Långsamt klev jag in i receptionen och kollade mig omkring. Allting var mörkt förutom ljusstrimman som kom från den öppna dansstudion.
”Hello?” sa jag tveksamt och lyssnade efter tecken på liv. Men allt som hördes var den lugna musiken. Det var andra gången jag var här men ändå kom jag ihåg alla detaljer som om jag var här igår. Jag gick långsamt fram till dörren och kikade in. En tjej med mörkbrunt hår dansade i takt till musiken. Hennes ben var smala där de stack ut i tights och över hade hon en tröja jag kände igen. Jag hade en likadan... Eller jag hade haft en likadan... Bell hade använt den... Jag drog ihop mina ögonbryn fundersamt. Nej, det kan inte... Dags att söka upp en doktor på riktigt, Styles. Tänkte jag irriterat på mig själv. Men ändå kunde jag inte slita ögonen ifrån tjejen som snart stannade upp och mina ögon vidgades. Jag öppnade dörren i en trans och kollade på tjejen som stod alldeles stilla med ögonen slutna då musiken började lida mot sitt slut. Hennes ansiktsdrag var dem samma, plågsamt kollade jag över hennes hals som gjorde sig synlig och man såg klart och tydligt blåmärken och ärr. Hon hade färgat håret mörkare som var uppsatt i en hög hästsvans och ändå nådde topparna ner mellan skulderbladen. Min bröstkorg höjdes och sänktes tungt och jag var tvungen att ta tag i dörrkarmen. När mina ögon återigen kom upp till hennes ansikte var hennes gröna ögon fokuserade på mig. Hon såg nästan mekanisk ut när hon vände sig om. Hennes kindben syntes tydligare, hon hade blivit smalare. Det plågade mig att se henne såhär och jag kunde inte sluta stirra på henne.
”Hello, Harry.” hennes ljusa stämma innehöll en aning mörker. Hennes röst var ännu bättre än den jag hade föreställt mig. Mitt hjärta kändes som att det skulle explodera.
”B-Bell...” stammade jag fram och synade henne uppifrån och ner igen för att se så att jag inte drömde.
”Isabella.” sa hon nästan mekaniskt och kollade med tomma ögon på mig.
”B-But... But your sister t-told me...” jag var mållös och mina ord var inte sammanhängande alls.
”... That I was dead.” avslutade hon utan att visa några känslor alls. ”I'm sorry to dissapoint you.” ropade hon över axeln innan hon gick bort till sin väska och satte sig ner för att ta av skorna.
Om jag inte varit i chock hade jag brutit ihop. Jag hade sörjt över denna tjejen i snart en vecka, att tro att jag hade misslyckats totalt med att beskydda den enda jag brydde mig om.
”How can you say that?” frågade jag upprört. Hon ställde sig upp och drog upp sina joggingbyxor och vände sig mot mig. ”How can you say that?” upprepade jag.
”Because I have gone through hell.” hon svalde hårt för att behålla det mekaniska lugnet hon låtsades ha.
”I have been depressed for the last couple of weeks. I've been terrified that I would never see you again!” skrek jag och jag kände ilskan inom mig och jag tog ett steg fram. Hon tog ett steg bakåt. ”I've been through hell too.”
”I'm sorry about that.” sa hon och hennes ögon stirrade bara på mig utan att ge någon känsla.
”Why?”
”I don't want you to see me like this. I'm still recovering, Harry.” nu bröt smärtan fram i hennes ögon. ”I can't sleep a whole night without starting to cry. My life is a mess and I'm even worse. My family doesn't like what I've become. And I'm sure that you're not liking what you see eighter.”
”Of course I do. You're everything to me.” sa jag med tårar i ögonen.
”Then why did you pull that cheep lie straight to my face? Why did you tell me that there was nothing between us? Why did you tell me you found someone else? Why putting me through more pain?” hon drog ihop ögonbrynen irriterat och jag såg att jag hade brutit mig igenom hennes försvarsvägg som hon så desperat tagit upp.
”Because the management were pulling some really dirty tricks. I didn't want you to get hurt.”
”So you dumped me, told me that I wasn't good enough and got me hurt anyway.”
”Bell! I thought you were dead!” utbrast jag. ”I've been hurt, I've been in a dark room for days trying to get my shit together so I could live for us both.... Just like we said!” min ilska rusa upp igen och denna gången stannade den där. ”I was trying to live for you. That's how much I care about you.”
”You still don't see it do you?!” fräste hon tillbaka och gick mot mig nu. ”I've never felt that strong for anyone and then suddenly you are there! You came in to my life like some freaking bulldozer.” hon stannade två meter ifrån mig, en tår utav ilska rann ner för hennes kind. Hon skrattade bittert till innan hon gick tillbaka och tog upp sin väska och hoppade i sina skor. Hon gick fram till mig igen och torkade ilsket bort tårarna.
”You know what's the worst thing about falling for someone you know your not good enough for?” frågade hon genom sammanbitna tänder. ”You fall anyway because you think he might turn out to be different.” hon suckade tungt och ett skakigt andetag kom ut. ”Thanks, Harry. For making this my least favourite place in the entire world.” nästan viskade hon fram innan hon gick förbi mig och tog sin mobil på vägen ut. Hon släckte ner och jag hängde efter henne, hon väntade på mig där ute och låste efter mig innan hon började gå ner för gatan.
”You don't care about me anymore do you?” ropade jag efter henne och jag kände att jag var nära på att bryta ihop. Hon hade rätt. Jag gillade inte den nya Isabella, men man såg att allt bara var en mask för att inte bli skadad. Hon stannade upp och det tog ett tag innan hon vände sig om.
”I love you if that's what you wanted to hear.” sa hon och snörvlade innan hon vände sig om igen och tog sig ner för gatan och försvann snart runt hörnet. Jag slöt mina ögon hårt och kände den obehagliga känslan av förtvivlan spridas inom mig. Tårarna föll ner för min kind medan jag med skakiga ben började ta mig hemåt. En del utav mig sade att det inte var på riktigt, men jag visste mycket väl att allt detta just hänt. Hon kändes som en vålnad och trots hon skrev i hennes bok att hon förlåtit mig, hade jag en känsla av att det inte riktigt stämde.
Jag tog en lång omväg hem och försökte lugna ner mig men när jag kom innanför dörren till det nu nedsläckta huset. Mina händer hamnade i mitt hår och drog hårt i det då jag kände paniken komma. Utan att jag tänkte på det hade min hand tagit tag i vasen som stod på hallbordet och jag slängde den rakt in i väggen så att glassplitter regnade ner över golvet och jag lutade mig mot väggen.
”What's going on?” hörde jag Nialls röst uppifrån och han kollade ner från trappan.
”Oh, god. What have you done?!” utbrast Felicia som gick ner för trappan. Jag sjönk ner till golvet med händerna för huvudet. Snart lutade jag bak huvudet och kollade upp i taket.
”She's fucking alive!” skrek jag argt och jag kände de ilskna tårarna komma fram.
”Harry, no. S-She's... dead.” sa Zayn oroligt.
”No, I've just met her. She's different but she's alive.”
”W-What?”
”That's what I said.” sa jag surt och ställde mig upp och tog nästa vas som Felicia irriterat tog ifrån mig.
”No more!” utbrast hon. ”I know that you are devestated about that she's gone. But you won't get her back by imagine her.”
”I don't imagine!” fräste jag. ”She's alive.”
”Why would she put you through all this if she's alive?”
”Because she didn't want me to see her like the way I saw her. She's so skinny, so fragile.” jag kollade oroligt upp på mina vänner. De stod och granskade mig under tystnad och jag suckade tungt. ”Could you leave me alone, please?”
”No, we're not leaving you like this.” konstaterade Louis som kom ut från vardagsrummet.
”Please.” bad jag.
”No, let's get some tea and talk?” föreslog Liam. ”You need to talk, Harry.”
Medan Niall gjorde te satte vi oss ner runt bordet och jag förblev tyst medan resten började prata som om jag inte var närvarande.
”He should talk to her. This is a really messed up situation... Wait... She could talk?” började Felicia och kollade mot mig och jag nickade.
”She had the most amazing...”
”I agree,” avbröt Zayn. ”They have both hurt each other. She's clearly more hurt than Harry.”
”How could you say that? You've seen him for the last couple of days.” utbrast Liam.
”Yeah, he thought she was dead. But could you imagine what she have gone through when Harry wasn't around. He should make it up to her, he loves her.”
”Yeah, but she should make it up to him.” konstaterade Niall.
”Maybe, but I think Harry should be the better man right now. Apparently he loves her.”
”I won't let her go now after...” konstaterade jag och blev åter igen avbruten.
”That's the spirit, Hazz.” konstaterade Liam. Jag tänkte tillbaka på våran konversation och jag undrade hur jag skulle kunna träffa henne igen. Mina tankar gick tillbaka till det hon sagt sist.
”She loves me.” viskade jag och log för mig själv.

+22 Kommentarer till nästa!

Förlåt för det sämsta inlägget jag gjort någonsin ;s