Jag hade inte hört något från Felicia på hela dagen. Det började oroa mig att det var så illa så hon inte kunde skriva till mig. Mina tankar lät mig inte vara i fred då jag satt på mitt rum och försökte göra klart mina skoluppgifter som jag nu fått hemskickade till mig. Jag kände att mitt ansikte hettade lite efter all sol jag fått idag efter min utflykt tillsammans med Alice.

”Izza?” Jonna kikade tveksamt in i mitt rum igen och jag kollade upp. ”Är allt okej?” hon tog sig in i rummet och gick med långsamma steg kom hon fram till sängen.

”Varför skulle det inte vara det?”

”Jag hörde bråket igår... Och jag har lagt märke till att din mobil har varit väldigt tyst. Ni har inte...?” jag skakade på huvudet. ”Är det illa?” jag skakade på huvudet åter igen men snart bestämde jag mig för att rycka på axlarna.

”Han gömmer något.”

”Så som du inte berättat för honom om doktorn?” jag ryckte på axlarna åter igen. ”Du vet om att han kommer vara borta i elva månader va?” jag drog ihop ögonbrynen och tänkte tillbaka.

”Harry sa bara elva veckor.” hon skakade på huvudet.

”Nej, månader, Izz.”

Jag kollade ner på mina böcker och tillsist slog jag trött ihop böckerna då jag insåg att jag inte kunde koncentrera mig tillräckligt för att vara kapabel till att göra någon historia läxa.

”Vad har du gjort hemma från skolan idag, Jonna?” hon hade låtsas vara sjuk i morse men jag kände henne bättre än så. Jag visste när hon ljög och hon ljög mamma rakt i ansiktet. Jonna kollade tveksamt på mig och satte sig på sängen framför mig.

”Jag har väll inte haft den bästa skolgången heller sedan olyckan. Tro inte att det är på grund utav dig, men jag blir rätt mobbad.” sa hon och drog ihop ögonbrynen och kollade bekymrat ner i täcket. ”Jag antar väll att det finns en nackdel med att ha en syster som dejtar en utav världens efterlängtade kille.” jag fnös till och himlade med ögonen. ”Det blir nog bättre dock.” konstaterade hon till sist, något som lät mer som att hon försökte övertyga sig själv och inte mig.

”Jag känner mig skyldig dock.”

”Nej, gör inte det. Du borde få älska vem du vill, samtidigt som att jag borde bry mig mindre om vad folk tycker om mig.”

”Du låter mer som min storasyster.” det fick henne att börja skratta.

”Jag har faktiskt mognat lite efter olyckan. Jag är väll inte den där lilla Jonna längre som du ständigt håller koll på. Låt mig hålla ett vakande öga på dig istället, syrran.” jag ryckte på axlarna och flinade mot henne. Jag drog in henne i en kram som och snart drog sig ur. ”Gå och duscha, du luktar skog.” jag höjde på ögonbrynen och kollade på henne ett tag innan jag tog mig ur sängen och tog mig in i badrummet för att hoppas på att duschen skulle ta bort mina bekymmer för tio minuter. Jag höjde värmen extra mycket på vattnet så det brände över kroppen då vattnet tog kontakt med huden. Långsamt och noga tvättade jag håret och kroppen innan jag tog mig åter ut igen och fick syn på den blöta tjejen som stod med en handduk i håret och en handduk över kroppen. Snabbt torkade jag mig och gjorde en inbakad fläta av mitt blöta hår innan jag tog mig ut ur badrummet och kollade otåligt på min mobil. Till min lättnad hade jag fått ett meddelande, men inte från Felicia utan Harry.

From: Harry

”Could you come out? I'm outside.”

Meddelandet var sterilt och förvirrande. Varför knackade han bara inte på dörren? Var han fortfarande arg? Jag tog på mig mina mjukisbyxor och ett linne innan jag gick ner och stoppade i fötterna i de slarvigt uppknutna Conversen och drog på mig min kappa innan jag tog mitt anteckningsblock och penna. Utanför satt Harry på bänken på verandan som Rick hade köpt i somras då mamma klagade på att vi inte hade tillräckligt med utemöbler.

Det skrämde mig då Harry kollade upp på mig och hans ögon var röda. Hade han gråtit?

”Hi.” hans röst var hes och sliten. Jag kände att paniken inom mig steg då jag inte hade en aning om vad som pågick. ”Come here.” plötsligt blev jag väl medveten av den stora klumpen som började växa i min hals och jag gick sakta fram och satte mig ner.

”Why don't you come in?” skrev jag med en skakig hand men han skakade bara på huvudet.

”I need to talk to you.”

”Okay.” skrev jag bara enkelt och hoppades på en förklaring till hans utbrott. Han suckade och öppnade munnen men inte ett ord kom ut.

”You are a lovely girl. You are amazing in every kind of way...” började han.”To be this strong. You deserve someone so much better than me...”

”What are you talking about?” min andning började bli tung och jag kände att klumpen bara växte. ”I-I can't do this.” hans röst lät tvingad. ”Whatever this is between us. It has to end.”

”Is this about the fact that you are going to be away eleven months then, I don't care. I want to be with you. You are the only one that makes me happy right now. I don't have anyone else, right now.” Han kollade snart pinat upp på mig och jag har aldrig varit så rädd i hans närhet som jag var just nu. Jag kände att tårarna började bränna bakom ögonlocken.

”I can't be with someone who can't speak.” hans röst lät hård och iskall nu. Som om att han hade stängt av alla sina känslor och lagt dom på andra sidan jordklotet. Jag var alldeles för rädd för att gråta, tårarna vågade inte komma enda fram för då skulle det betyda att jag hade haft rätt hela tiden. Jag skulle aldrig bli bra nog för honom, för att jag inte kunde prata.

”I could do the surgery. I think I could make it with you by my side.”

Hans ögon piercade sig in i mina ögon.

”I've found someone else. That's better suited for me. And I think I could be happy with her.” Det där sved... Nej, det sved inte, det skulle varit mindre smärta att dra ut mitt hjärta och sedan placera tillbaka det igen. Jag kände tårarna komma och jag ville inte vara här då jag skulle bryta ihop. Harry skulle inte få se mig så här. ”Please don't do the surgery. I still care about you.”

”You don't get to decide what I am going to do when you clearly don't care about me.” Långsamt reste jag mig upp och utan att vända mig om gick jag in låste dörren bakom mig utan att kolla mig om. Jag sjönk ner på golvet där jag lät mina tårar släppas ner för mina kinder. Jag lade mig ner på golvet i fosterställning då jag försökte andas normalt men det var som att någon hade slagit ett stort hål genom mitt bröst. Han hade inte bara tagit en bit utav mitt hjärta med sig, han hade tagit hela grejen. Och det gjorde ont, jag skulle hellre gå igenom tusen operationer till, så länge jag slapp denna obehagliga känslan. Jag släppte ut ett stön efter ett annat, något som skulle vara snyftningar. Luften försvann i mina lungor och jag försökte tvinga in luft för att kunna återfå luften. Snart fick jag andfått tillbaka luften och jag reste mig upp i sittande ställning och lutade mig mot dörren. Jag var glad att Jonna var inne på sitt rum och inte kunde höra mig.

Jag andades djupt in djupt genom munnen och ut genom näsan för att få bort klumpen i halsen.

Det var då det slog mig, jag brydde mig inte längre. Jag kunde inte bry mig mindre om vad jag var på väg att göra. Jag hade inte någon som höll mig tillbaka längre, någon som skulle stå emot. Allt jag behövde göra var att nå fram till min mobil och jag skulle slippa kämpa längre. Jag brydde mig inte längre om jag överlevde, bara att det var enda utvägen.

Långsamt försökte jag ta mig upp från golvet och tog stöd mot trappräcket för att inte trilla ihop. Mina fötter bar mig långsamt upp för trappan och in i mitt rum. Mina ögon skannade över mitt rum efter min mobil och det gjorde inte saken bättre att det formades nya tårar i mina ögon. Snart hittade jag min mobil och låste upp skärmen medan jag satte mig ner på sängen och snörvlade till lite. Jag letade upp Dr. Jarells mobilnummer som jag fått tidigare i veckan. Långsamt skrev jag in orden som jag fick radera lite då och då när jag skrev fel.

Min tumme tvekade över skicka knappen, jag kände mig helt tom inom bords, jag orkade inte bry mig. Allting var mitt fel, jag kunde inte förneka det längre. Det var mitt fel att mina vänner dog, det är mitt fel att Jonna är mobbad i skolan och det är mitt fel att Harry kände att han behövde göra slut med mig. Jag kunde inte skylla på någon annan längre, allt var mitt fel. Tårar rann ner för mina kinder igen och innan den tryckte och jag suckade ut då jag kollade på mitt meddelande som skickades iväg.

To: Dr. Jarell

”Prepare for surgery. I'll do it.”

Jag lutade mig bakåt i sängen och slöt ögonen hårt.

”I love you, Harry.” mimade jag och öppnade mina ögon och kollade upp i taket. Det skrämde mig hur innerligt jag menade dom orden. 

+20 Kommentarer till nästa del  :)