Rädslan över att möta honom, den fanns inte längre. Jag antar att veta att man hade sin familj och sina vänner bakom sig hade gjort mig starkare, jag sträckte på mig en aning och korsade armarna över bröstet. Mina ögonbryn höjdes och jag väntade på att André skulle börja prata, men snart orkade jag inte vänta längre och öppnade munnen.
”Vad vill du, André?” sa jag och suckade irriterat.

”Jag har väntat på att du skulle komma hem.” konstaterade han och ryckte på axlarna. Han hade grävt ner sina händer i sina jeansfickor. Han hade en skinnjacka på sig som var öppen och avslöjade en blå skjorta.

Man såg att han var klart like förvånad över mitt plötsliga mod då han strök en hand över hans nacke för att vinna lite tid.

”Skulle du bara kunna ta den korta versionen för jag har haft en lång dag och jag har ingen lust till att stå här och prata med dig.” konstaterade jag och lutade mig mot dörrkarmen, han skiftade sin kroppsvikt över på andra foten.

”Okej, så jag gör detta enkelt och snabbt då.” sa han och kollade irriterat ner på mig. ”Du måste dra tillbaka domen mot oss i domstolen.” Jag höjde ögonbrynen och försökte trycka ner skrattet i min hals, mina ögon fastnade på den lilla svarta övervakningskameran som satt längre bort i korridoren. Den blinkade röda lampan indikerade på att den var i gång, precis som den andra som satt ännu längre bort.

”Och varför skulle jag göra det?” frågade jag med lite extra självsäkerhet då jag visste att vi var inte ensamma trots allt.

”Därför att jag inte vill hamna bakom galler.” sa han och ryckte på axlarna.

”Du får nog komma på en bättre övertygelse, för jag personligen skulle tro att du passar väldigt bra i orange eller grått... Vad som nu än är klädkoden i svenskt fängelse.” sa jag och drog lite på munnen.

”Vad sägs som att antingen gör du det frivilligt eller så går jag ut med dessa i pressen?” han höjde ett brunt kuvert som jag inte lagt märke till att han höll i förrän nu. Jag skakade förvirrat på huvudet, och drog ihop ögonbrynen.

”Vad är det?” frågade jag och sträckte mig efter kuvertet. André lät mig ta det och drog handen genom sitt brunetta hår medan han väntade på att jag skulle öppna det. Mina fingrar lirkade upp fliken och drog fram en brun tjock mapp, jag öppnade den för att mötas utav min egna ID bild och mina ögon gick tillbaka upp på killen framför mig. Jag gäspade och kollade oförstående på honom, oroligheten kom krypande in i kroppen.

”Modest är inte speciellt duktiga med en bakgrundskontroll på sina anställda. När det är ekonomisk kris kan alla människor göra massa galna handlingar. Som om någon råkar vifta en check framför deras ögon hämtar de vad som helst åt en.” konstaterade han med ett elakt leende.

”Det är bara om mig, hela världen tycks redan veta om vem jag är, så varför skulle denna mappen ha någon betydelse, eller ett hot för den delen?” han ryckte åt sig mappen och öppnade den medan han gav mig en irriterad blick innan han tog sig igenom sida efter sida. Snart stannade han upp och jag kollade in i lägenheten efter en klocka att sätta ögonen på, men hittade ingen. Han gav snart tillbaka mappen och jag kollade över Modest loggan som stod i högra hörnet.

”Madison Zeaper måste förbli ett ledigt och löst förhållande, Nialls image kan ta skada vid allt för nära relation... Vad fan ska detta ha med mig att göra?” frågade jag surt. Arg över att André inte gav upp och rasande över det jag just läst.

”Det står även att de har haft ett möte om dig innan Niall tog dig hit, rätt intressant att läsa faktiskt att du är ännu ett välgörenhetsprojekt för bandet. Vem skulle inte falla för ett par killar som står emot kvinnomisshandel?” han ryckte på axlarna och flinade mot mig. ”Och, det står även att din pojkvän har en hel del skit under naglarna, han hade tydligen gjort en bakgrundskontroll på dig innan ni träffades, det var rätt fantastiskt hur mycket han hittade om en nolla som dig.”

”Kom till saken, André för det låter som att du är mer ute efter att skada mitt förhållande med Niall än vad du försöker rädda dig själv från domstolen.” sade jag ilsket och kollade ner på det datorskrivna pappret.

”Åh, jag kommer till det, lilla syster.” fräste han stolt till.

”Jag är inte din syster, och har aldrig varit. Så ut med det innan jag stänger dörren här och fortsätter låtsas som att du aldrig funnits.” snäste jag ilsket tillbaka.

”Dessa papperna är det sekretess på.”

”Niall skulle aldrig skriva på...”

”Jasså?” avbröt han och lutade sig fram över mappen, han bläddrade till nästa sida. Längst ner stod det Nialls signatur på en linje. ”Någon som tydligt inte vill att du ska veta att han tar dig som ett välgörenhetsprojekt.” han skrattade roat till. ”Vi alla vet det, till och med du vet att du inte är bra nog för honom.”

Aj, det där sved. Nialls signatur stack i mina ögon och jag bet mig på insidan av kinden för att förbli uttryckslös men André hade redan sett att han träffat en nerv.

”Så du säger att antingen ger du ut detta och förstör Nialls karriär, eller så vill du att jag ska lägga ner anklagelserna i domstolen?”

”Det var du som sade det, inte jag.” sa han och flinade, men jag visste att det var det han ville.

”Du har inget material att hota mig med om jag bryter med Niall.” konstaterade jag irriterat.

”Så länge du tar skada, skiter jag faktiskt fullständigt i hur det går till. Hela världen vet hur fästa ni är vid varandra så antagligen kommer det skada dig mer än vad det kommer göra för den där killen.” han rynkade på näsan över att behöva nämna Niall och jag kände den ilande känslan som letade sig över min kropp. Han måste skoja, skräcken inom mig var tillräcklig för att försöka hitta en utväg i detta.

”Så, jag vill gärna ha ett svar inom en vecka.” påpekade han och ryckte på axlarna. ”Du kan behålla papperna, jag har fler.”

”Jag kan ge dig ett svar redan nu, jag tänker inte lägga ner min kamp mot er i domstolen. You can go to hell.” irriterat drämde jag igen dörren framför honom och låste snabbt. Skrämt slängde jag papperna ifrån mig på golvet och gick bort från hallen där de nu låg utspridda. Jag satte mig ner vid bardisken med huvudet i mina händer och stirrade rakt fram. Mina val var små, min första instinkt var att ringa Niall, berätta allt och vi kunde arrestera André innan han skulle göra en ansats att kontakta några medier. Men rädslan över att folk var så enkelt övertalande på Modest fick mig att genast ångra mitt val. Om André hade fått tag i de där papperna hade han någon som arbetade för honom och skulle vara ett steg före oss.

Skräcken över att göra det enda som var rätt i denna situationen skulle skada mig och Niall. Jag fick gåshud med tanken över vad jag skulle behöva säga, jag skulle bli tvingad att göra slut med honom tills allt detta var över och bröderna var bakom galler. Men skulle Niall finnas kvar då? Jag kunde inte låta Nialls eller killarnas karriär gå i kras för att jag gjorde ett snedsteg, eller på grund utav mitt förflutna.

Mina tankar gick på högvarv, till slut gick jag ut i hallen och plockade upp papperna, jag stoppade in dem under madrassen på sängen och lade mig ner i totalt mörker. Trots att jag inte kunde sova kändes det säkert att krypa ner med min nyckelpiga i en utav Nialls t shirts. Jag drog upp mina ben till magen och slöt mina ögon hårt, tanken av att förlora det enda säkra jag hade var plågsamt nog, tårarna som jag trodde var slut kom fram och gled ner över mina kinder, ner på kudden. Mina tårar blötte ner materialet och snart var kudden dyblöt utav mina salta tårar.

Natten var en utav de sömnlösa, jag försökte hitta ett bra sätt att berätta för Niall att jag inte längre kunde vara med honom. Men jag kunde inte berätta anledningen, den riktiga sanningen. Han skulle gå i taket, och jag visste att trots jag borde vara arg på honom för att skriva på sekretessen så kände jag att det var bara en ytterligare bekräftelse på att detta förhållandet inte skulle hålla. Att han var precis som alla andra, som såg mig som ett välgörenhetsändamål.

Min mobil vibrerade bredvid mig i soffan, jag hade suttit här enda sedan klockan sex i morse, i en one piece med Nialls handavtryck som funnits i en utav kartongerna han gett mig, den var väldigt pösig och mysig att ha på sig. Mitt hår var uppsatt i en knut mitt på huvudet och nervöst kollade jag ner på mobilen, jag hade suttit här i snart fem timmar. Jag hade väntat på att han skulle ringa ett utav sina dagliga telefonsamtal. En stor sten gjorde sig påmind i min mage och jag svalde hårt, jag kunde låtsas som jag inte hört samtalet och vänta till kvällens samtal. Men mitt egna fysiska lidande var alldeles för tydligt för att ta sig igenom en hel dag. Jag kollade över på min packning som nu blivit större än när jag kom hit, jag hade hunnit packa medan jag nervöst gick fram och tillbaka i lägenheten och försökte komma på en lösning. Mitt hjärta hade redan gått i söner tusen gånger om och jag var näst intill immun mot det jag skulle tvingas göra. Jag var helt avdomnad och allt jag ville göra var att höra Nialls röst och han skulle komma på en bra lösning.

Min tumme tog kontakt med den gröna knappen och jag lyfte sakta telefonen mot örat.

”Hello, beautiful.” hörde jag på andra sidan och jag slöt mina ögon. Jag hade haft fel, jag var inte immun, detta skulle göra ont, så fruktansvärt ont.

”Hi.” sa jag och svalde hårt. ”I need to talk to you.”

”Oh, o-okay.” stammade han förvirrat fram. Jag slöt mina ögon och försökte lugna ner min puls som gjorde det svårt att prata, pressen över att behöva göra detta slog mig hårt i magen. ”What's going on, love?”

”I-I have to go away. For a long time.” försökte jag med en låg röst och kollade ner i mitt knä.

”What are you talking about?” frågade Niall oroligt och jag bet mig i läppen.

”I can't do this, I-I'm having... What I am trying to say is...” jag suckade tungt och försökte bara få saken avklarad. ”I don't think that we, are working and I can't see you anymore.” jag kände att pressen ökade då den påtagliga tystnaden föll över oss, jag pressade ihop läpparna för att inte börja gråta.

”What are you talking about? I thought...” började han med en annan ton på rösten denna gången. Den lät orolig och ytterst skrämd över vad som skulle komma ut ur min mun härnäst. ”I thought we had it all planned, we would get out of this hell hole, just us. Is this the stress that is talking? Because I totally understand that you are...”

”Niall, stop.” sa jag plågat då han började vrida ut och in på de olika anledningarna till varför jag försökte göra slut. Jag svalde hårt och försökte bita mig i tungan för att inte låta de kommande orden släppas från min mun. ”You are famous, and I am not, and I am okay with that. But we are from two different worlds, and it was nice being your princess, but...” jag svalde hårt och drog bort en tår, jag kollade ut genom fönstret och såg regnet hälla ner utanför. ”There is a reason why fairy tales are just fantasy. And everything I've said,” jag tog ett djupt skakigt andetag och torkade bort ytterligare tårar. Jag hörde honom snörvla på andra sidan och mitt hjärta gick i tusen bitar. ”... I want you to know that everything I've said to you, I meant, with all my heart. But I guess it's not enough.” en snyftning släpptes fram från mig och jag knep genast igen munnen igen och jag kände att hela kroppen skakade utav förtvivlan.

”Goodbye, Niall.” jag lade på och gömde mitt ansikte i mina händer. Min kropp skakade i takt med mina snyftningar som blev allt häftigare. ”I-I love you to the moon and back.” viskade jag för mig själv innan jag inte längre kunde prata på grund utav mina häftiga snyftningar.

+26 Kommentarer till nästa del! :)

Dagens Kommentar: