Jag visste inte vart jag skulle börja... Men snart insåg jag att bästa stället var att ringa på hemma hos Bell. Otåligt stod jag och väntade utanför den bekanta dörren och snart dök en äldre man upp som jag aldrig sett tidigare. Han hade en grön t shirt på sig och ett par slitna chinos.

”Hello, I'm here to see Isabella.” sa jag med en tveksam röst som även var full utav förhoppningar.

”Sorry, but there is no one here with that name.” sa den äldre mannen och sträckte lite på sig.

”B-But...” började jag och drog förvirrat ihop ögonbrynen.

”You must mean the family who lived here before.” hjälpte han mig och log vänligt.

”Erh... Yeah, I guess. The Grahm Family.”

”Oh, yes. They were really nice people. Though, so much tragic things have happened to them. It's must be really hard for them.” sa han och nickade långsamt då han höll med sig själv.

”Eh... you don't happen to remember the daughter... The older one?”

”Oh, no. I've never had the chance meeting her I'm afraid. You see, she had to do some really risky surgery down at the local hospital. Poor thing, she was fighting for her life.”

”Which hospital?” frågade jag. Frågan flög ut ur min mun utan att jag tänkte på det.

”Oh dear, I'm not sure...” han tänkte ett tag under tystnad och kliade sig på den flintskalliga fläcken uppe på hjässan. ”Oh, right, it was the Royan Hospital.”

”Thank you so much, sir!” ropade jag efter mig då jag var redan halvvägs in i bilen igen där Cole väntade.

”No problem!” ropade han tillbaka och vinkade. Cole kollade på mig med höjda ögonbryn.

”To the Royal London Hospital.” Cole började köra ut från det välbekanta området.

”Shouldn't we go back to your place and eat, get some sleep and unpack first?” frågade Cole bekymrat.

”Why?” frågade jag surt.

”You haven't been eating or sleeping for at least two days now. It's my duty to look out for you and make sure you'll do okay, and you need to rest.”

”Cole, please. Only to the hospital and after that I'll rest or whatever you want. I just need to get to the hospital.” bad jag och kollade förtvivlat på honom. En suck föll från hans läppar innan han gjorde en u-sväng och vände in mot London. Otåligt väntade jag på rusningstrafiken som började formas nu när folk skulle hem från jobbet. Klockan hade slagit sex när vi kom fram till sjukhuset och denna gången hängde Cole med in.

”What can I do for you, sir?” frågade den äldre damen bakom disken och hon kollade upp på mig med en trött blick. Hon hade glasögonen på nästippen och hennes vita tunika fick henne att se ännu tjockare ut än vad hon egentligen var.

”I'm here to visit a friend.”

”The visit time is over for friends.”

”But I'm... her cousin.” började jag ljuga.

”Uhu... And I am the queen of England.” svarade hon ironiskt och suckade. ”You can come back tomorrow between nine and five.”

”It can't wait. Is Isabella Grahm even here?” frågade jag och lutade mig trött över disken.

”Don't lean on the desk.” fräste hon, jag ryckte till och rätade på mig. ”I can't tell you who's in this hospital. It's a closed system and I would commit a crime if I'd tell you.”

”Please, I beg you, just give me a nod or something. I need to know if she's alive.”

”I'm sorry, sir. But I can not help you.” sa hon uppgivet och återgick ner till sina papper framför henne.

”Harry, let's go.” Cole lade en hand på min axel och jag slet mig ilsket bort från hans beröring och gick ilsket mot utgången. När jag kom ut hade det börja regna och jag lät regnet falla ner över mina utåt stickande lockar. ”Let's get home and we'll try something else tomorrow.” rädslan av att ge upp fanns kvar och det fanns inte en chans att jag skulle kunna somna när jag kom hem, ännu mindre äta. Vi hoppade återigen in i bilen och åkte under tystnad medan jag lutade huvudet mot fönstret och kollade ut på de folk som försökte ta sig hem i sista sekunden innan maten skulle stå på bordet. Tystnaden fortsatte in i det välbekanta huset där jag blev överrumplad av en kort tjej som klängde sig fast vid mig. Jag drog henne tätt intill mig och kände tröttheten falla över mig då jag lutade min haka mot hennes huvud.

”I've missed you.” mumlade hon mot mitt bröst innan vi särade på varandra.

”I've missed you too.”

”Are you going to be alright?” frågade Cole och såg ut som han också kunde behöva åka hem och fräscha upp sig.

”Yes, go. I'll take care of him.” sa Felicia och log glatt mot Cole. Hon tog min hand och drog mig ut i köket och satte mig ner bestämt på en utav barstolarna. ”So how was it in Japan? I know you're not in the mood for this kind of conversation but face the thruth Harry. There's nothing we can do right now.”

”Did you know that they've moved?” frågade jag segt och hon kollade förvånat på mig. ”I guess not.” svarade jag på min egna fråga och suckade.

”Did you eat a lot of strange food? I've heard that there are some...”

”Stop, talking!” utbrast jag och drog åt mig tallriken som hon höll fram till mig.

”We have to talk, Harry.” sa hon och satte händerna på höfterna. ”We need to talk.” Hennes hår var uppsatt i en tofs som svajade fram och tillbaka varje gång hon rörde på huvudet.

”No, we don't” envisades jag.

”Yes, we do.” fräste hon och hoppade upp på diskbänken och kollade uppmanande ner på min tallrik. ”We need to continue with our lives even though it's hard right now. I'm not a wizard. Are you?” frågade hon och höjde ögonbrynen och jag kollade bara irriterat ner i tallriken på pastarätten jag hade framför mig. ”I didn't think so. I'm just as worried as you are about Bella, but I can't do a thing and I am feeling like the most horrible friend in the entire world, because I can't help you, I can't take your pain away.”

”You don't need to feel guilt here. I am the one to blame.” sa jag sammanbitet och tog en bit utav pastan.

”You shouldn't feel that way.”

”Yes, I should!” utbrast jag och hoppade av stolen. ”Yes! I! Shoud!” skrek jag och började gå fram och tillbaka. ”Stop telling me that I'm not guilty! If I didn't listen to the management, she would be here right now, living in her own house, waiting for me when I got home! I can't blame anyone else but myself.”

”Oh, lord, Harry!” hon gick fram till mig och stoppade mitt hasande fram och tillbaka och lade sina händer på mina axlar. ”This would have happened anyway. Do you really think Bella would have wanted to be mute for the rest of her life? That you would grow old together with out hearing her voice? In what delusional world do you live in, Harry?” hon suckade och lät hennes händer falla ner till hennes sidor. ”I can agree with you that you should have been there to support her, but she would have done the surgery anyway. Things would be different, but it's too late to change your mind. Life doesn't work that way.” hon suckade och kollade på klockan. ”Finish your meal, take a shower before you go to bed. I'll take the guestroom and we start searching for her or her family the first thing in the morning. I'll do some research on my own before I go to bed.”

Jag gjorde som hon sade och tog mig snart upp för att duscha och hoppade snart ner under täcket med endast boxers. Min blick fästes i taket och jag tänkte på vad jag borde börja leta någonstans. Varför skulle allt vara så svårt? Jag har förberett mig på det värsta hela veckan, att jag skulle komma hem och hitta henne död. Att jag skulle komma för sent, men jag insåg inte hur svårt det var att hitta henne först. Oron flög i mig då jag började tänka på att hon kanske flyttat tillbaka till Sverige. Tänk så sökte jag på helt fel ställe om hon nu levde? Alla teorierna om vart hon kunde befinna sig snurrade runt i huvudet tills jag hamnade på kyrkogården. Jag stönade förtvivlat till och vände mig på mage och kollade på den digitala radioklockan som visade halv tolv med gröna siffror. Ögonlocken började bli tunga men ändå fortsatte mina tankar att flyga vidare. Jag spärrade upp ögonen då jag kom på vart jag skulle börja leta. Mina tankar gick till Jonna och att hon måste fortfarande gå i skolan enligt lag. Vilket betyder att hon förhoppningsvis går kvar på samma skola som innan. Nöjt vände jag mig om igen och kollade upp i taket återigen och jag låg orörlig i flera timmar innan sömnen kom över mig och fick mig att sjunka ner i ett mörker som jag inte kunde ta mig upp ur även om det skulle gälla livet... Ironi...

+23 Kommentarer till nästa del :)

Detta blev en transportsträcka, men hoppas ni inte anser den allt för tråkig ;)