WTSCU - Kapitel 27

Previously on WTSCU:

”Are you sure about this?” frågade hon medan hon höll upp handen i en gest som sade ”hit men inte längre” till Logan som avvaktade.

”No.” sa jag uppgivet och hon nickade.

”Let's take that one later.” konstaterade Danielle och Logan nickade instämmande. Vi reste oss upp och jag gick över till fönstret för att utmana min höjdrädsla. Folket nedanför gick fridfullt nu efter att morgontrafiken lagt sig, min fokus hamnade på folkmassan vid entrén av banken och jag suckade, de hade kameror.


 Veckan försvann väldigt snabbt, allt som skulle göras snurrade i mitt huvud och jag var tvungen att hänga med om vad som pågick hos Niall som ringde för att berätta om sin dag. Han var nog den enda som lade märke till hur förvirrad och ytterst orolig jag var över min nya makt. Rädslan över att förlora mig själv fanns i bakhuvudet och gjorde sig påmind på nätterna då allting var mörkt i lägenheten och det enda som hördes var mina egna andetag. Advokaten som Danielles och mina biologiska föräldrar sett ut till mig ville att jag skulle stanna i London tills vidare så att inga fler ovälkomna gäster skulle få det enklare att ta kontakt med mig.

Jag hade fortfarande inte träffat dem, mina biologiska föräldrar. Men i morgon var den stora dagen och jag var inte säker på om jag ville få reda på de svaren jag behövde för att gå vidare. Mina tankar på att känna mig ovälkommen dit fanns ständigt där och allt jag hade i huvudet verkade smälta samman.

Igår när Danielle fråga mig om vilken tid hon skulle hämta mig inför i morgon stod jag bara och stirrade på henne, jag hade inte kommit ihåg vad som ens skulle hända.

Min telefon ringde för trettionde gången idag och drog mig tillbaka till verkligheten där jag satt ensam i soffan och kollat på en teve serie jag inte kände igen. Till min lättnad var det någon jag hade lust att prata med, Niall var den enda jag orkade prata med just nu. Frustrationen var så påtaglig att se hans namn på skärmen fick tårar att välla upp och spillas ut över mina kinder.

”Hello.” den irländska dialekten och hans mörka röst fick mig att le.

”Hi.” sa jag skakigt.

”Is everything alright?” en orolig ton gick igenom hans vackra röst och jag skakade på huvudet, helt uppe i mina tankar så jag tänkte inte på att han inte kunde se mig. ”Mads?” jag ryckte till och insåg att vi inte såg varandra och ytterligare tårar föll ner för mina kinder.

”I just miss you.” min röst höll inte och sprack i slutet, jag gömde mitt ansikte i min lediga hand och försökte andas lugnt.

”I miss you too, love.” han lät pinad och jag hörde smärtan i hans röst. Minuterna gick och jag hörde tunga andetag, något som indikerade på att han också försökte bekämpa tårarna.

”H-How was your day?” frågade jag och försökte kämpa mot mina tankar som kom upp i huvudet, jag snörvlade lite och suckade.

”W-We've been working almost all day.” sade han och svalde hårt. ”But I don't want to talk about me right now. I want to hear about you, babe.” jag försökte hindra snyftningarna för att komma fram och försökte samla mig, men när jag öppnade munnen kom Niall före mig. ”You have been so lost these last couple of days, it's the first time I hear you in any sort of emotion.”

”I-I know.” sa jag och snörvlade. ”I'm s-sorry. It's just...”

”Everything is too much?” föreslog han och jag släppte ut ett skakigt andetag.

”Yes. And I wish you could be here, because everybody is all over me, asking me for photos, Danielle is asking me for things like attending family dinner tomorrow before she leaves, my lawyer wants me to sign stuff to get access to all this crazy things that I don't even...”

”Mads.” avbröt Niall mig och jag kände att jag var tvungen att ta ett djupt andetag och jag kände nya tårar brinna bakom ögonlocken. Jag kände mig maktlös och ensam, allt jag vill var att krypa upp i Nialls famn och stanna där tills jag var redo att möta alla människor som ville ha något av mig.

”I-I just...” sa jag under en ny snyftning som slet sig från min mun. ”It's a lot, and I'm not comfortable with all of this.” Jag hörde Niall sucka, han stönade tyst.

”Then don't, tell Danielle to give you some space, tell your lawyer the same...”
”I can't.” sa jag och suckade. ”Danielle wants to introduce me before she leaves and...”
”Then promise me, when I am free, a week after your birthday, we'll go on a trip... Anywhere you like.”

”Like a vacation?” frågade jag och drog bort mina tårar som läckt över mina kinder.

”Yeah, where ever you like. I promise.”

”Just you and me?”

”Yeah, just you and me, no paparazzi, no fans, no annoying lawyers or sisters. Just you and me somewhere far away.” jag snörvlade och skrattade lite.

”Do you promise?” frågade jag och kände att lättnaden utav att ha pratat med den bästa människan på jorden lättade trycket över mitt bröst. Jag mådde bättre, mycket bättre. Längtan efter min födelsedag blev allt starkare, jag behövde inga presenter, allt jag ville ha var Niall.

”I promise.” sa han och skrattade.

 

”Is this a really good idea?” frågade jag oroligt medan vi började köra ut från Londons gränser.

”You have to, you've come this far, I can't let you get away with not meeting them. They are just the best parents ever. You are going to love them.” babblade Danielle på medan hon höll ögonen fast vid vägen, ett sommarregn föll ner från himmeln och blötte ner alla gröna träd och växter utanför. Tystnaden som föll över oss var väldigt sällsynt nu för tiden och jag gäspade, lugnet var något som jag uppskattade mer nu än vad jag gjort innan i Sverige. Mitt liv hade förvandlats till en komediserie på bara några dagar, förändringen var inget jag gillade.

”Stop chewing your lip, you'll bleed.” muttrade Danielle innan hon tog en högersväng in på en förortsgata. Jag slutade bita på min läpp, något jag inte tänkt på att jag gjort. Vi stannade utanför ett tegelradhus, trappan upp till verandan var gjord utav gammalt trä, inne i fönsterna kunde man se fina gardiner hänga. Danielle hoppade ur bilen och jag gjorde likadant men klarade inte av att röra mig framåt mot dörren som jag visste skulle leda mig in till mina okända föräldrar som hade gett bort mig för snart nitton år sedan. Envist tog Danielle mig under armen och drog mig upp för trappan och öppnade dörren.

”Mum, dad! We're here!” ropade hon när hon stängde dörren efter oss. Hallen var smal och avlång, till höger var det en stängd dörr precis innan en gammal trappa som ledde upp till övervåningen, ytterligare två dörrar till vänster var stängda och gav inte mycket information alls. Golvet var prytt utav en gammal heltäckningsmatta och en trämöbel stod intill väggen och hade en telefon och en glasvas på sig, även ett antal nycklar. Tavlor hängde på väggen, vissa var familjefoton från olika semestrar och ett antal foton var på Danielle i en balett klänning. Några okända människor log brett på vissa bilder där de stod framför en öppen brasa på julafton.

Danielle drog av sig sina skor och hängde upp sin skinnjacka och jag gjorde likadant. Jag spände min hästsvans en aning innan jag kollade på Danielle som sträckte ut sin hand mot mig. Hon ledde oss in till ett vardagsrum där en medelålderskvinna och man stod och väntade på oss. Kvinnan hade en röd t shirt och jeans, hennes mörkbruna hår låg över hennes axlar, hon var rätt kort i jämförelse med mannen bredvid henne. Han var mörkhyad och var klädd i en blå skjorta och ett par mörka chinos, han hade mustasch på överläppen. Mannen var den första som rörde sig, han gick långsamt fram och stannade någon meter framför mig. Jag kollade på honom med oroliga ögon och han sträckte ut sina armar och förväntade sig en kram. Oroligt kollade jag in i hans bruna ögon, han var några centimeter längre än mig.

”Hello, Madison.” sade han med en mörk röst och log lite mot mig.

Alla känslorna slog mig i magen som en bomb hade utlösts, det kändes som en stor sten hade skapats i min hals. Min puls ökade och hjärtklappningarna blev allt hårdare.

”Madison?” hörde jag den främmande kvinnans röst som lät annorlunda än vad jag trott, hon hade en brytning. Jag sjönk ner på huk med händerna för munnen, jag fick ingen syre och jag kände att jag kunde inte stoppa denna panikattacken. Tårarna rann ner för mina kinder och desperat försökte jag hämta andan. Jag kände Danielle bredvid mig som höll om mig, hon viskade ett par lugnande ord i mitt öra men jag kunde inte höra över bruset.

”Open a window, get her a glass of water.” beordrade Danielle sina föräldrar och jag kände att mina revben gjorde ont. Jag stönade ut ett ansträngt andetag och svalde hårt för att få ner syre i mina lungor men det gick inte.

”Madison, breathe.” hörde jag Danielle och hon strök en försiktig hand över min rygg min blick blev suddig. ”...you need to...”

Allting blev svart, och jag sjönk ner på den mjuka mattan under oss. Danielles gälla röst hördes men jag kunde inte längre utskilja orden. Mörkret runt om mig blev allt mer påtagligt ju längre ner i mörkret jag kom, jag försökte simma upp till ytan igen men ju mer jag sprattlade desto längre ner kom jag och snart slutade jag kämpa. Låta mörkret ta mig, slutas runt om mig och tystnaden kändes som sammet för mina öron.

Allt jag kunde tänka på var alla tårar som jag hade spillt över dessa människorna de senaste månaderna. Jag hade varit arg på dem för att ha gett bort mig till den bästa familjen jag någonsin haft, men också den värsta. Att veta att de hade två barn redan, att veta hur bra de bodde i jämförelse med vad jag har fått stått ut med i alla år. Det var sårande att se hur snälla de såg ut att vara, jag hade önskat att de inte välkomnade mig, det hade varit enklare. Att veta att jag hade i alla fall klarat mig undan dessa människorna som avskydde mig, men allt jag kunde se i deras ögon var oro, sorg och ånger över att ha gett över mig. Känslan över att vara övergiven var starkare än någonsin då jag såg likheterna som jag fått utav mina biologiska föräldrar, jag hade kvinnans ögon och pappans mun, näsan var någonstans mitt emellan.

Men jag kunde inte vara arg på dessa människorna, jag kände inte dem. Det enda jag kände var något som jag faktiskt aldrig känt innan, i alla fall inte för mig själv, en genomträngande sorg.


+26 kommentarer till nästa :)

Dagens Kommentar:

Svar:
Jag har väll antagligen för mycket fritid som jag egentligen borde lägga på annat ;) haha, nej men jag skriver så fort jag känner för det. Men det är också ni som skyndar på processen lite för jag vet att ni vill ha nästa kapitel och ni vill att den ska vara bra också! Så jag känner pressen när jag inte riktigt levererar! ;p
Kommentarer
Katta

Sjukt braaaaa !!! :)))) villl läääsa meeeer :D♥♡♥

Date: 2013-05-21 Time: 23:49:27
Agge xx

Jötte bra! Du är grymt duktig!

Date: 2013-05-22 Time: 00:07:04
julia

Mera :)

Date: 2013-05-22 Time: 06:44:37
Victoria

Jättebra! Hur långt är det kvar till hennes födelsedag? :)

Date: 2013-05-22 Time: 06:44:37
Ellen

Meeeer,SUPERBRA!

Date: 2013-05-22 Time: 06:52:30
Emelie

Mer!!

Date: 2013-05-22 Time: 06:54:36
Anonym

Supeeeer ! Meeeera :)

Date: 2013-05-22 Time: 07:01:19
Emelie ^.^

Mer, mer, mer! :o

Date: 2013-05-22 Time: 07:30:03
blogg: http://betternow.blogg.se/
Julia

Jättebra!xx

Date: 2013-05-22 Time: 07:39:52
Anonym

Meeer

Date: 2013-05-22 Time: 07:56:34
fanny kraft

mer! x

Date: 2013-05-22 Time: 08:26:09
blogg: http://fannythekraft.blogg.se
Moa!

Grym är du! Verkligen .
Har precis läst klart alla andra fanfics du har gjort & dom är sjukt bra! Har gråtit till nästan varje.
Men detta är din hittills bästa fanfic och jag vill verkligen inte att denna ska ta slut!
Jag har en fråga, hur gammal är du? :)

Date: 2013-05-22 Time: 08:29:42
Lisa

så sjukt bra! :D
mer meer mer mer!

Date: 2013-05-22 Time: 09:32:41
Fanny

Meraaa

Date: 2013-05-22 Time: 10:58:32
Elisa

As bra! Meeeeer!!!!! :D

Date: 2013-05-22 Time: 12:05:59
blogg: http://elisaid.blogg.se
Victoria

Du är bäst!

Date: 2013-05-22 Time: 12:27:44
isabella perttula

Såå Sjukt bra och hur kan du skriva bra??

Date: 2013-05-22 Time: 14:32:20
Anonym

sjukt bra meeer:)

Date: 2013-05-22 Time: 15:25:06
Isa

Magiskt!!! Älskar allt!! meera

Date: 2013-05-22 Time: 15:45:18
Anonym

MEEEEEEEEEEEER

Date: 2013-05-22 Time: 15:48:26
jenny

mer!! :D

Date: 2013-05-22 Time: 15:55:54
nicole

kom igen mer vill veta vad som händer! du är så sjukt duktig:)

Date: 2013-05-22 Time: 16:51:00
Mikaela

Längtar tills nästa! Du skriver jätteduktigt, dina fanfics är som droger! Men vill bara ha mer och mer, men vill inte att kapitlens ska ta slut! Du är superduktig, glöm aldrig det x

Date: 2013-05-22 Time: 16:56:16
Tova........!

Meeeeeeerrrr

Date: 2013-05-22 Time: 17:00:56
Julia

AWESOME! Meraaaa

Date: 2013-05-22 Time: 17:05:09
Anonym

Awesome!!!! Meeeeer bäääästtiiii

Date: 2013-05-22 Time: 17:18:32
Hanna...

Mads har en grej med att svimma va? x)
Jättebra skrivet!

Date: 2013-05-22 Time: 18:11:25
Klara

GAAH! Du är så bra! Man bara sitter hemma och längtar efter varje nytt kapitel! :D

Naw, Mads och Niall är så gulliga! Speciellt Niall! <3

Date: 2013-05-22 Time: 22:05:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-mail: (publiceras ej)

Bloggadress: