Jag satte mig käpprätt upp i sängen skrikandes med svetten pärlade mig i pannan och andan i halsen.
”Adriana!?” Liam kom springande in i sovrummet med endast ett par grå joggingbyxor. Jag kände tårarna rinna ner för mina kinder. Så jag hade lyckats ge några tårar trots allt fast det inte var meningen. Jag kom inte ihåg drömmen jag haft men jag var glad att jag vaknade och när Liam kom in suckade jag utav lättnad, det hade bara varit en dröm. Han kom fram och satte sig på sängkanten och la en hand på mitt ben som var täckt utav det vita täcket. ”It was just a dream, okay?” försäkrade han mig om.
”I'm...” jag torkade ilsket bort tårarna. ”I'm fine.”
”No, you're not.” han tog in mig i sina armar och han höll om mig en stund under tystnad.
”What time is it?” snörvlade jag fram och puttade ur mig ur hans grepp.
”Six a.m.” sa han och suckade trött. Jag gnuggade mig i ögonen och stönade lätt till när jag slängde mig bakåt i sängen.
”I'm sorry that I woke you up.” mumlade jag tyst.
”Oh, it's alright.” sa han och förste undan min ursäkt med handen. ”What did you dream about?” jag försökte tillbaka till drömmen men det enda jag kunde komma ihåg var känslan som jag mycket väl kom ihåg.
”I don't remember but I felt alone and depressed. That no one loved me and the dream was cold and icy.” jag fäste min blick i taket och försökte komma ihåg vad jag drömt. Tillsist gav jag upp och kollade på Liam som satt och bet sig i sin läpp.”I didn't wake Dani up, did I?” frågade jag oroligt.
”Oh, no. She's a deep sleeper.” sa han och log mot mig och jag såg den där kärleken i hans ögon igen.
”How did you guys meet?” mumlade jag och la mig på sidan för att kunna se honom bättre. ”Was it love at first sight?” han skrattade till utav min fråga.
”No, not really but it didn't take long before I fell deeply in love with her. We met at the X factor.” han log mot mig och jag log tillbaka.
”I've never been in love.” avslöjade jag. Liam såg inte speciellt förvånad ut och jag tog genast illa upp när han bara drog lite på munnen. ”What's that supposed to mean!?” utbrast jag och slog till honom på armen.
”Aouch!” utbrast han och tog sig om armen skrattandes. ”You are quite strong.” konstaterade han och skrattade till igen. Jag satte mig upp och lutade mig mot sängkanten med upphöjda ögonbryn för att visa att jag fortfarande väntade på ett svar. ”You've been totaly blind the past couple of weeks.”
”You've said that already.” muttrade jag. ”But I've got no idea what you are talking about?”
”You've had love infront of you all this time those last couple of weeks and you haven't even noticed.”
”Are you talking about Niall...?”
”Well of course I am.” avbröt han mig. ”Don't you see how he's looking at you everytime you say something?” jag försökte tänka tillbaka senast jag såg honom hur desperat han va för att förklara sig. Men jag kunde inte se den där Romeo och Julia blicken som Liam gav Danielle. Den fanns inte där, men skulle jag känt igen den om jag sett den? Knappast. ”That's why he never would be the one who called the press. He's not that kind of a person.” Jag bet mig lite i läppen och tänkte efter medan jag kollade på det vita täcket framför mig.
”You are joking with me right?” frågade jag tveksamt.
”No, I'm not, Ria. You are so blinded by that old Niall. He's actually a really decent lad.”
”I'm sorry, Liam but... It's really hard to believe you.” nästan viskade jag fram. Han drog ihop sina läppar fundersamt.
”Move over.” sa han tillsist och jag flyttade mig längre in på sängen för att han skulle få plats. När han lagt sig ovanpå täcket kollade han på mig ett långt tag och antagligen funderade han fortfarande på vad han skulle säga. ”Do you recognize that gaze I gave Dani?” hans fråga fick mig inte alls att förstå vad han var ute efter men jag började leta i mitt minne efter något liknande. Jag kunde inte komma ihåg något liknande men mina tankar gick tillbaka till Niall varje gång och sedan vandrade den vidare till den kvällen då han sett mitt ärr. Där var den. Det Liam hade försökt få mig se fanns nu klart och tydligt i mitt huvud. Mina ögon fick genast kontakt med Liams igen och han log. ”I made a blind person use her eyes. It's a miracle!” utbrast han och skrattandes åt sitt egna skämt. Jag reste mig upp och himlade med ögonen medan jag tog på mig mina mjukis byxor. Jag visste exakt vart jag skulle och jag insåg även vilket hemskt misstag jag begått dagen innan, jag struntade totalt i om mamma var arg på mig och kastade ut mig. För jag hade varit minst lika blind som vad hon är. ”I'll drive you.” erbjöd Liam sig och jag nickade medan jag drog en borste genom håret och satte upp det i en knut på huvudet. När jag kommit ner till ytterdörren någorlunda påklädd och osminkad stod redan Liam där nere med en mugg med kaffe i ena handen och bilnycklarna i andra.

Bilfärden hade gått snabbare än väntat för att Liam körde som en galning.
”Remind me later that I'll never ever get into a car with you ever again!” utbrast jag när vi hade stannat utanför byggnaden. Liam skrattade roat men gav mig sedan en lycka till kram och jag satte av mot Nialls lägenhet utan att vända mig om. Hela huset låg och sov och det var inte så konstig eftersom klockan var bara halv sju. Jag stod ett tag nervös utanför dörren... Varför hamnade jag alltid utanför denna dörren nervös!? Min hand höjdes och gjorde två slag på dörren och jag drog mig tillbaka för att vänta på att någon skulle öppna. Det dröjde ett bra tag innan någon ens reagera inifrån och jag hörde släpande fotsteg mot dörren innan låstet vreds om och dörrhandtaget trycktes ner. En väldigt trött Niall stod framför mig med ögon som springor. Det enda han hade på sig var svarta boxers och jag granskade hans muskulösa överkropp.
”Adriana?” mumlade han förvirrat och kliade sig i håret. ”What...” han gäspade trött. ”What are you doing here?” Jag drog ett djupt andetag innan jag började prata.
”I should have know that you had nothing to do with the pictures and I'm sorry that I hurted you in any kind of way. I don't know how to put it but I'm truly sorry and...” babblade jag på innan jag blev tystad utav Nialls läppar som tydligen hade vaknat till liv och pressades mjukt mot mina. Jag drog mina fingrar genom hans korta blonda hår och ett lätt stön vibrerade hans läppar. ”I'm sorry, Niall.” viskade jag mot hans läppar och han suckade trött.
”Just, shut up.” muttrade han tyst innan han tryckte sina läppar ännu en gång mot mina för att jag skulle sluta prata och hans läppar vandrade ner för min hals och träffade en känslig punkt precis under örat och jag gav ifrån mig ett flämt. Vi blev avbrutna utav någon som harklade sig på andra sidan korridoren och jag frös till där jag stod och vände huvudet för att se vad som hade avbrutit oss. En äldre man som stod i morgonrock och tofflor stod besvärat och kollade med stora ögon genom hans glasögon mot oss med tidningen under armen.
”Ops.” väste jag och Nialls grepp runt min midja hårdnade en aning.
”Good morning, sir.” sa Niall med högtidlig röst och log innan han tog ett fast tag om min midja och drog mig in i hans lägenhet. ”Guess I have to move out now.” skojade han när han låste dörren om oss och jag skrattade till och lade mina armar runt hans nacke och kollade honom i ögonen. Där var blicken jag hade varit så dum att inte se. Den fanns där! Jag var tvungen att ha huvudet böjt lite för han vart lite längre än mig och jag sträckte lite på mig för att pussa honom lätt på läpparna.
”I'm tired.” mumlade jag och sjönk ihop med huvudet mot hans axel. Han greppade tag om mina handleder för att jag skulle släppa greppet jag tagit om hans nacke. Hans fingrar flätades sedan samman med mina och han drog mig in i det mörka rummet jag hade sett honom försvinna in i förra gången jag var här. Han tände en sänglampa som lös upp det kornblåa rummet. Det var självklart fullt med kläder slängda på golvet och jag trippade över dom för att försöka låta bli att trampa på något. Jag hoppade i den redan uppbäddade sängen och Niall hoppade i efter mig. Under täcket drog jag av mig mina mysbyxor och jag kände Nialls ögon granska mig medan jag slängde iväg dom och försökte träffa en stol längre bort. Jag kände en arm dra mig ner i den mjuka sängen igen och jag hamnade ansikte mot ansikte med Niall.
”I'm sorry...” mumlade jag igen och drog bak en slinga från hans panna.
”You've already said that.” nästan viskade han tillbaka med en raspig röst. ”I understand that you have trusting issues. But I'll promise you. I'm nothing like that anymore.”
”I know.” han pussade mig lätt på näsan och jag rynkade den vid beröringen och kröp sedan upp med överkroppen över hans och la mitt huvud på hans bröstkorg. Jag kände hans armar runt om mig och han pussade mig lätt på hjässan. Jag slöt mina ögon och tog ett djupt andetag och började åka in i en dvala.
”Adriana?” hörde jag en låg röst men jag var alldeles för långt borta för att återvända upp till ytan. Jag kände Nialls kropp röra sig under mig och jag hörde mitt namn igen och han strök bort mitt hår från ansiktet. ”I...” började han när han försäkrat sig om att jag sov. ”I love you...”

+20 Kommentarer till nästa del. ;p 

Svar på en fråga som jag fick. NEJ! jag kommer inte att sluta skriva The Revenge utan jag kommer hålla igång den translate sidan där jag översätter andras fanfics och den här jag skriver min egna!