Under tystnad gick vi långsamt genom den lilla staden, eller Harry gick, jag rullade. Han hade varit konstigt tyst enda sedan vi gick utanför dörren och lämnade Anne inne för att städa, vi hade erbjudit henne att hänga med men hon vinkade bara bort erbjudandet och puttade oss ut genom dörren.

Det var uppenbart att det fanns något som han gick djupt försjunken i och snart tog min nyfikenhet över.

"You know, the best way to solve a problem is to say it out loud." Sade jag lugnt medan jag sneglade upp på killen bakom stolen. Harrys distraherade ögon kom ner på mig, han log lite besvärat innan han skakade på huvudet.

"Thanks, but it's something I need to think about first before I'm telling." Erkände han fundersamt, jag gav honom ett litet leende innan jag kollade rakt fram igen.

Holmes Chapel var en vacker liten stad med många charmiga små butiker och människorna hälsade artigt på varandra. Den påminde mig lite om whoville i Grinchen, med de små men även praktiska husen som var uppradade längs gatorna, det fanns bara två stor gata som delade uppsatsen i fyra olika delar.

Nu var vi däremot på väg norrut och den lilla trottoaren vi tog oss fram på började kantas utav en stor äng. Solnedgången var nu på väg ner och gav den tråkiga ängen olika sorters färger, längre ner för den lilla kullen vi stod på nu fanns ett litet buskage där det kom vattenljud ifrån. Det enda som hördes var vattendraget och blåsten som gick igenom de kala träden, det var en så fridfull syn över att få se solen som värmde upp mina kinder en aning. Hela jag var iskall, men det var inte fullt så påtagligt längre.

Harry förvånade mig när han började putta rullstolen ner för kullen ut på det fuktiga och mörka gräset. Jag hörde hjulens dova ljud under mig då vi kom närmare träden, tystnaden var behaglig, inte alls lika obekväm som den varit inne i huset.

"So what do you think about Holmes so far?" Frågade Harry till slut då han stannade upp och släppte taget på stolen, han lutade sig mot ett träd mitt emot mig. Vi var nu mitt i den lilla skogen och solen sken magiskt mellan trädstammarna och glänste i den lilla sjön sommfamns längre ner. Synen var så otroligt vacker att jag var tvungen att ta ett extra djupt andetag innan jag kunde förmå mig själv att prata.

"It's amazing." Mumlade jag lågt, nästan ohörbart. När jag kollade upp mot killen som lade rätt sina rufsiga lockar kunde jag inte låta bli att känna mig lite nervös.

"What is this place anyway?" Frågade jag nyfiket för att försöka gömma min nervositet. Jag såg ett litet leende dyka upp på hans läppar innan han kollade ut över det lilla vattendraget.

"You've got your beach, I've got my mini forest." Sade han och log innan han mötte upp min blick, hans ögon var fylld utav värme. "I like to come here when I need to think or be alone. It brings me peace." Jag granskade killen som såg ut som en mänsklig Edward Cullen i sin mörka kappa och uppstående mörka hår. Det var svårt att inte stirra på honom, som om han skulle försvinna vilken sekund som helst om jag kollade bort någon enstaka millisekund.

"The difference is that yours is two hours away." Påpekade jag och drog generat bort min blick från Harry som snart upptäckte att jag mer eller mindre stirrade på honom. Jag kände de vackra ögonen granska mig en lång stund då han lågt skrattade till, jag vågade inte riktigt kolla direkt på honom utan sneglade upp genom mina ögonfransar då jag kände hans blick.

"Yeah, so I hope you don't mind that I am borrowing yours." Sade han med humor i rösten, jag kunde inte låta bli att le.

"I guess I don't really care." Erkände jag efter ett tag, jag kollade på stenarna som såg kalla ut mellan träden, jag drog min jacka tätare runt mig och lät mina tankar gå tillbaka till bryggan som en gång varit mitt och Alice sätt att rymma från verkligheten, så mycket som ändrat sedan dess.

"I tried to have my frist kiss here." Sade Harry roat till slut, mer lättad än generad.

"Tried?" Frågade jag roat och höjde mitt ena ögonbryn, smått nyfiken över hur den situationen hade utspelat sig.

"Yeah, well, to make a long story short that didn't happen. She just laughed." Han ryckte enkelt på sina axlar och flinade mot mig. Vilket sade mig att om hans självförtroende hade dalat vid det tillfället så hade han byggt upp det igen. Jag bet mig fundersamt i läppen medan jag tänkte tillbaka på min första, Dylan var den sämsta på att kyssas någonsin, även fast jag inte hade något att jämföra med, så var det väldigt uppenbart att han var minst lika oerfaren om inte värre. Man skulle ju kunna tycka att han skulle bli bättre med åren, men det var bara något som aldrig hände.

"It's getting dark, let's go back to the house before we leave." Föreslog Harry och tog sig bort från trädet för att börja putta rullstolen tillbaka upp för kullen som vi tidigare tagit oss ner för och lämnade den nu nästan kolsvarta ängen bakom oss.

Det förvånade mig hur snabbt solen försvunnit, ännu ett tecken på att vi snart skulle gå in i December om någon vecka och alla skulle börja med julsånger och löjligt glitter.

"Your mum is really lovely." Påpekade jag medan vi var på väg tillbaka, en släng av avundsjuka hade kommit över mig då jag mött den minst sagt vackra kvinnan som Harry kallade sin mamma. Hon såg inte ut som de vanligt typiska fotbollsmammorna som hade påsar under ögonen och matchande otrevlig attityd efter en lång dag med barnen.

"I'm sorry that she questioned you before, she's always so..." Han försökte hitta rätt ord men jag kom före.

"Loving." Avslutade jag, det var tydligt att det inte riktigt varit det Harry ville använda för att beskriva sin mamma, men jag ignorerade han buttra mummel bakom mig. "She loves you very much, and I'm glad she asked me those questions, because you've never asked me yourself." Det var sant, jag hade väntat enda sedan vi träffades att berätta hur jag hamnade i denna irriterande rullstolen. Jag var fortfarande frustrerad över faktumet att jag konstant satt eller låg ner, allt jag ville var att få tillbaka mina ben igen, något som aldrig någonsin skulle hända. Det hade förvånat mig vid matbordet hur lång tid det hade gått sedan olyckan, de kommande dagarna efter jag vaknade upp i sjukhuset gick mellan medvetandet och att sova djupt i flera dagar. Allt som hände de dagarna var som i en enda dimma och gjorde att min tidsuppfattning måste försämrats en aning. Det hade gått fem månader sedan dess, nästan ett halvår och det kändes som att jag konstant varit från varande de månaderna.

"I didn't think you wanted to share." Sade Harry tveksamt och drog mig tillbaka till verkligheten.

"So what about you, what happened to you?" Min fråga var rak och ärlig, den kunde tolkas på fler olika sätt men han förstod vad jag mena.

"Car accident a couple of days after yours, I was in a coma for a month." Mumlade Harry lågt, uppenbart besvärad över sin korta historia men jag frågade aldrig varför. Om det var det enda han ville berätta så hade jag inga problem med det, det var bara en del av läkningsprocessen och jag antar att jag låg före då Harry varit borta i en månad medan jag bara varit borta i några veckor, även om det skulle gå att debattera om. Det kändes som att jag fortfarande var smått borta, som om jag konstant glömde något som låg i mitt bakhuvud och ville bli ihågkommen.

Vi kom snart fram till det nu bekanta huset som nu hade en ny silvrig bil framför sig. När vi kom innanför dörren igen möttes vi utav ett väldoftande os från köket och en ny människa som såg ut att vara några år äldre än Harry.

"What are you doing here?" Stönade Harry en liten hint av ironi hördes i hans röst när han fick syn på den blonda tjejen framför oss. Hon slog lätt till honom på armen innan hon omfamnade honom, hon var ett huvud kortare än Harry, något som fick mig att börja undra om det fanns någon som faktiskt var längre än honom.

"And this must be Grace." Sade hon och log innan tjejen lutade sig ner för att krama om mig minst lika hårt. "I'm Gemma." Presenterade hon sig och drog sig tillbaka, jag kollade upp på Harry som mimade att det var hans syster och jag nickade långsamt, jag såg nu likheten mellan de två. Ögonen, näsan och munnen var familjedrag som jag var förvånad över att ha missat.

"You two are just in time for mums famous stew." Sade Gemma glatt innan hon studsade tillbaka in i vardagsrummet där ett gammalt avsnitt av Emmerdale var igång på teven. Vi möttes av Anne iklädd i ett blommigt förkläde vid spisen när vi kom in i köket, hon vände sig snabbt om och kollade på oss, innan vi ens fick chansen att säga att vi skulle bege oss hemåt beordrade hon oss ner vid bordet där tallrikar var utplacerade.

Middagen var intim och mysig, det blev lite trångt vid bordet då vi alla klämdes in, min rullstol gjorde inte saken bättre men ingen av dem gav mig någon snäsig kommentar om att jag var i vägen. Annes moderliga sätt att hantera Harrys bristande bordsskick och Gemmas konstanta tjatter var något som var väldigt roligt att observera då de började sparka varandra på smalbenen under bordet. Under hela middagen var jag den som mest observerade det jag hade framför mig, en familj. De delade samma DNA och inte var i ungefär samma ålder alla tre, det fanns en förälder som skulle skänka hela sitt liv för de barnen, eller ungdomarna rättare sagt som satt framför mig.

Känslan av gemenskap och värme låg över köket när Robin, Annes man och Harrys och Gemmas styvpappa kom innanför dörren. Han hälsade trevligt på mig innan även han satte sig vid sin plats längst in vid fönstret. Trots Harry och Gemma inte var hans barn, var det tydligt att han brydde sig minst lika mycket som Anne gjorde för dem. Diskussionerna runt bordet var lite fängslande för min del, det hade inget om ett gammalt garage att göra eller bilar och motorer för den delen, utan de alla berättade om sin dag, vad de hade gjort och vilka de hade träffat. Alla verkade veta vem personen var också, vilket var ytterst fascinerande för mig som aldrig tagit del utav en sådan här konversation innan.

Till och med när jag bodde hemma hos mina föräldrar så åt vi sällan tillsammans då pappa ständigt jobbade och mamma brydde sig aldrig tillräckligt för att laga mat och sätta sig ner för att äta den. Jag förstod nu, när jag satt här med denna familjen att jag hade missat en hel del under mitt liv, som denna sortens middagar, något som drev min nyfikenhet att bli att starkare då jag såg på hur Harry engagerade sig i konversationen. Men samtidigt kände jag mig som en främling vid bordet, även om de ville ha min åsikt åt saker och ting så passade jag inte in här, jag upplevde en ny sorts ensamhet som jag aldrig tidigare känt. Ett hugg utav skuld sköljde över mig då jag mentalt bad om förlåtelse till Alice, över att jag aldrig gav henne möjligheten att ha en sådan här familj.

Jag bet mig på insidan av min kind för att inte börja gråta vid bordet, jag skulle bli tvungen att tränga undan skuldkänslorna till en annan dag.

"Would you like some more?" Frågade Anne vänligt och drog mig ur mina tankar.

"Oh, no thank you, I'm full." Meddelade jag smått distraherat, men fick ändå fram ett vänligt leende. Anne kollade oroligt mot mig men besvarade svart mitt leende med ett moderligt, sedan kollade hon över på Harry som satt minst lika djupt försjunken i sina tankar som jag varit. Några lockar hade fallit ner i pannan då han fokuserade blicken ner i den nästintill tomma tallriken och jag tvingade undan lusten att dra tillbaka de lockarna som smitit ur hans rufsiga hår. Han kollade snart upp på sin mamma innan han hade gaffeln åt sidan och suckade.

"I think it's time for us to be getting back to London." Sade Harry till slut och gav mig ett litet leende innan han reste sig upp. Först tyckte jag nästan de skulle vara lite respektlöst att gå innan alla ätit färdigt, men snart insåg jag efter att ha kollat på allas tallrikar, att den enda som inte ätit upp var Harry.

"Alright dear, but I'm not letting Grace go home like that." Konstaterade Anne, jag kollade ner på Harrys gråa tröja som jag fortfarande hade på mig. Nu efter att ha varit här hela dagen i den, som doftade Harry och gav mig någon sorts konstig trygghet så hade jag inget emot att åka hem i den heller. Jag satt redan illa till när jag kom tillbaka som det var redan, så vad skulle en allt för stor tröja göra något annorlunda.

"It's my sweater, mum." Påpekade Harry en aningen förolämpad över sin mammas ord, Anne gav honom en trött blick som om hon inte direkt vore förvånad.

"It's alright, mrs..." Jag fick aldrig chansen att avsluta meningen då Anne spände ögonen i mig. "...Anne." Rättade jag mig genast och hennes blick mjuknade.

"I'll be right back with one that'll suite you better that that old bag." Envisades hon och försvann snart från köket och lämnade oss. Jag och Harry sade hejdå till Gemma och Robin som satt kvar vid bordet och kommunicerade med varandra om något de hört på nyheterna i morse.

"Don't be a stranger, alright?" Sade Robin när han log mot mig och jag log tillbaka innan Harry började rulla ut mig i hallen där Anne stod och väntade med en vit stickad tröja. Hon nästan tvinga den på mig innan jag fick chansen att ta av Harrys som jag motvilligt lämna ifrån mig. Den stickade tröjan passade mig perfekt och när jag fick hjälp på med min skinnjacka insåg jag att det kanske var en bra idé trots allt att byta till en tjockare tröja.

Vi sade farväl till den vackra mörkhåriga kvinnan som gett mig en hård kram så att det var precis att jag kunde andas.

"Come back soon." Mumlade Anne mot mitt öra och släppte snart mig, ett stick utav smärta fyllde min kropp och jag ville bara här ifrån nu. Hon sade hejdå till sin son innan vi tog oss ut till bilen, Harry lyfte mig enkelt in i bilen som om jag vore luft innan han fällde ihop rullstolen och lade den i bagaget innan han hoppade in i passagerarsätet.

En lättnad fyllde mig när han körde ut från gatan och började köra söder ut, men stinget av smärtan som fyllt mig när Anne kramat mig fanns fortfarande där, konstant påminde mig om det jag inte hade, en riktig familj. Min ensamhet hade aldrig varit så total som den var för tillfället, detta besöket gav mig ännu mer översikt på mig egna tragiska liv och alla felen jag gjort de senaste åren. Jag skulle gett Alice chansen att återvända hem eller till någon annan familj, detta var inte livet jag ville ge henne utan jag ville att hon skulle ha allt det som Harry hade. För första gången någonsin så önskade jag att jag lämnat henne bakom mig och jag skulle flytt ensam istället för nio år sedan.

En tår slet sig lös från mitt ena öga och så diskret jag bara kunde drog jag bort den med sidan av min hand. Jag ville inte börja gråta framför Harry, jag ville inte se hans medkänsla i de där vackra ögonen. Men samtidigt ville jag inget annat än att låta hans armar dras runt om mig och ta bort all den smärta som de gjort under natten.

Nu när även denna dagen gled mot sitt slut som började jag bli rädd, nej, jag var skräckslagen över att gå och lägga mig utan min säkerhet som antagligen skulle ligga i sin king size säng och sovs som prinsessan på ärten. Medan jag skulle tvingas i samma sovrum med en som antagligen skulle gå helt Hulken på mig.

Några nya tårar föll ner för min kind och ännu en gång drog jag bort dem, men denna gången med tröjärmen som tittade ut under min skinnjacka.

"Are you alright?" Hörde jag bredvid mig, Harrys röst lät förvirrad, han tog genast min hand i sin stora och höll hårt medan han höll den andra på ratten.

I bakhuvudet flög det förbi en bild från ett minne, den gick lika snabbt som de förra och försvann innan jag fick chansen att uppfatta vad som funnits på bilden, men det kändes som en déjà vu, som om han hade hållit i min hand tidigare. Förvirrat försökte jag komma tillbaka till verkligheten.

"I'm just..." Det fanns inget bra ord som beskrev hur jag kände mig för tillfället, värdelös, ensam, rädd, förvirrad, ledsen, arg och framför allt sårad. Jag visste inte vilket ord jag skulle välja utav dem alla men snart valde jag den mest uppenbara. "...afraid." Sade jag till slut, fullt medveten av att Harry inte riktigt skulle förstå, jag sneglade på killen bredvid mig som var fokuserad på vägen men när han kände min blick mötte han den i någon sekund.

"For what?" Frågade han förvirrat.

"The nightmares, of feeling alone." Klargjorde jag, tveksam om jag borde utveckla mitt svar eller om det räckte så. Sekunder gick under tystnad, jag vågade inte möta Harrys blick eller ens kolla på honom. Jag var tacksam för det dunkla lyset så att han inte kunde se hur mycket jag skämdes för att erkänna mina brister.

"You're never alone, Grace." Sade han med en menande röst till slut. "And when it comes to the nightmares, if you want to we could stay in the little cabin hotel again."

Jag funderade över vad han sagt osäker på om jag borde tacka ja till erbjudandet och få ytterligare en god natts sömn eller åka hem och låtsas sova. Valet var inte speciellt svårt, men konsekvenserna var de som höll mig tillbaka. Jag grävde min grav allt djupare ju mer tid jag spenderade med den lockiga killen bredvid mig, jag visste inte heller hur jag skulle ta mig ur det djupa hålet jag grävt åt mig själv.

"You know, you won't be here forever." Påpekade jag prövande, jag var nyfiken vart han ville komma med denna relationen, jag var så långt ifrån hans typ att det var skrämmande, så det kunde inte vara kärlek han var ute efter. Jag var inte heller tillgänglig för ett sådant förhållande, men samtidigt kändes det som att det var något djupare i vår relation till varandra, trots vi bara känt varandra i några dagar, kändes det som att jag kände honom tillräckligt bra redan.

"I'm not planning on leaving you if that's what you're thinking." Sade han smått roat och blinkade snabbt med ens ögat mot mig då jag sneglade mot honom, det gick knappt att se genom det dunkla lyset. Jag förstod inte det roliga i det hela, jag var fortfarande förvirrad över att han inte sprungit iväg från mig eller bett mig att dra för om jag skulle finnas i hans liv, tog jag med mig ett helt bagage med trubbel som antagligen skulle påverka honom också. Men av någon anledning så verkade han inte bry sig om mitt förflutna eller att jag satt i en rullstol och antagligen skulle jag aldrig kunna gå någonsin igen.

"You're not?" Frågade jag fundersamt.

"I'll stay as long as you want me." Klargjorde Harry lågt och tryckte till min hand lite extra som fortfarande låg i hans stora.

Fjärilar dök upp i maggropen och flög omkring som galningar, jag förbannade dem mentalt då det inte alls var meningen att jag borde känna såhär. Jag var full med känslor och det kändes som att vilken sekund som helst så skulle jag sprängas om jag inte gjort något inom en snar framtid.

En klump formades i min mage efter ett tag. Jag hade fattat ett beslut, jag hade bestämt mig och jag skulle bli tvungen att be om något som jag visste att Harry skulle säga nej till.

"There's something I have to do." Sade jag till slut och höll lite extra i Harrys hand, då jag inte var säker på om jag någonsin skulle få ha denna känslan när jag höll den någonsin igen efter det jag var på väg att föreslå. "But I'll need your help."

---

+24 kommentarer till nästa del!

 

Gott nytt år på er alla! Hoppas ni har haft ett härligt 2013 och får ett kick-ass 2014.

xx, Amanda

 

 När jag slog upp ögonen morgonen där på var jag utvilad, för första gången på ungefär en och en halv månad så hade jag sluppit en natt fylld med mardrömmar. Lättnaden inom mig över att jag var utvilad gav mig ett lyckorus, jag var pigg och för första gången på väldigt länge, glad.

Jag försökte lyfta mig upp i en sittande ställning men kom inte längre än fem centimeter innan något höll fast mig mot madrassen, jag hade nästan glömt Harry som fortfarande låg under mig. Mitt huvud låg fortfarande på hans hårda bröst, hans beskyddande armar var tätt dragna runt min kropp och vägrade släppa taget, något jag inte riktigt hade något emot.

Jag tänkte tillbaka på det han sagt ute på bryggan, jag hade räddat honom från något jag inte riktigt själv förstod, nu hade han gjort detsamma för mig. På något skruvat sätt hade vi hade räddat varandra. Hur vrickat det än lät, vi hade räddat varandra så kanske det borde vara så?

Det kanske var meningen, för jag kunde inte hitta något fel med att ligga här i Harrys armar trots jag hade en pojkvän hemma som antagligen var skräckslagen för tillfället över att jag var spårlöst försvunnen, men jag kunde inte bry mig mindre om Dylan och hans temperament för tillfället, jag vägrade låta hans buttra humör påverka mig.

En lätt suck hördes under mig och denna gången jag kollade upp på den lockiga killen möttes jag utav klara gröna ögon som kollade trött ner på mig.

"Good morning." Mumlade han med en raspiga morgonröst, jag log lite mot honom innan jag försökte gömma mina kinder genom att lägga ner mitt huvud på hans bröst igen.

"Morning." Viskade jag tyst, osäker på vad man borde säga i denna stunden. Jag lät tystnaden lägga sig och vi bara låg där under tystnad, han släppte inte taget och jag ville inte att han skulle det i heller. "Thank you," sade jag till slut, fortfarande inte riktigt säker på varför jag sade detta ut högt. "It's the first time in ages I've slept through the whole night..." Erkände jag generat, fortfarande ovillig att kolla upp på killen som låg under mig, då jag visste att jag säkerligen var lika röd som en tomat just i detta tillfället.

"Don't." Uppmanande Harry med en raspig lugn ton. "It's nothing."

"Yes, it is." Envisades jag, för mig var detta en stor sak för jag visste att om ungefär tolv timmar skulle det bli mörkt igen, och jag skulle förbli fast bredvid min antagligen psykopat pojkvän som skulle sitta uppe hela natten för att se till så att jag inte skulle smita iväg igen. Det var en oundviklig faktor som jag visste om skulle vänta på mig så fort jag kom tillbaka till verkligheten.

Nu kunde jag inte hålla mig längre utan krängde mig ur Harrys grepp och hävde upp mig på mina armbågar för att sedan kolla ner på killen bredvid mig som såg förvirrad ut, samt osäker på vart jag ville komma.

"This may sound strange..." Började jag, smått nervös över vad jag skulle föreslå killen bredvid mig som fortfarande var ovetande, jag visste att det fanns en stor chans till att han skulle säga nej. "... But would you mind, not taking me home today?" Harry höjde sina ögonbryn och granskade mig.

"As much as I'd like that, I can't let your family be worried about you." Konstaterade han efter ett tag, väldigt moget utav honom. Jag himlade smått med ögonen för att visa att jag kunde inte riktigt bry mig om dem just nu.

"If you call them and say you're alright, I would feel less guilty." klargjorde han till slut, jag stirrade på killen nedanför mig som gav mig en hård men samtidigt en mjuk blick och om jag inte visste bättre såg den nästan uppfostrande ut. Utan att släppa Harry med blicken lutade jag mig lite åt sidan för att gräva upp min slitna och fula telefon ur jeansfickan.

"It's dead." Sade jag efter att ha tryckt på några knappar. "Well, I tried." Fortsatte jag sarkastiskt innan jag pressade ner min tegelsten till telefon i min jeansficka igen.

"Nice try." Skrattade Harry roat till innan han gav över sin snygga iPhone som såg ut som en guldklimp i jämförelse med min slitna Nokia.

Jag svor lågt för mig själv innan jag drog åt mig den snygga mobilen och satte mig med ryggen mot sänggaveln. Mina tankar bläddrade igenom vem jag borde kontakta för att få minst skäll, Emma och Dylan hamnade sist på listan som jag ville kontakta. Ett tag funderade jag över att ta den lättaste och välja, vilket var Hanna, hon var den som inte frågade några följdfrågor eller dömde någon, men det skulle vara synd om henne som skulle få bli budbärare och förklara för dem andra. Till slut bestämde jag mig för att knappa in Felicias mobilnummer som jag kunde utantill.

"Yes?" Hörde jag snart på andra sidan då jag tryckte det moderna objektet mot mitt högra öra. "Hello." Jag ryckte till då jag kom på att jag kanske borde svara den irriterade tjejen på andra sidan telefonen.

"Felicia, it's me." Fick jag fram, jag kände jag dum som endast sade de få orden, men snart hörde jag en lättad suck på andra sidan, uppenbart att mitt sätt att vara fåspråkig räckte för tillfället.

"Cece, are you alright? We're worried sick about you!" Väste hon till på andra sida innan jag hörde en dörr stängas i bakgrunden. Jag kollade obekvämt ner på killen som låg bredvid mig och granskade mig. Irriterad nickade jag med huvudet bort mot dörren, det fanns inte en chans att jag skulle prata med Felicia medan Harry lyssnade. Genast fattade han vinken och tog sig snabbt fram till dörren och försvann ut i det regniga vädret som hördes utanför med jackan som han fiskade upp från en stol på vägen.

"I'm fine, you don't need to worry." Muttrade jag trött, ännu en suck hördes på andra sidan.

"Where are you? I'll come and get you." Felicias röst var bestämd, och i vanliga fall skulle jag inte säga emot, när hon väl bestämt sig för något så var det inte direkt lönt att säga emot.

"No, no, don't." Sade jag distraherat medan jag kollade ut genom fönstret, Harry syntes inte längre till, det enda jag såg var den mulna himmeln utanför, det fanns inte en chans att vi skulle kunna hitta på något utomhus idag. "I know I'm in so much trouble right now, but please give me a day to sort things out, please cover for me." Tystnaden som följde gjorde mig nervös.

"You're with him." Var allt hon sade, det sista ordet spottade hon nästan ut i örat på mig och jag var glad allt jag var så långt ifrån henne just nu. "You know, I told him to stay away from you because I care about you..."

"You did what?" Avbröt jag irriterat, hon utav alla borde veta hur mycket jag avskyr folk som försöker göra saker bakom min rygg, ännu mindre försöka beskydda mig för något som inte ens är farligt.

"Can't you see? He has a bad influence on you! You're not yourself and I am trying so hard to help you." Felicia lät desperat och arg, men hon kunde omöjligt vara lika arg som vad jag kände mig för tillfället. Hon kände inte Harry, inte för att jag var någon expert på honom heller men jag var inte den som slängde falska anklagelser runt omkring mig.

"He was the one who wanted me to call you, to tell you that I was fine! You have no right to judge someone you obviously don't know." Utan att säga något mer tryckte jag på den röda knappen och lät telefonen falla mot det vita fluffiga täcket bredvid mig.

Min ilska värmde upp hela mig och när Harry försiktigt kom in i rummet igen så hamnade stackaren i ett rejält blåsväder. Till min förvåning verkade det som att han tog hela situationen väldigt lugnt.

"How come you didn't tell me Felicia talked to you!?" Morrade jag argt, killen som precis stängt dörren bakom sig stannade upp och stirrade oförstående på mig mig ett tag, uppenbarligen osäker på vad han borde svara.

"I didn't think it was something important." Svarade han till slut med en oskyldig röst.

"How could you not...!?" Utbrast jag i hög ton, jag stannade upp då jag insåg att jag nästan skrek, och dessutom på fel person. Ett irriterat stön föll från mina läppar innan jag samlade mig och mötte de trevande gröna ögonen ännu en gång, denna gången med en lite mjukare blick. "I thought you left me on that parking lot because you made up your own mind. That you wanted to forget. But it was my friends idea all a long! What about my opinion? My friends never count my opinion anymore and I thought you were different, that you actually cared enough to give my opinion a thought before you made up your mind." snäste jag irriterat, nästan besviken över hur fel jag hade.

"I took your well being before anything, and I meant what I said yesterday, I don't care what others are thinking about me, but if you get caught up in the upper side of London, you'll go crazy. My life ain't fun, I can tell you that. Everything is so public and messed up." Harry satte sig ner på sängkanten och sparkade av sig sina skor innan han satte sig mitt emot mig.

"My well being and opinion is not the same thing." Fräste jag och kollade ner i mina händer, smått skamset över mina tankar. Efter att ha sovit en hel natt var jag för första gången på en månad redo att gå vidare, skapa ett liv och en identitet för mig själv. Jag var redo att bryta av kontakter och skapa nya, bygga nya broar för att ge mig själv en chans, något som tydligen ingen utav mina vänner var redo att ge mig.

"Then what is your opinion?" Frågade Harry, jag lyfte min blick upp på killen som satt i en enkel t-shirt och ett par mörka jeans, han måste haft extra kläder i sin bil.

"I-I..." Började jag, plötsligt osäker på vad jag ville. "I-I want to be able to be with who ever I want to be, change my life without having any complaints about me doing it wrong or that the old me would never ever do this or that. For once I just want to be me." Jag stannade upp när Harry inte längre kollade på mig utan mer eller mindre stirrade. Osäker på om det varit något jag sade kollade jag generat bort, ut genom fönstret medan jag väntade på att han skulle säga något.

"So..." Började han lite avvaktande innan han suckade lättad över att min ilska nu verkade vara borta. "Do it." Sade Harry till slut med ett leende på läpparna. "I'm living sort of my dream, so I think you should fulfill yours, be yourself."

"How can you live sort of your dream?" Frågade jag, min röst var full med ironi. Han ryckte lite enkelt på sina axlar.

"I've changed just as much, it was my dream a couple of months ago but now... I like to sing and the band is something that I never regret, but all these screaming girls and photographers who constantly are around me, kind of creeps me out." Erkände Harry till slut och jag höjde roat på mina ögonbryn.

"Harry styles is afraid of girls?" Frågade jag roat, nästan på gränsen till ett skrattanfall. Ett roat flin kom över mina läppar när han mötte min blick.

"And that's what you got out of all that I've said the last five minutes?" Suckade han, trött kollade han på mig och nu kunde jag inte längre hålla mig, jag skrattade helhjärtat rakt ut över hans trötta utseende och bilden jag fick upp i huvudet. Hans nervositet över att möta tjejer som säkerligen var en halvmeter kortare än honom. Jag skrattade så mycket att jag fick ont i magen och gled ner på sidan i sängen igen för att minska smärtan i min mage. Tårar föll ner för mina kinder när jag försökte samla mig, jag reste mig upp och drog bort tårarna från mina kinder.

"Alright," sade jag kvävt fram innan jag tog ett djupt andetag, jag kollade på killen som bara satt framför mig fortfarande och granskade mig med ett snett leende på sina läppar, mitt hjärta hoppade över ett slag, jag hade kommit fram till att det var en utav mina favorit leenden.

"What are we doing today?" Frågade jag nyfiket.

"First, you have to change, and then we're going to Holmes Chapel." Konstaterade Harry fundersamt. Förvirrat drog jag ihop mina ögonbryn, jag försökte febrilt tänka igenom om jag varit där tidigare, men inga minnen av en stad som hette så.

"Where?"

 

Harry's Point Of View

 

Jag hade svårt att koncentrera mig på körningen medan Grace satt och kollade under tystnad ut genom fönstret, iklädd min gråa hoodie och hennes mörka jeans från gårdagen. Hennes blonda hår var uppsatt i en hög hästsvans, något som gjorde att hennes utväxt var allt synligare. Hon kände snart min blick och mötte den med hennes vackra gröna ögon och den lilla sprickan av gult. Jag kunde aldrig tröttna på de udda ögonen som verkade se rakt igenom mig varje gång hon tittade på mig, till och med när hon bara sneglade mot mig.

"Keep your eyes on the road, please." Bad Grace innan hon kollade ut genom vindrutan för att kolla efter säkerheten själv. Jag vände blicken ut mot vägen igen och log lite för mig själv. "What's in... Ehum..." Hon hade glömt namnet åter igen efter typ tionde gången då vi diskuterade över vad vi borde göra under dagen. Det förvånad mig hur dåligt minne hon hade, en liten bit utav mig antog att det var från olyckan så jag lät bli att påpeka det.

Jag hade inte riktigt förklarat för henne vad som fanns i Holmes Chapel, utan mer berättade att det var en utav de få ställena där folk lämnade mig ifred, vilket var sant.

"Holmes Chapel," påminde jag henne ännu en gång innan jag suckade, hon nickade till som ett tecken på att hon skulle försöka lägga det på minnet denna gången.

"I grew up there, my family still lives there." Förklarade jag så oberört som möjligt, men jag kände redan den vassa blicken hon spände i mig.

"I can't meet your family looking like this." Fräste Grace argt, jag flinade bara åt hennes reaktion då det verkade som vi båda tog denna situationen så annorlunda än vad vi borde göra. Vi var inte tillsammans, det var precis så vi var vänner men ändå så var jag nervös för att presentera den vackra tjejen bredvid mig för min mamma som skulle vara hemma, samtidigt som Grace var nervös över hennes klädsel, vilket inte var så hemskt som hon sade att det var. Tröjan var kanske lite för stor men annars var det inget som var så speciellt farligt, och om mamma skulle påpeka något så var det tröjan, vilket var min. Irriterad över mina tankar drog jag mig tillbaka till verkligheten för att sluta svamla i huvudet och fokusera på det som var framför mig.

"You're looking good to me." Påpekade jag och log värmande mot den stirriga halvt blonda halvt brunetts tjejen bredvid mig.

"Thanks." Muttrade hon irriterat, uppenbart att hon inte tog emot komplimangen som jag gett henne. Motorvägen var full med förmiddagstrafikanter som skulle tillbaka till sina jobb efter att ha varit hemma om och ätit eller hämtat upp mat. Sakta gled vi igenom de södra delarna innan vi äntligen kom in i den lilla byn som jag kunde precis som baksidan av min hand.

Jag blev allt mer nervös ju närmare huset vi kom, när vi körde in på gatan mitt barndomshus låg på kunde jag knappt sitta stilla längre.

"Are you sure we can't find something else to do today?" Mumlade Grace nervöst bredvid mig då jag stannade bilen utanför det gamla huset som låg bakom den låga stenmuren. Träden och buskarna hade inga löv kvar och den lilla trädgården på framsidan såg livlös och tråkig ut.

Utan att svara henne hoppade jag ut och tog mig bak till bagageluckan där jag tog ut och fällde upp rullstolen innan jag tog mig fram till passagerarsätet där Grace nervöst bet på sin läpp. Instinktivt lät jag min tumme gå över hennes underläpp för att hon skulle sluta, vilket hon gjorde och gav mig en lika chockad blick som hon gjort tidigare. Hon var frånvarande en stund innan hon kom tillbaka till verkligheten och suckade tyst innan hon lät sina armar slingras runt min hals. Jag bar enkelt upp henne och stängde dörren med min fot innan jag försiktigt satte ner den lätta kroppen i rullstolen.

Mamma väntade på oss innanför dörren då jag började putta rullstolen upp för den lilla gången. Hon hade ett stort leende på läpparna där hon stod och väntade iklädd jeans och en stickad mörk tjocktröja, hennes brunetts hår var utsläppt och gav henne en ledig känsla.

"Hi, sweetheart." Sade hon och pussade mig på kinden då vi kom in i hallen. Jag grimaserade innan jag kollade ner på tjejen i rullstolen som såg ytterst nervös ut, då hon kollade upp på kvinnan framför henne.

"This is Grace. Grace, this is my mum Anne." Presenterade jag dem för varandra, Grace sträckte formellt fram handen men genast föste mamma den åt sidan och gav henne en hård kram istället.

"I'm a hugger." Sade mamma glatt. "Nice to meet you." Grace log fortfarande nervöst mot min henne, vi tog oss in i köket där mamma redan hade dukat upp en massa bullar och kaffe och som på beställning började min mage att kurra. Vi hade inte ätit frukost på hotellet då Grace trilskades med att få igång dagen, hennes muntra humör varade dock inte länge i bilen då även hon verkade bli smått hungrig.

"Dig in." Sade mamma när vi satt oss ner vid matbordet som var uppdukat med fika. Jag började genast sno åt mig en hemma bakad frukostbulle och tog en stor tugga för att tysta min hunger.

"Harry Edward Styles, behave yourself." Snäste mamma argt till och förvånat kollade jag upp på kvinnan framför mig som gav mig en irriterad blick, precis som hon hade uppfostrat mig bättre än så. "I'm so sorry." Sade hon mot Grace som log lite besvärat, hon sneglade mot mitt håll och rynkade frustrerat på näsan, ett nöjt leende kröp upp på mina läppar innan jag började tugga på det jag hade i munnen medan jag lyssnade på mamma som började fiska information från Grace.

"So what are you doing for a living?" Frågade hon nyfiket medan hon tog en klunk kaffe och tog hela sin uppmärksamhet från sin oanständiga son till deras gäst.

"I work in a garage, or at least I did." Sade Grace bittert, något som gjorde min mamma ännu mer nyfiken än vad hon varit tidigare. Fundersamt började jag smida planer om hur jag skulle få Grace ut ur huset utan att bli av med en hand. När mamma väl blev intresserad av någon eller något lät hon inte någon smita från huset innan hon faktiskt pumpat ur all information från stackaren som var offret.

"How come?" Fortsatte hon med precis lika uppmärksamma och artiga ton.

"I'm for the south of London and the only kinds of jobs we can get is in a garage on a supermarket somewhere with a very low salary." Min mammas mun formades till ett litet runt o då hon verkade förstå var Grace kom ifrån, men samtidigt så verkade det inte riktigt som hon förstod bada en tjej som Grace gjorde där. Det var tydligt att hon aldrig fötts upp där med hennes sätt att prata, hon lät som hon kom från norra delarna av London, vilket hon en gång i tiden hade gjort.

"Me and my sister ran from home when I was ten," förklarade Grace till slut då hon insåg att min mamma verkade lite bortkommen. Jag kollade ner i min kopp för att fokusera blicken på något annat än den vackra tjejen som satt på kortänden av borden, jag visste hur den historien gick till och jag visste vilken sorts smärta som skulle skina i den vackra tjejens ögon. Jag ville bara inte bevittna det igen.

När Grace berättat klart sneglade jag upp på mamma som satt med tårar i ögonen och med handen för munnen för att dölja sin skakande underläpp. Hon gav mig en förtvivlad blick och jag drog lite på läpparna som ett tecken på att jag höll med.

"I'm alright though, I'm as good as I can be." Sade Grace till slut med ett litet tappert leende på sina läppar, hennes uppmuntrande min gjorde att mamma slappnade av en aning, men hennes blick var fortfarande i djupa tankar som jag säkerligen skulle få ta del av så fort vi blev ensamma.

"Sorry if it's a touchy subject, but how come your in a wheelchair?" Mammas sinne för att sluta ställa frågor och genast tog jag tag i Grace handled och gav henne ett litet leende.

"You don't have to answer that one." Sade jag mjukt, men hon drog endast undan sin handled ur mitt grepp och placerade sina händer i sitt knä innan hon vände sig mot min mamma igen. Men det var uppenbart att Grace tänkte över vad hon skulle säga.

"It was four months and twenty five days ago, me and my sister were late for a race so I took the highway." Började Grace berätta, jag hade inte hört hennes historia, precis lika lite som hon hört min, men när jag hörde den exakta dagen för min olycka... Så försvann allt mitt blod i kroppen ner i fötterna.

"I usually don't, because the one way roads usually go faster that time at night." Påpekade hon besvärat. "A black car came from nowhere and in a matter of seconds it hit my little sisters side of the car and got stuck by the front wheel. Before we know it our car started to tumble around by the speed that the other car provided and then everything went blank." Mina ögon var full utav smärta då jag kollade på tjejen som stirrade ut genom fönstret på andra sidan bordet. Jag kände mig tom inombords medan jag kollade på då tjejen jag var hemligt kär i gick igenom upplevelsen i huvudet. Snart kom hon tillbaka till verkligheten och gav mig ett litet sorgset leende då hon upptäckte att jag inte kunde släppa henne med blicken. "I woke up a week later in hospital, horrified over that I couldn't feel anything below the waist. My little sister died the day before, she couldn't handle the extensive damages her body was exposed to. They couldn't save her." Jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken men jag försökte febrilt blinka bort dem, Grace behövde inte se hur ledsen jag var för hennes skull, jag behövde vara stark. Jag sneglade över bordet på mamma som nu satt med sin servett och försökte torka tårarna som konstant förnyades. Mitt pinade ansikte var säkert allt för tydligt, då jag kände en hand läggas på min, jag kollade ner på den aningen mindre handen som vilade över min stora.

Jag kände mig instängd i detta köket som nu kändes väldigt litet, jag insåg att detta var vår chansen att fly.

"Mum, I think I should show Grace around in town before it gets dark." Sade jag till slut och bröt tystnaden som lagt sig tungt över huset.

---

Eftersom jag lovat ett dubbelt kapitel så kommer det inte finnas någon kommentar gräns på detta kapitlet, utan på nästa som kommer upp inom kort! :)

 

Dagens kommentar:

 De kommande dagarna var minst sagt vanliga, tråkiga, det gamla vanliga som jag hade njutit utav en gång i tiden men gjorde det inte längre. Dagarna bestod utav att vakna, åka till garaget och sitta och glo medan alla andra gjorde det jag älskat att göra. Sätta i motorer, ligga under bilar och vara helt smutsig i ansiktet när dagen var över. Nu... Jag bara satt där och frågade mig själv trettio gånger om varför jag gillat att göra det där. Dylan, Emma och Felicia klagade inte på mitt buttra humör som de verkade mer njuta utav än att oroa sig för att jag inte mådde bra.

I deras ögon så mådde jag bättre än någonsin, enligt mig själv kunde jag inte uttrycka nog hur frustrerad jag var. När jag kom hem såg jag bara på då alla skrattade runt matbordet, pratade om sin dag och vad som gått snett för dem, ingen lade märke till mig längre. Jag ingick inte i denna familjen längre och jag hade nog inte ingått i den på ett väldigt länge, det är bara först nu jag inser det själv.

Så fort alla gick och lade sig tog jag mig ut till bryggan, jag visste vad som väntade på mig om jag skulle somna, om jag mötte den drömmen igen skulle jag bli galen, instängd i ett trångt utrymme, med eld och rök... Jag rös utav tanken på känslan som gick igenom min kropp varje gång jag upplevt drömmen om och om igen. Just nu visste jag inte om jag föredrog min verklighet eller min dröm mest, båda två var lika jobbiga att stå ut med för tillfället, men ändå höll jag mig vid liv och levde i verkligheten. Så när jag var helt säker på att alla somnat hjälpte Hanna mig som vanligt.

Mitt i allt detta, alla tankar och alla känslor, så hade jag alltid Harry i bakhuvudet, hur han hade kört iväg och lämnat mig åt att ruttna i denna delen av London där han antagligen aldrig skulle sätta sin fot igen.

Varje gång jag såg Harry köra iväg, så var det som ännu en liten del utav mig försvann, något som inte bara gjorde mig förvirrad, men också rädd. För att jag kände knappt honom, han kom inte från min del av staden, han behövde inte oroa sig för pengar, mat eller försäkringar och det gjorde mig nervös. Det jag kände varje gång jag såg på honom, in i hans vackra gröna ögon, det adderade bara till problemen jag redan hade. Jag hade en pojkvän, en familj och en framtid som inte min syster längre var en del av.

Jag hade känt mig förvirrad och sårad i stunden då jag såg bakdelen på hans bil försvinna, jag kände mig övergiven av någon som jag knappt kände, nu där emot, var jag mer förstående.

Jag betalade taxichauffören som nu kört mig en gång tidigare och såg inte längre orolig ut då han släppte av mig, men han förblev vaksam innan han körde iväg, antagligen för att se vad jag skulle göra. Men när jag började ta mig upp för kullen som jag gjort förra gången, hörde jag motorn starta och snart var jag ensam. Min blick gick ut över det kalla bäcksvarta havet som låg över horisonten, det var en kall och molnig kväll, det skulle säkerligen börja regna när som helst. Bryggan var mörk, men jag visste exakt vart den ledde.

Långsamt lät jag rullstolen rulla ner på de fuktiga plankorna innan jag började ta mig ut till den yttre delen av bryggan, det var inte förrän jag var några meter ifrån då jag insåg att jag inte var den första som kommit hit denna gången. Mitt hjärta hoppade över ett slag då jag aldrig trodde att jag faktiskt skulle få se den ryggtavlan någonsin igen.

”I have to say, I'm a bit surpriced to see you here.” erkände jag med en osäker röst, då jag stannade upp helt och kollade på hans rygg som var vänd mot mig.

”Yeah, so am I.” suckade Harry och vände sig om, han såg inte speciellt förvånad ut över att jag upptäckt honom, utan mer lättad. Jag rullade upp bredvid honom där han stod lutad mot räcket.

”Maybe I just have to find a new place.” sade jag, med en glimt ironi i min röst som uppenbarligen inte Harry hörde. Tystnaden föll över oss och mitt försök till att lätta upp stämningen hade misslyckats radikalt. Jag snörvlade lite utav kylan som började bita riktigt ordentligt, snart skulle säkert första snön lägga sig, eller så skulle det bara regna så som det gjorde alla andra vintrar.

”I'm sorry.” flög det ur Harry och jag kollade upp på killen som stod bredvid mig, hans ögon mötte mina. ”For leaving you.” jag skakade bara på huvudet och drog lite på läpparna.

”Don't worry about it. I think I had left myself too, if I could.” jag ryckte på axlarna, och det var sant, jag behövde ingen ursäkt från Harry för jag hade gjort exakt samma sak om jag hade varit honom, jag förstod honom. Jag var den handikappade fattiga tjejen, till och med jag såg mig som ett välgörenhetsprojekt, det var ett under att inte alla andra hade stuckit redan.

Jag bet mig i kinden medan jag funderade över mitt bittra liv innan jag skakade av mig det irriterade känslan jag fick och kollade istället nyfiket upp på killen bredvid mig som kollade ut över havet.

”Why are you here?” frågade jag nyfiket, han tänkte noga över sitt svar innan han särade på sina fylliga läppar som putade utåt när jag såg honom såhär i profil.

”I was trying to forget.” erkände han med en suck, hans käke spändes efter han släppte fram ett skakigt andetag, uppenbart berörd utav stunden. ”Forget you, I think that's the right thing to do.” jag nickade förstående, hans blick for ner till mig innan jag gav honom ett litet leende.

”Yeah, that would be the right thing to do.” höll jag med, jag önskar att jag hade en anledning till att det inte var en bra idé men som vanligt så hade jag inte en enda anledning till varför någon vill vara runt mig frivilligt.

”This may not be the best place to be in though.”

”I agree, it's a pretty bad choice of place.” jag nickade och pressade ihop mina läppar till ett smalt sträck, tveksam om jag borde hålla tyst nu eller om jag skulle vända om och låta honom glömma...

”I don't want to.” avbröt Harry mina tankar och jag kollade förvirrat upp på honom, uppenbarligen hade jag missat en viktig bit av meningen.

”What?” frågade jag förvirrat och slutligen vände han hela sin kropp mot mig, hela hans uppmärksamhet låg över mig.

”I don't want to forget.” erkände han, mer säker än någonsin nu. ”It took me a couple of hours to figure that out, but I don't.”

”Why?” frågade jag nästan frustrerat, för jag förstod inte. Han hade möjligheter att umgås med superstjärnor över hela världen stod han här nu, och skulle förklara varför han var den enda i mitt liv som faktiskt stannar kvar frivilligt. Harry kollade ner på mig med en drömmande blick, övervägde ett antal svarsalternativ innan han öppnade munnen.

”Because you saved me, in some kind of twisted way that I can't explain to you.” hans vackra gröna ögon var dovt upplysta, han såg förtvivlad ut men samtidigt skrämmande ärlig. ”And I don't believe that you are going to understand when I am saying this but I want to make it up to you, as a friend or what ever you want me to be, I want to thank you for saving my life when nobody else could.”

Jag satt och gapade, jag var minst sagt förvirrad och en aningen frustrerad för denna killen framför mig påstod att jag räddat hans liv när jag klart och tydligt aldrig träffat honom innan. För första gången någonsin så var jag mållös, osäker på vad jag borde säga eller göra. Jag övervägde mellan att fly för mitt liv eller slå till honom, men jag var alldeles för bekväm i hans närhet för att ge upp nu på grund utav hans uppenbarligen skadade hjärna.

”Please say something.” bad Harry till slut och jag försökte komma på något vettigt, jag öppnade munnen i ett försök till att säga något men stängde den igen då det inte kom ut något.

”I-I don't know what to say.” erkände jag då jag öppnat munnen igen, denna gången hade det kommit ut något relativt vettigt svar. När jag insett att det inte går att komma med någon bra respons till hans erkännande suckade jag bara och log upp mot Harry som såg ledsen ut, som om han letade efter något slags tecken. ”Friends?” föreslog jag och ryckte på axlarna, han log lite men det var inte ett helhjärtat leende.

”Friends.” färdigställde han och jag sträckte ut min hand han tog min i sin mycket större, en stöt gick igenom min arm och ett minnet blixtrade förbi i mitt huvud innan det försvann lika snabbt igen, jag fick aldrig chansen att se vad minnet handlade om. När jag kom tillbaka till verkligheten suckade jag förvirrat och kollade ner på våra händer som fortfarande höll i varandra, Harrys var så mycket större än min, varm och behaglig. Genast drog jag åt mig min hand, förvirrad av känslan jag fått då jag kollade upp på killen framför mig som såg minst sagt lika förundrad över vad som just hänt. Hade han känt samma sak?

”Let's get you home, I'm sure it'll start to rain soon.” sade han distraherat utan att släppa min blick, genast skakade jag på huvudet.

”I don't want to go home, I can't sleep anyway so... But you should get going.” sade jag och log lite mot den lockiga killen som såg minst sagt nyfiken ut nu.

”I'm not leaving you out here alone.” sade Harry bestämt, nästan ironiskt allvarlig.

”I'll be alright, go home and sleep.” envisades jag och väntade på att hans extremt långa ben skulle börja röra sig ner för bryggan men han rörde sig inte en millimeter. Harry satt som fastlimmad i bryggan, hans intensiva gröna ögon glimmade igenom det dova lyset och satt fast vid mig. Ju länge tiden gick desto mer obekväm blev jag utav hans ögon som granskade mig och väntade på att jag skulle ge upp. Till slut blev det för mycket och jag drog genast undan min blick då jag inte klarade av pressen längre.

”Okay, alright.” sade jag till slut då det gått en stund under tystnad. ”Stop staring, it's burning.” snäste jag irriterat, ett roat flin dök upp över hans fylliga läppar och irriterat himlade jag med ögonen. ”So what should we do?”

Jag väntade mig att han skulle föreslå något, det var trots allt hans idé att inte gå hem som en normal människa och sova. Min uppmärksamhet låg helt på honom, jag granskade den långa killen framför mig, hans långa ben hade ett par svarta tighta byxor, eller de såg svarta ut i detta dunkla skenet, den svarta kappan hade jag sett någon gång tidigare och slutligen ett par tygskor.

”I have an idea.” sade han fundersamt, jag höjde på ögonbrynen och kollade fundersamt på den brunetta killen. ”What about this motel down the road...?”

”Ain't that where murderes and rapists hang out?” avbröt jag ironiskt.

”If we cross the line to my side of the town there will be people waiting for us, and I don't want you to get in trouble.” förklarade Harry och under meningen kändes det som att han menade något annat, irriterat snäste jag till.

”You could just have told me that you don't want to be seen with me.” muttrade jag förolämpat då det var så tydligt att han var rädd för att folk skulle känna igen honom. Istället för att stå och vänta på en förklaring vände jag stolen och började frustrerat rulla tillbaka in mot stranden.

”That's not what I meant!” ropade han efter mig innan jag hörde snabba fotsteg efter mig och snart kände jag någon ta tag i rullstolen, stannade upp mig och Harry ställde sig framför mig. ”I'm not worried about what others think about me.” han satte sig på huk för att hamna i samma höjd som mig, han var arg. Hans bröstkorg höjdes och sänktes tungt under kappan, hans käkar var spända och det var tydligt att hans ögon mörknat radikalt på bara några sekunder.

Jag förstod inte riktigt hans reaktion, mina tankar gick tillbaka till det han sagt tidigare, instinktivt lät jag min hand komma upp till hans ansikte, jag pressade min handflata pressas mot hans kind. Några få hårstubb stack mot min hand, nyfiket lät jag min hand utforska det nyupptäckta området. Harrys käke slappnade snart av då jag lät mina fingertoppar glida över hans vänstra, jag följde konturerna upp till hans hårfäste där jag stannade.

”Don't stop.” mumlade han fram, det var först då jag insåg att han blundade. Nervöst drog jag tillbaka min hand, tveksam över varför jag precis gjort det där.

”I've got a boyfriend.” informerade jag honom och mig själv. Harry öppnade sina ögon igen, de var inte längre mörka utan tillbaka i sin normala färg, smått road över det jag just sagt.

”Is it me or yourself you are trying to convince?” frågade han roat, uppenbarligen nyfiken på hur långt han kunde pressa mig innan jag skulle bli riktigt irriterad. Jag puttade bara honom åt sidan och fortsatte tillbaka till stranden.

”Let's go.” muttrade jag, jag försökte dölja min irritation som han lyckats dra fram, men han sade inget mer utan gick bara tyst bredvid mig med ett nöjt leende på läpparna. Harry hjälpte mig som förra gången in i bilen och under tystnad lade han rullstolen i bagaget innan han hoppade in på förarsidan för att sedan börja köra längre ifrån London än vad jag har varit på väldigt länge. Jag visste vart motellet låg, alla i den södra delen drog sig för att åka dit då det finns tillräckligt med historier som bevisade att man kanske inte skulle sätta sin fot där om man inte absolut måste. Jag hade en aning om att minst hälften av historierna bara var någon som försöker skrämma upp barnen, och det var uppenbart att personen lyckats för ingen tog sig ut hit.

När vi väl körde in på den tomma gården, såg det inte alls ut som jag hade förväntat mig. En liten upplyst torrlagd fontän satt i mitten på den lilla grusade gården vi körde in på. Det knastrade under bil däcken innan motorn dog ut, området var omringat av små timmerstugor som påminde mig om Sverige och gav mig en släng av hemlängtan för första gången på väldigt länge.

”A bit different, huh?” när Harry inte fick något svar öppnade han bildörren och en kylig bris kom in genom dörren. ”I'll be right back.” Det förvånade mig att han visste exakt vart han skulle, precis som att han varit här tidigare, jag antog att det var enda sättet att bli osynlig för några sekunder i storstadshetsen, ingen skulle någonsin komma ut hit för att leta efter en kändis.

Det var först nu mina tankar kommit i fatt mig, vad gjorde jag här? Jag kände inte Harry, men samtidigt kändes det som jag känt honom i flera år. Mina mixade känslor gjorde mig minst sagt förvirrad, det var som ett enda virrvar utav olika sorters idéer och tankar om varför jag borde åka här ifrån men samtidigt var jag nyfiken, jag ville lära känna killen som inget annat än varit snäll mot mig, och en aning konstig. Men det var lite utav hans charm, en liten suck föll från mina läppar innan jag såg Harry komma ut från en utav stugorna som hade skylten 'reception' vid dörren.

Istället för att hämta rullstolen i bagaget öppnade han dörren på min sida och fångade snabbt upp mig innan han enkelt slog igen dörren med foten innan han tog sig längst ner till de stugorna längst in. Jag lät mina armar slingra sig runt hans hals medan han tog sig upp för den verandan på den lilla röda stugan längst in och öppnade dörren med nyckeln han fått. Den lilla stugan var lika gullig utanpå som den var inuti med en soffgrupp och en säng, alla i matchande klädsel, längst in fanns en toalett som knappt gick att röra sig i. Väggarna var i en mjuk gul färg och trägolvet gav hela rummet en mjuk och inbjudande känsla tillsammans med det dova ljuset som kom från sänglamporna.

Harry satte ner mig på sängen så jag kunde luta ryggen mot sänggaveln innan han hjälpte mig av med min skinnjacka och tog sedan av sig sin.

”You know, I won't be able to fall asleep.” informerade jag honom, fullt medveten om att en följdfråga snart skulle dyka upp. ”I'm having terrible nightmares, and I haven't slept in days. So I can take the sofa.” erbjöd jag mig, han bet sig fundersamt i läppen medan han granskade mig.

”What's your nightmares about?” frågade han medan han puffade upp en utav kuddarna i soffan och ignorerade mitt förslag tidigare.

”Fire, I'm hurt and stuck, smoke and fire is all over me and I can feel my blood boiling and I hear this voice screaming my name...” min röst tonades ut, jag klarade knappt av att förklara vad jag gick igenom varje natt. Tystnad lade sig i det lilla rummet, Harry ställde inga följdfrågor utan förblev tyst och snart lade jag mig ner i sängen och kollade upp i det vita taket. ”Tell me about yourself.” föreslog jag till slut.

”What do you want to know?” frågade han artigt, lite distraherad men fortfarande med samma snälla ton.

”Is it true that you've been in rehab for the last month?” var min första fråga.

”You don't waste time.” skämtade han, jag skrattade nervöst till innan Harry drog in ett andetag för att börja prata igen. ”No, I've been home with my family. My mother is one of those mothers who is constantly worries, and she wanted me to be near her after the coma...”

Någonstans i Harrys berättelse sjönk jag ner i en mjuk sömn, hans mjuka raspiga röst var som en musikalisk melodi och snart var jag tillbaka i drömmen jag fasade allra mest.

Denna gången när jag försökte öppna ögonen kunde jag se, hela världen var upp och ner, ett kvävt andetag föll från mina läppar medan jag försökte kolla mig omkring men röken stack i mina ögon. Jag satt fast i en bil, något klibbigt rann ner för mitt ansikte och när jag höjde min hand för att se efter vad det var möttes jag utav mörkrött blod. Skräckslaget började jag vrida mig men ångrade mig genast när en ilande känsla gick igenom min kropp och jag gav ifrån mig ett gnyende. Ett panikartat stön föll från mina läppar då jag kände röken blev allt tjockare och jag hostade fram ett 'hjälp mig' så gott jag bara kunde, men ingen kunde möjligt urskilja orden som kom från min mun. Elden började ta vid rejält och började ärra min hud med sin graciösa rörelse, ett smärtsamt skrik kom från mig då jag kände att elden tog tag i mina kläder, jag försökte släcka den men det gick inte, elden gick inte att släcka.

”No! Grace, no!” hörde jag utanför bilen och panikerande röster, men det var en som stod ut i mängden, jag lät mitt huvud sakta vändas till höger för att se en lång kille stå några meter ifrån bilen, Harry. Han såg skräckslagen ut där han stod maktlös över situationen som utspelade sig framför honom, jag kände mitt blod börja koka av värmen som den utsattes för och det var inte länge innan smärtan var så ogenomlidlig att jag skrek en sista gång innan allt blev ljust.

”Grace, it's just a dream.” hörde jag in till mitt öra då jag öppnade mina ögon, jag låg i stugan, i Harrys famn som jag nu klamrat mig fast i. ”It's just a dream.” viskade han då han insåg att jag slappnat av. Harrys omfamning gjorde mig lugn, hans doft fyllde mina sinnen och gjorde nästan så att jag glömt det jag precis drömt om. Hans lockar kittlade mot min mind då jag skräckslaget klamrade mig fast runt killen som höll mig tätt till sig.

”It's alright.” viskade han, omfamningen var något jag aldrig fått tidigare, den gav mig närheten jag aldrig tidigare fått. ”Go back to sleep.” Kramen tog alldeles för snabbt slut och jag sjönk ner under täcket som jag inte kommer ihåg jag låg under när jag somnade. Jag släppte inte de gröna ögonen en enda sekund då jag lade mig ner på kudden igen, det fanns inte en chans att jag skulle kunna somna om nu. Harry reste sig från sängkanten, rent instinktivt sträckte jag mig efter hans handled, jag kunde känna att hela hans kropp stelnade till under min beröring. Tveksam över vad jag höll på med gick ett flertal tankar om att jag bara skulle låta honom gå och lägga sig på soffan igen, men då visste jag också att tryggheten som jag precis känt skulle vara borta och jag skulle definitivt inte kunna somna om. Jag var helt slut och visste att jag skulle behöva sömnen som jag skulle få nu innan jag skulle tillbaka till verkligheten igen.

”Please stay.” mumlade jag lågt, min röst var tjock och släpig. Till min förvåning tog det bara några sekunder innan han kröp ner under täcket bredvid mig. Harrys varma kropp värmde igenom kläderna vi hade på oss, jag lade mitt huvud mot hans bröst och kände hans starka armar dras runt om min kropp. Det förundrade mig hur perfekt mina kurvor passade Harrys vältränade kropp, det tog inte lång stund innan jag kände sömnen tynga ner mina ögonlock. Det för första gången på en och en halv månad, sov jag en drömlös natt.

---

+22 kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar:

 

 Mitt huvud gjorde ont, smärtan strålade ut genom varenda liten nerv i hela min kropp, jag kände något blött rinna ner för mitt ansikte, någon tjockt substans som långsamt gick över min kind. När jag försökte öppna mina ögon för att se vad det var så såg jag ingenting alls, bara konstant mörker, jag blunda och sedan öppna mina ögon igen för ett nytt försök. Mörker.

En stickande känsla kröp upp genom mina näsborrar och gjorde det svårt att andas, rök. Paniken inom mig började göra sig påmind då jag kände den stickande känslan spridas i lungorna, eldrök.

”Help!” ropade jag kvävt innan jag häftigt började hosta. ”Please, help me!” hettan som min kropp utsattes för började bränna genom kläderna, paniken inom mig sade att jag skulle röra på mig, men så fort jag började höja på mina armar gick en strålande smärta genom min kropp. Jag måste brutit något.

Värmen började ta tag i kläderna och sticka min hud med sin genomträngande hetta, ett skriv föll från mina läppar av smärta. Jag hade varit här innan, detta var en dröm jag upplevt tidigare. Jag kunde inte se elden, men jag kände den, den var överallt, ärra min kropp med sin extrema hetta. Hela min kropp började ömma och alla nerver var i lågor utav en olidlig smärta. Ännu ett skrik, nästan ett vrål flög ur mig, mitt blod kokade i mina ådror. Jag ville inget annat än här ifrån.

”No! Grace! No!” hörde jag en sprucken raspig röst höras långt borta, jag kände igen den men inte tillräckligt för att sätta ett namn på den. Hettan tog över och ett sista skrik föll från mina läppar innan jag drogs upp till verkligheten.

 

Jag vaknade av ett genomträngande skrik, mina ögon spärrades upp och snart insåg jag att det var jag som skrek. Genast knep jag ihop mina läppar till ett tunt streck medan jag kollade mig runt i rummet, alla var där, Emma, Felicia, Dylan, Hanna, alla. Jag måste dragit till mig en hel del uppmärksamhet för att bokstavligen alla stod inne i mitt och Dylans lilla sovrum.

”I'm sorry.” sade jag med tjock röst och täckte för mitt ansikte för att de skulle slippa se hur generad jag blev. Detta hände allt oftare ju längre tiden gick efter olyckan desto allt oftare drömde jag mardrömmar, men det var inte flera olika drömmar utan en och samma varje gång. Jag kände att gravitationen var emot mig, något blött rann ner för mitt ansikte, röken och elden fanns också alltid där. Något som var nytt för denna gången var den skräckslagna rösten som jag kände var så bekant, som om jag hört den tidigare, men trots det så kunde jag inte säga vems röst det var.

”It's okay, are you alright?” frågade Felicia oroligt som kom fram i sina mjukisbyxor och t-shirt, det var tydligt att alla var på väg någonstans innan de hörde mitt skrik då alla var klädda för att ta sig utanför dörren inom några sekunder. Hur länge hade jag sovit?

”Yeah, it was just a nightmare.” Jag kollade igenom springorna mellan mina fingrar för att se alla stirra på mig. ”It was just a nightmare, alright!?”

”Alright! The show is over.” suckade Felicia och vände sig om för att fösa ut alla genom dörren, jag blängde argt efter henne. Det var det där lilla stänket av glädje som hördes i hennes röst som gjorde mig arg, irriterat rynkade jag på näsan men pressade ihop mina läppar för att inte säga något spydigt.

”How long have I been asleep?” frågade jag förvirrat då jag rörde på mina armar och min överkropp som kände sig stel och väldigt seg.

”A couple of hours, we thought you'd rather stay home and sleep while we're at the tracks.” informerade Dylan mig och ryckte på axlarna.

”You'd leave me here alone while Felicia was going to race?” jag var förolämpad, idioten till pojkvän framför mig drog i hop sina ögonbryn som om han inte riktigt förstod vad jag pratade om. Irriterat stirrade jag på Dylan medan jag väntade på ett relativt smart svar från den som uppenbarligen hade svar på exakt allt. Jag satt i en rullstol, vad förväntade han sig att jag skulle göra i detta huset?

”We thought Hanna would stay with you, so...” sade Emma snabbt då hennes bror verkat få tunghäfta.

”I want to come with.” sade jag snabbt, ett antal osäkra blickar gick runt i rummet under tystnad medan de tänkte över det jag sagt.

”Are... Are you sure, Ce?” frågade Emma skeptiskt. ”You don't seem to enjoy it anymore.” jag tvekade en stund och kollade på min pojkvän och min bästa kompis som skeptiskt kollade på mig och var smått nyfikna på hur jag skulle reagera. Irriterat drog jag mig upp i en sittande situation och drog ifrån täcket där jag fortfarande hade gårdagens kläder på mig.
”I want to come with.” upprepade jag slutligen, denna gången var det inte något de skulle kunna säga emot utan istället men order om vad jag faktiskt ville. En tung men nästan ohörbar suck kom från Dylan innan han slöt upp de sista meterna för att plocka upp mig. ”Put me down!” snäste jag irriterat.
”What did I do now!?” utbrast han en oktav högre än vanligt innan han satte ner mig igen.

”I can't go out in yesterdays clothes!” snäste jag, han höjde roat på ögonbrynen.

”Since when did you care?” skrattade han lätt fram, jag gav honom en hård blick innan jag kollade på Emma efter något sorts stöd som snart nickade.

”Get out.” snäste hon irriterat och pekade mot dörren medan hon väntade på att hennes bror skulle börja röra sig mot den.

Dylan gav mig en försiktig puss på pannan innan han sakta började ta sig mot dörren, han stannade upp och kollade över axeln med ett brett flin, jag ville bara slå till honom.

”You know that I've seen her naked before, right?” mumlade han triumferande fram.

”Out!” skrek Emma nu arg över hennes storebrors perversa tankar, instinktivt rynkade jag äcklat på näsan. Minnen från stunderna han definitivt tänkte på gjorde mig illamående, inte på det sättet som oftast alla tänker sig. Jag älskar Dylan, mer än något annat, men hur mycket det än var så kändes det aldrig som tillräckligt för att jag skulle vilja uttrycka det fysiskt. Självklart har vi haft sex, det skulle vara löjligt annars efter alla dessa åren vi varit tillsammans, men på något sätt känns det som att det betydde något annat för honom än vad det gjorde för mig. Jag har aldrig riktigt kunnat sätta mina ord på det jag kände, det var något som jag aldrig varit duktig på, att uttrycka hur jag faktiskt kände.

Under hela resan ut till banan satt jag i min egna värld och tänkte över mitt tragiska liv från den stunden jag tog ett steg utanför det där stora tegelstenshuset som kunde rymma hela det lilla huset jag bodde i nu minst fem gånger om. Tanken av hur annorlunda det skulle varit om inte jag gjort det gick inte att föreställa sig, Alice hade antagligen fortfarande levt, vi hade bott tillsammans med pappa och hans fru nummer fem, allt för självupptagna för att ens se vad vi hade att vara så tacksamma för. Ibland önskar jag att vi aldrig lämnat, men sedan tänker jag på något min moster alltid sade innan hon dog. Av ren reflex flög min hand upp till min hals för att känna silverkedjan som bar det mest värdefulla jag ägde, Eldnas hjärta.

”Hellre vara fattig och lycklig, än rik och olycklig.” hade hon sagt medan hon placerat ut den sista pepparkakan på plåten. Moster hade varit min och Alice barnpassare för dagen, vi var helt mjöliga i ansiktet och mer än mätta på all deg vi ätit då vår moster vänt ryggen till.

Jag hade aldrig förstått hennes sätt att tänka förrän på senare år, men jag höll inte riktigt med henne, för jag var både fattig och olycklig, uppenbarligen var jag ett undantag.

Bilen stannade utanför garaget och alla hoppade ur bilarna som parkerades bredvid varandra, Dylan hjälpte mig i rullstolen innan han lät mig rulla mot garaget själv. Så fort jag kom in började alla jobba och jag satt och kollade på som vanligt, ju mer tiden närmade sig racet desto mer folk fyllde det stora garaget. Jag försökte låta bli att se uttråkad ut då Felicia sneglade mot mig, hon log lite distraherat tillbaka innan hon stod lutad mot en arbetsbänk medan de andra gjorde en säkerhetskontroll på bilen, dock visste vi alla att Felicia skulle göra det en extra gång då hon blivit lämnad ensam.

”Let's take places.” föreslog Emma och började putta rullstolen ut från garaget och bort mot läktaren som nästan var fylld, Felicia skulle möta en kille som tidigare kört mot mig, jag kände igen hans föräldrar och vänner som satt och raden längst fram. De kollade förvånat upp på mig och Emma när vi närmade oss, de stirrade till slut på mig innan Emma satte sig ner några decimeter ifrån demo, gav dom en irriterad blick och log lite oskyldigt mot mig. Hon drog sin militärgröna höstjacka allt hårdare runt sig, jag gjorde likadant med min skinnjacka då jag också började känna att hösten började övergå till vinter.

Jag kände blickarna från folket runt om, det hjälpte inte att jag satt bredvid min vackra blonda kompis som oftast stal blickarna, denna gången var det tvärt om. Alla kollade på mig. Ingen riktigt verkade förstå vad jag gick igenom, förutom en person som jag tvunget bannlyste från mitt liv. Trots alla dessa människor runt om mig kände jag mig liten och osynlig, jag passade inte in här längre.

Som jag sade innan jag är inget bra på att uttrycka mina känslor, men nu var det inte svårt att beskriva hur jag kände, jag kände mig ensam.

 

Harry's Point of View

”A dreamcatcher?” hörde jag på andra sidan rummet, jag drog snabbt den svarta t-shirten över huvudet för att se Rebecka inspektera drömfångarens fina färger.

”Yeah.” suckade jag och kollade ner på min klädsel, det fick duga. En svart t-shirt och ett par enkla jeans prydde min kropp. ”Please, don't touch it.” mumlade jag lågt medan jag fokuserade bort mot den röd håriga tjejen som nu stod och inspekterade mig.

”Where are you going?” frågade hon nyfiket och korsade sina armar över sitt bröst medan hon granskade mig då jag tog på mig mina skor innan jag böjde mig ner för att knyta dem.

”I have to sort something out.” muttrade jag smått irriterad över att jag inte direkt ville förklara mig själv för henne. Det var tillräckligt komplicerat för att det skulle sinka mig i över två timmar om jag skulle behöva ta den korta versionen av denna soppan jag satt mig själv i.

”Alright.” svade hon segt, lite osäker på om hon borde fortsätta fråga. Snart var jag uppe på fötter igen och gav henne ett litet leende, med snabba steg tog jag mig fram till Rebecka och gav henne en snabb puss på kinden.

”I'll be right back!” ropade jag över axeln innan snodde åt min jacka som hängde över en stol och började ta mig ner för trappan. Jag var fast beslutad över att ställa Grace mot väggen, hennes humörsvängningar var något som jag normalt sätt var van vid, men nu när det var verklighet så var jag mer medveten och rädd för att hon inte ville ha med mig att göra. Mitt självförtroende har fått sig en smäll, hela jag har förändrats och jag är inte säker på om det är något bra längre. I morgon var det dags för första mötet med management sedan olyckan och jag var skräckslagen, för jag visste inte längre vad jag skulle vänta mig.

Rebecka hade inte fyllt tomrummet längre än en timme, men samtidigt hade jag varit alldeles för rädd för att släppa taget om kroppen som inte alls passade mot min. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag ville inget annat än att hon skulle åka tillbaka till Holmes Chapel, men av någon anledning så kändes det som att jag skulle såra henne om jag bad henne att åka här ifrån när det bara gått en dag.

Jag körde in på parkeringen framför garaget, jag kunde höra höga röster och jubel som kom från andra sidan byggnaden. Motorn dog ut, men istället för att hoppa ut ur bilen och gå med rask takt in i garaget så satt jag som en enda stor klump kvar i förarsätet och bara stirrade rakt framför mig. Varför hade jag kommit tillbaka hit? Det var uppenbart att Grace inte ville ha med mig att göra, men jag förstod inte riktigt varför, jag fattade hela biten med att vi kom från två helt olika världar men inte vad det hade att göra med faktumet att vi faktiskt kom överens och hade rolig tillsammans.

Nu började irritationen värma upp min kropp och jag tog äntligen initiativet att ta mig ur bilen och började gå med rask takt mot ingången på framsidan. Jag drog enkelt upp dörren och klev in i det näst intill tomma garaget, jag hörde något skramla längre in i den stora lokalen. Minnen från drömmen flög förbi i mitt huvud då jag tog in omgivningen med mina ögon då jag långsamt tog mig längre in. Verktygen låg över allt på de olika arbetsbänkarna, ett antal övergivna bildelar låg i hörnorna, gamla däck låg på hög mot väggen längst bort, ett irriterande surrande hördes från lysrören i taket.

En bil med motorhuven stod längst in, en tjej i svart och röd overall stod lutad över motorn, hon såg nästan exakt likadan ut som Grace bakifrån och om jag inte visste att Grace var rullstolsbunden så hade jag lätt kunnat satsa hela mitt hus på att det var hon. När tjejen rätade på sig så var det tydligt att hennes blonda hår var mycket rakare och hon var kortare än vad Grace varit i min dröm. Hon kollade över axeln och genast dök hennes namn upp i mitt huvud.

”Felicia.” viskade jag fram och var nästan överlycklig över faktumet att jag fick äntligen träffa en utav Grace bästa vänner.

”How do you know my name?” frågade hon och vände sig om, uppenbart irriterad över faktumet att jag stört henne i vad det nu än var hon höll på med. Hon verkade inte förvånad över att jag var här, mer frustrerad över att jag faktiskt vågade sätta min fot här oanmäld till vad eventet nu än var som var på väg att äga rum utanför lokalen.

”Lucky guess?” föreslog jag tveksamt och log ursäktande mot henne. Snyggt Harry, tänkte jag irriterat för mig själv.

”Yeah, right.” suckade Felicia innan hon vände sig om och slog igen motorhuven med en smäll innan hon vände sig mot mig igen och torkade av sina händer på en handduk som varit vit en gång i tiden medan hon sakta började gå mot mig. ”Harry Styles, why this unpleasant surprice?”

Jag visste inte riktigt om jag borde vända om och gå eller svara på hennes fråga, det var uppenbart på tonen hon använde att hon inte alls var glad över faktumet att jag dykt upp här.

”I-I wanted to talk to Grace.” fick jag kvävt fram, då jag försökte påminna mig själv om varför jag faktiskt kommit hit, jag var irriterad över att Grace inte ville förklara varför hon inte ville träffa mig.

”Okay, I'll give you some healthy advice, Harry. You are far from home and Grace doesn't belong in your world, she's an underdog just like the rest of us down here. We fight every single day to stay above the surface you don't even have to think about in your palace with servents, expensive cars and food enought to satisfy the entire Africa.” hon snäste ut orden äcklat medan hennes trotsiga blåa ögon kollade upp på mig, jag visste inte vad jag skulle säga men när jag öppnade munnen stannade hon mig med att fortsätta prata. ”I'll suggest you'll get out of here and never come back. Grace belongs with us, in this hell hole she's the only one who keeps all of us together, and we need her more than ever right now. So if you change that...” hon pressade ihop sina läppar till ett sträck och höjde sina händer och tog ett steg tillbaka. ”... I'll keep you responsible for every little bad thing that will happen you my family.” jag svalde hårt, hennes ord hade slagit mig rakt i magen och av någon anledning undrade jag över varför jag fortfarande levde. ”So I'll suggest you walk away and never come back.” Tjejen som tidigare varit mer förstående än någonsin i min dröm var nu en ren mardröm, jag hade tappat motivationen till att prata med Grace, att ens träffa henne nu kändes avlägsen.

”Now, I have business to take care of, and you need to get the hell out of here before anyone will see you.” Felicia drog upp dragkedjan enda upp innan hon tog hjälmen från en utav arbetsbänkarna och tog den under armen. ”It was nice meeting you.” ropade hon över axeln innan hon började gå mot den öppna garagedörren som vätte ut mot racebanan. Det var frestande att följa efter henne, men istället tvingade jag mina ben mot dörren jag kommit in genom. Jag kände mig tom, jag var inte önskad här och Felicia kunde inte göra det mer klart att jag var tvungen att släppa drömmen, jag skulle bli tvungen att glömma.

Det kändes som om någon kramade åt mitt hjärta med sin hand extra hårt, inte på det där kärleksfulla sättet utan på det smärtsamma. Med nerböjt huvud började jag gå mot min parkerade bil.

”Harry!” ropade någon bakom mig och jag frös fast i marken bredvid min bil som jag var på väg att öppna. Jag kollade mot garaget för att se Grace rulla över parkeringen, jag svalde hårt för att inte säga något utan jag öppnade dörren, jag måste glömma. ”Are you death?” frågade hon irriterat nu några meter ifrån mig, jag kollade ner på tjejen som ägde hela mitt hjärta, jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken då jag irriterat försökte blinka bort dem.

”What's going on, why are you here?” hon slängde fråga efter fråga på mig och jag hade ingen aning om vad jag skulle svara. Jag ville säga att jag var här för henne, att vi kunde fly här ifrån och inte komma tillbaka, men jag visste att inte det var möjligt längre.

Den blonda tjejen framför mig var som en ängel där hon satt, oförstående över vad hennes bästa vän just fått mig att inse. Hon var min ängel i alla lägen men jag kunde inte vara här längre, jag måste glömma.

Grace vackra och udda ögon kollade över mitt ansikte med oro, hon drog förvirrat ihop sina ögonbryn då hon uppenbarligen såg rakt igenom mig.

”I was just about to leave.” mumlade jag och harklade mig för att hon inte skulle höra min osäkra röst.

”Take me with you.” sade hon snabbt och kollade över sin axel, jag ryckte till utav hennes ord och om jag hade fått bestämma hade jag satt henne i bilen redan.

Istället för att göra som var enda nerv bad mig att göra, böjde jag ner huvudet skamset och skakade det med skuld över att jag lämnade henne här. Utan att ge henne en enda chans till att ge henne en biljett här ifrån, hon förtjänade så mycket mer än att vara här. Där hade Felicia fel, hon borde inte dömt sin bästa kompis till ett olyckligt liv, hon skulle istället uppmuntra Grace till att hitta det hon ville göra istället för att vara så rädd för förändring. Det är något jag har lärt mig den senaste tiden, förändringar var bra, i alla fall vissa av dem.

Jag hoppade in i det mörka fordonet utan att säga någonting, rädd för att min röst skulle spricka och avslöja mig. Min blick landade på tjejen utanför som höll sin jacka tätt runt om sig då hon satt mitt i höstvindarna som var kyligare än någonsin.

Jag startade bilen och började körde mot utfarten, i backspegeln såg jag en förvirrad och rädd tjej i rullstolen, jag måste glömma.

---

+22 Kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 

 ”For the hundred time, Dylan. I don't know him!” nästan skrek jag mot den brunetta killen framför mig som gått fram och tillbaka på samma plats i vardagsrummet den senaste timmen. Det skulle inte förvåna mig om han skapade en vallgrav snart.

”Then you don't mind me calling the police.” sade han bestämt, denna meningen hade han upprepat ett flertal gånger sedan Harry släppte av mig på verandan och försvunnit snabbt innan han gett mig ett litet förvirrat leende. Irriterat skakade jag frustrerat på huvudet, jag förstod inte hur han tänkte, varför skulle han ringa polisen?

”I do mind, Dylan. Because you'll send the police after someone who hasn't done anything wrong.” tystnaden lade sig över rummet åter igen, jag kände tyngden av mitt huvud började bli allt värre då bristen på sömn började göra sig påmind.

Alla höll sig utanför rummet och ibland hörde man viskningar genom dörren, det var uppenbart att alla tjuvlyssnade medan jag höll på att bli grillad av detektiv Dylan som uppenbarligen inte nöjde sig med mina svar. När vi kommit innanför dörren flydde alla till varsitt rum då de såg vilket uselt humör han varit på då han dikterade mig in i detta instängda rum utan att säga ett enda ord.

”He's a good guy, Dylan. But he's not you, alright? I'm just trying to find new things, I'm not capable to do the old things I used to do so I have to find something else. Harry is a nice lad, and I may not tell you where I was last night but we became friends, and it won't go any further than that.” jag suckade högt då Dylan stannade upp, hans blå ögon landade på mig för första gången sedan jag träffade honom utanför huset. Jag log upp på killen som räddat mig och min syster en gång i tiden, han såg sliten och trött ut. ”Love you.” De två orden som kom ut genom min mun fick honom genast att mjukna upp, hans axlar slappnade av, jag visste att jag lyckats få honom på andra tankar än Harry.

”I love you too.” sade han lågt och granskade mitt ansikte noggrant innan han öppnade munnen igen. ”Your original haircolor is showing, I haven't seen that in ages.” han såg drömmande ut och jag visste att hans tankar hade gått tillbaka till hårsalongen för nio år sedan. ”Em is so fast hiding it.” jag visste vad han menade, så fort mitt hår vuxit några centimeter så var det dags för en ny omgång med blekningsmedel.

”Yeah, I was thinking about letting it grow out.” mumlade jag tveksam över vad han hade säga om saken, hans humörsvängningar gav mig pisksnärtar.

Ett litet leende kom över hans läppar innan han sakta tog sig fram till mig, mina ögon höll fast hans blick då han lutade sig ner mot mig. Våra läppar möttes i en mjuk och bekant kyss, hans läppar var allt för välkända för mina, kunde var enda rörelse och jag följde efter. En försiktig puss placerades på mina läppar innan han drog sig tillbaka några centimeter.

”I like it.” erkände Dylan och log. ”Let's get you to bed, you must be so tired.” han kände mig allt för väl, jag nickade innan jag drog mina armar runt hans hals och enkelt tog han upp mig i sin famn. Utan att säga något annat öppna han dörren där vi fick bekräftat då tjejer och killarna som tjuvlyssnat var som paralyserade. De rörde sig inte då Dylan enkelt slank förbi dem utan att ens titta på våra kompisar som såg uppenbart oroliga ut.

Emma stod med armarna korsade längst bak i skaran och stirrade på mig, hon skakade bara besviket på huvudet då jag gav henne en förvirrad blick.

Så fort vi försvann upp på ovanvåningen brast den tysta barriären och alla började mumla lågt, men fortfarande hörbart.

”... What are we going to do?... It's obvious that she lied... No, she didn't... Yes, she did... Didn't you hear?...” och så vidare och så vidare. Jag var lättad då Dylan tog in mig i vårt sovrum och lade ner mig på min sida av sängen innan han drog över täcket. Här ifrån kunde jag inte höra deras kommentarer om det de hört genom dörren, jag förstod inte riktigt vad jag gjort för fel.

”Don't listen to them.” mumlade han lågt då han satte sig ner på kanten bredvid mig och strök försiktigt bort några slingor från min panna. ”I trust you, and they should too.” han reste sig långsamt och jag såg på då han tog sig mot dörren, utan att säga något mer.

”Please, stay.” bad jag och han stannade upp innan han kollade sig över axeln och log lite innan han skakade på huvudet.

”No, I've got stuff to do.” Dylan ryckte på axlarna utan att visa det minsta kärlek, han var sig själv igen, den som sällan visade känslor. Utan att vända sig om tog han sig ut genom dörren, jag lät mitt huvud vila sin tyngd på den mjuka kudden då jag slöt mina ögon och försökte få bort alla tankar som surrade i mitt huvud och störde mig. Jag var minst sagt förvirrad och vilsen, jag visste inte vad jag borde göra, jag förstår inte hur mitt liv blivit så komplicerat efter olyckan.

”What are you doing?” hörde jag in till mitt huvud och jag ryckte till, mina ögon spärrades upp då jag såg Emmas ansikte en decimeter ifrån mitt egna.

”You scared the shit out of me, stupid.” fräste jag argt och hävde upp mig själv på armbågarna för att kolla på min kompis som såg väldigt upprörd ut.

”No, you stupid!” snäste hon irriterat, meningen var helt osammanhängande. ”What are you up to?” Jag drog förvirrat ihop och kisade med ögonen för att kolla på min kompis som nu var ytterst hemlighetsfull.

”Whare are you up to?” mumlade jag och satte mig upp med ryggen mot sänggaveln.

”Stop putting words in my mouth.” snäste hon irriterat och korsade sina armar över sitt bröst innan hon hoppade upp i sängen och satte sig framför mig. ”Harry Styles? Really, Grace? He's not even from the same planet as you!” jag visste att detta var startskottet för en ny uppläxning, något som syskonen Andrews var bra på.

”Nobody said anything about aliens.” protesterade jag, min röst var dränkt i ironi.

”Be serious for once in your life!” utbrast hon till slut och jag suckade ut för att återgå till allvaret.

”He's fun to hang out with, what more can I say. I'm with your brother...” började jag säga automatiskt utan att tänka.

”No, you're not.” avbröt hon mig och skrattade bittert till. ”You haven't been with him since you woke up in that hospital. You're not looking at him the same way, and he can see that just like the rest of us. Why do you think he's so afraid of just letting you go over the street by yourself?” jag kunde svara tusen olika anledningar på den frågan, han var överbeskyddande, jobbig, irriterande, tråkig?

”Do I have to answer that?” frågade jag kvävt och undvek de stora ögonen som stirrade frustrerat på mig.

”He loves you, and afraid of losing you. So don't make it so easy for him to lose you.” jag kände skuldkänslorna formas inom mig. ”So please, stay away from Harry. It's the right thing to do.” Jag kollade skyldigt upp på min blonda kompis som log lite svagt mot mig, tomheten var tillbaka, jag kände ingenting längre.

”Can I sleep now?” mumlade jag tyst och utan att invänta ett svar gled jag tillbaka ner under täcket och lade mig så gott jag kunde på sidan utan att trilla över på mage, med ryggen mot Emma som fortfarande satt kvar tyst ett tag innan hon reste på sig. Utan att säga ett ord gick hon ut från rummet och stängde dörren bakom sig.

Jag kollade över täcket för att se om dörren var helt stängd innan jag lät min hand glida ner i en utav fickorna på de pösiga jeansen jag fortfarande bar, tillsammans med den allt förstora tjocktröjan som jag snott från Dylans garderob. Enkelt fiskade jag upp min slitna mobil och låste enkelt upp den innan jag öppnade upp ett nytt meddelande.

 

To: Harry

”Sorry, can't make it tomorrow...”

 

Harry's Point Of View

 

”How nice you could make it.” Karen suckade högt och pekade på fåtöljen bredvid henne då jag kom in andfått genom dörren efter att ha fått springa upp för trapphuset.

Jag hängde av mig min kappa innan jag satte mig ner i den mörka skinnfåtöljen. Hela jag kände mig trött och sliten efter att ha fått varit med om den hårdaste uppläxningen någonsin, det slutade med att Rebecka skulle stanna hos mig ett tag för att lugna min mamma och mina kompisar som var helt utom sig efter att ha varit uppe hela natten och letat efter mig. Deras oroliga blickar och osäkra röster gjorde mig allt mer säker på att de överreagerade som vanligt, ingen brukade bry sig innan olyckan. Något som bevisade att det inte bara var jag som hade förändrats, utan alla andra runt om mig hade också fått sig en tankeställare.

Utan någon minuts sömn puttade mamma ut mig i bilen och körde mig hit, till min psykolog sedan en månad tillbaka.

”I'm not late.” muttrade jag frustrerat, jag hade varit väldigt skeptisk ett tag av att öppna mig till den gråhåriga kvinnan, som konstant bar stickade och alldeles för stora tröjor och manchester byxor.

Men efter ett tag då jag bodde hemma fanns det ingen annan jag faktiskt ville prata med. Jag kunde inte prata med någon av killarna, Rebecka eller min syster om Grace, de skulle inte tveka att checka in mig på ett mentalsjukhus.

Karen däremot hade varit lugn och metodisk då jag berättat om min dröm, hon hade inte slagit larm om att det var något psykiskt fel på mig, något som var till en viss del tröst.

”How are you today?” hon ignorerade min snäsiga kommentar och öppnade upp mina dokument. Karen hade varit väldigt förstående över min dröm, däremot hade hon varit skeptisk till faktumet att jag ville kontakta henne i verkliga livet också, men hon lät bli att upprepa de orden då jag försvunnit ut från hennes kontor då hon sagt det där.

”Tired.” muttrade jag trött

”Yes, I've heard about your little adventure last night. Where were you?” frågade hon nu nyfiken, jag kollade upp på den äldre kvinnan framför mig som rynkade pannan i djupa veck.

”I was with Gace.” erkände jag och lutade huvudet bakåt mot nackstödet, jag kollade upp i det vita taket medan jag väntade på hennes reaktion.

”And how was that?” frågade hon lugnt, jag kunde hörde hur hon började anteckna.

”It was like I could breath again.” erkände jag lågt, jag pratade mest till mig själv men jag visste att hon kunde höra. ”She's a huge part of my life and she doesn't know.” tystnaden fyllde rummet, jag tänkte på hennes historia, hur jag ville pussa bort all smärta som funnits i hennes ansikte, sorgen som fanns i hennes ögon försvann aldrig och jag ville få henne att må bra igen.

”Maybe you could take her here? This is a safe place...”

”She's got a boyfriend.” avbröt jag henne, jag sneglade lite mot Karen innan jag vände tillbaka upp mot taket igen.

”Then be her friend, be honest with her.” föreslog hon, jag skrattade högt inombords, om Karen känt elektriciteten mellan mig och Grace så fort vi såg på varandra så skulle hon inse att endast vara vänner, var något som skulle bli svårt, i alla fall för min del.

När jag inte gav henne ett svar så gick hon vidare till nästa ämne som fick mig att grimasera, min familj.

Karen fråga om bandet och Rebecka, jag berättade om interventionen som jag kommit in i så fort jag tagit första steget in i mitt hus. Jag berättade om frustrationen om att få en barnpassare som skulle hålla koll på mig då jag tvärt vägrat att åka tillbaka hem då mamma insisterade på att jag inte var redo att göra något själv.

”I'm just tired of not knowing who I am.” sade jag till slut, jag satte mig tillrätta och kollade på kvinnan bredvid mig som inspekterade mig noggrant innan hon öppnade sina rosa färgade läppar.

”Is there anyway you could you know you could find your way back?” frågade hon med samma lugna röst som hon gjort den senaste trekvarten.

”I feel like... Grace is the answer to everything.”

”You can't rely om a stranger, Harry...”

”She's not a stanger...” sade jag med en höjd röst. ”... Not to me.” utan att säga något mer började Karen skriva i sina papper och kollade på sitt läder armbandsur.

”Our time is up, let's continue this next week, shall we?” hon reste sig upp utan att vänta på att jag skulle säga något, jag gjorde det samma och log lite mot henne innan jag tog min jacka och trädde snabbt i armarna innan jag började röra mig mot dörren.

”Goodbye?” hörde jag bakom mig, det var mer en fråga än en hälsning. Jag kollade över axeln och vinkade.

”Bye.” sade jag snabbt innan jag tog mig ut i korridoren för att börja gå ner för trapporna, jag hade ingen brådska då jag visste vem jag skulle möta utanför. Jag fiskade upp min mobil från jackfickan för att se ett nytt meddelande låg och väntade på att bli läst. Enkelt låste jag upp det moderna objektet innan jag tryckte upp meddelandet från Grace, mitt hjärta slog en liten volt av glädje då jag såg hennes namn.

 

From: Grace

”Sorry, can't make it tomorrow, or any other day for that matter. Thanks for the ride home.”

 

Förvirrat tryckte jag upp ett nytt meddelande för att svara henne, men valde att ignorera hennes meddelande till slut då jag inte visste vad jag borde skriva.

Hon ville inte se mig, besvikelse spred sig i min kropp och det kändes som att någon hade slagit mig i magen, det var uppenbart att vad Karen än sade... Detta var inte normalt, varför blev jag så påverkad av Grace?

Hon ville inte träffa mig igen, det var förståeligt, vi var främlingar i hennes värld. Irriterat släppte jag ner mobilen i min ficka igen innan jag nådde foten av trappan, jag tog mig ut i kylan där jag mötte Rebecka bakom ratten till min silvergråa Audi.

”How did it go?” frågade hon muntert då jag hoppade in i passagerarsätet medan jag ignorerade blickarna av förvånade tjejer då jag tog mig ut från byggnaden så snabbt jag bara kunde.

”Great.” muttrade jag fram innan jag satte på bilbältet och väntade på att hon skulle köra ut på vägen igen, efter några dryga sekunder gjorde hon just det och under tystnad körde hon hemåt.

Grace ville inte träffa mig, tomheten inom mig var åter där, att veta att jag skulle träffa Grace i morgon hade fyllt mig med hopp om att jag skulle få träffa henne igen. Nu var hoppet borta och så var halva mig, jag visste inte vem jag var och det skrämde mig.

”What are you thinking?” frågade Rebecka nyfiket medan och drog hennes röda hår bakom ena örat för att snegla på mig.

”Nothing.” mumlade jag och kollade ut genom fönstret medan London svischade förbi utanför, regnet hällde ner utanför det, var uppenbart att hösten var här och det skulle snart bli mycket kallare då vintern kom.

”Come on, Harry. I know you better than that.” envisades hon och jag suckade innan jag vände mig lite mot henne och log.

”It's nothing, really.” sade jag så övertygande jag bara kunde innan jag vände mig tillbaka för att kolla ut genom fönstret. Jag var glad över de få skådespelarlektionerna management tvingat oss att gå på under ett antal aktörsjobb, däremot visste jag att det fanns en enda person i hela världen som skulle kunna genomskåda mig och hon visste inte om det än.

”So what should we do today? It's only two, so what do you say about something to eat?” det var uppenbart hur gärna hon ville starta en konversation, hon försökte nästan för mycket.

”Becka, I just want to go home and sleep.” sade jag och lutade huvudet mot sidofönstret. Vi körde in på min gata och körde snart in på uppfarten, vi tog oss ut från bilen medan jag drog upp nycklarna ur min jackficka och låste upp porten som ledde in till trädgården framför huset.

”For how long have you been planning on staying?” frågade jag tillslut då jag kände mig orättvis mot Rebecka som försökte starta en konversation med den otrevliga delen av mig. Jag lät säkert alldeles för hård då jag frågade, men jag orkade inte bry mig att klämma fram ett värdelöst leende.

”For as long as you wish to have me.” sade Rebecka så artigt som möjligt, men det var uppenbart hon inte riktigt var säker på vad hon borde svara.

Jag låste upp ytterdörren och började ta mig upp för trappan utan att säga något mer, jag ville stänga in mig i mitt rum utan att prata med någon och jag ville inte komma ut någonsin igen.

När jag kom upp till tredje våningen sprang jag mer eller mindre förbi Alice rum så snabbt jag kunde för att inte bli påmind av alla smärtsamma minnen. Att någon kunde påverka mig så här brutalt gjorde mig förvirrad, framför allt orolig. Tänk så skulle inte något lösa sig mellan Grace och mig, då skulle jag bli tvungen att leva så här för resten utav mitt liv. Starta ett liv med något som jag älskade hälften så mycket som Grace.

Jag drog enkelt av mig mina kläder och lät dem ligga på golvet, tills jag stod i endast boxers, innan jag tryckte på en knapp vid sängen så att gardinerna automatiskt rullades ner och stängde ute allt ljus som kom från fönsterna. Enkelt hoppade jag ner under täcket och drog det tätt runt mig då sängen var allt för stor för endast en person.

En liten knackning hördes på dörren och några sekunder gick innan jag hörde dörren glida upp, ett par dova fotsteg hördes på den mörka heltäckningsmattan. Allt var tyst då jag hörde Rebecka dra in ett djupt andetag innan hon började prata.

”I've never seen you like this.” mumlade hon lågt. ”It's like... You're a zombie. Y-You're alive but still so... Dead, it's like you're not living. And today when you got home you were shining, and now you're... What ever that makes you shine like that, hold on to it.” hon tystnade, jag var glad över att rummet var mörkt förutom ljuskällan som kom från hallen genom den öppna dörren. Jag strök bort en tår som rann över min kind, hon förstod inte att det var just det jag försökt göra den senaste månaden. Men jag kunde inte längre då det var så uppenbart att den som fick mig att se levande ut, ville inte ha med mig att göra. Jag var bara en lift hem.

Utan att säga något mer hörde jag dova fotsteg och snart började dörren glida igen.

”Rebecka?” min röst sprack, dörren stannade upp, jag hade hennes uppmärksamhet. ”Please, stay.” bad jag med en låg raspig röst. Det var inte henne jag ville ha, men det skulle få duga, hon kanske var den jag kunde älska hälften så mycket som jag älskade Grace. Jag kände mig väldigt självisk, men det fanns ingen annan jag hellre ville ha, och om Rebecka fanns här för att dämpa smärtan som jag kände i min kropp... Så tänkte jag ta chansen att försöka lätta på den kvävda känslan som jag hade inom mig.

Dörren öppnades igen innan den stängdes försiktigt, fotsteg hördes och snart stod den rödhåriga tjejen framför mig. Jag drog undan täcket och hoppade längre in så hon skulle få plats, hennes fullt påklädda kropp lade sig stelt ner bredvid mig innan hon drog upp täcket igen. Försiktigt drog jag mina armar runt hennes kropp och drog henne tätt intill mig, jag blundade hårt och sjönk ner i fantasin. Snart kunde jag känna hennes doft, hennes blonda hår mot min kind, hennes kurvor som passade perfekt mot min kropp som om vi var ett par pusselbitar som hörde ihop. Minnena var så starka och snart sjönk jag ner i en djup sömn medan jag låtsades jag höll om Grace.

---

+22 Kommentarer till nästa del!

Dagens kommentar:

Vilket Team är du? Rösta i menyn! :)