Jag kollade mig i spegeln som satt inne på toaletten. Min långärmade tröja med numret 64 på försökte leva sitt egna liv och jag rättade till den så gott jag kunde. Jeansen verkade vara lite väl tighta i jämförelse med vad dom borde vara. Antar väll att jag hade gått upp lite i vikt efter att ha legat här i ett okänt antal veckor. Ingen hade berättat hur svårt skadad jag har varit, utan det enda jag fått reda på är att jag tydligen var stum. Men synen av stygnen jag hade vid revbenen och baksidan av huvudet antog jag att det var rätt allvarligt. Jag kände mig som vanligt dock, förutom att jag inte kunde prata. Det var konstigt och jag hade ångest över att inte kunna säga vad jag tänker på. Sköterskan hade sagt att det skulle kunna finnas ett sätt att reparera mina stämband men i så fall skulle jag bli tvungen att göra en operation när jag är helt frisk igen. Dock utelämnade hon att det fanns åttio procents risk att jag skulle dö utav blodförlust först, något som hon kommenterade till mamma när dom trodde att jag inte hörde. Det var en utav fördelarna att om man inte kunde prata så lyssnade man mer uppmärksamt på allt annat omkring. Jag vände mig på sidan för att kolla min mage och jag såg att det putade ut mer än vad det borde göra och suckade tungt innan jag drog ner tröjan åter igen. Tillsist bestämde mig för att en slarvig fläta av mitt vågiga ljusbruna hår och lade på lite maskara på ögonfransarna så att de ramade in mina mossgröna ögon perfekt. Min nästintill vita ton på huden gjorde att jag mådde mig sämre än vad jag egentligen var. Det är säkerligen dom där jobbiga tråkiga lysrören som ger intrycket av att jag inte haft sol på över ett år.

”Izz! Vi måste gå nu!” ropade en igenkännlig röst på andra sidan dörren. Det fanns bara en person på hela jorden som kallade mig Izz, Jonna. Hennes röst lät desperat över att ta sig här ifrån så fort som möjligt. Med glädje hade jag hoppat upp i morse trots att jag inte alls hade fått tillräckligt med sömn. Mina tankar gick ständigt tillbaka till mina kompisar som egentligen borde stå här tillsammans med mig. Vi borde vetat bättre än att köra med sprit i kroppen, vi hade lovat varandra att inte göra något dumt och hindra varandra från att göra något som vi skulle få ångra. Men jag antar att med alkohol som pumpade runt i blodet så kunde även den regeln slippa förbi utan att bli upptäckt utav hjärnan. ”Izz! Jag får kalla kårar utav detta stället!”

”Jag kommer!” skrek jag men det kom bara ut ett konstigt litet pip ljud. Just det, ingen röst... Jag suckade och öppnade dörren, tog mina grejer och gick ut till en rätt så lättad Jonna. Hon hjälpte med glädje till att ta en utav mina väskor och ledde mig ut till Rick som stod vid receptionen och väntade på oss.

”Everything is done here, let's go home.” sa han och log mot mig när jag stapplade fram. Jag var fortfarande öm i hela kroppen trots en veckas vila. Bilresan hem tog inte mer än en kvart och jag ville så gärna sjunga med till en låt som spelades på radion men jag blev bara deprimerad om jag försökte öppna munnen så jag bestämde mig för att inte ens försöka. Rick och Jonna pratade fram och tillbaka om någon välkommen hem middag vi skulle ha ikväll. Men jag antog redan att det skulle betyda att gå ut på restaurang för mammas matlagning, var inte den bästa. Och det är en underdrift! ”Be ready at six and your mum will be picking you guy up. What do you think about that, Isabella?” Wow, dom frågar för första gången på hela bilresan hem vad lilla jag tycker. Jag rynkade bara pannan som svar. Vad skulle jag annars göra? ”It won't be anything huge, just to celebrate that you are alive.” jag suckade men nickade tillslut innan jag tog mig ur bilen med hjälp utav Jonna. Stygnen vid revbenen skulle vara en plåga har jag insett. Att sätta sig ner var rena utmaningen och att resa sig upp var inget bättre. Jonna sprang framför mig med ena väskan och satte ner den då hon tog fram sina nycklar. Hennes hår nådde ner till axlarna och hennes klänning passade inte alls in under denna årstiden. Januari var inte den bästa månaden att ha en klänning på, men jag antog väll att hennes tights höll henne någorlunda varm om benen. Hon fick tillslut upp dörren till våran villa som vi bodde i. Vi hade flyttat hit, till utkanten av London, då mamma träffade Rick. Vilket var ett tag sedan nu men jag kommer ihåg första gången jag såg huset och jag rynkade på näsan när jag såg utsidan. Men insidan var helt renoverad. Jag tog mig in i den lagom stora hallen och slängde väskan på golvet innan jag drog av mig min jacka och skorna.

”Välkommen hem.” mumlade Jonna innan hon försvann in i köket. Jag suckade och tog mina väskor upp för trappan till ovanvåningen. Medan jag gick över det mörka ekgolvet tog jag in miljön jag så längtat efter de senaste tjugofyra timmarna. Nu ville jag bara att allt skulle bli som vanligt. Jag öppnade dörren till mitt rum och allt såg ut precis som jag hade lämnat det. Plattången slarvigt lagd på golvet för att svalna, ett antal klänningar på min dubbelsängen som var potentiella val till en fest, men annars var det rent och fint. Jag gillade att ha det rent i mitt rum och inte allt för stökigt. Men när jag såg klänningarna på sängen släppte jag väskorna med en duns och skyndade fram för att slänga in dom i min hyfsat stora garderob. Jag tog tag i plattången och gömde ner den i understa lådan på min byrå. Bara synen utav att se de sakerna mina döda kompisar hållit i för en vecka sedan fick mig att må illa. Jag tryckte på power knappen på min macbook som låg på mitt skrivbord som bestod utav metallben och en glasskiva. Uppe på fanns det ett skrivbordsunderlägg av skin, en billig IKEA lampa och min skolalmenacka. Jag slog in lösenordet och en bild på mina kompisar och jag från i somras dök upp på skärmen. Att vara hemma skulle vara svårare än vad jag trott, vart jag än vänder mig så hade jag minnen av dom. Jag suckade och ändrade en bild på en ros som det rök om, något abstrakt som jag inte kunde koppla till något minne. En grimas gick över mitt ansikte då jag kände en ilande smärta över mitt huvud och jag antog att de kunde ha något att göra med stygnen jag hade där bak. Mina fingrar knappade in facebook som första destinationen och hade hoppats på tillräckligt många kommentarer så jag kunde sysselsätta mig i några timmar. Mitt hjärta sjönk när jag såg att jag inte fått en enda kommentar på min vägg... Är det ens någon som saknat mig?

”De har gått vidare, Izz.” hörde jag bakom mig och jag vände mig inte om utan kollade på de irriterande notiserna jag fått utav mina vänner förra veckan. Snabbt fällde jag ihop datorn och stirrade rakt fram tills Jonna kom fram med en huvudverkstablett och ett glas vatten. Jag tog den tacksamt och svalde den snabbt för att få mitt huvud att sluta dunka. ”Du borde vila. Jag kan fixa fram något snabbt åt dig att ha på dig ikväll om du vill under tiden du sover.” hon lät nästan för snäll och jag kollade mystiskt upp mot henne där hon stod och knappade på sin iPhone med ett One Direction skal på. Hon hade väll varit en utav de där nördarna sedan de kom på X factor för något år sedan. Hela hennes rum var fullt med posters som hon hade tiggt sig till av bion i centrala London. Men hela familjen lät henne hållas, mamma tyckte bara det var gulligt att hon hade en crush på den blonda. Jag tyckte inte det var speciellt hälsosamt för henne men jag hade inte mage att säga till henne. Mina händer drog åt sig skolalmenackan och en penna för att börja skriva en fråga till henne.

”Är det verkligen ingen som har en frågat om mig?” läste hon och jag kände min ynklig när hon kollade ner på mig där jag satt på datorstolen. ”Izz, de sa bara hej till dig för att du var med Cece. Nu när hon inte finns längre...” hon såg tveksamt på mig. ”... nej, det är ingen som har frågat om dig.” sa hon tillsist och kollade oroligt mot mig innan hon lade ner sin mobil i bakfickan och hjälpte mig upp ur stolen. Hon ledde mig över till sängen, vilket var onödigt och hjälpte mig ner under täcket efter jag hade tagit av mig min tjocktröja, jeans och strumpor. Jag hatade att sova med byxor och strumpor på mig, jag kände mig alltid så innestängd. ”Sov, jag väcker dig en timme innan så du hinner göra dig i ordning.” sa hon och rullade ner för de två stora fönstren som räckte från tak till golv på varsin sida av min säng. Rummet blev mörkt när hon stängde dörren efter sig men jag låg klar vaken och kollade upp i det vita taket. Man såg små siluetter av möblerna runt om i rummet och en strimma ljus kom ut från badrummet som satt ihop mellan mitt och Jonnas rum. Bokhyllan med mina böcker i var som en enda stor mörk röra och jag vågade inte kolla på fotoramarna som stod uppradade för även om jag inte såg själva bilden, visste jag exakt vilken bild som var i vilken ram. Jag slöt mina ögon och ännu en tår rann ner för min kind och det var som startskottet utav min gråtattack som jag inte ville släppa lös på sjukhuset eller framför Jonna. Hela min kropp skakade utav hulkningarna jag fick fram men hur mycket jag än försökte skrika och göra ljud kom det bara ut en och en annan suck och några stön som egentligen skulle varit ett 'fan' eller 'helvetes jävla skit'. Jag snörvlade och försökte få luft men jag fick börja andas med munnen. Var jag så osynlig utan mina kompisar så att ingen brydde sig om jag dog? Panikattacken kom över mig åter igen och jag hade svårt att ligga kvar under täcket utan slet av det för att få luft för det kändes som att jag skulle kvävas vilken sekund som helst. Jag brydde mig inte om mitt smink utan gnuggade mig i ögonen för att få mina ögon att sluta producera med tårar som inte var lönt för det skulle inte hjälpa. Mina läppar särades en aning för att få in luft och jag försökte lugnt och metodiskt andas för att kunna lugna ner mig. Jag lade mig smärtsamt i fosterställning och drog upp benen till magen vilket gjorde ondare än vad det borde göra. Jag slöt mina ögon hårt och försökte låta bli att tänka på att jag inte kunde skrika ut min ilska, att mina kompisar var döda, att jag var död för hela skolan, att hur mycket jag än grät skulle jag inte få tillbaka mitt gamla liv.

Jag var ensam. Ensam att fortsätta leva.

+12 Kommentarer till nästa del! ;)