Redan klockan fem på morgonen låg jag rastlös i sängen och kunde inte somna om. Jag hade sovit i cirka två timmar och kände att jag klarade inte av att sova längre. Mina ben slängdes över kanten och jag tassade över till min garderob där jag tog fram mina tights och en pösig alldeles för stor tjocktröja. Jag lade ner min vattenflaska, dansskor för både balett och street och sedan en handduk. Jag tryckte ner ett par mjuksbyxor ut i fall det kanske skulle bli kallt när jag gick hem. Min blick gick över till fåtöljen och jag fick syn på tröjan och bestämde mig för att packa ner den om jag skulle ha modet till att smsa honom efteråt. Jag gjorde en slarvig fläta på vägen ner genom det tysta och mörka huset då jag försökte att vara så tyst som möjligt. Mina fötter ledde mig in i köket och jag käkade en macka medan jag skrev en lapp till mina föräldrar och förklarade vart jag skulle. Jag tog på mig min kappa och boots innan jag sträckte mig efter min mobil och nycklar innan jag tyst stängde ytterdörren efter mig och låste så tyst det bara gick. Vinden drog igenom mina tights och jag kände att jag kanske borde tagit på mig mina mjukisbyxor redan nu. Det var fortfarande kolsvart ute medan jag gick ner för gatan och in mot centrum där dansstudion låg som jag hade gått på sedan jag kom hit. Det var mitt sätt att handskas med mina känslor efter mammas och pappas skiljsmässa och hur mamma hade hittat Rick på så kort tid efteråt. Jag bar med mig mycket ilska som jag behövde ta ut på något sätt och därför började jag på dans. Det fick mig att må bättre efteråt så jag slapp prata om mina känslor ut öppet eftersom jag hade stängt in mig ett skal enda sedan jag var fem och blev retad hemma i Sverige. Jag har alltid efter det haft ett hårt skal runt mig för att se vem som verkligen vill bryta det för att lära känna mig på riktigt.

Det fanns ett antal personer som var uppe och joggade på motsatt sida och hälsade artigt när på mig där jag gick på andra sidan och jag log mot dom. Några tonåringar var på väg hem från en nattklubb då dom försökte gå så rakt de kunde men fungerade inte helt då den ena stötte till den andra och föll ut i gatan. Som tur var så fanns det ingen trafik och jag stötte bara på ett par enstaka bilar. Jag kom fram tjugo minuter senare till den stora studion och tog fram mina nycklar till dörren. Efter att ha spenderat all sin fritid här så fick jag efter ett tag egen nyckel då jag ibland kom hit och tränade på morgonen. Jag stängde av larmet och låste efter mig igen innan jag gick igenom lobbyn och in i en utav de gigantiska danssalarna. Min hand sökte efter lampknappen på väggen och ett vitt rum med en spegelvägg uppenbarade sig. Det fanns flyttbara ribbor man kunde dra fram längre bort i hörnet och jag gick över till ljudanläggningen och pluggade in min iphone och satte igång The Power Of Love med Gabrielle Aplin. Jag tog fjärrkontrollen till ljudanläggningen och satte mig ner på för att sätta på mig mina balettskor innan jag började stretcha. Sedan startade jag om låten och började dansa över golvet. Känslan i melodin for igenom min kropp när hon började sjunga och jag såg till att låta musiken ta över min kropp och uttrycka sig på sitt egna sätt och jag glömde bort mina bekymmer. Harry fanns inte, bilolyckan hade inte hänt, mina vänner var vid liv, jag var inte stum, jag skulle inte behöva gå på gruppterapi, jag hade all tid i världen att leva i detta vakuum jag hade bildat.

”Isabella?” jag svängde runt och såg på den rätt långa muskulösa killen framför som stod i dörröppningen. Jag log mot honom.

”Hi, Adam.” mimade jag.

”What are you doing here?” frågade han förvirrat och kollade över salen. Hans ljusbruna hår stod rakt upp i små piggar på huvudet och han gav mig ett snett leende. Jag bet mig lite i läppen och tog upp fjärrkontrollen och stängde av musiken. ”I heard about the accident... We've been missing you. Did you get the flowers we sent you?” Jag nickade och log lite.

”Thanks.”

”It's nothing.” han gick fram och drog mig in i en stor varm kram. Han var minst fem centimeter längre än mig. Jag har känt Adam längst här och han började i samma grupp som jag i början. Han har bara varit som en bror för mig och har alltid funnits där när jag behövt prata av mig utan drama från mina tjejkompisar. Han drog sig tillbaka och kollade ner på mina fötter. ”Ballet, eh? Would you like to change? Do some poppin moves? I've been working on something new but I'm pretty much stuck.” Jag nickade och kom på att det var smått lustigt att han är här så här tidigt. Jag rynkade pannan och pekade på min vänstra handled där en klocka brukade sitta.

”It's ten thirty.” konstaterade han och gick över för att byta till sin telefon medan jag bytte skor. Hur kunde jag tappa bort tiden så pass? Han hjälpte mig sedan upp och ställde sig i sin position innan han tryckte på play.

Jag kunde ha svurit på att jag var i det vakuumet jag hade låtsas vara i. Tiden gick så pass snabbt och när klockan var halv elva på kvällen kunde jag inte tro att jag hade varit här inne och tränat dans hela dagen. Mina ben ömmade efter jag hade hjälpt Adam med den sista junior gruppen för dagen och han hjälpte mig att stretcha ut mina rörelser i balett. Det var smärtsamt efter att ha legat stelt i en sjukhus säng i en vecka men det var absolut inte omöjligt. Adam var pratglad och babblade på som vanligt vilket jag kände att det var behövligt. Han var den som inte behandlade mig som en handikappad person utan bad mig om samma saker som han brukade.

”Do you want a ride home?” frågade han på kvällen då mamma hade smsat och bett mig att ta mig hem. Jag skakade på huvudet och skrev på pappret jag hade fått utav honom då jag skulle behöva svara med längre meningar.

”I like to walk home. The air make me think better. See you tomorrow?”

”Of course. Though after school. You know the essays is due next week and it kills me.” jag nickade förstående och kom på att jag hade minst lika mycket att ta igen efter en hel vecka på latsidan. Jag slängde min väska över axeln och började gå längs gatan då jag kände verkligheten slå emot mig återigen. En tung suck flög ur min mun och jag tog fram min mobil och kollade på Harrys nummer som jag tidigare hade lagt in.

To: Harry

”Where can we meet? Need to give your jumper back. / the girl you spilled tequila on”

Jag satte i mitt headset och tryckte på play på mobilen innan jag lade den i fickan igen. Becky G dunkade i öronen då jag började närma mig en pub som var välbefolkad för att vara på en söndag kväll. Skrämt hoppade jag till då dörren till puben slog upp och en säkerhetsvakt släpade ut på en kille och började skrika innan han smällde igen dörren igen. Jag hade inte lagt märke till att jag hade stannat upp utav förvåning förrän jag drog ur en utav hörlurarna och gick långsamt fram till den lockiga killen som försökte resa sig upp men kunde inte på grund utav att han hade druckit för mycket. När jag gått så pass nära killen insåg jag att jag hade sett honom innan. Jag stängde av musiken och drog ut den sista hörluren innan jag tveksamt sträckte ut handen till honom för att hjälpa honom upp.

”You.” sluddrade Harry förvånat då han fick syn på mig. Han försökte stå själv men tog sedan snabbt tag i mig igen och jag bet mig lite i läppen. Hans kläder hade blivit blöta utav den bruna snön han trillat i. Varför hjälpte jag den här killen? Jag borde gått åt andra hållet när jag såg honom. Men det var något med honom som välkomna mig och gjorde att jag hamnade i dessa situationerna.

”Your address.” mimade jag i ett hopp om att kunna hjälpa honom och sedan ignorera honom igen.

”You c-can't talk?” hickade han fram med sin raspiga röst och kollade med suddig blick mot mig. Jag skakade bara på huvudet och ville bara att han skulle svara på frågan. Det förvånade mig när han började prata igen och berättade adressen som gick till norra London, bara några kvarter ifrån mig. Jag lade hans muskulösa arm runt mina axlar då jag började bogsera honom hemåt. ”W-What's your name?” frågade han och jag försökte inte ens svara på frågan. ”Dacy?” började han gissa och jag skakade på huvudet. ”Ana?” hela vägen hem till honom gissade han på flera olika namn men varje gång var det fel. Luften fick honom att nyktra till en aning på vägen då han inte var så beroende att luta sig mot mig. Men det verkade som att ju närmare adressen han angett vi kom, desto tröttare blev han och när vi bara var några hus ifrån lutade han extremt mycket tyngd över mig. Min redan ömmande kropp protesterade dom sista stegen till hans hus och jag började motvilligt leta i hans fickor efter nycklarna. Tillsist håvade jag upp ett par nycklar och jag försökte balansera Harrys vikt på mig och gissa rätt nycken samtidigt. Efter andra försöket hittade jag rätt nycken in genom porten och började gå upp för den fint skötta gången upp till hans hus. Det var stort, vitt och det syntes att han inte hade gjort detta själv. På första försöket fick jag upp ytterdörren och jag hörde honom sluddra något ohörbart medan jag stängde dörren bakom mig och stötte lätt till honom för att guida mig igen det stora huset.

”All the way up.” konstaterade han och jag kollade mot trappan och suckade tyst för mig själv. Min kropp var sönder körd redan nu. Jag kikade in genom en dörr och fick syn på en soffa i det stora vardagsrummet. Det fick duga, jag tänkte inte ta mig upp för trapporna med en halvdöd kille på ryggen. Jag hjälpte honom av med sina skor och jacka innan jag lade honom ner på soffan och en kudde under hans huvud. Mina ögon skannade runt det stora vardagsrummet med en gigantisk teve skärm på väggen med mängder utav spelkonsoller under till. Jag försökte kreativt leta efter något att lägga över honom, och hittade en filt över ett ryggstöd på en stol i hörnet. Filten slöt om hans långa kropp och jag gick ut till hallen där jag slängt min väska på golvet och tog fram hans tröja och lade den på fåtöljens rygg innan jag slängde ett sista öga på Harry som låg i soffan och sov. Några lockar hade fallit över hans panna och ramade in hans ansikte. De fylliga rosa läpparna var särade och små suckar kom ut. Jag började röra mig men hoppade till när en stor hand tog tag i min ena handled och hindrade mig från att fortsätta går.

”Stay.” mumlade han med tjock, hes röst och kollade med dimmig blick upp på mig. Jag bet mig tveksamt i läppen innan jag tog fram mobilen ur jackan som jag fortfarande hade på mig.

To: Mum

"Hemma om fem."

Jag satte mig ner i fåtöljen och han log nöjt medan jag lutade mitt huvud i händerna och hans ögonlock blev allt tyngre trots han försökte kämpa emot för att se så jag var kvar. Vilket jag tyckte var ytterst lustigt. Vi var främlingar... Inget annat, enda anledningen till varför jag var här var för att på något sätt brydde jag mig om den fulla killen som låg i den svarta skinnsoffan och försökte kämpa mot sömnen. Snart kom lätta snarkningar från honom och jag insåg att det var min stickreplik för att ta mig ut här ifrån.

+15 Kommentarer till nästa del! ;)

Förlåt för att ni har fått vänta! Men nu är det äntligen lov så det jag kan ägna mig lite mer åt att skriva. Glöm inte bort att rösta i pollen högst upp i menyn! :)