i badrummet och låste dörren bakom sig.

”Hello?” min röst lät ansträngd och tveksam, min vaksamhet mot mannen på andra sidan var uppenbar.

”Hi, Miss Sonenclar. I'm Fredric Westwick from Modest management...”

”Ehum... Hi.” sade jag och skrattade nervöst till, jag började gå upp för trappan till översta våningen för att se om jag missat Harry, men sängen var fortfarande obäddad och det var uppenbart att han inte kommit tillbaka. Jag satte mig försiktigt ner på sängen och lyssnade på vad Fredric hade att säga.

”Well, I assume you are aware about Harry's little fight yesterday and...” jag grimaserade över hans ord. ”Harry didn't want us to talk to you about this but we kind of need you to get down to our office.”

”A-Alright, yeah, sure.” stammade jag fram, smått förvirrad över varför Harry inte låtit dem prata med mig, men jag antog att jag inte skulle behöva fråga, så jag lät bli.

”Could you posibly take Mr. Styles with you?”

”Ehm... he's not in, at the moment and I don't know when he's coming back, so...”

”It's alright, as long as you'll be here, then it's not any problem. I'll see you as soon as possible then?”

”Yes.” jag fick inte chansen att säga hejdå, utan han lade på direkt och lät mig sitta där som en idiot med telefonen mot örat. Jag lät handen med mobilen snart glida ner till sängen och jag släppte enheten på det mjuka täcket innan jag slängde mig ner bland kuddarna och skrek ut min frustration. Men något lugnande föll i mig då jag kände doften som fortfarande var i kuddarna, Harrys maskulina doft blandat med en parfym fyllde mina sinnen. Hårt slöt jag mina ögon och absorberade hans doft, jag skulle bli tvungen att möta några extremt obehagliga män helt själv, så jag skulle behöva all styrka jag kunde få.

Jag tog mig till Londons centrum genom att leta rätt på bilnycklarna till Harrys Range Rover som stod övergiven i garaget, uppenbarligen hade Harry tagit Audin. När jag kom in i receptionen till den renoverade byggnaden möttes jag utav en ung tjej med korpsvart hår, hon granskade mig utan att säga något och pekade på kontoret rakt fram innan hon fortsatte ner i sina papper. Jag lät mina slitna skor röra sig över det fina glansiga trägolvet mot kontoret som hade glas som väggar, jag höjde en nervös hand för att knacka försiktigt på glaset.

Den brunetta kortklippta mannen som satt på andra sidan skrivbordet kollade upp och log lite innan han vinkade in mig.

Kontoret var stort och rymligt, ett fåtal bokhyllor stod längs väggarna men annars var väggarna kala och innehöll inga foton, det stora skrivbordet stod i mitten av rummet och hade ett par skinnfåtöljer framför sin. På skrivbordet fanns det två skärmar och en namnskylt som sade mig att jag kommit rätt.

”Take a seat, Miss Sonenclar.” sade Fredric Westwick, jag kände igen hans röst, men jag hade föreställt mig honom med smal och nördig. Hans kroppsbyggnad var vältränad och det var tydligt att han inte hade något att skämmas för under hans kostym, han måste vara i mitten på sin trettio års ålder och såg ut att ha en bra hälsa.

Jag satte mig obekvämt ner i en utav skinnfåtöljerna under tystnad, detta var lite som att bli skickad till rektorn efter att ha gjort något fel på en lektion. Där emot hade jag faktiskt gillat min gamla rektor och jag hade mycket hellre suttit i hans kontor just nu än Fredrics.

”So, what's your side of the little incident yesterday?” han klickade ett sista klick med datormusen innan han vände sina iskalla blå ögon mot mig, jag kände att jag sjönk ihop lite ytterligare. Han höjde otåligt på sina buskiga ögonbryn innan jag faktiskt insåg att han väntade på ett svar.

”Ehum... I wasn't actually there until the end.” sade jag besvärat och sträckte på ryggen lite innan jag sjönk ihop igen.

”Where were you?”

Jag bet mig besvärat i läppen och kollade runt i hans bokhyllor efter ett tecken på att han hade barn eller fru, men hittade inget. Mina läppar pressades ihop medan jag svor långt i mina tankar, det var oftast ett tecken på att han jobbade för mycket eller hade ett allvarligt problem.

”I was with my friends, you see, we had a little bit of an arguement but we sorted things out and one of my friends surpriced me with my car. So that's where we were at the moment everything started...” jag svalde hårt och funderade om jag borde fortsätta, om detta var någon sorts polisutredning eller om jag bara skulle sluta prata.

”So you weren't anywhere near Mr. Styles when he started the fight?”

”He started it?” frågade jag förvirrat, jag insåg snart att jag inte skulle få ett svar, Fredric gav mig bara en ogillande min innan jag skakade på huvudet. ”No, I wasn't sir.”

”Are you aware that the other guy is pressing charges against Mr. Styles? And that he went to jail for thirty minutes last night before any of his relatives could bail him out?”

”He didn't call me or anything...”

”He didn't want to.” avbröt han mig strängt, jag gissade att det var dags för min utskällning nu och jag satte mig på mina händer för att inte låta honom se hur mycket dem skakade. ”He wanted to protect you by not telling you anything, this is huge in the media and your little guy friend gave the Channel four a statement about it this morning. Harry is a troubled kid, we all have had really though making him do the right stuff the last couple of months. But when you came in to the picture we thought everything was over. Until now, we are concerned that this will happen again and we are not sure you should be together as a couple. It's not good for you two or the publicity.” jag bet mig frustrerat på insidan av min läpp för att inte börja gråta, hårt svalde jag ner klumpen i halsen och väntade på en fortsättningn. ”You seem like a reasonable girl, how much du you want for pretending that this never happened and you and Harry just are friends. You move out with your little sister and never come back.”

Min haka föll och jag blinkade ett antal gånger i ett hopp om att han hade skojat och tog tillbaka just det han sagt. Men snart insåg jag att jag satt i ett kontor med en man so uppenbarligen inte hade ett humoristiskt ben i hela sin kropp, han menade faktiskt fullt allvar, han väntade på en summa pengar.

”A million pounds? Two? Ten?”

”Woah! Pull the breaks, dude!” utbrast jag, all rädsla och alla tårar var borta, jag var inte rädd och ledsen längre, jag var arg. Att någon skulle vilja erbjuda mig pengar för att göra slut med Harry var något som inte lät vettigt för mig, att någon skulle kunna sälja sig så. ”What the hell are you trying to do here? I understand your concern about Harry, I am worried as hell, but do you think this has been easy for me? Huh? We saved each other and we will keep doing that. He means everything to me, you could put me down on a deserted island somewhere in the middle of the freaking ocean...” jag ställde mig upp och gjorde en gest med min hand. ”with Harry, and I would survive. Because we got each other, that kind of love is irreplaceable. And if you think for a second, that I will accept your money... Then you, sir. You're most likely delusional.” Aggressionen som jag kände för mannen bakom skrivbordet blev bara ännu värre då han piercade sina iskalla ögon i mig, men istället för att säga något mer vände jag mig om och började gå ut ur kontoret med raka steg ut från byggnaden. Om jag skulle vända mig om för att kolla på honom en gång till skulle jag gått tillbaka och slagit honom, därför fortsatte jag bara gå.

Argt drog jag upp min telefon och letade rätt på något utav bandmedlemmarnas nummer, jag fick enkelt tag i Nialls via min syster som verkade förstå min irritation genom bara kort och enkelt ge mig numret jag ville ha och sedan lade på. Jag slog snart in numret på min mobil då jag nått bilen som stod ett kvarter ifrån det flotta kontoret jag just stormat ut ifrån.

”Hello?” hörde jag den irländska dialekten på andra sidan, det var uppenbart att han inte känt igenom numret.

”Hey, Niall it's me, Grace. Could you give me the address to the gym Harry works out in?” sade jag, tystnad följde i några sekunder innan jag hörde en suck.

”Eh... Sure...”

Efter att kört fel två gånger, svurit minst hundra och snäst ett flertal arga kommentarer för mig själv hittade jag till den näst intill övergivna byggnaden i södra delen av London som jag aldrig varit i. Jag var smått rädd över att ta mig ut i dessa gatorna själv, men hettan av min ilska värmde mig fortfarande då jag klev ur och kunde inte bry mig mindre för tillfället vart jag befann mig. När jag kom in i rummet före gymlokalen stoppades jag utav en stor svartklädd man som säkert var mer än två meter. Hans läskigt långa kropp skulle normalt sätt skrämma mig och alla försvarstekniker skulle flyga runt i huvudet på mig, men det enda jag tänkte på var Harry. Mannen framför mig granskade mig ett tag, mitt ilskna uttryck avgjorde antagligen vem jag var då jag gav honom en mörk blick och han lät mig passera utan att säga något.

Hårt knuffade jag upp glasdörren till de tomma gymmet, det enda som hördes var stön och slag längre in, den stora läskiga lokalen var under mörker och alla maskiner stod tomma och kastade skuggor över det mörka rummet. Längre in såg jag ljus komma från ett lysrör i taket som gjorde ett konstant surrande ljud. Jag rundade ett antal pelare innan jag fick syn på en svettig tränad rygg, lockarna var tillbaka dragna av en bandana, hans nakna överkropp avslöjade de färska blåmärkena. Ett par svarta shorts satt ledigt på hans höfter, ett par neon gula gympaskor gjorde små gnisslande ljud medan han ständigt joggade på stället och ett par vita hörlurar var intryckta i hans öron medan de svarta boxningshandskarna konstant träffande den röda säcken som hängde från taket.

Jag gick runt några maskiner för att få en bättre blick av hans ansikte som varit full med blod senaste gången jag såg honom. Men snart vågade jag inte gå längre då jag stod fem meter ifrån honom, jag såg halva hans ansikte nu. Han såg spänd och fokuserad ut, hans näsa hade en vit plåster liknande sak över sig, det spruckna ögonbrynet hade var över plåstrat, men trots dessa bristerna såg han lika snygg och vacker ut som vanligt.

Snart stannade han upp och torkade bort svetten han hade i pannan med sin underarm, av ren reflex kollade han mot mig och det var uppenbart att jag hade smugit upp på honom.

Harry drog frustrerat ut sina hörlurar ur ögonen och svor lågt.

”Damn, Grace. You scared the shit out of me.” muttrade han och stängde av den lilla ipoden som låg i hans ficka. Chocken av att se hur dåligt hans ansikte kvar gjorde mig förvånad och tog några få steg fram mot honom för att se tydligare i det starka ljuset från lampan i taket, självklart missförstod Harry min fåspråkiga entre.

”Please, don't be scared of me.” sade han pinat, jag skrattade bittert till och tog några modiga steg fram till honom.

”You're boxing too? Is there anything else I should know about you? Because this day have been just amazing.” fräste jag, ironin i min röst var tjock.

”You're angry?” han var uppenbart förvirrad och rynkade sin panna i djupa veck medan han granskade mig. ”Yeah, I box. You want to try?” frågade han istället, då jag inte svarat, han smått osäker på vad som pågick, jag kollade tveksamt mot den röda säcken bredvid oss innan jag argt drog av mig min hoodie och avslöjade min tighta t-shirt under som jag hade på mig tillsammans med ett par ljusa jeansshorts, jag drog åt mig boxhandskarna som Harry höll i.

”Let's have it a go.” sade jag argt. ”Okay, the first hit is for Modest.” började jag och slog till den röda säcken hårt, av någon anledning släppte min ilska lite, jag kollade upp på Harry för att förklara men hans ansiktsuttryck förvånade mig igen genom att vara förstående. ”They called by the way.” innan jag slog nästa slag med ett stön. ”The second one is för Fredric Westwick and his thoughts about trying to give me money.” lättnaden i min kropp av att slå på något gjorde att jag slog två gånger för nästa anledning. ”And this is for the most crapy twentyfour hours in my life. And this is for your lousy apology last night...” jag slog några gånger till, jag tappade tidsfattningen om hur länge jag hade stått och slagit på säcken, jag glömde bort vart vi befann oss och det var nästan så att Harry också försvunnit. ”And this is for me, because I am in love with the idiot who hit my friend and made yesterday to the worst day of my life...” orden föll bara ur mig och jag fick inte chansen att hindra dem innan de hängde i luften mellan oss. Jag stannade upp och andades tungt, skyldigt kollade jag upp på Harry under mina ögonfransar, det var tydligt att han hört vart enda ord jag sagt. De gröna vackra ögonen som jag försökte undvika stirrade ner på mig medan jag drog av mig handskarna och lät dem falla till cementgolvet med varsin duns innan jag tog upp min tröja och sjönk ner på en av stolarna längre bort som stod uppradade mot den vita tegelväggen. Jag lät min tröja hamna på stolen bredvid innan jag drog upp fötterna på trästolen och slog mina armar runt dem innan jag gömde mitt ansikte.

Jag hörde gympaskor mot cementgolvet som gnisslade några gånger medan Harry rörde sig, jag kände att mina kinder hettade och var generad över erkännandet, det var första gången jag sagt de orden ut högt. Det var inte heller sättet jag ville säga dem på. Men för första gången på länge kände jag mig lättad och inte arg eller frustrerad. En försiktig varm hand lades på mina armar som var hårt spända runt mina ben. Jag vågade inte kolla upp, så jag satt kvar i samma ställning och hoppades på att han skulle gå där ifrån och låta mig vara ifred, istället greppade han min hand och drog försiktigt bort den från min andra arm så att mina fötter tappade fästet på stolen och föll ner med en duns i golvet. Mitt huvud var fortfarande nerböjt för att inte möta hans blick, mitt blonda hår föll ner som gardiner runt mitt huvud medan jag försökte dra bort mina handleder från hans grepp, snart lyckades jag.

”Grace, just look at me.” han lät trött men fortfarande vaksam. Jag drog bak mitt hår, frustrerat bet jag mig på insidan av min kind medan min blick gick mellan hans ögon, hans bara överkropp och det övriga gymmet. Han satt på huk framför mig och försökte fånga upp min blick men misslyckades varje gång, men jag kunde inte låta bli att förundras över hur vältränad han var, jag ville röra honom, känna hans varma hud under mina fingertoppar.

”Please? Just do as I say.” Harrys röst var låg och ironisk, men när jag mötte hans blick tillslut var jag nervös, nästan skräckslagen över vad han skulle säga. De gröna vackra ögonen granskade mitt hettande ansikte under tystnad, de genomträngande ögonen fick mig att känna mig helt naken. Jag skulle kunna sitta i underkläder och ha ungefär samma känsla som jag hade just nu när jag var fullständigt påklädd, något man inte kunde säga om Harry som fortfarande var utan t-shirt.

Hans långa fingrar gick på en upptäckt över min kind, försiktigt fäste han några slingor hår bakom mitt öra innan han fortsatte över mina läppar, hans tumme strök försiktigt över min underläpp.

”I love you, Grace.” Harrys tysta ord var knappt hörbara, hans gröna ögon väntade på respons. Jag kände mina kinder hetta ännu mer, ett litet leende kröp upp okontrollerat över mina läppar, jag bet mig lite i läppen för att hindra ett okontrollerbart fnitter. Ett flin lös upp hans ansikte och gjorde att skadorna i hans ansikte inte såg fullt så allvarliga ut längre, smilgroparna poppade upp i kinderna och fick honom att se ut som ett barn.

”Sorry, I didn't hear you.” skojade jag, osäkert letade min hand fram till hans som hamnat på mitt ben.

”I love you.” upprepade han och pussade mig på näsan, jag hoppade till av ren reflex. Det var konstigt höra honom säga de orden, de ord som jag faktiskt bara yttrat till mamma och pappa i yngre år. Jag lade mina armar runt hans hals och drog honom närmare, jag kände hans händer på min rumpa och drog mig fram på stolen så jag satt på kanten. Våra näsor snuddade vid varandra medan vi andades in varandras heta andetag, våra fåniga leenden bröts då våra läppar möttes i en försiktig kyss.

”I love you too.” mumlade jag mot hans fylliga rosa läppar innan jag kände han pressade sig emot mig ytterligare och föll ner på knä för att komma närmare. Harrys varma överkropp var fortfarande fuktig av svett, något jag inte kunde bry mig mindre om.

Våra tungor lekte med varandra i kyssen som blev allt hetare ju längre tiden gick, mina händer letade sig upp till hans lockar och hans händer låg säkert på mina höfter, för att försäkra sig om att jag inte skulle gå någonstans. Jag drog mig tätare intill honom då hans huvud sänktes och började kyssa min hals, jag njöt utav kontakten och mina ögon förblev slutna av behandlingen han gav mig. Ett antal gånger sved det till då han sög för länge på en och samma plats, men snart hittade han min svaga punkt, precis under örat, ett gnyende släpptes från mina särade läppar och mina korta naglar grävdes in i hans rygg av ren reaktion. Ett lågt stön mullrade från Harrys hårda bröstkorg som pressades mot min mjuka. Allt jag kunde tänka på var Harry, hans stora händer, hans fylliga läppar, hans kropp som pressades mot min, allt annat runt om fanns inte.

Hans läppar återförenades snart med mina i ett leende, hans händer lämnade sina positioner från mina höfter och letade sig upp under min t-shirt, han tryckte mig ytterligare lite närmare honom men stannade motvilligt på min rygg. Värmen från hans handflator värmde upp hela mig, en sista mjuk puss placerades på mina läppar, innan de särades för att hämta luft. Våra pannor lutades mot varandra medan våra andetag var ojämna och korta, jag öppnade ögonen för att möta hans vackra gröna ögon som var nu var mörka av lust, det var uppenbart att vi båda var upphetsade av den heta stunden.

”I'm really sorry for what happened yesterday.” sade Harry med sin låga raspiga röst som gav mig rysningar. ”He just... I shouldn't have...” jag pressade mina läppar mot hans igen för att få honom att sluta prata.

”Shut up.”

”No one has even told me to shut up like that before.” mumlade han roat mot mina läppar. ”But okay, I'll shut up if you do that again.”

+29 Kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 ”This car is awesome!” utbrast jag när jag satt i bilen bredvid Felicia då vi körde ut den på banan, Felicia satt i förarsätet och lös utav lättnad över vår konversation inne i omklädningsrummet, oss tjejer emellan. Vårt samtal hade varit snabbt och enkelt, då jag faktiskt inte riktigt förstod vad allt handlade om från första början. Då jag konstaterat att jag inte alls hade något intresse av Dylan och att jag faktiskt var lycklig tillsammans med Harry sköt även Emma in de förbjudna orden som jag inte ens själv hade förmått mig att säga.

Självklart blev hela konversationen obekväm, i alla fall för mig, medan Emma och Felicia diskuterade hur jag faktiskt skulle berätta det för Harry. Jag visste att jag skulle bli tvungen att berätta det förr eller senare, men det var ännu en vägg som stod i vägen och hindrade mig från att säga det. Min brist på självförtroende när det kom till just dessa sakerna var tydlig, något som var uppenbart när Harry var i närheten, men också rädslan för att bli sårad och för att veta att han kanske inte alls kände det samma, var något som gick om och om igen i mitt huvud. ”Tänk om”. Var de konstanta två orden som nu tatuerats in i min hjärna, men jag kunde inte låta bli att ta fram min envisa sida i detta. Om jag klarade ett bra varv idag så skulle jag berätta allt för Harry, det är i alla fall vad jag hade lovat mig själv för ungefär tio minuter sedan.

”I'm so happy you like it, we've been working on it, twentyfour seven.” påpekade Felicia medan hon tryckte på några knappar, under tiden däcken rullade över asfalten ut mot banan.

”Thank you, so much, Fizzy.” pep jag uppspelt och kunde knappt sitta stilla i passagerarsätet, jag lät kampen med mig själv och mina känslor falla i glömskan, jag skulle bli tvungen att ta itu med det senare. En av alla anledningarna till att jag älskar bilar, jag kunde ta allt senare när bilen körde tillräckligt snabbt.

Felicia stannade bilen precis på startlinjen innan vi öppnade dörrarna och vi tog oss ut på den torra asfalten som längtade efter lite regn. Min svarta och röda overall kändes ovanligt hemtrevlig, efter att ha haft på sig klänningen som Harry tvingat på mig igår, så klagade jag absolut inte av den genom trängande värmen som producerades inne i dräkten.

”What's that noice?” muttrade Felicia då hon kom runt bilen, hon lutade sig mot huven medan jag sträckte mig in genom det öppna fönstret på bilen för att ta upp hjälmen från golvet. ”Are they betting on you again?” hennes förvirrade ansiktsuttryck gjorde att jag stannade upp och lyssnade, några skrek medan några skrattade, jag tog upp hjälmen och vände mig mot samma riktning som Felicia.

”They aren't that noisy when they bet.” konstaterade jag, jag spände åt min overall som jag satt på upp till midjan, men sedan knutit armarna på dräkten runt min midja för att inte bli allt för varm. Min överdel av täckt av ett svart underställ som räckte enda upp till halsen. ”What are they waiting for, I thought they wanted to watch?”

Ljudet kom från gränden mellan läktarna och garaget, det var uppenbart att alla från garaget hade samlats, något som var förvirrande.

Ju längre jag stod här och kolla på det, ju mer försvann mitt lyckorus, insåg jag efter ett tag. Jag blev mycket mer väl medveten om att jag inte kom hit ensam, och vart min pojkvän hade tagit vägen. Frågorna som borde varit självklara för mig flög runt i mitt huvud som en tornado då min hjärna började fungera ordentligt igen.

”Where's Harry?” sade jag lågt, smått oroligt nu då jag kollade på från bilen hur högljudd gruppen av killar började bli. Jag försökte skaka av mig den oroliga känslan av att det kanske inte var något positivt, men Harry hade lovat att inte bry sig längre. Alla mina tankar sade emot varandra och snart var jag allt för uppeldad för att kunna stanna kvar vid bilen, jag måste se så att Harry mådde bra.

Jag började springa med hjälmen i handen, den tunga overallen som hängde runt höfterna och med alla skyddslager var inte det bästa att springa i, jag snubblade ett antal gånger innan jag var tvungen att sakta in för att börja tränga mig in i den befolkade gränden. Skräckslaget trängde jag mig igenom publiken med hjälp av min hjälm och armbågarna, men ju längre in jag kom desto mindre behövde jag trängas då publiken villigt släppte fram mig. De bekanta ansiktena gav mig pinade ansikten då de kollade på mig då jag passerade, nervöst fortsatte jag.

Jag fick allt svårare att andas ju längre in jag kom, oron över att hitta Harry var över hela min kropp. Alla mina sinnen sökte efter honom och när jag kom närmare och närmare hörde jag slag, stön från cirkelns mitt som formats längre fram. Jag önskade att jag kunde vända om, jag ville inte veta vem det var som slogs, jag ville hitta Harry där. Men det var något som fick mig fortsätta, nervöst tog jag de sista stegen innan jag stod i utkanten på cirkeln men utan att tänka tog jag ett extra steg in i cirkeln då jag fick se vad som var i centrum.

Blod täckte asfalten, två killar låg på marken och brottades, den tydliga doften av testostron osade i luften. Hela min kropp frös fast och jag kände att hjälmen som jag fortfarande höll i föll till marken med ljudet av plast som stött i stenig asfalt. Alla runt om oss tystnade förutom de två killarna som fortfarande kämpade med att få övertaget över varandra, men snart hamnade Harry ovanpå Dylan och höjde en blodig knytnäve mot killen under honom.

Jag har bara sett honom så arg en gång innan, i poolhuset, vilket gjorde det uppenbart vad bråket egentligen handlade om. Mina ojämna andetag gjorde det svårt för mig att öppna munnen eller göra något alls, min rädsla för den vackra killen gjorde mig extremt osäker på vad jag kände. Alla mina tankar flög runt i mitt huvud, skräckslaget försökte jag räkna ut vad jag skulle göra. Men innan jag fick chansen att göra något träffade knytnäven träffsäkert Dylans näsa som gav ifrån sig ett genomträngande ljud av något som bröts. Snart höjde Harry handen igen och denna gången, utan att tänka tog jag ytterligare ett steg mot dem båda, steget var motvilligt, jag kände att första tåren föll ner för min kind över att se något så hemskt göras från någon som var så älskvärd. Någon som jag kände så djupa känslor för att jag faktiskt skulle tänkta mig ta en kula för honom.

Innan Harry fick chansen att sänka handen igen mot Dylans huvud gav jag ifrån mig ett gällt skrik.

”Harry!” försökte jag igen efter ett tag, min röst var lika gäll och desperat som skriket. Jag kippade efter andan, min hand stannade över min mun medan jag såg Harrys handen sjunka, men inte med samma kraft som innan, utan stannade på marken innan ett blodigt ansikte dök upp under lockarna, hans näsa satt snett, en spricka i hans ögonbryn sipprade ut blod som strömmade ner för hans tinning och över hans kind. De normalt sätt vackra gröna, kristall klara ögonen var mörka som natten, det fanns inget snällt i dem hur jag än vände och vred på situationen, de var fulla med vrede.

Förtvivlat försökte jag hindra mina tårar men det gick inte, jag försökte blinka bort dem för att kolla på killen som jag fallit så idiotiskt mycket för men det producerades bara mer tårar som föll ner över mina kinder. Snart släppte Harry Dylans tröja och killen landade avslappnat på den rödfärgade asfalten under honom, intensiteten var över och luften låg tungt över oss alla. Publiken bakom oss var knäppt tysta då Harry försiktigt reste sig upp från den nästintill medvetslösa killen, han blundade hårt. Jag försökte svälja klumpen som formats i min hals och lät min hand falla från ner till min sida, besviket pressade jag ihop mina läppar för att hindra det skakiga andetaget som var på väg ut.

När han öppnade sina ögon igen och kollade ner på mig, började de återfå sin färg men skräcken i min kropp var fortfarande där, tårarna fanns fortfarande där och framför allt blod, som nu alla de normalt sätt vackra lockarna klibbade fast i, fanns kvar, allt fanns kvar.

”Grace.” en försiktig hand tog min hand försiktigt bakifrån, jag kände igen rösten, det var Emmas. Jag släppte fram ett skakigt andetag innan jag skakade besviket på huvudet, oväntat gled en snyftning med.

”You promised.” min röst lät liten, sårbar. Jag önskade att det bara var han som hörde, men utan att säga något mer lät jag Emma leda mig ut ur publiken som lät oss komma förbi utan att bråka. Mina ben orkade snart inte gå mer då vi kommit ut ur gränden, jag var helt slut, allt jag ville var att lägga mig ner och gråta, låta mig själv vara sårbar för en gång skull utan att någon var där och försökte rädda mig. Försiktigt guidade Emma mig in i garaget, hon fiskade upp mina kläder och Felicia kom snart med in i omklädningsrummet. Jag lät några tårar falla ner tyst över mina kinder emellan åt, men jag satte mig bara ner på bänken under tystnad och kollade ut i tomma intet. All kraft som funnits där för femton minuter sedan fanns inte längre kvar, under tystnad hjälpte Felicia och Emma mig av med overallen och alla skydd. Jag kunde se i ögonvrån att de gav varandra försiktig blickar och nickningar. Men rummet förblev tyst, jag kände mig bruten, som att hela min kropp hade gått i tusen små bitar och jag hade ingen aning om hur jag skulle få mig hel igen.

”I'll go and get the car ready.” sade Felicia lågt.

”Good, I'll take her out.” mumlade Emma nere vid mina fötter, mitt hjärta slog febrilt, fortfarande i chock över synen av Harry.

Efter att dörren slagit igen, blev det åter tyst, snart ställde Emma sig upp och granskade mig, jag snegla lite mot henne genom de dimmiga ögonen men fäste snart ögonen i väggen längre fram istället.

”Alright, babe. Let's get you out of here, as fast as my shoes let us, alright?” jag visste att hon försökte skoja, men jag kunde inte ens förmå mig själv att le. En suck släpptes från Emmas läppar innan hon försiktigt hjälpte mig upp, hon granskade mig ett tag innan hon började rota i sin väska, hon tog upp ett par runda mörka solglasögon som hon satte högt upp på min näsa.

”Now.” sade hon bestämt, mer till sig själv än mig. Emma lade en arm över mina axlar innan hon började leda mig ut ur garaget, jag kollade för det mesta ner i marken, men jag kunde höra de små tysta viskningarna om bråket som pågick, något jag inte kunde stänga ute. Tårarna föll ner i solglasögonen och gjorde det svårt för mig att se vart jag satte fötterna, de blå och röda ljusen som vi möttes utav utanför var tydliga att polisen tillkallats, regnet hade äntligen börjat falla.

”Miss Sonenclar, we need to speak with you.” hörde jag en kvinnlig röst längre bort, en manlig röst avbröt henne innan Emma fortsatte bara gå ut mot parkeringen där Felicias gamla bil stod och väntade.

”Grace!” ropade någon bakom mig, rösten visste jag allt för väl vems den var. Men jag kunde inte möta hans ögon, istället hoppade jag in i baksätet och kurade ihop mig till en boll, jag gömde mitt ansikte i mina händer och önskade att någon kunde ta bort smärtan och rädslan. Men den som alltid gjort det tidigare, fanns inte längre där.

Jag hörde hur Harry kom hem sent på kvällen, jag låg i Alice rum som hon nu verkade rätt så bekväm i. Det fanns planscher på väggarna som Harry tydligen varit snäll och hjälpt henne sätta upp, ett flertal utav hennes prylar var ut slängda över golvet som ett minfält och om man inte såg upp vart man satte fötterna hade man fått en bok eller en penna i foten.

Emma och Felicia hade åkt hem efter ett tag då Alice försäkrat sig om att inget var fel på mig utan att jag bara var i chock. De hade berättat kortfattat om vad som hänt och utan att höja ett ögonbryn hade Alice bara nickat och låtit mig ta hennes rum. Hon påpekade bara att hon kunde ta rummet intill som stod tomt, något som jag normalt sätt skulle tacka nej till, om jag inte var så förvirrad över min egna existens för tillfället.

Rummet var tyst och mörkt nu, utanför hörde jag någon röra sig upp för trapporna som en zombie. Han måste vara minst lika trött, om inte värre. Rädslan över att han skulle upptäcka att jag var här inne slog mig och jag drog täcket hårdare runt min kropp, jag vände ansiktet mot väggen och lyssnade intensivt på killen ovanför mig.

De trötta stegen hördes innan de abrupt stannade, mitt hjärta hoppade över ett slag och jag höll andan. Snart började de röra sig igen, mer livligt denna gången och jag hörde dem ner för trappan igen där de stannade, dörren till rummet intill öppnades.

”What are you doing?” väste Alice utanför dörren till rummet jag låg i.

”Where's Grace, is she alright?” hans låga oroliga röst gjorde att det högg till i mitt revben, jag slöt mina ögon och fantiserade om de starka varma och betryggande armarna runt om mig, hur de skulle försäkra mig om att inget dåligt skulle hända. Men jag skakade snabbt tanken ur mitt huvud för att fokusera på konversationen utanför.

”Yeah, she's fine. But you ain't, just go to sleep, Harry. We'll take the rest in the morning.” hon lät så vuxen, jag drog argt bort en tår från ögonvrån innan jag hörde dörren till rummet intill slog igen. Skräcken för att hon skulle behöva bevittna vad som hänt innan idag gav mig gåshud, men samtidigt tog det emot att erkänna att hon antagligen hade hanterat det bättre än vad jag gjorde.

Jag väntade spänt på att fotstegen skulle höras upp för trappan till översta våningen, men inget hände. Ett djupt andetag drogs in, innan jag suckade lättat ut och försökte återgå till den konstiga medvetna sömnen jag befann mig i innan. Jag var inte riktigt medvetslös men jag var inte heller medveten om det som fanns runt omkring mig, dvalan var skön men inte tillfredsställande.

Mitt försök till att ”somna” avbröts utav att sovrumsdörren gled försiktigt upp. Det dunkla ljuset från lamporna i taket utanför i hallen sken in genom dörröppningen och kastade skuggor över rummet, jag slöt ögonen och hoppades på att han skulle gå på mitt sätt att låtsas sova. Jag kände att madrassen trycktes ner bakom min rygg och jag antog att han satte sig, en försiktig hand fångade upp en tår, snett under mitt öga, som jag inte tänkt på. Men han lät bli att säga något, istället lutade han sig över och placerade en försiktig puss där tåren varit.

”I'm sorry, love.” viskade han, han snörvlade lite, något som fick mitt hjärta att gå sönder, lite till. ”You're my everything, and I don't want to lose that.” en sista puss placerades på min tinning, denna gången varade den längre. Den var desperat efter respons, men den fick ingenting alls.

Jag vaknade med ett ryck av att ytterdörren slog igen, ett par bara fötter hördes i hallen, det var uppenbart att det var Alice. Irriterad över gårdagen reste jag mig upp i det mörka rummet och tog mig upp från sängen som jag sovit i under natten. Trött tog jag mig ner i köket, smått orolig över att Harry skulle sitta i köket, men till min lättnad så var det bara Alice.

”Du kan vara lugn, han stack till gymmet precis.” mumlade hon medan hon kollade posten. Ett stort brev inspekterade hon innan hon kollade mellan mig och brevet. Snart räckte hon över det till mig då jag satte mig mitt emot henne.

Jag granskade brevet innan jag rev upp det, det var uppenbart att det var mammas handstil utanpå, men jag var mer intresserad utav vad som fanns i. Min hand trevade i det stora kuvertet innan jag fick tag i en bunt papper som jag drog ut på bordet.

”Vad är det?” frågade Alice förvirrat där hon satt mitt emot i sin pyjamas, något som fick mig att tänka på att jag hade gårdagens klädsel på mig.

”Bank papper.” sade jag efter en stund innan jag rev sönder lappen om hur ledsen mamma var över att hon ljugit. Det var pappas pengar som varit gömda på banken i flera år nu, ingen hade rört dem precis som jag trodde. Pappa hade haft tillräckligt med pengar trots han blev arbetslös efter vår flytt, det skulle räcka till oss båda i resten av våra liv, jag log glatt över de sju siffriga beloppet längst ner på pappret.

Lättnad över att inte vara beroende av någon annan kom över mig, för första gången på flera timmar kände jag den värmande känslan av glädje inom mig. Vi var äntligen fria från vår mamma, plus vi hade pengar till att göra vad vi ville i princip. Däremot förblev min plan att studera vidare till hösten, Alice skulle gå ut skolan.

”Fick vi lite i alla fall?” frågade Alice tveksamt som uppenbarligen tagit min tystnad som ett negativt tecken.

”Vi fick mer än lite, Alice. Vi kommer klara oss.” jag höjde blicken och log mot henne innan jag fortsatte läsa på pappret som beskrev att kontot delar ut en liten del varje månad så att vi klarade oss.

”Hur mycket?” envisades hon ytterligare och jag himlade med ögonen innan jag stoppade ner alla papperna i kuvertet igen.

”Tillräckligt för att köpa en egen båt om det skulle behövas någon gång.” sade jag och log mot henne. ”Så... Vad blir det till frukost?”

+29 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 ”Thank god you're back!” utbrast Alice då hon kom springande ner för trappan, i en marinblå t-shirt och ljusa jeansshorts. Hennes mörka hår var uppsatt i en hästsvans och det var uppenbart att hon inte orkat borsta det då några tovor hängde i tofsen.

Harry och jag hade vaknat tidigare i morse av att hela världen visste om vart vi befann oss, vårt hotell var fyllt med One Direction fans som försökte få en glimt utav Harry och på grund utav vår brist på säkerhet så evakuerades vi båda ut genom en källare under hotellet som inte var speciellt hemtrevligt. När vi väl kommit ut väntade en bil på oss som hjälpte oss tillbaka till flygplatsen och tog oss hem utan att någon kom till skada, men även slapp vi att bli fotograferade med gårdagens kläder, ännu en bonus.

Det hade faktiskt aldrig slagit mig hur stor Harry egentligen var, tanken hade aldrig slagit mig. Självklart var jag väl medveten om hans framgång och hur mycket det påverkat den lockiga killen, men jag hade själv aldrig sett det med egna ögon, vilken kräsen värld han faktiskt lever i.

Jag kom tillbaka till verkligheten för att syna min lillasyster som uppenbarligen var upprörd över något.

”Are you alright?” min oro var ett faktum och jag kände en stöttande varm hand som placerades på min svank. Den var inte osäker utan visste sin plats, något som gjorde mig ofokuserad och generad samtidigt.

”Yes, but...” hon blev avbruten utav två arga röster som dök upp i köksdörren, de två blonda personerna snäste åt varandra innan de försökte tränga sig ut genom dörrkarmen båda två samtidigt. Jag hade aldrig sett Emma så arg någonsin, och det var andra eller tredje gången jag träffat Niall som alltid varit glad. Men det var han definitivt inte nu då hans blåa ögon piercades in i Emma som gav honom ungefär samma irriterade blick, om inte värre.

Hon gav Niall ett tjuvnyp i sidan, något som fick honom ur balans och föll ner på knä innan Emma fortsatte med bestämda steg mot oss. Men snart kom Niall upp på fötter igen, han knuffade sig förbi Emma och fram till oss.

”I hate her...” började Niall.

”I hate him...” sade Emma exakt samtidigt, vilket var startskottet för ytterligare ett bråk...

”He's so childish, and do you know what he did to my makeup!? I swear to god, Niall that you'll pay for this. You're the most selfish most selfabsorbed brat in the entire world and if you so much as look at any of my stuff ever again I will kick your arse so fucking damn hard that you won't be able to...” hon verkade inte få slut på luft och bara fortsatte, jag fokuserade på Niall som pratade i mun på henne. Hans ansikte var spänt av ilska medan han kollade på tjejen framför honom som såg ut som terminator, jag av alla visste att det inte fanns någon knapp man kunde trycka på för att få tyst på Emma.

Jag var osäker på hur jag skulle reagera och trevade efter Harrys hand som låg lugnt på min rygg, jag flätade samman våra fingrar, en lugnande tumme masserade baksidan av min hand. Det var uppenbart att Harry var lika förvånad över utbrottet som vad jag var.

”Are you even listening to yourself? Makeup! Did you guys know what she did with my food!? She ate it! All of it! Harry, you know I never share my food, it's the last thing in the world I am doing. And you were about to forget Alice outside today, what about that, huh? Selfabsorbed? Why don't you try brainless instead, because that's what you are!...”

”Fuck off!” skrek de båda mot varandra innan allt blev tyst, de vände sig mot oss med korsade armar och väntade på att vi skulle hålla med våra vänner, istället föll min haka och gjorde att jag stod och gapade medan jag kollade förundrat på min kompis som andades hetsigt.

Jag kunde inte låta bli att dra en liknelse mellan mig och Harry, hur mycket vi faktiskt bråkade innan vi lärde känna varandra. Tveksamt kollade jag upp på Harry som stod i gårdagens kläder med mina skor i handen och granskade dem båda med väldigt road blick.

När jag vände mig tillbaka till Emma och Niall höjde Emma på ögonbrynen och stirrade argt på mig för att jag inte backat upp henne tillräckligt, något som fick mig att flina.

”This is not funny, Grace.” snäste hon.

”Yeah, it kind of is.” sade jag och skrattade till. ”You sound like a married couple.”

”We are not!” fräste de båda samtidigt, vilket fick ett mörkt roat skratt komma fram från killen bredvid mig.

”Sorry Grace, it wasn't the best choice to give them the responsibility to babysit Alice.”

”I don't need a babysitter, jerk!” snäste Alice.

”Alice!” utbrast jag argt på henne, hon himlade med ögonen innan hon tog sig upp för trappan igen och lämnade oss fyra ensamma.

Men istället för att ge varandra varsin ursäkt såg de ut som ett par barn i femårs åldern, de vägrade möta varandras blickar något som såg ytterst roande ut.

”Anyway, Felicia called earlier today.” konstaterade Emma efter ett tag och rättade till sin klänning som hon bar, den räckte ner till mitten av låren och hade ett fint mönster på sig i midjan.

”And?” frågade jag, Harry släppte då taget om min hand och puttade ut sin blonda kompis i köket, jag visste inte om det berodde på att han hade en känsla av att Dylans namn skulle dyka upp i konversationen eller om han bara var respektfull nog att låta samtalet förbli privat.

”She wants us to come out to the garage later.” Emma ryckte på axlarna och slängde bak håret över axeln.

”Why?”

”She said that we needed to talk, I didn't ask why though.”

Jag bet mig lite i läppen innan jag fundersamt gick fram till trappan och satte mig ner på andra trappsteget. Hon följde efter och satte sig ner bredvid mig, tystnaden över hallen var uppenbar, men en låg konversation från köket kunde höras.

”How was your date? You looked stunning.” Emma bröt tystnaden och jag höjde på ögonbrynen medan jag skannade hennes ansiktsuttryck.

”How did you know...?” började jag, snart tog hon upp en mobil ur en utav sina bruna stövlar som hon hade på sig, hon skrollade igenom twitter innan hon stannade upp och tryckte in på en. Snart fick jag telefonen i handen.

Harry Styles (@Harry_Styles)

Let's go on a date, love!

Under texten fanns ett foto som Alice tog, det var den bilden där jag inte varit beredd och kollat upp på killen som höll om mig. Bilden kunde varit tagen ur en kärlekshistoria, vi båda såg ytterst kära ut där vi stod, mitt hemlighetsfulla leende och glittrande ögon var lutat upp mot Harry som flinade ner i golvet. Vårt sätt att stå och hålla om varandra hade jag sett i många filmer, något jag aldrig sett tidigare i verkligheten. Den mörkhåriga killen såg generad ut, något som var uppenbart ovanligt, det brukade alltid vara jag som blev generad. Men även det var ovanligt i mitt fall, jag hade aldrig tänkt på mina känslor för killen som varit så snäll och omtänksam.

Jag hade aldrig varit kär, och detta är nytt för mig, det kanske till och med var nytt för honom. Men för min del var jag rädd, jag var mer sårbar än någonsin, Harry hade faktiskt på ett eller annat sätt tagit mitt hjärta.

Nervöst bet jag mig i läppen innan jag gav tillbaka telefonen till Emma som nyfiket kollade på min reaktion.

”You really like him.” det var ingen fråga, och jag kände inte för att svara på det heller. ”You're inlove.” det var inte heller någon fråga, och ordet som hon sagt fastnade i mitt huvud, jag stirrade bara ner i trägolvet utan att säga något. Jag försökte skaka av mig den oroliga känslan i magen och fokusera på nuet.

”I'll pick you up at five and we'll drive to the garage.” mitt sett att byta ämne var uppenbart irriterande för Emma som grimaserade.

”You're going to the garage?” den mörka rösten gjorde att jag hoppade till, jag hade inte lagt märke till att Harry stod i hallen och granskade oss.

”Yeah, Felicia wants to talk.” hörde jag Emma bredvid mig som fann sig snabbare än vad jag gjorde i situationen. Jag undrar hur länge han stått och lyssnat, jag hoppades så innerligt på att han inte stått där allt för länge och hört Emmas konversation med mig innan.

”I could drive you.” föreslog Harry och ryckte på axlarna, han hade släppt ut slipsen lite och knäppt upp de första knapparna på att skjorta, vilket gav honom ett löst och ledigt utseende. Jag hade tänkt precis tacka nej då jag inte var riktigt säker på om Dylan skulle vara där, men Emma kom före mig och nickade gillande.

”That would be nice of you, don't you think, Cece?” hon petade mig med sin armbåge och jag kollade distraherat upp på den långa killen framför mig.

”Yeah, thanks Harry.” jag log lite mot honom men snart reste jag mig upp utan att kolla på honom. Jag kunde inte förmå mig själv att se honom i ögonen, det kändes som att han kunde se rakt igenom mig, se alla tankar jag hade i mitt huvud som inte alls verkade hänga ihop för tillfället.

Nervöst vände jag mig om mot Emma och kramade om henne, snabbt sade jag hejdå innan jag började springa upp för trappan. Jag tog mig in i sovrummet och började rota efter ett par shorts och ett linne, jag hittade ett par ljusa slita shorts och ett grått linne med ett tryck på framsidan. Mina fötter tog mig fram till sovrumsdörren och låste innan jag började kravla mig ur klänningen.

”Grace? Are you okay?” hörde jag Harrys röst utanför då jag precis dragit linnet över huvudet.

”Yeah, I'm alright.” ropade jag tillbaka, jag hörde att han försökte öppna dörren, shortsen drogs enkelt upp över mina höfter och jag stoppade slarvigt snabbt in det lösa linnet innanför dem, innan jag öppnade dörren.

”You're acting really weird, what is it that you're not tell me?” hans gröna vackra ögon granskade mig och jag suckade ut. Lättad över att han inte hört mitt och Emmas snack tidigare, men jag lät bli att möta hans blick.

”Nothing.” konstaterade jag istället, jag stängde ute reflexen av att berätta allt, alla mina känslor och alla tankar jag hade. Men jag låtsades som ingenting och gömde mitt ansikte mot hans hårda och solida överkropp, jag kände att han var förvirrad då han drog ett par starka armar runt om mig. Det var uppenbart hur förvirrad han faktiskt var men lät bli att säga något.

Harry's Point Of View

Grace betedde sig konstigt, hon undvek min blick och sättet hon desperat ville hålla kroppskontakten med mig gjorde mig orolig. Men varje gång jag frågade förblev det ett svar som var mer eller mindre den samma hela tiden, att det inte var något, att jag inte skulle oroa mig. Fast ju mer hon sade samma mening om och om igen, ju mer oroade jag mig.

När det var dags att plocka upp Emma så hade vi sagt hejdå till Niall och tystnaden som lagt sig över oss i bilen hade bara blivit allt mer pinsam med tiden.

Jag trevade efter Grace hand medan vi stod utanför Emmas hus och väntade, snart hittade jag hennes hand och kollade ner på våra sammanlänkade händer.

Hennes närhet var något jag hade blivit allt mer fäst vid, det gjorde ont i mig att vet att jag snart skulle bli tvungen att lämna henne, att veta att jag inte skulle få se tjejen som ägde mitt hjärta varje dag.

Jag ryckte till utav min egna tanke, gjorde hon verkligen det? Det var på riktigt.

Vad skulle jag vara om jag var utan henne? Frågan fick mig att grimasera, antagligen utsparkad från bandet, jag skulle förlorat mina bästa vänner och förlorat chansen att göra det jag älskar. Hon hade gett mig styrkan att fortsätta, att få rätt på mitt liv, något som ingen annan någonsin vågat.

Jag är rädd för att om jag förlorar henne så kommer jag att gå till samma dåliga spår som jag befann mig i när hon räddade mig. Det är bara dags att erkänna det nu, Harry, du har omedvetet blivit beroende utav en annan människa, och inte vem som helst. Utan den du faktiskt fallit stenhårt för, Styles, du har gått och blivit kär på riktigt!

”What?” jag ryckte till och kom tillbaka till verkligen, snart insåg jag att jag faktiskt hade suttit och stirrat på Grace hela denna tiden. Hon såg nervös ut där hon satt i passagerarsätet och kollade tveksamt på mig.

”Nothing.” sade jag och log fåraktigt, vilket fick henne att rynka på näsan, så som hon alltid gjorde. Hennes gröna ögon och den där lilla biten av hennes högra öga som var gult granskade mig innan hon generat kollade bort igen, upp mot huset där Emma kom ut från huset och ut på verandan.

Jag lutade mig över mot henne och gosade in mitt huvud i kroken på hennes hals, jag gav henne en puss och sög lite på den tunna huden innan jag drog mig tillbaka då dörren till baksätet öppnades. En tyst suck släpptes från Grace särade läppar då hon försökte samla sig innan hon vände sig mot baksätet.

”Hey, Em.” sade hon med ett litet leende, jag bet mig frustrerat i läppen men hälsade snart vänligt på min flickväns blonda kompis som nu bytt om till en somrig topp och ett par mörka piratbyxor.

Vi tog oss ut till garaget på ungefär tio minuter, spekulationerna om vad som skulle hända eller vad som skulle sägas mellan kompisarna var i full gång efter två minuter. Jag förblev tyst och lyssnade bara på deras olika teorier som gjorde mig mycket medveten hur tjejig Grace egentligen är, trots hennes brist på klänningar, kjolar och för att inte tala om bristen på erfarenhet i ett par högklackade skor.

Jag bestämde mig för att hänga med in, trots jag kände Grace motsträvighet vilket jag var väl medveten om. Hon var rädd för att Dylan skulle vara där, men jag lovade mig själv att inte ens kolla på honom, det behövde inte bli bråk så länge han inte gjorde något som fick mig på dåligt humör. För att vara säker på att jag skulle förbli lugn så tog jag Grace hand då vi tre tog oss runt byggnaden och in i garaget som var i full gång. Folk höll på med att reparera bilar och starta dem då vi kom in, men snart tystnad alla maskiner och den stora salen som bilarna stod i blev tyst. All uppmärksamhet vändes mot oss, något jag normalt inte riktigt skulle bry mig om, men nu blev jag allt mer osäker ju längre tiden gick.

Felicia uppenbarade sig snart och kom fram till sina kompisar, hon såg ångerfull och nervös ut. Något jag också antagligen skulle vara om jag bråkat med Grace, tveksamt höll jag kvar hennes hand i min och när jag försökte släppa taget höll hon kvar ett fast grepp.

”Hi...” började Felicia nervöst. För att inte se allt för nyfiken ut kollade jag runt om i garaget tills min blick landade på den killen som jag gärna skulle sett gått ut för ett stup. Han stirrade argt på mig innan jag bröt ögonkontakten och tillbaka till Felicia som verkade vara förlåten.

”So, well. As a peace offering, Dylan and I made this.” hon pekade mot bilen som stod bredvid oss, den var väldigt lik Grace gamla, den som hon kört och krockat i. Fast denna var silvrig, Grace initialer var fint målade på den silvriga lacken, plåten såg ny ut men på samma gång var den annorlunda i jämförelse med hur bilen såg ut från början.

”You fixed my car?” Grace röst var chockad, snart försvann hennes hand från min då hon tog sig närmare bilen för att granska den. ”Woah, you guys really didn't need to do this.”

”We wanted to, because we acted like idiots. Right, Dylan?” förklarade Felicia och log lite mot Grace som fortfarande var i chock. Dylan ropade något som jag inte orkade bry mig om att lyssna på.

”I want to test it.” påpekade Grace glatt då hon dragit sig ur chocken, hon vände sig snart mot mig. ”Could you call Alice, tell her that we'll be late.” hon gick fram till mig, det var första gången på denna eftermiddagen hon faktiskt kollat in i mina ögon.

”Of course.” sade jag och lutade mig ner för att möta hennes läppar. ”Be safe.” mumlade jag mot hennes läppar.

”Promise.” hon log mot mig innan hon försvann, jag tog mig ut i den gråa eftermiddagen. Det var en kvav värme som vilade över hela London som nu var täckt med ett tjockt lager gråa moln.

Jag gick in i gränden mellan läktaren och garaget då jag tog fram min mobil, jag letade upp Alice nummer och tryckte mobilen mot mitt öra.

”What up?” Alice röst lät uttråkad.

”We're at the garage and apparently we're going to be here a bit longer than we thought.” jag sparkade till en sten med mina slitna bruna skor innan jag lutade mig mot garageväggen.

”Why?” frågade hon irriterat.

”Felicia and... Dylan have repaired your sister's car...”

”For real!? What does it looks like?”

”Silver, kind of the same model as the old one but still it's got Grace's style.” jag suckade och undrade över vart de båda tjejerna fått sina intressen för bilar från.

”Awesome!” utbrast Alice, hon lät minst lika upprymd som Grace, men tystnade snabbt efter ett tag och suckade. ”You know she's with you and not him, right?” jag nickade långsamt innan jag insåg att hon faktiskt inte kunde se mig.

”I know, and she knows. But he doesn't” påpekade jag irriterat, jag hörde att en bil motor startades runt hörnet och däck hördes mot asfalten. Jag antog att de var på väg ut, men fokuserade åter på Alice på andra sidan luren.

”You really need to give yourself more credit, Harry. She's with you, and she's happy. She has more feelings for you than you know, stop being such a baby.”

Jag fick känslan av att hon inte berättade allt, att hon kanske hade svaret på varför Grace hade betett sig så konstigt de senaste timmarna.

”Has she told you something?” frågade jag.

”No, what? Why?” hon lät uppenbart förvirrad, något som var ett klart tecken på att hon visste lika lite som jag.

”Nothing, I'll see you later.” sade jag och avslutade samtalet. Jag hade precis tänkt gå då jag såg att någon granskade mig några meter bort, det var uppenbart att killen ungefär tio meter ifrån mig inte var glad. När han tog ytterligare några steg mot mig insåg jag vem det faktiskt var framför mig.

”You guys are official, huh?” Dylans fråga var rak och enkel.

”Yeah.” sade jag sammanbitet, jag tänkte på hur jag hade lovat mig själv att inte ens kolla på killen framför mig. Hans klädstil var slapp och nersölade med olja som han antagligen fått från bilarna han hängt över hela dagen. Det krävdes all styrka i hela min kropp att inte slå till hans fläckfria ansikte.

”What do you think will happen when you leave?” hans fråga fick en negativ effekt inom mig att vakna till liv, argt bet jag mig på insidan av kinden för att inte slänga ur mig det första jag tänkte på.

”That's non of your business.” muttrade jag argt innan jag började gå mot honom, det var uppenbart hur osäker han blev men slappnade av då jag bara knuffade mig förbi honom.

”She's better off with me, you know.” hörde jag efter mig innan jag tänkte runda hörnet till garaget. Jag vände mig om och stirrade på honom. ”She'll end up with me, one way or another, she belongs with me.”

”A reality check, mate. If you haven't noticed, she's not available and she never will be.” sade jag lågt, irriterad över hur enkelt han hade provocerat mig. Dylan skrattade roat till, han visste vart han hade mig, lätt tog han ett steg mot mig innan jag vände mig om för att gå ifrån den mentalt sjuka killen framför mig. Mitt adrenalin startade gå igenom min ådror och påminde mig om hur arg jag egentligen var, jag kände mina händer formades till knytnävar.

”I'm going to steal her, it will be easy when you're not here to watch over her.”

Jag vände mig om igen, denna gången tänkte jag inte ta det lugnt. Hans retsamma ansiktsuttryck gjorde det svårt att behärska sig, han log elakt mot mig, något som fick hela mig att tända till. Mina andetag blev allt tyngre.

”Okay, mate, that's it.” morrade jag lågt innan jag tog några få steg mot killen framför mig och slog det första slaget.

+29 Kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar: