Jag var ensam hemma idag då Pat och Jon skulle iväg för att hälsa på några avlägsna släktingar. De frågade artigt om jag ville följa med, men jag skakade bara på huvudet och de nickade förstående innan de tog bilen. Jag kände mig dum som var en sådan krävande tonårsdotter då vi bara känt varandra i några dagar, men på något sätt kändes det naturligt att bo med dem. Istället för att slösa bort min tid på verandan som numera brukade vara en vanlig dag i mitt liv, bestämde jag mig istället för att städa huset som ett litet tack för att de är så förstående. Städningen var något som ockuperade mina tankar, vilket kändes skönt att inte kunna tänka i oljudet av dammsugaren. Men huset var inte tillräckligt smutsigt för att jag skulle kunna hålla på i all evighet så jag bestämde mig för att ta en filt och en bok jag redan läst ut till den lilla trädgården. Solen stod högt på himmeln och indikerade på att det redan var eftermiddag, det hade varit ett par riktigt varma dagar och det enda man kunde ha på sig var shorts och linne.

Jag lade ut filten på den lilla gräsmattan, jag lade mig ner på mage och började bläddra fram till där jag slutade sist. Det var väldigt sällsynt att se mig läsa men sedan jag kom hit hade jag inte velat ta mig in på min dator, utan att känna rädslan av att folk skulle veta om mitt och Nialls uppbrott.

Mina ögon började skanna över orden på sidorna, jag slöt ut verkligheten om var jag befann mig någonstans. Jag var helt uppslukad utav boken och jag blev helt chockad då ett par skor hamnade framför mig, men utan att kolla upp på vem det var fortsatte jag kolla ner i boken.

”Sorry, but Mr. And Mrs. Peazer ain't home at the moment.” mumlade jag innan jag vände bland för att börja läsa nästa sida. Men när skorna inte rörde sig eller yttrade några få ord som ”Oh, okay.” så slog jag irriterat ihop boken och kollade upp på min ovälkomna gäst.

Mitt hjärta sjönk till mina fötter då jag fick syn på det blonda spretiga håret och de allt för bekanta ansiktsdragen. Hans ögon var trötta, hans kinder var lite mer puffiga än vanligt men annars var han samma kille som jag sagt att jag älskar för någon vecka sedan. Oron över att folk kunde sett honom komma hit gjorde mig nervös, jag reste mig upp och samlade ihop mina saker.

”You shouldn't be here.” sa jag med en hård ton. ”How did you find me?”

”Liam saw your shoes here yesterday when he picked Loki up. Sarah was like an open book...”

”You can't be seen with me.” avbröt jag, jag passerade honom och började gå mot ingången, men han följde efter. ”What is it you don't get?” frågade jag irriterat och vände mig om, jag lade ner mina saker på en stol som tillhörde utemöblerna.

”How you think for a second that I wouldn't figure it out!” fräste Niall. Jag tog ett oroligt steg bakåt över hans humör, jag hade inte lagt märke till hans normalt ljusa ögon var mörka, de var inte glada. Pupillen vidgades av irritation och jag försökte låta bli att vara lycklig över att få se honom igen. Det gjorde ont att veta att jag inte kunde kalla denna vackra varelsen min.

”Harry found the folder a couple of days ago, and he have seen the videotape of you and André talking, the night before you broke up.” erkände han.

”I am doing this for us.” sa jag lågt och kollade mig omkring så att inte grannarna var ute i sina trädgårdar.

”You don't need to. It's my mess you are trying to clean up.” jag granskade killen uppifrån och ner, en genomträngande känsla utav sorg kom över mig.

”I have to ask you something.” sa jag ansträngt och han nickade för mig att fortsätta. ”Did you feel sorry for me when you took me here? When you signed those papers?” jag kände att det högg till i mitt bröst över att behöva säga de orden ut. Men tystnaden föll över oss och jag tog upp mina grejor igen, jag kände paniken komma krypande och jag sprang in genom bakdörren och slängde mina saker på golvet. Jag skyndade mig ut i köket och öppnade skåpet som innehöll min nya börda. Mina panikattacker hade blivit allt starkare de senare dagarna och till slut tog Jon med mig till doktorn där jag hade fått lugnande utskrivet. Hur mycket jag än önskade att det inte berodde på Niall så kunde jag inte undvika att erkänna för mig själv. Han var anledningen till att jag var lugn då han tröstade mig, höll om mig och sjöng för mig.

”What are you doing?” utbrast Niall då jag precis fått upp locket på burken, burken föll till golvet och alla tabletter föll ut på golvet. Andfått föll jag ner på golvet och började med skakiga händer skrapa ihop dem mot burken igen. ”Stop, Madison. Stop!” jag ignorerade Nialls desperata röst och snart kände jag ett par händer ta tag i mig, de drog mig intill något varmt. Ilskan inom mig eldades upp och jag försökte dra mig ur hans grepp.

”Don't touch me!” fräste jag men han höll ett stadigt grepp runt mig.

”Just breathe, Mads.” hörde jag intill mitt öra.

”No, I'm not your chairitycase!” jag stretade mot och försökte nå efter en tablett innan jag skulle svimma igen.

”You are not my chairitycase!” utbrast Niall argt. ”You're my girlfriend and I love you to the moon and back!”

Hela min kropp frös till is och jag glömde bort den obetydliga tabletten som jag nu fått tag i, jag lät Niall dra mig intill sig.

”W-Where did you hear that?” stammade jag osäkert innan jag svalde hårt.

”Your mum wrote that in the diary,” började Niall och lutade sitt huvud mot mitt. Hans doft fyllde mina sinnen, något som fick hela min kropp att slappna av, hans låga röst fortsatte intill mitt öra. ”You said that when you broke up with me.” han skrattade bittert till. ”You forgot to hang up. I listened to you sobbing for two straight hours.”

Jag kände min puls återgå i rätt takt medan jag lyssnade på Nialls hjärta dunka hårt mot hans bröstkorg. Han släppte mina handleder och drog sina armare tätare om mig istället innan han fortsatte prata.

”You were so miserable and I couldn't understand why.”

Jag slöt mina ögon och kommer så väl ihåg de två timmarna efter jag gjort slut, paniken över att ha gjort fel åt upp mig inifrån och jag tänkte aldrig på om jag stängde av samtalet, det var det sista jag tänkte på.

”All I could think about was, how I could make someone I love so much so miserable.” hans sårade ton fick mitt hjärta att hoppa över ett slag, jag var orolig över vad jag var tvungen att berätta för honom.

”This doesn't change anything.” sa jag lågt. ”We can't be together, you could get hurt.” det sista var endast en viskning, en oskyldig tår letade sig ner för min kind och jag fokuserade min blick på en utav de vita tabletterna som låg utspridda över köksgolvet.

”Tell me why, Madison.” beordrade Niall lågt.

”The brothers got that file mass produced and will hand those out to the public if I'm not pulling back from court.” sa jag och suckade. Min röst lät naturell utan att röra en min kollade jag upp på killen bakom mig. Han fångade upp tårarna med sina tummar och utforskade mitt ansikte under tystnad.

”I know, that's why I didn't get here yesterday.” han grimaserade irriterat. ”They broke the law when they got that file. Modest are furious when they found out and pressing charges.”

Jag förblev tyst ett tag på att han skulle fortsätta men han gjorde inte det, jag gled ur hans grepp och började samla ihop tabletterna medan jag kände hans blå ögon granska mig.

”They got arrested yesterday in Sweden.” sa Niall till slut och jag mötte hans blick snabbt men återgick snart till att ducka under en bänk för att fånga upp de sista. ”Are you even listening?” jag stannade upp då han tog tag i min midja och drog mig ut från bänken.

”I am, I am!” utbrast jag och snörvlade till lite. Jag lade ner de sista tabletterna i burken innan jag reste mig upp och tog en utav dem med mig till vasken. Tabletten sjönk ner med ett glas vatten under tiden som Niall satte sig vid köksbordet, jag lutade mig mot diskbänken och vände mig mot honom.

”For how long have you, been using that?” han nickade mot burken jag höll i och jag kollade ner på objektet jag hade i handen. Jag satte tillbaka den i skåpet innan jag hoppade upp på diskbänken och lät benen dingla ner för sidan.

”I have a bad habit of fainting, and it's gotten worse since we broke up. And I haven't told you about it because it doesn't happen when you're around.” erkände jag skyldigt och vågade inte möta hans blick. Istället landade min blick på hans jeans shorts som täckte hans underdel, hans svarta t shirt avslöjade en tonad överkropp.

”Why haven't you?” frågade han sårat och jag bet mig lite i läppen, min fokus landade vid hans ansikte. Niall såg uttröttad ut, härdad av att behöva veta om vad jag har fått gå igenom de senaste månaderna bakom hans rygg.

”Because... I didn't want you to worry.” erkände jag lågt, han öppnade munnen för att protestera men stängde den igen. Tystnaden föll över oss, jag bet mig nervöst i läppen för att vänta på vad han skulle säga.

”I forgive you, for everything. I want this to work, I want us to work.” sa han till slut och jag kollade förvånat upp. Niall hade nu rest sig upp och ställde sig framför mig, hans varma stora hand tog kontakt med min kind. Jag njöt utav att hans beröring, den värmde upp hela min kropp på ett sätt jag saknat.

”Please, tell me that we are okay so that I can kiss all the pain in your face away.” bad han och jag drog ihop mina ögonbryn och svalde hårt innan jag mötte hans blåa ögon. De såg fortfarande osäkra ut, oroliga över vad mitt svar skulle vara.

”I'm glad that you could forgive me. I really am.” började jag, jag spände mina käkar och suckade innan jag fortsatte. ”And I want to forgive you for signing those papers, but...” jag slöt ögonen och andades in hans doft från hans hand som fortfarande var placerad vid min kind.

”Please...” bad han, jag släppte ut ett skakigt andetag.

”But, everytime you are looking at me. I-I can't help feeling like some sort of outsider. I don't belong in your world and you made that pretty clear when you signed those papers.” jag greppade hans hand som han höll mot min kind. Jag höll handen i mina mindre och gav den all min uppmärksamhet. Jag pressade ihop mina läppar och svalde snyftningen som egentligen skulle gjort det uppenbart att jag var på väg att bryta ihop. ”I love you, with all my heart... B-But I can't forgive you.”

+26 Kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar: