Dagen därpå hade jag, Niall, Emelie och Fanny letat igenom hela London efter något passande för oss. Niall fastnade för ett stort modernt hus som endast låg ett kvarter ifrån Harrys, jag fastnade för en fin lägenhet i London centrum som var väldigt gammal men med en moden inredning. Trots våra olika argument förblev Emelie och Fanny neutrala i våran diskussion och vågade inte riktigt lägga sig i när våra diskussioner blev allt mer intensiva. Jag visste att Niall ville skämma bort mig tillräckligt för att få mig att stanna i London på fredag. Under allt detta med att flytta ihop igen så innehöll detta en större betydelse än innan... Detta skulle betyda att vi skulle starta ett riktigt seriöst liv ihop, betala räkningar tillsammans, bråka med varandra om vem som tar längst tid i duschen. Vi båda kände tyngden av detta uppdraget, men ändå utan att säga något höll vi med om att detta var något vi var redo för.

”If I agree on the appartment, then you have to promise to not go on friday.” försökte Niall medan vi satt i bilen på väg hem igen.

”Stop doing that!” utbrast jag. ”You can't give in like that and then think you can ask for something like that.” jag vände mig irriterat mot fönstret och kollade ut på folket som sprang stressat mot jobbet. Det var riktigt varmt och soligt utanför precis som det varit igår.

”You guys are arguing like a married couple.” konstaterade Fanny trött. ”You've been arguing all day, what's going on with you two?”

”Nothing.” muttrade jag. Jag ville inte prata om detta mer än vad jag ville igår, när Niall lämnade av mig hemma hos Pat och Jon gav jag honom en snabb puss på kinden innan jag hoppade ur bilen och började springa upp mot huset. Jag hörde Niall ropa mitt namn och bad mig att vänta men jag låste dörren efter mig och förblev otillgänglig resten utav kvällen, till och med när jag hörde småsten bli kastad på mitt fönster. Det gjorde ont i mig att ignorera honom, men han bad mig göra slut med honom för en sådan här liten sak, vilket gjorde ont i hela mig. Det bevisade bara hur mycket han brydde sig om våran relation.

”Come on, let's pull over.” föreslog Emelie.

”We're on the middle of the highway if you haven't noticed, Em.” suckade Niall.

”I don't care, pull over you guys need to talk.”

”Nej, låt honom va, Em. Han bryr sig ändå inte om vi gör slut eller vad vi gör.” jag gav honom ett falskt leende, Niall himlade med ögonen innan han åter igen fokuserade på vägen.

”Säg inte så, han bryr sig visste, han är bara lite...” Fanny stannade upp för att hitta rätt ord. ”Överbeskyddande...” mumlade hon lågt så att jag knappt kunde höra.

”Precis, han är så överbeskyddande så att han är redo att göra slut med mig om det håller mig ur fara.” sa jag med en hård ton. ”It was exactly what he meant!” fräste jag.

”Girls, please translate.” bad han och jag gav dom en varnande blick då jag vände mig mot tjejerna i baksätet men självklart gjorde de som han sade och förklara precis allt vi sagt.

”Oh, Madison, that's so not what I meant!” utbrast Niall efter ett tag.

”Then stop acting like I am a walking timebomb!” fräste jag. ”Let me out, stop the car.” beordrade jag.

”No.” muttrade Niall argt.

”Let me out now!” snäste jag och spände mina ögon i den blonda killen. Han gav mig en irriterad blick innan han körde av motorvägen och körde in på en landsväg, snart hittade han en parkeringsplats vid ett övergivet hus och så fort bilen stannat helt knäppte jag upp säkerhetsbältet och hoppade ut ur bilen. Jag drämde igen dörren efter mig och jag kände att mitt humör var värre än någonsin, till min lättnad kände jag inte samma panik känsla som jag brukade, vilket bara lämnade mer rum för ilska. Självklart hörde jag fotsteg bakom mig då jag äntligen nått fram till gränsen av den grusiga parkeringsplatsen, där gräsmattan och grönskan av träd började.

”Where are you going? We are out in the middle of nowhere.” hörde jag den irländska dialekten som varit mitt favorit ljud för inte så länge sedan.

”I rather walk home than going back to that car.” fräste jag.

”It will take about a day to get home by foot.” påpekade han och jag svängde om för att möta de blå klara ögonen, han var inte arg längre utan mer orolig. ”When I said that yesterday I didn't mean it like that. I say stuff I don't mean and I thought we were over that fight yesterday.”

”Well, obviously not.” sa jag irriterat.

”Don't be angry with me just because I am trying to protect you.” bad Niall, han rättade till kepsen som han hade på huvudet.

”I don't get why you are trying so hard, I am here right. I'm here with you not anyone else, I am safe with you then why are you constantly worried about me, I don't need a babysitter... All I need is my boyfriend why believes in me. If I need a babysitter I'll just go to my parents. And that's another thing you don't know about me because you never ask how I feel, how I feel about living with my biological parents. Do you even care?” de sista orden blev allt för skakiga för att de skulle låta starka.

”Is that what you think? That I don't care?” frågade han misstroget. ”I kind of care enough to take a bullet for you.” jag öppnade munnen för att börja prata igen men han kom före mig, han tog några steg närmare mig. ”Do you think it's easy for me to not be able to help you when you're in pain, or not being there when you found out about all of this? It kills me to not be able to take the bad things away from you, to protect you.” en tår föll ner för min kind då jag såg smärtan som Niall tagit fram genom att dra upp detta ämnet. Han var arg och sårad samtidigt, det gjorde inte saken bättre då jag snörvlade till och han kom tillbaka till verkligheten. Niall hade fortfarande samma arga uttryck när han tog ännu ett steg framför sig, han grävde ner handen i fickan och pekade på halsbandet jag fortfarande hade runt min hals. ”Do you think that was easy for me to open up to you? You are my life, you are the only one who actually keep my both feet on the ground. And you still don't see why I gave you that necklace. I want to be there for you, always, just like Danielle were there for you when you thought you were pregnant, I want to be that person for you. I want to wake up right next to you even when we are eighty years old and be just as in love as we are today.” han kliade sig i pannan och suckade. ”I want to marry you someday, to have a daughter that looks just like you, with your curly hair and your beautiful eyes, and when she grows up she got your curves. I want to be able to have this nice old house, and we are sitting on the porch and watching out grandchildren play football. Damn it, I want to die with you...” jag ryckte till av hans stora ord, jag snörvlade. Jag var mållös och trots jag försökte öppna munnen för att säga något så lydde inte mina läppar och de särades inte. Frustrerat försökte jag att fånga upp varenda ord han sagt och lägga dem alla på minnet. När jag inte sade något skrattade Niall bittert till och vände sig om för att börja gå tillbaka till bilen. Jag lade märke till något konstigt då han drog upp sin hand från sin ficka.

”What do you have in your pocket?” frågade jag och han vände sig om.

”Why does it matter?” frågade han och jag svalde hårt.

”What's in your pocket, Niall?” frågade jag lågt, klumpen i min hals blev bara större då han stelnade till över min fråga. Jag bestämde mig istället för att ändra taktik en aning. ”I love you, Niall.” jag släppte ut ett skakigt andetag. ”I-I love you to the moon and back, and if...” jag svalde åter igen och försökte komma på ett bra sätt att uttrycka mig. Men jag kom inte på ett bra sätt att säga det jag ville få fram. Jag tog ett djupt andetag och kollade ner på mina skor då jag inte klarade av att kolla in i hans blå ögon. ”I-If... W-When I thought that I was pregnant, I wanted it to be yours, I would like a son someday, that would have us as his parents, that he would have your e-eyes and be extremely boyish when it came to football. But still I would find you some nights in the livingroom, maybe with a guitar in your hands.” jag skrattade bittert till innan jag kollade upp på den blonda killen. Han log lite mot mig, jag log tillbaka och tog ett steg närmare Niall, vi var nu endast två meter ifrån varandra.

”So.. I want to ask you again and I want you to be honest with me, what's in your pocket?” min blick fokuserade på hans ansiktsdrag och jag lutade huvudet nyfiket åt sidan. När hans hand åkte ner i hans ficka igen gick mina ögon från hans ner till fickan. Han tog upp en knuten knuten näve och gick fram de sista meterna till mig.

”Please, don't freak out.” viskade han nästan fram och jag skakade på huvudet med ögonen fortfarande på hans knutna näve som lättade lite då han suckade. Hans stora hand rätades ut och avslöjade vad som låg där. Nervöst bet jag mig i läppen medan mina ögon gick mellan Nialls ansikte och det glänsande objektet i hans hand.

”W-Where did you get that?” stammade jag.

”My mum gave it to me when she visited me. She'd never seen her son so in love before...” han grimaserade och kollade ner på ringen som låg i hans hand. Den var gammal och antik, men samtidigt såg den moderniserad ut på något sätt. Den vita stora diamanten som var i mitten var enorm och de små diamanterna prydde ringen på ett vackert sätt. En rysning gick igenom mig då jag försökte pussla ihop saker och ting i mitt huvud. ”I told her it was too soon and we were too young, and she agree, but she wanted me to have it, so when the time was right for us...” han behövde inte avsluta meningen och jag skrattade bekymrat till.

”The time isn't right for us.” erkände jag och han nickade medhållande. Han stoppade ner den i sin ficka igen och höll ut en erbjudande hand mot mig. Jag tog den och vi började gå tillbaka till bilen igen.

”No, not right now. But you should know I am planning on keeping it close to me, so when the time is right, I am going to ask.” han drog mig intill sig och pussade mig på pannan innan han lade en arm över mina axlar. ”And you're right, let's take the appartment.”

”No...” sa jag snabbt och kollade upp på honom. ”Let's take the house, I think it's more us anyway.” han log ner mot mig och skakade bara roat på huvudet.

”Girls.” mumlade han lågt.

+28 Kommentarer till nästa del!

Dagens Kommentar: