Undisclosed - Kapitel 1
”It's eleven thirty, we're so late.” hörde jag på andra sidan rummet. Jag ignorerade min kompis irriterade röst och knep hårt ihop mina ögon för att slippa ryckas ur min sköna dvala. Snart drogs min filt ifrån mig och jag spärrade irriterat upp ögonen.
”Ey!” gormade jag och kollade över axeln för att se Liam hålla i min filt. Han var fullt påklädd och redo för vad dagen hade att erbjuda. Det gjorde mig lika förvånad varje gång att han kunde vara så levande på morgonen.
Idag skulle vi alla till ett personalmöte. Inget jag personligen såg som en händelse full dag, snarare tre timmars död som bestod utav information och bestämmelser om vår nya turné, när nästa singel ska släppar och så vidare.
Jag kröp ihop i fosterställning och ignorerade att jag började bli kall utan min filt som jag snott under kvällen igår.
Ute i köket hörde jag något som skramlade. Genast flög jag upp från min plats i soffan då jag hörde vatten fyllas upp och jag insåg vad som var på väg att hända.
”Alright, I'm up! I'm up!” utbrast jag och kollade på mina vänner som höll varsin liten hink med kallt vatten. Mina ögon gick från Harry till Liam och sedan ner till Louis som fortfarande låg kvar på golvet och sov med mina kläder som huvudkudde. Jag sade inget mer att tillägga utan lät dem fortsätta sina onda planer medan jag tog mig ut i köket där Zayn satt och fingrade på sin mobil.
”Ten minutes.” varnade han utan att ens höja blicken. Ännu ett tecken på hur mycket tid vi spenderat med varandra, alldeles för mycket för att vara hälsosamt. Jag var likadan, jag kunde avgöra på fotstegen vem som var på väg mot mitt håll.
Det skulle bara bli ännu värre nu när det snart var dags för ännu en världsturné, det kunde vara tröttsamt ibland. Men samtidigt skönt, man var aldrig ensam och hade alltid någon att prata med. Det kanske låter kliché men vi var praktiskt taget som bröder.
Ett öronbedövande skrik hördes från vardagsrummet, följt utav en mängd svordomar som smälte samman utav ett gurglande ljud. Högljudda skratt ekade genom den stora lägenheten innan de mynnade ut då de inte längre hördes utan bara andhämtningar.
”Can I borrow some clothes? Guess mine just got wet.” mumlade jag lågt medan jag tog mig fram till kylskåpet och hittade en kall pizzabit som jag drog åt mig innan jag stängde dörren igen.
”Yeah, there are some clothes in my bedroom.” mumlade Zayn frånvarande medan han fortsatte fingra på mobilen.
”How's Perrie?” frågade jag nyfiket innan jag bet av ytterligare en bit utav pizzan. Hans uppsyn avslöjade att det var en utav de sämre dagarna. Parets resande var svårt för dem båda, just nu var Perrie i Japan med sitt tjejband, Little Mix. De hade inte setts på ett par veckor nu och saknaden verkade bara bli större.
Zayn hade bra och dåliga dagar, de dåliga dagarna innehöll mer och mer tvivel på hur länge till han skulle vilja vara i bandet. Han hade friat till Perrie för en anledning, vi alla visste vad det skulle betyda efter ett tag då han inte orkade längre. Men det fanns bra dagar, då han inte kunde tänka sig ett liv utan bandet. Vi alla hade de dagarna, vissa blev mer emotionella än andra och vissa hade de sämre dagarna oftare än de bra. Det började snart gå mot en bristningsgräns, men vi alla ignorerade faktumet att det snart skulle vara över.
”She's fine, we're planning a trip before we go of to south america.” sade han drömmande och jag kunde inte låta bli att le lite.
”Good.” sade jag uppmuntrande innan jag svalde den sista biten pizza och tog mig in i Perries och Zayns sovrum för att snoka rätt på några kläder. Jag hittade några kvarglömda kläder från tidigare övernattningar som jag måste glömt eller så hade någon lånat dem och glömt dem. Den linjen mellan vad som var vems var så suddig nu för tiden att jag knappt kände igen mina egna kläder längre.
Jag åkte med resten in till centrala London. Det var mycket turister som var ute och gick på gatorna som vi passerade allt efter som trafiken lättade upp och vi kunde köra ner i parkeringshuset till höghuset som innehöll flertal olika företag.
Diskussionerna som svamlade i Harrys Range Rover var så patetiskt roliga i mellanåt så att vi alla brast i skratt, till och med Zayn lös upp en aning och blev på lite bättre humör.
”Your so full of shit.” påpekade Louis efter ännu en utav Harrys minst sagt underliga historier som inte riktigt hade en poäng. Men det var hans charm, hans underliga humor gjorde honom till Harry Styles.
”Don't mock the one who's behind the wheel.” sade Harry stött innan han körde in i en parkeringsruta in till entrédörren som skulle leda oss upp till mötet.
”Did you know there were a gunfire down at Westminister last night?” frågade Liam nyfiket medan vi klev ut ur bilen.
”Yeah, one injured.” fyllde Zayn i. ”It's the second one in a week.” Deras intresse för nyheten som hörts på radion tidigare fortsatte upp genom byggnaden medan vi stod i hissen.
”I've heard that one died in the first fight down by Harrods.” spekulerade Harry nyfiket.
”Yeah, like that would happen anywhere close to Harrods.” kontrade Louis. Harrods var en utav de dyrare shoppingcentren i London. Louis hade rätt, ingen i sinnes fulla bruk skulle våga ställa till med något där, inte någonstans i London över huvudtaget om man tänker efter. Övervakningen var hård, nästan brutal. Man kunde inte peta sig i näsan utan att någon såg det i en övervakningskamera någonstans.
Hissen plingade till och vi tog oss in i lobbyn till Modest, Clark som satt bakom disken log mot oss innan hon nickade i riktningen mot den enda öppna dörren.
I rummet satt redan Louise, vår stylist, Paul, vår säkerhetsvakt och även tourmanager, bandmedlemmarna som spelade instrumenten, representanter till förbanden, några från de olika involverade bolagen och en tjej som jag aldrig sett innan.
Hon såg malplacerad ut bland skaran människor som satt och kommunicerade lågt med varandra. Hennes röda klänning satt perfekt över hennes kropp och avslöjade en hel del muskler som gömde sig undertill, den stela hållningen gjorde nästan mig nervös.
När jag granskade hennes ansikte möttes jag utav en frustrerad blick och genast kollade jag bort innan jag hälsade på alla med en lat gest innan jag satte mig ner i en stol bredvid Zayn.
Clark kom in med kaffe och te till alla innan Marcus, representanten från managementet stängde dörren och mötet började. Han rättade till sin svarta kostym och drog bak några svarta hår som trillat ner i pannan innan han kollade ner i sina papper.
Som alla andra möten i detta rummet var de minst lika långa, säkerligen tre timmar skulle vi sitta här inne och diskutera säkerhet, meet and greets med fansen, hur konserten ska utformas och vad vi killar behöver för att göra det bästa vi bara kan... Bara för att nämna några få ämnen vi skulle dra upp. När vi var mitt inne i en diskussion om vilka datum vi skulle visa oss ute för fans sneglade jag över på den främmande tjejen som satt tyst och granskade de olika människorna som pratade och försökte följa med så gott det gick. Snart gick hennes vackra mörka ögon över oss killar innan hon stannade vid mig och mötte min blick. Hon såg frustrerad ut och granskade mig med ihop dragna ögonbryn, jag försökte ge henne ett leende men hon släppte mig alldeles för snart med blicken för att lägga märke till mitt försök att vara vänlig.
”Let's go over to the stylist department.” fortsatte Marcus efter att ha lyssnat på allas åsikter och kommit fram till en lösning med schemat. ”We have got some new people here this year.” informerade han nöjt och pekade mot tjejen i rött. ”This is Marnie and will be assisting Louise.” tjejen log ansträngt och mumlade ett hej innan Louis öppnade munnen och bytte ämne.
”Don't make us wear the same clothing every night.” bad han och grimaserade över minnena vi alla fem delade från förra året då vi gick i samma svettiga kläder i över ett år då vi turnerade nästintill samma rutt som detta året.
”We'll see what we can do, no promises.” sade den mulatt färgade kvinnan som satt på en hög pall bakom Louise och Marnie. ”We'll try to make everyone as comfortable as possible.”
”Good, when will the fitting be?” frågade Marcus intresserat medan han kollade ner på sin ipad för att fylla i datumet i sin kalender.
”It haven't been decided yet, the date will be set at the end of this week.” informerade Louise och drog bak några långa slingor från hennes blonda lugg.
”Alright, good. Contact me the minute you know.” sade Marcus nöjt innan han kollade på sin ipad ett tag. ”Well, that should be it for the day...” han drog ut på det sista och jag drog fundersamt ihop mina ögonbryn.
”What about the security?” frågade jag förvirrat då vi pratat om allt annat förutom just det. Marcus ögon mötte mina och kollade uttryckslöst mot mig.
”We'll take that another day, it's already four a'clock and we need to get moving.”
Jag nickade långsamt innan jag gjorde som alla andra och reste på mig. Mina ögon gick över bordet och Marnie satt lugnt kvar i sin stol precis som Paul och Louise medan alla andra tömde rummet. Jag fick en knuff i ryggen utav Zayn för att jag skulle börja röra på mig men jag vägrade släppa dem med mina ögon då jag började gå mot dörren. Så snart alla tagit sig ut från rummet så stängdes dörren bakom oss och min fokus bröts. Trots att jag fortsatte gå mot hissen tillsammans med killarna kunde jag höra hur dörren låstes.
Marnie's Point of View
Lugnt satt jag kvar i min stol bredvid Louise som jag tidigare delade hiss med upp till kontoret. Jag hade varit ovanligt tyst under mötet och kände att jag verkligen måste komma in i min roll snabbt innan någon börjar tycka att jag är för tyst. Den blonda killen hade inte lämnat mig med blicken och det gjorde mig nervös, kanske jag var fel person för jobbet trots allt?
”So, is everything ready?” frågade Marcus till slut då alla lämnat rummet och dörren låsts ordentligt så ingen kunde störa oss.
”More or less, I need to plant some trackers but otherwise I'm ready.” informerade jag de tre andra och jag sneglade på mannen med breda axlar, Paul som satt snett framför oss.
”Good, will it be planted tonight?” frågade Paul och jag nickade.
”Yes. Leave it to me.” sade jag med en väldigt säker röst.
”What about cameras?” fortsatte han och jag log tålmodigt.
”Their homes has already got security cameras, so all I have to do is some hacking. I'll make their firewall unbreakable, I've got overview over all of their cars, trackers everything apart from their personal trackers of course.” informerade jag och såg att Louise skruvade på sig. ”I will do that tonight.” upprepade jag lugnande.
”It is going to be a pleassure working with you.” sade Louise glatt men samtidigt allvarligt och en aningen obekvämt.
”Likewise.” jag drog lite uppmuntrande på mina läppar innan min blick gick tillbaka till Marcus.
”Good, you and Paul will be working close as well.” informerade han mig. ”Get yourself ready for the tour that will be in a couple of weeks and be action prepared at all times.”
”Always am, sir.” sade jag allvarligt. ”I've got this. I would like a copy of their scheduels, phone memories, everything that will be in value for this investigation.”
”Will do, miss.” sade Marcus och nickade gillande då han äntligen verkade förstå att jag visste vad jag gjorde. Även om jag inte gillade mitt uppdrag tänkte jag inte misslyckas, för jag misslyckades aldrig. ”Any questions?” frågade han slutligen och jag skakade på huvudet men Louise sneglade mot mig.
”I'll fill you in on the work tomorrow, alright? You won't have to worry about the work at all, just follow my lead and we'll be fine.” sade hon uppmuntrande och jag nickade. Det kanske skulle vara en jag kunde lära mig gilla här, hon verkade riktigt cool med sin ena lilafärgade slinga i hennes näst intill platina blonda hår.
”Good, let's all keep in touch if something comes up.” sade Marcus till slut och reste sig upp som ett tecken på att mötet var över. ”I'll send the files right away.” jag nickade gillande och reste mig obekvämt upp och rättade till min röda klänning. Jag drog åt mig min kappa som hängde över stolsryggen och knäppte knapparna innan jag skakade hand med Marcus och Paul. Louise sjasade bort min hand och gav mig en kram istället innan jag sade hejdå och låste upp dörren för att ta mig ut i lobbyn.
Jag lät min hand glida ner i min ficka för att ta fram min personliga telefon för att se att pappa hade sökt mig en gång. Snabbt tryckte jag på uppringning innan jag klev in i hissen och tryckte på första våningen.
”Speak.” hörde jag på andra sidan luren efter några signaler och jag himlade med ögonen lättad över att han inte sett det för då skulle jag få en ny uppläxning om hur ouppfostrad jag var... Och vi skulle absolut skylla på mammas lösa tyglar när det praktiskt taget endast varit pappa som uppfostrat mig.
”You called?” sade jag med en trött röst och slöt mina ögon hårt, jag var så trött.
”You were at the meeting, correct?” jag visste inte riktigt om det var att han konstaterade det självklara eller om han faktiskt frågade.
”Yes?” sade jag osäkert och väntade på en förklaring.
”Good, I sent over Marie to drop off some trackers at home.” informerade han mig med sin mörka röst. Marie var en utav hans assistenter, en rätt trevlig tjej förutom att hon var skräckslagen för mig så hon måste varit lättad över att jag inte var hemma när hon lämnat över paketet.
”I need backup. I won't be able to break in and place five trackers in five different places in one night.” jag pratade snabbt och lågt så att endast pappa kunde höra.
”No, you'll have to do this on your own. It's a one man job and it shall remain that way. Understood?”
Hissen plingade till och hissdörrarna öppnades upp till entrén innan jag tog mig ut i lobbyn. Irriterat spände jag mina käkar hårt, detta var omöjligt. Hur skulle jag hinna med fem helt olika individer? Jag var definitivt inte någon superwoman med extra spider-man krafter.
”No. Father, I am one person, they are five!” väste jag irriterat mellan mina sammanpressade tänder.
”I can see that, Kimberly. But this is the case and you are doing this on your own.” det var det enda han sade innan han lade på i örat på mig innan jag fick chansen att protestera ytterligare en gång. Jag muttrade några svordomar mot min telefon innan jag tryckte argt ner den i min kappa och tog mig ut i det våriga vädret, det var långt ifrån varmt men tillräckligt för att folk skulle börja använda sina tunnare jackor och skrota dunjackorna de gått omkring och burit på i ett halvår nu.
Mina ben fick gåshud utav kylan, det var långt ifrån lämpligt att gå barbent. Dock var jag glad över att jag trotsat pappa med att välja högklackat och valde istället ett par converse.
”He's going to be my death.” muttrade jag irriterat innan jag började springa över gatan för att ta mig till min bil.
När mörkret väl lagt sig över London som ett mjukt täcke satt jag utanför lägenhet nummer ett. Jag tackade modernatur för hennes extra beskydd ikväll genom att dra fram vart enda mörkt moln det fanns på himmeln så jag slapp bli sedd. Trots min mörka klädsel kunde man aldrig vara för säker på om det skulle räcka.
Jag kollade upp för byggnaden upp till femte våningen och såg att ljusen fortfarande var på, jag lutade mig tillbaka och gäspade till. Den minimala sömnen jag fått under kvällen bestod utav mig aktivera spårarna som jag skulle skjuta in i deras nacke med ett halvt öga öppet. Jag sneglade er på pistolen som jag redan laddat innan jag kollade ner på min ipad som låg i mitt knä. Mina ögon granskade ritningen över den första lägenheten jag skulle ta mig in i för att hitta fram till sovrummet.
Jag lutade mig fram igen för att se om det var dags och till min lättnad hade ljusen slocknat på femte våningen och jag vågade mig äntligen ut på gatan medan jag tryckte ner pistolen med spårarna i hållaren som satt runt mitt lår. Det var mitt enda vapen för kvällen då jag tvingat mig själv att lämna mina övriga vapen hemma. Detta var inte meningen att det skulle bli något våldsamt för kvällen, mer att jag skulle förebygga farliga händelser i framtiden.
Snart kom jag fram till porten och drog fram en nyckel med Louis namn på. Jag hade försökt märka nycklarna så gott jag kunde med maskeringstejp då jag inte hade några specifika nyckelringar än för att hålla dem isär. Enkelt tog jag mig in i trappuppgången och joggade lätt upp för trappan upp till femte våningen. Snart drog jag försiktigt in nästa nyckel i den nya dörren och vred långsamt om för att slippa allt för mycket ljud. Långsamt öppnade jag dörren på glänt så jag kunde smita in utan att tillföra allt för mycket ljus. Jag kom in i en dovt upplyst hall, min enda ljuskälla var en liten lampa som satt på ett avslagsbord framför en guldinramad spegel som hängde på väggen. Jag kände mig för med fötterna för att se hur golvet reagerade och insåg att jag skulle kunna hoppa på detta materialet och det skulle inte ge ifrån sig någon sorts ljud.
Jag kände igen lägenheten från ritningarna och det var inte svårt att hitta mitt första byte som låg ihop krupen bredvid sin flickvän, Eleanor Calder. Utan problem hade jag memorerat deras filer som jag fått utav deras management tidigare. De båda låg fridfullt och sov djupt under sitt tjocka täcke och för en sekund undrade jag om de verkligen inte höll på att dö av värmeslag där under. Men jag skakade snabbt av mig tanken och drog upp pistolen innan jag försiktigt tryckte den precis under hans hårfäste. Snabbt tryckte jag av skottet och ett dov ljud kunde höras innan den sjönk in i huden och lämnade kvar ett litet hål som knappt var synligt för det mänskliga örat. Louis gnydde till lite och smällde till sig själv i nacken precis som om han försökte jaga iväg en fluga. Mes.
Enkelt tog jag mig ut från lägenheten och tog mig ut i bilen igen.
”One done, four to go.” mumlade jag för mig själv medan jag tog fram nästa adress till Harry Styles.
Uppdraget var inte speciellt krävande, killarna sov tyngre än någon annan jag någonsin känt vilket gjorde allt tio gånger enklare än vad de brukade vara. Harry låg till och med utslagen på soffan i hans vardagsrum och gjorde det enkelt för mig då jag slapp ta mig upp för hans trappor som såg osäkra ut. Den som reagerade starkast av sticket var Zayn som satte sig rakt upp och fick mig att ducka ner under sängen för att inte bli upptäckt. Jag hittade en och annan bort tappad strumpa där under men så snart jag kände att kusten var klar tog jag mig ut där ifrån snabbare än vad jag bara kunde. Liam var en helt annan historia och när jag väl skjutit in sändaren i nacken på honom hörde jag ytterdörren öppnas. En rad svordomar gick igenom mitt huvud då jag tog mig in i hans vardagsrum och hoppade enkelt upp på en utav bokhyllorna där ljuset inte nådde mig. Jag hade helt glömt bort Sophia som sades vara Liams senaste tjej. Under tystnad granskade jag henne då hon tog sig igenom lägenheten och in i sovrummet där killen jag tidigare skjutit låg och sov. Så fort hon tagit det första steget in i rummet hoppade jag smidigt ner och tog mig snabbt ut från lägenhet nummer fyra.
Jag stannade utanför den sista lägenheten vid fyra på natten, jag var så trött att mina ögon höll på att slutas varannan sekund och jag skulle inte klara av att hålla mig vaken mycket längre. Trött tog jag en sista blick på ritningarna till lägenheten innan jag steg ur och låste bilen innan jag enkelt som tidigare tog mig in i huset. Denna gången tog jag hissen för det var längst upp och jag valde med omsorg att göra detta så snabbt jag bara kunde så jag kunde ta mig hem och sova.
Den här lägenheten var lite annorlunda, det var så tydligt att inte en tjej förutom hans mamma hade satt sin fot inom radien av tio kilometer till denna lägenheten. Tyst trippade jag över smutstvätt och tomma ölflaskor innan jag tog mig till vänster in i sovrummet.
Niall låg och sov lugnt på mage mitt i sin stora säng helt utslagen. Hans rufsiga blonda hår låg på hans kudde och man kunde se ryggmuskler dyka upp från täcket. Läpparna var särade och han tog lätta andetag och suckade en och annan gång. Det var något med honom, men jag visste inte vad. Jag hade fått samma känsla när jag mötte honom tidigare idag under konsertmötet. Det var inte svårt att känna hans blickar som stannade på mig i flera minuter innan han generat kollat bort då han kommit på sig själv att stirra.
Nu när jag hade chansen att verkligen se hur han såg ut kunde jag inte låta bli att le, lugnt satte jag pistolen under hans hårfäste och fyrade av för sista gången ikväll. Han låg lugnt kvar utan att ens vifta bort den obehagliga känslan som sticket skulle gett honom. Jag gav honom en sista blick innan jag vände mig om för att gå utan att se mig för. Min fot fastnade i något sorts tyg och jag stupade rakt fram och in i en byrå som hade foton på sig. Skräckslaget såg jag när en utav ramarna trilla i golvet och så snabbt jag kunde tog jag mig ut från rummet innan jag hörde en raspigt trött röst.
”Hello?” jag visste att jag inte hade en chans om jag skulle ta mig ut från ytterdörren nu och valde istället för att gömma mig bakom sovrumsdörren och höll andan. Han kom snart ut för att kolla sig omkring och i sitt vardagsrum, han tände några lampor i sin promenad ut i hallen där han kollade ytterdörrenslås en extra gång innan han släckte alla lampor igen och tog sig tillbaka in i sitt sovrum. Snart kunde jag höra hans lugna andetag på nytt och jag släppte taget om luften som jag hållit i mina lungor. Snabbt och så smidigt jag bara kunde tog jag mig ut från lägenheten och stängde dörren försiktigt innan jag snabbt sprang ner för trappan och ut i friska luften.
Jag gick långsamt tillbaka till min bil för att få så mycket kall luft i mina lungor som jag bara kunde så att jag inte skulle somna bakom ratten. Enkelt hoppade jag in i bilen och försökte vakna till liv innan jag startade motorn och började köra hemåt. Mitt uppdrag för kvällen var inte slut än och jag var tvungen att ta mig hem för att slutföra det. Som tur var så var det inte allt för långt hem från Nialls lägenhet och snart parkerade jag i garaget under byggnaden som innehöll min säng. Snabbt krafsade jag ihop mina knivar jag lämnat i bilen för detta uppdraget tillsammans med datorerna och sufplattan innan jag tryckte ner allt i en väska och tog mig mot hissen.
Jag slapp dela hissen med någon upp till översta våningen så jag slöt mina ögon och lät mitt huvud lutas mot hissväggen under tiden den tog sig upp genom byggnaden. Jag ryckte till då den stannade överst och jag tog mig ut i korridoren som endast hade två dörrar in till lägenheter. Vi delade våningen med några andra som sällan syntes till och nu när jag tänker på det hade jag endast sett dem en gång tidigare. Jag låste upp dörren och stängde av larmet innan jag tog mig in i lägenheten. Den var dovt upplyst och jag slängde av min väskan i hallen innan jag tog mig in i vardagsrummet och satte mig i soffan. Jag drog snabbt åt mig fjärrkontrollen för att sätta igång tvn och tryckte in koden för att komma åt datorbasen som gömde sig bakom den stora platta skärmen. Under soffbordet drog jag fram ett trådlöst tangentbord och datormus flera små rutor från övervakningskamerorna jag hackat mig in på tidigare under eftermiddagen dök upp på skärmen innan jag tryckte in på programmet som tillhörde spårarna. Alla fem fungerade perfekt och jag lutade mig lugnt tillbaka i soffan innan jag tryckte upp övervakningskamerorna igen. Att se dem sova gjorde mig mer trött än tidigare och jag slöt ögonen för en sekund innan jag ryckte till igen och spärrade upp ögonen. Hade jag somnat? Hur länge? Jag kollade på klockan på väggen som indikerade att jag sovit i en kvart. Mina ögon granskade teven med alla bilder på och jag såg att en lägenhet var tänd. Jag satte mig långsamt upp en aningen förvirrad. Ingen var uppe fem på morgonen! Speciellt inte killar i tjugoårs åldern. Jag tryckte upp lägenhet nummer fem som till hörde Niall och jag såg honom vandra omkring i t-shirt och joggingbyxor. Mina ögon kisade lite för att utforma vad han höll i sin högra hand, en golfklubba.
”What the...” började jag lågt innan jag granska de övriga bilderna över hans lägenhet. Snart tryckte jag upp värmesensorerna över hans lägenhet för att vara helt säker... Men jag hade rätt. Han var helt ensam.
”Go back to sleep, dude.” muttrade jag irriterat innan jag tryckte tillbaka de andra fyras lägenheter och snart somnade jag någon gång medan jag såg Niall återvända till sin säng efter att ha lagt golfklubban bredvid sängen. Han kände sig förföljd.
+15 kommentarer till nästa kapitel! :)
Hoppas ni kommer gilla denna fanficen! Det kommer definitivt bli något annorlunda från vad jag tidigare skrivit :)
Nightingale - Epilog
45 ”I love you”-s senare
De senaste veckorna har varit jobbiga. Harry var tvungen att åka tillbaka till sin turné med killarna dagen efter hans födelsedag. Det enda han lämnade kvar var att han lovade att han skulle låta mig få min normala dejt så normal som möjligt. På grund utav avståndet mellan oss så fanns endast Skype och telefon som gällde och det var svårt att inte bryta ihop de dagarna då jag kom hem från mitt jobb och var så trött, det enda jag ville ha var Harry att krypa upp hos.
Våra telefonsamtal handlade om allt, vi klagade över vår vardag... Eller det var mest jag som klaga över hur jag längtade efter en semester medan Harry klagade över hur mycket det stank inne i turné bussen som inte vädrats på någon vecka. Jag kunde bara tänka mig odören som kom från en buss med fem killar i. Harry insisterade på att jag borde få en semester snart så att jag kunde komma och hälsa på och jag lovade att se vad jag skulle göra.
Vi hade även diskuterat vår framtid. Harry hade insisterat på att jag skulle flytta tillbaka till honom men jag vägrade att bo i det stora huset helt ensam under tiden han var ute och turnerade. Även om huset hade två olika säkerhetssystem och Harry som påpekade att ingen kunde ta sig över muren så var huset för stort. Därför kompromissade jag mig fram till en lägenhet, som vi båda skulle betala för. Man kan verkligen inte tro det, men ett jobb som radio programledare gav faktiskt rätt bra med pengar. Trots att Harry protesterade och erbjöd sig att betala allt stod jag på mig, och efter ett och ett halvt irriterat små gräl så fick jag min vilja igenom. Vi hade börjat leta, men jag väntade med att gå och kolla tills han skulle komma tillbaka över en helg så vi kunde leta tillsammans.
Efter två månader ifrån varandra var det äntligen dags för den helgen. Jag hade sysselsatt mig med så mycket jobb för att distrahera mina tankar, för jag var snart på väg att bli galen om jag inte fick se honom i verkligheten snart. Det var långt ifrån samma sak som att prata med honom via telefon eller på skype. Innan Harry och killarna hoppade på planet tillbaka till London hade han ringt och bad mig att klä mig vardagligt snygg och att han skulle hämta upp mig vid halv sex den kvällen. Varken pappa eller Jack gillade mitt och Harrys förhållande, men började finna sig i att vad de än sade så fanns det inte mycket som gjorde saken annorlunda. Cynthia och Carter var däremot väldigt öppna och dömde inte speciellt mycket i förtid. Vilket förvånade mig då Cynthia såg väldigt ytlig ut på ut sidan med hennes två mobiltelefoner och konstanta kvinnliga kostymer som fick henne att se ut som Michelle Obama.
När Harry väl kom på kvällen så hade jag klätt mig i ett par mörka jeans, en vit topp som var delvis utav spets tillsammans med min svarta vinterjacka och ett par boots. Mitt hår var uppsatt i en hög hästsvans och Cynthia hade hjälpt mig att sminka mig så att jag inte såg sminkad ut. Jag skulle bli tvungen att ta igen på min tjejiga sida om jag någonsin skulle förstå syftet med det. Så fort jag hörde en bil på grus uppfarten for jag som skjuten ur en raket upp från min plats i soffan i vardagsrummet och ut i hallen innan jag drog upp dörren och tacklade killen som var på väg mot dörren.
Utav ren chock vacklade han tillbaka några steg för att åter få sin balans men drog genast sina armar runt min kropp och marken försvann under mina fötter. En lättnad föll från mitt bröst då jag kände hans doft fylla mina sinnen och jag kunde inte låta bli att le.
”I've missed you.” mumlade jag mot hans bruna kappa och jag kunde känna hur han skrattade lågt innan han satte ner mig. Han drog sig bakåt och lät sina svala händer komma upp till mitt ansikte som han snart kupade medan hans ögon granskade mig i det dova ljuset.
”Hello, beautiful.” sade han lugnt och pussade mig lätt på pannan. Jag antog att det var ett tecken på att jag skulle lugna ner mig. Det var länge sedan jag var så uppspelt men samtidigt nervös över något. Jag hade ingen aning om vad vi skulle göra ikväll, men jag kunde inte riktigt bry mig då Harry faktiskt var här... I samma stad! Även om det var över helgen så kändes det skönt att få se honom igen.
”Point taken.” sade jag och tog ett djupt andetag, ytterligare ett skratt föll från Harrys läppar innan han tog min varma hand i sin. ”Let's say hi to the rest before we go.” detta var inte riktigt mitt förslag då pappa mer eller mindre beordrar detta. Jag hade ingen aning om varför detta var så svårt för honom, jag är en vuxen och vad han än hade att säga så är det fortfarande jag som gör besluten. Det enda som var mest logiskt var att han ville agera pappa till en tonårsdotter... Så detta skulle bli kul.
Jag gick jämsides med Harry in i hallen igen där vi stannade upp för att mötas utav blandade miner. Cynthia hade ett leende på hennes perfekta läppar, Jack såg sammanbiten ut precis som min pappa och Carter verkade vara mer eller mindre uttryckslös.
”Hello, Harry. I'm Cynthia.” hon tog första steget och sträckte fram sin hand innan hon greppade tag i pappa som motsträvigt gjorde det samma och hälsade på Harry.
”So, where are you taking Grace tonight?” frågade pappa en aningen för nyfiket för att vara hälsosamt.
”Oh, it's a secret, sir.” förklarade Harry en aningen osäker på om han borde sagt vart vi verkligen skulle eller om han skulle hålla vid överraskningen. Men snart accepterade pappa faktumet att han inte skulle ändra sitt svar och den pinsamma tystnaden hängde över oss.
”Alright, well... We should go so we won't be late for what ever we are doing.” sade jag ansträngt med ett påklistrat leende på läpparna.
”Take care of my girl.” sade pappa så strängt han bara kunde innan jag började dra Harry utanför dörren.
”Of course, sir.” sade Harry väldigt allvarligt innan jag ropade hejdå över axeln och slog igen dörren efter oss.
”Well, that went awesome...” sade jag optimistiskt medan vi tog oss ut mot det stora svarta fordonet.
”Were you even in the same room?” frågade Harry förundrat med en hint utav lek i rösten.
”Seriously Harry, we've been walking for ten minutes in this cold, where are we going?” klagade jag efter vi lämnat hans bil på en parkeringsplats längre ner för gatan. Vi gick på en bakgata längre och längre in mot centrum och det gjorde mig nervös då vi inte hade några säkerhetsvakter i närheten. Jag började fundera över om Harry verkligen tänkt igenom det här speciellt bra.
”We'll soon be there.” sade han och drog mig närmare då det verkade som att han lagt märke till mina skakande tänder.
”Where's the security?” frågade jag avlägset, en aningen osäker på om detta verkligen var en bra idé.
”No security tonight.” sade Harry en aningen roat och pussade mig på hjässan. ”I'll protect you.”
Jag borde känt mig säker med honom, men jag var mer nervös för honom. Det var honom de skulle hoppa på först och inte mig som endast var en radio host.
”I am starting to think this wasn't a good idea.” påpekade jag och försökte påminna mig själv om att det faktiskt var min dumma idé från första början. Efter att ha gått några meter till kom vi ut från vårt gömställe och kom ut i en öppning där en bro över till O2 arenan låg.
”You are going to be my death.” muttrade jag då jag såg folkmassorna.
”We're not going in the normal entrance.” sade han enkelt och började dra mig igenom den glesa folkmassan som tätnade längre fram vid ingångarna. Ingen riktigt brydde sig om oss, vi gjorde det oväntade som ingen riktigt tänkte på. Här var vi bara några i gänget även om folk mumlade bakom oss om att de kände igen oss fortsatte vi gå och de gav upp på sina aningar och gick vidare.
Det fanns folk runt omkring som gick och sålde Katy Perry t-shirts och halsdukar, några desperata föräldrar och obehagliga äldre män stod och försökte få sålt sina biljetter.
”Katy Perry?” frågade jag förvånat och Harry sneglade ner på mig tills jag inte klarade av att låta bli att le. Jag hade alltid velat se henne, men det har aldrig hänt... Förrän nu tydligen. Glatt fortsatte jag gå bredvid Harry. Våra händer förblev hårt flätade tillsammans så vi inte skulle tappa bort varandra i vårt uppdrag att leka normala.
Så fort vi kom runt nästa hörnet stannade Harry upp och kollade på folkmassan framför oss. Denna gången var det inte fans som stod i vår väg, bakdörren var avspärrad med fullt utav fotografer bakom stängslet.
”They are expecting us.” mumlade Harry och jag hade ingen aning om han menade fotograferna eller säkerhetsvakterna som vaktade dörren. Så fort vi började gå mot dörren som skulle föra oss i säkerhet började vi dra uppmärksamhet till oss och fotograferna gav sig inte lika lätt som det övriga folket.
”Harry! Harry, over here!” de kom springande som en svärm och instinktivt drog jag mig så nära Harry att jag nästan gjorde så att vi båda trilla. Min hand åkte upp till mina ögon så att jag inte skulle bli bländad medan vi fortsatte gå så snabbt vi bara kunde. Helt plötsligt kände jag någon knuffa mig framlänges och jag var glad att Harry höll mig i balans medan han kollade sig över axeln för att se vem det var.
”Mate, push her again and see what happens.” han hade en längre ton än vanligt och en rysning gick igenom min kropp, han lät hemsk. Jag kunde höra tystnad bakom mig förutom kamerorna som fortsatte fyras av.
”I-I didn't mean...” började fotografen bakom mig, vi alla hade stannat upp och jag önskade bara att vi kunde komma in så att vi slapp ställa till med en scen. Men Harry verkade inte vilja släppa fotografen som knuffat mig med blicken. Jag drog lite i hans kappa i ett hopp om att han skulle ge upp och bara gå där ifrån.
”I don't care. You shouldn't have been that close to my girl anyway. Leave us alone.” snäste han lågt innan han drog sina armar runt mig och började snabbt men beskyddande gå mot dörren där vi snart möttes utav fem olika säkerhetsvakter som motade bort fotograferna och hjälpte oss in genom bakdörren.
”You alright?” frågade Harry då vi kom in och slapp den höga ljudvolymen som dämpades utav dörren.
”Yeah, I'm fine.” sade jag och försökte andas normalt. ”I am never getting used to that.”
”I never learn.” sade han och rynkade lite på näsan och jag kunde inte låta bli att le.
”I give you cred for trying at least.” sade jag och ställde mig på tå för att pussa honom på kinden. När jag väl ruskat av min den obehagliga känslan av att vara instängd började jag faktiskt inse att jag listat ut Harrys överraskning. Genast blev jag på mycket bättre humör och drog honom upp för den lilla trappan som skulle leda oss till en hiss.
”Where are we going? Which seats do we have? Will we be able to meet her?” babblade jag på innan jag kände att Harry stannade upp mig och jag kollade upp på min pojkvän.
”We have a booth to our selfes and no, it's a normal date remember? I am doing my best to make this as normal as possible.” jag processade vad han just sagt och drog ihop mina läppar till ett litet o. ”So no backstage for you tonight.” han tryckte på knappen till service hissen innan han pussade mig lätt på hjässan.
Det var något speciellt med att komma in i vårt lilla bås som endast var till för oss. Det var långt ifrån en vanlig dejt men jag lät Harry hållas, jag ville inte såra honom. Han hade trots allt försökt så gott han kunde, och att vara i hans närhet efter två månader ifrån varandra var detta fullt tillräckligt. Vårt lilla rum bestod utav en soffgrupp och en snackbar som var fullt utav dricka och snacks som skulle räcka åt tolv personer. På soffbordet fanns det en ishink med champagne med två höga avlånga glas.
En tonad glad dörr utåt över arenan visade att den fortfarande endast var halv full. Av ren nyfikenhet öppnade jag dörren och tog ett steg ut så jag kunde se scenen. Vi var på långsidan och våra platser var fullt tillräckligt nära. Jag hade aldrig varit på en sådan här stor konsert, inte i verkligheten åtminstone. Snart återvände jag in för att se Harry nervöst knappade på sin telefon.
”This is amazing.” sade jag med en lätt ton för att fånga till mig uppmärksamheten utav den plötsligt nervösa killen.
”Not normal, though...” muttrade han osäkert och jag tog ett djupt andetag innan jag gick fram till killen som tagit av sig sin kappa och avslöjade en vit t-shirt under en svart blazer.
”No, but I still think it's lovely, Harry.” uppmuntrade jag honom så gott jag kunde innan jag drog mina armar runt hans nacke. ”It's the thought that counts.”
”Love you.” mumlade han lågt och lutade sig ner för att placera en mjuk puss på mina läppar.
”Love you too.” jag kände att mina kinder hettade. Jag var långt ifrån van att säga det ut högt och snart drog jag mig tillbaka för att ta av mig min jacka och lade den på soffan innan jag rättade till min topp.
Så snart publiken börjat göra sig bekväma kom förbandet upp på scenen och började spela. De kom från Sverige och jag hade hört deras låt några gånger på radion men kände knappt till dem annars. Men de fick igång publiken rätt rejält och snart bestämde vi oss för att ta plats utanför vårt lilla rum. Ljudet var öronbedövande då den färgglada tjejen kom snart upp på scenen och de olika sorterna av färglampor skapade en enorm ljusshow. Det var knappt att man hörde musiken över skriken men det var en ren magisk scen då musiken kom igång och även dansarna började dansa innan Katy kom på. Jag blev helt uppslukad utav vad som pågick flera meter under oss att jag inte tänkte på att jag ställt mig upp och börjat gunga i takt med musiken. Som tur var så hängde Harry roat på och dansade bredvid mig till I kissed a girl. Det kändes skönt att släppa loss lite och för första gången ikväll kände jag mig fullt avslappnad men samtidigt väldigt normal. Harry tog tag i min hand och snurrade in mig i hans famn och jag kunde inte låta bli att skratta över hur fåniga vi måste se ut. Som tur var saktade snart musiken ner och en lugn låt började hördes ut genom högtalarna.
”Oh, no, did I get too close? Oh, did I almost see what's really on the inside?...” började Katy sjunga lågt och jag kände igen låten från radio. Den var väldigt känslosam skriven och varje gång jag hörde den tänkte jag på Harry. Inte direkt för att texten passade förutom refrängen möjligtvis.
Jag kände ett par starka armar dras runt om mig bakifrån och en stark kropp trycktes mot min rygg innan jag kände Harrys haka vila mot min axel. Jag vågade inte röra mig utan stod helt stilla medan jag lyssnade till den låga rösten som sjöng med till låten. Under tiden melodin fortsatte spela kände jag Harrys mjuka läppar gå över min axel och hals innan han nafsade lite i mitt öra innan han fortsatte sjunga.
”Will you marry me?” mumlade han lågt och för ett tag trodde jag att det var en del utav låten. Jag var tvungen att ta ett extra djupt andetag och försöka förstå vad han just sagt. Men trots detta fanns det inte ens en chans att jag skulle kunna svara honom verbalt. Tiden gick och snart var jag tvungen att ta ett nytt andetag för att trycka ut något sammanhängande ord.
”Are you sure you want to get married?” frågade jag tillräckligt högt så att han hörde.
”I want you to be mine in every humanly way possible. And I will never want anyone else but you.” jag bet mig i min underläpp medan jag lyssnade på vad han hade att säga och det kändes så självklart. Vi har gått igenom så mycket att det nästan var löjligt, vi älskade varandra och det borde inte vara mer komplicerat än så.
”Yes.” sade jag till slut efter inte ett speciellt långt mellanrum alls. Snart försvann armarna runt mig och jag var tvungen att vända mig om för att se vad som pågick. Konserten var nu helt oviktig i mina ögon då jag såg Harry hålla den röda asken som jag sett ett par gånger tidigare men jag har endast sett ringen en gång tidigare. Den var precis lika vacker i verkligheten som i drömmen och jag kände inte låta bli att le då han tog ut den ur den röda asken och lät den glida på mitt ringfinger.
”It looks perfect on you.” hörde jag över den öronbedövande musiken som nu börjat höja tempot. Jag ställde mig på tå för att ge honom en hungrig kyss innan jag gav honom en hård kram. Snart kände jag ett fnitter falla från mina läppar och jag hörde Harry fråga vad jag skrattade åt...
”This is so much better than a dream.”
Så, Nightingale är officiellt över!
Lite konstigt men jag blickar bara framåt och är redo för att dyka ner i en helt ny värld och jag hoppas att ni också är redo på något helt annat.
Tack till alla fina kommentarer, trots att jag inte hinner svara till alla så ska ni veta att jag läser allt ni skriver och tar till mig kritiken ni ger mig.
Nu är det dags för att sparka lite skurkrumpa i Undisclosed! ;D
xx, Amanda
Nightingale - Kapitel 24
”Yes.” sade jag snabbt utan att tänka. För jag hade hittat det jag inte trodde jag tappat, mitt minne.
”We need to get to Holmes Chapel, right now.” min röst var bestämd och stressad. Snabbt tog jag mig förbi Jack som såg förvirrad ut men han fann sig snart i situationen rätt snabbt då jag tog tag i handtaget till ytterdörren.
”Don't!” utbrast han och jag blinkade förvånat till ett par gånger då jag oförstående kollade på honom. ”There's some...” han letade efter rätt ord men snart insåg han att det fanns nog inte ett bra ord för hans förklaring. ”... Visitors, with huge cameras out by the car.”
Vi var instängda i en timme i Harrys hus innan vi insåg att vi skulle aldrig komma här ifrån utan att bli sedda. Jack var hysterisk över att vi skulle åka fast och höll på att få en hjärtattack efter några minuter. Jag fick gå ut i köket och fixa något att äta åt honom, något som gjorde honom galen men protesterade inte då jag gav honom en macka. Efter att ha startat upp övervakningskamerorna utanför huset ute i tvättstugan så insåg jag att det fanns bara en väg in och ut, och jag brydde mig inte om någon såg oss längre.
Till slut letade jag fram ett par utav Harrys solglasögon och en keps som jag satte på mig innan jag granskade Jacks klädsel. Han skulle lätt kunna lura folk att han var säkerhetsvakt. Snart ledde han mig ut genom porten och genast blev vi attackerade utav främlingar med väldigt stora kameror.
”Step back, please.” hörde jag ovanför mig då Jack banade vägen för mig genom havet utav kameror fram till bilen.
Det gick enligt planerna och ingen hade en aning om att han faktiskt inte var någon säkerhetsvakt alls. Vi gav varandra en high five efter vi skakat av oss dem inne i centrala London innan vi började köra norrut. Jag rotade fram en huvudvärkstablett i bilen och svalde den med vattnet som vi köpt i närheten utav Oxford då vi köpte på oss lite snacks till vår lilla roadtrip. Lådan som jag fått i huvudet hade gett mig ett sprängande huvudvärk och under tiden jag gav Jack den sammanfattade men fortfarande sjuka historien så masserade jag mina tinningar för att få spänningen att släppa. Min historia var osammanhängande och hade flera hål i sig som jag fortfarande försökte förstå själv. Jag hoppades på att Harry skulle kunna fylla i dem.
Efter tre timmar med Jack som konstant hade följdfrågor om hur psykiskt sjuk jag var från en skala ett till tio var vi äntligen framme i den lilla staden. Det var inte riktigt svårt att hitta då det endast fanns två huvudleder och det var inte riktigt så att den hade förändrats sedan sist jag var här. Jag beskrev vägen för Jack fram till huset som till hörde Styles familjen.
Vi tog oss ut från vår bil och upp till huset, jag kunde nästan känna Jacks nervositet bakom mig då jag tryckte på ringklockan. Några intensiva sekunder gick förbi innan Gemma öppnade dörren med en lättad min.
”Thank god you are here.” pustade hon ut, tydligt lättad över att jag var här innan hon drog in mig i hallen. Det var först då hon fick syn på den bredaxlade killen bakom mig.
”This is my brother, Jack. Jack, this is Gemma, Harry's sister.” presenterade jag dem för varandra, de skakade formellt hand innan Anne kom ut från köket. Hon gav mig en hård kram som jag osäkert besvarade. Kramen varade länge och ett tag undrade jag om hon glömt hur man släpper. Men snart drog hon sig tillbaka och lade sina händer uppe på mina axlar.
”This have been so hard to see you guys go through this hard path.” sade hon med en låg och dyster röst. ”I'm so sorry, Grace. About your sister and everything...” hon suckade tungt ett tag innan hennes trötta ögon fångade upp mina. ”Harry should have come clean the minute he knew, I've been so mad. But I don't think really my opinion matter. I think yours is so much more important to him...”
”And I gave him a real punch in the face with my choice of words in the prison...” avbröt jag henne och hon grimaserade när jag påpekade att jag faktiskt suttit i fängelse.
”We kind of figured.” konstaterade Gemma då hennes mamma inte riktigt hittade ord. ”I would do the same thing if I were you. But you also have to understand that you have such an inpact on him, that it is frightening.” jag nickade långsamt, han påverkade mig också. ”So I'm kind of glad that you are here... It's his birthday.” jag blinkade ett par gånger innan jag började inse att vi faktiskt var i början på februari, första februari för att vara exakt.
”Is he here?” frågade jag efter en stunds funderingar över hur tiden kunde gå så pass snabbt att vi redan var på februari.
”No, he went out this morning after his breakfast and didn't come back, so we are really worried. He won't answer his phone and to be honest. I'm sure he wants nothing to do with us.” sade Anne med en orolig röst och jag började inse varför de tyckte det var så skönt att jag var här.
”Alright, why don't I go out and try to find him?” föreslog jag innan jag sneglade mot Gemma och sedan mot Jack. Jag fångade upp Gemmas blick och hon nickade en gång innan hon drog tag i den tagna Jack som såg ut att vilja svimma vilken sekund som helst. Något som fick mig att känna mig dum, jag hade dragit runt på honom hela dagen utan att ens fråga om han var okej med det.
Utan att säga något mer tog jag mig ut i kylan igen, som var tio gånger värre här än i London då det inte fanns några höga hus som skyddade mot den kalla vinden. Jag tog mig ut på trottoaren och kollade åt båda hållen och funderade över vilket håll jag skulle ta. Men framför allt, vart Harry skulle gå om han ville vara ensam en hel dag utan att någon störde honom.
Snart satte jag av mot höger, i ett hopp om att han inte skulle välja att gå i de små butikerna och sitta på ett caffee någonstans men istället gömma sig där igen riktigt var på den här tiden utav året. Det tog mig inte lång tid innan jag kom ut från det tätbebyggda området och ut på ängen som Harry en gång visat mig, jag tog mig upp på kullen för att se om jag kunde se något levande.
Allt var snöbetäckt, till och med träden hade snö på ena sidan som pinats utav vindens starka krafter. Den lilla sjön som man knappt kunde se när träden hade sina löv, syntes nu klart genom trädstammarna. Mina ögon fångade snart upp en ihop sjunken figur som satt på en utav stenarna. Jag tog mig lite närmare och ju närmare jag kom kände jag att oron började lätta inom mig. Men så fort oron över Harrys hälsa lättade började nervositeten över hur han skulle ta det jag skulle säga kicka in.
Trots att jag hade varma skor så trängde den fuktiga snön ändå in i sömmarna och började fukta ner mina strumpor. Det kändes som att promenaden ner till det lilla buskaget tog längre tid än vanligt och när jag nästan var framme höll jag nästan på att fly där ifrån.
Harry satt med ryggen mot mig och stirrade ner mot den frusna sjön, helt omedveten om att jag faktiskt betraktade honom. Hans hår såg fuktigt ut och rufsigt, ett klart tecken på att Annes och Gemmas historia faktiskt stämde. Han måste suttit här ute ett bra tag.
”H-Hi.” stammade jag fram och genast stelnade hela hans ryggtavla till, trots att han verkade vara nyfiken om det faktiskt var sant att jag var här, så verkade som att han inte riktigt vågade vända sig om. Det gick några minuter utav tystnad men snart insåg jag att han inte skulle vända sig om så istället ställde jag mig och lutade mig mot ett träd snett bakom honom innan jag fortsatte.
”Happy birthday.” försökte jag igen, men det gick inte, åter igen var det som att prata med en vägg.
”I went to your place earlier, trying to find my things. Hope that was alright?” sade jag i ett hopp om att få någon respons denna gången.
”I know.” sade han lågt med en raspig röst och drog fram sin avstängda telefon ur jackfickan. Självklart hade han sett bilderna redan...
”You've hidden my things very well... I even got a box in my head and blacked out.” när jag sade det sista fick jag äntligen den reaktionen som jag önskat och Harry vände sig om. Han såg trött ut, men de intensivt gröna ögonen såg vakna ut, oroligt granskade de mitt ansikte. Ett hopp om jag faktiskt skämtade om det där sista, men när han inte hittade några tecken på att jag ljög pressade han ihop sina läppar till ett tunt sträck.
”Are you alright?” frågade han efter ett tag och jag nickade innan jag skakade bort hans oro med min ena hand.
”I'm fine.” sade jag enkelt och drog lite på läpparna. Åter igen blev det tyst medan vi båda stod och granskade varandra. Han var klädd i sin svarta kappa tillsammans med ett par svarta tighta jeans, slutligen ett par slitna bruna skor.
Jag kunde känna att den röda asken som lågt ner tryckt i min jackficka blev tyngre och tyngre ju längre tiden gick. Snart tog jag ner handen i fickan och greppade tag om det lilla fyrkantiga objektet men den förblev kvar i fickan.
”I remember.” sade jag kort och enkelt. Harry drog ihop sina ögonbryn och kollade ner på sina händer som låg i knäet.
”How much?” frågade han lågt.
”Everything.” han mötte min blick igen innan jag drog fram den röda lilla asken och viftade med den. ”I think you would like this back.” Han granskade det röda objektet ett tag innan han skakade på huvudet.
”If you remembered everything, you would know it belongs to you.”
”Oh, I know.” sade jag enkelt innan jag drog mig bort från trädet jag lutat mig mot och gick närmare. ”But as you said in the dream... We are not ready.” Harry granskade mig noga innan han långsamt ställde sig upp, det började äntligen gå upp för honom att jag faktiskt talade sanning. Jag kommer ihåg. Utan att slita blicken ifrån honom stod jag och väntade på att han skulle säga något, jag räckte fram asken till honom och han tog den långsamt. Våra fingrar snuddade vid varandra och Harry drog sig snabbt undan innan han tryckte ner asken i sin jackficka.
”Is that all you wanted? To say that you remember?” frågade han obekvämt och undvek min blick. Jag granskade hans ansikte och det var precis som jag kom ihåg det, bara lite blekare än tidigare. Lite skäggstubb syntes på hans haka och kinder, kinderna var rosiga och pinade utav kylan precis som hans lockar. Jag kommer ihåg mardrömmarna och jag grimaserade utav tanken att han satt bredvid mig, nu visste jag att det var en lögn... Men det gjorde fortfarande lika ont. För det fanns en sak som jag aldrig sagt till honom.
”No.” sade jag till slut, jag bet mig lite i min underläpp i ett hopp om att det skulle underlätta för att orden skulle komma ut. ”I forgive you.”
De gröna ögonen fokuserade snabbt på mig, en aningen större än vad de tidigare varit. Runda utav misstro spändes de fast vid mig och för ett tag trodde jag att han var arg.
”I... Forgive you.” upprepade jag för att förtydliga att han faktiskt hört rätt. ”I won't particular forget it anytime soon. But I do forgive you, but you have to understand. You're not entirely to blame. We both share the guilt, and I don't seek your forgiveness and you shouldn't seek mine. We should both turn to Alice for forgiveness, because she's the one six feet under ground.” Harry stod tyst och kollade plågat på mig, detta var tydligen inte hans favorit ämne och inte mitt heller för den delen. Men jag hade funnit ro i situationen, det fanns ingenting vi kunde göra mer än att gå vidare och hedra Alice på det bästa sättet vi bara kunde.
”She would have wanted us to be together. She would have loved you.” sade jag och jag menade det verkligen, Alice var väldigt lik den andra Alice i drömmen. Hon var energisk, positiv och lycklig med det hon hade runt omkring sig. Även om vi inte bodde i ett stort flott hus som vi hade i drömmen så var hon ändå nöjd.
Jag sträckte mig efter Harrys stora hand och denna gången protesterade han inte. Våra händer höjdes och vi höll våra handflator mot varandra innan jag flätade samman våra fingrar. Det var en skön känsla som gick igenom hela min kropp och helt plötsligt var inte mina fötter frusna längre.
”Alice were a lot like the one in the dream... She loved your music and had one of those paper dolls that looked like Niall that Emma gave her for her birthday.” jag kunde inte låta bli att skratta till och jag kände att tårarna brände bakom ögonlocken bara jag tänkte på hur lycklig hon var. ”She would adore you even more in real life than she did in that dream of ours.”
”Please stop...” viskade Harry nästan fram. Hans avsky för sig själv så tydlig att det skrämde mig. Jag kände en tår trilla ner från min kind och jag fångade upp de pinade ögonen ännu en gång innan jag sänkte våra händer ner mellan oss, men jag höll fortfarande ett fast grepp om hans hand så att han inte skulle fly.
”I...” jag stannade upp ett tag för att veta hur jag skulle fortsätta. ”I have never been in love, ever. And then Dylan came. He protected me, and gave me a new life that I thought I so desperately needed. And we became that sort of couple that were best friends, and it was love.” jag stannade upp för att granska Harrys ansikte, han såg förvirrad ut över vart denna historien skulle leda.
Jag torkade bort en ny tår från min kind med min lediga hand innan jag fortsatte.
”And then I met you... Twice!” jag nästan skrek ut det sista för jag trodde fortfarande knappt på vad jag sett i Harrys sovrum. Det var så otroligt men samtidigt så verkligt att det var läskigt. ”You didn't just become my new best friend or someone how helped me through a rough path. You... gave me your heart, unconditional love. And all of a sudden my old perception of love were so far away... And I didn't even give you my heart.” jag kände hur olycklig jag var, jag var generad över vad jag erkänt. Jag skämdes över vad jag just erkänt.
”It's alright, you don't have to...” började Harry lågt.
”But I want to.” avbröt jag honom och granskade honom innan jag kollade honom djupt in i ögonen. ”What ever happens after this. If we go back to your parents house, you'll go in and celebrate your birthday and I will go back to London. And maybe we'll never see each other again. I want you to know that I love you...” jag snörvlade till lite och väntade på Harrys svar. Jag var lättad över att få allt ur mig, det var som en rensning utav alla tankar jag haft de senaste månaderna. Det fanns inget mer jag ville säga för jag hade just lagt allting på bordet. Jag var ovillkorligt kär i killen framför mig och jag har aldrig tidigare kände det så här. Inte ens med Dylan när vi sa de tre orden, då jag trodde jag var kär men jag vet inte riktigt vad jag skulle kalla det längre. För det var så långt ifrån kärlek som det bara kunde komma.
”Could you say that again?” föll det från de fylliga läpparna som snart hade mungipor som pekade uppåt. Jag kände hur rosig jag blev i hela ansiktet och jag kände att mitt självförtroende sjönk ut i snön och försvann långt bort. Detta var långt utanför min komfort zon.
”You heard me.” sade jag och skakade irriterat på huvudet, det var så tydligt att han drev med mig. Jag kände en hand under min haka som lutade mitt huvud en aningen uppåt så våra ögon möttes igen.
”I love you too.” Harry log snett och jag kunde inte låta bli att kände en tung börda släpptes från mina axlar. Jag släppte hans hand och drog mina armar runt hans hals och sjönk in i en sval men samtidigt skön kram. Hans armar drogs runt min midja innan han sträckte på sig en aning så jag inte längre kunde känna marken under fötterna. Jag lät min näsa gnuggas in vid hans krage och jag slöt mina ögon medan jag drog in hans doft som jag så länge velat fylla mina sinnen och skapa en dimma över mina tankar som inte riktigt var till betydelse. Allt som betydde något var Harry, hans fasta grepp runt min nedre del av midjan. Jag drog mig bakåt för att se om han verkligen fanns kvar och av någon otrolig händelse så var hans vackra gröna ögon som lös allt klarare nu och hans runt formade ansikte kvar. Jag lät våra näsor snudda vid varandra medan jag långsamt åter fick mark under mina fötter. Små rök moln kom ut från hans mun och även jag började bli lite varm innanför kläderna.
Mina fingrar trasslades in i hans lockiga hår i nacken innan hans läppar hungrigt kraschade mot mina. De mjuka läpparna var bekanta och jag hade inget emot att sära lite på mina för att våra tungor skulle bråka om vem som var starkast. Harrys skäggstubb var vasst mot mina kinder men den irriterande känslan ignorerade jag så gott jag kunde, för att vara helt ärlig så brydde jag mig inte alls. Att bara vara nära honom fick mig att vakna till liv, precis som om jag sovit hela vintern och precis kommit ut ur mitt ide.
Denna gången var det jag som vann dominansen och av en anledning kändes det som att han gav sig rätt lätt innan våra läppar särades för att hämta luft. Adrenalinet rusade runt i blodet och med tunga andetag förblev vi nära varandra med våra pannor pressade mot varandra. Harrys mörka ögonfransar gick över min ena kind och de små fjärilspussarna gav mig gåshud. Men jag var snart tvungen att dra mig bakåt, påminna mig själv om vart jag var.
”I want to go on a real date.” flög det ur mig och Harry höjde sina ögonbryn en aning.
”I thought we've already done that.” påpekade han och syftade bak på middagar både i dröm och i verklighet.
”I mean like a classic date. No airplanes, or an super expensive restaurant. I don't want three security guards watching us while we eat.” Påpekade jag och rynkade på näsan.
”You know that what you ask for is really hard for me to give you.” sade han och spände sina käkar en aning.
”Be creative.” föreslog jag och ryckte på axlarna innan jag log uppmuntrande. ”Now, let's get inside before your mother gets a heartattack.” Harry grimaserade åt tanken och nickade innan han tog min mycket mindre hand i sin. Det var tydligt att han redan börjat fundera över en idé till mitt krav om en vanlig dejt medan vi började ta oss upp för kullen igen.
”Could you say it again?” hörde jag ovanför mig och jag kollade upp på killen bredvid mig som log oskyldigt.
”No.” sade jag och skrattade nervöst till.
”Please, I just love to hear you say it.”
”No.” envisades jag.
”Just once...” jag sneglade upp på killen bredvid mig som fyrade av mitt favorit leende. Jag kände att fjärilarna i magen vaknade till liv... Inte bara magen, utan hela min kropp gav respons på den vackra killen som gick bredvid mig. För en gångs skull så visste jag att allt skulle bli bra igen, allt kanske inte skulle gå och fixa helt. Vårt förhållande skulle aldrig bli det samma och jag skulle aldrig glömma att vi båda förstörde ett litet liv. Vi var lite som Bonny and Clyde, två brottslingar tillsammans. Men för oss så skulle vårt slut bli bättre än deras, för jag var så tjejig att jag ville ha ett lyckligt slut. Även om jag fått finna mig i att min drömprins inte bar rustning utav stål eller ägde en vit häst, så kunde jag leva med det. För min drömprins var faktiskt just precis det... Min alldeles egna drömprins, fast han var hundra gånger bättre i verkligheten.
Jag kom tillbaka till verkligheten och drog honom intill mig i en konstig sidokram medan vi fortsatte gå, jag kände hans armar dras runt mig och en puss placerades på min hjässa innan jag öppnade munnen.
”I love you.”
Dagens kommentar:
Jag kommer inom kort att lägga upp Epilogen på denna, sedan är denna helt över. Hoppas ni har gillat det sista även om det känns lite pressat och jag har inte haft allt för mycket tid till att göra mitt bästa. Så förlåt om slutet gjorde er lite besvikna. Men jag håller på att ta mitt körkort nu och på fredag är jag förhoppningsvis en fri tjej med ett körkort :D Och en heeel ledig sommar till att skriva perfekta kapitel till er på Undisclosed! :)
Nightingale - Kapitel 23
”I think not, man. Go back inside.” uppmanade han mig igen och jag kände irritationen växa, utan att tänka på det tog jag ett steg närmare och slog bort hans fasta grepp om min axel.
Snart kände jag en hård knuff i bröstet och jag såg ner på den olyckliga tjejen som såg riktigt arg ut. Hennes smink hade runnit, hon hade gråtit.
”It's my brother, you fool.” fräste hon argt, med besviken blick granskade hon mig. Utan att säga ett ord till vände hon om och tog sig ut från arenan med hennes bror efter sig där en svart bil stod och väntade.
Mitt huvud var ovanligt tungt och tomt. Tomheten var tillbaka och denna gången var den genomträngande. Trots att jag försökt stänga ute allt och låtsas som jag varit oberörd... Så var det som en spärr bara släppte när jag hörde honom sjunga, han hade kollat på mig och de konstanta minnena om hur jag sett honom i den brinnande bilen tillsammans med mig dök tillbaka in i mitt medvetande. Alla mardrömsfyllda nätter gjorde sig påminda och jag var tillbaka på ruta ett igen, bara ännu värre. Nu när jag inte längre hade en trygghet där bredvid mig så var det tio gånger värre än tidigare.
Jag har vaknat upp skrikandes, gråtandes och alldeles andfådd över att jag höll på att dö tillsammans med den som, tro det eller ej, jag älskade allra mest i hela världen. Men det fanns inte en chans att jag skulle kunna rädda honom, varken i drömmen eller i verkligheten.
Jag hade förvandlats till ett nervvrak. Efter en månad med sömnlösa nätter bestämde sig pappa och Jack att turas om att jobba hemifrån då jag sov på dagarna för att sedan åka till radiostationen och göra mitt jobb tidigt på mornarna.
Pappa var rädd, eller något liknande i alla fall då det var så tydligt att han hade ingen aning om vad han skulle göra. Ett tag trodde han till och med att det var hans fel att jag hade så hemska mardrömmar, men när jag började skrika Harrys namn under mardrömmarna så började han inse att det var något djupare än så. Det var kärlek som tagit slut på grund utav något som ingen borde gå igenom.
Nick hade inte pratat om det, han verkade förstå att mitt försök till att bygga upp en fläckfri fasad gick åt helvete och nu var det dags att ta itu med mina känslor som kokat över. Han stängde av musiken i båset under tiden den spelade och hjälpte mig så gott han kunde då jag kom av mig.
Men någon gång i början på februari kom Jack in i mitt rum med bestämda steg medan jag sov och gick raka vägen fram till det nerdragna fönstret. Han drog irriterat upp rullgardinen och jag kved utav det ljus som kom in genom fönstret innan jag gömde mig under täcket.
”Get up.” fnös han irriterat och drog bort täcket så det flög ner på golvet och jag spärrade irriterat upp ögonen.
”What the fuck are you doing?!” gormade jag irriterat och satte mig upp.
”I am having an intervention, because being nice isn't working at all. You've been nothing but sleeping, screaming and having all kinds of trouble since the Brit awards. It's time for you to get some help.” sade han. Jag behövde inte kolla på honom för att höra allvaret i hans röst. ”This is not normal. If you like the lad go back to him, but I would suggest you get a grip.”
”I don't need your help.” sade jag och kollade argt på honom, irriterad över att han verkade tro att han visste bäst.
”Yes, I am pretty sure you do.” sade han tung med sarkasm innan han rättade till sitt fixerade hår.
”I won't go back to him.” muttrade jag och ryckte på mina axlar.
”Then don't. But you have to get back out there at some point. You can't use your fathers driver forever and you can't avoid the paparazzi either. They have already started to suspect that something is up.”
”According to the media we broke up at the Brits.” påpekade jag tyst, jag pratade mer till mig själv än till Jack. Någon hade snappat upp den lilla incidenten vi haft under galan och nu skulle en bild på mig och mina påsar under ögonen vara värd tillräckligt för att mätta halva Afrika.
”Then there's no reason to be locked up here! Move on if you want, or don't. But make up your mind before you'll ruin your own life, this is not healthy.”
Under tystnad funderade jag över vad han just sagt, han hade rätt och jag hatade honom för det. För det var dags för mig att göra ett val. Det som var smärtsamt nog redan kändes som någon tryckt in handen i min bröstkorg och dragit ut mitt hjärta. För hur mycket jag än ville gå tillbaka och göra allting rätt. Att ta mig förbi Jack och kolla in i Harrys djupt gröna ögon, låta mina fingertoppar nudda hans stubbiga kind och känna hans starka armar dra sig runt om mig... Hur rätt det än skulle kännas att låta mina fingrar dras igenom hans lockiga och trassliga hår innan hans panna skulle snudda min och jag skulle känna hans varma andetag mot min hud. Hans läppar skulle passa perfekt mot mina så som de alltid gjorde och helt plötsligt var vi inte längre kvar på jorden, det skulle bara vara vi och det skulle kännas som den mest självklara saken i hela världen att vi skulle bli gamla tillsammans...
”Grace?” jag vaknade upp till verkligheten och kände att min puls var hög och andetagen var tunga. Jag kollade upp på Jack som såg orolig ut och jag tog ett djupt andetag.
”You're right... I'll have to...” jag svalde hårt för att trycka ner klumpen. ”...To move on. I'll have to move on.” upprepade jag för mig själv i ett hopp om att budskapet skulle nå fram till resten utav min kropp som fortfarande hade gåshud utav fantasin jag just haft.
”Good.” sade Jack nöjt.
”I just have to do one thing first.” sade jag och kollade bedjande på Jack som höjde frågande på huvudet.
Han hade inte varit frivillig, men det fanns ingen annan som skulle kunna köra mig, då jag var rätt säker på att jag aldrig mer skulle köra i hela mitt liv efter att ha haft en dödsolycka på repris varje gång jag slöt mina ögon för de senaste fem veckorna.
”I can't believe I am doing this.” muttrade Jack bakom ratten medan vi var på väg mot norra londons villa område.
”It's not like we're breaking in.” sade jag oskyldigt. ”I've got the keys, and Nick says he's in Holmes Chapel, celebrating his birthday.”
”Yeah, right. And we walk right into him in the garden drinking a martini.” jag himlade med ögonen över Jacks dumma kommentar.
”It's below zero, and it will only take a minute.” trilskades jag och pekade in till höger mot det vita huset som stod precis där jag kom ihåg det. De fönsterna man såg kikandes upp över muren var nerdragna och huset såg obebott ut då vi stannade in till kanten.
”Wait here, I'll be right back.” sade jag innan jag hoppade ut genom den höga bilens dörr, men hörde snart att motorn dog och en annan dörr slog igen bakom mig.
”I'll come with you.” suckade han då han joggat fram jämsides vid mig där jag stod vid porten och tryckte in nyckeln i nyckelhålet.
”Told you he wouldn't change the lock.” viskade jag innan jag vred om och lät porten glida upp så vi kunde se hela huset. Snabbt tog vi oss in i den lilla trädgården fram till som fortfarande var snöbelagt innan jag stängde porten ordentligt bakom oss och vi tog oss fram till huset. Jag visste om att det skulle bli problem att stänga av larmet inne i huset då jag nästan var helt säker på att han ändrat det de senaste månaderna.
Med ett djupt andetag låste jag upp den stora dörren och öppnade den, genast började larmet pipa och jag visste att jag från och med nu hade trettio sekunder på mig att komma på en lösning. Jag vände mig snabbt mot panelen och kollade på siffrorna ett tag innan jag bestämde mig för ett försök.
”Four, seven, two, two, three...” mumlade jag lågt för mig själv och hörde hur det pipande ljudet upphörde. Jag skrattade bittert till innan jag ropade in Jack som såg skräckslagen ut. ”He's so obvious.” påpekade jag innan jag stängde den stora dörren bakom killen som nästan var vit i ansiktet. ”Don't be such a child.”
”Why do I have the feeling that you've done this before?” frågade Jack och såg väldigt avlägsen ut. Snart kollade han ner på mig och jag höjde ögonbrynen.
”The less you know, the better.” sade jag enkelt och jag antog att det inte riktigt var det svar han önskat. Men jag kunde inte riktigt ljuga och säga att jag inte brutit mig in hos någon innan för det har jag... Några gånger.
Mina tankar gick tillbaka till de första gångerna Dylan visat mig hur man dyrkat upp ett lås, eller när Felicia och jag kortslöt elen till ett hus så att larmet inte gick igång. Det fanns några saker som jag inte var speciellt stolt över.
”Stay here, I'll be quick.” lovade jag den nervösa killen som stod och vred på sig då jag så snabbt jag kunde började springa upp för trapporna upp till den tredje våningen där jag visste att alla mina saker skulle vara.
Det jag inte hade förväntat mig var att när jag tände lampan i taket var allt städat och fint, inga kläder slängda någonstans, sängen var fint bäddad och alla plana ytor var glänsande och hade inte några prylar på sig. Allt var bortstädat. Jag tog mig fram till badrummet och tände men även där möttes jag utav tomma bänkar och inga blöta handdukar hängde på tork.
Snart gick jag tillbaka ut i sovrummet, tänk så hade han slängt alla mina saker? Jag tog mig fram till garderoben och drog bort skjutdörrarna för att granska fina rader med Harrys kläder. Skorna var uppställda på hyllorna ner till prydligt.
”You son of a...” muttrade jag och kollad upp på hyllan som var högst upp i garderoben. Bestämt vände jag mig om för att hitta något att stå på och tog fram en pall som stod längst in i hörnet på garderoben. Enkelt tog jag mig upp på den lilla pallen men kom fortfarande inte i tillräcklig höjd för att helt kunna se vad som fanns där uppe. Jag lät min hand treva över hyllan och snart drog jag fram en svart väska som jag kände igen, min väska som Emma tagit med sig hit och jag jublade lågt för mig själv. Snabbt drog jag tag i väskan men det verkade som ett utav handtagen fastnat längre in.
Jag ställde mig på tå för att se vad som stoppade mig ifrån att fly här ifrån. Till slut drog jag till hårt, chockat såg jag på då en stor flyttlåda kom fram till kanten och något rött föll från den överfulla lådan. Mina ögon följde det röda objektet som landade med en duns på golvet och förvirrat drog jag ihop ögonbrynen, den var bekant. Genast blev min väska oviktig och jag tog mig försiktigt ner från pallen innan jag böjde mig ner till den lilla röda boxen. Jag lät min högra hand sträckas ut och ta upp den sammetslena lilla boxen. Den knall röda färgen fick min hjärna att gå i cirklar, jag hade sett den innan, någonstans. Jag lät min vänstra hand att ta tag i locket för att öppna den men snart hörde jag ett hasande ljud ovanför mig. Chockat kollade jag upp och fick se lådan tippa över kanten. Innan jag fick chansen att reagera slog den tunga lådan i mitt huvud och allt blev svart...
”Hey, watch it!” hörde jag ovanför mig och jag kollade irriterat upp på stoppklossen som stod i vägen. Jag kunde inte låta bli att vara ännu mer besviken då jag såg vem det var. Alice älskade honom, Harry Styles.
”I'm Harry...” sade han och flinade, jag höjde irriterat på ögonbrynen, jag trodde knappt mina ögon då han lade på den där äckliga charmen. Han försökte ragga upp mig. Jag kollade stressat ner på min klocka som satt på min handled, som jag alltid brukade ha på mig, jag hade inte tid att ge honom en örfil så jag höjde bara på huvudet igen.
”And I am late.” sade jag irriterat då jag såg att jag bara hade fem minuter på mig innan första lektionen skulle börja där jag hade ett prov att göra.
”Then why waste my time?” frågade han kaxigt och jag kände att illamåendet började komma fram, jag rynkade ogillande på näsan.
”You are standing on my english paper.”...
”You've got a visitor.” konstaterade Emma innan hon började dra mig mot läktarna. Jag frågade gång på gång om vem det var men hon förblev tyst, min glädje försvann då jag fick syn på siluetten av en kille som jag kände igen från Alice affischer som hon hade på sitt rum. Emma ledde mig nervöst enda fram till Harry som stod med händerna i fickorna, han hade på sig sina solglasögon trots att det hade börjat mörkna. Jag räckte över min hjälm till Emma innan jag drog av mig mina handskar.
”I'll be with the others.” mumlade hon lågt innan hon med snabba steg tog sig tillbaka till festen som utspelade sig längre bort. Mitt humör sjönk och jag kände ilskan komma tillbaka då jag tänkte på min kvaddade bil som stod ute på banan helt övergiven.
”Do you want to sue or something?” frågade jag irriterat...
”Let her and her sister over.” beordrade Harry till säkerhetsvakten och pekade mot mig och Alice. När jag kände en arm ta tag i mig stretade jag emot.
”No.” sade jag och log ursäktande mot säkerhetsvakten som släppte mig genast och ursäktade för missförståndet.
”Come on, get over.” sade Harry och jag skakade frustrerat på huvudet.
”Take those two instead.” föreslog jag och nickade mot de två tjejerna som grät högt och ljudligt bredvid oss. Harry drog ihop ögonbrynen och visste inte riktigt vad han skulle säga.
”You know her?” frågade en stor svartklädd man som nu stod bredvid Harry.
”Yes.” svarade han snabbt och flinade mot mig, jag rynkade irriterat på näsan och det fick bara hans leende att bli ännu större.
”No, he don't.” kontrade jag irriterat.
”Yes, I do.”
”No, he don't.”
”Yes, I do.” Harry blev nu frustrerad av min envishet, vilket syntes på hans ansiktsdrag som blev allt hårdare, hans käke spändes.
”No, you don't!”
”Let them over.” beordrade han säkerhetsvakten igen.
”No, don't.” jag höll upp en hand mot den stackars vakten som verkade uppenbart förvirrad över vad han borde göra.
”Why are you so negative?” frågade Harry uppgivet.
”Because I don't like you!” utbrast jag...
”You're beautiful and I don't want to share you with anyone, definitley not with someone named Dylan.” hans röst lät plågad och jag kände att mina kinder brann av den rosa färgen då jag aldrig haft någon som uttryckt sig på det sättet innan. Jag var glad över att mörkret låg över rummet, men när jag höjde på huvudet för att kolla upp på killen som låg under mig kunde jag se konturerna av hans vackra ansikte.
”I'm yours.” viskade jag innan jag lade mig ner på hans bröst igen och slöt mina ögon innan jag sjönk ner i en djup och säker sömn...
Jag fick ta ett djupt andetag för att försäkra mig på att jag andades, hans charmiga klädsel gjorde det svårt för mig att inse att denna perfekta varelsen framför mig var min pojkvän, inte någon annans utan min. Frustrerat kände jag att min puls ökade, något som inte var så uppskattat då Harry faktiskt höll i min hand och enkelt kunde känna att den skenade iväg. Snabbt försökte jag samla mig för att inte låtsas vara allt för oberörd men han hade redan lagt märke till att jag stirrat, generat kollade jag ner mellan oss.
”You're beautiful.” mumlade Harry lågt och jag kollade upp på honom, trots min nya längd var han fortfarande fem centimeter längre än mig.
”If I'll break a leg, I'll blame you.” muttrade jag surt och han flinade åt mitt ansiktsuttryck som visade min irritation...
”Harry, what's this...?” frågade jag och kollade frånvarande upp på killen framför mig som inte befann sig där han skulle utan satt med benen under sig och höll en ask i handen. ”Now, I'm worried.” pep jag fram och det var allt jag fick fram, jag pressade ihop mina läppar innan jag nervöst kollade upp på killen, hans gröna ögon var lugna, mitt favorit leende lekte på hans läppar medan han pillade med asken.
”Don't be.” sade han och skrattade lätt till. ”I just want you to know that it excists, my mother gave this to me when she was here a couple of weeks ago, giving me the speach about how I should treat you right and that we would look adorable in black and white.” han kliade sig lätt i pannan och kollade ner mot asken i hans händer, han grimaserade över hans mammas ord, det såg nästan ut som han var generad nu. ”I told her it was too early, it's too early for us to make this decision. I want to know all about you, and I want you to know all about me before any other decision...” han började ändra riktning på förklaringen, nu kollade han upp mot mig i ett pinat leende, det var tydligt att det inte var något allvarligt utan att det mer var ett 'ååh, jag måste göra detta annars dödar mamma mig'-leende. ”... That's why the day after your race, we're going home, to Holmes Chapel. Mum would love to meet you, she wants me to... Show every little embarrassing thing about my childhood.” han stoppade ner asken i kavaj fickan och log mot mig. ”So would you like to go?”
Jag satt fortfarande stelt kvar och gapade, min chock var uppenbar och det enda jag kunde göra var att nicka. En del utav mig var lättad över att jag inte skulle behöva avgöra hela mitt liv nu, men samtidigt smått besviken över att jag inte fått se vad som fanns i boxen. Min nyfikenhet vaknade till liv och jag kunde inte låta bli att överväga om jag kunde ställa frågan om jag fick se vad som fanns i.
”I'll keep the box, until it's time.” sade Harry slutligen och log precis som han läst mina tankar. Han lutade sig fram och pussade mig på pannan, de mjuka läpparna i kontakt med min hud fick mig att vakna till liv...
Skräckslaget satte jag mig rakt upp och spärrade upp mina ögon, skräckslagen över vad jag just fått se. Men jag kommer ihåg... Jag kommer ihåg allt... Alice, Eleanor, min död... Ringen som låg i asken som jag fortfarande höll hårt i. Lådan och allt som fanns i den låg utspridd runt mig och jag kände paniken inom mig växa.
Jag behövde inte öppna den lilla röda boxen för att veta vad som fanns i, jag hade varit i detta huset så många gånger tidigare, jag kommer ihåg det blå rummet, Alice rum... Jag kommer ihåg drömmen vi båda delat. För jag hade levt i den tillsammans med Harry.
Han hade vaknat upp med sitt minne, han kom ihåg allt som hänt... Men jag vakna med minnesförlust. Därför kände jag igen honom, därför kändes det som jag känt honom i flera år och han visste vart jag var någonstans. Det var därför han aldrig riktigt frågade om mitt förflutna, för han visste redan... Han älskade mig och jag älskade honom så mycket, och han förlorade mig. Precis som jag förlorade Alice. Vi båda har lidit, fast på två helt otänkbart olika sätt.
Mitt val av att gå vidare var nu otänkbart, hur totalt idiotiskt det än lät, så var jag redo på att släppa allt. Jag ville ge honom det som han ville ha så fruktansvärt mycket, min förlåtelse.
Jag kravlade mig upp från golvet med andan i halsen och flög ner från trapporna. Huset var inte längre som en gåta då jag visste exakt vad som funnits där i drömmen och var antagligen likadant nu. Jag tryckte ner den röda asken i min jackficka innan jag kom ner till foten av trappan.
Jack gick nervöst fram och tillbaka medan han bet på naglarna, han såg lättad ut när han fick syn på mig igen.
”Did you find what you were looking for?” frågade han nervöst då han kollade ner på mina händer, jag kom tillbaka tomhänt.
”Yes.” sade jag snabbt utan att tänka. För jag hade hittat det jag inte trodde jag tappat, mitt minne.
”We need to get to Holmes Chapel, right now.” min röst var bestämd och stressad. Snabbt tog jag mig förbi Jack som såg förvirrad ut men han fann sig snart i situationen rätt snabbt då jag tog tag i handtaget till ytterdörren.
”Don't!” utbrast han och jag blinkade förvånat till ett par gånger då jag oförstående kollade på honom. ”There's some...” han letade efter rätt ord men snart insåg han att det fanns nog inte ett bra ord för hans förklaring. ”... Visitors, with huge cameras out by the car.”
Förlåt för att jag inte uppdaterat men jag ligger sjuk. Verkligen perfekt så här början på sommaren! Så jag har inte orkat skriva. Men jag har inte glömt! Allt är på G! Det är endast två delar kvar utav Nightingale innan jag helt och fullständigt tillägnar min vakna tid till Undisclosed. :) Men först... Så ska jag försöka bli frisk!
Ha en härlig midsommar!
xx, Amanda
Dagens kommentar:
Undisclosed - Prolog
Normala tonåringar skulle en vanlig helg vara ute med kompisar, dricka sig fulla på alkohol och ta ett och annan harmlöst bloss från en cigarrett som kompisen tänt. Sedan så finns de där som älskar att sitta hemma, antingen med sin kompis eller pojkvännen och kolla på någon dålig film med en skål popcorn i knäet. Eller varför inte gå ut på en nattklubb och dansa som en mer eller mindre prostituerad med sina tjejkompisar och inte bry sig ett dugg om vem som kollade.
Jag kände upprymdhet i kroppen medan jag tog mig ner för den mörka korridoren, det var alldeles tyst, inte ens mina skor hördes mot betonggolvet medan jag smidigt tog mig framåt mot målet, 1738. Det var numret på lägenheten som skulle vara min slut destination innan jag tog mig hem för dagen.
Ett dovt knarr hördes bakom mig och genast fattade min hand pistolen som satt fast spänd runt mitt lår. Jag stannade upp och vände mig om för att kisa igenom den dovt upplysta korridoren som kom från lysrören i taket, jag höll andan ett tag för att lyssna extra noga om jag hörde något. Men allt var tyst, när jag vände mig om hörde jag ett vapen laddas och jag upptäckte den maskerade mannen framför mig som var ett par decimeter längre än vad jag var. Han pekade sin svarta pistol mellan mina ögon, det fanns endast en meters utrymme mellan oss och jag kunde se att han andades häftigt. Den muskulösa kroppen var klädd i helt svart åtsittande kläder.
”Drop it.” väste han med en mörk manlig röst, jag kände igen den och jag hukade mig långsamt ner för att lägga ner min pistol på golvet.
Innan han fick chansen att reagera svängde jag runt mitt ben och slog bort hans benen under med all kraft jag kunde. Han snubblade lätt till och jag insåg att jag inte hade fått in tillräckligt med kraft i slaget. Men innan jag fick chansen att dra undan benen fick han tag i mina svarta tighta byxor och drog mig ner igen då jag försökte resa mig upp. Jag kände en tung kropp pressa ner mig mot golvet och med mitt enda lediga ben slog jag in min häl i hans sida för att hans grepp skulle lätta. Snart kravlade jag mig upp och siktade mot mitt vapen som glidit bort på golvet längre ner i korridoren.
Den maskerade mannen var hack i häl och fick ett grepp runt min midja bakifrån, instinktivt slog jag bak mitt huvud i ett hopp om att skalla honom, innan jag pressade in min armbåge i magen på honom. De dova ljuden som hördes bakom mig sade att jag hade träffat rätt innan jag tog satts och kastade honom över min rygg så att han landade rak lång framför mig på rygg med ett tungt stön. Jag sprang mot andra hållet där hans pistol låg övergiven och jag gled snabbt över golvet på knä innan jag fångade upp vapnet, satte mig på ett knä och slöt det ena ögat. Den röda laserstrålen träffade platsen där hans hjärta var, han stod på alla fyra och flåsade.
”Boom.” sade jag lågt men samtidigt roat, innan jag sänkte vapnet och ställde mig upp, de starka glödlamporna i taket tändes och bländade mig.
Dörren till 1738 öppnades och tränaren till United Kingdom Undercover Agency, Mark Newton, kom ut med ett gillande leende på läpparna. Genast ställde jag mig rak i ryggen med ett neutralt ansikte och kollade rakt fram. Han kom allt närmare och stannade upp när han var en meter ifrån mig, nyfiket granskade han mig innan han kollade över sin axel.
”You better go and get someone look at you back, Kyle.” ropade han över min axel innan han kollade ner på mig, jag vände mig om för att se Kyle, den maskerade mannen gnida sin rygg medan han mordiskt stirrade på mig efter han dragit av sig sin mask. Hans svarta hår låg fuktigt över hans hjässa och några slingor hade trillat ner och fastnat i pannan.
”Sorry, Ky.” sade jag och kunde inte låta bli att flina medan jag satte fast mitt vapen vid mitt lår igen.
”Fuck off.” muttrade Kyle innan han började gå ner för korridoren i vårt träningsläger. Jag vände mig och blev genast neutral igen då jag såg Mark granskade mig noga.
”Good job, Crosby.” sade han med en gillande ton. ”As usual.”
”Thank you, sir.” svarade jag och väntade på att han skulle släppa mig så jag kunde gå hem och sova. Det hade varit en lång dag på jobbet med tillräckligt med träning för mitt nästa uppdrag, jag hade aldrig tränat så här mycket för något uppdrag så jag antog att det var något alldeles extra.
”You are free to go.” Jag nickade tacksamt och suckade ut innan jag gick förbi honom och började gå mot rummet 1737 för att hämta mina saker i omklädningsrummet. Tjejernas omklädningsrum var oftast helt tomt, dels för att jag var den enda tjejen som faktiskt var en agent men även för att jag var den enda som faktiskt tränade utav de få kontorsdamerna med en extremt dålig attityd.
Min kropp var helt utmattad av all ansträngning och jag kände att min nacke gjorde lite ont efter jag kastat Kyle som säkert var trettio kilo tyngre än vad jag var.
”Oh, and Marnie?” hörde jag bakom mig, jag stannade upp och kollade över axeln då jag hörde mitt namn. Jag mötte Marks blick och jag visste direkt vad han skulle säga.
”Your father is looking for you.” informerade han, jag kände att jag var tvungen att svälja ett irriterande stön innan jag nickade och vände mig om för att möta min pappa som var chefen till UKUA.
Vi hade aldrig haft något vanligt förhållande till varandra, så fort jag kunde prata och gå så har vårt förhållande endast varit strikt arbete. Redan i tidig ålder kunde jag utöva ett flertal kampsporter och när jag var åtta var jag en dödsmaskin för de som var ett hot mot alla av akademins många fiender.
Så länge jag kunnat minnas så har pappa aldrig visat känslor, jag har aldrig sett honom gråta när jag bröt foten för några år sedan eller ens se orolig ut. Något som jag fått ärva efter honom då det gjorde en svag i det livsvalet vi gjort till att skydda de stora och viktiga människorna runt om i landet.
Vi ledde landet när det kom till att ligga lågt, maskera oss, vi var aldrig ansiktet utåt utan förblev osynliga, det var även en utav anledningarna till en del val vi gjort genom livet.
Så fort vi tog ett steg inom denna branschen var vi tvungna att lämna allt som hade med känslor och kontakter att göra bakom oss. Inga familjeträffar, ingen släkt, inga vänner och definitivt inga förhållanden som varade längre än några veckor. Därför var killarna en ledande faktor här, de var ute efter engångsligg minst tre gånger i veckan, jag som tjej däremot tvingades att hålla mig fokuserad på annat. Men det var värt det i slutänden då vi gjorde något bra för vårt land och detta var en utav de få sakerna vi faktiskt var väldigt bra på att göra.
Utan att knacka på min pappas arbetsrumsdörr, öppnade jag dörren och tog mig in i det stora och väldigt träaktiga rummet som skulle föreställa ett kontor men liknade mer en illegal vapenfabrik.
”Oh, don't mind knocking, you just get right in.” muttrade den välkända rösten som tillhörde mannen på andra sidan skrivbordet som stod längst in i rummet. Det var ett stort och otympligt ekskrivbord som jag avskytt i alla år och är säkerligen en utav anledningarna till varför han behöll det.
Min pappa var svarthårig, väldigt lång och slank, långt ifrån vad jag själv var som hade chokladbrunt hår, medellång och kurvig. Han hade sin vanliga svarta kostym på sig där han satt bakom skrivbordet och brydde sig inte om att kolla på mig.
”Why the weapons, father?” frågade jag istället och ignorerade hans dumma kommentar om min brist på folkhyfs, jag kunde faktiskt inte riktigt bry mig.
”Inventory.” sade han ointresserat och kollade på en utav sina tre datorskärmar medan han knappade på tangentbordet. Snabbt sneglade han upp på mig innan han återgick till skärmen. ”Unload your weapon and sit down.” beordrade han med en stel röst.
Jag tog mig fram till hans skrivbord medan jag drog upp min pistol och tog ut magasinet innan jag lade fram dem på skrivbordet, jag satte mig ner i en utav stolarna och lutade mig bakåt.
”Your knives and other pistol in your boot too, Kimberly.” mumlade pappa utan att släppa det han höll på med. Han var den enda som kallade mig vid mitt mellannamn då det en gång i tiden faktiskt varit mitt tilltals namn, vissa saker verkar aldrig förändras.
Irriterat pressade jag ihop mina läppar till ett tunt sträck medan jag drog upp min andra pistol, knivarna i jackärmen, byxbenet, skon och fäll kniven i bakfickan. När jag kollade upp igen hade pappa äntligen riktat sig mot mig, jag log oskyldigt medan han rättade till sin slips en aning innan han harklade sig.
”So, I've got a longterm assignment for you.” började han, det var tydligt att han valde sina ord noga. ”The clients have been receiving a threat from an inside sourse that needs to be eliminated immediatly. We have a difficulty to find the sourse because of the amount of low prioritised threats they get daily.”
”May I ask who these clients are?” frågade jag slutligen i ett hopp om att kunna förbereda mig mentalt för vilka idioter jag faktiskt skulle behöva vara barnvakt till.
”That is not important at this point.” sade pappa strängt och jag höjde irriterat på ögonbrynen, han sade alltid som det var och om han började hålla undan saker nu skulle detta faktum göra mig nervös.
”It's the boyband, One Direction.” sade han till slut utan en gnutta tvekan i hans röst, han såg mer eller mindre nöjd ut innan han dök ner bakom en utav skärmarna igen.
”There are a lot of other agents that would be better suited for this assignment.” mumlade jag frånvarande fram, jag svalde hårt för att inte förlora mitt lugn. Jag visste vem som skulle vinna ett bråk när det kom till oss, och det var inte jag.
”The agents here are thirty-five year old men with beards.” påpekade pappa med en lugn röst och jag drog ihop mina läppar till ett litet irriterat o.
”So?” försökte jag och höjde ironiskt på ögonbrynen.
”You're taking this assingment. End of discussion.”
”But, I'm not...” jag kände de brännande ögonen över datorskärmen och jag stannade upp. Irriterat bet jag mig hårt i underläppen och kunde känna den salta smaken av blod spridas i munnen.
”You'll leave in the morning for an information meeting with their head of security and their stylist.” pappas neutrala röst var slutsignalen för diskussionen om jag ens ville ta detta uppdraget.
”Their stylist?” suckade jag och lutade mig tillbaka i stolen, ett tag övervägde jag att slänga upp mina svarta boots på skrivbordet men insåg att det skulle vara ett startskott för en ny diskussion om att jag har för lite kvinnliga vänner.
”Yes, you're going to be the assistant to get close to the lads without their knowledge...”
”Woah! Stop the tape and rewind.” avbröt jag och satte mig rakt i stolen igen. ”They don't know about the threats?”
”No, and the management want it to stay that way.” jag smackade trött till med tungan innan jag reste mig upp.
”Do I even have a say in this?” frågade jag avvaktande, men genast skakade pappa på huvudet så att hans svarta korta hår flög åt alla olika håll. ”Can I wear what I want?”
”No.” muttrade pappa ointresserat.
”It's nothing pink, right?” frågade jag avvaktande.
”No.”
”Can I keep my knives?” jag sneglade ner på högen med mina älskade vapen, jag gillade knivar mer då de gick att använda på flera olika sätt, i jämförelse med en pistol som endast hade ett ändamål, att döda.
”Yes, Marnie Kimberly Crosby. You can use all the weapons as you like, as long as you are undercover. You'll wear normal clothing, you don't need to colour your hair or change your name apart from your lastname, of course. The rules are simple and you know them already. Anything else?” det var det längsta jag hört honom prata på väldigt länge, det verkade som att jag skulle behöva byta om till en tonårstjej igen, efter att ha undvikt det i hela mitt liv. Svart funkade ihop med allt och jag slapp gömma mig för det gjorde kläderna åt mig, jag kände mig bekväm med att vara i bakgrunden.
Tyst plockade jag upp mina knivar och mina pistoler och satte dem på plats innan jag långsamt tog mig fram genom det trånga men stora rummet för att ta mig fram till dörren. Jag var nära på att trilla över ett hagelgevär innan jag nådde fram till dörren.
”Oh, and Marnie?” jag kollade över axeln och mötte mig pappas sneda leende. ”Stop hurting my men.” Jag gav honom ett litet leende.
”I'll try.” svarade jag innan jag tog mig ut från kontoret och började resan hem till min och pappas lägenhet precis utanför östra London.
Lägenheten var väldigt modern och oinbjudande när man tog första steget in i hallen, det såg inte ut som att någon bodde här. Vilket det inte gjorde femtio procent utav tiden, något som gjorde att hela våningen såg ut som tagen ur en IKEA katalog. Ytterst opersonligt och minst sagt långt ifrån där en pappa med sin tonårsdotter brukar bo.
Men jag gillade att ha det städat och prydligt, för det var mer eller mindre bara jag som bodde här då pappa antingen var ute och reste eller jobbade på kontoret. Han var sällan hemma i längre sträckor än ett par dagar innan han tog sig vidare till nästa del utav världen för att bekämpa ondska eller liknande. Vilket var rätt ensamt ibland, men det gjorde inte så mycket eftersom vi pratade sällan ändå, och om vi pratade handlade det endast om framtida uppdrag som han ville jag skulle ta hand om.
Jag tog mig in i det stora vardagsrummet med fönster från tak till golv, det var väldigt högt i tak och gav en väldigt öppen yta, man kunde se ut över hela staden och gatlamporna lös upp vackert borta i horisonten där det var dags för att utelivet skulle vakna till. Mitt i rummet var det nersänkt där den mörka skinnsoffan som var format som ett U var tillsammans med ett glasbord. På väggen hängde en filmduk som vakna till liv när jag satte igång projektorn som hängde i taket. De sena nyheterna sattes igång och jag fortsatte in i lägenheten genom korridoren ner till mitt rum som var längst in. Det var himmelsblått och det enda rummet som hade någon sorts färg, det var min mammas favorit färg och under en rebellisk period målade jag om mitt dåvarande vita rum för att göra uppror mot pappas försök till att kontrollera mig. Det fanns en stor kingsize säng längst in i det fyrkantiga rummet med sänghimmel, jag hade limmat upp egna sjävlysande stjärnor i det lutande höga taket som sken fint igenom det vita tunna tyget under mörker. Hela väggen till vänster när man kom in i rummet var utav tonat glas som vätte ut mot ett villa område som spred ut sig så långt ögat kunde nå. Jag fantiserade alltid som liten om jag skulle vara en utav de barnen som tog sig ut från sin villa på morgonen och tog mig till skolan, men den tiden gick förbi när jag gick ut skolan tre år tidigare än min generation genom att studera hemma.
Jag hade även en bokhylla fylld med böcker och filmer, ett skrivbord och en vacker spegel med en gammal bred guldram. Medan jag drog fram alla mina vapen tog jag mig fram till spegeln, tog tag i högra kanten och öppnade den som en dörr för att avslöja skåpet som för tillfället var mer eller mindre tomt. Jag lade in alla vapen på sina platser innan jag stängde igen den och granskade mig snabbt i spegeln. Mitt långa mörkbruna hår var uppsatt i en hög hästsvans som gjorde att min hårbotten ömmade efter en dags arbete, min hy såg vit, nästan genomskinlig ut och jag önskade en semester mer än något annat just nu. Enkelt drog jag av min svarta jacka, sparkade av mig skorna och drog av mig resten utav min svarta outfit för att ersätta det med ett par mjukisbyxor och en hoodie. Jag lät mitt hår falla ner över mina axlar och landa precis under bysten, innan jag tog mig ut från rummet, sneglade på teven i vardagsrummet då jag gick förbi och tog mig snart in i det stora och nästintill nya köket. Mina fötter tog mig fram till kylskåpet och jag tog fram mjölkpaketet innan jag rörde mig bort mot skafferiet för att dra fram flingpaketet och en skål som jag blandade ihop allting i med en sked. Noga tugga jag min gourmé middag medan jag satt på diskbänken i det dovt upplysta köket. Den enda ljuskällan var från spotlightsen i taket.
”...Tomorrow there will be mostly cloudy weather over south of England during the morning but should lighten up in the afternoon with about thirteen degrees.” ljudet av teven var det enda som hördes i den tysta lägenheten innan dörrklockan skar genom tystnaden. Jag tog en sista sked innan jag satte ner skålen i vasken och skyndade mig ut i hallen, jag svalde hårt innan jag öppnade dörren.
”Miss Marnie.” möttes jag av den gamla mannen som brukade sitta i lobbyn, han var klädd i sin vanliga kostym med en svart påse över armen.
”Hi, Albert.” sade jag och log mot honom innan jag bjöd in den gråhåriga mannen med en gest. Han tog några steg in i hallen innan jag stängde efter honom.
”Here's your outfit your father wants you to have tomorrow, Miss.” informerade Albert med ett leende på läpparna.
”You've peeked!” anklagade jag honom då det var så tydligt på hans uttryck.
”Maybe a little, Miss.” erkände han och skrockade roat. ”You're going to like this.” han räckte över den svarta påsen med kläderna i, jag tog hängaren och lade den över min egna arm.
”I didn't think irony was invented when you grew up?” sade jag med en road ton och han höjde sina buskiga, gråa ögonbrn.
”Oh, Miss Marnie, I was the bomb in my years in college.” sade Albert drömmande med en viss kaxighet i rösten. Vilket fick mig att skratta till, gubben hade krut i sig, trots hans gamla yttre. ”But those clothes, weren't even populare in the sixties. Your father must be very uncool.”
”Well, if that's the case I am not surpriced. When I was five he thought pink and red matched.” erkände jag och grimaserade innan jag nervöst tog tag i dragkedjan till påsen men avvaktade lite, detta skulle jag behöva göra ensam. ”Would you like a cup of tea?” föreslog jag istället och kollade på Albert som log vänligt mot mig.
”Another time, dear. I've to babysit my grandson, that lovely little lad wants us to kick some football.” sade han glatt.
”Oh, how's Carter doing?” jag hade själv råkat stöta på Alberts söta barnbarn nere i lobbyn några gånger, det sved en hel del att se de barnen ha något som inte jag hade, mor eller far föräldrar. Men jag tryckte alltid tillbaka känslorna, det var bättre så.
”He's doing just fine, he's really good in school so I'm in luck. I don't need to help him with his homework, my math skills isn't what they were thirtyfive years ago.” jag log lite åt hans skämt innan jag såg honom öppna dörren igen. ”I have to go. Have a goodnight, and good luck tomorrow.”
”Goodnight, and have fun!” ropade jag efter honom innan dörren stängdes och jag stod åter i den tysta hallen. Jag kollade trött ner på den svarta påsen över min arm och funderade över om jag verkligen vågade öppna den. Långsamt tog jag mig till vardagsrummet och lade den över armstödet på soffan innan jag lade mig ner i soffan och kollade på teven men tog inte in någon information. Alberts ord ekade i huvudet, det var svårt att inte vara avundsjuk. Jag såg folk dagligen umgås med sina föräldrar ute på uppdrag medan jag bara var ännu en fluga på väggen, och ibland så kunde jag inte bry mig mindre. Men vissa gånger sved det till lite extra, som när Albert berättade om sina barnbarn och hur lyckligt lottad han är för att ha sin familj. Jag skulle göra allt för att ha en familj, äta en vanlig middag som inte innehöll något med mjölk och flingor eller nudlar. Det tog emot att erkänna men jag var avundsjuk på en gubbe, extremt avundsjuk för att han hade något som inte jag hade.
Jag drog mig ur min trans och sneglade mot påsen där morgondagens outfit låg och jag vägrade öppna den. Det fanns inte en chans att jag skulle ha på mig det som antagligen skulle finnas i påsen. Men till slut kände jag mig illa tvungen efter att ha stirrat på den svara påsen i en halvtimme. Med en djup suck reste jag mig upp och drog försiktigt ner dragkedjan på den svarta klädpåsen, den avslöjade en röd kort cocktail klänning. Jag kände allt blod från mitt ansikte försvinna, jag hade inte haft på mig något rött på flera år, och definitivt inte någon klänning för den delen.
Det fanns även en liten stickad öppen tröja över axlarna på klänningen som jag skulle ha på mig och kände direkt att detta händer bara inte.
”There's no chance in hell I am wearing that...”
Och andra sidan... Inget kunde stoppa pappas vilja märkte jag morgonen därpå då jag stod klädd som en regnbåge redo att möta mitt tuffaste uppdrag någonsin.
Så jag är ingen vanlig tonåring som ni antagligen märkt, jag går inte ut med de få kompisar jag har, jag gillar inte att tappa kontrollen över mig själv på grund utav en vätska som innehåller gud vet vad. Jag är tjejen som inte är vanlig, jag är tjejen som inte existerar.
_____________________________
Kommer ni fortsätta läsa? :)
Nightingale - Kapitel 22
”Alright... Would it feel better if I came? I don't know what difference I would do, but I might be a good sidekick.” jag granskade den lugna killen noga medan han väntade på mitt svar. Hans blå ögon gled snart över till stolen som var snett bakom mig och jag satte mig motvilligt ner.
”That sounds... good.” sade jag avvaktande, osäker på vad jag skulle säga. Jag kom hit för råd och helt plötsligt hade jag fått en plus en till galan.
”Great, then I'll put it in my calendar.” sade han med ett leende innan han började knappa på sin dator. ”So now that you're here. Would you like to take some of our new cars for a ride?”
Jul. Det var en högtid som var som vilken annan dag för mig, eller nästan i alla fall. Jag brukade gå upp och plocka fram julklapparna mitt i natten och lade dem under den lilla plastgranen jag köpt till Alice rum och vänta ett par timmar innan det var dags för att väcka henne. Hon agerade lika förvånad och glad varje år, även om hon visste om att det egentligen inte var något speciellt. Trots att jag hade bett henne att spara sina fickpengar till något roligare så hade hon varje år köpt något nytt till mig, förra julen var det en ny hjälm. Det irriterade mig att jag glömt hennes presenter i det gammal huset som jag en gång kallade hem.
”Grace?” hörde jag på avstånd och jag ryckte till så jag föll handlöst till marken. Efter jag kommit hem från sista dagen på radio one för detta året så blev jag överöst med jullekar, konstiga familjetraditioner och historier som jag aldrig hört innan eller riktigt var den del av förrän nu. Jag hade försökt hålla mig i bakgrunden så gott jag kunde men det var svårt att vara den osynliga när allas uppmärksamhet var på mig då jag fick hälsa på Carters nya tjej som bara skulle hälsa på snabbt innan hon skulle hem till Manchester.
Jag hade smugit ut till det lilla skjulet på baksidan för att göra klart Jacks projekt under natten för att avlasta lite stress. Det var något jag inte känt på väldig länge. Att en bil kunde ge mig terapi som inte en människa kunde. Under tystnad hade jag hållit på och meka hela natten och måste somnat på pallen vid arbetsbänken.
Med ett stön träffade jag marken och kollade förvånat upp då jag mötte två killar med oro i sina ögon. Det störde mig fortfarande att jag hade svårt att urskilja dem åt men just nu brydde jag mig bara om min ömmande svanskota.
”That's not the way to wake someone who just have slept five hours on a wooden stool.” muttrade jag irriterat innan jag tog mig upp med hjälp utav en hjälpande hand som sträckts ut.
”What are you doing here?” We all have been looking for you.” jag mötte Jacks ögon då jag kände igen hans stämma.
”Ehm...” jag försökte samla mina tankar och kollade mot bilen. ”Merry Christmas.” sade jag och pekade på bilen. Under tystnad tog jag mig för min rygg medan jag såg på då Jack granskade bilen.
”You did this?” frågade Carter efter ett tag, en aningen chockad.
”It's running just fine.” försäkrade jag. ”Tested the engine last night, you're gonna love it.”
”Thank you so much.” sade Jack fortfarande chockad innan han gav mig en hård kram. ”This, is better than your present, Carter.”
”You haven't even opened mine yet!” protesterade Carter sårat och jag kunde inte låta bli att flina åt hans min. Jack släppte greppet om mig och snart räckte Carter fram ett litet rektangulärt paket till mig.
”Merry Christmas.” sade han.
”It's from us both.” fyllde Jack i och sneglade irriterat mot sin bror.
”You really didn't have to give me anything.” sade jag osäkert men kunde inte direkt protestera mer än så då Carter tryckte paketet i handen på mig och jag höjde ögonbrynen mot honom.
”Oh, but we did.” sade han kaxigt och ryckte på axlarna och jag suckade tungt innan jag började pilla på tejpen. Snart drog jag fram en ask med den senaste iphonen och jag kollade irriterat på Jack.
”There's nothing wrong with my old phone.” envisades jag ännu en gång.
”The queen just called... She wants her phone back.” påpekade han retligt och jag spände ögonen i honom. Jag gav snart upp och kunde inte låta bli att le då de båda såg så roade ut över min reaktion.
”Thanks.” sade jag och gav dem varsin kram.
”Let's go inside, the rest of the presents are inside.” sade Carter glatt och det verkade inte längre som han var tjugofem.
”The rest?” frågade jag skräckslaget.
Juldagen handlade endast om en stor familj med massa människor som jag träffat för första gången. Det läskiga var inte att de var nya människor, snarare att alla visste vem jag var men jag hade inte en aning om vad de ens hette. Så fort de sade sitt namn så försvann det igen då jag var så koncentrerad på att komma ihåg mitt egna namn.
Cynthias föräldrar hade kommit in som en bulldoser, överlyckliga över att de äntligen fick träffa mig, även om jag är hundra procent säker på att de hade ingen aning om vem jag var för någon månad sedan.
Alla dessa låtsas släktingarna som kom därefter gav mig tvångstankar. De ville veta allt, och jag var inte redo att ge dem så mycket utav mitt liv som de bad om. Jag visste att de bara var nyfikna och ville väl, men det fick mig att vilja fly. Men jag försökte hålla mig till den mest ytliga informationen om mig själv och lät dem dra sina egna slutsater om resten.
Harry's point of view
”Harry! Harry! Look to your right!” fotograferna fyrade av sina kameror på löpande band medan jag försökte göra mig tillgänglig för alla som ville ha bild medan jag stod intill Zayn. Jag kände att ögonen började svida och den bländande känslan fick mig att blinka till ett par extra gånger. Louise arbete på mitt trötta ansikte var bra gjort men min rädsla för att mitt buttra humör skulle vara skina igenom var stor. Jag skulle bli tvungen att hålla mig i ett par timmar framöver utan att krypa ihop i fosterställning och känna mig som en mördare. För det var just det jag var, en mördare.
Jag följde resten utav killarnas rörelser för att ta oss bort från fotograferna och låta nya kändisar ställa sig i strålkastarljuset. Mina ögon kunde inte låta bli att skanna över den stora mottagningshallen efter den brunetta tjejen som jag så tydligt förstört livet för. Jag log lite mot de jag kände igen innan jag fortsatte skanna vidare genom folksamlingen.
”She's not here yet.” mumlade Louis bredvid mig utan att kolla på mig. Var jag verkligen så genomskinlig? Jag kollade på min kompis bredvid mig som tog in utsikten över scenen som vi kunde se genom en öppen dörr längre fram. Borden var nästan fyllda och folk stod upp i klungor och hälsade varandra välkomna innan de började göra sig redo för kvällens underhållning.
”Let's get inside and...” började Liam innan han stannade upp och jag kollade på min kompis för att se vad han höll på med. Han stod i sin kostym och kollade bort mot den röda mattan med ett snett leende. Jag drog förvirrat ihop mina ögonbryn och försökte rycka upp mig innan jag kollade bort mot entrén.
”Grace! Grimmi!” hördes det höga skrik från fotograferna medan de avfyrade sina kameror. Ett par svarta högklackade pumps med röd sula kunde ses genom slitsen på den långa svarta klänningen som pryddes med guldiga band upp till, ryggen var bar och avslöjade en tränad rygg. Hennes brunetta hår var svept över så att det endast hängde ner på ena sida och avslöjade ett par guldiga örhängen som hängde fritt i luften. De blodröda läpparna var i ett snett leende medan hon blinkade irriterat till ett par gången så att hennes långa ögonfransar snuddade vid hennes kinder.
Bredvid henne var Nick nästan jämnlång med svart kostym och hans hår var som det brukade. Han log brett innan han mumla något till den vackraste kvinnan jag någonsin sett. Jag fick syn på en liten röd handväska som han höll i och jag antog genast att den tillhörde Grace outfit.
”Close your mouth, Styles. You've had your chance.” Liam drog mig tillbaka till verkligheten och påminde mig om den bittra sanningen. Genast suddades mitt muntra humör ut och jag kände att mitt hjärta frös till is då de började gå mot oss med självsäkra steg. De pratade med varandra och Nick gav över handväskan till henne innan de båda skratta. Snart mötta jag hennes blick en aningen osäkert på vad som skulle hända. Hennes ögon sade allt, de var kyliga och gav mig igen känsla hur mycket jag än letade. Men snart förflyttades hennes ögon mot mina vänner och hon drog lite på de röda läpparna.
”Hey, guys.” sade hon med sin ljusa stämma som gav mig gåshud utav behag men jag förblev fastfrusen där jag stod. Killarna mötte henne med öppna armar och kramade henne hårt. Trots hennes långa klackar så var hon fortfarande några centimeter kortare än alla.
”How are you? Where are you staying? We have to catch up before we take off.” babblade Niall på och Grace skrattade till. Jag kände den ilande avundsjukan gå igenom min kropp och ett tag var jag nära på att be honom att backa från min tjej. Men jag hejdade mig snabbt då jag insåg mitt fel i min plan.
”I'm staying with my dad and his family.” sade hon och drog bak en slinga av hennes hår som störde henne.
”Your dad?” föll det ur mig och alla vände snabbt sin fokus mot mig. Jag såg att Grace hejdade sig innan hon kollade ner i marken och skrattade ut en suck.
”Yes, my dad.” sade hon utan att kolla på mig som om någon annan hade sagt frågan. ”They are really nice. So I am giving it a shot.”
”Good, that sounds amazing. You deserve a fresh start.” sade Zayn gillande och gav henne ett uppmuntrande leende.
Ett pipande ljud hördes från väskan och hennes manikyrerade naglar öppnade den röda väskan och plockade fram den senaste iphonen. Jag svalde hårt då jag kollade på medan hon granskade skärmen och drog irriterat ihop sina ögonbryn. Snar sökte hon upp Nick och viskade något i hans öra innan han nickade.
”I'll have to make a call. I'll see you guys inside.” sade hon och log ett vänligt leende mot mina vänner innan hon självsäkert gick bort mot ett högt runt bord längre bort där det var mindre folk. Hon såg irriterad ut då den andra svarade och det var tydligt vad hon mimade.
”Where are you?!”
”You are so screwed. Somebody will call dibs on her tonight.” mumlade Louis roat bakom min rygg innan resten skrattade lågt utav det han just sagt. Jag fick en klapp på ryggen innan alla började dra sig in i arenan.
Jag satt tyst under showens gång och kollade mot Grace bord som hon delade med tjejerna från Little Mix. De satt och babblade på och skrattade mellan de olika priserna presenterades och mellan de olika uppträdanden. Snart gjorde en bred och muskulös killen dem sällskap, Grace reste sig upp och kramade honom hårt och verkade knappt vilja släppa honom och presenterade honom snart för hennes bord. De alla skakade glatt hand med honom innan de fortsatte sin diskussion.
”Stop staring, it's rude.” viskade Liam bredvid mig och kollade tillbaka till vårt bord som var i full gång med en egen diskussion om golf tillsammans med Rita Ora och Cher Lloyd. När jag drog blicken tillbaka till Grace bord var hon borta, och det var även Nick. Jag gav upp efter jag skannat borden en gång och följde vår konversation så gott jag kunde utan att min nyfikenhet skulle gå till överdrift.
”Welcome to the stage...” började den manliga rösten i högtalarna och drog till sig våran uppmärksamhet åter igen. ”BBC radio one's own, power duo. Grace Sonenclar and Nick Grimshaw.” Den omänskligt vackra tjejen och Nick dök upp mitten på scenen och väntade på att applåderna och busvisslingarna skulle mynna ut. Jag sneglade bort mot deras bord och killen som tidigare smitit in busvisslade högt.
”Nick?” började Grace medan hon kollade mot monitorn som började rulla.
”Yes, dear?” svarade han med en allvarlig ton.
”How many times have you been on this stage?” frågade hon långsamt.
”Twice.”
”Oh, great. So you know how to do?” nick nickade snabbt och Grace suckade ut. ”I am a newbie so could you guide me through this?” hon skådespelade bra.
”We need to get ready.” viskade Louis och vi alla började resa oss under tystnad och började smyga bakom scenen där vårt band väntade på oss. Vi kunde dock höra och se fortsättningen på skärmen där bak.
”Of course, but...” började han obekvämt.
”W-What?” stammade hon fram medan hon sneglade åter igen mot monitorn.
”Well... We haven't talked this though, but I've snogged with all of my co-workers.” Grace stelnade till och pressade ihop sina läppar medan hon obekvämt kollade ut över publiken vilket fick alla att börja skratta. Hon fick snart syn på en kamera man vid scenen.
”Psst! I think my co-worker is broken.” väste hon fram och tog ett steg ifrån Nick. Alla började skratta åt den pinsamma situationen innan hon vände sig tillbaka mot Nick. ”You're not going to kiss me.” sade hon skämtsamt. ”But what if you kiss one of the winners of this years best group?”
”That sounds good.”
”Here are the nominees for best group.” avslutade Grace och alla vände sig till de stora monitorerna. Alla fem olika nomineringarna hördes och snart kom kameran tillbaka till duon som fick alla att le.
”And the winner is...” Började Nick och öppnade brevet innan han lät Grace som höll priset läsa, hon svalde en extra gång.
”One Direction!” utbrast hon med ett stort leende. Snabbt slängde vi över våra öronpluggar över axlarna innan vi tog oss ut på scenen och tog emot vårt pris. Niall fick en blöt puss utav Nick på kinden och alla började skratta.
Jag fick en snabb och stel kram av dem båda innan de snabbt drog sig till bakgrunden.
”Thank you so much!” sade Louis som höll i priset. ”We'd like to thank our management, our families and friends that have been supporting us along the way. And thank you to all our fans that are the most devoted fans in the world... Who should we more thank?” han räckte över micken till Niall.
”Thank you to our label and thank you for having us again.” publiken applåderade högt och snart försvann vi alla bakom scenen. Grace gick snabbt framför oss och försvann runt hörnet innan jag fick chansen att ropa till henne.
”Alright, does everybody have their mic?” jag vände mig mot en utav arbetarna som kollade så att våra öronsnäckor fungerade och att mikrofonerna var på.
”Yes.” sade alla fem samtidigt som vi hörde den kvinnliga rösten i högtalarna hälsa oss välkomna tillbaka på scenen och snart följe åter igen ett högt skrik och applåder. Vi tog oss tillbaka på scenen och satte oss ner på varsin hög pall som var utsatta till oss.
Jag mötte Zayns blick och jag log lite mot honom medan melodin började och applåderna tystnade.
Niall höjde micken mot hans mun och tog ett djupt andetag.
”I figured it out. I figured it out from black and white...” började han sjunga och jag svajade med till melodin medan jag kollade ut mot publiken som jag inte kunde urskilja längre, strålkastarna var så starka.
Snart var det min tur efter Liam och jag försökte tömma mitt huvud på allt drama.
”You and I. We don't wanna be like them. We can make it 'til the end...” jag kände orden fylla tomrummet inom mig då jag faktiskt önskade att denna sången var sann. ”Nothing can come between, you and I. Not even the gods above can seperate the two of us. No, nothing can come between you and I... Oh, you and I.” jag svalde hårt för att inte visa hur mycket texten påverkade mig och det var då jag mötte de vackra ögonen. Hon såg vit ut i ansiktet medan hon stirrade på mig där hon satt vid sitt bord. Denna gången vägrade jag släppa henne med blicken då jag inte var säker på om jag skulle hitta henne igen om jag lät min blick vandra iväg.
När refrängen kom igen sjöng jag automatiskt och denna gången kändes orden overkliga. Mellanrummet mellan oss var så tydligt att det var läskigt. Det hade gått endast någon vecka sedan jag såg henne sist men det kunde lika gärna varit år.
”Oh, you and I..” jag avslutade låten och applåder och busvisslingar tog över, det var först då jag släppte hennes ögon och tackade publiken innan vi snabbt föstes av scenen. Under lugn och ro tog vi av oss våran utrustning och de tackade oss innan vi tog oss tillbaka till vårt bord. Vi snirklade oss förbi alla borden under pausen och jag fick syn på de två tomma platserna vid tjejernas och Nicks bord.
”I'll be right back.” sade jag oroligt och förvånad över att de lät mig gå började jag ta mig fram till bordet längre fram. ”Where did she go?” frågade jag förvirrat de vackra tjejerna som satt och pratade lågmält med varandra. De kollade förvånat upp och granskade mig ett tag, men det var Nick som bröt tystnaden.
”She went home.” sade han och ryckte på axlarna och låtsades som att han inte brydde sig men det var tydligt att han var trött och sliten. Han kände mig tillräckligt bra för att veta att jag skulle inte ge mig. ”They went that way.” suckade han och pekade bort mot dörren som ledde ut till entrén.
”Thank you.” sade jag och gick med snabba steg bort mot dörren, jag ville springa, men vågade inte väcka uppmärksamhet. När jag drog upp dörren och tog mig ut i korridoren kollade jag mot den inglasade utgången där Grace gick med killen som hade lagt sin kavaj över hennes axlar. Hon hade tagit av sig de högklackade skorna som killen höll i och hon fick hålla upp klänningen med ena handen för att inte trilla över den.
”Grace!” Ropade jag och började gå snabbt mot dem. Endast killen kollade sig över axeln och jag hörde att hon mumlade något och de stannade upp medan jag tog stora kliv mot dem. Han föste henne bakom sig medan hon kollade bort, hon vägrade möta min blick då jag endast var några meter ifrån dem.
”She doesn't want to talk right now.” sade killen med en vänlig men samtidigt bestämd röst.
”Grace, please talk to me.” bad jag och ignorerade killen som täckte Grace med hans breda kropp.
”Just go Harry.” hörde jag lågt bakom den breda killen men jag vägrade ge mig, rösten var sprucken och sorgsen.
”Are you okay?” frågade jag oroligt.
”You heard the lady.” sade killen uppmanande och lade en stark hand på min axel och min fokus landade snabbt på honom. ”Go back inside.”
”I don't know who you are, but I'm her boyfriend...” började jag hetsigt och visste inte riktigt vad som flög i mig, men jag var redo att slåss. Men snart insåg mitt misstag.
”I think not, man. Go back inside.” uppmanade han mig igen och jag kände irritationen växa, utan att tänka på det tog jag ett steg närmare och slog bort hans fasta grepp om min axel.
Snart kände jag en hård knuff i bröstet och jag såg ner på den olyckliga tjejen som såg riktigt arg ut. Hennes smink hade runnit, hon hade gråtit.
”It's my brother, you fool.” fräste hon argt, med besviken blick granskade hon mig. Utan att säga ett ord till vände hon om och tog sig ut från arenan med hennes bror efter sig där en svart bil stod och väntade.
Dagens kommentar:
Hej, jag har fått frågor om jag kommer att avsluta Nightingale och JA, jag kommer att avsluta den så fort jag kan för att ta mig in på Undisclosed. Men så som det ser ut för tillfället kommer jag att få publicera dubbelt.
Nightingale - Kapitel 21
Snabbt började jag gå mot dörren och utan att säga något drog jag upp dörren och tog mig ut till Jack som hade gjort sig hemma i soffgruppen precis utanför. Han satt och läste en motortidning när jag kom ut och han sneglade upp på mig då jag gick förbi. Han såg chockad ut och det var tydligt att han var ovetandes om vad som precis hänt.
”Let's go.” ropade jag med en kall röst efter mig då jag redan var framme vid hissen.
”Gracie!” utbrast Nick när han fick syn på mig då hissdörrarna öppnades och jag tog mig in på radions vånig på måndagsmorgonen. Den minimala sömnen jag fått under natten gjorde mitt huvud dimmigt och tankarna var över allt då jag blev omfamnad av Nick som vägrade släppa taget.
”You can let go now.” mumlade jag lågt efter ett tag då jag insåg att det började bli väldigt obekvämt att stå i samma ställning såhär länge.
”I don't want to.” viskade han lågt och jag visste att han hade något i kikaren. Jag kravlade mig ur kramen och kollade på honom. Han såg själv sliten ut då han struntat i att fixa håret idag så det låg platt på hans hjässa, han hade på sig en långärmad tröja och jeans tillsammans med en halsduk, något som fick honom att se extra mysig ut.
”What have you done?” frågade jag instinktivt men samtidigt avvaktande.
”It's not what I've done. It's what you've done.” påpekade han och bet sig lite i läppen. ”Big boss Ben wants to see you.” Jag svalde hårt, jag borde inte vara förvånad. Klart Ben ville se mig efter att ha blivit fälld för brott, hamnat i fängelse, magiskt kommit ut ur fängelset efter två och en halv vecka där inne och nu var jag bland de levande igen.
”I'll pray for you.” var det sista Nick sade innan han pussade mig på kinden och med nedsänkt huvud tog sig in i radiobåset.
Jag sneglade bort mot den öppna dörren längst ner i korridoren. Studion var nästan tom då det var alldeles för tidigt för att någon skulle vara vaken här. Ett antal tekniker satt framför varsin dator eller höll på med några sladdar under tystnad men det var tydligt att deras headset tillförde ljus. Under tystnad tog jag mig snabbt mer för korridoren och knackade försiktigt på den öppna dörren innan jag kikade in i det lilla kontoret där Ben.
Den mörkhåriga mannen bakom skrivbordet såg ytterst trött ut där han satt i sin skrivbordsstol och kliade sig i pannan. Han kollade upp på mig och log lite.
”Come on in, close the door.” sade han vänligt och jag gjorde genast som han sade innan jag tog mig fram till hans skrivbord för att sätta mig ner på trästolen framför. Jag tog mig av min tjocka jacka och hängde den över stolsryggen innan jag uppmärksamt vände mig mot Ben. Han hade på sig ett par jeans och en ljus skjorta. Trots den enkla klädseln fick han mig att känna mig underklädd i min hoodie och jeans.
”How are you doing?” frågade han efter ett tag och jag som förväntat mig ett 'du är sparkad'-tal blev jag förvånad och försökte finna mig i den nya situationen som jag inte förväntat mig.
”I'm good.” sade jag och avvaktande.
”Good, it's been a hard couple of weeks for you.” sade han och log lite mot mig.
”A hard couple of months.” rättade jag honom och grimaserade.
”I understand.” Ben nickade långsamt innan han kollade ner i sina papper och nu kunde jag inte längre hålla mig.
”Am I going to get fired?” frågan flög okontrollerat ut och nu hängde den i luften, redo på att bli besvarad.
”No.” sade Ben bestämt till slut och jag kände att en tyngd släpptes från mina axlar och jag suckade lättat ut. ”I just wanted to know how you were doing. We are happy to have you back and we want you to present an award with Grimmy at the Brits this weekend.” jag kollade avvaktande på honom. ”You're back, and you need to put up a good front for the radiostation, and what better way to do so on a music gala, with your co-host!”
Jag nickade gillande och förstod hans poäng, jag hade varit frånvarande väldigt länge, och var tvungen att visa att jag faktiskt var levande. Trots att One Directions manangement varit i farten och mörkat allt så skulle deras lögner stärkas med att jag kom till en gala.
”I've never been to an award show, like ever.” påpekade jag smått nervöst och jag såg att Ben kunde inte låta bli och le även om han höll tillbaka sitt skratt så visste jag att det fanns där.
”Don't worry, Nick will fill you in and you are going to be each others date so no worries. I've been in constant contact with Harrys management and I've come to terms with them that you guys have to be nice to each other even though you might not talk to him. At least behave nicely and they have agreed on the terms that Harry is going with the lads and you are going with Nick. It will look like you're there with each other even though you're not.” han verkade ha allt under kontroll och trots att jag skulle bli tvingad till att vara i samma rum som Harry, så slapp jag i alla fall att han skulle behöva tilltala mig. Men det gick inte att undgå hur nervös jag faktiskt var över att vara i samma lokal som honom. Vi hade lämnat saker och ting i luften, ingenting var löst. Jag var fortfarande arg, sårad och minst sagt okontrollerat förtvivlad, jag visade bara inte det.
”Sounds great.” sade jag och tvingade fram ett leende.
”Oh, Grace. You need to try so much harder than that.” Ben log ett varmt leende och pekade på sina läppar.
”Got it.” mumlade jag fram innan jag reste mig upp och kollade ner på den vänliga mannen som jag just nu skulle kunna pussa skorna på för att jag fick behålla mitt jobb. ”Thank you for giving me a new chance.” sade jag tacksamt.
”No worries. Get back to Nick now before he goes bananas in there... I have a feeling that he thinks the worst is about to happen.” jag nickade då jag höll med, den stackars killen höll på att få en hjärtattack för den mista lilla stress han utsattes för. Och så som han var när jag lämnade honom... Låt oss säga att det var dags att gå tillbaka.
Jag började obekvämt ta mig snabbt mot dörren, smått orolig för min kollega.
”Grace?” hörde jag bakom mig. Jag kollade mig över axeln för att möta min chefs blick, om han såg mer lugn ut så skulle han vara död. ”It's going to get easier.”
Det skulle aldrig bli lättare, ju längre jag stannade inom samma arbetsområde som killen som dödade min syster desto svårare skulle det bli att gå vidare. Att konstant ha honom där och påminna mig om vad jag gjort för fel och hur jag alltid skulle få leva med det.
Mina tankar gick tillbaka till första dagen jag träffade Harry medan jag tog mig ner för korridoren till radiobåset.
”I've seen you before.” jag hade varit så förvirrad över mötet, dels över att jag sett honom innan, men trots att jag påpekat att jag sett honom på sjukhuset, så kändes det inte rätt. Jag kunde fortfarande känna den obehagliga känslan. ”Are you stalking me?” det var läskigt hur rätt jag hade, han måste ha förföljt mig. Det är helt orimligt att han skulle veta vem jag var, att jag var den han kört in i.
”I'm Harry.”
Jag skakade av mig tanken och tog mig in i radiobåset och startade mitt pass med Nick. För fem timmar så kunde jag faktiskt njuta utav mitt jobb, det var första gången jag skrattat på flera veckor och det kändes skönt att vara oberoende av någon. Jag har alltid varit den som bott hos någon annan och följt andras regler och trots att jag gjorde det samma nu så var det annorlunda. Det var inte främlingar, vänner eller pojkvän utan faktiskt min familj. Tro det eller ej så mådde jag faktiskt bra utav att ha dem i närheten. Att veta att de faktiskt brydde sig, eller jag hoppas i alla fall att de bryr sig och för tillfället var det inte något jag oroade mig över. De tog in mig som om vi känt varandra i fler år, vilket var underligt.
För att ha haft en natts minimal sömn och fem timmars arbete så var jag ovanligt pigg efteråt. Det var en ovanlig känsla för någon som oftast var trött.
”Would you like to take a coffee and just talk or something?” frågade jag Nick som kollade upp från sin väska. Han höll på att trycka ner sin vattenflaska och kastade alla godis papper i papperskorgen innan han rätade på sig.
”I'd love to.” sade han och log, ett par fingrar gick igenom hans bruna hår som vanligt stod rakt upp. Jag drog på mig min svarta vinterjacka och drog på mig min mössa innan jag rättade till min fläta jag klarat av att göra helt själv tidigare i morse.
”I like your hair like that.” kommenterade Nick medan vi tog oss fram till hissen.
”Thanks, I needed a way to not look like me when I took a taxi this morning.” sade jag och ryckte på axlarna.
”Yeah? Very innovative of you.” sade han smått roat över mitt sämsta försök hit intill att smälta in och inte väcka uppmärksamhet.
”It went really good to be honest, the man was about sixty years old so he knew nothing. And my family lives far outside London so nobody will ever find me there.” sade jag muntert. ”It's like a freaking ghostcastle.”
”Alright, Polly, calm your pocket down.” skojade Nick och jag kunde inte låta bli att skratta till då han var så uppenbart fäst vid Polly Pocket låten som han konstant spelade upp då en utav våra medarbetare tog sig in i vårt radiobås.
När vi kom ut så snöa det, det var riktigt kallt för att vara London, men det var också förståeligt. Vi var i slutet på December nu och på onsdag var det dags för julafton. Nick och jag skulle bli tvungna att jobba på julaftons eftermiddag men jag såg fram emot det. Ju mer jag jobbade, desto mindre slapp jag sitta hemma och grubbla över när jag skulle ta modet till mig att hämta upp mina saker från Harrys eller ens tänka hans namn.
Jag krokade arm med Nick medan vi tog oss ner för gatan, vi siktade på ett gulligt litet fik några kvarter där ifrån som visserligen var modernt, men samtidigt hade karaktär. Inredningen var väldigt ny och vi bestämde oss för att sätta oss uppe på den lilla inglasade ovanvåningen där det inte var så många som kunde se oss.
Nick beställde in te och jag tog en varm choklad med grädde uppe på toppen. Under tystnad tog jag en sked och högg av toppen av grädde innan jag förde den till munnen.
”What are you going to do for christmas?” frågade han uppmuntrande och jag kollade upp på min feminina killkompis som satt och rörde långsamt i sitt te.
”Just getting to know dad again I guess and his family. How about you?”
”Some friends usually get together on christmas eve and then being with family on christmas day. I'm going to roll down through London's streets work after my nanas dinner the twenty-fifth.” jag log mot honom och kunde se en rund Nick rulla sig igenom kontoret och hur jag skulle bli tvungen att använda en kofot för att bända in honom i båset.
”Who's the friends?” frågade jag istället, smått nyfiket men endast för att slippa hans frågor.
”Oh, same old, same old. Some high school friends and then usually Harry turns up and some other people turn up before they travel home to their own families...” han sneglade en aning på mig men när jag inte rörde en min så kollade han ut genom fönstret istället. ”... But I doubt he'll even call. He's been M.I.A. For a while now, probably back in Holmes Chapel over the holidays.”
”What about the Brits then?” flög det ur mig och Nick grimaserade.
”Oh, he has to show up for that one, he's in deep shit with the manangement already.” han skrattade bittert till och jag tog en liten klunk utav min varma choklad. Jag kände att grädden nuddade min näsa och Nick erbjöd mig en servett när jag satte ner muggen. Tacksamt tog jag emot den innan han började prata igen. ”So what do you think about the award show?” Jag tvekade ett tag, osäker på vad jag borde säga, jag var inte ens säker på vad jag tyckte om det hela. Bens sätt att framföra nyheten hade helt trubbat av mig och nu var jag osäker på om jag var lika lugn som jag varit tidigare.
”I don't know...” sade jag avvaktande och bet mig lite i underläppen. ”I don't really have an oppinion of it really.”
”Building a wall?” frågade Nick snabbt.
”Yepp.” svarade jag nicka hetsigt och han nickade förstående. ”A big fat brick wall.”
”Understandable, but at the same time, you need to talk about to so you can move on.” påpekade han och tog en ny klunk utav hans te, han grimaserade en aningen och jag antog att teet var fortfarande alldeles för varmt för att dricka.
”I've already moved on.” mumlade jag fram och vägrade möta Nicks blick, det var tydligt att han inte trodde mig. Tystnaden lade sig medan jag försökte få honom att förstå. Jag kanske inte riktigt hade gått vidare, men jag var fortfarande inte riktigt kvar på samma plats. Allt jag gått igenom, allt jag lyckats och misslyckats med har fått mig att tänka om. Nu var vissa saker inte lika viktiga längre.
”A man walks in to a bar.” börjar jag långsamt då jag försökte komma ihåg hur historien gick. ”He ordered a glass of water. The bartender looked at the man and pulled out his gun. He shot one time, and missed the man by an inch.” jag mötte Nicks blick då han försökte förstå vart jag ville komma. ”The man thanked him, gave the bartender a tip and took off.” Jag hade aldrig sett Nick så här förvirrad innan, han har alltid varit den med konstiga historier som jag inte fattade. Det var skönt att se att rollerna var ombytta. ”Why the thanks and why the tip?” frågade jag till slut och mötte Nicks blick. Han rättade till några hårstrån medan han tyst satt och funderade på frågan jag just ställt honom. Jag tog en ny klunk av mitt te och väntade på att han skulle svara.
”He had hiccups?” frågade han efter ett tag och såg ytterst osäker ut men sken upp som en sol så fort jag nickade.
”Life is all about response. I know that Harry wants me to contact him, tell him everything will be alright again. My friends wants me to be the same old Grace and start racing again, my dad thinks I'm okay with his past... The list is so long. But everything is dependent on how I respond. I won't contact Harry because I am still confused and trying to move on, I won't continue racing because that's not something that interests me anymore and I may not be okay with my father's past but I am most sertainly supportive of his future.”
Det var första gången jag såg Nick mållös men samtidigt väldigt förstående över vad jag faktiskt just sagt. Det kändes skönt att säga det ut högt, i huvudet var det en enda röra och att kunna säga det ut högt fick det att låta vettigt.
”Wise words, Cece.” sade han till slut och log mot mig. Det var det sista gången under hela tiden vi satt på fiket som vi tog upp Harrys namn och det var skönt att låta honom falla i glömskan återigen. Snart så kände även jag att energin började rinna ut och vi delade taxi för att ta oss hem. Under tystnad körde bilen norrut och vi slapp snart storstadstrafiken.
”So...” började jag när vi närmade oss Nicks lägenhet. ”About that award show. What exactly are we going to do?” bilen svängde in på en ny gata och stannade snart vid trottoaren som ett tecken på att vi var framme vid det första stoppet.
”We are doing a fun dialogue, presenting the nominees, reveals the winner and we are out.” sammanfattade han enkelt medan han räckte över några sedlar till chauffören som tacksamt tog emot dem.
”Alright.” sade jag och försökte lugna mitt inre. ”I'm so releaved that it has nothing to do with any of my past mistakes.” Nick tystnade och jag kollade på honom, jag hoppades på att han satt i halsen eller något och skulle snart säga att jag hade rätt men han kollade lagom olyckligt mot mig och lät hans hand strycka över min arm.
”Oh, honey. We are going to present the award for the groups.”
Efter jag bett chauffören att vända om och köra tillbaka in i London igen satt jag som fast frusen och stirrade rakt framför mig. Osäker på vad det rätta svaret egentligen var i denna situationen. Jag var så insatt i mina egna tankar att jag märkte inte ens att taxin stannat.
”Miss.” hörde jag från förarsätet och jag försökte skaka av mig faktumet att jag skulle behöva dela scen med en som praktiskt taget förstört mitt liv. Jag gav den stackars chauffören ett par sedlar och mumlade fram att han kunde behålla växeln innan jag snubblade ut på trottoaren framför det stora, moderna garaget.
Senast jag var här så vandaliserade jag och Dylan tegelväggen som var inne i gränden till höger om garaget efter att Jack hade nekat oss bildelar för femte gången.
Jag drog upp dörren in till en liten reception där en kvinna som såg ytterst chockad ut satt och knappade på sin dator. Receptionen var helt tom. Jag tog stora kliv fram till disken och stirrade frustrerat på den brunetta kvinnan med glasögon då hon inte verkade veta att jag var närvarande. Högt harklade jag mig för att få hennes uppmärksamhet och snart lyfte hon motvilligt på huvudet.
”Yes?” sade hon drygt och jag svalde hårt för att inte spotta henne i ansiktet.
”Where's Jack?” frågade jag vasst och var inte på humör för att vänta på ett svar.
”Have you an appointment?” frågade hon istället och kollade över sina glasögon på mig. Mitt tålamod rann ut och istället för att svara tryckte jag upp dörren till garaget som var stort och modernt. Killar runt omkring jobbade med sina projekt som rullat in under morgonen och snart drog jag tag i en killes arm. Han såg ytterst bestött ut då han kollade upp på mig.
”Where's Jack?” frågade jag irriterat och genast nickade han upp till den mörkbruna dörren längst bak. Jag kunde höra kvinnans irriterande röst bakom mig då jag med snabba kliv började gå mot dörren.
”Stop! What are you doing?” ropade hon efter mig medan hon ihärdigt följde med. Hon kom precis ikapp mig och drog mig i armen då jag öppnat den bruna dörren och vi snubblade in på ett välstädat kontor. Jack som stod vänd mot ett fönster och pratade i telefon, vände sig förvånat om för att se vad som just trillat in på hans kontor.
”Let go off me.” fräste jag argt och drog åt mig min arm från kvinnas hårda grepp.
”It's okay, Eliz. She's family.” väste Jack frustrerat så att människan på andra sidan luren inte hörde ståhejet som pågick. Jag kollade triumferande mot Eliz och log skadeglatt innan hon fnös och vände på klacken. Hårt smällde hon igen dörren bakom sig och jag vände min uppmärksamhet mot Jack.
”I'll have to call you back, Mike.” sade han och lade på. Jag väntade inte ens på att han skulle tilltala mig utan jag började babbla om hur jag skulle gottgöra Big boss Ben genom att göra denna tjänsten att presentera på galan och alla problem jag hade med att stå på scen inför en stor publik, min panik gick snart över till det faktumet att One Direction mest troligt skulle vinna det priset som jag skulle presentera.
Oroligt gick jag fram och tillbaka i hans kontor medan han under tystnad satt och lyssnade på mig i säkerligen femton minuter.
”Grace.” hörde jag i bakgrunden medan jag fortsatte prata. ”Grace!” jag stannade förvånat upp och kollade med stora ögon på Jack som just höjt rösten åt mig. Jag blinkade ett par gånger medan jag väntade på en fortsättning. ”Stop walking back and forth. You're creating a draft.” Med två stora kliv var jag framför hans skrivbord.
”They think I will be that close to someone who's a part of the 'Make Grace life a hell'- clan?!” utbrast jag. ”That's just crazy thinking! I could have presented the biggest balls- awards for all I care!”
”You don't watch award shows a lot, do you?” frågade Jack roat och jag spände ögonen i honom.
”Alright... Would it feel better if I came? I don't know what difference I would do, but I might be a good sidekick.” jag granskade den lugna killen noga medan han väntade på mitt svar. Hans blå ögon gled snart över till stolen som var snett bakom mig och jag satte mig motvilligt ner.
”That sounds... good.” sade jag avvaktande, osäker på vad jag skulle säga. Jag kom hit för råd och helt plötsligt hade jag fått en plus en till galan.
”Great, then I'll put it in my calendar.” sade han med ett leende innan han började knappa på sin dator. ”So now that you're here. Would you like to take some of our new cars for a ride?”
+25 kommentarer till nästa del! :)
Dagens kommentar:
Undisclosed Trailer
