Felicia och jag satt inne på mitt rum och pratade. Jag hade berättat om vad som hänt och Felicia rynkade pannan i djupa veck då hon åter igen frågade om vi faktiskt pratade om Harry. Ju mer jag skrev på min dator om vad som hänt desto mer förvirrad blev Felicia och våran konversation varade i ungefär en timme.

”Okay, I'll go over there tomorrow. It's getting late and I don't have my key anymore.” konstaterade Felicia till slut och jag log roat mot henne.

”No, but you've got Harry's.” skrev jag och plockade fram Harrys nyckelknippa som jag hade lirkat ur hans jeansficka då han kramade mig en sista gång utav skuldkänslor. Han förtjänade att vara utelåst från sitt eget hem. Jag visste att han inte skulle komma tillbaka hit och leta för hans ego var alldeles förstort för att möta mig på samma kväll som han hade fått sitt utbrott.

”How did you...?”

”I took 'em. I have to figure out some way to my revenge. Nobody is screaming right to my face and thins he's getting away with it.”

”We are going to be so good friends!” utbrast Felicia och skakade förbluffat på sitt huvud innan hon tog nycklarna. ”Now, I'll go over to him and don't contact him tomorrow, let him take the first step. Go and have som fun with a friend or something and I'll take care of Hazz. I'll text you when I'm done.” jag nickade då jag höll med.

Dagen där på var jag rastlös. Jag visste inte vad jag skulle hitta på och Felicias ord ekade i mitt huvud åt att jag skulle träffa en kompis. Snart bestämde jag mig för att fråga Alice om hon ville hänga med ut och röra på sig eftersom det var så fint väder. Vi bestämde oss för att dra ut från stan och ha en liten picknick på naturreservatet bara en halvtimme utanför London. Jag vägrade fortfarande att sätta mig i förarsätet och vi bestämde oss därför att ta bussen ut så långt som möjligt och gick resten utav den lilla biten då vi kom in i den fantastiska skogen.

”So Harry Styles huh?” började Alice nyfiket då vi nått roten utav en liten backe. Jag suckade och nickade och antog att hon hade sett allting i tidningen precis som resten utav Londons befolkning. ”I never saw that one coming.”

”It's complicated.” skrev jag på min mobil och hon nickade långsamt.

”You want to talk about it?”

”Not really. I really just want to move on from the fight we had last night...”

”If it's real love then faith has a habit of plan out itself.” sa hon och log och hoppade upp på ett klippblock. ”Here?” frågade hon och jag nickade. Jag hade inte orkat gå längre. Vi satte oss ner på en plats där träden inte var allt för i vägen så att solen kom åt oss men också utan slask. Vi satt under tystnad och lyssnade på träden som vajade till utav vinden.

”You're in love aren't you...” Alice bröt tystnaden och jag ryckte till utav hennes ord.

”I'm afraid so.” skrev jag och kollade mina meddelande samtidigt och Alice tog ifrån mig mobilen.

”Stop looking. It's him who should come to you. Not the other way around.” hon gav tillbaka mobilen. ”Have you told him the three words?” jag skakade bara på huvudet, jag ville att han skulle säga det först. Min rädsla för att säga de där orden gjorde mig feg och fick mig att tänka att han kanske inte kände samma sak även fast han själv har erkänt att han börja falla för mig.

”I want to say them out loud. I think that's one of the reasons that's holding me back. I don't want to write 'em down.”

”Well, you just have to unless you are doing the surgery.” Alice var inte rädd för att säga precis vad hon tyckte. Speciellt inte när det kom till att jag var stum, och det kändes skönt att ha någon som inte behandla mig som ett barn.

”And if I write down those words I'll never be doing the surgery.”

”Because he doesn't want you to risk your life?” jag nickade och Alice log mot mig. ”Like I said, you need to hear the ones that keeps you close. But I have this feeling that his oppinion is the one that's deciding.”

”I haven't told him though that the doctor is still waiting for an answer. When I was at the doctors office I couldn't say no. It would be like stop trying. Harry thinks that I've said no.”

”You should tell him.” jag ryckte bara på axlarna och kollade på den lilla utsikten vi hade och undrade över hur det gick för Felicia.

Felicia's Point of View

Jag körde upp vid Harrys hus och när jag klev in genom porten till trädgården hittade jag Harry på trappan utanför dörren.

”What are you doing here?” snäste han.

”I'm your hero right now. Because look what I've got.” fräste jag tillbaka och höjde nyckelknippan. Han flög upp från där han satt och drog åt sig nycklarna. ”Have you been out here all night?” jag kollade mig omkring.

”Well, yeah.”

”You could have called the lads or me. You didn't need to stay out here all night.”

”I felt I could need the air. Where did you find my keys?” frågade han trött.

”Doesn't matter.” svarade jag och ryckte på axlarna då jag gick in före honom då han öppnade dörren. Jag drog av mig ytterkläderna och gick ut i köket som om jag bodde här. Vilket jag nästintill gjorde då Harry var borta kollade jag oftast till hans hus.

”Why do I have this feeling that you're in a mood?” frågade han och satte sig på en utav barstolarna vid köksön medan jag tog fram ett glas och fyllde det med kranvatten.

”Well, can you tell me what the hell you did at Bellas place last night?”

”How do you know about that?”

”I asked you first.”

”Doesn't matter?” kontrade han och jag satte armarna i kors över bröstet.

”She's upset, Harry.” sa jag med en trött röst. ”She's actually devastated for something you did!”

”She shouldn't feel that way.”

”But she does!” nästan skrek jag ut. ”You come in to her home like some freaking bulldoser and throw all this anger on her. I have never seen you this in love, Ever! Harry! Are you listening to me?”

”Yes, yes. I am listening.”

Jag suckade och lutade mig över köksön.

”Is there something you want to tell me? Then do it, now!” jag kokade utav ilska. Harry har alltid varit den killen som respekterar kvinnor och inte uttrycka sin ilska fysiskt. Att han slog näven i Bellas skrivbord fick mig att rysa av obehag utav att bara kolla på honom just nu trots att jag inte varit där.

”I... can't.” muttrade han surt och jag visste exakt var det betydde.

”So it's a management thing? Like everything else you are hiding from me when they are involved. I thought that we have been friends since we wore dipers and you are still not trusting me!” Jag började gå fram och tillbaka för att uttrycka min ilska mot den lockiga killen som var tyst som en mussla medan jag aldrig varit såhär arg på honom i hela mitt liv. ”They doesn't like Bella.” konstaterade jag tillsist efter ett tags tänkande.

”No...” började han.

”Stop, lying!” skrek jag mot honom och han ryggade tillbaka. Jag fortsatte gå fram och tillbaka medan jag bet irriterat på min tum nagel. Något jag inte brukade göra förutom när jag ville hämnas på någon.

”Sorry, Felle. But I can't tell you... That's the agreement in the contract.”

”Whatever.” muttrade jag surt och suckade tungt samtidigt som jag försökte räkna till tio. ”But I want you to tell me the truth on one thing.”

”I'm not sure...”

”Oh, stop it. It's nothing about the management.” sa jag och lade irriterat mitt huvud på sned. ”Do you love her?” Jag såg på medan han försökte samla mod nog till att svara samtidigt som han bet lite i sin underläpp.

”I've never been this sure about a girl in my entire life.” började han och jag såg tårar forma sig i hans ögon och jag drog förvirrat ihop mina ögonbryn. ”I don't know why I've these feelings for a girl I just met. But when we first saw each other it kind of just klicked...Ehh...” han tog sin knytnäve och tog den för munnen för att skymma hans skakande läpp. ”I...eh... can't stand be without her and I just want to protect her from every little bad thing. I-I want to take her pain away.” hans röst började nu bli grötig och svår att tyda och jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna då jag såg hur hela denna situationen ändrades. Det skrämde mig att se honom så ledsen och det var svårt för mig att kolla på då min kompis höll på att bryta ihop framför mig. ”I love her more than anything.” en tår släpptes lös från hans öga och började rulla ner för kinden. ”And that's why...Ehh..” hans röst skakade och han snörvlade till innan han kollade ner för att gömma sitt ansikte bakom några lockar som trillat ner. ”...I have to break up with her, Felicia.” mitt hjärta sjönk till botten av min kropp och mitt blod frös till is då jag såg smärtan i hans ögon när han kollade upp på mig. ”I have to break up with her.”

+20 Kommentarer till nästa del ;p