Vi spenderade hela eftermiddagen på fotbollsplanen, Paul som hälsade glatt på mig kom med snabbmat åt oss och vi satte oss ner i lugn och ro medan vi åt vår mat. Jag pratade med Liam om Danielle medan jag kände Nialls blåa ögon nyfiket sneglade mot mitt håll. Det tog ett tag innan han verkade ta mod till sig att öppna munnen.

”Could I talk to you for a moment?” frågade han och jag nickade innan jag log ursäktande mot Liam. Jag reste på mig och vi tog oss upp de sista trappstegen på läktaren för att prata ostört. Vi hamnade högst upp där vi kunde se ut över fotbollsplanen men även på andra sidan läktaren ut mot parkeringen.

”So, I know this wasn't the surprice you was hoping for.” konstaterade Niall lite tveksamt.

”What are you talking about? I love it. We needed some fun.”

”I know, but I see you're not really into it. You're a really bad liar.” han drog mig intill sig genom att sätta sina stora händer på mina höfter. ”So, before I go on with my next surprice I have to ask you if you want to move in with me, at my place again? I really miss you and I want to spend all my time with you but it's pretty hard when we live twenty minutes apart.”

”I...” började jag och tänkte över mitt förslag, att bo hos honom var hur mysigt som helst, men jag behövde någonstans där inte mitt förflutna ständigt ville följa efter mig. ”... I don't want to move back in to that appartment.” sade jag ärligt och jag såg att Nialls värld rasade samman för mina ögon och jag kände att mitt hjärta hoppade ett extra slag. ”No, no! Not like that!” utbrast jag.

Jag försökte komma på ett enkelt sätt att förklara vad jag menade, snart suckade jag och kramade om honom istället.

”This feels like home.” försökte jag igen, jag kände hans armar spännas lite extra runt om mig. ”It feels safe. I want to live with you, but maybe not in that particular flat.” jag kände mig nöjd med mitt svar och andades in hans doft och lutade mitt huvud mot hans axel.

”Are you telling me you want to buy something that belongs to us?” jag hörde att hans röst var ljus av glädje och jag skrattade till innan jag nickade.

”Yeah, something like that.” Niall pussade mig på pannan och jag kände att han slappnade av.

”Alright, well. I said I had a surprice for you, so why don't you look over to that black car.” sade Niall och pekade på ett mörkt stort fordon, jag lyfte mitt huvud från hans axel och kisade mot bilen. När bildörrarna öppnades såg jag genast vem det var och hela min kropp fylldes med glädje. Jag pussade Niall glatt innan jag gled ur hans grepp och skyndade mig ner från läktaren för att möta mina kompisar, Emelie och Fanny. De mötte mig med öppna famnar och kramade om mig hårt.

”Gud, vad jag har saknat dig!” utbrast Fanny. Hennes hår var uppsatt i en tofs, hennes vita ballerina skor matchade resten utav hennes sommriga outfit som innehöll ett par ljusa shorts och en vit tight t-shirt. Emelie som var hennes raka motsats hade även hon sitt hår uppsatt men hade ett par converse, mörja jeansshorts och ett vitt linne under en kortärmad rutig skjorta som var uppknuten i midjan.

”Jag trodde inte jag skulle få se er förrän senare i sommar.” påpekade jag efter jag dragit mig ur Emelies hårda grepp.

”Jo, men Niall berättade att han hamnat i lite knipa och ville överraska dig. Plus, där hemma är rena kaoset. Mamma är advokat till dina adoptivbröder, när de blev arresterade gick hon i taket.” påpekade Fanny med ett flin.

”Va? Är eran mamma deras advokat!?” utbrast jag då jag ignorerade hennes roade uttryck.

”Ja, men ta det lugnt Madison, de kommer åka dit vilket fall som helst, till och med mamma säger det.” konstaterade Emelie och lade en arm över min axel, vi började gå tillbaka mot fotbollsplanen.

”Hänger ni med som stöd på fredag?” frågade jag oroligt.

”Det vore en ära, Mads.” sa Fanny glatt medan vi rundade hörnet och båda tjejerna stelnade till då fem par ögon granskade oss. Det påminde mig om att de hade endast träffat Niall och inte resten utav killarna.

”Kom igen nu,” började jag roat och drog i deras armar mot skaran killar som roat höjde på sina ögonbryn. ”De kommer inte bitas.” påpekade jag roat och fortsatte dra dem i rätt riktning. ”Jag trodde ni hade kommit över allt vid detta laget.”

”Man kan inte komma över sådant här, Madison.” sa Emelie med en extremt moderlig röst.

”Are you talking shit behind our backs?” frågade Louis kaxigt och jag skakade bara roat på huvudet.

”Yeah, of course, Louis.” sa jag ironiskt innan jag pressade ner tvillingarna på bänkarna där vi satt och åt. ”This is Emelie and Fanny, everybody.” jag satte mig ner bredvid Harry och han lutade sig mot mig.

”Directioners?” viskade han frågande och jag nickade.

”Yep.”

”Single?” frågade han igen och jag vände mig mot honom.

”You don't need to turn on everything that's moving, Harry.” sa jag och han gav mig en irriterande blick.

”I never said that.”

”No, but you thought it.” jag höjde ett varnande finger mot honom innan han skulle börja protestera och han nickade lite erkännande.

”So girls, do you want to come with and find a new appartment tomorrow with me and Mads?” föreslog Niall glatt innan han högg in på Zayns hamburgare, Zayn gav honom en irriterande blick som han ignorerade.

”What? Are you going to take the step to actually let go of that appartment?” frågade Louis roat.

”Actually I am.” sa Niall kaxigt mellan tuggorna.

”We'd love you...” började Emelie. ”To!” hon blev genast generad. ”I mean 'to'!” förtydligade hon och jag brast i skratt, hennes nerver gjorde det inte lätt för henne att förklara sig och Niall log bara roat.

”Snyggt jobbar, Em.” muttrade Fanny och jag kunde inte hålla mig längre utan vek mig dubbel av skratt.

”What did she say? We are missing something big right now, I can feel it.” påpekade Liam glatt.

”Em, du behöver inte vara så nervös, du har ju pratat mängder med gånger med Niall.” påpekade jag medan jag torkade bort tårarna under ögonen som kommit fram under mitt skrattanfall.

”Now she's talking about you Niall.” Zayn petade till den blonda killen i sidan som oberört kollade upp på mig och jag gav honom en likgiltig blick, han blinkade till med ena ögat och fyrade av ett vitt leende mot mig.

”Borde vi berätta om André och Anton?” frågade Fanny oroligt, hennes ögon landade på mig och Emelie körde en armbåge i sidan på sin syster.

”Även om vi pratar Svenska är fortfarande namnen väldigt likadana, idiot.” fräste hon och min blick landade direkt på Niall som nu inte längre hade det där söta leendet. Jag kollade nervöst på Liam som gav mig en menande blick innan han reste sig upp i ett försök till att rädda situationen.

”Let's go guys, I think they need a moment.” sade han och tog upp fotbollen under armen. ”You too.” han pekade på tjejerna som gav ifrån sig nervösa läten innan de kollade ursäktande på mig. Jag skakade bara på huvudet och log mot dem.

”Gå, vi kommer snart.” uppmuntrade jag dem. Harry sträckte ut en hjälpande hand till Fanny som glatt tog emot hjälpen. Snart var vi ensamma, jag reste mig upp för att hoppa över till Niall, jag drog undan lådan med mat och satte mig intill den blonda killen som hade ett ben på varsin sida utav bänken han satt på. Jag drog mina armar runt hans midja och grävde in mitt ansikte i kroken av hans hals.

”Stop.” muttrade han och puttade mig försiktigt ifrån sig, han var mycket väl medveten om att jag försökte hindra hans tankar att skena iväg. ”What happened to no more lies or secrets?” frågade han irriterat.

”You don't know what you are talking about.” muttrade jag.

”Then make me understand.” bad han förtvivlat.

”Fanny and Emelies mother is the brothers lawyer and I am going to Sweden on friday to attend the court.” jag tänkte att det inte var lönt att hålla undan eventet som närmat sig utan att Niall vetat.

”You're not going on friday.” konstaterade Niall.

”I have to. I need to finish this.” sa jag med en hård ton.

”You can finish this in London too, it's not impossible.”

”Stop being so overprotective!” utbrast jag och reste mig upp, jag kollade ner på den blonda killen som gav mig en irriterad blick. ”I am doing this for us, I don't want anything to do with them, ever again.”

”Then break up with me, because I won't let you go.” fräste han och jag gjorde en irriterad gest med händerna.

”You are the most annoying person in the world! Niall, I can't stand you right now.” fräste jag tillbaka och gick irriterat förbi honom, jag gick ut i gången och gick ner för trappan till gången nedanför. Även om de andra spelade fotboll visste jag att de tjuvlyssnade, mina misstankar förstärktes ytterligare när Harry och Emelie började prata lågt med varandra. Harrys ansiktsdrag blev hårda och irriterade direkt och jag skakade bara irriterat på huvudet innan jag fortsatte gå.

”Talk to me, Madison.” hörde jag bakom mig. Irritationen som var inom mig gjorde att jag blev varm inombords, frustrationen att inte kunna skrika rakt ut gjorde allting värre.

”No, stop following me!” snäste jag och vände mig om. ”I don't want to talk about it, because every single damn time you are so freaking annoying I can't stand it... Just leave me alone...” jag tänkte precis vända mig om då ett par läppar pressades desperat mot mina, jag drogs ur min irritation mot den blonda killen och lät honom få mig att glömma vad vi pratade om. Hans läppar gav mig små extra pussar då jag försökte börja prata igen och han skakade bara på huvudet utan att bryta kyssen. Starka armar drogs runt mig och tryckte mig mot hans varma överkropp som fortfarande var lite svettig efter fotbollsmatchen.

”I'll let you go, but not alone.” började han. ”And you have to promise you'll make it to Los Angeles in time for your birthday.” jag suckade och gav honom en varnande blick, jag granskade hans ansikte efter några tecken på att han skämtade.

”I promise.” sade jag till slut.

+28 kommentarer till nästa del

Dagens kommentar: