To: Harry

”Once again! So sorry for throwing you off the bed. Thought it was mum. She would have freaked. :$”

Jag gick längs skolkorridoren för att ta mig till salen där jag skulle ha engelska. Mitt möte med studievägledaren var inte speciellt negativt eftersom jag kommit ifatt efter igår då Harry faktiskt hade gett mig motivation nog att göra klart allt. Han hade fått ett blåmärke på armen för han hade landat på sidan med armen mot mitt nattduksbord. Dock vet jag inte hur många gånger jag hade sagt förlåt nu men det var absolut inte meningen att han skulle skada sig. Efter Jonna hade stängt dörren flög jag över kanten för att se och Harry mådde bra. Han låg bara nere på marken och skrattade tyst så att tårarna kom över hans kinder.

Jag öppnade dörren långsamt till klassrummet och tystnaden lade sig när alla såg att jag klev in i klassrummet.

”You are late, Isabella.” morrade min alltid så muntra engelska lärare. Ironi! Jag gick fram och gav henne frånvaro lappen jag fått utav studievägledaren. ”Yeah, yeah. Take a seat, Miss Grahm.” jag satte mig ner på den platsen jag brukade, längst bak. Det enda som var felet var att ingen satt bredvid mig, där Mindy egentligen brukade sitta. Jag lyssnade med ett öra medan jag läste meddelandet jag fått av Harry.

From: Harry

”It's just a bruise, Bell! Chill! ;) Btw, you want to do something after school? I can pick you up. ;)”

Jag kollade upp på min engelska lärare för att se till så jag inte var för allt fäst med blicken på mobilen. Ett litet leende kom över mina läppar av Harrys meddelande. Efter ett tag kollade jag ner igen och tummarna började röra sig över skärmen.

To: Harry

”Will be meeting up with that girl from the group therapy today. But later? Maybe at 4 outside the little coffee shop on the 53^th av.?”

Jag lade ner mobilen igen och fortsatte se så uppmärksam jag bara kunde trots jag bara väntade på att hon skulle få utbrott på killarna som satt snett framför mig och kollade på mig samtidigt som de viskade om någonting. Jag böjde ner huvudet i anteckningsboken och önskar att tiden skulle gå snabbare. Torsdagar var den dagen jag oftast slutade vid lunch, och tjejen från gruppterapin och jag skulle träffas på en liten restaurang och prata. Eller ja, hon pratade jag skrev.

Ju fler lektioner jag gick på desto mer stirrade folk på mig och några utav killarna kunde inte sluta stirra på mig. De hängde ständigt efter Mindy då hon var ute och festade. Alla tre stirrade på mig och jag böjde åter igen ner blicken så fort de kollade på mig. Tjejerna i hela skolan verkade hålla sig på avstånd från mig och när klockan äntligen ringde ut för sista lektionen kändes det som att hela skolan suckade ut utav lättnad för att slippa mig. Jag kollade på mobilen på vägen till restaurangen där jag skulle möta upp Alice. Efter en hel timmes tänkande på vad tjejen sagt att hon heter hade jag kommit på de.

Hon stod och väntade utanför med armarna tätt runt om henne och hon sken upp när hon fick syn på mig. Hennes brunetta hår var uppsatt i en hög lättsam hästsvans och hennes ben var klädda i svarta tights. Hennes kappa och boots var i samma matchande matt svarta färg.

”Hi!” sa hon och studsade fram till mig och kramade om mig. ”Let's go inside it's really cold. Can't wait til it gets warmer!” jag besvarade förvirrat kramen och tog oss in på restaurangen. ”So have you been in school? I'm home schooled. After a matter of time you will be tired of all those douchbags in your school too. They just don't understand.” pladdrade hon på då vi satte oss ner och kollade på menyn. Jag pekade på vad jag ville ha och Alice beställde. ”So tell me what do you want to know?” jag tog fram mitt anteckningsblock och skrev ner ett ord.

”Everything.”

Alice's Point of View

”Honey, everything's going to be alright. We will fix this. You will be alright.” min mosters försäkrande ord var desperata. Men även efter två år utan att kunna prata så hade jag tappat hoppet, precis som jag visste hon hade gjort. Allt detta prat om att jag skulle få tillbaka min röst var bara nonsens. Något som hade pågått sedan doktorn öppnade sin mun om att det fanns en operation som skulle ge mig en chans att prata igen. Men eftersom den bara hade testats på några få, så kunde de inte försäkra mig om att jag överlevde. Att min moster var så villig att ge mig operationen gjorde mig arg, att hon var beredd att offra sin praktiskt taget egna dotter för att göra så att hon kunde prata igen... Det gjorde mig illamående då jag ens hade tanken i huvudet. Mina händer började arbeta med att förmedla det jag egentligen ville säga.

”I don't want to do this!”

”Honey you have to. We can't go on, stop trying. Do you want your voice back?”

Det var en taskig fråga att ställa, hon visste mycket väl att jag skulle gjort allt för att få tillbaka min röst. Men inte att offra mitt egna liv! Jag nickade långsamt och bet mig på insidan av min kind.

”Sign the papers and they will give us time and place for the surgery.” I rummet fanns bara min moster, jag och doktorn som satt uppmärksamt och bevakade oss på andra sidan av hans skrivbord. Han höll i papperna som avgjorde att jag skulle få tillbaka min röst. Mina ögon fastnade på pennan han höll utsträckt mot mig och jag kollade med avsmak på min moster. Hennes rödhåriga hår räckte precis ner till hennes axlar och hennes glasögon vilade på nästippen efter hon precis läst klart villkoren.

Bittert tog jag tag i pennan och signerade med mitt fullständiga namn och lade pennan på bordet efter åt.

”Now, dr. Phillips. When will everything begin?”

”Now, Mrs. Connor.” sa dr. Phillips och samlade oberört ihop papperna.

”Excuse me?” sa min moster i ett hopp om att hon hade hört fel.

”Yes, we will start with the treatment right now. The surgery is on wednesday afternoon so you, Alice have to stop eating and just drink water for the next fourty eight hours.”

”I didn't know it was going to be so soon, she needs to be with her family.”

”Well, she has two days.” han höjde ögonbrynen och kollade på oss precis som han hade sagt allt han ville. Nu skulle vi gå ut från hans kontor. Min moster bara ryckte på axlarna som om det var ett bra svar och hon tog av sig sina glasögon och stoppade ner dom i väskan innan hon reste sig, skakade hand med doktorn och tog mig under armen och drog mig ut ur kontoret.

De två dagarna var en mardröm, trotts att min moster och hennes man försökte hjälpa mig på alla möjliga sätt. Jag blev inlagd dagen innan och jag kunde inte sova den natten då min moster låg på en säng bredvid mig och sov.

”I want you to do this, because you deserve it. You deserve to have a normal happy life. I love you and that's why I am doing this. Your mother didn't treat you right and you shouldn't be scarred for life just because my sister is a psyko from hell.” hade hon sagt innan hon gått in på toaletten för att göra sig redo för sängen. Hon hade rätt, jag ville inte vara handikappad på grund utav att mamma hade kort stubin. Jag ville inte bli påmind att varje gång jag skulle prata så skulle jag påminnas utav stunden då hon hade förlorat humöret igen efter pappa hade stormat ut genom dörren för att dra och supa sig full på puben längre ner på gatan.

”Are you ready to be put down?” en sjuksköterska kom in med en spruta i handen. Jag hade bett dom att hoppa över gasen och ge mig en spruta istället. Min blick sökte desperat efter min moster som satt bredvid mig med en kopp kaffe i handen.

”It's alright, I'm here. We will be here afterwards.” jag lät mina händer göra tecken för att få fram det jag ville säga.

”Please, pray with me while she puts me down.” jag hade aldrig varit troende, men just nu var det något jag ville sysselsätta mig själv. Min moster kollade konstigt på mig men hon nickade efter ett tag då hon satte ner koppen på bordet och satte sig på kanten till min säng. Sköterskan tryckte in sprutan i droppet och lämnade oss snart. Min moster tog mina händer i sina och slöt ögonen.

”Dear god, I want to take a minute to pray for Alice. I've never asked you for anything, but this time I am. Please watch over Alice. Let the surgery go well and make sure she returns alive to us...” började hon och jag kände tårarna välla upp i ögonen. Jag kände att huvudet började bli tungt och paniken inom mig att jag snart skulle ligga nersövd kom upp inom mig. Hela min kropp skakade utav sorgen jag kände att jag kanske inte skulle få se min familj igen. ”...Alice is a good girl, and she deserves all good she gets. Please, make sure she won't feel pain,” jag kippade efter andan och tårarna rann ner en efter en över mina kinder. ”... Make sure she feel safe. And be with her all the way,” jag kände nu att jag började sjunka ner i ett mörker som jag inte kunde ta mig upp ur. Men jag kände att min mosters grepp började skaka och jag hörde snyftningar. Jag slöt mina ögon och lyssnade på hennes bön. ”... please, bring her back to us, unharmed. Make her feel strong and help her to hold on. Amen...”

+15 Kommentarer till nästa del! :)

Skriv gärna vad ni tycker jag ska förbättra och så ;D Älskar era gulliga kommenarer :*