Dreamcatcher - Kapitel 18

Previously on Dreamcatcher:

”Do you want to talk about it?” frågade Harry tveksamt.

”No.” svarade jag och slöt ögonen igen, jag snörvlade till igen och släppte ut ännu ett skakigt andetag. ”C-Could you sing to me?”

Tystnaden föll över oss och jag hörde en lampknapp på andra sidan innan jag hörde honom sucka befriat.

”Of course, love.” sade han lågt, det raspiga i hans röst förstärktes och jag väntade på att han skulle säga något mer men istället började han nynna på en melodi jag kände igen. ”Shut the door, turn the lights off, I wanna be with you, I wanna feel your love, I wanna lay beside you...”


 

 Jag vaknade av att solen lös in genom mina fönster och träffade mig rakt i ansiktet, frustrerat rullade jag runt för att undvika ljuskällan men det var meningslöst. Irriterat satte jag mig upp i sängen, jag var officiellt klarvaken. Min telefon låg på mellan kuddarna och förvirrat tog jag upp den, skärmen lös upp och visade att jag hade ett oöppnat meddelande.

 

From: Harry

”Guess you fell asleep, if you need anything. I'll be here for you. Oh, and I almost forgot, good morning, love ;) xx”

 

Alla minnen av att jag somnade till hans vackra röst flödade tillbaka in i mitt huvud, men även mitt bråk med mamma var oundvikligt att glömma bort. Jag hade aldrig haft ett sådant bråk med någon av mina föräldrar, någonsin. Skuldkänslorna fanns fortfarande kvar men jag ville inte göra någonting åt dem, jag ville inte möta min mamma då hon vaknade. Jag visste att jag skulle få konsekvenser av vårt bråk igår även om hon kanske skulle erkänna sina snedsteg så skulle jag vara den som fick ta stöten.

En instängd känsla kröp upp över mig och jag bestämde mig för att jag måste ut ifrån detta huset innan jag blir galen. Jag tog mig snabbt upp ifrån sängen och argt ignorerade jag min brist på syn då det svartnade för ögonen. Mina ögon granskade mig i spegeln och jag rynkade äcklat på näsan, det vita plåstret som var över mina stygn såg hemskt ut och försiktigt drog jag av det utan att försöka dra i några hår strån. Vilket inte gick så bra och jag svor tyst för mig själv då jag drog av det sista, stygnen såg fina och välgjorda ut innan jag lät mitt hår falla över dem så att man knappt kunde se dem.

Jag mig bort till min garderob och satte på mig ett par shorts, en hoodie och mina Vans, innan jag tog mig fram till fönstret, utanför höll solen på att gå upp över horisonten och jag kisade medan jag försökte skjuta upp fönstret tillräckligt så att jag kunde ta mig ut på taket. Stegen var täckt med bitar av mossa som lossnat från takplattorna men annars var den fortfarande rätt säker att klättra ner för. Jag hoppade den sista metern ner och hamnade i det fuktiga gräset innan jag började springa ut mot gatan och fortsatte neråt mot norra delen av London.

Det var mer eller mindre öde på gatorna förutom ett antal hundägare som var ute och rastade sina hundar, även ett antal var ute och joggade vilket jag aldrig skulle orka göra innan skolan började. Mamma hade gjort det klart för mig att jag skulle få stanna hemma tills avslutningen på måndag. Vilket betydde att jag kunde glömma att spendera de sista dagarna i skolan utan hemma med henne. Jag stannade upp med andan i halsen och kollade på det stora vitspacklade huset på andra sidan gatan som kikade upp över en stor, precis lika vit, mur.

Mina trötta ben började röra på sig igen och jag bestämde mig för att klättra över muren istället för att ringa på porten. Jag hittade snart ett träd som var tillräckligt nära muren för att jag skulle komma över den. Man kan väll inte riktigt säga att jag är duktig på att klättra då min klumpiga natur oftast såg till att jag hamnade på min bakdel och stannade på marken med båda fötterna.

Denna gången tog jag mig försiktigt upp i trädet och klättrade ut på en av de stadiga grenarna som sträckte sig närmast muren, med skakiga ben tog jag sats och satte mig snart på muren för att kolla ner på andra sidan. Jag hade inte tänkt så långt över hur jag skulle ta mig ner här ifrån, under mig fanns en trimmad buske som inte såg speciellt bekväm ut att landa på. Min blick kollade över alternativen jag hade men insåg att jag skulle bli tvungen att hålla mig till busken.

Jag knep ihop mina ögon och räknade till tre innan jag tog sats från muren och föll handlöst ner för muren, jag svor lågt över pinnarna som rev mig på rygg och mina händer, men annars klarade jag mig skadefritt. Snabbt reste jag mig upp och tog mig enkelt fram till ytterdörren.

Mitt pekfinger tryckte in knappen till ringklockan och jag väntade otåligt på att någon skulle öppna, när ingenting hände tryckte jag två gånger till. Snart hörde jag ett par trötta fötter på andra sidan, ett klickande ljud hördes från dörren innan den öppnades långsamt.

En morgontrött Harry stod tornades upp framför mig i endast ett par svarta boxers, hans rufsiga lockar var i en enda röra på hans huvud och det tog ett tag för honom att reagera.

”Grace?” hans raspiga morgonröst orsakade gåshud över min kropp. ”Do you know what time it is?” jag skakade på huvudet, men utan att svara på hans egna fråga gick han åt sidan som en gest om att jag skulle gå in. Jag passerade hans näst intill nakna kropp och jag vände mig snart mot honom då jag kommit in i hallen. Hans klädsel fick mig att bli lite osäker och jag började ifrågasätta över varför jag hade kommit hit. Harry kollade upp på väggen och jag följde hans blick till klockan i hallen, halv sex.De gröna ögonen som nu började piggna till vändes mot mig, de granskade mig en lång stund innan han öppnade munnen.

”How did you get over the wall?” frågade han förvirrat och höjde en hand mot mig, han drog ut ett antal löv ur mitt hår och jag grimaserade.

”You kind of need to move the tree outside.” påpekade jag och han skrattade trött innan han blev allvarlig igen.

”Are you alright? Has something happened?” frågade han oroligt och jag skakade hastigt på huvudet.

”No, no... I just... I don't want to be in my house when my mum wakes up.” erkände jag och Harry nickade långsamt innan han tog min hand i sin stora och började leda mig upp för trappan. Vi tog oss till tredje våningen som såg ut som en mindre suite.

”Stay as long as you like.” sade han långsamt innan han släppte min hand. Jag sparkade av mig mina skor innan jag tog mig fram till den stora sängen som var rummets centrum, jag satte mig på madrassen där lakanen låg stökigt uppe på. Mina ögon kunde inte låta bli att glida ner över Harrys tonade och tatuerade kropp, generat lade jag märke till att jag hade blivit upptäckt. Besvärat vände han sig om och öppnade en dörr in till något som såg ut som en gigantisk garderob. Snart kom han ut med en t-shirt till mig och en till honom, jag skakade generat på huvudet efter jag tagit emot tröjan som erbjöds till mig.

”You don't have to.” sade jag besvärat och kände att mina kinder hettade mer än någonsin.

”I don't want to make you uncomfortable.” konstaterade han och gav mig mitt favorit leende, jag skrattade lätt till och lät mina ögon glida över hans kropp innan de fokuserade på täcket i sängen.

”I don't mind the view.” erkände jag, nu kändes det som att hela jag skulle börja brinna av hur generad jag faktiskt var över de orden som kom ut ur min mun. Ett lågt skratt kom över rummet innan jag ryckte till utav ett par läppar som pressades mot min panna. Jag kollade förvånat upp och såg att han nu stod framför mig.

”I like when you blush.” sade Harry och lät hans fingrar glida över mina hettande kinder, hans fingrar stannade under min haka och lutade den uppåt mot honom, jag kunde inte undvika hans ögon. Ett litet leende kom över hans läppar innan han böjde sig ner, hans fylliga rosa läppar gav mig en försiktig kyss.

”The bathroom is over there.” mumlade han lågt och nickade mot en utav de mörka trädörrarna. Jag nickade och reste mig upp, argt kände jag att det svartnade för ögonen och jag greppade tag i det första jag fick tag i. Min lediga hand lade jag för mina ögon, jag tog ett djupt andetag och kände att mina ben höll på att vika sig men ett par starka armar lades runt om mig och satte mig bestämt ner på sängen igen.

”Grace?” hördes en orolig röst intill mig och jag lät min hand falla från mina ögon.

”I'm alright.” mumlade jag bara och försökte resa mig upp igen men Harry tryckte ner mig på madrassen.

”You'll change here, and I'll be right back.” beordrade han mig och jag blinkade till några gånger innan jag kunde fokusera på killen som satt bredvid mig, han höll fortfarande ett stadigt tag om mina armar.

”I promise, I'm alright.” sade jag och log lite mot honom men han gav mig bara en sträng blick innan han ställde sig upp och försvann ut genom dörren till hallen. Jag ställde mig frustrerat upp och bytte om till t-shirten han gett mig, det var ett tryck av ett band på framsidan på tyget. Snabbt vek jag ihop mina shorts och hoodie, jag satte mig under det fluffiga täcket och kollade mig omkring i rummet. Om jag inte varit ute idag skulle jag kunna tro att det fortfarande var natt ute då hans rullgardiner inte släppte in något som helst tecken på ljus.

De gräddvita väggarna var en stark kontrast till tapeten med guldiga växter som slingrade sig upp för den svarta bakgrunden. Man såg tydligt att det var en kille som bodde här inne då jag fick syn på en hög smutsiga kläder vid den flätade tvättkorgen. Rakt framför sängen satt det en stor plattskärms teve på väggen och under till fanns det ett avslagsbord som hade ett antal dvd fodral slarvigt lagda lite här och var.

En knackning hördes på dörren innan den raspiga rösten hördes på andra sidan.

”Can I come in?” hörde jag på andra sidan och jag kunde inte låta bli att le innan jag ropade ett klartecken tillbaka. Snart dök de mörka lockarna upp i dörröppningen, jag hade hoppats på ett leende från honom men jag såg att det var något som tog emot då han försökte le mot mig.

”Is everything alright?” frågade jag tveksamt och han nickade hastigt.

”Yeah, nothing that can't wait.” sade Harry och lade sig ner under täcket, han drog ner mig tillsammans med honom och jag gav ifrån mig ett litet kvidande läte då hans hand tog tag i min sida. Han skrattade lågt då han drog mig intill sig och släckte lyset, allt blev svart i rummet och jag kommer ihåg att jag kände tryggheten i hans famn innan jag somnade utan förvarning.

 

Jag vaknade upp utav att sängen kändes oroväckande stor och kall, mina ögon försökte fokusera i det mörka rummet men jag fick snart treva blint efter en lampa som kunde lysa upp det mörka rummet. Harry fanns inte längre kvar i sängen och förvirrat kollade jag mig omkring, långsamt ställde jag mig upp denna gången, jag tog på mig mina shorts men lät Harrys t-shirt vara kvar på min överkropp innan jag tog mig ut i hallen. Jag hörde en låg röst från första våningen och jag började ta mig tyst ner för trappan, ner till den stora hallen jag kommit in i några timmar tidigare. Harrys låga röst var upprörd och jag tog mig närmare dörröppningen till vardagsrummet för att höra vad han sade. Jag kikade in i det stora vardagsrummet och fick syn på den långa killen stå vid fönstret med ryggen mot mig.

”I don't want that for her.” sade han sammanbitet och jag kunde inte låta bli att känna mig träffad. ”Yes, but...” hans nu påklädda kropp såg spänd och frustrerad ut medan han höll på att leka med en penna, hans hår var uppsatt i en liten tofs på huvudet och jag kunde inte låta bli att le, han såg så söt ut trots jag bara såg hans rygg. Ett par slappa shorts vilade på hans höfter och ett vitt linne avslöjade en stark och tonad överkropp.

”I'll talk to her, but I need a securityguard here in a couple of hours. Yeah...” jag tänkte ta mig in i rummet men hade helt glömt bort tröskeln jag skulle behöva höja lite extra på fötterna för att ta mig över och trillade rakt ner på golvet med en duns. Irriterat satte jag mig upp och lade märke till att Harry stod framför mig och sträckte ut en hjälpande hand till mig.

”Yeah, you do that, I have to hang up. Yes, bye.” han lade ner sin telefon i fickan på hans shorts innan han hjälpte mig upp från golvet.

”You need a caution sign.” sade han roat och pussade mig på pannan, jag fnös irriterat till av hans kommentar vilket fick honom att skratta.

Harry flätade samman våra fingrar och ledde mig in i ett stort kök, den svarta och vita inredningen var ytterst modern och såg nästan nyrenoverat ut. Han hade redan dukat upp en brunch till oss på det höga matbordet som var omringat av fyra barstolar. Tystnaden lade sig över köket då han försjönk ner i djupa tankar, han satt väldigt spänt på sin stol och kollade ner på sin tallrik.

”You're tense.” kommenterade jag och han rycktes upp ur sina tankar. ”What's going on?” jag gav honom ett litet leende men han besvarade det inte. Han kliade sig lite i ögat innan han suckade, jag kunde inte låta bli att le när jag kollade upp på hans lockar som tyglats upp i den lilla tofsen på hans huvud. Försiktigt letades min hand över till hans större sin låg på bordet, jag kollade på då hans fingertoppar gick över baksidan på min hand.

”I'm sorry.” sade han lågt och jag kände att en klump formades i min mage. Han tog fram sin mobil och knappade lite på den innan han gav över den till mig. En bild på mig och Harry när vi stod utanför mitt hus för några dagar sedan då han varit hemma hos mig, dök upp på skärmen när sidan laddat klart. Oförstående kollade jag upp på honom innan jag kollade ner på bilden. Det var ytterst tydligt att det var jag på bilden då de hade fått ett perfekt tillfälle att fånga oss båda på bilden.

”That picture and a lot more of them are all over the internet.” sade han lågt och gned sig frustrerat i pannan. ”There are like twenty different journalists outside the gate that are waiting for me or you to get out of the house.” det tog ett tag för mig att förstå vad han just sagt, jag kollade ner på min äggröra som inte såg så speciellt tilltalande ut längre.

”What does that mean?” frågade jag förvirrat och bet mig lite fundersamt i läppen.

”It means that we just got outed over the entire world.” hans fingrar gick upp och ner över min arm medan han försökte hitta rätt ord till det han skulle säga. ”I have to ask you something, or Modest need the answer because... They need to know what to say.”

”O-Okay?”

”If you don't want this, then you have the chance to break up with me right here, right now. You could take the backdoor out and nobody will ever be bothering you again.” hans ord fick mitt hjärta att spricka lite i små bitar, jag knöt min lediga hand till en knytnäve och pressade den frustrerat mot min mun, jag skakade lite på huvudet. Jag släppte lite på trycket med min knytnäve och började nervöst bita på min tumnagel medan jag kollade på då hans fingertoppar fortfarande gick upp och ner för min arm och stannade vid mina knogar.

”No, I don't want that.” sade jag lågt och tänkte tillbaka på de senaste veckorna med Harry, trots våra olika åsikter och hur extremt bortskämd han kan låta ibland så har jag faktiskt inte mått bättre. Han har fått mig att ta fram allt det förflutna som jag hållit fast vid så länge och fått mig att släppa det, jag drog fram mitt silverhjärta ur tröjan och kollade ner på den under tystnad. Harry hade varit den första som fått mig att ta ett steg tillbaka och få mig att känna efter hur jag själv mådde, då jag prioriterat andras välmående först i flera år. Det kändes skönt att ha någon som vågade stå upp mot mig trotts min envisa natur.

Jag kom tillbaka till verkligheten och lät hjärtat falla ner innanför tröjan igen innan jag kollade upp på killen som nu granskade mig osäkert.

”I'm more worried about you,” erkände jag besvärat, jag ville egentligen inte ta upp detta, men på något sätt kändes det som om jag behövde det för att bekräfta att jag inte var den enda som skulle bli tvungen att binda mig till något oskrivet kontrakt. Han drog förvirrat ihop sina ögonbryn och den oroliga rynkan som hamnade mellan hans ögonbryn visade på att han var minst lika besvärad som mig.

”I know you past,” sade jag med en tvingad röst och fortsatte innan han skulle protestera. ”...Even though you say that the most of it ain't true. But there's still some things that are.” jag rynkade på näsan innan jag fortsatte prata med en låg och sansad röst som jag hoppades på inte skulle svika mig. ”I know for example your history with women are true. I just want to know that we're bound to the exact same rules like every other couple.” jag bet mig tveksamt i läppen innan jag skyldigt kollade upp på killen som satt på andra sidan bordet. Han såg sårad ut men också förstående, trots min osäkra blick hade han aldrig sett mer säker ut än någonsin. De gröna ögonen såg bestämda och omsorgsfulla ut, han drog lite på läpparna.

”I'm yours.” sade han lågt och log lite, de var mina ord han använde och minnena av den kvällen kom tillbaka då vi precis hade bråkat över hans svartsjuka sida. ”And you're mine.” fortsatte han, det kändes som vi hade kommit till ett beslut och jag kunde inte låta bli att le tillbaka.

”Come here.” sade han och svängde lite på stolen, jag gick runt bordet och blev indragen i en mjuk kram. Trots att han satt ner var han lika lång som mig och jag lutade mitt huvud mot hans axel. När jag rätade på mig lite jag lutade mig fram för att möta upp hans fylliga läppar i en ömsint kyss, jag slöt mina ögon och njöt utav stunden, försiktigt lade han sin tunga på min underläpp som han bad om lov att få komma in i min mun. Jag särade lite osäkert på mina läppar och snart lekte våra tungor med varandra. Harry fyllde mina sinnen med hans närvaro och allt annat kändes obetydligt för tillfället. Mina fingrar försvann in i hans lockar, jag kände hans händer trycka mig närmare hans kropp innan han drog armarna hårdare runt min kropp.

Vi bröt snart kyssen med en fjäderlätt puss, våra pannor lutades mot varandra medan jag långsamt öppnade mina ögon, jag kollade under tystnad rakt in i de gröna vackra ögonen.

”You're beautiful.” mumlade han lågt och jag kände att mitt hjärta hoppade över ett slag. Jag lutade mig bakåt för att dra bort mitt hår som hade börjat bli ett störningsmoment men Harry lät mig inte dra mig bort från honom utan stannade mig då det var några decimeter mellan våra kroppar.

”You're sort of beautiful too.” sade jag och han flinade, hans smilgropar poppade fram och fick mig att le.

”Sort of?” frågade han roat och jag gav ifrån mig ett litet fnitter.

”Yeah, right now you're more cute with that little tassle in your hair.” sade jag och drog lite lekfullt i det uppsatta håret på hans huvud. Vi båda brast i skratt och jag kände att den allvarliga stunden var borta. Jag började dra mig bakåt men Harry tillät mig inte utan drog mig närmare honom igen.

”Can't you just stay for the day? Or maybe forever?” frågade han med ett charmigt leende och jag gav honom en liten puss på kinden.

”I'd love to, but I have a mother to take care of.” sade jag, jag grimaserade innan jag släppte fram en tung suck.

”I'll drive you home.” sade han bestämt innan han reste sig upp, han pussade mig på pannan och började plocka av det som fanns på bordet.


+28 Kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 
Svar: Du behöver inte oroa dig för slutet, I've got something big for all of you... Och jag vet inte varför jag skrev det där på engelska! Det lät bara bättre så ;) 

 

Dreamcatcher - Kapitel 17

Previously on Dreamcatcher:

När jag dragit min kropp ur mitt chocktillstånd sträckte jag mig efter hennes arm och hon svängde runt för att se vem som vågade röra henne. Hon synade mig med en irriterad blick, hon vände sig om för att ta emot sitt körkort, hennes blandade ögonfärg lös upp utav de skarpa lamporna i taket då hon kollade upp på mig.

”Mrs. Sonenclar, this way, please.” hörde jag Mrs. Woods och släppte Mrs. Sonenclars arm.

”Y-You're Grace's mother?” frågade jag med skakig röst och uppspärrade ögon, hon skrattade bittert till innan hon vände sig om för att gå i den riktningen som Mrs. Woods visade.

”You can count on it.” sade hon kaxigt över sin axel med en elak röst innan hon försvann runt hörnet.


 

 Jag låg och kollade upp i taket i min egna säng, efter mamma hade tagit sig hela den mödosamma vägen från New York till London för att skriva ut sin dotter som egentligen borde kunna göra det själv, hade hon tvingat mig ner i sängen trots mina protester.

Då hon stormat in i sjukhusrummet och bett mig att plocka ihop mina saker, samt byta om till en mer ”anständig” klädsel, som om jag hade legat i den där fula sjukhusklänningen frivilligt, var det som om all luft tog slut.

Alice var stel som en gitarrsträng och lät bli att tilltala vår mamma som lika gärna kunde vara en vilt främmande galen kvinna. Emma och Felicia gav varandra varsin blick innan de log varsitt falskt leende mot mamma, hon gav dem ett extra kaxigt leende tillbaka.

”Hello, girls.” hade hon sagt med en numera amerikansk accent istället för den brittiska hon brukade ha.

”Hi, Kathrine.” sade de båda i mun på varandra innan de meddelade att de var tvungna att gå, jag gav dem en förstående blick innan de snabbt tog sig ut genom dörren. Ogillande rynkade mamma på näsan, något jag tydligen ärvt av henne.

”Underliga vänner.” muttrade hon surt och lutade sig mot väggen fullt upptagen med sin telefon medan jag fick packa ihop mina saker själv.

Jag ryckte till av att någon tappade en kastrull nere i köket och en svordom löd efter det, delvis var jag glad över att vara sängliggande just nu. Det betydde att jag slapp se min mammas ansikte hela tiden som nästan uttryckte irritation så fort hon kollade på mig. Jag fick känslan av att hon konstant kollade ner på mig med en avsky jag inte någonsin varit med om tidigare.

Alice hade stängt in sig på sitt rum utan att säga ett enda ord på hela vägen hem, men trots allt detta kunde jag inget annat än att tänka på Harry, om han hade det roligare än mig just nu eller om han fortfarande väntade på att jag skulle ringa honom.

Jag hade tänkt göra just det, men jag visste inte vad jag skulle säga, jag ville inte att han skulle få träffa min hemska mamma som uppenbarligen skulle ge honom en hård blick och ett äcklat uttryck ,så som hon hade gjort mot sina döttrar tidigare på sjukhuset. Jag ville inte förklara varför han inte kunde komma hit längre, varför jag var så frustrerad och speciellt inte göra honom mer orolig än vad han redan var.

För första gången på flera år övervägde jag faktiskt att krypa ur mitt fönster och in i poolhuset så som jag gjorde då pappa levde för att hålla Alice ockuperad. Fast denna gången skulle jag försöka hålla mig själv upptagen, försöka komma bort från min verklighet som kändes mer som en mardröm för tillfället.

Tystnaden bröts av dörrklockan och jag hörde mamma svära lågt i hallen innan hon öppnade dörren, jag hörde låga röster och jag försökte ignorera mammas arga ton till den stackaren som hade knackat på vid fel tillfälle. Lågt bad jag den som knackat på att springa så fort han eller hon kunde, jag trodde nästan det fungerat då tystnaden hördes i hallen men givetvis hade jag fel.

”Grace!” hörde jag mamma från hallen där nere, jag slöt mina ögon och hoppades på att detta bara var en utav de där stunderna då drömmar verkligen kändes som de var på riktigt. Men när jag öppnade ögonen igen låg jag på exakt samma plats och jag hörde en irriterad röst där nere.

”Ja!” ropade jag med en raspig röst, jag hade försökt låta bli att prata med henne vilket hade satt sina spår på mina stämband, de var minst lika trötta som vad jag kände mig.

”Kom ner hit, omedelbart!” fräste hon innan hon sade något till besökaren innan hon stängde dörren med en smäll. ”Grace!” röt hon nu och jag stönade arg till innan jag reste mig från sängen. Jag fick snabbt ta tag i sänggaveln för att inte trilla ihop då det blev helt svart för ögonen, något jag lagt märke till att det hänt allt ofta efter olyckan. Så fort jag återfått min balans och kunde se igen tog jag mig ner till min mamma som gick fram och tillbaka i den stora hallen, hon hade bytt om till ett par jeans och en svart topp som visade hennes tydliga moderliga kurvor. Argt kollade hon på mig då jag stannade vid foten av trappan, hon ställde sig en meter ifrån mig och kollade mig ursinnigt i ögonen.

”Varför är Harry Styles ute på vår veranda!?” röt hon argt och jag drog förvirrat ihop ögonbrynen då jag inte riktigt förstod varför hon var så arg.

”Därför han kanske vill träffa mig?” sade jag med en frågande röst, hon höjde ögonbrynen och skrattade bittert till.

”Jasså? Sedan när blev du en liten slampa?” frågade hon, jag blev chockad över hennes sätt att tala till mig och tappade talförmågan. ”Hela världen vet vad han håller på med, jag trodde inte du skulle falla så enkelt för den mest misslyckade personen som går på denna jorden just nu, näst efter Lindsey Lohan förstås.”

”Tack för att du kallade min pojkvän misslyckad, för enligt dig är jag minst lika misslyckad. Se, du borde bli matchmaker.” snäste jag irriterat.

Man såg tydligt att hon blev paff av mitt svar och jag hade chansen att fortsätta utan att hon skulle avbryta mig.

”Och bara så att du vet, han är inte den du tror han är så varför inte åka tillbaka från det hål du kom ifrån, och lämna mig och Alice ifred? Precis som du har gjort resten av året.” jag gav henne ett falskt leende innan jag rundade henne och tog mig ut genom dörren, jag drämde argt igen dörren efter mig.

För några sekunder stannade jag upp och gömde mitt ansikte i mina händer, jag gormade argt och försökte kväva all ilska jag hade innan jag tog ett djupt andetag och kollade upp för att möta Harrys oroliga blick.

De gröna ögon granskade mitt ansikte och allt jag ville var att han skulle hålla om mig men han rörde sig inte framåt. Frustretat marscherade jag fram till honom och stannade upp en halv meter ifrån honom, där han stod på verandan.

”Please, just hug me.” bad jag och kollade trotsigt upp på Harry som nu såg orolig ut då han kollade på min högra sida. Utan ett ord drog han mig tätt intill hans kropp, jag lät mina armar låsas fast runt hans midja medan jag kände att hela min kropp slappnade av då jag hörde hans hjärta dunka mot mitt öra. Våra hjärtan dunkade i samma takt, något som fick mig på helt andra tankar av någon anledning. Lättnaden sköljde över mig då jag andades in hans maskulina doft och lät den fylla mina sinnen så att jag inte skulle glömma den då jag skulle bli tvungen att gå tillbaka in i dödsfällan.

”I've been so worried.” mumlade han i mitt hår och jag kände att hans armar drog mig tätare mot honom, han tog ett djupt andetag och lät tystnaden falla över oss då vi bara njöt utav varandras närhet. Hans tonade överkropp trycktes hårt mot min mjukare figur, kombinationen gjorde att våra kroppar passade perfekt ihop.

”I'm sorry about my mother.” mumlade jag mot hans bröst och gömde mitt ansikte mot hans svarta t-shirt klädda bröstkorg.

”She seems...” Harry försökte komma på det rätta ordet och jag kollade upp på den lockiga killen då han tänkte. ”...nice.” avslutade han och jag skrattade till bittert, jag lutade min haka mot hans bröst då han kollade ner på mig, de vackra ögonen var precis som jag hade föreställt mig, de var fyllda av värme. Hans tunga fuktade hans fylliga läppar medan han granskade mitt ansikte noggrant.

”Did she say anything to you?” frågade jag oroligt.

”Don't worry about it, okay?” hans fingertoppar gick försiktigt över min kind. ”Right now I'm pretty worried about you, how's your head?”

”I'm fine, only a few stitches.” sade jag och grimaserade. ”Please, tell me what she told you? Because I don't want her to be the reason you'll run away from me.” jag kände oron stiga i min kropp, jag tror Harry märkte det då han lutade sig ner och strök sin näsa mot min, försiktigt möttes våra läppar i en fjäderlätt kyss.

”I'm not going anywhere.” mumlade han lågt, ett charmigt leende kom över hans läppar och gjorde att smilgroparna dök upp. ”I've missed you.” erkände han och mina kinder hettade av hans ord.

”I've missed you too.” sade jag generat och suckade.

”So you're not angry that I called the ambulance?” frågade han tveksamt och jag skakade på huvudet, jag lät mitt huvud tryckas mot hans bröst korg igen.

”No.” sade jag lågt. ”But I have to ask you something.”

”Okay, bring it.” sade han med en lekfull röst som fick mig att höja blicken åter igen.

”Don't come back here. Please?” min bedjande röst gjorde så att han rynkade ögonbrynen och den oroliga rynkan mellan hans ögon framhävdes. ”It's not that I don't want you here, it's just that my mother... She... She'll be gone in a week and I don't want you to meet her.” babblade jag snabbt på då jag hoppades på att han inte fått fel intryck på det jag bad om, en förstående blick gick sökte sig ner till mitt ansikte och pussade mig på pannan.

”You don't have to worry that I'll run away because of your mum.” sedan dök ett litet lekfullt leende upp på hans läppar igen. ”Your dad on the other hand, I would be terrified.” jag kunde inte låta bli att skratta över sättet han tänkte på men blev sedan allvarlig igen.

”It's not you that I am worried about, it's my mum.” konstaterade jag och grimaserade. ”I trust you, but not her. And she... I don't know what's going on really and I'm afraid of what she might do.” Utan att jag tänkt på det hade jag jagat upp mig och min puls ökade, irritationen om min mamma var tillräcklig för att starta ett vulkanutbrott vilken sekund som helst. En lugnande hand kupade min haka och vinklade upp den mot Harrys ansikte, han lutade sitt huvud ner mot mitt.

”Alright, don't worry about it.” hans mörka röst gav mig gåshud utav behag och det gjorde ont att behöva säga de orden jag hade på tungspetsen just nu.

”I need to get back in there before she'll do something stupid.” mumlade jag lågt, ett lågt skratt vibrerade i Harrys bröstkorg.

”I'll call you later before I go to bed and we can talk, okay?” sade Harry med en raspig och säker röst. Han gav mig en försiktig puss innan han släppte motvilligt taget om mig, jag kollade på då han tog sig till sin Range Rover som stod parkerad på andra sidan gatan. Han gav mig mitt favorit leende innan han hoppade in i bilen, med fjärilar i magen tog jag mig in i huset igen och försökte smyga upp till mitt rum men när andra trappsteget knarrade till flög mamma genast ut i hallen och gav mig en blick som sade att detta bråket var inte över.

”Vad är det du vill?” frågade jag förtvivlat och backade ner från trappan igen.

”Hur länge har den lilla romansen pågått?” hennes arga ton gjorde att alla fjärilar och kärleksfulla tankar inom mig dog. Jag tog ett par steg mot henne och synade min mamma med avsky, jag var så trött på att behöva stå ut med hennes drama som kom in i hemmet så fort något inte passade henne.

”Och när hade du tänkt berätta att du kör olagligt street race!?” morrade hon lågt, jag visste att den frågan skulle komma och jag bara skakade på huvudet.

”Du har inte rätten att fråga mig något personligt, den rätten försvann då du lämnade mig här hemma med Alice, ensam.” fräste jag.

”Läxa inte upp mig! Jag är den vuxna i det här hushållet.”

”Well, a newsflash for you mum...” jag betonade ordet 'mamma' extra hårt. ”Jag blev myndig förra året, jag har fått växa upp och bli vuxen för att du inte hade tillräckligt med nerver att ta hand om dina egna barn.”

Hennes ögon mörknade och gav mig en mordisk blick, jag visste inte vad hon skulle kontra med, men hon gjorde mig förvånad med att hålla tyst, och istället bestämde hon sig för att gå i en helt annan riktning.

”Du får inte träffa honom längre.” sade hon argt, jag skrattade bittert till och skakade på huvudet.

”Hörde du inte vad jag sa? Jag är vuxen, mamma.” jag bet mig i läppen och kände tårarna bränna bakom ögonlocken. ”Du var aldrig där för att se mig växa upp, så du behöver inte vara här nu och säga till mig om vem jag får och inte får vara med.” min röst svek mig i slutet och jag knep ihop mina läppar, jag tog ett djupt andetag och kollade in i mammas ögon för att bevisa hur besviken jag var på henne.

”S-Så, gör vad du vill, m-med huset, med alla pengarna. Släng ut mig, vad som helst, jag orkar inte bry mig längre.” jag snörvlade till och kände första tåren trilla ner över min kind. ”Men du förlorade mig stunden pappa dog.”

Tystnaden som föll över huset sade mig att det var dags att gå där ifrån, jag vände mig om och började ta mig upp för trappan, jag kände mammas ögon i ryggen men jag lät bli att vända mig om. Istället stängde jag dörren till mitt rum, vred om låset och lade mig ner i sängen igen. Jag lät ögonen vandra över taket och tårarna rann ner över mina tinningar, tyst snörvlade jag medan jag tänkte på pappa.

Första gången efter pappas död kände jag mig lättad, nästan befriad, det hade inte varit jag som dödat honom. Känslan av att befria mig från den tanken skapade en lättnad genom hela min kropp, jag vet att det var fel att skylla på någon annan, men först nu insåg jag att det var mamma. Hon hade tvingat oss hit, hon hade skapat allt detta genom att ljuga från första början.

Jag hörde ett par fötter upp för trappan och tog sig fram till min dörr, en låg knackning på dörren men jag lät bli att göra en ansats mot dörren.

”Grace, släpp in mig.” min mammas röst lät grötig men jag slöt ögonen för att stänga ute hennes röst, ännu en hördes innan ett par tysta fotsteg tog sig där ifrån över till andra dörren som jag hörde en ny knackning på.

”Alice?” mammas röst var frågande och orolig, jag försökte spetsa mina öron lite extra för att se om Alice skulle göra en ansatts till dörren, men det var lika tyst där som det var i mitt rum. Snar försvann min mammas närvaro, jag sökte efter något ljud innan jag ställde mig upp, tog av mig mina jeans och tjocktröja innan jag lade mig under täcket och släckte ljuset. Trots det dunkla ljuset som föll över rummet förblev jag vaken, jag orkade inte dra för gardinerna.

Tankarna som for igenom mitt huvud gjorde mig galen, de lät mig inte vara i fred, skuldkänslor över de hårda orden jag sagt till min mamma fanns där. Men de var inte tillräckligt starka för att jag skulle kunna gå och säga förlåt, för en del av mig sade att jag endast hade sagt sanningen om hur det låg till.

Vibrationen från min mobil gick igenom madrassen och väckte mig upp ur mina tankar, jag trevade blint med mina händer för att hitta objektet. Utan att kolla på skärmen tryckte jag på svara och stönade ett hej då jag inte alls var på humör att prata.

”Have I done something?” hörde jag Harry oroligt på andra sidan och jag stönade trött till igen.

”No.” mumlade jag till slut, min fokus gick till fönstret där jag kunde se att det var stjärnklart ute, jag lade mig på sidan för att kunna se ordentligt de små eldkloten som lös upp hela himlen tillsammans.

Tårarna kom tillbaka och jag försökte tränga undan dem så gott det gick men gav snart upp, jag snörvlade lågt till och släppte ut ett skakigt andetag.

”Do you want to talk about it?” frågade Harry tveksamt.

”No.” svarade jag och slöt ögonen igen, jag snörvlade till igen och släppte ut ännu ett skakigt andetag. ”C-Could you sing to me?”

Tystnaden föll över oss och jag hörde en lampknapp på andra sidan innan jag hörde honom sucka befriat.

”Of course, love.” sade han lågt, det raspiga i hans röst förstärktes och jag väntade på att han skulle säga något mer men istället började han nynna på en melodi jag kände igen. ”Shut the door, turn the lights off, I wanna be with you, I wanna feel your love, I wanna lay beside you...”


+28 kommentarer till nästa del :)

 

Dagens kommentar:

 

Dreamcatcher - Kapitel 16

Previously on Dreamcatcher:

Det kändes som om någon hade dragit ut mitt hjärta, oron över att det kanske var sista gången jag såg henne slog nästan ut all luft ur mina lungor och jag fick ta ett djupt andetag för att inte svimma. När jag kollade ner på den blonda tjejen bredvid mig gav hon mig en besviken blick och skakade på huvudet, Felicia började gå mot sin bil och jag hängde efter henne.

Under tystnad satt vi bara i bilen, hon gjorde ingen ansatts till att starta fordonet utan lutade bara sig tillbaka och slöt ögonen hårt. Jag hoppade förskräckt till där jag satt i passagerarsätet, då hon började slå på ratten och skrek ut sin frustration. Hon tog ett djupt andetag och vred om nyckeln som redan satt i.

”You have no idea, what you've done.” mumlade hon lågt innan hon trampade gasen i botten och började köra ifatt ambulansen.  


 

 Mörker. Det var allt jag såg, jag vände mig runt för att se vad jag låg på men det enda jag kunde se var ett bäcksvart mörker under mig. Min kropp gjorde ont och så fort jag rörde på mina armar föll hela min kropp i svåra krämpor som fick mig att kura ihop mig i fosterställning. Att vara här gav mig en ensam känsla, det var kallt, jag önskade att någon kunde hålla om mig, så fort smärtan försvann lade jag mig på rygg igen och kollade åt det hållet jag trodde var upp. Ovanför mig såg jag en stark stjärna lysa, den var ensam, precis som jag. Jag sträckte mig efter den men ångrade mig genast då jag kände smärtan återvända i min kropp, jag låg helt stilla och kollade upp på den ensamma stjärnan som verkade bli allt större och större. Snart insåg jag att den var på väg rakt mot mig och jag försökte dra min kropp bort från platsen där stjärnan skulle falla, men jag var för långsam och snart var den bara några meter ifrån mig.

Min kropp rycktes upp till verkligheten, stjärnan hade varit en sänglampa som stod ett bord bredvid sängen. Förvirrat drog jag ihop ögonbrynen, det där var inte min sänglampa. Försiktigt lyfte jag lite på huvudet för att kolla mig omkring. Jag var klädd i något som såg ut som en sjukhusklänning, de kala väggarna sade mig ingenting om vart jag var någonstans, det enda som fanns var en ställning som höll uppe den tjocka teven som stod på låg volym och visade ett gammalt avsnitt av Friends. En liten soffgrupp fanns vid fönsterna som var fördragna, Alice låg i en av de stora sofforna ensam, medan Emma och Felicia delade på den andra, det såg inte speciellt bekvämt ut där de höll om varandra för att inte trilla ur.

Ett litet leende kom över mina läppar då jag såg hur krampaktigt Emma försökte hålla sig kvar, då hon låg ytterst. Jag ryckte till av ett pipande ljud som jag lade märke till först nu, jag sneglade bakom mig och spärrade upp ögonen, apparaterna visade mina hjärtvågor. Mina händer följde trådarna ner till mina armveck, nålarna var skymda med vita plåster, mina fingertoppar fortsatte över mitt bröst och innanför klänningen. Små sugproppar satt fast över mitt bröst, frustrerat lät jag mig utforska min kropp efter skador och hittade snart något ovanför mitt högra öra. Det var en luddig känsla, något som kändes som ett stort plåster.

Skräcken över att detta faktiskt var verklighet, slog mig hårt. Jag kunde inte befinna mig på ett sjukhus, detta skulle bara göra saker värre.

Jag letade efter något löst och behändigt som man kunde kasta, jag hittade snart en fjärrkontroll på nattduksbordet, jag siktade mot Felicia men råkade träffa Emma som handlöst trilla ner från soffan med en duns. Ett stön hördes innan hon försökte resa sig upp men misslyckades.

”What the fuck...!” fräste hon, hon kollade argt upp över ryggstödet på soffan. Hennes gråa ögon vidgades då hon fick syn på mig, snabbt kravlade hon sig upp från golvet och kom fram till mig, hon kramade mig hårt.

”How do you feel?” frågade hon oroligt och kollade över på min högra sida som bekräftade att jag faktiskt hade min enda skada just där.

”I'm good, but why am I in a hospital?” frågade jag frustrerat. ”Have you freaking lost your mind!?” min höga ljudvolym väckte de andra två som kollade förvirrat sig omkring.

”It wasn't us.” försvarade sig Emma och höjde oskyldigt på händerna, hon gäspade innan hon försökte börja prata igen. ”Harry...”

”Harry was there?” avbröt jag henne. ”I told him to stay away.” Hon nickade besvärat och kollade på vår yrvakna kompis som ställde sig bredvid henne.

”I told him to get out of there, but he called the ambulance and I freaked out.” sade Felicia olyckligt och tog min hand. ”I'm sorry, I should have kicked his arse out of there, I should have done something.”

Jag kände ilskan över att Harry var anledningen till att jag var här byggas upp inom mig, det var inte hans sak att lägga sig i, speciellt inte efter att jag faktiskt litat på att han skulle hålla sig undan. Men det verkade som att jag hade fel, irriterat kollade jag på mina kompisar som trötta stod och granskade mig.

”Snälla, va inte arg på honom.” hördes från sofforna och jag vände mig mot Alice. Hon såg sliten ut precis som de andra två, men hon såg mer utvilad ut än vad mina kompisar gjorde. ”Han gjorde bara det han trodde var rätt. Jag skulle ha gjort likadant om jag inte visste konsekvenserna.”

Alice hade rätt, det är vad vi hade fötts upp till att göra, alltid försöka göra det rätta. I detta fallet var det att ringa ambulansen så fort någon skadat sig.

Det förvånade mig hur resonabel hon lät och fick mig att lugna ner mitt humör lite för att visa att jag inte alls var irriterad.

”Jag är inte arg.” försäkrade jag Alice och log lite tveksamt mot henne, hon visste lika väl som jag var jag var rädd för och det var inte själva sjukhuset. ”Det löser sig.” min röst svek mig och förtvivlat försökte jag ge henne ett brett leende, men det blev nog mer som en grimas.

Dörren till rummet öppnade sig och det tog ett tag innan någon kom in i rummet.

”Miss Sonenclar, your awake...” en rödhårig kvinna i vit rock uppenbarade sig tillslut i rummet.

”How bad am I?” frågade jag tveksamt.
”You have a few stitches above your right ear, otherwise you're good.” hon kollade mina värden och skrev ner på ett papper efter hand, hon puttade undan Emma och Felicia då hon skulle kolla mina hjärtvågor.

”So I'm free to go?” frågade jag lättat, hon skrattade bara till av mitt lättade ansiktsuttryck.

”Of course, later tonight. We just need to take the last few tests and then you're free like a bird.” hennes ironiska tonfall fick mig att rynka på näsan, men jag kunde inte låta bli att sucka ut, lättad över informationen hon just gett mig.

”The doctor will be with you in a few minutes.” informerade hon mig innan hon snabbt tog sig ut från rummet och stängde dörren efter sig.

”Well, that's good.” sade Emma lättat och log mot mig. ”But you look horrible.” jag himlade bara med ögonen, hon lät som sitt vanliga jag igen.

”What about school?” frågade jag oroligt och Felicia skakade bara på huvudet.

”Already taken care of. Don't you worry, okay?” uppmanade hon. ”Besides, nothing will happen the last week anyway and you know that...” hon blev avbruten av en mobil som vibrerade på bordet vid sofforna, Emma tog sig fram till telefonen med det rosa skalet och suckade då hon irriterat tryckte örat mot telefonen.

”No, you can't come up here.” fräste hon.

”Who is it?” mumlade jag lågt utan att ta ögonen ifrån Emma som borstade bort någon osynlig hårslinga från hennes vita linne.

”Harry, he's been checking up on you every hour.” viskade Felicia lågt. ”He wants to come up here, but we all know that it wouldn't be a great idea.” jag bet mig osäkert i läppen då jag inte riktigt visste vad jag skulle göra. Behovet av att höra hans röst var större än väntat, jag ville ligga i hans famn i sängen och mysa, jag ville ha hans armar runt om mig och säga till mig att allt skulle bli okej.

”Give me the phone.” sade jag högt till slut och Emma stannade upp, hon gav mig en irriterad blick. ”Please, I want to talk to him.” min bedjande röst fick henne att mjukna lite.

”Shut the fuck up, Harry. I am trying to think.” snäste Emma innan hon drog bort telefonen från örat. ”Are you sure?” jag nickade bara, jag saknade honom. Mer än vad jag trodde skulle göra, det hög till lite i sidan då jag tänkte på hur orolig han måste vara. Tveksamt tog sig Emma fram till mig och räckte mig sin telefon, jag tryckte den mot öra och hörde hans andetag.

”Hello, Harry.”

 

Harry's Point Of View

 

”Are you alright?” frågade jag oroligt, jag satt i Louis soffa. Han hade försökt få mig att sova då jag kom hem hit efter att polisen hade frågat ut mig och Felicia om vad som hänt. Felicia skötte det mesta pratandet, men jag fick aldrig chansen att öppna munnen då en advokat som skickats av management högg en utav poliserna som en kobra. Stackaren hade inte en chans att försvara sig och snart gav de upp och lämnade oss båda i fred.

Louis hade ringt Modest då han satt sig i min bil, jag var delvis tacksam, men också rätt så nervös inför det valet han gjort. Att blanda in management kändes inte bra, de ville inte ha problem, de ville bara ha pengar.

Då jag försökte hänga med upp till Grace hade Felicia gett mig en arg blick.

”Only family's allowed.” väste hon lågt, hon såg att jag tänkte protestera och öppnade munnen före mig igen. ”Her mother signed me and Emma up as contact persons if something went wrong, we're allowed, not you.” hon vände sig om och gick mot hissarna utan att säga något mer.

Louis hade hämtat upp mig och förde mig tillbaka hit för att hålla ett öga på mig, hans ständiga frågor om jag behövde något eller om jag ville ha hjälp med något började gå mig på nerverna. Eleanor var mer finkänslig och satte försiktigt ner en varm kopp te till mig, hon gjorde mig sällskap genom att sätta sig ner under tystnad i en utav fåtöljerna med sin egna kopp te och vi bara satt där under tystnad medan vi väntade på några nyheter.

Annars satt hon vid skrivbordet som stod i vardagsrummet och pluggade under tystnad, hennes närvaro var lugnande på något sätt.

”I'm fine, I'll get out tonight.” sade Grace med en trött röst, jag hade ringt snart tjugo gånger och varje gång hade Emma svarat med samma arga ton att Grace inte var vaken.

Det var skönt att höra hennes röst, att hon levde. Min oro hade nått nya höjder de senaste timmarna, att det faktiskt var sista gången jag sett henne då hon bars in i ambulansen.

”Really? That's great, love.” sade jag och suckade lättat ut, jag lutade bak huvudet i soffan och slöt ögonen.

”Love? Is that what you call me now?” frågade Grace roat och jag grimaserade, hon lät som sig själv, något jag inte riktigt varit beredd på att hon skulle göra. Helt ärligt, visste jag inte vad jag hade förväntat mig alls.

”Yeah...?” sade jag och skrattade till.

”I like that.” erkände hon, hennes röst lät generad och jag kunde inte låta bli att le för mig själv. Det var svårt att få henne att bli riktigt generad, jag kunde bara föreställa hur hennes vackra kinder hettade till över vår konversation.

”Will I ever understand what's so bad with you in a hospital?” frågade jag tveksamt. ”Apart from the obvious, of course.” lade jag snabbt till, jag hörde henne sucka lågt.

”Yeah, but not right now. I think that conversation would be better face to face.” påpekade hon, hennes röst lät trött.

”I could come and visit, we could talk and I could take your favourite candy with me...” babblade jag på, hon skrattade roat till.

”Do you even know my favourite candy?” frågade hon roat.

”I could only guess... Hmm... Ahlgrens Bilar?” testade jag.

”How did you...?”

”You're pretty obvious.” avbröt jag henne roat innan jag väntade på att hon skulle svara, att hon skulle säga att hon ville träffa mig men ingenting hördes, tystnaden lade sig. ”I could be there in like ten minutes.”

”No.” sade hon snabbt. ”I mean, I'd love to have you here but... It's better if you're not.”

”What is that supposed to mean?” frågade jag oroligt.

”It means that someone could see you, you were right, it's too early to let the public see us together.” hennes ton ändrades, det var något hon ljög om men jag visste inte vad det var. Irritation gick igenom min kropp men jag försökte dölja den, det oroade mig att hon ljög för mig men jag lät bli att säga något.

”You would tell me if something is wrong right?” frågade jag osäkert.

”Of course.” sade hon pressat. ”I've got to go, the doctor is here. I'll call you later.” lovade hon och avslutade telefonen så snabbt att jag inte kunde säga hejdå.

Frustrerat lade jag ner telefonen på bordet bredvid soffan och kollade på Eleanor som nu kollade nyfiket på mig.

”You're okay over there?” frågade hon och drog bak några slingor av sitt brunt hår som slitit sig från hennes slarviga fläta som hängde över hennes axel.

”Yeah, I think so.” sade jag och reste mig upp från soffan för att gå över till fönstret, utanför var det mulet och grått, man kunde inte tro att det var första dagen på Juni. Jag längtade tills man kunde gå ute utan att oroa sig för regn, det brukade så här års vara helt underbart behagligt väder, men det verkade som att jag skulle få vänta lite med att gå ut i endast shorts och t-shirt.

”You should get over there, I think they allow visitors by now.” föreslog Eleanor och kollade på klockan som hängde på väggen. Hon slog ihop sina böcker och fokuserade fullt på mig.

”I don't think she wants me there.” sade jag tveksamt.

”Of course, she wants you there! Come on, I'll drive you.”

Tveksamt kollade jag på min kompis flickvän som såg mer bestämd ut än någonsin, hon nickade mot ytterdörren, hon började gå mot dörren för att ta på sig sin militärjacka och fångade upp Louis bilnycklar.

Jag gick motvilligt med på att Eleanor körde mig till sjukhuset, hon bad mig att ringa henne när jag ville åka hem. Det slog mig att hon kanske ville få mig ur vägen där hemma så att Louis och hon kunde få lite egen tid. Men vänligt tackade jag henne och tog mig in genom skjutdörrarna till sjukhuset, ett antal rullstolsbundna blev körda igenom receptionen bort mot en annan avdelning. Ett flertal vitklädda unga män och kvinnor sprang stressat igenom den öppna ytan och jag fick värja för flera stycken av dem då de var så insjunkna i sina papper att de inte märkte att jag stod där.

Jag tog mig fram till receptionen och en mörkhyad kvinna satt bakom disken försjunken i en dator. Hennes glasögon satt långt ner på nästippen, hennes lockiga hår gjorde det svårt att se hela hennes ansikte.

”Excuse me.” sade jag lågt och hon kollade förvånat upp mot mig. Hon skannade mig innan hennes ansikte sken upp som en sol. Jag sneglade ner på hennes namnskylt, Mrs. Woods.

”What can I help you with?” frågade hon artigt och tog av sig sina glasögon så att de hängde i ett svart band runt hennes hals.

”I'm here to visit a patient, Grace Sonenclar.” jag väntade medan hon skrev något på datorn.

”Are you expected?” frågade hon medan hennes fokus förblev på datorskärmen.

”No.”

”Sorry, I can't help you.” sade hon uppgivet och kollade till slut upp mot mig igen.

”But ain't there visiting hours?” frågade jag förvirrat och drog en hand genom mina lockar som trillat ner i pannan.

”Yes, there are, sir.” sade Mrs. Wood, hennes röst sade mig att hon började tröttna på att ha mig här.

”Why can't I visit her?” jag vägrade ge mig, jag behövde se Grace.

”I'm sorry, sir. But there is no visitors allowed for Miss. Sonenclar.” försökte hon igen, men det var uppenbart att ingen av oss skulle vika sig.

”Do you know who I am?” jag hatade att uttrycka mig på detta sättet men jag tycktes inte ha något annat val än att låta som en diva. ”I'm Harry Styles.” sade jag högt och tydligt, jag kände ögon på oss och jag ångrade att jag hade höjt min röst. Ett irriterat skratt släpptes fram från hennes läppar innan hon skakade på huvudet.

”And I am the queen of England but I'm still not letting you through, Mr. Styles.” hennes ironi gjorde mig irriterad och jag gav henne en irriterad blick. ”Do I have to call security?” frågade hon, det var tydligt att det var ett dolt hot men jag skakade bara på huvudet och vände mig om, jag släppte fram en blond hårig kvinna. Hon såg bekant ut, hennes blonda hår var högt uppsatt i en hästsvans, hon var klädd i en strikt svart kostym. En grå skinnväska hängde över hennes högra axel, jag stannade instinktivt upp och lyssnade ordentligt då jag hörde henne prata.

”I'm here to see my daughter, Grace Sonenclar.” sade hon med hård och bestämd röst. Mrs. Woods bakom disken synade henne, den blonda kvinnans dialekt var tydlig och jag frös till is då jag såg likheten mellan Grace och den främmande kvinnan, de var i samma längd och deras honungsblonda färg på håret var det samma.

”ID, please.” sade Mrs. Woods och Graces mamma räckte över sitt körkort. När jag dragit min kropp ur mitt chocktillstånd sträckte jag mig efter hennes arm och hon svängde runt för att se vem som vågade röra henne. Hon synade mig med en irriterad blick, hon vände sig om för att ta emot sitt körkort, hennes blandade ögonfärg lös upp utav de skarpa lamporna i taket då hon kollade upp på mig.

”Mrs. Sonenclar, this way, please.” hörde jag Mrs. Woods och släppte Mrs. Sonenclars arm.

”Y-You're Grace's mother?” frågade jag med skakig röst och uppspärrade ögon, hon skrattade bittert till innan hon vände sig om för att gå i den riktningen som Mrs. Woods visade.

”You can count on it.” sade hon kaxigt över sin axel med en elak röst innan hon försvann runt hörnet.


+28 Kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 

Dreamcatcher - Kapitel 15

Previously on Dreamcatcher:

 Han hade slutit sina ögon och jag tog det som att jag kunde fortsätta utforska hur mycket jag ville. Mina fingrar fortsatte upp över hans bröst och över till en av de små fåglarna.

”They are incredible.” viskade jag innan jag lät min hand falla ner i vattnet. Jag kände snart ett par händer på mina höfter och jag kollade upp på killen framför mig som nu hade öppnat sina ögon. Hans vackra gröna ögon granskade mig utan att säga något.

”What?” frågade jag med låg röst, hans fylliga läppar kröktes upp i det där sneda leendet jag älskade.

”You're beautiful.”


 

 Gårdagen hade varit helt underbar, Harry och jag hade spenderat hela dagen hemma vid poolen. Åter igen fick jag reda på massa nya roande saker om honom som förvånade mig, jag börjar undra när han skulle sluta överraska mig med dolda talanger och egenskaper om sig själv. Dock hade jag en vana av att undra hur länge detta skulle hålla, känslorna fanns där. Men det som oftast brukar vara något vackert i min familj, brukade förvandlas till en mardröm på några sekunder. Jag hade en känsla av att något skulle komma emellan, våra olika livsstilar, att jag skulle bli trött på att förbli hans lilla hemlighet. Det var något vi inte pratat om, vad som skulle hända här näst, vi skulle inte kunna gömma oss i min trädgård eller på den ödestranden i resten av vårt liv.

Trots dessa tankarna, så puttade Harry enkelt undan dem genom att låtsas att han var en vanlig kille, något jag inte hade något alls emot. Han hade frågat vänligt om han skulle hämta upp Alice innan han åkte iväg till sin sånglektion, men jag tackade nej och bestämde mig för att ta en powerwalk ner till stranden då jag för en gångs skull hade tiden och viljan till det.

Alice hade kollat nyfiket på mig hela vägen hem och när vi var halvvägs hemma hade jag inte stått ut längre med hennes konstanta blickar och roade leende.

”Vad?” frågade jag och kollade ner på den mörhåriga tjejen som flinade upp mot mig.

”Inget.” var allt hon sade och försökte dölja sitt leende. Jag skakade bara besvärat på huvudet och försökte låta bli att le själv då jag faktiskt kände mig tio kilo lättare efter en dag med Harry.

Jag ryckte till utav att någon knackade på min fönsterruta och jag tryckte ner bilrutan för att se Felicia och Dylan stå utanför. Felicia såg hyfsat nöjd ut med resultatet på hur bilen lät medan Dylan hade ett oroande uttryck över ansiktet. London var täckt med mörka moln ovanför sig, klockan hade nyss slagit tio i tolv på natten. Prick tolv skulle racet genom Londons gator börja och jag kände att adrenalinet pumpade runt i blodet.

”What's the price?” frågade Felicia nyfiket.

”A couple of grand.” sade jag och flinade mot henne. ”That'll pay a part of my education.” informerade jag dem, Felicia nickade gillande och stötte till den buttra killen bredvid henne för att få lite respons från honom.

”You know, you only could have talked to your mum, right?” påpekade han. ”You live in a freaking mansion...”

”Shh!” fräste Felicia. ”You know that they can't know that.” hon nickade bort mot domarna som höll i både insatserna och start och målgången. Det fanns vissa regler man inte fick bryta och de hade kameror uppsatta över hela London för att se till så att man inte dem.

För att vara helt ärlig tror jag att de hackat sig in på Londons stadskameror, något de själva inte skulle erkänna om man frågade. De finns egentligen bara en enda regel som ständigt upprätthålls, om man blir tagen av polisen gör man rätt i att aldrig komma tillbaka hit. Trots att de hade stora muskler och pratade öppet om hur stora och starka de var, så var de minst lika rädda för polisen som alla andra.

”Where's Harry?” frågade Felicia istället och flinade mot mig, Dylan bara stönade och gick sin väg för att ställa sig längre bort och granska en utav konkurrenterna.

”I forbade him to come.” sade jag och ryckte på axlarna.

”Why not? I think it would be good for him to see that not everyone got enough money to spend on a private airplane or something too flashy.”

”No, I want him to stay out of this. And I can't take the risk by ending up in a hospital, you guys are the only ones who know how to handle if I'll break something.” påpekade jag, vi hade kommit på en plan över att hålla mig utanför sjukhuset. Felicias pappa var doktor och hade fått sy ihop mig ett antal gånger i hans kontor hemma hos Felicia. Självklart frågade han konstant hur jag kunde vara så klumpig, men jag låtsades som att jag hade cyklat och trillat istället för att faktiskt berätta sanningen. Sjukhuset gjorde mig alltid så nervös att jag aldrig skulle klara av att befinna mig i deras lokaler mer än fem minuter.

”Get ready! The race will start in five minutes!” ropade en utav domarna med blont hår, han hade piercat hela ansiktet och jag blev nästan illamående av att kolla på honom. Den stora biffiga killen bredvid domaren var antagligen hans personliga säkerhetsvakt för natten då han höll stadigt tag om väskan med pengarna.

”Good luck, and keep me conected on the handsfree.” påminde Felicia och tryckte på en knapp i taket innan hon gav mig en kram.

”I'm the first one over the finish line.” noterade jag med ett flin och Felicia nickande gillande innan hon drog iväg på Dylan som såg ytterst surmulen ut då han kollade mot mig, man såg att de hade en låg irriterad konversation innan de vände sig åt varsitt håll.

”Okay, the race is easy and simple, the first one back gets the money.” skrek domaren över motorerna som vaknade till liv. Det var tre andra bilar idag, något som var rätt ovanligt då det oftast var en mot en. Nu skulle man bli tvungen att räkna med att det blir trångt ute på gatorna. En mörkblå bil kördes av en tjej i min ålder, hon synade mig genom rutan och rynkade äcklat på näsan innan hon tryckte en prövande gång på gasen, i en gul bil allra längst bort fanns det en mörkhyad kille som satt och tuggade tuggummi så pass mycket att man nästan hörde hans smaskande enda bort hit. I den sista gröna bilen till höger om mig satt en rätt snygg kille, kanske några år äldre än mig, han höjde nyfiket på ena ögonbrynet då han fick syn på mig och instinktivt var det min tur att rynka på näsan.

”Ready...” började domaren och jag släppte på handbromsen. ”...Set...” jag lade i första växeln och kände dragningsläget. ”Go!” jag trampade gasen i botten innan jag började köra ut från gränden vi befann oss i och ut på den trafikerade gatan, genast hamnade jag bakom den mörkblåa och den gröna bilen. Jag kände mig rätt säker där bak ett tag innan jag kände att det började bli tråkigt, Romeo, som jag numera tänkte kalla den snygga kille verkade ta för lång tid på sig att växla, i nästa kurva ut på ett torg drog jag förbi honom. Tjejen var dock svår att ta sig om, hon täckte alla hålen som kom fram och blockerade fint i kurvorna.

”Liz, is there a chance to use an alley?” frågade jag och försökte fokusera på att inte köra över ett gäng med fulla killar.

”Yeah, take the next right, you'll see it.” sade hon pressat, min panna hamnade i djupa veck.

Snart kom vi ut på en öppen väg där bland ett villa område i norra London, det var öde och parkerade bilar stod uppradade på båda sidorna. Mina ögon hade vant sig vid farten och jag tryckte lite extra på gasen då jag såg att jag snart hade ett tillfälle att klämma mig igenom. Denna gatan hade jag kört flera gånger innan och visste exakt att det fanns en gränd som min bil precis skulle passa i. Jag såg tjejens förvånade blick då jag tvärnitade och körde rakt in i gränden med en ökande fart, tio sekunder senare kom jag ut på samma gata igen några meter före tjejen.

Jag hörde Felicia säga något och jag förblev förvirrad.

”What?” frågade jag med en pressad röst och bytte upp till sista växeln. Jag kollade i backspegeln för att se tjejens ögon mörkna och snart kände jag att hon kom alldeles för nära mig, jag retade henne lite extra genom att vrida lite på ratten så att hon kom snett bakom mig istället.

”No, nothing.” muttrade Felicia surt och jag suckade uppgivet.

Snart kom vi ut vid en park, tjejen kom upp jämsides med mig. Jag tryckte ner gasen ytterligare, tjejen gjorde likadant och jag kände pressen att komma före innan nästa kurva som skulle betyda att någon av oss skulle bli tvungna att bromsa. När det endast var några meter kvar innan kurvan låg vi fortfarande jämsides, jag sneglade nervöst på tjejen som gav mig ett elakt leende och vred på ratten så att hennes bil stötte in i min. Jag tänkte precis då vrida på ratten för att ta mig runt kurvan men det var för sent, kollisionen som tjejen hade orsakat fick min bil att värja åt fel håll, skräckslaget försökte jag räta upp bilen men det gick inte. Allt gick i slowmotion och det sista jag såg var en tegelvägg som jag flög okontrollerat mot.

 

Harry's Point Of View

 

”Are you sure we should be here?” mumlade Zayn lågt och rättade till mössan som jag lånat honom.

”Shut up, of course we should.” sade Louis kaxigt och flinade mot mig. Jag var glad över att vi hade samma klädsel som alla andra förutom att Louis hade fixat fram lite saker som vi kunde maskera oss med. Trots att det var totalt mörker ute bar vi alla tre solglasögon, något som normalt fall skulle väcka uppmärksamhet men alla var så uppslukade av att kolla på bilarna som skulle köra igenom London i natt.

”There.” mumlade jag lågt och pekade på den svarta bekanta bilen som jag sett Grace köra i tidigare.

”Nice ride.” konstaterade Louis lågt med en gillande min.

Den blonda tjejen som satt i förarsätet liknade Grace men hennes snälla och söta sida som hon haft då vi var tillsammans var som bortblåst. Hennes koncentrerade ansikte skrämde mig lite, man såg klart och tydligt hur hon fokuserade på att vinna över konkurrenterna. Felicia stod med den där andra killen, Dylan vid hennes bil och jag kände genast lusten att gå fram och putta bort honom. Så fort jag tänkte ta ett steg fram och råka avslöja vårt gömställe, greppade Zayn tag i mig.

”Not the right time to be jealous, brother.” påpekade han. Det var läskigt hur väl dessa killarna kände mig och jag andades lugnt ut.

”Let's take that anger to the gym tomorrow.” föreslog Louis och gjorde en high five med Zayn. De senaste dagarna hade Louis konstant pratat om att vi killar borde komma i form inför USA. Jag hade inte direkt något större att skämmas över men det skulle väll inte skada att lyfta lite tyngder och utöva lite boxning. Något som jag faktiskt blivit relativt fäst vid de senaste månaderna då det känts som att hela världen varit emot mig.

Snart försvann Felicia från bilen och ställde sig tre meter ifrån oss tillsammans med Dylan, det var uppenbart att de bråkade om något och jag tog några steg åt vänster för att komma närmare dem.

”You're seriously going to be angry tonight, of all nights!?” fräste Felicia och rättade till en öronsnäcka hon hade på högra örat, jag antog att hon hade kontakt med Grace på det sättet om något problem skulle uppstå.

”She's hung up on that dude, she should find someone more suiteable for her...” muttrade Dylan äcklat och jag fick bita mig i läppen för att inte brista ut i en ramsa full av svordomar.

”Like you?” avbröt hon och höjde på ögonbrynen. ”Face it, you like her. But you had the chance and you blew it.” snäste hon och vände sig bort mot den surmulna killen. Jag log för mig själv, Felicia gillade jag lite extra nu bara för det.

Men jag fick inte chansen att tänka längre innan bilarna vaknade till liv med varsitt morrande ljud och försvann snart ut i natten. Felicia drog sig snart bakåt i publiken för att inte synas allt för mycket då hon konstant mumlade något i mikrofonen till hennes headset. Jag drog mig tillbaka in mot killarna som diskuterade starten och undrade om det fanns några regler som sade emot att de kunde testa.

”One rule, management.” mumlade jag, medan jag fortfarande höll kvar mina ögon på Felicia strålade av lycka men försökte samla sig så fort att jag kunde nästan ha inbillat mig, killarna nickade förstående över min poäng. Felicia vände på huvudet för att leta reda på Dylan då hennes ögon landade på mig. Jag sänkte på huvudet och hoppades på att hon inte sett mig, men det var för sent. Mina ögon mötte hennes igen, hon gav mig en mörk blick innan hon tog sig fram genom folkmassan som väntade på att bilarna skulle komma i mål, hon skyddade mikrofonen med ena handen så att Grace inte kunde höra henne.

”You guys shouldn't be here.” fräste hon argt. ”If Grace'll see you she'll kill you, all three of you.”

”Chill, she won't see.” konstaterade jag uppgivet och log ner mot min flickväns blonda kompis som stönade irriterat till. Det var läskigt hur lika Grace och Felicia var, det enda som skiljde dem åt var att Felicia var kortare, men annars hade de exakt samma temprament.

”No, nothing.” sade hon snabbt i mikrofonen innan hon täckte över den igen. ”You guys better get out of here.” hon gav oss ett vakande öga innan hon vände oss ryggen för att prata till Grace igen. Hennes kropp stelnade plötsligt till och en rad svordomar föll från den arga tjejens mun.

”No, No, No!” Utbrast Felicia och vände sig mot mig med stora ögon. ”Grace! Grace, do you hear me!?”

Felicias uttryck fick hela min kropp att bli paralyserad och jag väntade på att hon skulle säga att det var ett skämt, men det kom aldrig. Skrämt kollade jag mig omkring och väntade på att hela världen skulle rasa samman men inget hände, allt gick så långsamt efter det.

”Damn it!” fräste hon och drog öronsnäckan ur örat innan hon började röra sig ut genom trängseln, killarna och jag hängde efter, snart fick jag tag i Felicias arm, hon vände sig argt om och granskade mitt ansikte. ”Go home, pretend you were here tonight, okay?” hon fortsatte med en snabb takt bort mot en äldre bil som stod parkerad några meter där ifrån.

”What's happening, is Grace okay?” frågade jag oroligt, jag försökte hänga med takten som Grace höll.

”Well, I have no fucking idea right now, we lost conection and that means she hit something.” stönade Felicia arg. Men hon behövde inte säga mer, jag sprang tillbaka till killarna som stod och väntade på mig några meter där ifrån.

”Come on, we need to find Grace.” sade jag snabbt utan att stanna, jag jogga bort mot Audin som stod parkerade längre bort vid vägkanten. Man kunde se hur förvirrade killarna var då de hoppade in i bilen. Jag ignorerade deras blickar och försökte låta bli att låta paniken ta över mig, jag var tvungen att se så att Grace var okej, rädslan över att hon skulle försvinna skämde mig. Hon var den enda som höll kvar mig på marken, utan mitt ankare skulle jag gå tillbaka till att vara den vilse killen jag var för några veckor sedan.

”What's going on?” frågade Louis, han drog av sin mössa och solglasögon för att studera mitt ansikte ordentligt, jag gjorde det samma innan jag startade motorn och tryckte gasen i bottnen under tystnad.

”Grace is hurt.” mumlade jag lågt.

Enkelt följde jag spåren i marken några mil upp till norra London där de snart tog slut och jag saktade ner farten. Det var inte svårt att hitta den bekanta svarta bilen som var intryckt i en tegelvägg, det rök ur motorhuven och hela förarsidan var mosad mot väggen.

”Call an ambulance.” sade jag snabbt innan jag nästintill hoppade av i farten och sprang fram till den totalt mosade bilen. Grace låg medvetslös över ratten och jag kände att mitt hjärta hoppade över ett slag då jag såg blod droppa ner på instrumentbrädan.

”Grace!” utbrast jag och öppnade dörren till passagerarsätet, jag sträckte mig fram över den medvetslösa vackra tjejen, med en skakig hand pressade jag ett par fingrar vid hennes hals för att hitta en puls. Jag slöt ögonen och koncentrerade mig extra hårt, utan att tänka på det snörvlade jag till då jag förtvivlat försökte hitta en puls på den medvetslösa tjejen.

”Please.” bad jag lågt, jag hittade snart en lätt och svag puls, något som indikerade på att hon levde men det var knappt.

”Open her seatbelt and we could take her out this way.” föreslog Zayn med en nervös röst, jag gjorde som han sade, försiktigt tog jag henne under armarna och försökte långsamt föra henne ur det mörka fordonet. Snart låg hennes medvetslösa kropp i min famn på asfalten några meter bort från den rykande bilen.

”Grace, please, can you hear me?” frågade jag med en darrande röst då jag försiktigt lade ner henne på asfalten och Louis erbjöd sin tjocktröja som huvudkudde. Det blonda håret spred ut sig runt hennes huvud som en aura då jag försökte hitta vart hon blödde, jag hittade snart ett jack vid hennes högra öra och jag drog av mig min t-shirt och tryckte den försiktigt mot såret som bara producerade mer och mer blod.

Jag ignorerade den kalla nattluften som smekte min nakna överkropp, jag borde frysa men min oro över den vackra tjejen som låg på asfalten värmde upp hela min kropp lite extra.

”When is the ambulance here?” frågade jag förtvivlat och slöt mina ögon hårt för att slippa se Grace i detta skicket, det gjorde ont att se hennes blod sippra ut i den hårda ytan under henne.

Några sekunder senare saktade ännu en bil in och ut hoppade en rasande Felicia, hon stormade fram till oss och satte sig ner bredvid Grace för att inspektera skadorna. Hon kollade frustrerat upp på mig.

”Didn't I tell you to get the fuck out of here? If the cops find you here you'll better have a good damn explanation.” fräste hon innan hon åter igen kollade över Graces skador. Hon granskade leder och potentiella nackskador innan, hon suckade lättat ut efter ett tag.

”Nothing big, thank god.” mumlade hon.

”Nothing big!? She's bleeding pretty fucking much.” nästan morrade jag argt fram. Sirenerna hördes i närheten och jag suckade lättat ut.

”Oh, no. You didn't!” sade Felicia med en ironisk ton. Mitt hjärta körde på övervarv, jag förstod inte riktigt hur hon kunde ta det så lugnt, snart kändes det som att jag skulle hamna i en mindre chock om ingen började föra Grace till ett sjukhus snart.

Felicia ställde sig upp, hon började gå fram och tillbaka innan hon drog upp mobilen. Hon tryckte objektet mot sitt öra och väntade några sekunder innan den hon ringde till svarade.

”Em, it's me. Grace is injured.” började Felicia och bet sig frustrerat i läppen då hon gav mig en sur blick, sirenerna kom allt närmre. ”Yeah, I would do that if Harry...” hon stannade upp och himlade med ögonen. ”Yeah, he is here, I have no idea how Grace will react. But he called the ambulance.” hon stannade upp och lyssnade på Emma som var på andra sidan luren. ”I know! What are we going to do!? We haven't enough time to make this look like something innocent and she needs my dad immediately.” när Felicia fångade min blick denna gången var hon i panik, precis lika spänd som jag, där jag satt på knä och höll Grace hand i ett hopp att hon skulle helt plötsligt hålla i min.

”Okay, meet us there.” Felicia avslutade telefonsamtalet precis i tid då en ambulans kom runt hörnet.

”Guys.” sade jag och på killarna som försökte vara till så god hjälp som möjligt. ”Take my car, and get home, I'll stay here. I don't think the management will like if all three of us got in to trouble.” de kollade osäkert på varandra innan Louis öppnade munnen.

”Are you sure? I mean, we could stay if you'd like. Screw the management, this is some serious shit.” jag himlade mina ögon över hans sätt att beskriva denna situationen, jag nickade.

”Go.” sade jag innan jag försiktigt lade ner Grace hand, jag gav dem mina bilnycklar och reste mig upp för att vända mig mot ambulansen som stannat upp. Jag och Felicia blev undan puttade av tre ambulanskillar med en sjukhusbrits. Vi kollade hjälplöst på medan de kände på hennes puls och satte över en syrgasmask över hennes näsa och mun.

”What happened?” frågade en utav dem och Felicia började sätta ihop en lögn som lät mer än trovärdig. Det förvånade mig hur snabbtänkt hon var och när killarna fick syn på mig höjde de ett roat öga men blev genast allvarliga igen efter några millisekunder. De bad oss att ta Felicias bil till sjukhuset och möta upp dem och polisen där, jag såg på då de förde in Grace i ambulansen.

Hennes vackra ansikte såg så fridfullt ut, de långa ögonfransarna vilade på hennes kinder och hennes fylliga läppar var särade i syrgasmasken. Allt jag ville se var de udda ögonen men de förblev slutna.

Det kändes som om någon hade dragit ut mitt hjärta, oron över att det kanske var sista gången jag såg henne slog nästan ut all luft ur mina lungor och jag fick ta ett djupt andetag för att inte svimma. När jag kollade ner på den blonda tjejen bredvid mig gav hon mig en besviken blick och skakade på huvudet, Felicia började gå mot sin bil och jag hängde efter henne.

Under tystnad satt vi bara i bilen, hon gjorde ingen ansatts till att starta fordonet utan lutade bara sig tillbaka och slöt ögonen hårt. Jag hoppade förskräckt till där jag satt i passagerarsätet, då hon började slå på ratten och skrek ut sin frustration. Hon tog ett djupt andetag och vred om nyckeln som redan satt i.

”You have no idea, what you've done.” mumlade hon lågt innan hon trampade gasen i botten och började köra ifatt ambulansen.  


+26 kommentarer till nästa del :)

 

Dagens kommentar:

 Svar: Herre gud, det har ju bara börjat! ;) haha!

 

Dreamcatcher - Kapitel 14

Previously on Dreamcatcher:

Det kändes som att vårt förhållande gick alldeles för snabbt fram, något som oroade mig. Känslan av närhet var så bekväm i närheten av Harry, vi var varandras motsatser men på något sätt så verkade det fungera. De två orden som jag funderade över ett tag kändes naturligt att säga, för jag menade dem. Men efter en stunds tvekande bestämde jag mig för att det fanns inget annat jag hellre ville säga till den krulliga killen.

”I'm yours.” sade jag lågt innan jag lade mig ner på hans bröst igen och slöt mina ögon innan jag sjönk ner i en djup och säker sömn.


 

 Grace ord fanns fortfarande kvar i luften då jag vaknade upp dagen därpå, solens strålar trängde in mellan gardinerna och gjorde att jag kunde se hela rummet klart och tydligt. Jag vred på huvudet för att se Grace ligga intill mig, hon höll hår i min arm precis som om hon hade en mardröm. Försiktigt vände jag på mig och drog henne in i min famn istället, hennes kyliga överkropp låg utanför täcket och kylde genom min t-shirt när jag tryckte henne mot mig. Jag lättade lite på trycket och lät min vänstra hand glida över hennes silverkedja, försiktigt fiskade jag upp den då den låg innanför hennes linne som hon hade på mig. Historien som hon berättat för mig tidigare igår gick igenom mitt huvud och jag grimaserade åt händelsen som hänt, det var uppenbart att hon saknade Sverige. Någon dag skulle jag ta med henne dit, jag svor lågt för mig själv att jag skulle hålla det löftet. Försiktigt släppte jag ner hjärtat i hennes linne igen innan mina fingertoppar gick över hennes vänstra arm, något som fick hennes ljusa hårstrå på hennes armar att resa sig. Snart stannade mina fingrar vid hennes ärr, försiktigt lät jag mina fingrar leka över förhårdnaden, något som fick henne att rycka till, lågt gnällde hon till och suckade mitt namn. Jag kunde inte låta bli att flina över hur mycket det faktiskt värmde att höra hennes säga mitt namn i sömnen. Mina fingrar frös till en stund och väntade på att hon skulle andas jämna andetag igen. Så fort hennes bröstkorg höjdes och sänktes jämnt igen lät jag mina fingrar stryka över ärret en sista gång innan jag drog henne tätt intill mig. Jag kunde inte förstå hur mycket hat jag hade byggt upp mot mannen som gjort det mot henne, han som skulle föreställa hennes pappa, en man som skulle skydda henne mot alla hemska saker. En man som skulle älska hans fru och tagit hand om sina barn, men istället ärrat sin dotter, tagit självmord och gett alla sysslor och allt ansvar över på hans dotter som han ärrat. Det äcklade mig att tänka att han skulle varit hennes pappa.

Jag var rädd för att jag inte skulle hålla inne mina känslor om jag träffade hennes mamma, det skrämde mig att jag skulle kunna visa mitt missnöje för kvinnan som uppenbart kom med Grace, som ett paketpris.

Mina armar hårdnade runt henne, jag verkar vara den enda som hade tänkt i den banan att ingen skyddar Grace om något händer, hon skulle sätta sitt egna liv på spel för sin syster men vem skulle göra det för henne? Jag rös till utav mina tankar och tänkte på racet som jag inte fick gå på i morgon, en idé om att trotsa Graces uppmaningar att hålla mig borta poppade upp i mitt huvud. Självklart tänkte jag inte genomföra planen ensam, Zayn skulle säkert gå med på att trotsa lagen med mig. Niall skulle vara alldeles för stirrig för att göra något förbjudet med, Liam strider aldrig mot lagarna och det skulle förvåna mig om han ens skulle låta mig genomföra det. Louis där emot verkade också en bra kandidat och hade tillräckligt med maskerad kläder för att försörja hela folket av Storbritannien.

Jag vaknade upp ur mina tankar då jag kände en varm rätt så liten handflata pressas mot min kind, jag insåg att Grace hade vaknat och jag log mot den blonda tjejen i min famn som liknande en ängel, min ängel.

”Good morning.” sade jag och log mot henne. Hon gav ifrån sig ett gnäll då hon sträckte lite på sig och puttade försiktigt min axel så att hon kunde lägga sig på mitt bröst.

”Good morning.” mumlade hon trött mot mitt tygklädda bröst.

Det kändes skönt att vakna med någon så här, inget hade hänt under natten och ingen extrem baksmälla. Att känna sig pigg och redo för vad dagen har att erbjuda oss, sedan är det bara ett plus att man vaknar tillsammans med en som man gillar och vill behålla i sitt liv. Jag hade inget emot att spendera flera sådana här tillfällen, speciellt inte med Grace.

”Grace?” hörde jag från dörröppningen och jag höjde lite försiktigt på huvudet för att möta Alice blick, hon log lite mot mig. Hon hade flip-flops och en klänning på sig, ett band runt hennes hals sade mig att hon hade bikini på sig under till. Grace muttrade något till svar innan jag lade mig ner i den mjuka sängen igen.

”Jag ska till stranden med några kompisar, kan du köra mig?”

Det störde mig lite över att hon pratade svenska men sade inget då det antagligen inte var något speciellt.

”När ska du dit?” mumlade Grace innan hon fick samla styrka för att dra sitt trötta huvud upp från mitt bröst för att sedan kisa mot sin syster.

”Om en halvtimme.”

”What are you guys talking about?” frågade jag nu ytterst nyfiken på vad konversationen handlade om, Grace suckade och gäspade trött.

”She needs a ride to the beach,” informerade hon mig och drog undan täcket för att ta sig upp ur sängen men jag fick tag i hennes arm och drog henne tillbaka.

”Let me do it, I could bring back breakfast.” föreslog jag och reste mig upp, Grace vackra ögon granskade mig som säkert såg lika trött ut som vad hon gjorde.

”You don't have to...” började hon, en liten hand gick igenom hennes rufsiga blonda vågiga hår.

”But I want to.” avbröt jag henne och gav henne ett snett leende, något jag upptäckt verkade mjuka upp den envisa tjejen. Hennes ögon gick från Alice till mig och sedan tillbaka, Alice ryckte bara på axlarna.

”Well, I need a ride so...” sade hon uppgivet, jag pussade Grace snabbt på pannan innan jag hoppade ur sängen, jag drog snabbt på mig jeansen som jag slängt på fåtöljen innan Grace skulle ångra sig. Ett stön hördes från sängen och såg att hennes ansikte hade begravts bland kuddarna, jag kunde inte låta bli att skratta lågt innan jag följde efter Alice ut ur huset.

 

Grace's Point Of View

 

Jag hade precis städat klart i köket och bestämt mig för att sätta mig ner ute vid poolen med en bok då jag hörde en bil köra upp utanför. Men istället för att öppna och välkomna Harry tillbaka tog jag mig ut på baksidan och satte mig ner i en solstol med en bok som jag funderat länge över att läsa ut. Jag hörde ytterdörren slå igen innan en lång mörk skugga kom fram vid glasdörrarna, jag brydde mig inte speciellt om att hölja blicken utan försökte fortsätta läsa. Snart satte sig Harry ner på solstolen bredvid mig, han hade varit hemma och bytt om till ett par shorts, en ny t-shirt och lagt till ett par solglasögon och en keps över de mörka lockarna som stack ut åt alla hållen. Jag fällde ihop boken och granskade killen nyfiket.

”I've got breakfast.” meddelade han med ett leende och höjde lite på påsen och mugghållaren han höll i.

”I'm starving.” erkände jag och lade undan min bok medan jag kollade på då han tog fram varsin baguette. Medan han hade fokus nere i plastpåsen började det klia i mina fingrar, jag norpade åt mig hans keps och satte den på mitt egna huvud.

”That's mine.” mumlade han medan han räckte mig en utav kopparna. De gröna ögonen granskade roat mig innan ett litet leende smög fram över hans läppar. ”It suites you.”

”Thanks.” sade jag och log tillbaka mot honom innan jag började äta på min baguette. ”So what are we going to do today?” frågade jag nyfiket innan jag tog en klunk av teet som fanns i min mugg.

”Well, I've a rehearsal to attend at five, so let's just hang out, maybe take a swim.” han nickade mot poolen, jag bet mig lite i läppen.

”You're going to America, right?” frågade jag och kisade mot honom, han satte upp sina solglasögon i håret och tog en klunk av det som fanns i hans mugg.

”Yeah, in two months to be exact.” jag nickade och funderade över hans svar medan jag bet mig tveksamt i läppen. Harry väckte mig upp ur mina tankar genom att lägga en hand på mitt ben och jag log mot honom i ett försök till att inte se allt för allvarlig ut. ”Don't worry about it.”

”Are you nervous?” frågade jag nyfiket, jag skulle aldrig klara av att stå uppe på en scen. Jag skulle fått en total blackout av att se alla ansikten vända mot mig, något jag antog Harry hade blivit rätt så van vid nu efter tre år i rampljuset.

”Always.” erkände han och jag höjde förvånat på ögonbrynen av hans svar, han skrattade till lågt av min reaktion. ”I'll never get used to that feeling before getting on the stage, it's new people everytime that is judging you up there, so the concerts are very different from each other.”

”But... I guess never someone in a concert telling you that you suck?” frågade jag tveksamt.

”Not really in the concert, but everywhere else there's always someone that doesn't like you, that think you are total shit. But then you need to think that you've got millions of others that love what you are doing. So there's two sides of the coin.” hans ansikte gick från allvarlig till road på några sekunder. ”And then there's people that throw things up on the stage.”

”Like what?” frågade jag och skrattade nervöst till.

”Like shoes, candy, stuffed animals and... Oh, and bras.” han flinade åt det sista ordet och jag kunde inte låta bli att släppa fram ett fnitter.

”Do you save them?” skojade jag roat och ett hjärtligt skratt föll från de fylliga läpparna.

”All of them.” skojade han och blinkade till mot mig. Harry drog bak några lockar och jag tog en sista tugga av den stora baguetten innan jag var mätt. Jag bestämde mig för att ta mig in och byta om till en bikini då Harry drog av sig sin t-shirt och sina skor, jag gick längs poolkanten då jag hörde ett par snabba fötter bakom mig. Innan jag fick chansen att värja från killen som kom rusande mot mig med endast ett par badshorts, hamnade jag i vattnet tillsammans med den krulliga killen. Förtvivlad över att mina kläder hade blivit blöta insåg jag att jag hade chansen att driva med Harry.

”H-help...” flämtade jag medan jag gurglade vatten och låtsades hålla mig över ytan med huvudet. ”I-I can't swi-im.” jag försvann under vattnet och kände snart ett par förtvivlade händer runt om min midja.

”I'm so sorry, I should have asked...” började Harry förtvivlat då jag kom upp över ytan, jag borstade bort mitt blonda hår som hamnat i mitt ansikte för att avslöja mitt flin.

”Got yah.” sade jag i ett skratt och det tog ett tag för honom att förstå vad jag just sagt, hans ögon spärrades upp.

”That's not okay!” utbrast han med undertonen att jag faktiskt hade lurat honom. Jag brast i skratt över hans ansiktsuttryck och kände att mina kläder blev allt tyngre av vattnet.

”I'll never get out of these clothes now.” stönade jag irriterat. Men av tidigare erfarenheter började jag dra av mig mitt linne under vattnet.

”What are you doing?” frågade Harry rätt så obekvämt och jag kollade trött på honom innan jag simmade in mot grundare vatten.

”It's a lot easier to get of the clothes under water.” informerade jag honom och log. ”You could just turn around if your not comfortable.” han höjde på ögonbrynen och flinade.

”You're not uncomfortable?”

”A little if you are staring.” påpekade jag men dök ner under vattnet för att dra av linnet. Snart kom jag över ytan igen med endast bh på överkroppen, enkelt drog jag av mig mina pyjamasbyxor medan jag försökte dra bort mitt hår som fastnat i ansiktet. Jag sneglade bort mot Harry som hade lite svårt att placera blicken på något lämpligt ställe men bestämde sig snart för att fånga upp min blick. Med ett plask landade mina dyblöta kläder på plattorna innan jag vände mig om och korsade armarna över bröstkorgen.

”You need to turn around.” informerade jag honom då jag skulle bli tvungen att ta mig från poolen och in i huset. Jag var inte bekväm med att ha ögon på mig då jag faktiskt skulle ta mig upp ur vattnet, jag var inte den med vackraste och smalaste kroppen. Det fanns kurvor och vissa otränade bitar av min kropp som jag inte var speciellt stolt över. Men istället för att göra som jag sade granskade han bara mig nyfiket och jag höjde på ögonbrynen medan jag väntade på honom.

”You know that you've got noting to be embarrassed about, right?” påpekade han och bet sig lite i läppen medan han granskade min kropp lite väl ingående, jag kände hettan nå mina kinder. Men utan att säga något gjorde jag en cirkulerande gest med mitt pekfinger för att få honom att vända sig om. Uppgivet vände han sig om och jag tog mig upp ur poolen men några meter ifrån glasdörrarna kände jag ett par ögon granska mig bakifrån. Jag skyndade på lite extra för att komma undan den ovälkomna uppmärksamheten Harry gett mig.

Snabbt drog jag av mig mina underkläder i mitt rum och bytte om till en svart och vit rutig bikini som jag köpte förra sommaren... Eller rättare sagt Emma tvingat på mig. Nu när jag tänkte efter så hade hon tvingat mig köpa minst vart tionde plagg i min garderob.

Innan jag tog mig tillbaka ut till Harry gick jag inom badrummet på förstavåningen för att hämta upp ett par nytvättade handdukar. När jag kom ut till poolen igen satt Harry på kanten och lät fötterna vara under vatten medan han satt försjunken i sina egna tankar.

Jag lade ner de vita handdukarna på våra stolar innan jag satte mig ner bredvid honom, jag granskade honom nyfiket. Hans fuktiga lockar droppade ner över hans rygg och bröstkorg, han gav mig ett litet leende men förblev tyst.

”You want to talk about it?” frågade jag och försökte trycka undan min nyfikenhet om vad han faktiskt tänkte på som tyngde ner honom så pass.

”Was it this side he...?” började Harry lågt och jag drog förvirrat ihop mina ögonbryn, men när jag insåg vad han pratade om gav jag ifrån mig ett förstående ljud. Genast dök scenen av mig, mamma och pappa upp här för ungefär tio år sedan, de oförglömliga bilderna var allt för bekanta fortfarande. Hans hand lades över min som låg mellan oss, den var mycket större än mig egna och täckte den helt då handen pressades mot min och tog min i hans.

”You can't think about it like that.” påpekade jag och suckade, solen hettade på våra ryggar, min bleka hy var en stor kontrast mot Harrys solbrända, något som sade mig att han redan hade smyg solat på någon tropisk plats. ”It will drive you crazy after a while, trust me.”

”But...” började han igen och jag skakade bara på huvudet.

”No.” avbröt jag honom och vände mig mot honom, jag tog upp våra sammanlänkade händer och vände på hans hand. Jag lät mina fingrar leka lite i hans handflata innan jag började prata igen. ”You have to think that it was the only thing that happened that night, that it was just a scratch... Still very deep... But only a scratch.” han grimaserade över min förklaring och jag tänkte ett annat sätt att förklara så jag inte lät allt för masochistisk.

”How much do you know about selfharming?” frågade jag istället och han grimaserade igen men ryckte lite på axlarna och jag tog det som att han visste lite i alla fall. ”If you cut too deep you can by accident cut off the artery...” jag lät mitt pekfinger glida över en utav de stora ådrorna på Harrys handled för att visa honom. ”... you'll die.” jag vände min hand och visade mitt ärr igen. Jag kollade upp på Harry för att granska hans uttryck, hans ögon vidgades då han kollade ner på min handled.

”You see how close that was?” mumlade jag lågt och suckade innan jag skakade av mig den allvarliga stunden, jag släppte Harrys hand och hoppade ner i det ljumna poolvattnet. Jag lade mig på rygg och granskade den blöta killen som fortfarande såg chockad ut.

”You have to think like it could have been worse, you have to think that I was pretty damn lucky. Otherwise you'll go insane.” sade jag och släppte till slut Harry med blicken innan jag dök ner och simmade ut till mitten av poolen där jag kom upp över ytan och slöt ögonen medan jag flöt på rygg. Jag kände min hud absorbera alla solstrålar som kom över min kropp och jag njöt utav känslan av att inte kunna höra det som hände ovanför vattenytan. Det gjorde mig nervös hur inblandad Harry hade blivit i mitt förflutna och i mina problem, det var bara ännu ett tecken på att det vi kände för varandra blev starkare, men också att det gick väldigt snabbt. En skugga föll över mig efter ett tag och skyddade solen, jag kisade för att se Harry ovanför mig och jag log lite mot honom. Hans ögon uttryckte sådan vördnad som jag aldrig sätt innan, jag kände fjärilarna i min mage vakna till liv och jag satte ner fötterna i bottnen. Jag kollade upp på den långa killen som hade vatten upp till midjan medan vattenytan var betydligt högre upp på mig. Försiktigt drog han bort en vattendroppe som rann ner för min tinning, jag bet mig försiktigt i läppen då jag lät mina ögon vandra över hans vältränade kropp. Harrys fysik var något ut över det vanliga, man såg inte riktigt tydligt men det var uppenbart att de fanns där då han spände sig. Tatueringarna som fanns över hans kropp gjorde mig allt mer nyfiken över vad de innebar, försiktigt lät jag mina fingrar glida över hans fjäril som var på hans övre del av magen. Konturerna av fjärilen var vackert gjorda, jag kollade upp genom mina ögonfransar för att se om jag kunde fortsätta min upptäcktsfärd över hans hud. Han hade slutit sina ögon och jag tog det som att jag kunde fortsätta utforska hur mycket jag ville. Mina fingrar fortsatte upp över hans bröst och över till en av de små fåglarna.

”They are incredible.” viskade jag innan jag lät min hand falla ner i vattnet. Jag kände snart ett par händer på mina höfter och jag kollade upp på killen framför mig som nu hade öppnat sina ögon. Hans vackra gröna ögon granskade mig utan att säga något.

”What?” frågade jag med låg röst, hans fylliga läppar kröktes upp i det där sneda leendet jag älskade.

”You're beautiful.”


+26 kommentarer till nästa del :)

 

Dagens kommentar:

 Svar: Random men likeable! :3 WIIIHOOOO

Dreamcatcher - Kapitel 13

Previously on Dreamcatcher:

”I'll go home and change, and then I'll come over to your place, alright?” sade han och log. Jag lutade mig modigt fram och gav honom en snabb och osäker puss, men snart drog jag generat tillbaka.

”Okay.” sade jag efter ett tag och han skrattade bara till och pussade mig på pannan innan han tog sina saker, han grävde fram ett par solglasögon i innerfickan på jackan innan han öppnade dörren. Blixtar och skrik startade och jag höll andan innan dörren stängdes. Först när låset vreds om vågade jag andas igen, jag var ensam.


 

 Det tog minst en timme för människorna utanför att inse att ingen mer skulle komma ut, lättnaden sköljde över mig då de sista bilarna åkte och lämnade mig ensam några minuter innan en svart Range Rover körde in på grusplanen och tutade en gång. Jag antog att det var Louis och tog mig ut vaksamt ur rummet och hoppade snabbt in i bilen där ett vänligt leende mötte mig.

Bilturen började pinsamt och väldigt tyst då jag inte riktigt visste vad jag skulle säga.

”So you and Harry are official now?” började Louis och jag försökte fokusera på det han sade.

”Yeah, I guess.” mumlade jag och bet mig lite i läppen.

”You want to talk about it?” frågan var förvirrande och jag visste inte riktigt vad jag ska svara eller vad jag borde svara.

”I'm not very good at any of this and I'm so new it's embarrassing.” jag gömde mitt ansikte förnedrat i mina händer, det lät ännu värre när jag sade det högt än när jag tänkte det. Ett skratt kom från Louis, jag kollade surt upp på honom men såg att han hade en vänlig min.

”Don't worry about it, Harry might get on your nerves sometime but he is a genuine sweet lad. He won't do anything if you don't want to.”

Det var inte riktigt det jag var orolig för, men jag förblev tyst och lät bli att säga något mer under hela bilfärden. Jag tackade Louis innan jag tog mig in i huset och blev utskälld utav Emma och Felicia, de hade skickat iväg Alice till en kompis, något som sade mig att de hade hoppats på att jag skulle göra motstånd. För att vara ärlig så visste jag inte vad jag skulle säga, hela grejen var så dum och skuldkänslorna över att ha skrämt upp Alice fanns där men jag kunde inte prata med henne. Lättat hörde jag dörrklockan ringa och jag ställde mig lättat upp då jag redan visste vem det var.

”Hey, where are you going!? We're not done here.” fräste Emma och skyndade efter mig ut i hallen innan hon rättade till sin klänning som hon hade på sig idag, hennes högklackade skor var allt för överdrivna för en vanlig vardag. Något jag visste att hon var medveten om men det syntes att hon inte kunde bry sig mindre om vad andra tyckte. Jag vände mig om och öppnade dörren åt Harry som log ner mot mig när han fick syn på mig.

”Hello.” sade han och gav mig det där sneda leendet som fick fjärilarna att vakna till liv i min mage, en stöt gick igenom min kropp och orsakade att min puls höjdes en aning. Han insåg ganska snart att vi inte var ensamma och kollade på Emma som stod med en rosig färg i ansiktet utav ilska medan Felicia bet sig nervöst i läppen.

”Am I interrupting something?” frågade han tveksamt.

”No.” sade jag samtidigt som Emma utbrast ett 'ja'. ”No, you're not.” förtydligade jag och kände mig lagom trött nu på mina kompisar. Jag förstod att de ville mitt bästa men jag var trött på att bli utskälld.

”They were just leaving, right guys?” jag spände mina ögon i dem och de båda suckade innan de nickade lite tveksamt innan de plockade upp sina väskor från golvet. Harry gick in i hallen och höll vänligt upp dörren för mina blonda vänner som såg mer eller mindre besvikna ut för att bli utslängda. Jag gav dem båda varsin kram innan de började gå mot dörröppningen.

”Call me later. We need to...” började Felicia då hon stannade upp och kollade över axeln på mig, hennes min var allvarlig innan hennes ögon sneglade upp mot den lockiga killen som stod som dörrvakt för tillfället. ”...talk.” avslutade hon innan hon gav mig ett nervöst leende.

”Alright.” sade jag och log lite mot henne innan hon vände sig om och skyndade sig ner för gången efter Emma som redan stod och stampade otåligt med foten.

Harry stängde försiktigt dörren och vände sig om, det var först nu jag kunde absorbera hans närvaro. En ny t-shirt prydde hans överkropp med ett tryck av någon seriefigur, den satt löst och ledigt på hans kropp men man såg tydligt att hans muskler var vältränade under. Ett par jeans satt enkelt på hans höfter och hela outfiten avslutades med ett par svarta Converse.

Snart insåg jag att jag stirrade och kollade generat bort för att samla mig, när jag snart vågade kolla på honom log han tillräckligt för att smilgroparna skulle dyka upp. Tveksamt sträckte jag mig efter hans stora hand och han tog ett stadigt tag om min mindre, han tillät mig att leda honom upp för trapporna. Vi kom in i mitt rum och jag släppte taget om hans hand innan jag tog mig fram till min garderob för att hitta en ny outfit under tystnad. Men efter ett tag vände jag mig hastigt om för att se Harry tagit en bekväm plats på mig säng medan han granskade mig.

”I was wondering...” började snabbt innan jag skulle ångra mig, nyfikenhet kom över hans gröna ögon och jag log lite besvärat mot honom. ”... Would you like to come with to the garage today? I think we'll be the only ones, but I need to get stuff redy for monday.” jag suckade lättat över att jag hade fått ut det jag skulle och skakade besvärat på huvudet... Grace, för guds skull, ta dig samman!

”I'd love to.” svarade Harry efter ett tag och drog bak några irriterande lockar.

”Good.” sade jag och log mot honom innan jag vände mig om för att ta fram ett par jeans och t-shirt.

”What's going to happen on monday?” frågade han nyfiket innan jag började gå ut i hallen.

”Race, there's a street race down town and I thought to earn some extra money.” sade jag enkelt och ryckte på axlarna innan jag lämnade en smått nervös Harry på min säng.

 

Jag drog fram mina nyckelknippa för att låsa upp garaget, mina fingrar letade efter lampknappen innan jag gick in i den stora lokalen och bjöd in Harry som gav ifrån sig ett förvånat läte då han såg hur stort det var.

”This is massive.” mumlade han medan han kollade upp i taket, jag skrattade lågt innan jag tog hans hand, något som började kännas skrämmande bekvämt och drog honom bort mot min bil som stod längst in. Jag satte igång radion på låg volym och tog av mig min tjocktröja som jag slängt på över axlarna innan vi åkt hemifrån. Harry hade fortfarande inte samlat sig efter min förra körning och insisterade på att köra, jag lät honom hållas då jag visste att han hade fel. Nyfiket vandrade han omkring och pillade på alla möjliga verktyg innan han satte sig ner på en pall bredvid bilen medan jag förberedde mig på att dyka under bilen för att kolla så att bromsarna fortfarande fungerade som de skulle.

”Could you give me a wrench?” frågade jag då jag hasat mig under bilen och lös med en ficklampa upp mellan delarna på bilen, jag kände snart ett tungt verktyg i handen på mig. ”Thank you.”

”So street race, huh?” började Harry tveksamt.

”Yep.” svarade jag kort innan jag satte ficklampan i munnen för att kunna använda båda händerna.

”Ain't that against the law?” jag hörde hans tveksamhet och spände det sista innan jag kravlade mig ut igen och fångade upp ficklampan med handen innan jag reste mig upp.

”Ehum... Yeah, you could say that.” sade jag och grimaserade, jag lade ner verktygen och kollade sedan mot honom, han såg ytterst tveksam ut och jag log lite för mig själv innan jag tog mig fram till honom. Försiktigt satte jag mina händer på hans lår, jag tvekade lite innan jag fokuserade på hans vackra ögon som tog andan ur mig.

”It'll be okay, it's been a lot lately and I need to...” jag valde mina ord noga, jag ryckte till då jag kände hans händer sättas på mina höfter medan han väntade på en fortsättning. ”... I need to let off some steam.”

”You don't need to do it, you know. You could run some laps out here, it's legal and it seems pretty fun actually.” Harrys ton sade att han försökte lätta på stämningen lite men jag gav honom bara ett uppgivet leende. Till slut suckade han då han insåg att jag inte skulle ändra mig. ”Could I at least come and watch? I would feel much better if I could be there.”

”I think you're forgetting who you are.” påpekade jag, jag fick luta bak huvudet lite för att fokusera på hans ansikte, trots att han satt ner på pallen så var han fortfarande längre än mig.

”No, I know who I am. I'm just worried.” försvarande han sig själv och jag suckade.

”You shouldn't be there, it's not your scene...”

”Not my scene!?” avbröt han mig och jag gav honom en irriterad blick.

”Yeah, it's really not your scene, and while we're at it, it wouldn't be good for your image to be seen with some of these people after all of your past misunderstandings with the press.” påpekade jag och jag insåg att jag hade träffat mitt i prick. Det var huvudanledningen till varför det inte passade att han skulle vara där. De gröna ögonen granskade mig ett tag, ett lurigt leende dök upp på hans läppar och lutade sig mot mig, försiktigt strök hans sina läppar över mina innan de börja placera pussar över min käke och ner över min hals. Mina ben höll på att vika sig då hans läppar gick över min känsliga punkt nere vid kroken av min hals, de fortsatte upp mot mitt öra, mina ögon slöts och jag njöt utav närheten jag fick. Hans händer flyttade sig från mina höfter och drog mig tätare då hans läppar nådde mitt öra.

”Please.” viskade han lågt och jag öppnade mina ögon och grimaserade, jag greppade tag om några utav hans lockar och drog lite extra för att få bort hans ansikte från min hals. Ett stön gick igenom Harrys bröstkorg och han kollade upp på mig.

”That's not fair.” påpekade jag trött och suckade, han putade ut lite med sin underläpp och jag skakade på huvudet. ”No. Not a chance you are going to be there.”

”Why not!? I could get undercover.”

”I could only imagine.” suckade jag och log lite upp mot honom. ”But still, it's a no. You could come to a real race sometime if you'd like, but stay out of this.” jag gav honom en snabb generad puss innan jag drog mig undan och fångade upp bilnycklarna som hängde på en krok ovanför arbetsbänken. Jag lät dem dingla på mitt pekfinger medan jag slängde ett nyfiket öga på Harry som förblev tyst och sur.

”Would it feel better if we took a lap?” föreslog jag och log prövande mot den lockiga killen som grimaserade över mitt förslag. Men han samlade sig själv och suckade uppgivet.

”Yeah, it actually would.

 

Jag har aldrig skrattat så mycket någonsin då jag kört, till att börja med var Harry på helspänn och redo för kollision vilken sekund som helst. Men efter ett tag verkade som att han började lita mer på att jag skulle vara redo för att göra en undanmanöver om det var läge. Det lättade mig att höra honom lova att inte komma i morgon, för min och för hans egna skull. Jag suckade trött ut då jag parkerade snabbt i garaget igen då dagen faktiskt började ta sig mot sitt slut. Vi släckte ner garaget och låste ordentligt om oss innan vi började ta oss tillbaka till parkeringen.

”Grace!?” hörde jag när vi rundade hörnet ut på parkeringen, Dylan hoppade ur sin bil och kom gående mot oss.

”Hey, what are you doing here?” frågade jag lite besvärat.

”I was going to ask you the same thing.” svarade han stelt och kollade på Harry som verkade växa på längden av någon anledning.

”This is Harry, Harry, Dylan.” presenterade jag dem och de gjorde ett handslag medan de spände ögonen i varandra. Jag kände mig plötsligt väldigt liten och betydlig då deras vassa ögonkast lika gärna kunde döda, en arm drogs runt min midja och drog mig tätare till Harrys sida.

”If I didn't know better it almost looks like you are getting ready for a sertain illegal street race tomorrow.” konstaterade Dylan besvärat innan han drog den irriterande blicken ifrån Harry och ner till min höjd.

”And why do you think that?” frågade jag irriterat, arg för att han kommit på mig eftersom jag visste hur illa han tyckte om dessa sorters race.

”Well, isn't that pretty obvious, a saturday, here... You're never here on satudays.”

”Of course I am!” försvarade jag mig själv. ”And besides, what does this have to do with you anyway?” han öppnade munnen men stängde den lika snabbt igen då han kom på att Harry stod precis bredvid mig.

”Don't worry, I'll keep her safe.” nästan morrade Harry fram och jag kände att chocken syntes på mitt ansikte. Det kändes som att jag hade missat någon uppgörelse om att de inte gillade varandra men jag lät bli att säga någonting om det.

”I'm sure you do. You were just here helping here.” snäste Dylan äcklat tillbaka och rättade till baggen som hängde på hans axel, han tog ytterligare ett steg närmare oss och jag kände att det var dags för oss att åka här ifrån innan någon skulle få åka till sjukhuset.

”Back off, mate.” väste Harry lågt och jag slet mig genast loss från hans grepp runt min midja innan jag ställde mig mellan dem.

”Let's go, Harry.” sade jag med hög och uppenbart irriterad röst. Frustrerat tog jag tag i Harrys hand och börja dra honom bort mot hans silvriga bil. ”See you on tuesday, Dylan!” ropade jag efter mig i ett försök till att göra en skadekontroll om hur illa till jag låg. Jag insåg rätt snabbt att jag inte skulle få ett svar, vilket betydde att jag skulle behöva reda ut detta missförståndet nästa gång jag träffade honom. Argt väntade jag på att Harry skulle låsa upp dörren innan jag surt hoppade in utan att yttra ett ord innan Harry stängde sin dörr och började fästa sitt säkerhetsbälte.

”What the hell was that all about?!” snäste jag argt innan jag vände mig mot honom.

”Fasten your seatbelt.” mumlade han bara surt innan han startade motorn. Sakta började bilen rulla och jag gjorde som han sade innan jag vände mig mot honom igen. Jag granskade hans profil, det störde mig att han var så vacker i alla vinklar, hans ansiktsdrag var i precis lagom proportioner, de fylliga läpparna, näsan, hans starka käkben.

”I didn't like the way he was talking to you.” mumlade han argt till slut då han körde ut i trafiken.

”He was only talking!” utbrast jag. Tystnaden föll över oss och jag försökte andas ut så lugnt jag bara kunde för att samla mina tankar. Efter ett tags tystnad dök en fråga upp inom mig som jag nästan skämdes för att fråga men kunde inte låta bli.

”Are you jealous?” frågade jag tveksamt, jag vågade inte kolla på killen som verkade krama livet ur ratten där han satt och spände sina muskler så jag trodde att han snart skulle bryta sönder något.

”No.” mumlade han mellan sammanbitna tänder och jag lät ämnet falla, försiktigt lade jag istället en hand på hans lår i försök till att lugna ner honom.

”There's nothing going on between me and Dylan.” fortsatte jag osäkert och Harry stönade frustrerat.

”I'm not jealous.” muttrade han surt och jag höjde upp givet på mina händer.

”Do you mind if we could pick Alice up?” frågade jag istället och Harry nickade, jag böjde mig fram och knappade in adressen till hennes kompis och lät bli att säga något mer under resten utav bilfärden. När Alice hoppade in i baksätet gav jag henne ett vänligt leende och vinkade åt hennes kompis som stod med stora ögon och stirrade på bilen.

”Have I missed something? You guys seem tense.” jag gav något mumlade svar innan jag lutade mig bakåt och bara väntade på att Harry skulle köra, men istället vände han sig bak till Alice och granskade henne.

”Do I seem jealous to you?” frågade han frustrerat och jag stönade irriterat till.

”I'm confused. Should I lie or tell the truth?” frågade Alice oroligt.

”Svara inte alls, snälla.” mumlade jag trött och slöt mina ögon.

”Stop telling her what to do.” snäste Harry och kollade uppmärksamt på Alice, jag kände hennes osäkerhet.

”A bit?” det lät mer som en fråga än ett svar. Men han nöjde sig med det och bestämde sig för att det var dags att köra hem till mig nu. Jag var lättad över att se det bekanta huset efter en tio minuters bilfärd med den mest obekväma tystnaden jag varit med om någonsin.

”Would you like to come in?” frågade jag efter jag gett husnyckeln till Alice så att hon kunde gå i förväg.

”Yeah, I'd like that.” sade han och smålog, jag kände att stormen var över och lättad tog jag mig ur bilen och började ta mig upp till huset, jag hörde Harry slå på larmet till bilen innan hans fotsteg kom allt närmare mig. Snart kände jag en hand i min, hans tumme masserade baksidan av min hand och krävde min uppmärksamhet, jag kollade upp och möttes utav en lättare mossgrön färg i hans ögon. Läppar pressades mjukt mot mitt huvud innan jag tog mig in i huset och Harry låste ordentligt dörren.

Resten utav kvällen bestämde vi oss för att kolla på film, en som Alice hade valt med omsorg. Vi beställde hem pizza och åt den framför teven, alla tre satt i soffan och jag satt i mitten. Jag lutade mitt huvud mot Harrys axel och lät en muskulös beskyddande arm läggas runt mig, Alice lade till slut sitt huvud i mitt knä och somnade innan slutet var över. Harry bar upp Alice till sitt rum medan jag plockade undan. Jag tog ut all disk i köket och plockade ner i diskmaskinen då jag kände hans närvaro i dörröppningen.

”I think it's time for me to get home.” mumlade han och jag vände mot honom.

”Please, stay.” sade jag och log lite mot honom, jag var generad över vad jag höll på att avslöja men jag kunde inte låta bli. ”My bed is slightly too big.” men istället för att flina gav han mig sitt sneda leende som alltid fick mig ur balans, det var något ärligt med det leendet som sade att han inte var den där uppstoppade personen som han var när vi träffades första gången. Han nickade medhållande innan jag stängde igen diskmaskinen och vi gick tillsammans upp till mitt rum. Jag bytte om inne på toaletten och hoppade snart ner under täcket tillsammans med Harry som redan låg ner bäddad när jag kommit tillbaka. Han drog mig försiktigt in i sin famn och jag kände mig som hemma, det var precis som att hans famn var skräddarsydd för mig, vilket skrämde mig. Det var oroväckande hur bekväma vi började bli med varandra.

”Could I tell you something?” mumlade han då mörkret lagt sig och jag trodde han sov.

”Yes.” sade jag förvirrat där jag låg med mitt huvud på hans t-shirt klädda bröst.

”I was a bit jealous.” erkände han och förödmjukelse kunde höras i hans röst men jag lät bli att säga något. ”I don't think you understand, how you affect the opposite sex.” jag orkade inte protestera då jag fortfarande var trött efter bristen på sömn, denna dagen hade känts som tre. Jag lät Harry fortsätta prata utan att jag avbröt honom. ”You're beautiful and I don't want to share you with anyone, definitley not with someone named Dylan.” hans röst lät plågad och jag kände att mina kinder brann av den rosa färgen då jag aldrig haft någon som uttryckt sig på det sättet innan. Jag var glad över att mörkret låg över rummet, men när jag höjde på huvudet för att kolla upp på killen som låg under mig kunde jag se konturerna av hans vackra ansikte. Det kändes som att vårt förhållande gick alldeles för snabbt fram, något som oroade mig. Känslan av närhet var så bekväm i närheten av Harry, vi var varandras motsatser men på något sätt så verkade det fungera. De två orden som jag funderade över ett tag kändes naturligt att säga, för jag menade dem. Men efter en stunds tvekande bestämde jag mig för att det fanns inget annat jag hellre ville säga till den krulliga killen.

”I'm yours.” sade jag lågt innan jag lade mig ner på hans bröst igen och slöt mina ögon innan jag sjönk ner i en djup och säker sömn.


+27 Kommentarer till nästa del :)


Dagens kommentar:

Dreamcatcher - Kapitel 12

Previously on Dreamcatcher:

”It's not what you think it is.” erkände jag och grimaserade, jag ryckte till då ett par långa fingrar gled över det.

”Then what is it?” frågade han oroligt men han kunde inte dölja en liten nyfiken ton.

”You never asked me how my father left.” påpekade jag och såg genast att han hoppade till en slutsats som var skrämmande lik sanningen, att min pappa hade något med ärret att göra. Han pressade ihop sina läppar och granskade ärret medan hans fingertoppar strök över det permanenta sträcket.

”How?” frågade han med en besvärad och stel röst.  


 

2003

 

Jag satt uppe på mitt rum och läste en bok i min fåtölj, orken att göra mina läxor fanns inte och tröttheten som fanns i min kropp efter en hel dags skolarbete fanns där. Vi hade precis ätit middag med mamma och pappa, något som alltid var plågsamt då tystnaden låg och tryckte. Det var bara en tids fråga innan de skulle börja bråka. Mammas blonda hår var uppsatt i en hög knut, hon hade fortfarande sin strikta klädsel på sig efter sin arbetsdag, pappa där emot var den totala motsatsen. Han såg ytterst trött och hängig ut där han satt, han var arbetslös och det enda han gjorde om dagarna var att klia sig på olämpliga ställen och dricka öl. Det var precis det han drack till middagen ikväll medan mamma drack vatten, åtminstone hoppades jag på att det var vatten.

”Har du sökt jobb idag?” hade mamma frågat med en ansträngd ton medan hon kollade på sin man som hade förändrats så mycket de senaste åren efter flytten hit.

”Nej, om vi flyttar tillbaka så börjar jag söka.” mumlade han trött och kliade sig i nacken.

”Du vet att vi inte kan göra det, jag har ett jobb att sköta.” mammas ton var iskall och vass, det brukade vara min signal på att jag skulle ta med Alice någon annan stans.

Nu satt jag här med en bok i knäet som jag inte ens brydde mig om att låtsas läsa, jag hade försökt läsa om en mening fem gånger nu och orden fastnade ändå inte.

”Du måste fan vara den trögaste människa jag träffat! Jag sliter som ett djur medan du bara använder upp pengarna på massa skit!” röt mamma där nere och jag väntade på att pappa skulle slänga någon arg kommentar tillbaka.

”Klart du sliter som ett djur, du knullar varenda kille på ditt jobb!” jag spärrade skräckslaget upp mina ögon över hans kommentar, det var dags att fly igen. När det första ömtåliga objektet föll till marken sprang jag snabbt ner längs hallen och in i Alice rum, hon höll för öronen och höll hårt i sitt gosedjur som skulle föreställa en kanin, dock var den väl använd och började se rätt så tilltufsad ut. Jag tog tag i hennes hand och började snabbt leda henne in i mitt rum, jag stängde dörren tyst innan jag satte mig ner på huk för att komma i samma höjd som Alice.

”Okej, Al. Vad du än hör, ignorera det okej? Det är inte viktigt.” sade jag med en försiktig röst. Hennes blandade färger i ögonen blev allt mer blanka ju längre tiden gick. ”Okej?” hon nickade till slut och jag tog hennes hand igen innan jag gick över till mitt fönster och öppnade upp det helt.

Försiktigt kröp jag ut på taket och tog mig försiktigt över till brandstegen som var några meter ifrån.

”Din tur, Alice.” viskade jag mot fönstret och snart dök hennes mörkhåriga huvud upp i fönstret. Denna metoden att ta sig ut ur huset utan att bli upptäckta började bli en vana och var absolut inte lika läskig nu som första gången. Försiktigt lät jag mina bara fötter möta den kalla rostiga metallstegen som ledde oss ner säkert på den fuktiga gräsmattan. Jag tog emot Alice och hennes uppstoppade kanin som hon alltid bar rundor på, innan jag tog hennes lilla hand i min och vi började gå tillsammans mot poolhuset. Bakom oss hördes porslin krossas och höjda röster. Det var andra gången idag mamma och pappa bråkade, det var uppenbart att de försökte hålla en enad front utåt men grannarna kunde klart och tydligt höra bråket som hörde inne i huset.

Ljuden fick mig att skynda på lite extra för att få bort Alice där ifrån, hennes ansikte var skräckslaget och jag önskade att hon skulle glömma bort det hon hörde. Snart kom vi fram till det mörka lilla poolhuset, jag öppnade snabbt dörren och låste ordentligt bakom oss innan jag föste fram Alice till det svarta pianot. Jag tände några julgransslingor på vägen som hängde på väggen och gav en härlig omgivning, besvärat satte jag mig ner bredvid Alice och tog upp skyddet innan jag kollade ner på min syster som nu snyftade lågt.

”Gör pappa illa mamma?” frågade hon lågt och drog bort en tår.

”Nej, nej. De bara... De bara diskuterar.” försökte jag och svalde hårt. ”Vad ska vi spela?” frågan var mer till mig själv än till Alice men hon brukade oftast komma med de bästa förslagen. Jag lät mina fingrar leka över tangenterna medan jag funderade ett tag, snart kom jag på en låt som jag hade varit helt fäst vid enda sedan den kom ut för några månader sedan.

”Ah, jag kan en!” utbrast jag och knuffade lekfullt till den lilla tjejen bredvid mig som höll extra hårt i sin kanin. Jag började skapa en melodi som jag kunde enkelt jag slöt ögonen och hoppades på att jag verkligen drömde, och att jag egentligen inte gjorde detta för fjärde gången denna veckan.

”I'm standing on a bridge, I'm waiting for the dark. I thought that you'd be here by now.” min röst brast på vissa ställen och jag tog ett djupt andetag innan jag fortsatte, jag försökte stänga ute ljudet som hördes utanför. ”There's nothing but the rain, No footsteps on the ground. I'm listening but there's no sound.” jag kollade ner på flickan som försökte koncentrera sig på mina fingrar men jag såg att fler tårar föll ner för hennes kind och jag tryckte lite hårdare på tangenterna. ”Isn't anyone trying to find me? Won't somebody come take me home?” jag kände själv att tårarna bakom mina ögonlock brände och jag önskade att de inte skulle synas, men självklart slet sig en loss. Irriterat försökte jag ignorera tåren som åkte ner för min kind och försökte spela högre.

”It's a damn cold night, Trying to figure out this life. Won't you take me by the hand? Take me somewhere new. I don't know who you are, But I... I'm with you...” jag svalde hårt då jag kände att min röst blev grötig, jag kollade ner på Alice och gav henne ett litet leende. ”I'm with you.” jag körde ett litet mellan spel och försökte harkla mig så gått jag kunde, jag hörde ett skrik från huset och jag kom av mig, jag stannade upp för några sekunder och jag hörde att de nu var ute i trädgården. Något slogs sönder och jag kollade ner på den lilla flickan bredvid mig, jag kände min puls öka och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, de brukade aldrig gå ut.

”Alice, stanna här, okej? När jag går ut, låser du dörren och öppnar inte förrän jag kommer och hämtar dig, okej?” beordrade jag Alice som nu grät förtvivlat, det gjorde ont att se henne så rädd. Men jag var inte rädd längre. Att jag satt här inne med min lillasyster och försökte få henne att glömma bort alla hemska saker som hände runt omkring henne medan hennes föräldrar med lite för mycket alkohol i kroppen snart skulle slå ihjäl varandra. Nej, jag var inte rädd, jag var arg och frustrerad. Jag ville inte leva såhär längre, trött på att spela på pianot varje kväll, trött på att försöka låtsas som att jag levde i en perfekt värld och jag var trött på att övertyga Alice samma sak. Adrenalinet kom in i mitt blod och jag rättade till mina pyjamasbyxor och t-shirten innan jag tog mig ut och stängde noga efter mig, jag väntade tills jag hörde låset klicka till igen från insidan. Jag vände mig om för att se mamma och pappa på andra sidan poolen, de stod mindre än en halvmeter ifrån varandra med glassplitter vid deras skor. Det mörka glaset kom från en vinflaska och den nästan svarta vätskan låg i pölar på de stora plattorna.

”Ta tillbaka det där.” väste pappa med en mörk röst, han som brukade vara snäll mot mig och min syster, han var inte längre samma man när han var arg. Jag fick syn på något som glänste i hans hand och kisade lite för att se vad det var han höll i. Det var flaskhalsen som hade vassa spetsiga taggar, han pekade inte vapnet direkt mot mamma men det fick mig ändå att börja gå med rask takt runt poolen.

”Jag säger bara sanningen, det kändes bättre med Jake än vad det någonsin gjorde med dig.” fräste mamma argt, jag såg att pappas grepp hårdnade runt flaskhalsen och vapnet började höjas mot kvinnan framför honom som skulle framstå som hans fru. Jag sprang så fort jag kunde då jag såg att mamma inte var medveten om pappas tillfälliga vapen. Mamma lade först märke till flaskhalsen då han höjde den ytterligare men då var det för sent, jag puttade bort mamma och hon trillade handlöst ner i poolen med ett plask. Jag var väl medveten om att jag var i farozonen och höjde beskyddande min hand för att inte få de vassa kanterna i huvudet. Ett svidande sträck gick över min handled och det kändes som tiden stannade upp då jag såg mitt eget blod framför mina ögon. Vätskan var mörkröd, nästan svart och jag kollade skräckslaget upp på mannen som nu var framför mig, det kändes som att allt hände samtidigt. Flaskhalsen föll till marken, pappas ögon stirrade skräckslaget på mig då jag föll bakåt ner i plattorna. Jag vågade inte vända på min arm men snart vred jag skakigt på armen och fick syn på det mörka blodet som kom ut från en spricka som var tillräckligt stor för att synas genom allt blod. Sprickan hade gått rakt över den känsliga huden precis innan handflatan började.

 

Mina ögon kunde inte slitas ifrån det nu läkta ärret, trots att det hade läkt och det var länge sedan. Kändes det som om det vore igår jag tvingades in i en ambulans och köras till akuten. Jag drog mina ögon ifrån ärret och kollade på den stora handen som höll min hand i sin innan jag möttes utav plågade gröna ögon, jag snörvlade lite och drog irriterat bort tårarna som jag inte ens tänkt på förrän nu.

”Crying once and now all of a sudden I am crying everytime.” sade jag generat och torkade ilsket en tår som var på väg att trilla ner från mitt vänstra öga. Harry ignorerade min ironiska kommentar och lät hans lediga hand försiktigt läggas över min kind innan han fäste några slingor bakom mitt öra. Han drog upp mig på fötter och snart hamnade jag i hans knä, hans starka armar drog mig tätt intill honom och han pussade mig försiktigt på kinden innan jag lutade mitt huvud mot hans axel. Jag lät mitt ansikte pressas mot hans hals då jag försökte glömma bort det han bett mig om att komma ihåg.

”What happened to him?” frågade han lågt, hans röst var mörk och det lät som han var arg.

”Jail for three years... A few weeks after he came out he wanted to talk to me...” min röst var skakig och det gjorde inte bättre utav att Harry drog mig tätare intill sig, jag var den sortens människa som grät ännu mer när någon försökte trösta mig. ”B-But I told him to not ever get anyway near me ever again... Four d-days later he died, h-he killed himself.”

Tystnaden föll över oss, jag slöt ögonen och kunde se hans sorgsna blick då jag öppnade dörren och bad honom att dra åt helvete. Jag hade vuxit en hel del som person under de tre åren han satt i fängelse, jag var inte den rädda lilla flickan längre som försökte skydda sin lillasyster. Under tre år hade jag lärt mig en och en annan sak, som att inte bli allt för emotionell inblandad i saker och ting och att se till att Alice kunde få allt.

”It's not your fault.” påpekade Harry lågt hans varma hand strök upp och ner över min arm, han pussade mig försiktigt på pannan.

”He seemed different, fit and maybe changed the inside too...” det var något jag alltid tänkt på, tänk så hade han förändrats och så nekade jag honom hans uppmärksamhet.

”Maybe, but it's still not your fault.” envisades Harry, jag suckade och drog in hans doft och slöt ögonen. Jag var helt slut och jag kände att vilken sekund som helst så skulle jag somna...

 

Jag vaknade några timmar senare av att Harry försökte skaka mig försiktigt till liv.

”Don't you have some kind of snooz button?” stönade jag trött och vände mig på mage, ett lågt skratt hördes och ett par mjuka läppar strök över min kind.

”I do but I think it wouldn't be the best time to use that one right now.” mumlade han lågt in till mitt öra och jag spärrade upp ögonen. Han flinade där han satt upp på säng kanten och jag skakade bara besvärat på huvudet.

”You're seriously the sickest person I've ever meet.” hans perversa humor förvånade mig, det var verkligen något nytt men jag borde inte vara förvånad.

”Oh, well. We're kind of together now aren't we?” konstaterade han enkelt, han strök några fingrar över min kind och drog bak några slingor från mitt ansikte. ”So you better get used to it.”

”Don't make promises you can't keep.” varnade jag honom och vände mig om för att försiktigt sätta mig upp.

”Oh, I intend to keep this one.” försäkrade han mig allvarligt och jag nickade långsamt. Jag kollade mig omkring och lade märke till att rummet var mörkt, gardinerna var igen dragna för det enda fönstret och varenda lampa var släckta.

”We've got a problem.” mumlade Harry lågt.

”What?”

”I shouldn't have signed those papers in the reception earlier because there are like thousands of smalltown girls outside together with some paparazzis that is waiting for us to get out there.” sade han besvärat och granskade mitt ansikte för en reaktion. Det tog ett tag för mig att smälta informationen och det var rätt synligt över att jag inte riktigt visste hur jag borde reagera.

”O-okay... So... What do we do?” frågade jag förvirrat och drog ihop mina ögonbryn i ett hopp till att förstärka min förvirring.

”Well, I don't want us to go public, it's too early and you've got enough on your shoulders already.” sade han med en beskyddande röst och jag hörde roat på ögonbrynen då jag försökte hålla tillbaka ett skratt. ”I'm dead serious, the fans are going to throw really nasty comments and everything and I don't want that for you.”

”You know that we have to adventually, right?” konstaterade jag och han nickade besvärat.

”Yes, but not today, this is not the right time. They would just think the worst, that you're a one night stand...”

”A one night stand?” avbröt jag honom och nu kunde jag inte låta bli att börja skratta.

”Yeah, they make storys up like crazy.” förklarade han frustrerat. ”I've already made some phonecalls, a security guard will help me back to my car and escort me to London. When everyone has gone Louis will come and pick you up, alright?” han väntade fortfarande på någon sorts reaktion som jag inte riktigt visade, hans djupt gröna ögon granskade mig nyfiket och han lade huvudet på sned, han pressade ihop sina fylliga rosa läppar under tystnad.

”What!?” utbrast jag till slut då jag frustrerat försökte förstå vad han väntade på.

”You're taking this really good.” mumlade han nyfiket.

”I'm pretty sure I'm not taking anything at all, I have seriously no idea how to react!” min röst var en oktav högre än vanligt utav frustration, Harry nickade ett tag och försökte smälta det jag just sagt. Mina ögon gick upp till hans lockiga hår och en utav de okontrollerade lockarna hade trillat ner i hans panna, jag höjde en hand och lät mina fingertoppar stryka över hans panna och puttade tillbaka locken på rätt plats. Harrys ögon slöts, långa ögonfransar vilade på hans kinder medan mina fingrar fortsatte över hans tinning och stannade sedan vid hans kind då jag lät hela min hand ta kontakt på det fortfarande smått röda märket på hans kind.

”I'm sorry about that.” mumlade jag generat, hans fylliga läppar sprack upp i ett flin och han öppnade sina ögon för att fokusera på mig igen. Hans stora hand tog min hand och förde ner den mellan oss, han lekte med våra fingrar medan han pratade.

”To be honest you wasn't the first one.”

”And that doesn't surpice me.” jag fnittrade till och han gav i från sig ett roat skratt, efter ett tag lade sig tystnade över oss, vi lekte med varandras fingrar medan våra ögon utforskade varandra.

”I could just take a cab, you know.” påpekade jag lågt.

”I don't trust a totally random person, Grace.” han sade på ett sätt som om det vore uppenbart.

”I was a random person once.” påpekade jag och ryckte på axlarna, men han gav mig bara en trött blick.

”You know what I mean. And besides Louis was more than happy to help.” han log lite snett, något som min kropp mer än gärna gjorde positiv respons på och mina kinder hettade lite extra. Vilket fick Harry att le ännu bredare och luta sig fram emot mig, våra pannor snuddade snart vid varandra och jag kände hans mörka lockar kittla mot min panna. Vi andades in våra andetag medan våra ögon förblev fästa vid varandra.

”I love your eyes, they are so different.” viskade han fram och jag bet mig lite i underläppen. Det var något jag hört innan, men inte med samma inlevelse som Harry hade. Hans hand placerades på mitt ben för stöd innan de fylliga rosa läpparna pressades försiktigt mot mina, han sög lite på min under läpp innan hans läppar placerade pussar ner över min hals. Ett litet flämt föll från mina läppar då han sög på en och samma plats, det sved till och jag hade känslan av att det skulle bli ett märke. Det var en helt ny känsla för mig att ha någon så nära mig, det skapade en pirrande känsla i magen på ett skönt och spännande sätt. Nyfikenheten inom mig blev allt större ju allt oftare hans läppar tog kontakt med min hals. Han gav ifrån sig ett belåtet hum innan våra ögon åter tog kontakt med varandra och han placerade en liten lätt puss på mina läppar innan han drog sig nöjt tillbaka. En lätt signal av knackningar hördes på dörren och jag antog att det var ett tecken på att Harry borde gå nu.

”I'll go home and change, and then I'll come over to your place, alright?” sade han och log. Jag lutade mig modigt fram och gav honom en snabb och osäker puss, men snart drog jag generat tillbaka.

”Okay.” sade jag efter ett tag och han skrattade bara till och pussade mig på pannan innan han tog sina saker, han grävde fram ett par solglasögon i innerfickan på jackan innan han öppnade dörren. Blixtar och skrik startade och jag höll andan innan dörren stängdes. Först när låset vreds om vågade jag andas igen, jag var ensam.


+27 kommentarer till nästa del :)

 

Dagens kommentar:

 
Svar:
Åh, vad kul att höra! :) Grattis till dig, hoppas du får en minst lika bra födelsedag ;)
 

 

Dreamcatcher - Kapitel 11

Previously on Dreamcatcher:

”The only thing she told Alice was that she needed to think, and she needed to be alone.” upprepade hon och ryckte på axlarna. Plötsligt slog det mig exakt vart hon var, jag visste vart Grace var någonstans.

”I know where she is.” sade jag lågt för mig själv innan jag började springa ner för gången igen.

”Break her heart and I'll cut your balls, Styles!” ropade Emma efter mig och jag grimaserade åt hennes hårda ord.


 

 Den kvava luften höll mig varm trots min lätta klädsel. Igår när jag stack hem för att byta om tänkte jag inte på vädret utan jag slängde på mig det första bästa jag kunde hitta. Jag hade varit uppe hela natten och fick se soluppgången innan molnen kom in över land. Alice oroliga ansikte när jag sade att jag behövde komma där ifrån fanns fortfarande i mina tankar, det var första gången jag stuckit utan en anledning något som skrämde henne. Men något ingen skulle förstå var varför. Jag brukade inte låta mig själv bryta ner, inte för någon eller något och jag var så arg på mig själv för att låta någon komma så nära inpå mig. Jag kollade ner på mina bara fötter som gick över den kalla sanden precis vid vattnet, det var precis lika genomträngande kallt som förra gången jag var här. Mina fötter domnade av efter ett tag och jag kände inte kylan längre medan jag gick fram och tillbaka längs strandkanten. Jag bara väntade på att vädret skulle bryta ut i en sommarstorm med regn och åska, det kändes i luften att det var på väg. En kall vind gick igenom min stora stickade tröja och jag drog mina armar runt om mig för att skydda mig mot den infiltrerade kylan.

Jag stannade upp och vände mig ut mot havet, mitt hår lekte lite i den svaga vinden men annars låg det enkelt över mina axlar. Mina ögon slöts och jag fokuserade på det jag kommit hit för, att bli mig själv igen. Jag ville gå tillbaka till att bli den tjejen som inte visade känslor, den som tog hand om sin syster och visade en stark utsida för sina vänner. Alla tankar om Harry låstes in i ett litet utrymme långt bak i hjärnan och de skulle aldrig få se sitt dagsljus någonsin igen. En lättnad föll över mitt bröst när jag kände att väggen var åter uppe, det hade tagit ett tag att rensa hjärnan. Hela natten hade jag försökt låta bli att gråta, jag hade lyckats på den delen då jag faktiskt sällan grät. Men jag hade kastat en och annan sten ut i havet utav ren frustration, jag hade skrikit ut min ilska... För första gången sedan jag kom hit, kände jag mig som mig själv igen. Med lättnad öppnade jag mina ögon igen och tog ett djupt andetag medan jag kollade ut över det nästintill svarta vattnet.

”Grace.” mitt huvud vändes blixtsnabbt åt hållet jag hörde mitt namn. Harry stod några meter ifrån mig med ett tveksamt leende, för första gången någonsin i hans närhet, jag kände mig tom. Hela min kropp var ihålig och jag förblev uttryckslös medan jag började gå igen vid strandkanten, bort från honom.

”Please, don't go.” jag hörde honom jogga ifatt mig, när han tog tag i mig för att stanna mig gav jag honom samma känslokalla uttryck. Hans långa kropp tornades upp över mig och denna gången kände jag mig inte ens orolig över mina försvarstekniker.

”I'm so, so sorry.” hans röst var raspig och tonen var orolig, precis som hans gröna ögon som normalt sätt skulle göra mig illa till mods.

”You should leave.” sade jag lågt med en uttryckslös röst, jag kände mer mig själv än vad jag gjort på länge. Han drog förvirrat ihop sina ögonbryn då han verkade inte riktigt hänga med.

”What is going on? You're not going to scream or fight back?”

”We're not friends, and you should leave.” sade jag med en ihålig ton på rösten medan jag väntade på att han skulle släppa mig.

”No, we're not friends, we're so much more than that, Grace.” utbrast Harry förtvivlat, han drog lite oroligt i sitt hår medan han väntade på att jag skulle reagera. ”Please, open up.” sade han till slut då jag förblev uttryckslös. Han släppte taget om min arm och jag rundade honom innan jag började gå igen, men lika snabbt hade Harry kommit ifatt igen och denna gången såg han ytterst frustrerad ut. Åter igen tog han tag i mina armar och pressade sig emot mig, jag fick inte chansen att reagera förrän ett par mjuka desperata läppar pressades mot mina. Jag kände paniken stiga inom mig, jag försökte streta emot hans styrka som fortfarande höll oss samman, men så fort han lättade på trycket drog jag mig undan med tårar i ögonen... Han hade gjort det igen. Jag svalde hårt innan jag lät min handflata komma i kontakt med hans kind och det enda som hördes var ljudet av en hård kollision.

”I don't have afford being vulnerable.” fräste jag ilsket och drog bort en irriterande tår som letade sig ner för min kind. Harrys hand letade sig snabbt upp till hans röda kind och kollade sårat ner på mig.

”Please, let me in!” utbrast han frustrerat. ”You are building this wall up everytime I am doing something wrong! The thing yesterday wasn't supposed to happen because I have feelings for someone else.”
”To be freaking fucking honest, Harry. It wouldn't surprice me if you had three girls just like that waiting in the back of your car right now.” jag kände ilskan som vällde upp inom mig och allt fler tårar föll ner för min kind, en ny sorts lättnad kom över mig.

”I am not like that anymore!” hans ton var förtvivlad.

”And I bet that is what you tell them all, don't you!?” fräste jag irriterat mellan mina sammanbitna tänder. Jag såg även nu att Harry börja tappa humöret och hans dominanta käke spändes medan han granskade mig.

”Don't try making me feel more shit than I already do!” röt han irriterat. ”I came here to tell you that I chose you! You!” jag såg hans gröna ögon blev mörka av ilska. ”You're fucking meltal!”

”Oh, so I am the mental one!? I am not the one who is screwing around with all the girls I can get.” skrek jag medan jag lät tårarna fortsätta rinna utan att bry mig det minsta om hur jag såg ut.

”That's because even if you tried you wouldn't get any with your ugly personality!” skrek Harry arg mot mig, hans ögon var mörka som havet, man kunde se hans muskulösa kropp spänna sig under hans t-shirt och jag stannade upp. Något som fick Harry att reagera några sekunder senare om vad han hade sagt. Jag höll tillbaka en snyftning medan jag lät fler tårar falla ner för mina kinder.

”I can't believe you just said that.” mumlade jag lågt, jag ville bort från Harry och bort från situationen som just nu låg som ett täcke över oss. Men istället för att säga något mjuknade genast Harrys ansikte upp, hans händer kupades runt mitt ansikte och kollade ner på mig.
”I'm sorry, I-I didn't mean that...” viskade han fram, jag snörvlade lite då jag kände mig täppt i näsan. Han mumlade ursäkter medan han lutade sig ner mot mig, en ömsint kyss placerades på mina läppar. Istället för att streta emot besvarade jag kyssen och lät hans mjuka läppar pressas kärleksfullt mot mina, jag lät mina armar läggas runt hans hals. Jag glömde bort att jag var arg, sårad och att jag hade försökt låsa in alla saker som hade med denna killen att göra. Det var som jag kom in i en dimma och fått minnesförlust. Snart särades våra läppar och våra pannor lutades mot varandra.

”I don't want to be like the rest of your girls.” mumlade jag lågt och snörvlade. Harry drog sig bakåt och lät sina händer kupa mitt ansikte igen medan hans tummar torkade bort tårarna som fastnat på mina kinder. Hans gröna ögon hade gått i en ljusare nyans nu och glittrade ner mot mig, jag såg säkert hemsk ut efter att ha stannat här hela natten och sedan gråtit uppe på det. Men trots det så förblev hans uttryck det samma, hans drömmande ansiktsuttryck sade mig att han inte brydde sig.

”That's not a problem, because you never were.” han gav mig ett litet leende. ”And it's alright to cry.” hans lugna raspiga ton gjorde att min kropp slappnade av gradvis.

”I don't want to be weak.” viskade jag nästan fram, smått generad över anledningen till att jag aldrig gråter. Han skakade bara förvirrat på huvudet innan han drog mig in i sin varma famn.

”Crying and being weak ain't the same thing.” mumlade han lågt, mitt huvud pressades mot hans bröstkorg och jag kände hans varma kropp värmde upp min stelfrusna. ”You're really cold. Have you been out here all night?” det enda jag orkade göra var att nicka, jag var rädd för att om jag började prata skulle jag inte kunna lita på min röst. För första gången under dessa tjugofyra timmarna utan sömn, var jag helt utmattad.

”Come on, let's get you home. You need to warm up and some sleep.” hans grepp om mig lättade och jag röra på mig men min balans hängde inte riktigt med och jag snubblade framåt, som tur var fick Harry tag i mig innan jag trillade ner i sanden.

”Let me carry you back.” föreslog han och väntade inte på mitt godkännande utan fångade bara upp mig utan att anstränga sig. Jag låste fast ett stadigt grepp om hans hals medan jag tänkte över något jag funderat på länge.

”Why me?” frågade jag tveksamt medan jag lutade mitt huvud mot hans vänstra axel. Jag försökte slappna av men jag kände att min kropp var stel, jag kände hans muskler arbeta under mig och föra oss närmare den låga silvriga bilen som stod parkerad i diket längre upp.

”Because you keep me on the ground, and you keep reminding me who I am.” Harry lät säker på sitt svar och jag bet mig lite i läppen. Hans lockar kittlade mot min kind och jag drog in hans maskulina doft. ”You're not afraid of telling me the truth and you are someone I'll always need in my life.”

Vi kom fram till bilen, Harry satte försiktigt ner mig på marken och granskade mina bara fötter.

”You didn't wear any shoes?” jag kollade ner på mina fötter och funderade över vart jag kunde ha lagt dem.

En urladdning från himmeln lös upp hela stranden och snart började regnet hälla ner, vi båda flydde in i bilen och jag kollade på den lockiga killen som fortfarande väntade på ett svar.

”Yeah, but they are down on the beach. Just forget them, it's raining like crazy anyway.” konstaterade jag och kollade ut genom fönstret, man kunde knappt se över motorhuven och nervöst kollade jag på Harry.
”Do you think we can take us back to London?” frågade jag tveksamt.

”No, not in this weather...” han blev avbruten av en blixt som gick över himmeln och slog ner bara några kilometer ifrån oss. Jag gäspade och lutade mig bakåt medan jag granskade killen som funderade på vad vi skulle göra åt denna situationen.

”Wasn't there a little motel a couple of kilometer down this street?” frågade han fundersamt.

”Yeah, but it's like a place where killers and robbers are taking cover.” påpekade jag och gäspade igen. Harry vände sig mot mig och flinade, hans ögon for ner mot mitt bröst och jag tänkte precis slänga av en vass kommentar då hans hand sträcktes ut mot mig. Jag följde hans hand för att se mitt silverhjärta hänga utanför, hans tumme drog över de gammaldags mönstret innan han försiktigt lade säkert in den innanför min tröja.

”Tired and funny.” konstaterade han och log innan han drog sig tillbaka. ”Well, I guess you haven't eaten either so, let's take a chance on the motel and warm Nialls pancakes up, you can get some sleep and we wait til the storm is over.” han drog fram sin mobil och gav den till mig innan han startade motorn på bilen.

”Tell your friends and your sister that you're alright.” beordrade han medan han startade vindrutetorkarna och började köra sakta men säkert i rätt riktning mot det obehagliga motellet som jag gick förbi igår kväll.

”Do I have to call them?” frågade jag tveksamt och han höjde på ögonbrynen utan att kolla på mig då han var så koncentrerad på vägen framför honom.

”No? But that may be the best thing to do.” konstaterade han och började leta efter skylten som indikerade på att vi var i närheten.

 

Det blev ett kortsamtal med mina vänner som mer skrek på mig över att jag stack utan att säga något än att prata lugnt och sansat. Jag var glad över att linjen bröts efter ett tag och jag lät Harrys mobil landa i mitt knä medan jag lutade mig bakåt för att sluta mina ögon.

”We're soon there, Grace.” informerade Harry mig då jag kände hans ögon på mig.

”Please, keep your eyes on the road.” mumlade jag trött innan jag öppnade ögonen igen för att se skylten åka förbi utanför, regnet hällde fortfarande ner och jag hade tappat räkningen på hur många blixtar som slagit ner de senaste minuterna. Harry körde av vägen och in på den lilla gården som normalt sätt brukade vara synlig från vägen, men det tog ett tag innan vi fick syn på den lilla upplysta stugan som just nu såg väldigt välkomnande ut. Motorn dog ut, jag gav tillbaka hans mobil och han tog tacksamt emot den innan han vände sig om i baksätet, han tog fram en påse och tryckte sedan i en jacka i.

”Okay, I'll be right back.” informerade han mig.

”What?” sade jag skräckslaget. ”Not a chance.”

”When are you ever going to do as I say?” stönade han trött och jag skakade bara på huvudet. ”Fine, are you sure you want to walk without shoes then?” jag kollade ner på mina fötter som började värmas upp vid detta laget men jag nickade bara och öppnade dörren. Så snabbt jag bara kunde utan att trilla började jag springa mot den upplysta lilla stugan, Harry gick med stora kliv bakom mig, jag slet upp dörren och tog mig snabbt in. Mina fötter ilade av kylan och de gjorde blöta ljud då jag började gå fram till den lilla mörka trädisken som en tant låg och sov bakom. Så fort Harry drog igen dörren hoppade hon till och vaknade upp, hon satte genast på sig sina glasögon för att se vem som kommit in. Hennes trötta ögon gick från mig till Harry och sedan tillbaka igen innan hon sken upp.

”Welcome, how may I help you?” frågade hon artigt.

”We'd like a room for just a few hours.” informerade Harry och ställde sig bredvid mig, hans lockar var fuktiga och några var tryckta mot pannan, trots det så var han fortfarande lika vacker som vanligt. Jag kände mina kinder hetta och jag kollade besvärat ner då det kändes som jag tänkt högt.

”Of course, dear.” hon vände sig om och tog fram en nyckel som hade en bricka med nummer fem på. När jag kollade upp på henne gav hon mig en osäker blick precis som om jag var här mot min vilja, vilket fick mig att tänka på att det lät ytterst dumt av att vi bara skulle ha rummet i några timmar. Men jag kunde inte bry mig mindre och när Harry fyllde i sina uppgifter lutade jag mig trött mot disken.

”Are you alright, dear?” frågade hon oroligt och jag granskade hennes rynkiga ansikte.

”Yeah, I'm just tired, it's been a long morning.” sade jag och log ursäktande innan jag gäspade.

”Here you go.” sade Harry till slut då han lade ner pennan. ”Oh, and do you have a microwave? I've got some food that need to be heated.”

”Of course, I can take care that and come by your room if you'd like.” hon log mot Harry och han tog ut sin jacka som han placerade över mina axlar innan han gav påsen till tanten.

”Thank you.” sade han uppskattande innan han lade en arm runt mina axlar och förde oss ut igen, fast denna gången fångade han upp mig i sina armar så jag slapp möta den blöta marken som var mellan stugan och det långa huset med olika rum som var uppradade längre bort. Snart kom vi under ett plåttak som stod ut från huset, försiktigt satte Harry ner mig och låste upp rum nummer fem. Jag tog mig in i det lilla rummet som såg ut att vara taget från en skräckfilm, inte en chans att jag skulle klara av att somna här. Dubbelsängen som stod till vänster såg gammal ut och lakanen var hårt stoppade, de gamla lamporna gav ifrån sig ett dunkelt ljus över rummet, heltäckningsmattan var i en mörkbrun ful färg och väggarna skulle se vita ut men blivit gulnade av ålder.

”Okay, so not the best room I've seen.” konstaterade Harry då han låst ordentligt efter sig. Jag förblev stående med Harrys jacka runt om mig medan jag bet mig osäkert i läppen. Men snart bestämde jag mig att ta av mig jackan innan jag tog mig in i det lilla badrummet, jag ställde mig i det gula badkaret och tvättade av mig mina fötter. Till slut var de röda av det varma vattnet och jag tog en handduk och torkade dem innan jag tog mig tillbaka ut i rummet. Pankakorna hade återvänt på varsin tallrik som stod på en liten bricka. Harry hade dukat upp lite på det lilla bordet, han satt på en av de gamla stolarna och åt lite på en pannkaka, jag satte mig mitt emot honom. Den pinsamma tystnaden tog kål på mig, vi hade aldrig haft en tystnad som denna innan och det irriterade mig att vi hade det nu. Hjärtat slog i min bröstkorg och gjorde sig påmind, vilket fick mig att tänka tillbaka på innan i bilen. Tveksamt tog jag upp den och kollade på den ett tag innan jag mötte Harrys gröna ögon som kollade nyfiket på mig. En lätt suck föll från mina läppar innan jag lade ner gaffeln och tog av mig kedjan, jag räckte fram den till honom och lät honom granska den ordentligt.

”Before we left for London, my aunt gave me this. She told me to always wear it, because then I would always have a piece of her with me where ever I would go.” jag svalde hårt och försökte komma på ett sätt att fortsätta. ”Mum got a...”

”...A job here. I know, Alice told me that part.” informerade han mig och jag skrattade till, självklart hade hon gjort det.

”Yeah, the night before we were going to leave. It was really cold and icy outside, my aunt was driving home from our house and a deer ran infront of the car and she died.” jag svalde och undvek Harrys ögon genom att fokusera på hjärtat. Hans tumme gick över detaljerna, han väntade tålmodigt på att jag skulle fortsätta. ”My mum didn't even care to take us to the funeral and we left for London just as planned. The heart is old, it's called Eldnas heart and it's given to those who's loved and the ones who gives it to you will always love you.” jag pressade ihop mina läppar då jag försökte låta bli att känna mig berörd, jag hade bara berättat den historien en gång innan. Alice hade varit nyfiken på halsbandet ett bra tag och efter några månader berättade jag för henne.

”I'm sorry, Grace.” mumlade Harry lågt och jag mötte hans plågade vackra ögon. ”You shouldn't have gone through any of this.”

”Well, I was and still am, because I still have Alice. But that have made me stronger.” jag sträckte ut min vänstra hand och bad om att få tillbaka hjärtat, han lade försiktigt ner det i min hand men stannade upp och kisade lite med sina ögon. Jag lade märke till vad hans ögon landade på och jag skrattade bittert till innan jag drog kedjan över huvudet innan jag drog upp min ärm på tröjan. Det gamla ärret som var horisontellt över min handled syntes tydligt i ljuset av lampan som stod bredvid oss.

”It's not what you think it is.” erkände jag och grimaserade, jag ryckte till då ett par långa fingrar gled över det.

”Then what is it?” frågade han oroligt men han kunde inte dölja en liten nyfiken ton.

”You never asked me how my father left.” påpekade jag och såg genast att han hoppade till en slutsats som var skrämmande lik sanningen, att min pappa hade något med ärret att göra. Han pressade ihop sina läppar och granskade ärret medan hans fingertoppar strök över det permanenta sträcket.

”How?” frågade han med en besvärad och stel röst.  


+27 kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar:

 

 INFORMATION!

Okej, så jag tänkte att jag förvarnar alla redan i förväg! På måndag (8 Juli) kommer jag INTE lägga upp något eller jobba överhuvudtaget med fanficen på grund utav att jag fyller 19 då. 

Dreamcatcher - Kapitel 10

Previously on Dreamcatcher:

”He knows our name! Harry freaking Styles just... Oh my god!” pep Emma och hoppade på stället då hon inte längre kunde sitta stilla.

”What if Louis, Niall, Zayn and Liam is there too!” pep Felicia och kollade storögt på mig. Jag spärrade upp mina ögon och flinade mot henne och låtsades vara lika uppspelt som dem men jag gav upp inom några sekunder.

”Oh Lord, you guys are crazy.” suckade jag trött och lutade mig tillbaka i fåtöljen medan jag väntade på att de skulle lugna ner sig.


 

 Så fort jag, Emma och Felicia kom in i Harrys hus insåg jag snabbt att detta var inte min grej. Om jag inte hade blivit stoppad av Harry när jag välkomnades in i hans hus så hade jag vänt på klacken och gått raka vägen ut igen. Emma och Felicia kilade snart iväg i folkmassan och jag var nog den enda som förstod varför de hade så bråttom.

”A little get-together? This is little to you?” sade jag förvirrat och svalde ner min kaxiga ton. Harry flinade och ryckte på axlarna.

”I invited a few...” erkände han och jag pressade ihop mina läppar och kollade mig omkring. Alla var mycket mer uppklädda än jag var, trots Emmas hjälp förblev jag ändå den som var minst uppklädd något jag trodde för en halvtimme sedan var omöjligt.

”You look amazing, by the way.” sade Harry och väckte upp mig ur mina tankar, gav gav honom ett blygt leende när jag kollade upp på honom. Hans varma gröna ögon glittrade ner mot mig och jag försökte låta bli att bli generad. Precis när jag tänkte öppna munnen hörde jag någon knacka på dörren och jag blev undanföst in i folkmassan.

Det kanske var lika bra och jag börja orientera mig igenom folkmassan som stod i klungor och konverserade med varandra. Inredningen i huset var modernt och man såg att det var den perfekta ungkarlslyan. En hand greppade snart tag i min arm och jag kollade upp för att möta Liams leende.

”Hey!” utbrast han glatt och log.

”Hi.”

”How are you doing?” frågade han nyfiket och jag ryckte enkelt på axlarna.

”I'm doing great. How about you? Are you with someone here?” han nickade och försökte överrösta suset som gick runt omkring oss.

”Yeah, my girlfriend, she's around here somewhere.” jag nickade och kollade mig omkring om det fanns några fler som jag kände igen, men mina kompisar hade övergett mig.

”I have to ask you something. Come with me.” sade Liam över oljudet, han tog min handled i sin stora hand och började dra mig igenom folkmassan. Jag kom snart in i ett kontor som var välorganiserat, Liam bad mig att stanna här innan han försvann igen och jag kollade mig nyfiket omkring. Böckerna stod i bokstavsordning efter författaren och när jag kommit till C så öppnades dörren igen och in kom en rätt så glad Louis.

”Is this some kind of interrogation?” frågade jag och kollade roat på de två killarna framför mig.

”More like an intervention.” konstaterade Liam och flinade mot mig.

”Okay, so let's begin. Tell me what this is all about.” sade jag innan jag satte mig ner i en av fåtöljerna framför det mörka skrivbordet.

”Well, we couldn't see past that you and Harry seem to get closer.” erkände Liam.

”And he's not spending much time with us at the moment but he's not out and getting drunk either.” fortsatte Louis som sedan slängde sig i den andra fåtöljen.

”Is that a problem?” frågade jag förvirrat.

”No, the opposite actually...” erkände Louis och rättade till sin skjorta som halkat upp lite. ”Let us take it all from the beginning, it will be easier for you to keep up.”

”Okay.” sade jag långsamt medan min blick gick från den ena killen som stod lutad mot en bokhylla till den andra i fåtöljen.

”He was a really great lad the first time we met on the x factor, there's no doubt that he was the perky one who always was looking for a laugh...” började Liam innan han startade med att gå fram och tillbaka medan han pratade. ”But since that relationship with Taylor Swift...”

”... Which was a publicity stunt, I have to add.” flikade Louis in och jag försökte hänga med då de skiftades om att berätta. De lät ibland som tvillingar då de avslutade varandras meningar, vilket fick mig att bli lite förvirrad.

”Her management payed us for this sort of relationship to promote her image and her upcoming albums. Harry got seventyfive percent of the income while the rest of us got payed to keep quiet...” fortsatte Liam.

”And by the way, we might need to shoot you after this conversation because we shouldn't be telling you this.” lade Louis roat till, Liam slog lätt till sin kompis i bakhuvudet innan han satte sig i kontorsstolen på andra sidan skrivbordet.

”Harry was very pleased with what he had done. But after that it seemed like...” Liam tvekade en stund och försökte välja sina ord noggrant. ”... Let's just say that money became he's issue. And he was out all night to hook up with some random girl...”

”Let's just say he kind of lost it.” avslutade Louis enkelt och ryckte på axlarna då han uppenbarligen inte orkade berätta hela historien.

”What does this have to do with me?” frågade jag förvirrat då jag inte riktigt ansåg att detta inte hade något med mig att göra, detta var Harrys problem vi pratade om. Även om jag var orolig över att hans egocentriska sida skulle komma tillbaka så förstod jag fortfarande inte varför vi hade denna diskussionen inne i ett dovt belyst kontor.

”I'm the closest to him,” började Louis denna gången med en allvarlig ton. ”I love him, he's my brother. We all are brothers but we are the ones who has a closer realtionship to each other. He haven't been drinking or spending money on anything since he bumped in to you for the first time. We have had a meeting just a few minutes before and he told us he was going to change and everything, but I could see right through his bullshit. That crap that was coming out of his mouth wasn't sincere.” Louis pausade och kollade på Liam som snart tog över.

”What ever you are telling him, it works.” konstaterade Liam, jag drog förvirrat ihop mina ögonbryn.

”I am just telling him the cold hard truth, that's all I've done. And I've got no superpowers but this is ridiculous.” jag kollade på dem båda i några sekunders tystnad. ”I have no idea what you are thinking, but I am grounded, I am not some supermodel, I don't dress up like one either.”

”You don't understand.” envisades Louis.

”You of all the people in the world, seems to matter to him. What you are thinking about him, seems to be really important to him. And we are thankful.” han suckade trött ut då det verkade som vi kommit till poängen av detta mötet. ”I couldn't get to him, but you can. And the lads and I are truly greatful.”

”But I haven't...” suckade jag förtvivlat. ”I'm just a normal girl, that got serious family issues, I am raising my kid sister and I am a horrible cook. You make me sound like a wonderwoman but I'm not.” jag bet mig förtvivlat i läppen medan jag tänkte igenom mitt svar. Svaret var ärligt och det var en sanning jag inte sagt ut högt på ett tag.

”We are thankful.” upprepade Louis igen och jag nickade.

”I'll have to get back to my friends now.” erkände jag, jag reste mig ur stolen och gav killarna ett leende innan jag tog mig ut från kontoret och möttes utav sorl från den allt växande folkmassan. Jag kände en klaustrofobisk känsla inom mig, jag hade just fått en sådan stor tyngd över mina axlar efter samtalet med Louis och Liam. Känslan av att de verkligen litade på mig tryckte ner hela min kropp, uppe på allt var jag instängd i ett stort hus med minst femtio främlingar. Snart hittade jag Felicia och Emma tillsammans med Zayn och Niall i en soffgrupp där de konverserade, det förvånade mig hur otroligt lugna mina vänner var. Alla fyra kollade upp på mig när jag kom fram till dem och de alla mötte mig med varsitt leende.

”I was thinking about going home.” sade jag och log.

”Are you okay?” frågade Emma oroligt och jag nickade.

”Yeah, I am still feeling that bad cold and this isn't really what I need right now.” konstaterade jag och kramade om mina vänner.

”Do you guys know where Harry is? I have to say bye.” frågade jag innan jag skulle gå där ifrån, Niall flinade och pekade bort mot ett litet rum längre bort. Mina fötter började styra mig i samma riktning som Niall hade pekat och jag tog mig in i det lilla rummet för att frysa till då jag såg en brunhårig tjej sticka tungan ner i Harrys hals.

”Oh, I am so sorry.” utbrast jag och vände mig besvärat om och var på väg ut i det stora rummet igen. Trots bilden jag hade i mitt huvud just nu kunde jag inte låta bli att känna mig dum. Jag hade erkänt för mig själv att jag gillade honom, för några sekunder trodde jag faktiskt att det var ömsesidigt. Hur kunde jag vara så korkad? Känslan som välde över mig var bekant, alldeles för bekant och obehaglig. Jag kände mig helt ensam... Oälskad och ensam.

”No, wait.” avbröt Harry och jag vände mig om. De båda såg smått generade ut över att jag hade gått rakt in och avbrutit deras hångelstund.

”I was just going to say that I am leaving.” informerade jag med en uttryckslös röst. Trots vi inte var tillsammans så kändes de som han hade precis varit otrogen mot mig. Vilket fick mig att inse vilket stort misstag jag höll på att göra, att erkänna att jag gillar honom var en sak... Men att överväga att det kanske skulle finnas något mellan oss, är nog det största misstaget jag gjort på flera år.

”Already?” frågade Harry besviket, hans gröna ögon såg besvärade ut.

”Oh, you didn't tell me you had a girlfriend.” konstaterade brunetten kaxigt och jag skakade snabbt på huvudet.

”No, I am definitley not his girlfriend.” konstaterade jag irriterat tillbaka.

”What's with the attitude?” hennes ton fick mig att rysa.

”Oh, I don't know. I am just full of it.” jag ryckte irriterat på axlarna och kände min aggression mot tjejen byggas upp inom mig. Hennes sätt att kolla ner på mig, äcklade mig, det var uppenbart att jag hade haft så fel om Harry. Han föll inte för sådana som mig, vardagliga tjejer som kanske gillar t-shirts mer än klänningar och kanske råkade ha en dålig hårdag. Harry var en utav de där killarna som hamnade i samma kategori som super modeller, som gillade högklackat och sushi till middag.

”Hey, girls calm down.” sade Harry med en säker röst men jag skakade bara besviket på huvudet.

”You said you were leaving, then leave, you little twit.” fortsatte brunetten och sträckte på sig lite vilket fick henne att bli mycket längre än mig.

”Oh, I will. You little insecure twat.” fräste jag och hon tappade hakan innan jag började gå mot utgången igen. Men snart kände jag någon ta tag i mig.

”She's my friend, Amelia.” sade Harry frustrerat innan han vände sig mot mig. ”Please, don't leave.” hans röst var bedjande, den sprack i slutet av meningen och jag slet mig ur hans grepp, jag granskade besviket över hans ansikte och skakade på huvudet. Jag kände tårar vara på väg och jag ville inte brista i gråt här, inte framför Amelia och definitivt inte framför Harry.

”I am not your friend.” sade jag lågt innan jag vände om, den muren jag hade byggt upp i flera år hade Harry äntligen tagit sig igenom. Han hade brutit ner den till småsten, men nu kände jag att jag behövde bygga upp den, större och starkare än någonsin, inte ens Harry skulle kunna komma in.

 

Harry's Point Of View

 

Jag satt i köket med en öl i min hand, alla gäster hade åkt hem vid detta laget och jag satt under tystnad och reflekterade över kvällen. Min fokus var i luften och jag lade inte märke till killarna som kom in i köket. Jag förblev tyst medan de slog sig ner på varsin stol runt bordet, Louis sträckte sig efter flaskan och jag räckte honom ölen under tystnad.

”Talk to us.” bad Niall tyst och jag blundade innan jag skamset kollade ner i bordet.

”Grace walked in on me and another girl.” mumlade jag lågt i hopp om att de inte skulle höra. ”And I think she got pretty upset.”

”Well, of course, dude.” sade Zayn som om det vore uppenbart innan han tog emot flaskan.

”She fancies you.” konstaterade Liam och ryckte på axlarna. Jag stönade trött till och lät min panna komma i kontakt med bordet.

”Why does girls have to be so complicated?” stönade jag irriterat.

”Actually, Grace is not that complicated at all actually.” påpekade Louis och flinade. ”She's so honest and forward with what she thinks, that you don't need to think about it because she probably already have said her point of view.”

”But she didn't say that he fancies me.” konstaterade jag och kollade trött upp på Louis som satt framför mig.

”Well, she made that pretty clear when she stormed out of this house earlier.” konstaterade han och log lite mot mig.

”Go and get some sleep, go and talk to her in the morning and sort it all out once and for all.” föreslog Niall. ”Do you mind if I stay?” jag skakade bara på huvudet, de andra såg vädjande ut också och jag skrattade till åt deras miner. De behövde inte säga något då jag ganska snabbt förstod vad de ville.

”I bought this big house for a reason, boys. Use the guestrooms if you'd like.” sade jag och log innan jag reste på mig. ”Good night!” ropade jag över axeln och jag hörde några mummel som svar innan jag började gå upp för trappan. Huset var i tre plan och det största sovrummet var överst med en vacker utsikt. Jag drog av mig kläderna och borstade tänderna innan jag lade mig i den stora sängen som hade blivit rätt så obekväm utan att ha Grace som låg och sov på mitt bröst. Detta var andra natten utan henne och jag kan inte direkt säga att jag sovit speciellt bra. Nu hatar hon mig för något som var ett misstag, trots att vi hade känt varandra så pass kort tid visste jag ändå hur svårt det skulle bli att få henne att mjukna upp igen. Jag var numera expert på att göra henne irriterad och arg, men att säga förlåt var något som jag inte var speciellt duktig på.

”Harry?” hördes en viskande röst och jag rycktes ur mina tankar.

”Yes, Lou.” mumlade jag trött.
”Can we talk?” frågade han tveksamt, jag satte mig upp och tände sänglampan.

”Yeah, sure. What's up?” jag gäspade och kliade mig i håret medan Louis satte sig på sängen, han var fortfarande fullt påklädd något som sade mig att han inte hunnit välja sovrum än.

”We told Grace about your past.” sade han skyldigt, jag drog förvirrat ihop ögonbrynen och väntade på att han skulle fortsätta. ”We might have told her the story about Taylor.”

”You what?” jag var inte arg, bara förvirrad över hur de faktiskt kom in på samtalsämnet.

”Yeah, you don't think she'll tell anyone if she's like really mad at you.” frågade han tveksamt. Om det var något jag visste var inte Grace sådan, jag skakade bara på huvudet.

”No, she's not like that.” jag gav Louis ett snett leende. ”Do you want to sleep here?” frågade jag och hoppade över till andra sidan av sängen. Uppskattande drog Louis av sig sina jeans och t-shirt innan han lade sig ner under täcket och släckte lampan. Sängen var inte fullt så tom längre, men det var inget emot Grace.

”You really like her, huh?” det lät mer som att det var ett faktum än en fråga.

Jag har aldrig gillat någon, jag har aldrig varit kär och att uppleva dessa känslorna för en tjej som jag nyss träffat skrämde skiten ur mig.

”You have no idea.” mumlade jag som svar och blundade.

”Then don't screw it up and don't break that lovely girl's heart.”

 

Så fort jag vaknade nästa morgon flög jag upp från sängen, jag var redo att möta vilken bestraffning Grace än slängde på mig. Jag hade aldrig sett henne så arg innan, och det skrämde mig lite över vad jag skulle behöva gå igenom för att berätta hur jag kände. När jag flög ner för trappan samtidigt som jag drog en t-shirt över huvudet hörde jag någon skramla i köket. Jag hittade Niall vid spisen och Zayn satt och läste tidningen, de båda var endast i boxers, något som var rätt roande då jag faktiskt var den första som var hyfsat frispråkig när det kom till hur jag gick klädd på fritiden. Synen av mina två kompisar i köket fick mig att tänka på ett gift par.

”Morning.” sade Zayn när han fick syn på mig, han granskade mig ett tag. ”You seem to be on top today.”

”Yeah, I'll be out for a bit, you've to use your own keys I think this will take a while.” sade jag och log mot honom.

”But I've made you some cheer-up pancakes.” sade Niall besviket och nickade mot tallriken med pannkakor på, de var dekorerade med jordgubbar till en glad smiley och jag kunde inte låta bli att le.

”Thanks, dude. Could I take them to go?” frågade jag, jag kände mig dålig som blev tvungen att åka iväg då de verkade försöka peppa mig till det jag hade framför mig.

”Of course, I could do some to Grace too if you'd like. It'll take about five minutes.” föreslog han och jag nickade uppskattande medan jag satte mig ner vid Zayn. Han lade ner tidningen och kollade nyfiket på mig.

”Nervous, Styles?” frågade han och flinade mot mig.

”Yeah, that's an understatement. Grace is sweet and all but when she's angry...” jag rös till och skakade lite på kroppen för att få av den obehagliga känslan som hamnade över min kropp.

”Just tell her you're sorry, and don't lie to her. And you'll be fine. Perrie is pretty much the same, though I know her soft spots, you don't even know Grace's middlename.” han flinade åt sitt egna skämt och jag gav honom en sur min.

”Thanks, man. That really made me feel less nervous.” sade jag sammanbitet.

”Don't play with him like that, Zayn.” varnade Liam som trött kom in i köket och gick raka vägen fram till kaffekokaren.

”And I am done.” informerade Niall och lade ner några matlådor i en påse innan han gick fram och ställde den på bordet framför mig. ”Here you go.” jag ställde mig upp och kramade om min näst intill nakna kompis innan jag tog upp påsen och började gå mot garaget.

”Good luck!” hörde jag de alla tre ropa efter mig innan jag tog mig ut i garaget och bestämde mig för min Audi idag.

Snart färdades jag igenom London så snabbt som morgontrafiken tillät mig. Det tog inte lång stund innan jag var utanför det stora bekanta huset, jag lät påsen med vår frukost stanna kvar i bilen då jag inte ville riskera att de skulle förstöras om jag snabbt skulle behöva fly. Med stora kliv tog jag mig upp för den lilla gången till huset och tryckte på ringklockan. Det tog ett tag innan Emma öppnade och hon såg inte speciellt förvånad ut när hon fick syn på mig.

”What ever you have to say it will be irrelevant.” sade hon och ställde sig med armarna i kors över bröstkorgen. Hon var i samma längd som Grace, hennes sommriga klänning sade mig att hon hade hoppats lika mycket som resten av London att det skulle bli sol idag. Men de gråa molnen låg tätt på himmeln.

”Could I please talk to Grace?” frågade jag och gav henne en ursäktande blick.

”No, she's not here. And even if she was you wouldn't go any where near her. Do you know for how many years Felicia and I have waited for her to crack up? Have a guess.” hennes käke spändes och något sade mig att jag skulle få skäll vad jag än hade för gissning, men även att hon snart skulle upplysa mig om vad det rätta svaret var.

”Since third grade, and if you don't know how many years that is... It's ten years to be exact. She was devestated when her dad...” hon stannade upp och vägrade säga ordet. ”I haven't seen her cry since.”

”What? She doesn't cry?” sade jag chockat och spärrade förvånat upp mina ögon.

”No, not ever. Not when she broke her arm, not when she got a concussion after the car crash the other month and definitely not over a boy. Not that she ever had one.” babblade hon på och stannade upp innan hon gav mig en irriterad blick. ”Not even when one of her relatives gave that heart to her now that I am thinking about it...” konstaterade hon tyst för sig själv.

”Heart? The heart she is wearing around her neck?” frågade jag nyfiket.

”I am not talking about that to you.” utbrast hon irriterat. ”Then you came and made her life up side down, you should be really ashamed of yourself.”

Jag suckade och väntade på tills hon slutat prata, jag höjde oskyldigt på mina händer i ett tecken på att jag gett upp.

”I just want to talk to her, Em.” bad jag och suckade då jag försiktigt tog ner mina händer. ”I kind of need her in my life, really bad right now. And she needs to know that. So, please?” jag svalde hårt medan jag kollade på tjejen framför mig som pressade ihop sina läppar medan hon granskade mitt ansikte.

”I don't know where she is.” sade hon lågt till slut. ”None of us do. She went back here yesterday after your party. She told Alice that she needed to think, to be alone. To be honest with you, I am pretty worried. Alice called us after she left, the only thing she did here was changing clothes.” jag såg oron som vilade i hennes ögon och jag bet mig lite i min kind medan jag lyssnade intensivt på den blonda tjejen framför mig. ”We are really freaked out, to be honest. She never leaves Alice behind and yesterday was the first time.”

”She didn't tell you where she was going?” frågade jag oroligt och hon skakade på huvudet.

”The only thing she told Alice was that she needed to think, and she needed to be alone.” upprepade hon och ryckte på axlarna. Plötsligt slog det mig exakt vart hon var, jag visste vart Grace var någonstans.

”I know where she is.” sade jag lågt för mig själv innan jag började springa ner för gången igen.

”Break her heart and I'll cut your balls, Styles!” ropade Emma efter mig och jag grimaserade åt hennes hårda ord.


+26 Kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar:

Svar:
Wow! Vad kul att du gillar den så mycket! Hoppas du får en härlig fortsättning på din semester ;)

Dreamcatcher - Kapitel 9

Previously on Dreamcatcher:

”But what about the silver heart she is wearing around her neck?” det var min sista fråga för ikväll, jag hade minst hundra olika frågor till Grace men jag skulle få vänta med dem när hon blev frisk. Jag granskade Alice och hon log lite åt min fråga.

”Harry, I like you and I can see you are caring about my sister, but I guess she didn't show you that one on purpose.” sade hon och hennes ögon fokuserade på mig, jag skakade på huvudet och jag gissade mig nästan till hennes svar utan att hon behövde öppna munnen.

”I'll have to ask her myself.” konstaterade jag och hon skrattade till.

”Exactly.” sade hon och log.


 

 Jag vaknade med ett ryck ur en mardröm, förvirrat kollade jag mig omkring, jag var i mitt egna rum. Försiktigt satte jag mig upp i min säng som jag inte har något minne utav då jag somnade, ett dovt ljus kom från en golvlampa som stod vid den enda fåtöljen jag hade i mitt rum. Harry satt upp och sov med en bok i knäet, förvirrat kollade jag på klockan. De lysande siffrorna sade mig att det var mitt i natten, min blick gick snart tillbaka till den slutkörda lockiga killen i fåtöljen. Några oskyldiga lockar hade trillat ner i hans panna, hans fylliga läppar var lite särade och han andades lugnt.

Jag kände mig fortfarande helt slut körd som om någon hade kört över mig och sedan backat. Försiktigt drog jag bort täcket från mig och det normalt varma rummet kändes som ett kylskåp, jag tassade bort till Harry och tog försiktigt upp boken i hans knä och slog ihop den innan jag lade den på byrån. När jag skulle släcka lampan råkade jag slå i foten i fåtöljen och jag var tvungen att kväva ett skrik, något som resulterade till ett stön och Harry ryckte till.

”I'm sorry, I-I didn't mean to wake you.” viskade jag. Han drog en hand genom sina lockar och kollade sig yrvaket omkring innan han mötte min blick.

”Are you alright? Do you need anything?” frågade han med en raspig morgonröst. Jag sträckte lite på mig och sträckte ut handen.

”I'm cold.” erkände jag och ryckte oskyldigt på axlarna. Han tog försiktigt min hand, släckte lampan och jag ledde honom till sängen i mörkret. Sängen var stor nog för oss båda och om nu han kunde värma mig så hade jag inget emot att dela.

”I could sleep in the livingroom.” föreslog han.

”Then who would be warming me up?” frågade jag förvirrat och han skrattade trött till.

”Alright.” sade Harry innan han hjälpte mig under täcket igen. ”Do you mind?” frågade han och pekade ner på sina jeans, jag blev lite förvånad och försökte samla mig innan jag skakade på huvudet. Jag lade trött ner huvudet på kudden och blundade tills jag kände madrassen tyngas ner, jag kände en varm kropp intill mig och jag lade mig intill honom med mitt huvud på hans t shirt klädda överkropp. En stark arm lade sig runt mig och jag kände min kropp värmas upp stegvis av Harrys kroppsvärme.

 

En irriterande strimma ljus irriterade mina ögon och jag försökte dra bak huvudet för att få bort den från ansiktet. Jag kände en beskyddande arm som låg runt min midja dra mig intill sig och jag blev väldigt medveten om vilken dag det var, jag ignorerade armen och den varma kroppen som uppkrupen bakom min rygg, jag satte mig rakt upp i sängen. Harry gav ifrån sig ett stön och försökte dra mig tillbaka ner i sängen.

”Where do you think you're going?” frågade han med en grov morgonröst.

”It's wednesday, I need to go to school.” kraxade jag till och det enda jag fick till svar var armen drogs runt min midja och pressade ner mig mot madrassen.

”You're not going anywhere, you're sick.”

”But I need...”

”No, seriously Grace, no school today, you're going to have a few days off...” började Harry trött utan att öppna sina ögon.

”A few!?” utbrast jag, min hals sprack och jag grimaserade då jag visste att smärtan snart skulle komma.

”Yes, a few.” suckade han och till slut öppnade han sina ögon. Han släppte taget om mig och reste sig trött upp. ”I'll take care of the school problem and going to get you a few more painkillers.” han gäspade och satte ner sina fötter mot golvet, han rufsade till sitt hår och reste sig upp innan han kollade trött ner på mig som fortfarande låg stelt kvar i sängen. Jag hade aldrig varit med om denna situationen innan jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera.

”And when I get back, you better be in the bed.” han gav mig en hård blick och gäspade innan han tog sig ut ur mitt rum, när jag hörde honom i trappan satte jag mig upp i sängen och tog min mobil ur skolväskan som lutade mot nattduksbordet. Jag letade snabbt upp Emmas nummer och lät signal efter signal gå fram.

”How are you feeling?” var det första hon sade och jag himlade med ögonen, jag grimaserade då jag genast ångrade mig. Det var inte rätta tiden att vara kaxig.

”Like shit, I need to get to school though.” påpekade jag.

”Well, you did it yesterday, I can't stop you apparently and not Felicia. So what is stopping you right now?” hon lät upp given.

”Harry is stopping me.” fräste jag.

”No....” hon drog ut på ordet. ”What is he doing there?”

”I don't know...” jag blev avbruten av att någon drog ifrån telefonen från mitt öra och jag kollade förvånat upp. Harry stod i endast boxer och t-shirt med ett glas vatten och en tablett i ena handen medan den andra höll min telefon. Han kollade uppgivet på mig innan han gav mig glaset och tabletten men gav inte tillbaka telefonen. Istället satte han den mot sitt egna öra.

”Hey, Emma. It's Harry.” han gav mig ett bevakande öga medan han lyssnade på Emmas ljusa röst som lät som ett mummel här ifrån. Jag svalde tabletten och kollade surt på honom medan han pratade med min bästa vän. Han gick över till sin sida av sängen medan han drog ner sina boxers lite då de hade halkat upp medan han var uppe och gick. Snart lade han nöjt på och lade telefonen på sin sida.

”What about school? And what about Alice?” frågade jag argt. ”I can't just...”

”If you didn't hear me, Emma is covering for you at school. And Alice is downstaris ready for school. Apparently it's not far for her to walk, otherwise I would have given her a ride.” sade han oskyldigt innan han lade sig ner under täcket igen och sträckte ut armarna. ”I am warm and ready to be your personal radiator.” Han väntade på att jag skulle krypa in till honom igen men jag rynkade bara på näsan och lade mig med ryggen mot honom, men jag kände snart kylan gå igenom min kropp och när jag kollade över axeln höjde han roat på ögonbrynen. Uppgivet vände jag mig om och kröp intill honom igen. Harrys beskyddande armar var runt om mig på nolltid men jag kunde inte somna om, jag sneglade upp på honom och utforskade hans ansiktsdrag.

”Is there a reason why you are staring?” mumlade han lågt utan att öppna ögonen.

”I'm a bit curious.” sade jag lågt, allt för noga med att inte röra mig för hastigt medan jag lät mitt huvud vila på hans hårda och vältränade bröst.

”Mmh?” var allt han sade.

”What is this?” sade jag förvirrat och slöt ögonen, jag klagade inte, detta var bekvämt, tryggt på något sätt. Men också väldigt udda då jag faktiskt aldrig krupit upp vid någon såhär och önskade att de aldrig skulle släppa.

”To be honest, I have no idea.” han lät minst lika förvirrad som vad jag var. ”Let's just go with it.” det var något jag kunde gå med på, trots att han gick mig på nerverna i bland. För första gången någonsin så var vi överens om en sak. Nöjd med hans svar slöt jag mina ögon och lät mitt huvud höjas och sänkas i takt med hans jämna andetag.

Jag somnade snart om igen men det tog inte lång stund innan jag vaknade lika snabbt igen och var rastlös, Harry låg och sov lugnt och stilla, försiktigt lutade jag mig över honom för att nå min mobil. Min hand placerades på andra sidan honom för att ta stöd medan jag sträckte mig ut efter telefonen som låg längst bort på nattduksbordet. När jag slängde ett vakande öga på Harry mötte han min blick och höjde sina ögonbryn innan hans ögon föll ner mellan oss, jag följde hans blick för att se mitt silverhjärta trilla ut ur min t-shirt. Snabbt placerade jag den innanför tröjan och hoppades på att han skulle släppa frågan som fanns i hans ögon. Jag lutade mig tillbaka och satte mig upp i sängen medan jag kollade skyldigt ner på den lockiga killen som granskade mitt ansikte.

”Could I have my phone back?” frågade jag och väntade på att han skulle sträcka sig efter den men gjorde inte ens en ansatts till att ge mig den.

”How are you feeling?” frågade han istället och jag grimaserade, jag ville inte känna efter hur jag mådde. Jag hade ytterst tråkigt att vara sjuk, jag brukade inte ligga stilla och speciellt inte när jag var sjuk.

”I'm fine.” sade jag och ryckte på axlarna. På något sätt verkade det som att han inte trodde mig och istället att fråga något mer lyfte han sin hand och kände över min panna, jag kände mig som en femåring.

”Your not that warm.” meddelade han och jag bet mig otåligt i kinden.

”Can we at least get out of this house?” föreslog jag frustrerat.

”You're not the kind who wants to stay home, huh?” frågade han roat.

”Sure, I can stay home and chill but right now, I've got too much on my mind.” Jag granskade honom ett tag innan jag surt sträckte mig över honom igen för att nå min mobil, men en stor maskulin hand kom före mig och jag kollade på killen under mig som gav mig ett retsamt flin.

”Give me my phone.” väste jag irriterat och sträckte mig efter den men hans armar var längre än mina, ett lågt djupt skratt hördes under mig då jag kände att min hand som jag satt på andra sidan av hans kropp började glida. Snart gled min hand för långt och jag hamnade uppe på Harry, våra ansikten var några centimeter ifrån varandra.

”Well, hello.” sade han med ett flin, hans gröna ögon glittrade i det dova ljuset och jag himlade bara med ögonen. Hans charm syntes klart och tydligt, han såg lite besviken ut då jag kravlade mig upp från honom och ta mig mot dörren.

”Where are you going?” frågade han.

”I'm hungry.” sade jag irriterat innan jag försvann ut genom mitt rum.

 

De två kommande dagarna gick ut på att bli av med Harry. Tydligen hade Alice bett honom att stanna så länge han önskade, något jag inte var speciellt glad över då han hade all tid i världen till att reta mig till vansinne. När jag vaknade på fredag morgonen hoppade jag glatt ur sängen då jag visste att Harry inte låt intill mig och att jag faktiskt skulle få gå till skolan, en ursäkt som behövdes för att ta sig ut ur detta huset. När jag kom till skolan väntade Felicia och Emma med öppna armar, de välkomnade mig tillbaka och var ytterst intresserade av hur Harry hade kunnat bli en så stor del av mina senaste två dagar. Då han hade beslagtagit min mobil under dessa fyrtioåtta timmarna men svarade på Emmas och Felicias samtal då de ringde för att se hur jag mådde. Tjejerna pratade om en filmkväll hemma hos mig som oftast slutade med att vi alla tre somnade framför en halvt dålig film. Därför gick jag inom den lilla affären på vägen hem för att handla förnödenheter, så som ansiktsmasker, snacks och dricka. Genast när jag kom hem började jag fixa inför kvällens festligheter medan Alice bestämde sig för att sova hos en kompis. Jag sade hejdå till henne och välkomnade mina vänner som ironiskt nog gått igenom hela London iklädda pyjamas.

”You're completely insane.” konstaterade jag medan jag visade dem in i vardagsrummet där jag hade lagt allting i små skålar som jag satt på bordet, ett antal värmeljus var tända i sina ljusstakar och en hel hög med gamla filmer låg vid teven. Emma satte upp sitt hår i en hög hästsvans innan hon slog sig ner och tog en utav skålarna för sig själv medan Felicia gav henne en sur min.

”Do you have more because this one is pretty selfish.” muttrade Felicia och jag skrattade till.

”Shut up.” muttrade Emma och rättade till sin pyjamaströja innan hon satte sig till rätta.

”Yeah, wait a second.” jag gick ut i köket och hällde upp mer i en ny skål innan jag tog mig tillbaka till vardagsrummet där mina vänner satt och viskade intensivt med varandra.

”What are you guys talking about?” frågade jag, de kollade chockade upp på mig och jag visste att de inte hade märkt att jag var tillbaka. De gav varandra varsin sur blick innan de vände sig mot mig, jag satte mig ner i fåtöljen och satte skålen på bordet innan jag höjde på fingret. Snart kände jag en nysning komma fram och jag vände mig ifrån dem för några sekunder.

”Not completely cured yet.” konstaterade jag och log lite mot dem innan min nyfikenhet kom fram igen.

”Well, don't take this on the wrong way, Cece.” sade Felicia lite nervöst. ”But we've never seen you with a lad before, not ever and we was wondering if you ever like snogging with anyone or been having... You know.” hon stannade upp och jag kände att mina kinder hettade, min erfarenhet när det kom till killar var begränsad. Okej, den var obefintlig!

”And now Harry...” fortsatte Emma. ”... I like him and maybe he could be a good candidate as a... boyfriend?” de lät båda väldigt osäkra på vart de ville komma med detta men de granskade mig under tystnad ett tag.

”I guess he's alright.” erkände jag. ”But he can also be really annoying, he's never going to be my type.”

”But what is your type exactly? Dylan?” frågade Emma och höjde roat på ena ögonbrynet.

”No, Dylan is my friend, we're really really good friends... So...” jag kände mig obekväm över ämnet men jag antog att det var något tjejer normalt pratade om.

”Do you like Harry?” frågan var rak och svår att undvika. Men det var en bra fråga, en fråga jag inte riktigt kunde svara på. Trots att han hade varit jobbig de senaste dagarna, hade han inget annat än varit super gullig och tagit hand om mig när jag varit sjuk. Det kändes skönt att ha någon omkring sig som faktiskt stod emot mina protester, något jag inte var van vid annars. Så kanske jag gillade honom trots allt? Om jag gillade att ha honom i närheten så kanske jag gillade honom. Hur skulle vi egentligen se ut som ett par? Tanken fick mig att rodna och genast snappade tjejerna upp det och flinade stort mot mig.

”She likes him.” sade Emma med en barnslig röst.

”Shut up.” sade jag och suckade, jag tänkte precis sträcka mig fram efter filmerna för att få något annat att prata om, men jag kom inte längre förrän min telefon började vibrera på bordet och jag tog upp den för att se vem det var. Emma och Felicia hade redan sett namnet som lös upp på skärmen, jag möttes av två flin när jag kollade upp på dem. Jag tryckte på grönlur och pressade telefonen mot örat.

”Hey, Harry.” hälsade jag besvärat på killen som infiltrerat mina tankar.

”Hi, you sound weird.” sade han med en road röst.

”Oh, no, no...” mina snabba ord fick mina kompisar att bli allt mer nyfikna och mimade åt mig att sätta på högtalaren.

”Okay...” han drog ut på ordet och jag satte på högtalaren innan han fortsatte prata. ”What are you up to then?”

”Well, you told me to take it easy so I am having a movie night with the girls.” jag gav Emma och Felicia ett vakande öga och väntade på att han skulle svara.

”That's good.” sade han gillande och jag himlade med ögonen. ”Anyway, I was thinking to have a little get-together at my house tomorrow. I was wondering if you would like to come?”

”Ehh... Yeah, sure.” sade jag. ”What happened to take it easy?”

”It's nothing big so...” sade han och skrattade lågt. ”You could invite Felicia and Emma if you'd like.” föreslog han och jag gav mina vänner ett vakande öga då de pep i tystnad.

”He knows our name.” viskade Emma fram och jag skakade bara på huvudet medan jag granskade dem.

”Cece?” jag ryckte till då jag nästan glömt bort telefonen i min hand.

”Oh, yeah, that sounds good.” sade jag enkelt.

”Yeah? Have a great time tonight and I'll see you tomorrow then.” hans röst lät mycket lättare nu än tidigare och jag nickade innan jag insåg att han inte kunde se mig.

”Yeah, bye.” sade jag innan jag tryckte på röd lur och det låga pipet från mina två bästa vänner utbröt i ett stort skrik.

”He knows our name! Harry freaking Styles just... Oh my god!” pep Emma och hoppade på stället då hon inte längre kunde sitta stilla.

”What if Louis, Niall, Zayn and Liam is there too!” pep Felicia och kollade storögt på mig. Jag spärrade upp mina ögon och flinade mot henne och låtsades vara lika uppspelt som dem men jag gav upp inom några sekunder.

”Oh Lord, you guys are crazy.” suckade jag trött och lutade mig tillbaka i fåtöljen medan jag väntade på att de skulle lugna ner sig.


+26 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

Dreamcatcher - Kapitel 8

Previously on Dreamcatcher:

”Let's get something to eat, my treat.” föreslog Harry och lade ner sin mobil i sin ficka. Men när jag började röra mig mot förarsidan stannade han upp mig.

”Let me drive this time.”

Jag drog roat ihop mina ögonbryn och flinade mot honom.

”Why?” frågade jag och var tvungen att hålla tillbaka ett skratt, han flinade ner mot mig och ryckte på axlarna.

”Because you drive like a crazy person.”


 
 

Vi hade varit och hämtat upp mat vid en liten restaurang några minuter ifrån stranden, vi satt oss på en öde parkbänk några kilometer utanför Londons gränser i en liten park som inte var befolkat. Det förvånade mig hur mycket Grace väl började öppna sig ju längre vi pratade.

När vi var på väg tillbaka till London så hade det redan börjat mörkna ute och jag hade fått reda på mer om Grace än vad jag någonsin trott jag skulle göra. Hon var inte så hård som jag trott, hon berättade om sig själv med en otrolig inlevelse, hennes gröna udda ögon lös och framhävde den udda delen av gult.

”So I was thinking about going home tomorrow, hanging out with my mum.” konstaterade jag och hon nickade.

”That sounds like a healthy idea.” sade Grace och log lite mot mig medan jag sneglade mot henne innan min blick gick tillbaka till vägen. Hon såg så liten och oskyldig ut i min stora tröja, hennes redan vågiga hår hade blivit lockiga av saltvattnet.

”Would you...” jag tvekade ett tag och jag kände hennes ögon på mig. ”It would be fun, if you'd like to come?”

Herre gud, Harry Styles! Vad är det med dig?! Jag bet mig frustrerat på insidan av läppen, jag brukade aldrig bete mig såhär för en tjej, det brukade vara tjejens sak att bli nervös och fråga saker. Men för första gången var jag nervös över att bli nekad.

”I've got school.” sade hon lågt och ångersfullt. ”I'd love to but I can't.”

Vad dum jag var som inte tänkte på det, hon gick fortfarande i skolan. Jag sneglade besvärat på henne, hennes ljusa hy var vacker i det dova ljuset från utsidan. Radion stod på låg volym och jag kände igen melodin, det var en utav våra låtar, ”Moments”. Grace reagerade också på musikvalet och hon höjde lite, jag kunde inte låta bli att ge henne ett snett leende.

”You like this song?” frågade jag och saktade in för ett rödljus som indikerade på att vi nu var innanför gränserna på London. Jag stannade och kollade på henne, hon rörde sig generat i sätet.

”Yeah.” sade hon skyldigt och mitt hjärta hoppade över ett litet slag, jag var innerligt glad att hon gillade något jag hade gjort. Hennes kinder hettade i rött medan hon undvek min blick. Bilen började rulla igen då det slog om till grönt, jag sjöng lågt med till musiken och jag kände hennes ögon på mig.

”I'm glad that we hung out today.” erkände Grace efter ett tag och jag gav ifrån mig ett instämmande hum. ”You're different than I thought you were.”

”In a good way?” frågade jag med en lätt röst, jag önskade att hon skulle säga ja. Jag vet inte vad det var med mig, varför hennes åsikter var så viktiga. Men jag kunde inte låta bli att bry mig om vad hon tyckte.

”Yeah, in a good way.”

Jag körde upp vid hennes hus, parkerade intill trottoaren och slog av motorn.

”Well, I'm glad that I've changed your mind.” sade jag och log självsäkert mot henne. Hon försökte hindra sig själv från att rynka på näsan men jag såg att hon var nära, något hon alltid gjorde när hon inte gillade något. Det var enkelt att läsa av henne på något sätt, något som fick mig att le lite extra.

”Good luck with your mum, and I'll see you around I guess.” sade hon och öppnade dörren, jag tog snabbt tag i hennes arm för att hindra henne. Gace ögon tog genast kontakt med mina, hon såg förvånat på mig innan jag släppte henne.

”Are we friends?” frågade jag.

”Why do you ask?” kontrade hon.

”Well, I was wondering if you'd like to do something when I get back.” jag såg att hon kämpade mot ett leende, hon drog bak några slingor bakom sitt öra innan hennes ögon fokuserade på mig.

”I'd like that.”

Jag log brett mot henne och kollade upp mot hennes hus, det förvånade mig hur stort det var. När jag träffade henne första gången trodde jag inte att hon hade det så här bra ställt, men nu efter att ha spenderat en hel dag med henne förstod jag henne bättre. Pengar var inte allt om man inte hade folk runt omkring sig som älskade en.

”So we're friends?” frågade jag roat och hon skakade trött på huvudet och gav mig ett leende.

”Yeah, I guess we are.” sade hon med en road ton innan hon gjorde ett nytt försök med att hoppa ut från bilen och denna gången stoppade jag inte henne.

 

Grace's Point Of View

 

Jag vaknade morgonen där på med en rejäl förkylning, mitt huvud kändes som ett cementblock och jag var beredd att vända i dörröppningen då jag började ta mig till skolan. Idag var jag i alla fall i tid och kom med rätt tåg innan rusningstrafiken började, jag lutade mitt huvud mot rutan och tänkte på vad Harry gjorde just nu. Något som skrämde mig var att han hade varit den enda jag tänkt på enda sedan jag hoppade ur hans bil. Han hade fått mig att glömma bort Alice och mamma för någon timme, något jag hade behövt. En annan sak som störde mig var att han hade haft rätt, jag hade dragit på mig en förkylning, av den värsta sorten.

”You look horrible!” utbrast Felicia då hon stod på hörnet där vi brukade träffas.

”Don't talk about it.” muttrade jag, jag lät ytterst nasal och man hörde att min hals var inte riktigt vad den borde vara.

”You need to go home and get some rest, woman.” konstaterade Emma när hon kollade upp från sin telefon, hon rättade till sin skinnjacka.

”No, I need to do this test. It's the last one and I can't be resting right now. My mum gave me money yesterday to pay the bills so I have to do that later.” jag började rabbla upp alla dessa sakerna jag måste göra, vilket fick mig att inse hur lite vila jag egentligen skulle få.

”You are going to take it easy.” beordrade Felicia irriterat. ”No, race until you're hundred percent alright.”

”But I've got a big race coming up in a couple of months...” jag kände att en nysning var på väg och jag vände huvudet ifrån mina kompisar.

”No, buts!” utbrast Emma och gav mig en hård blick när jag återvände för att kolla på mina kompisar.

Hela dagen gick ut på att tvinga mig att röra mig minimalt, till och med dagen där på då försökte de tvinga hem mig under lunchen. Men jag kunde inte gå hem, jag hade skolarbete att tänka på, men även att Harry skulle hämta upp mig efter sista lektionen. Vi skulle iväg till Madame Tussaude som en rolig sak då jag berättat för honom att jag aldrig varit där trots jag bott i London i nästan hela mitt liv.

Jag var lättad över att den sista lektionen var över för dagen. Emma, Felicia och jag hämtade upp våra väskor och jackor från skåpen innan vi började röra oss mot utgången. De båda klagade över hur vit jag var i ansiktet men jag ignorerade dem och började gå med snabba steg mot den svarta stora bilen som stod och väntade utanför grinden till skolans område. Vi skiljes åt vid grinden och jag hoppade in i det mörka fordonet för att mötas av ett avslappnat leende. En grå stickad tröja hängde enkelt över hans överkropp och ett par svarta jeans avslöjade hans långa smala ben.

”Hi.” sade jag och log. Harrys leende försvann när han hörde min röst.

”What happened to you?” frågade han besvärat och granskade mig.

”I'm just having a tiny cold.” informerade jag honom. ”Let's go.” jag satte på mig bältet och väntade på att han skulle börja köra. Men istället kände jag en stor hand som strök försiktigt över min kind, jag vände mig mot honom och hans hand gick över min panna.

”You're really warm.” mumlade han lågt och drog försiktigt bak en ljus slinga från mitt ansikte och fäste den bakom örat. ”Let get you home.”

”But...” började jag och suckade till slut. Jag var nu trött på att protestera och lutade mig bakåt. ”Fine.” Han startade motorn och började köra i riktningen mot mitt hus.

”How was your day with your mother?”

”It was good... I needed it.” erkände han och drog bak några lockar innan han kollade över axeln för att byta fil. ”How have you been?”

”Well... I'm having the most annoying friends so I haven't been doing anything.” suckade jag och sneglade på killen bredvid mig som fokuserade på vägen. ”Are you sure we can't go to the museum? I was really looking forward to it.”

”It sounds like you're talking into a can, so no.” påpekade han och flinade mot mig. ”We are going back to your house, and I'll fix some chickensoup and we'll maybe watch a movie or something instead.” jag fick bita mig i läppen för att inte skrika högt, jag var trött på att bli omhändertagen som om jag vore tre år.
”Or you just could say that you don't want to hang out.” föreslog jag. ”It would be easier.” Han kollade förvirrat på mig och skakade på huvudet men behöll lugnet.

”If I leave you'll just go out and do something else. And besides, I like hanging out with you.” Harry rättade till bakspegeln lite och kollade bakåt innan han tog en vänstersväng in på min gata. Så fort bilen stannade hoppade jag ut alldeles för snabbt och kände att min kropp inte riktigt hängde med och allt började röra på sig. Jag kände snart ett par händer ta tag i mig och en bildörr slogs igen bakom oss.

”And you thought we should go to the museum, I bet you would fall ontop of a waxfigure.” muttrade Harry bredvid mig och jag slog snart irriterat bort hans händer då jag återfick min balans och började gå upp mot huset. Jag tog mig in i huset utan problem, Harry beordrade mig att gå och byta om innan han försvann ut i köket. Ett par mjukis byxor från Hollister och en pösig t-shirt fick bli det ombyte jag behövde innan jag tog mig ner för trappan igen för att hitta Harry vid spisen.

”Go and lie down, it's soon done.”

”You're really pain in my arse right now.” fräste jag irriterat. Han gav mig bara en sur blick innan jag vände mig om för att gå in i vardagsrummet, jag satte mig i soffan och började gå igenom menyn med filmer. Jag drog en filt över mig då jag kände att jag frös lite och bestämde mig snart för att ladda ner The Last Song, en av mina absoluta favorit filmer. Medan filmen laddade kollade jag igenom några nyhetskanaler efter något jag kunde fördriva tiden med. Jag stannade upp då jag hamnade på Entertainment kanalen och fick syn på Harrys ansikte tillsammans med resten utav killarna. Reportern drog en historia om att Englands skandal prins hade hoppar av bandet då det blivit för mycket press från killarna i bandet.

”Don't believe that.” jag ryckte till och hade inte märkt att Harry hade kommit in i rummet, han stod och höll en skål som han snart satte ner på soffbordet, han drog fram en sked som han stoppat i bakfickan innan han satte sig ner bredvid mig.

”So it's not true?” frågade jag och snörvlade lite.

”No, we're having some time off before the tour contiues in the US.” sade han och kollade upp på teven som hängde på väggen, han tryckte på volymknappen på fjärrkontrollen och ljudet stängdes av. ”Now, the soup is really hot so wait a minute or two, where can I find painkillers so we could contain your fever.”

”In the cabin above the microwave.” svarade jag automatiskt innan jag tog tillbaka fjärrkontrollen och startade filmen. Harry var snart tillbaka med några febernedsättande tabletter, ett stort glas vatten och några näsdukar.

”Thank you for... everything.” sade jag och log lite besvärat mot honom då han sjönk tillbaka ner i skinnsoffan.

”No problem.” sade han och log innan han nickade mot soppan i en anvisning om att jag skulle börja äta. Vi satt under tystnad och kollade på filmen medan jag åt upp soppan och tog tabletten, jag kände snart att mitt huvud blev allt tyngre men jag försökte sträcka på mig lite för att inte somna.

”Come here, lie down.” föreslog han mitt i filmen innan Ronnie började skrika på sin pappa för att ha undanhållit cancern för henne. Jag kollade tveksamt på Harry och han himlade med ögonen.

”We are friends, right?” sade han med en trött röst och jag suckade bara trött innan jag lade mig ner på kudden han strategiskt lagt i sitt knä. Försiktigt rättade han till filten så den hamnade över mig ordentligt och det tog inte länge innan jag glömde bort filmen och sjönk ner i en mjuk sömn.

 

Harry's Point Of View

 

Jag kollade ner på den bleka tjejen som låg ihop krupen med huvudet i mitt knä. En av hennes händer hade hamnat på mitt lår och med jämna mellan rum tryckte hon sig emot mig för värme. Grace såg hemsk ut, hennes hy var blekare än någonsin och det förvånade mig hur dåligt hon mådde. Försiktigt lade jag en beskyddande arm över hennes kropp medan jag fortsatte kolla på filmen, men det var näst intill omöjligt då jag kände hur oroligt Grace sov. Jag lät mina fingrar stryka över hennes hud som hade gått ner i normal temperatur nu efter tabletten hon tog tidigare. Mina fingrar drog fram ett silverhjärta som hängde runt hennes hals i en kedja, hjärtat var dekorerat på ett gammalt sätt. Jag hade tänkt på kedjan tidigare, hon hade haft den på sig på konserten men också då vi varit på stranden då den råkade trilla ur hennes tröja när hon trillade i havet. Försiktigt lade jag tillbaka den innanför hennes t-shirt. Hennes långa mörka ögonfransar vilade på hennes kinder och fladdrade till ibland då hon rörde sig.

”Harry?” hörde jag bakom mig och såg Alice göra sig synlig när hon tog några steg emot mig.

”Hey.” sade jag med låg röst.

”What are you doing here? I though you guys were going to the museum today.” hon pratade med samma låga ton som jag för att inte väcka hennes syster.

”She's sick so I took her back here.”

”You did that?” frågade Alice förvånat och höjde på sina ögonbryn, hon granskade sin syster som låg i mitt knä och andades med jämna andetag. ”She never listens to anyone, I tried to keep her at home yesterday but that didn't happen.” Hon lade sin väska i fåtöljen innan hon drog av sig sin jeansjacka och avslöjade en vit och rosa blommig topp som passade till hennes vita jeans. Kläderna var väldigt somriga trots det usla vår vädret utanför.

”Thanks for taking care of my sister.” fortsatte hon lågt efter ett tag, hon log tacksamt mot mig. ”She's always taking care of others but doesn't care about how she is feeling. It's been like that since... dad.” jag nickade i en bekräftelse om att jag kände till historien om deras pappa.

”I'll take her upstairs.” konstaterade jag och lyfte lite på kudden och lossades Grace grepp om mina jeans för att ta mig upp på fötter. Alice försvann ut i köket utan att säga något mer. Jag vände försiktigt på den blonda tjejen som låg och sov, jag tog bort filten innan jag försiktigt gled under med min ena arm under hennes knäveck och min andra under hennes rygg. Försiktigt lyfte jag upp henne och tryckte henne mot min överkropp, långsamt började jag gå upp till hennes rum. Jag var väldigt noga med att inte väcka henne, hennes kurviga kropp var enkel att bära och det tog inte länge innan jag långsamt lade ner henne under hennes mörkblå täcke. Hon såg så liten ut där hon sjönk ner i den mjuka sängen, jag släckte lamporna i hennes rum och tog mig sedan ner till Alice som satt i köket och höll på med läxor. Under tystnad satt hon och skrev i sitt block, jag stannade upp i dörröppningen och granskade henne. Hon mötte snart min blick och log lite innan hon återgick till att skriva.

”Do you mind if I stay?” frågade jag och tog mig fram till en tom stol vid bordet och satte mig mitt emot henne, hon kollade snabbt upp på mig och log lite innan hon började skriva igen.

”No, not at all. We've got plenty of room.” mumlade hon innan hon vände sida på blocket.

”Where are you guys from?” frågade jag nyfiket och kunde inte låta bli att lägga märke till deras dialekt. Alice lade ifrån sig pennan och kollade på mig.

”She haven't told you?” frågade hon besvärat innan hon reste sig upp för att gå till kylskåpet. Hon kom snart tillbaka med två läskburkar och gav den ena till mig. Jag tog tacksamt emot den och väntade på att hon skulle fortsätta.

”We're from Sweden originally.” började hon och öppnade sin burk. ”Mum and dad moved here because of mums job. She told us that it was only going to last a year...” hon tog en klunk av sin läsk.

”But you're still here.” konstaterade jag.

”Yeah, well, the contract that mum signed lasted more than a year. I was too young to understand what was going on. But our parents started to fight a lot and it wasn't always enough with words, a few punches were taken...” hon stannade upp och ställde ifrån sig burken. Snart var hon på fötter och kollade tveksamt ner på mig. ”Come, let me show you something.” jag följde efter den korta tjejen som öppnade köksdörren ut till terrassen utanför, hon gick ner för den lilla trappan och ut på gräsmattan, förvirrat hängde jag med. Hon tog sig fram till det lilla poolhuset som var några meter ifrån den hyfsat stora poolen. De stora fönsterna hade stora vita gardiner hängande för sig. Hon öppnade sidodörren och höll upp den till mig, det mörka rummet avslöjade ingenting förrän Alice drog bort gardinerna och lät kvällshimmeln lysa upp rummet som endast innehöll en stor pjäs som var övertäckt med vitt skynke som snart hamnade på golvet. Det var ett stort svart piano och jag gick långsamt fram till det, jag lät mina fingrar glida över den svarta lacken. Alice lät mig undersöka pianot under tystnad innan jag satte mig ner på den matchande pallen. Hon tände några slingor med ljus som man brukade ha i julgranen fast mindre, det gav en mysig stämning i det lilla rummet.

”Grace always took me here when our parents were fighting in the mainhouse. They were sreaming really badly and Grace started playing piano to keep me preoccupied so I didn't hear them yelling at each other.” hon lutade sig mot pianot och kollade över den glansiga ytan, hon skrattade till lite. ”To be honest, I could hear everything. But I never told Grace that.” Jag lyssnade intensivt på hennes historia medan jag lät fingrarna gå över tangenterna, jag kunde inte spela piano och jag var inte speciellt duktig på gitarr heller men jag höll på att lära mig.

”That must be really hard for you.” mumlade jag lågt. ”What is your father doing now?” jag såg att hon bet sig besvärat i läppen och valde sina ord noga.

”I think it's better if Grace told you that story.” konstaterade hon till slut och jag nickade långsamt.

”Do you miss Sweden?” frågade jag istället.

”I don't remember much, but I miss the feeling of home. Right now, the only place I could call home is when I am with Cece.”

”Cece?”

”I couldn't pronounce Grace when I was little and I gave her the nickname Cece.” förklarade Alice och grimaserade åt minnet, jag log lite.

”But what about the silver heart she is wearing around her neck?” det var min sista fråga för ikväll, jag hade minst hundra olika frågor till Grace men jag skulle få vänta med dem när hon blev frisk. Jag granskade Alice och hon log lite åt min fråga.

”Harry, I like you and I can see you are caring about my sister, but I guess she didn't show you that one on purpose.” sade hon och hennes ögon fokuserade på mig, jag skakade på huvudet och jag gissade mig nästan till hennes svar utan att hon behövde öppna munnen.

”I'll have to ask her myself.” konstaterade jag och hon skrattade till.

”Exactly.” sade hon och log.


+26 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 

Dreamcatcher - Kapitel 7

Previously on Dreamcatcher:

”Thanks for the ride.” sade jag innan jag hoppade ut ur bilen, jag log lite mot honom innan jag stängde igen dörren efter mig och började gå upp på gången till huset. Kylan hade verkligen börjat lägga sig nu och jag kände en rysning gå igenom min kropp.

”How can I reach you if I need some more truth?” ropade han efter mig, jag vände mig om och skrattade till.

”You know where to find me!” ropade jag tillbaka innan jag vände mig om för att ta mig upp till huset, dörren var olåst och jag klev rakt in i värmen. När jag stängt dörren hörde jag bilen köra ner för gatan och försvinna ut i natten.


 

Jag vaknade rätt tidigt dagen efter och bestämde mig rätt snabbt för att göra frukost till tjejerna som fortfarande låg och sov inne i Alice rum. Trött drog jag mig upp från sängen och satte upp mitt trassliga hår i en knut så länge så jag slapp ta mig an den oändliga kampen med att reda ut det. Jag lät bli att byta om och gick ner i ett svart linne och mina hotpants med Walt Disney motiv som satt löst på mina höfter. Det var äntligen sol ute, jag fick en väldig lust till att ligga ute på soldäcket idag och bara ta det lugnt med en bok i min hand.

Mina bara fötter tog kontakt med köksgolvets kalla plattor då jag tog mig till kylskåpet och skafferiet. Jag bestämde mig för att göra pannkakor, äggröra och bacon, men även lite rostat bröd och lite smoothie till mig.

En efter en av de sex tjejerna kom ner då de vaknat och jag lät dem ta från frukostbuffén jag gjort. Snart satt vi alla vid matbordet och konverserade om gårdagen, tydligen hade de varit uppe till sex på morgonen och jag flinade åt deras historier men förblev tyst. Jag tog en klunk av min hallon smoothie och hoppade till när jag hörde dörrklockan.

”Oh Lord.” muttrade jag och hörde ett högljutt skratt medan jag tog mig ut i hallen för att öppna. Jag låste upp dörren och drog upp den tunga dörren, jag suckade trött och satte ena handen på höften när jag fick se vem det var.

”Good morning.” sade Harry och log.

”You need some truth already?” frågade jag och han log skyldigt. Hans gröna ögon som idag var ljusare, gick över min klädsel och jag kollade ner på mig själv. Mina färgglada hotpants lös verkligen upp och jag kollade besvärat upp på Harry, jag såg att han försökte låta bli att flina och pressade ihop sina läppar i ett försök till att samla sig.

”Nice shorts.” var det enda han sade och log snett. Jag suckade och gjorde en gest för att bjuda in honom i huset.

”I thought I'd need someone to eat breakfast with.” sade han till slut då han klev innanför dörren.

”Ehm... I'm pretty preoccupied right now, but you could join us if you'd like.” föreslog jag.

”Us?”

”My sister and her friends had a sleepover last night.” förtydligade jag och han nickade långsamt. Jag tog det som ett godkännande av att han ville vara med och stängde dörren.

”Behave.” beordrade jag honom och gav honom ett vakande öga, han höjde uppgivet sina händer innan jag vände mig om och skakade irriterat på huvudet.

Han hade sitt ego med idag tydligen, något som syntes ännu mer då han klev in efter mig i köket och Alice sken upp som en sol. Hennes vänner blev alldeles tysta då han satte sig ner vid bordet bredvid mig och jag gick till skåpen för att hämta tallrik, bestick och glas.

”Do you want a smoothie?” frågade jag och han kollade förvånat upp då Alice börjat bombadera honom med frågor.

”Eh... yes, please.” var allt han fick fram tills Alice började pratade igen och jag dukade fram åt honom, jag gjorde en ny smoothie och satte mig sedan besvärat ner. Under tystnad åt jag upp min frukost under tiden jag lyssnade på Harry skryta om sig själv, om bandet medan de yngre tjejerna var fortfarande chockade över vem som satt vid köksbordet. Mina ögon var fästa i bordet framför mig och varje gång han sade något om sig själv kände jag att jag rynkade okontrollerat på näsan. Jag ångrade att jag hade bjudit in honom, något i mig hade önskat att han hade varit den samma som han var igår kväll men jag hade visst fel. När jag ätit upp kollade jag upp på honom och höjde ögonbrynen, han nickade och sköt den nu tomma tallriken till mig och jag gav honom en arg blick. Några ljudlösa svordomar föll ur min mun medan jag tog våra glas och tallrikar innan jag vände mig om för att ta mig upp till mitt rum. Jag kände inte för att förklara mig till killen med de stora egot vid bordet och jag tänkte inte utbyta några snäsiga kommentarer heller när min syster var i samma rum. Istället började jag gå upp för trappan utan att säga ett enda ord till honom, jag kände allas ögon på mig innan jag kom utom synhåll och snart var jag inne i mitt rum. Jag gick fram till min garderob och tog ett par slitna shorts och en t-shirt innan jag gick till badrummet. Snabbt låste jag dörren och startade duschen då jag hörde röster ute i hallen. Jag tog en snabb dusch och bytte kläder innan jag borstade ut mitt hår, snabbt borstade jag tänderna och hoppades på att Harry hade åkt här ifrån vid detta laget. Jag tog en sista titt i spegeln, mitt blöta vågiga hår låg över mina axlar och blötte ner min t-shirt, för att göra den luftiga tröjan lite mer snäv satte jag en knut i kanten så att den stramade åt i midjan. Försiktigt lät jag mitt hjärta som hängde runt halsen glida innanför tröjan och landa mellan mina bröst. Enkelt tog jag mina saker innan jag låste upp och tog mig ut från badrummet, jag gick de få metrarna in i mitt rum och hittade Harry stå och inspektera några foton som stod på min byrå.

”I thought you left.” sade jag irriterat innan jag tog mig till korgen med smutstvätt och slängde i mina hotpants och linne som jag burit tidigare.

”I wanted to know what upset you.” sade han och ryckte på axlarna. Han vände sig om och kollade på mig, hans svarta t shirt med tryck smet åt hans överkropp och hans jeans klädde hans underdel. Jag gick över till dörren och stängde den försiktigt innan jag vände mig mot den brunetta killen som uppenbarligen inte riktigt förstod.

”You.” sade jag och skakade irriterat på huvudet.

”What did I do now?” frågade han förvirrat och började gå mot mig, han stannade några meter ifrån mig och granskade mitt ansikte.

”Well, I thought you would leave your ego at home like you did last night.” sade jag sammanbitet.

”Are you angry because I have selfconfidence.”

”What you have ain't selfconfidence.” konstaterade jag och skrattade till bittert. ”You... It's like you are trying to convince everyone around you that you are something.”

”But I am something.” sade Harry och log oskyldigt, jag pressade ihop mina läppar och gav honom en arg blick. Jag vände mig om och öppnade dörren med en suck, jag väntade på att han skulle börja röra sig ut genom dörren så jag skulle få en chans att slå igen den framför näsan på honom.

”Leave.” var allt jag sade och korsade armarna över mitt bröst. Men istället för att göra som jag sade slängde han sig istället i min säng, jag sparkade igen dörren och satte mig istället ner för mitt skrivbord och fällde upp historieböckerna som jag var tvungen att läsa igenom inför det sista provet nästa vecka. Snart blev min ignorans taktik för mycket för Harry som kravlade sig ur sängen och lutade sig mot mitt skrivbord medan han kollade nyfiket ner i mina böcker. Det irriterade mig att ha någon som nyfiket kollade över min axel var femte sekund och snart kollade jag argt upp på honom.

”Is there a reason why you're still here?” frågade jag argt, jag kände att min ilska värmde upp min kropp och jag försökte låta bli att bita hål på min läpp då jag försökte kväva skrik och svordomar.

”Yeah, I like hanging out with you.” erkände han och log lite, jag gav ifrån mig ett irriterat stön.

”What!?” utbrast han och höjde oskyldigt på sina ögonbryn innan han drog en hand genom sina lockar. ”I am telling the truth, you're interesting, different.”

”Well... You are just like every other guy. You get interested as fast someone doesn't gives you enough attention.” mumlade jag och kollade ner på mina böcker.

”I am not like that.” sade han surt.

”Then tell me Harry, why are you really here? Why did you show up with this stuck up attitude on my doorstep and asking me for breakfast.” det var något som förblivit en stor fråga för mig, jag försökte låta bli att skrika då jag visste att Alice och hennes kompisar mycket väl kunde höra genom väggarna. Jag mötte de gröna ögonen irriterat och väntade på ett svar.

”You told me that I was ten feet off the ground when we spoke at the concert.” började han och jag såg att hans självsäkerhet hade sjunkit drastiskt, han var nu killen jag pratat med igår. ”I don't know why, but... It feels like you are grounding me. Everyone out there,” han nickade mot mitt fönster. ”...Always want something from me, an autograph, a photo, money, fame. You fascinate me, because as far as I can see you want nothing from me. And I like that.”

”How do you know that this ain't just a trap for you to like me? Maybe I want you fame.” sade jag och slog ihop mina böcker, när jag snart mötte hans ögon med nyfikenhet mötte han mina med höjda ögonbryn och ett snett leende.

”No, no, you're...” han skrattade till. ”You're far to smart for even care about something like that.” jag drog lite på läpparna och försökte hålla tillbaka ett litet skratt, en suck föll från mina läppar innan jag reste mig upp och gick bort till min byrå där jag drog fram ett par strumpor.

”Where's your parents?” frågan var låg och jag stannade upp i mina rörelser. Det tog ett tag för mig att samla ihop mina tankar och vände mig om med ett påklistrat leende.

”Mum is on a business trip, she's never home and dad is out of the picture, they divorced when I was a kid. And I haven't talked to him ever since.” sade jag lugnt och väntade på att han skulle reagera.

”What do you mean, your mum is never home?” han satte sig ner på min sängkant och kollade nyfiket på mig. Jag kollade ut genom det ena fönstret och kände att detta var min enda chans att få lite sol.

”Let's go out. I need some sun.”

”You know I can't do that.” sade han lågt, jag ryckte enkelt på mina axlar.

”Then let's go to a place where they won't find you.” sade jag enkelt, han såg ytterst förvirrad ut men jag drog bara enkelt på mig ett par vans och håvade upp en hoodie. ”I'll drive.”

 

Vi hamnade nere vid en öde strand som jag hade känt till ett bra tag nu, Harry rätade ut handdukarna jag tagit med innan vi satte oss ner, han hade på sig en keps som han tog från sin bil innan vi hoppade ut ur den. Jag såg att han var nervös över att sitta i passagerarsätet och endast för att driva med honom körde jag mycket snabbare än vad jag hade tänkt mig.

”This is absolutly incredible, how did you find this place?” frågade Harry förvånat och vred på kepsen så den hamnade bak och fram, hans lockar stack ut under till, han såg faktiskt riktigt rolig ut.

”You could say that I have a pretty rough background and I needed a place to think. I always come here when I need some peace and quiet.” erkände jag och sneglade på killen som låg till vänster vid mig. Han stöttade upp sin tyngd på sina armbågar och kollade ut över den öde stranden.

”You want to talk about it?” frågade han och kollade upp på mig, jag log lite mot honom innan jag kollade ut över det kalla havet.

”There's nothing much to say really.” erkände jag, jag drog upp mina ben mot mitt bröst och drog mina armar runt om. ”I have to raise my kid sister on my own, my mum doesn't really give a fuck about me or Alice. I had to grow up very quickly when my parents got divorced.”

”You're really great with your sister.” mumlade han och jag vände på huvudet för att kolla ner på killen bredvid mig, jag drog lite på läpparna och kollade på medan han kravlade upp i en sittande ställning.

”What about you?” frågade jag nyfiket.

”What about me?” frågade han roat.

”Do you've got something cold and dark behind that façade you've built up?” jag såg att han försökte bestämma sig om vad han skulle svara, men istället för att pressa honom på information lät jag istället mina ögon glida över havet som låg mörkt och oinbjudande framför oss. Trots att värmen av solen låg på så såg man klart och tydligt att det inte var dags för årets första dopp ännu.

”My parents are divorced, I've got an older sister that is almost like you, very overprotective.” började han och jag skrattade till av hans liknelse. ”I am having a trouble with my anger that is bothering my mother a bit.” Hans raspiga ton var lugn och metodisk. ”My bestfriends kind of hate me right now, because of the scandal prince, that't by the way is my new nickname in the magazines.”

”Your bandmembers?” frågade jag och tänkte tillbaka på spänningen som föll över rummet vi befunnit oss i innan konserten.

”Yeah. They aren't very happy with me, and I start to believe they are right.”

”Right about what?” frågade jag förvirrat och kollade på killen som satt bredvid mig, han mötte min blick. Hans ansiktsdrag förändrades medan han studerade mitt ansikte.

”That I am about to lose myself.” mumlade han så lågt att det knappt gick att höra.

”Are you? About to lose yourself?” jag granskade hans ansikte, hans dominanta käke var en tydlig kontrast.

”To be honest... It feels like I am.” han bet mig lite i sin underläpp innan han pressade ihop sina läppar. Jag såg att han var djupt insjunken i sina tankar som plågade honom.

”For what it's worth...” sade jag till slut och han gröna sorgsna ögon mötte mina. ”I kind of can get used to this Harry.” det fick honom att le lite.

”I'm not a stuck up brat?” frågade han med en liten road ton.

”Well, you're a brat.” sade jag med en ironisk röst. ”It's just...” jag reste mig upp och sträckte ut en hand, han tog tacksamt emot den och jag försökte hjälpa honom upp. ”... you need to losen up a bit.” jag släppte hans hand och började springa ner mot vattnet, jag sparkade av mig mina stor och strumpor vid kanten och doppade tårna i det iskalla vattnet.

”What are you doing?” frågade Harry och jag vände mig om för att se honom stå på avstånd från det iskalla vattnet.

”I have actually no idea.” erkände jag och började skratta.

”Get out of the water, you're going to get a cold.” sade han besvärat, jag hörde förvånat på ögonbrynen.

”Take off your shoes.” sade jag och ignorerade hans oroliga blick.

”It's freezing, get out of the water.”

”You really need to chill a bit.” sade jag och korsade armarna över bröstet, jag skulle precis ta ett steg närmare honom då jag råkade trampa på en sten. Min fot gled över den hala ytan och jag föll handlöst ner i vattnet, jag tog mig snabbt upp till ytan och försökte få luft då jag fick svårt att andas av kylan som trängde in i mina kläder. Jag kände snart ett par händer som lyfte upp mig från vattnet och jag försökte dra bort saltvattnet som hamnat i mina ögon för att se Harry leda mig upp på stranden.

”I told you.” mumlade han irriterat innan han plockade upp våra skor och började leda mig upp till hans bil som stod parkerad vid diket.

”Calm down. It's just some water.” sade jag obekymrat och ryckte på axlarna.

”Your lips are blue.” sade han lågt innan han öppnade bagaget och tog fram en hoodie som skulle passa perfekt som en klänning, han gav mig en handduk som han tidigare suttit på, innan han även hittade ett par boxers som han gav till mig.

”Change in the backseat, the windows are really dark so no one will see.” jag blev förvånad över hans hårda röst, enligt mig var detta ingenting emot vad jag bruka råka ut för. Min klumpiga natur var något som jag hade blivit relativt van vid, men jag gjorde som han sade och hoppade in i baksätet på den stora bilen som jag tidigare kört. Trots att baksätet var stort så var det ändå problematiskt att byta om just där. Men snart kom jag i hans boxers som passade perfekt till underbyxor, jag drog över tröjan över huvudet och lät den falla till mina knän. När jag hoppade ur bilen stod Harry lutad och höll på med sin telefon, han höjde blicken när jag kom ut och log lite när han fick syn på mig.

”It suites you.” sade han och skrattade till.

Jag kollade ner på mig själv och suckade.

”Are you always this clumsy?”

”More or less.” erkände jag besvärat.

”Let's get something to eat, my treat.” föreslog Harry och lade ner sin mobil i sin ficka. Men när jag började röra mig mot förarsidan stannade han upp mig.

”Let me drive this time.”

Jag drog roat ihop mina ögonbryn och flinade mot honom.

”Why?” frågade jag och var tvungen att hålla tillbaka ett skratt, han flinade ner mot mig och ryckte på axlarna.

”Because you drive like a crazy person.”


+26 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 

Dreamcatcher - Kapitel 6

Previously on Dreamcatcher:
 ”It was nice meeting you, Harry.” sade jag och log lite besvärat innan jag kramade om Liam igen. Snart började jag leda Alice mot utgången och suckade utav lättnad då jag kände kvällskylan i mina lungor. Lättnaden över att vara helt säker på att jag skulle slippa Harry för all framtid, han var någon annan problem. Men jag kunde ändå inte låta bli att känna mig lite skyldig, till hans osäkerhet då han höjt handen i hopp om att jag hade grävt ner min stridsyxa mot honom. Snart fick jag andra saker och tänka på då Alice blev hungrig och vi började köra hem, bort från arenan och bort från Harry som hade trängt sig in i mina tankar för sista gången.

Konserten hade varit helt underbar, men det skulle vara skönt att veta att det var några månader kvar till USA. Jag hade lovat mig själv och framför allt killarna att ta det lugnt nu under de kommande månaderna, de hade godtagit min ursäkt för att ha varit allt för upptagen med att festa. Men ändå verkade det som att de höll ett vakande öga på mig och gillade inte att jag sade vissa saker som de ansåg var opassande. Det var lite som att ha fyra föräldrar runt om sig som bara väntade på att ta mig i örat och läxa upp mig.

Jag funderade på att åka hem till Holmes Chapel, spendera några veckor där för att få nytt perspektiv på saker och ting. Det lät som en bra plats att komma ner på jorden, kanske till och med jobba några dagar i bageriet bara för att få tillbaka den gamla känslan igen.

Mina fötter tog sig ut från badrummet och mot vardagsrummet som killarna satt i, vi alla hade samlats hem hos Louis och Eleanor på lördags eftermiddagen. Trots att de verkade inte gilla mitt sällskap just nu så frågade de mig om jag ville vara med.

Jag stannade upp då jag hörde mitt namn nämnas i rummet som jag precis hade tänkt gå in i.

”Did you see how he behaved after he came in to the room?” hörde jag Louis röst, han lät besvärad men samtidigt lättad.

”What?” frågade Zayn förvirrat, jag hörde något smälla till och antog att det var någon som slog i foten då Niall började svära lågt. Jag bet mig i läppen för att inte börja skratta.

”I don't know but what ever Grace told him outside before they came in to the room, it seemed to work. His behaviour was so strange when she was around.”

”Yeah, I noticed that too.” mumlade Liam lågt. ”But she was very down to earth, she was incredible.” jag hörde instämmande mummel innan jag hörde Louis börja prata igen.

”I think she's good for him, they are so different that it's scary. But what ever she is doing it's working, it was the first time I saw my old best friend again yesterday behind all that fame obsession that is going on around him.”

Jag hade fått nog av att höra vad de hade att säga, mina fötter tog de första stegen ut i dörröppningen för att avslöja mig från mitt gömställe. Alla tystnade och jag mötte Louis blick, jag lät dock bli att konfrontera dem utan istället satte jag mig ner bredvid Niall i en utav de små soffgrupperna.

”What were you talking about?” frågade jag då det var obekvämt tyst och tog min redbull som stod på soffbordet.

”We were thinking about watching a movie.” sade Liam och log lite mot mig.

”I want something scary.” föreslog Zayn och flinade mot Niall som bara grimaserade.

”As long there's no clowns I'll be good.” konstaterade Niall och vred på sin keps som han hade på sig så den hamnade bak och fram. Louis tog sig fram till bokhyllan som var fylld med dvder, han viftade tillslut med ett fodral som såg mörk och obehaglig ut.

”I bought it like a few days ago so I haven't had any time to watch.” informerade han oss innan han gav Zayn fodralet, han nickade gillande innan han reste sig upp från fåtöljen och gick fram till den stora plattskärmsteven som hängde på väggen, under till fanns det mängder med boxar men ändå väldigt stilrent. Zayn satte enkelt i filmen och Louis satte igång teven.

”By the way, Eleanor is in Manchester over the weekend, apparently some tests are coming up, so you can stay as long as you like.” påpekade Louis medan han bytte kanal och tryckte till slut på play. Jag lutade mig bakåt och snart kände jag ett par ben som slängdes upp i mitt knä, jag kollade ner bredvid mig för att se Niall ligga raklång över soffan.

Filmen började segt och var ytterst lång, jag tappade snabbt intresset då tredje offret hittades hängd i badrummet utan förklaring. Jag började istället kolla runt omkring mig i det mörka rummet, Zayn satt nere på golvet och lutade ryggen mot soffan, hans ögon var slutna och andades lätt något som sade att han somnat. Louis och Liam låg uppe på varandra i den större soffan deras långa ben var ihop trasslade då deras huvuden låg på varsin kudde, även dem hade somnat och jag ryckte till då jag hörde Niall snarka till. Jag skakade roat på huvudet och kollade på min mobil, klockan var redan tolv på natten. Det förvånade mig hur snabbt tiden hade gått trots allt, jag lät filmen rulla men slutade kolla, jag lutade huvudet bakåt och kollade upp i taket istället. Mina tankar vandrade fritt men landade snart på en person jag haft i bakhuvudet enda sedan igår, jag kunde inte sluta tänka på Grace. Hennes udda ögon, det blonda håret, trots hon såg så vacker ut så var hon oslipad och det var tydligt att hon inte var medveten om vilken inverkan hon hade på personer runt omkring henne. Framför allt, inverkan hon hade gjort på mig de få stunderna vi pratat. Jag kände värmen som steg ut till fingertopparna, det förvirrade mig varför jag kände mig så dragen till henne. Kanske för att hon var annorlunda, kanske för att hon var den första riktiga tjejen som faktiskt bett mig att dra åt helvete istället för att ligga med mig.

Jag lyfte lite på huvudet och kollade ner på Niall som nu hade särat lite på läpparna där han låg, försiktigt lyfte jag på hans ben och reste mig från min plats i soffan.

”What are you doing?” hörde jag en låg skrovlig röst och jag kollade mot Liam som kisade lite och jag sträckte på mig lite.

”I'll just need some air.” viskade jag.

”Now?”

”Yeah, I'll be back in a couple of hours.”

Han nickade besvärat innan han lade tillbaka huvudet på kudden och somnade om, jag tassade ut i hallen och drog på mig mina skor innan jag försiktigt tog Louis nyckelknippa och öppnade dörren. Jag låste ordentligt om mig innan jag tog mig ut till min bil, jag visste inte vart jag var på väg, men jag startade snart motorn till min Range Rover och lät bilen ta mig ner för den tysta och övergivna gatan. Gatorna var tomma ju längre ut från London jag kom och snart insåg jag vart jag var på väg, något som även för mig var förvirrande, vad skulle jag göra här så här sent på kvällen. Snart körde jag in på en parkering jag varit på tidigare i veckan och lät motorn dö ut, det fanns ingen här och jag visste att jag inte borde kommit hit. Men istället för att lyssna på min inre röst som ville att jag skulle starta bilen och köra här ifrån, hoppade jag istället ur bilen, låste den och började gå resten utav vägen.

 

Grace's Point of View

 

Lördagen flöt på som vanligt och Alice hade en övernattning hemma hos oss med några kompisar, på eftermiddagen bestämde jag mig för att låta dem vara ensamma hemma och jag tog mig till garaget där endast jag och Felicia var. Tystnaden som var över oss var behaglig och inte alls pinsam, vi båda gillade lugnet och smattrandet av regnet på plåttaket, radion stod på låg volym och medan Felicia höll på att uppdatera programvaran i bilen och på datorerna pillade jag med att städa undan efter racet för några dagar sedan.

Hela dagen hade varit ytterst dyster då det ständigt regnat och trots jag ville ut och köra lite lät jag bli då det enkelt kunde bli halt på grund utav vattnet på asfalten.

”So how was the concert?” frågade Felicia efter ett tag och jag hoppade upp på en utav arbetsbänkarna för att vila mina fötter.

”It was alright, Alice was so overwhelmed. She crashed in the backseat after we left the diner.” sade jag och kollade ner på mina tygskor, jag vickade lite på tårna och kände att den trötta känslan började försvinna.

”She's so sweet.” jag hörde Felicia fnittra till innan hon vände sig mot mig på kontorsstolen. Hon rufsade till sitt hår lite innan hon drog upp det i en hästsvans. ”Emma told me about Harry,” började hon och jag höjde på ögonbrynen. ”Are you guys friends or something?”

”No, definitly not.” sade jag snabbt och skakade på huvudet. ”He's so...” jag visste inte riktigt vad jag skulle använda för ord för att beskriva honom, det fanns inte riktigt ett ord för hur irriterande, uppstoppad och jobbig den killen var.

”He's a brat?” föreslog Felicia och jag nickade.

”And then add that word a few times.” suckade jag, hon skrattade till och kollade upp på klockan på väggen.

”Shit, I should have left an hour ago!” utbrast hon och flög upp från stolen, jag lade märke till att klockan redan var elva på kvällen, dagen hade gått så snabbt.

”Go, I'll lock up.” erbjöd jag mig. ”I have a few things left before I leave.”

”Are you sure? It's pretty scary to be here alone.” jag log lugnt mot min kompis som höll på att plocka ihop sina saker.

”I'm sure, I don't mind being alone.” jag hoppade ner från arbetsbänken, jag kramade om min kompis innan hon log uppskattande och började springa mot dörren. Jag låste efter henne och höjde musiken då en låt med Tulisa började spelas, jag sjöng lågt med medan jag städade undan det sista. Men låten avbröts av min telefon som ringde, jag sänkte genast för att svara.

”Var är du?” frågade Alice direkt när jag tryckt på grön lur.

”Jag är i garaget, vadå då? Har det hänt något?” frågorna kom automatiskt och hon stönade irriterat.

”Nej, det är lugnt. Jag bara undrar om det finns pengar till pizza, Natalie är hungrig så vi vill beställa hem.” förklarade hon.

”Ja, det finns ovanför mikrovågsugnen. Jag kommer hem snart så spara lite till mig.”

”Jaja, puss hej.” hon lade på i örat på mig och jag suckade innan jag tryckte ner min mobil i jeansfickan. Jag stängde av radion och började släcka ner garaget innan jag tog min väska och jacka. Mina nycklar var det sista jag plockade upp innan jag tog mig ut ur garagets sidodörr, jag larmade och låste ordentligt innan jag började gå bort mot den lilla vägen mellan läktarna och garaget som ledde ut på parkeringsplatsen. Jag stannade upp och kollade ut på banan som låg under mörker, mina fötter styrde mig ut mot depån. Mina ögon slöts och jag andades in doften av blöt asfalt, som tur var regnade det inte längre.
Snart vände jag om för att börja gå hem då jag stannade upp, i ögonvrån fick jag syn på en mörk gestalt som satt högst upp på läktaren. Det var omöjligt att urskilja vem det var, jag gick fram till läktaren och kisade lite med ögonen.

”Hey, you can't be here!” ropade jag och började gå upp för läktaren, då jag kom allt närmare insåg jag vem det var och jag kände mig genast illa till mods. Men jag kunde inte låta bli att ta mig hela vägen upp och ställde mig bredvid den oönskade gästen.

”What are you doing here?” mumlade jag lågt och kollade ner på den brunetta killen som satt hukad och kollade ut över banan.

”I don't know.” mumlade Harry lågt med en raspig röst. Hans ton förvånade mig, istället för att gå där ifrån satte jag mig nyfiket ner bredvid honom. Tystnaden föll över oss och jag drog trött en hand genom mitt hår som hade börjat bli rufsigt utav luftfuktigheten. Jag lutade mig bakåt mot ryggstödet och satte upp fötterna på sätet framför.

”When I was about five years old my dad always took me here to watch the race.” det bara gled ur min mun utan att jag tänkte på det. När jag försökte hindra orden var det redan för sent och de hängde ute i luften och väntade på en fortsättning. ”He always said that to be driving a really fast car is something that is so incredible, because you're in control. You can feel free for just a few seconds. But...” jag svalde och sneglade mot Harry. Hans gröna ögon kollade nu mot mig. ”... But running from your problems is a race that you'll never win.” jag pressade ihop mina läppar och tänkte över det jag själv sagt. Tveksamt log jag lite och kollade ut över banan som nu började lysa upp då månen började kolla fram bakom de grå molnen.

”For whatever reason you're here, you'll always have to face the problems when you get back.” avslutade jag lågt.

”I'm not running from anything.” muttrade han lågt.

”No?” min magkänsla sade mig att han ljög men jag tänkte inte konfrontera honom om det. ”Then tell me. Why are you here, Harry?”

”I needed a place to think.” sade han till slut och jag nickade långsamt. Jag reste mig upp och tog upp min väska.

”Then I won't bother you.” jag tog några steg men blev avbruten av en hand som tog tag i min handled. Jag stannade chockerat upp och kollade ner på den stora handen som kom från killen med de tveksamma ögonen, snabbt släppte han greppet.

”No. Stay.”

Jag satte mig tveksamt ner igen, jag gäspade lite och slöt ögonen några sekunder. Min kropp var helt slut efter denna långa dagen, att sitta här kändes konstigt, speciellt med Harry. Men av någon anledning hade han lämnat sitt ego hemma ikväll.

”You're the only one who has been honest with me. So please, just tell me the truth...” bad han efter ett tag och jag kollade uppmärksamt på killen bredvid mig. Hans profil var väldigt tydlig i månskenet, hans fylliga läppar putade utåt lite och hans raka näsa var ett starkt ansiktsdrag.

”Am I really a bad person?” frågade han till slut och jag drog förvirrat ihop ögonbrynen medan jag översåg hans fråga.

”I don't really know you, so it's pretty hard to say.” sade jag med lite sarkasm, men ångrade mig genast då jag såg hans sorgsna ögon. Jag suckade och försökte börja om. ”If you'd asked me a few days ago I'd say yes. Your image is so... It feels like you want to provoke something. You got that creepy smile of yours as fast you like something and you get offencive if someone denies you the attention you need.” jag försökte låta bli att använda några svordomar eller fel ord som skulle tippa över honom från kanten han var på just nu. Min tunga fuktade mina läppar lite innan jag fortsatte. ”And right now... no, you're not a bad person, just misunderstood.”

Jag gäspade och lät tystnaden lägga sig runt om oss, jag kände mig skyldig till alla hårda ord jag sagt till honom och undrade om jag borde be om ursäkt. Men innan jag fick chansen att öppna munnen igen fick jag ett sms från Alice som undrade vart jag var någonstans.

”I need to go.” sade jag och reste mig upp.

”Yeah, it's probably best for me to go too.” erkände han och reste sig upp. Vi tog oss ner från läktaren och ut på parkeringen, en stor svart bil stod parkerad som jag antog var Harrys.

”Bye.” sade jag och log lite mot honom innan jag började gå över parkeringen.

”You're walking?” frågade han förvirrat och jag stannade upp och kollade över axeln.

”Well, yeah. It's not far.” sade jag och ryckte på axlarna.

”I'll give you a ride if you'd like.” erbjöd han och jag skakade på huvudet.

”No, I'll be fine.” jag drog bak mitt hår bakom örat, jag hände min väska över axeln och vände om för att börja gå igen. Jag hörde Range Roven vakna till liv och däck började röra sig över gruset. Bilen körde upp vid mig och rutan var ner rullad.

”Don't be stupid, jump in. I'll drive you.” sade han med en hård ton. Jag vred huvudet mot honom och drog ihop ögonbrynen. ”Come on, let me just be a gentleman for once.” hans bedjande röst fick mig att stanna upp och jag fick bita mig i läppen för att inte säga något spydigt. Jag öppnade dörren till bilen och klättrade in i det stora fordonet. Harry frågade om gatuadress och tryckte in den på sin gps.

”Are you serious, you would walk all the way there? It's a ten minute drive!” utbrast han då han såg adressen. Han började köra efter anvisningarna på skärmen och jag kollade mig runt i bilen, det förvånade mig att se hur ren den var.

”Is it true?” frågade jag tveksamt.

”What?”

”That you're taking drugs?” tystnaden tog jag som ett ja och lät ämnet falla då jag inte fick något svar. Han drog några fingrar igenom sitt lockiga hår innan hans blick sneglade på mig.

”No, I haven't.” sade han till slut. ”The media is trying to sell magazines, and if you add and delete stuff it's getting more interesting than it actually is.” Jag nickade i ett försök till att förstå, men jag lät bli att försöka och istället lät jag min blick landa ut genom fönstret. Vi var framme vid min gata, jag guidade oss fram till huset och motorn dog ut.

”Nice place.” mumlade han förvånat.

”Not exactly what you had in mind, huh?” sade jag roat.

”No, not really.” erkände han skyldigt. Han var inte den enda som hade missförstått min familjs ställning när det kom till pengar. Hälften utav garagets anställda trodde fortfarande jag bodde i en lägenhet, jag tänkte inte direkt ändra deras syn på mig och lät dem hållas då de påpekade att de skulle hjälpa till med pengar om inte min mamma gjorde det. Jag hade alltid skrattat åt det och tackat nej till deras erbjudande.

”I'm sorry.” flög det ur mig och jag kollade skyldigt på honom. Han drog ihop sina ögonbryn och väntade på att jag skulle fortsätta.

”For what?” frågade han otåligt till slut då jag pressade ihop mina läppar.

”For saying all those horrible things, that you're not grounded. I'm sorry I said it like that.” han log lite men blev allvarlig till slut.

”But you were right.” erkände han.

”Anyway, I didn't have the right to judge you like that.” det tog emot att erkänna men det var faktiskt sant, jag visste inte vem han var, jag hade fått upp en helt annan bild av honom än vad jag fått se ikväll.

”It's alright, I think I kind of deserved it.” nu flinade han och hans smilgropar dök upp.

”Thanks for the ride.” sade jag innan jag hoppade ut ur bilen, jag log lite mot honom innan jag stängde igen dörren efter mig och började gå upp på gången till huset. Kylan hade verkligen börjat lägga sig nu och jag kände en rysning gå igenom min kropp.

”How can I reach you if I need some more truth?” ropade han efter mig, jag vände mig om och skrattade till.

”You know where to find me!” ropade jag tillbaka innan jag vände mig om för att ta mig upp till huset, dörren var olåst och jag klev rakt in i värmen. När jag stängt dörren hörde jag bilen köra ner för gatan och försvinna ut i natten.


+26 kommentarer till nästa del :)

 

Dagens kommentar:

 

 

Dreamcatcher - Kapitel 5

Previously on Dreamcatcher:

”Of what?” ropade han, hans röst sprack lite och jag stannade upp då jag hörde ett par sor som följde efter mig.

”I am not going to discuss this with you.” utbrast jag frustrerat då han arrogant började närma sig och stannade snart upp. Jag svängde om och började gå igen, denna gången mycket snabbare för att komma bort från den lockiga killen som kröp under skinnet på mig.

”At least tell me your name!” ropade han efter mig.

”Grace!” ropade jag över axeln innan jag rundade hörnet och slapp de irriterande gröna ögonen som brände hål i nacken på mig.


De sista dagarna innan det blev helg gick väldigt segt, då jag tvingade mig själv till skolan trots att jag var utmattad efter tävlingen. Alice var den enda som höll humöret uppe i huset då fredagen äntligen kom och det var dags för konserten hon inte trodde hon skulle gå på för några dagar sedan. När jag kom hem från skolan på eftermiddagen satt hon redan i soffan och väntade på mig. Hennes t shirt hade bandets logga på sig och hela hennes ansikte var fyllt med vita och röda bokstäver.

”Jag har väntat i en halvtimme nu, vi måste vara där i tid så vi kommer in först.” utbrast hon och flög upp från soffan i vardagsrummet. Jag tog mig själv för hjärtat då jag granskade min syster som numera hade gått över från ett fan till en directioner.

”Vi har bestämda platser.” påpekade jag och lät mina nycklar falla på bordet som stod i hallen.

”Ja, men tänk så kommer dem ut, de gör alltid det! Vi måste dit nu!” hon stampade otåligt med foten och jag började röra mig mot trappan.

”Jag byter snabbt om, vi tar mammas bil dit.” informerade jag henne innan jag började gå upp för trappan. Jag hörde ett stön och ett par tunga steg innan teven sattes igång.

Snabbt tog jag mig in i mitt rum och drog fram ett par mörka jeans, med ett marinblått linne som jag slarvigt stoppade innanför kanten på byxorna innan jag tog på mig min skinnjacka. Jag avslutade med mina vita Converse, eller de skulle i alla fall varit vita om jag inte använt dem så mycket. Min telefon plingade till och jag tog upp den från min väska på vägen in i badrummet.

 

From: Emma <3

”Have fun tonight, say hi to Harry from me ;) xx”

Jag skakade besvärat på huvudet medan jag drog ut min hästsvans och borstade genom mitt ljusa hår innan jag lät det ligga över axlarna. Snart ansåg jag mig vara färdig och tog mig ner igen för att hämta upp min otåliga syster, jag lät min mobil, plånbok och biljetterna glida ner i min väska som jag enkelt hängde på axeln medan jag larmade huset och låste dörren. Jag låste upp den svarta Mercedesen som jag backat ut tidigare och som nu stod på uppfarten, ivrigt hoppade Alice in.

”Är du spänd?” frågade jag när jag hoppade i bilen och räckte över min väska till Alice. Det enda jag fick till svar var en nick innan jag satte i nyckeln och startade motorn. Enkelt rullade bilen ut på gatan och jag tryckte på gasen, snart färdades vi igenom Londons förorter.

Det tog dock inte lång stund förrän vi var framme och jag fick knappt chansen att stanna bilen innan Alice var ute och studsade iväg till entren där folk hade börjat samlas. Snart tappade jag bort henne i folkmassan och stönade trött till, att hon aldrig kunde vänta.

”Små syskon.” muttrade jag trött för mig själv innan jag tog min väska och tog mig ut bilen. Jag började gå bort i samma riktning som Alice hade försvunnit, det tog ett tag men snart hittade jag hennes mörka huvud längst fram i den lilla folkmassan. Det stod unga tjejer som skrek utav ingen som helst anledning och snart när jag klämt mig fram till Alice kollade hon upp på mig med ett stort leende. Hon gav mig en hård kram och jag besvarade den innan jag skrattade till lågt.

”Jag kan inte fatta att jag ska få se dem.” pep hon, hon studsade glatt upp och ner. Jag tackade vädergudarna för solskenet som lös ner på oss och jag kisade upp mot solen. Ibland fick jag en armbåge i ryggen men annars var det uthärdligt så länge Alice var glad.

Gruppen med folk blev allt tätare och snart hade vi flera meters kö bakom oss. Snart blev trycket ännu värre då folk började röra sig vid ingången och jag ställde mig bakom Alice för att hon inte skulle bli mosad. Säkerhetsvakterna med orangea västar började prata med höga röster och bad tjejerna som hoppade och började klättra på det låga stängslet framför oss. Snart urskiljde sig en siluett som började bli skrämmande igenkännbar tillsammans med en kortare kille med blont hår. Pressen blev allt hårdare bakifrån och jag försökte låta bli att trilla rakt in i Alice som var framför mig. Alice där emot började skrika precis lika mycket som alla andra och lutade sig över stängslet för att killarna skulle lägga märke till henne. Skriken var öronbedövande och snart kändes det som att stå framför ett flygplan då killarna ställde sig utanför entren och började vinka till fansen.

”Oh my god!” pep Alice framför mig och jag gav henne ett roat men plågat leende.

”Hey, Grace!” den bekanta raspiga rösten hördes över oljudet och jag stelnade till.

”Oh, no.” mumlade jag och böjde ner huvudet i hopp om att han trodde han sett fel person. Men jag kände snart ögonen som låg på mig och jag kollade skyldigt upp under mina ögonfransar och mötte de gröna ögonen som jag fruktat. Men jag kände även ett par ögon bredvid mig som stirrade storögt på mig, jag kollade ner för att se Alice stanna upp i sitt skrikande.

”Let her and her sister over.” beordrade Harry till säkerhetsvakten och när jag kände en arm ta tag i mig stretade jag emot.

”No.” sade jag och log ursäktande mot säkerhetsvakten som släppte mig genast och ursäktade för missförståndet.

”Come on, get over.” sade Harry och jag skakade frustrerat på huvudet.

”Take those two instead.” föreslog jag och nickade mot de två tjejerna som grät högt och ljudligt bredvid oss. Harry drog ihop ögonbrynen och visste inte riktigt vad han skulle säga.

”You know her?” frågade en stor svartklädd man som nu stod bredvid Harry.

”Yes.” svarade han snabbt och flinade mot mig, jag rynkade irriterat på näsan och det fick bara hans leende att bli ännu större.

”No, he's not.” kontrade jag irriterat.

”Yes, I do.”

”No, he don't.”

”Yes, I do.” Harry blev nu frustrerad av min envishet, vilket syntes på hans ansiktsdrag som blev allt hårdare, hans käke spändes.

”No, you don't!”

”Let them over.” beordrade han säkerhetsvakten igen.

”No, don't.” jag höll upp en hand mot den stackars vakten som verkade uppenbart förvirrad över vad han borde göra.

”Why are you so negative?” frågade Harry uppgivet.

”Because I don't like you!” utbrast jag och gav honom en arg blick. Jag visste att jag hade träffat en nerv då de sista orden föll ur min mun och hans blick blev hård, hans fylliga läppar pressades ihop till ett sträck. Det var då jag blev väldigt medveten om Alice som fortfarande stod mellan mig och stängslet. Hennes ögon sade mig att hon fortfarande var i chock, mina ögon gick över hennes röd och vit målade ansikte och jag suckade.

”Fine.” muttrade jag irriterat innan jag och säkerhetsvakten lyfte över Alice tillsammans. Hon var snart i säkra händer men förblev tyst, jag hoppade enkelt över stängslet, jag ignorerade Harrys och vaktens hjälpande händer.

”It's time to get back inside.” påpekade den svartklädda mannen, den blonda killen tog genast tag i Alice som snart höll på att svimma. Men drog sig snart ur sitt chocktillstånd och började prata med honom. Jag gick några meter bakom, alldeles för upptagen med att inte ha någon ögonkontakt med Harry som gick bredvid mig. Under tystnad gick vi och lämnade oljudet bakom oss.

”Why don't you like me?” hörde jag intill mig och jag skakade trött på huvudet, jag tänkte inte svara på den frågan. ”You have no idea who I am and still you have the gut to say something like that.”

”I don't want to talk about it, okay?” sade jag sammanbitet. ”Let's just keep being nice to each other infront of my sister and then we never need to see each other ever again.”

Jag kunde inte längre låta bli att kolla upp på den långa killen bredvid mig, jag möttes av ett par mörka ögon, några nyanser mörkare än när jag såg dem för några minuter sedan.

”Deal.” muttrade han. ”But I want to know later why you don't like me.” hans egoistiska personlighet sken tydligt igenom och jag kunde inte låta bli att rynka på näsan. Något jag visste att han kände igen från tidigare, irriterat svor jag lågt för mig själv. Harry stannade upp och kollade ner på mig, en rysning gick igenom min kropp och jag var tillbaka till tankarna om självförsvar, precis samma tankar som jag hade första gången jag stod framför honom och hans långa kropp tornades över mig.

”Why did you agree on coming with me?” frågade han förvirrat och jag antog att han tänkte tillbaka på då jag gick med på att hoppa över det lilla stängslet tidigare. ”You don't like me, and I don't precisely like you either...”

”Then why did you act like you did a few seconds ago?” avbröt jag honom irriterat. ”You are such a hypocrite!” jag kände att plusen ökade och det var inte för att jag var glad över att vara här utan för att jag faktiskt för första gången någonsin verkligen ville slå någon på riktigt. ”If my sister wasn't that into you I'd rather stick forks into my eyes than standing here with you.”

”I'm glad that I can help you realise that you are attracted to me.” sade han och flinade.

”What is it that you don't get!?” utbrast jag frustrerat, han visste exakt vilka knappar han skulle trycka på för att göra mig fullständigt galen. ”Are you deaf!? I don't like you, comprende? You and your stuck up attitude gives me rash, you're so full of yourself that you wouldn't even noticed if anything went wrong down here on earth because you're ten feet up in the air!”

Jag lät inte mina ögon slitas ifrån hans gröna, något med hans ansiktsuttryck sade mig att han inte hade fått sanningen levererad honom så rakt, när jag väl började gå igen lät jag min fokus glida bort mot dörren som hölls upp av den mörkt klädda mannen som log vänligt mot mig då jag gick förbi honom in i det stora rummet fyllt med folk. Jag hittade Alice längre bort då hon besvärat försökte hålla sig lugn medan hon var omringad av fyra killar som försökte få svar på sina frågor. Mina ben började röra sig i den riktningen men jag kände fortfarande Harrys blick i nacken då jag slängde på ett leende på mina läppar och hälsade på killarna som uppehöll min syster.

Alla var väldigt trevliga och jordnära, vilket fick mig att undra vad som egentligen hade hänt med Harry och varför han var så annorlunda. Stämningen blev smått pressad då Harry kom in i diskussionen, jag lät bli att kolla på honom något jag märkte att resten utav killarna också gjorde. Jag blev speciellt fäst vid Liam, en rätt så lång kille med brunt kort hår.

”So you drive cars as a hobby, you're going to graduate and you take care of your sister.” summerade han efter ett tag då vi pratat och jag nickade.

”Yeah, that's about it.” sade jag och log mot honom.

”And how did you meet...” hans blick gick upp till den lockiga killen som satt vid sminket och en kort tjej höll på att fixa till hans hår.

”I overslept and I accedentally walked right in to him.” jag grimaserade av minnet och tänkte på blåmärket jag fått på min höft som fortfarande fanns kvar.

”Bad luck?” föreslog Liam och skrattade till lågt.

”No, I'm just naturally clumsy.” erkände jag och skrattade till på min egna bekostnad, vilket fick honom att ge mig ett snett leende. Inte samma sortens leende som Harry brukade ta fram utan mer ett vänligt och genuint leende.

”I'm really impressed.” konstaterade han och jag drog förvirrat ihop mina ögonbryn. ”That you care so much for your sister.” förtydligade han och jag nickade långsamt.

”Well, someone has to do it.” sade jag och lutade mig mot väggen innan jag vände på huvudet för att kolla bort på Alice som spelade fotboll med killen som hette Louis.

”Yeah, but it shouldn't be you.” jag hörde lite smärta i hans ton och jag grimaserade, smärtan var ämnad för mig och jag kände inte för att någon skulle tycka synd om mig.

”Well, it's the way it is and I just have to live with that.” sade jag innan jag mötte Liams blick igen och gav honom ett svagt leende.

 

Konserten var faktiskt förvånansvärt bra, trots min nu mera hörselskada på höger öra efter att Alice hade skrikit halsen av sig då killarna vinkade bort mot oss då de var på scen. Jag lät bli att få någon som helst kontakt med Harry, då han förblev dämpad och tyst innan vi skildes åt innan vi tog våra platser uppe på en av läktarna. Det verkade som jag inte var den enda som hade svårt för den lockiga killen, då även hans bandmedlemmar besvärat mumlade något så fort han öppnade munnen för att prata.

När showen var över tog jag och Alice oss ut sakta men säkert med resten, det fanns flertal tjejer som kände igen oss sedan tidigare och jag log besvärat då de log uppmuntrande mot oss.

”Miss Sonenclar?” en orangeklädd kille ställde sig i vägen och jag stannade upp tvärt då jag hörde vårt efternamn. Förvirrat kollade jag upp på den långa killen som jag inte kände igen. ”You need to come with me.”

”Now?” frågade jag förvirrat och han nickade. Jag greppade genast ett hårt tag i Alice hand och drog henne tätt intill mig. Med tveksamma steg började vi gå mot strömmen in i byggnaden igen, det var nu nästan folktomt och tystnaden började lägga sig i korridorerna. Vi blev införda i ett stort rum där Liam stod och väntade, förvirrat stannade jag upp några meter ifrån honom och kollade ner på Alice som sken upp när hon såg vem det var.

”You can't leave without saying goodbye.” påpekade han och flinade. Jag skrattade lätt till och svalde den oroliga klumpen i halsen som hade vuxit fram.

”Of course not, it was nice meeting you.” sade jag och räckte fram en hand, han puttade ogillande bort handen och gav mig en kram istället. Snart vände han sig till Alice som stod och lös som en sol.

”I was wondering if you've twitter? I could follow you.” föreslog han och hon gav ifrån sig ett litet pip.

”Really?” sade hon svagt och han flinade.

”Yeah, of course.” han tog fram sin mobil och började skriva ner hennes twitternamn, jag ställde mig till sidan och väntade tålmodigt, jag kollade på medan han sade ett skämt och Alice gav ifrån sig ett nervöst fnitter. Någon harklade sig och vi alla tre höjde på fokusen upp till den långa lockiga killen som kommit in i rummet utan att vi hade märkt det.

”Ehum... Do you have a moment?” frågade Harry och jag trodde först han menade Liam men när jag mötte hans ögon ryckte jag till.

”Me?” frågade jag förvånat, han nickade. Jag bet mig lite i läppen och kollade från Liam och Alice som såg ut att klara sig själva. Harry öppnade dörren ut till korridoren och jag följde med honom ut där tystnaden lade sig över oss.

”I don't want us to separate as enemies.” konstaterade han obekvämt och vände sig mot mig då dörren stängdes bakom oss.

”Okay.” sade jag långsamt, i ett hopp om att han skulle förklara sig och sin plötsliga humörsvängning mot mig. Vi gillade inte varandra, varför bry sig om vi var vänner eller inte när vi inte skulle träffas igen?

”So... Truce?” han sträckte prövande ut sin stora hand och jag kollade ner på den då jag tvekade på om jag verkligen brydde mig. Jag suckade innan jag lamt tog hans hand, hans nöjda leende ledde till att jag rynkade på näsan och jag kunde se att han var på väg över till sin egocentriska sida igen.

”Stop doing that.” sade han och drog ihop sina ögonbryn.

”Even if it's truce, I still don't like you.”

”Why?”

Jag skakade bara på huvudet och skrattade bittert till.

”I've made it pretty clear why I don't like you so let's just leave it at that.”

”Because I'm not having my feet on the ground?”

”Let's just leave it at that.” upprepade jag och suckade tungt. Jag kände lättnaden komma över mig då jag hörde dörren öppnas och såg Alice komma ut med Liam bakom sig.

”It was nice meeting you, Harry.” sade jag och log lite besvärat innan jag kramade om Liam igen. Snart började jag leda Alice mot utgången och suckade utav lättnad då jag kände kvällskylan i mina lungor. Lättnaden över att vara helt säker på att jag skulle slippa Harry för all framtid, han var någon annan problem. Men jag kunde ändå inte låta bli att känna mig lite skyldig, till hans osäkerhet då han höjt handen i hopp om att jag hade grävt ner min stridsyxa mot honom. Snart fick jag andra saker och tänka på då Alice blev hungrig och vi började köra hem, bort från arenan och bort från Harry som hade trängt sig in i mina tankar för sista gången.


+25 Kommentarer till nästa del :)

Dagens Kommentar:

Dreamcatcher - Kapitel 4

Previously on Dreamcatcher:
Jag klev in i duschen och lät det varma vattnet bränna över min kropp, noggrant schamponerade jag håret och tvålade in kroppen, all stress som låg över min kropp gled av mig i samband med det varma vattnet.Trött stängde jag av vattnet och stapplade jag ut ur duschen, torkade varje kroppsdel noga innan jag drog på mig ett par nya trosor och bh. Jag tog mig till mitt rum och drog ut en slapp t shirt. Det var precis så att jag orkade fram till sängen, men tog mig till slut ner under täcket, men längre kom jag inte förrän jag gled ner i ett mjukt skönt mörker, jag somnade med lampan tänd.

Hela dagen hade jag varit i garaget och förberett inför kvällens race, jag hade hjälpt Dylan med kopplingen men istället för att låta mig köra bestämde han sig för att sätta sig bakom ratten.

Det var först nu under lunchen som jag äntligen fick sitta ner och ta det lugnt.

”So...” började Dylan. Han var den enda som var villig att sitta ner och äta i lugn och ro medan Felicia och resten utav killarna stod upp och käkade sin mat medan de jobbade.

”Excited for tonight?” frågade han och jag grimaserade. ”No?” han såg ytterst förvånad ut.

”I'm not really feeling it. I always have that spark in me but I guess it's not there today.” Jag drog en ljus slinga bakom örat innan jag högg in på min sallad som precis blivit serverad. Vi satt på ett fik tvärsöver gatan till garaget och banan.

”You are going to be great.” sade han och fyrade av ett bländade leende. Jag log tillbaka innan jag tog en klunk av min läsk, jag kände att den pinsamma tystnaden föll över oss. Den mörkhåriga killen tuggade på sin hamburgare fundersamt.

”What are you going to do after school?” han var några äldre än mig och hade redan gått ut, intresset över vad jag och tjejerna skulle göra efter skolan var tydligen stort.

”I was hoping on moving to Manchester, continue studying.” sade jag fundersamt och rörde runt i min sallad. Felicia skulle fortsätta jobba i verkstaden som racebanan drev och Emma ville dela studentlägenhet med mig. Det verkar som vi redan hade våran framtid utlagd för oss, jag skulle få reda på om jag kommit in i mitten på sommaren.

”Studying, huh?” konstaterade Dylan, jag nickade och gav ifrån mig ett hum. ”What happens to racing?”

”I don't know, it's something I can't be without, maybe there's some streetrace in Manchester.” han grimaserade över ordet streetrace, det var något vissa i garaget inte tyckte om. Jag hade gjort ett antal, utan att behöva bli tagen av polisen, något jag varit väldigt stolt över men samtidigt föredrog jag att vara laglig.

”Why not... stay here? With me... I mean us. The crew.” frågade han tveksamt och jag skakade på huvudet.

”I want to experience the world, travel, finish my education, maybe move out of the country to work somewhere with out constant covers of clouds and rain.” sade jag nästan drömmande.

”And what about Alice?” frågade han tveksamt, hans bittra underton hördes tydligt och jag suckade bara.

”To be honest... I have no idea what to do about her.” mumlade jag lågt och kollade ut genom fönstret då det börja regna och världen utanför blev allt mörkare.

 

En kvav värme låg över garaget då kvällens mörker föll över oss. Jag, Emma och Felicia satt vid ett bord och spelade kort medan vi väntade på att det var dags att göra sig i ordning.

”Your phone?” frågade Felicia kort och jag suckade irriterat, alla som försökt nå mig hade frågat samma fråga och jag hade gett dem samma svar.

”I've lost it.” suckade jag innan jag lade ner ett kort.

”Then buy a new one, as your friends we need to be able to contact you when ever.” sade Emma irriterat och lyfte lite på tyget av hennes vita topp som klibbade fast mot hennes kropp, precis som resten av våra kläder gjorde.

”I'll fix it tomorrow.” muttrade jag och drog bak en fuktig slinga hår som fastnat i min panna.

”Cece!” jag kollade över axeln och fick syn på Dylan som viftade med handen om att jag skulle komma men jag skakade bara trött på huvudet. Han såg ganska besvärad ut men jag orkade inte röra mig i denna värmen, trots att fläktarna stod på så blåste de endast runt den varma unkna luften.

”He likes you.” mumlade Emma och flinade mot mig.

”Please, don't start.” varnade jag henne och gav henne en sur blick, hon drog sitt pekfinger under ögonen för att vara säker på att inte hennes smink hade kletats ut av värmen. Min lilla ytliga kompis hade det svårt under den pressande värmen, men man kunde inget annat än att älska henne.

”Here he comes.” viskade hon och blinkade till med ena ögat innan hon lade ner sitt nästa kort på bordet. Dylan dök upp vid bordet och jag kollade upp på killen som var täckt i smuts i ansiktet som gav hans hud lite extra mörk nyans.

”You have a visitor.” sade han bittert och jag drog förvirrat ihop ögonbrynen.

”I am not expecting anyone.” konstaterade jag och drog lite på munnen.

”He's something alright.” påpekade han och jag skrattade ironiskt till.

”Is that supposed to help me? Do you got a name?” frågade jag irriterat.

”No, but I guess she will recognize him.” han pekade på Emma, jag vände mig mot Emma som såg ytterst oskyldig ut då hennes stora gråa ögon spärrades upp lite.

”Well, alright. Emma, you go and tell our uninvited guest that if he needs to see me then he have to wait til after the race. I'll go and get changed.” meddelade jag dem innan jag lade ner korten jag hade i handen på borden och reste mig upp.

”Eh, okay.” sade Dylan osäkert innan han gick åt sidan för att låta mig gå till omklädningsrummet med Felicia i släptåg. Jag gick med snabba in i omklädningsrummet och slängde upp min stora väska på bänken innan jag började ta av mig mina kläder. Felicia gjorde det samma och drog på sig sin skyddsdräkt och snart stod vi i matchande klädsel.

”Okay, let's kick some arse tonight, Cece.” sade hon medan hon granskade sig själv i spegeln. Jag slängde in min väska och mina vanliga kläder i ett utav skåpen innan jag tog upp min svarta hjälm och granskade mi kompis.

”Are you done?” frågade jag vasst. Det var inte meningen att det skulle komma ut på det sättet, jag log ursäktande och hon besvarade den med ett snett leende.

”You are nervous.” konstaterade hon. Jag nickade och kände att min redan klibbiga kropp blev allt värre i overallen som doftade tvättmedel efter tvätten den fick under natten.

”Yeah, something like that.” erkände jag med en osäker ton. Hon sträckte ut en hand och jag tog tacksamt emot gesten genom att ta den innan vi tog oss ut i garaget som nu var tomt. Bilen var borta och det var även alla andra som jobbade där. Antingen hade de satt sig på läktarna eller så stod de beredda vid sidan av banan. Så snart vi kom ut till de andra hade ett blåklätt team tagit plats i andra depån. Killen som höll i sin hjälm var den samma som jag hade sett på bilden dagen före.

”That, is Carl.” mumlade Felicia äcklat bredvid mig och jag lade nyfiket men samtidigt kaxigt huvudet på sned innan jag tog ett par raka steg mot honom. Automatiskt sträckte jag fram handen, mer stöddigt än för att vara trevlig.

”Who are you?” frågade han och slängde på ett förföriskt leende.

”I am just the one who'll kick your arse tonight. But you can call me Cece.” sade jag kaxigt och sköt fram hakan lite. Jag spände ögonen i hans mörkblå, något jag inte sett på bilden var hans bebisliknande ansikte, hans oskyldiga uttryck påminde om en femåring.

”Nobody told me you were a chic.” spottade Carl fram nedlåtande och jag var tvungen att låta bli att skratta.

”And nobody told me that you were a dude that looks like a lady. So I guess we both are a bit dissapointed.” kontrade jag och suckade enkelt medan jag hörde några killar bakom min visslade och skrek några fula ord mot killen som gick närmare mig. Carl var längre än vad jag hade väntat mig men jag stod säkert kvar.

”Watch your back, you little twat...” hans hotande mening kom inte längre då jag lät min hand slå över hans ansikte. Hans förvåning sken igenom hans ögon innan han samlade sig igen och tog ett steg närmare mig, nu var vi så nära varandra att jag kunde andas hans äckligt dyra parfym.

”Woah, back off.” hörde jag Dylan som nu var bredvid mig och drog mig bakom sig. ”Let's finish this off out on the track, shall we?” hans lätta ton fick mig att slappna av lite och jag backade några steg.

”Bring it, baby boy.” sade jag kaxigt och spände ögonen i Carl som var på andra sidan Dylan, samtidigt som jag lade huvudet på sned. Snart vände jag på klacken och drog bak mitt hår i en hästsvans innan jag satte på mig min hjälm. Dylan hjälpte mig i bilen, han gav mig ett par uppmuntrande meningar innan Felicia tog över i hjälmen.

”Okay, let's show this son of a bitch what you are made of. The countdown starts in two minutes so prepare yourself.” sade hon. Men av någon konstig anledning gick mina tankar över till Emma, jag hade inte sett henne innan jag klev i bilen, min blick gick bort mot läktaren men jag kunde inte se henne.

”Where's Emma?” frågade jag.

”Eh... She's a little busy, but she's around here somewhere. Don't worry.”

Jag slöt ögonen och tog ett djupt andetag, när jag öppnade ögonen igen startade jag bilen och rättade till hjälmen lite innan jag kollade till vänster. Carl var redan fast spänd och gav mig en trotsig blick innan han vände sig mot asfalten som låg utsträckt framför oss. Jag lät motorn varma upp lite innan jag lade bilen i friläge när startskyltarna visade rött. Lätt tryckte jag lite på gasen för att varva motorn lite extra då skylten snart växlade till guld, jag lade snabbt i första växeln och trampade gasen i botten så fort den ändrade till grönt.

Jag kom in precis bakom Carl i första svängen och jag svor lite för mig själv, det tog inte lång tid innan jag hittade en lucka att smita in igenom och komma före honom. Men när jag tog mig in på sista varvet kände jag att han blev rastlös bakom mig, frustrerat började han gasa extra och körde in i mig bakifrån. Ett flertal gången kände jag en kollision bakifrån.

”Take the extra power in five seconds.” föreslog Felicia frustrerat och jag kollade ner på den lilla spaken som skulle pumpa in lite extra krafter i motorn. Jag slog på den och greppade snabbt ett hårt tag om ratten, det gick så pass snabbt att jag fick inte chansen att tänka förrän jag var först över mållinjen. Jag hörde ett dovt hurrande i öronen och jag gav ifrån mig ett glädje tjut.

Hjälpsamt kom Felicia och hjälpte mig ut ur bilen och gav mig en hård kram.

”You made it!” sade hon glatt, vi båda började gå tillbaka till sidan av banan. Jag stannade upp då vi stod bakom min bil och såg vilken skada han gjort till bilen, snabbt drog jag av mig min hjälm och spärrade ilsket upp mina ögon.

”That fucking arsehole will need a new face after I am done with him.” fräste jag irriterat innan jag gick i motsatt riktning mot det blåa teamets depå. Felicia sprang ifatt mig och ställde sig i vägen.

”That's not a good idea, Grace. Let's just shake it of and celebrate. Dylan will fix it, okay?” jag tog ett irriterat andetag innan jag stannade upp. Jag lät henne ta mig bort till vårat firande team som gav mig en enda stor kram, när jag kommit ut ur folkmassan fick jag syn på Emma som log lite nervöst mot mig.

”Where have you been!?” utbrast jag och kände att en orolig känsla gick igenom min kropp då jag granskade min kompis som tog försiktigt tag i min hand. ”Is everything alright? Is Alice okay?”

”What? Yes, she's fine I guess.” sade Emma förvirrat. ”You've got a visitor.” konstaterade hon innan hon började dra mig mot läktarna. Jag frågade gång på gång om vem det var men hon förblev tyst, min glädje försvann då jag fick syn på siluetten av en kille som jag kände igen från Alice affischer som hon hade på sitt rum. Emma ledde mig nervöst enda fram till Harry som stod med händerna i fickorna, han hade på sig sina solglasögon trots att det hade börjat mörkna. Jag räckte över min hjälm till Emma innan jag drog av mig mina handskar.
”I'll be with the others.” mumlade hon lågt innan hon med snabba steg tog sig tillbaka till festen som utspelade sig längre bort. Mitt humör sjönk och jag kände ilskan komma tillbaka då jag tänkte på min kvaddade bil som stod ute på banan helt övergiven.

”Do you want to sue or something?” frågade jag irriterat innan jag vände mig mot Harry, han hade ett par beiga chinos på sig tillsammans med en vit tröja under en svart blazer. Han drog förvirrat ihop sina ögonbryn innan han lyfte på sina solglasögon och hängde dem i kragen på hans vita t shirt.

”Eh... I was thinking about it but...” jag höjde på ögonbrynen och visade att jag inte var på humör för några ironiska skämt. ”No, I was going to return this.” erkände han och visade fram min mobil. Jag slet genast åt mig den utav ren reflex. Hans raspiga röst gav hans röst en släng av ärlighet i sig.

”Did you steal it?” frågade jag då jag lade den säkert i min ficka.

”Why would I steal your phone when I can buy thousands of them?” frågade han kaxigt och jag gav honom en irriterad blick, hans gröna ögon såg oskyldiga ut och jag rynkade äcklat på näsan igen.

”How did you find me?” frågade jag förvirrat.

”Well, you are a bit popular and when someone called you I told someone named Dylan about the situation and he told me to come here.” han log oskyldigt och jag rynkade äcklat på näsan igen.

”Why are you doing that?”

”Because I don't like your fingers all over my phone and because your apperance are disturbing to me. Thanks for bringing my phone back to me, but you can leave now.” sade jag och lade armarna i kors. Han drog ett par långa fingrar igenom sitt lockiga hår och rättade till luggen. Harry fyrade snart av ett leende mot mig och jag kände att om jag stannade ett tag till skulle jag slå ut hans vackra äckligt fina tänder. Istället för att vänta på att han skulle röra på fötterna vände jag mig om och började gå tillbaka mot festen.

”I didn't know girls did this kind of sport.” sade han högt, jag saktade ner farten lite men jag fortsatte gå.

”You would be surpriced.” ropade jag över axeln.

”Of what?” ropade han, hans röst sprack lite och jag stannade upp då jag hörde ett par sor som följde efter mig.

”I am not going to discuss this with you.” utbrast jag frustrerat då han arrogant började närma sig och stannade snart upp. Jag svängde om och började gå igen, denna gången mycket snabbare för att komma bort från den lockiga killen som kröp under skinnet på mig.

”At least tell me your name!” ropade han efter mig.

”Grace!” ropade jag över axeln innan jag rundade hörnet och slapp de irriterande gröna ögonen som brände hål i nacken på mig.


+25 Kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 Svar:
Förutsätt alltid att det är Graces perspektiv. Jag vill inte sätta ut de olika perspektiven för att jag vill att de ska gå ihop med varandra, att de ska korsa varandra på något sätt. Jag kommer ju givetvis sätta ut att jag ändrar perspektiv om jag gör det mitt i ett kapitel men annars vill jag helst låta bli. Ni märker ju trots allt efter ett tag vems perspektiv det är ifrån och jag hoppas på att det ska räcka ;)
 

Dreamcatcher - Kapitel 3

Previously on Dreamcatcher:

”That one I figured out over seven years ago when you tried to eat through your bellybutton.” Felicia flinade och jag gav henne en irriterad blick.

”It was your idea!” sade jag med en röst som var en oktav ljusare än vad den brukade bara. ”You're just as damaged as I am!” hon flinade och kliade sig lite i hårbottnen.

”Let's go my damaged friends.” föreslog Emma och gjorde en gest med handen mot salen som var några meter ifrån oss. Vi alla tre krokade arm med varandra innan vi började gå mot vår nästa klass, historia. Eller som jag kallar den, förmiddagens powernap.  


Garagen bredvid racebanan var fylla med upprymda människor inför racet i morgon. Jag var den enda kvinnliga som körde tävlingar något som verkade imponera på killarna som arbetade här. Mina fingrar drog upp dragkedjan på min röda overall med svarta detaljer, jag granskade mig i omklädningsrummets spegel. Min kurviga kropp framhävdes av den snäva overallen, mitt hår satt i en låg hästsvans som jag tryckte in i nacken på overallen så att håret inte skulle störa mig. Jag knöt mina skor innan jag plockade upp hjälmen och begav mig ut i det fullproppade garaget där även min bil stod. Den svarta lacken sken i de starka lamporna som hängde sterilt i taket.

”Ey! Cece! Could you give me that bottle over there?” ropade Dylan som kikade ut från motorhuven. Han pekade mot en flaska fylld med klar vätska, jag tog upp den och gick fram till den mörkhåriga killen som tycktes ha fullt upp.

”Here you go.” sade jag och gav honom den. Han log tacksamt upp mot mig.

”Looking good in the new suite.” sade han innan hans fokus åter hamnade på bilen.

”Yeah, I like the colour.”

”The only fashion you understand.” hörde jag Emma över sorlet, hon lät smått bedrövad över hennes ord. Jag vände mig mot arbetsbänken där hon satt med bena i kors tillsammans med Alice och alla hennes böcker.

”Well thank you, miss Fashionista.” sade jag och flinade mot henne.

”Cece!” hörde jag på andra sidan lokalen framför datorskärmarna som var strategiskt uppsatta så de kunde bevaka banan. Felicia satt i sin skyddsdräkt då hon skulle finnas till hands vid banan om något skulle hända, hon var även den jag skulle få höra i min hjälm. Jag satte min hjälm på arbetsbänken bredvid Alice innan jag gick över till min vän som såg ut som en hacker framför all teknik.

”Okay, so we've got some serious competition tomorrow.” suckade hon och lutade sig bakåt i skinnstolen.

”Are you spying!?” utbrast jag då hon hade tryckt upp bilder och information om killen jag skulle möta i morgon.

”You need to know who you are up against. You can thank me later.” sade hon sarkastiskt och flinade upp mot mig. På bilden fanns det en brunett kortklippt kille som såg ut som en sådan kille som aldrig skulle klara ett nederlag mot en tjej. Det var en utav fördelarna med att vara en tjej i detta yrket, att få slå killar på sitt egna spel. Alla i detta garaget hade sett mig köra innan, alla visste hur duktig och snabbtänkt jag var.

”So he's an university student with economy as major. He's twenty years old and still lives at home.” läste Felicia högt och jag hörde någon skratta bakom mig, jag vände mig om för att se Alex, ännu en kille som jobbade i garaget, skratta rakt ut medan han kollade över Felicias axel.

”Well, then he's got a shoulder to cry on tomorrow night.” kostaterade han innan han höjde handen mot mig, jag besvarade hans high five men jag kände oron i magen.

”Please, don't jinx me.” bad jag. Felicia svängde runt på stolen för att hamna ansikte mot ansikte med mig.

”We believe in you, and you are one of the best drivers in London. Maybe even the best in u.k. You got this. I am not worried, and neither should you.” hon reste sig upp för att ge mig en kram innan hon tog på sig sin keps och började fösa mig framför sig. ”Let's go.”

Jag pussade Alice på pannan och bad henne att uppföra sig, hon gav mig ett trött uttryck och jag kollade upp på Emma som gav mig en säker blick. Emma gav mig en hård kram innan min bil vrålade igång och en utav killarna började köra ut den på banan. Jag tog min hjälm och följde efter, Felicia satte på sig sitt headset och gjorde tummen upp mot mig innan jag satte på mig min hjälm.

”Can you hear me, you peasant?” hörde jag inne i hjälmen och jag grimaserade innan jag gjorde tummen upp och räckte sedan fingret mot henne.

”Of course.” svarade jag oskyldigt. Ett lågt skratt hördes i hjälmen innan jag fällde upp visiret för att se klart och tydligt då jag hoppade in i bilen.

”Okay, so the car is almost perfect, it wants to go a bit left but otherwise we should be good.” hörde jag Dylan intill mig medan jag drog på mig mina handskar.

”And the breaks?” frågade jag och grimaserade över vad som hände förra gången jag körde. Bilens bromsar hade blivit blöta av regnet som hade hällt ner och jag krockade rakt in i en vägg, som tur var så förblev jag oskadd då jag fick chansen att sakta ner lite innan jag kolliderade.

”They are brand new, so you have to be carefull with them at first and warm them up, and if you feel they won't work then try to press them down gently and then all the way down. Got it?”

”Okay, got it.” sade jag och rullade upp fönstret på bilen. Jag kände att det började bli riktigt varmt i dräkten då jag försökte desperat att slappna av genom att sträcka på mig lite. Mitt visir förblev öppet då jag visste att det skulle bli alldeles för mörkt med den för ögonen. Min vänster fot tog kontakt med kopplingen innan jag försiktigt lät min högra glida över gasen, motor vrålade till och jag kände gåshuden gå över mina armar.

”Okay, let's do a slow lap first.” föreslog Felicia, hennes röst lät avlägsen som om hon höll på med något annat och jag himlade med ögonen innan jag drog i den första växeln, släppte handbromsen och lät kopplingen och gasen samarbeta för att dra fram det mörka fordonet över den släta asfalten. Enkelt fick jag upp den i hastigheten jag ville ha och snart fick jag ta min första vänstersväng.

”Easy, Cece!” utbrast Felicia och jag stönade irriterat till innan jag tryckte full broms och lät bilen vingla till lite. ”It's just a warm up.”

Efter första varvet tryckte jag ner gasen i golvet och lät hastighetsmärtaren stiga, jag tog mig enkelt fram på banan som jag kände till lika väl som baksidan av min egna hand. Felicias komplimanger hördes i öronen men jag stängde ute henne och fokuserade på att göra ett rekord då slutsträckan syntes några hundra meter framför mig. När jag nått över mållinjen flyttade jag min fot från gas till broms och jag kände gummit skapa sträck i asfalten då jag tryckte ner bromsen helt och vände på bilen innan den stannade helt.

”My tires!” skrek en av killarna i bakgrunden och jag flinade för mig själv.

”Shut up!” fräste Felicia. ”Great work, Cece. Dylan is on his way.” jag hörde att mikrofonen stängdes av och jag rullade ner rutan innan jag stängde av motorn, jag öppnade dörren och började ta mig ut men snubblade bakåt men innan jag stötte mot asfalten under mig fångade någon upp mig. Jag drog av mig hjälmen för att se Dylan flina.

”Like always.” sade han och jag skrattade över min egna klumpighet.

”Thanks.” jag ställde mig stadigt på mina ben och drog bort svett som börjat pärla sig i pannan på mig. Jag slängde över nycklarna till honom innan jag började gå tillbaka till garaget där jag blev bemött utav tre stora kramar.

”You were great.” uppmuntrade Emma mig.

”I'll go and get changed, get your things, Alice.” beordrade jag. ”Liz,” jag vände mig sen allvarligt mot Felicia som kollade förvånat på mig. ”The car is amazing, though I almost lost the control when I had to shift after the third corner. The clutch is loose.” hennes ögon spärrades upp och hon visste lika väl som jag vad som kunde hänt om jag inte tryckt ner kopplingen en till.

”I'll tell Dylan. Get Alice home and we'll talk tomorrow.” sade hon och nickade allvarligt innan hon började skynda sig iväg. Emma följde mig in i omklädningsrummet och hjälpte mig av med den nästintill fastklistrade overallen och skyddsdräkten under.

”Did you find your phone at home?” frågade hon, medan hon kastade äcklat ifrån sig overallen. Hennes röst lät avlägsen och jag visste att det fanns andra saker hon ville fråga mig egentligen. Hon drog en hand genom sitt hår och kollade uppmärksamt på mig.

”No, I have to look again when I get home.” suckade jag.

”Then how will I get intouch with you tomorrow, you need to be here at nine am and you need to skip school.” babblade hon på innan hon räckte över mina mjukisbyxor och hoodie som jag skulle färdas i hem.

”I know, Emma. Text Alice if you need anything.” jag drog på mig mina vans efter jag tagit på mig mjukisbyxorna. Enkelt drog jag tröjan över huvudet innan jag knölade ihop mina svettiga kläder som skulle tvättas när jag kom hem. Jag tryckte i dem i min väska innan jag drog remmen över axeln. Men innan jag nådde fram till dörren greppade Emma tag i min arm, jag kollade på min kompis som hade oroliga ansiktsdrag.

”Don't do anything stupid. I know that look on Felicias face when you told her. That wasn't good news, you can't be so selfish and take a risk like that when you've got Alice.” jag pressade ihop mina läppar och bet mig lite på insidan av min kind.

”I know, it was bad. Don't give me that look, we all know it's a dangerous sport, I have to take risks to be the best.” försvarande jag mig själv, Emmas gråa ögon spändes fast i mina och gav mig en sur blick.

”Stop pretending it's okay, you don't need to be the best.” fräste hon och jag gav henne en uppgiven blick.

”Okay, I'll stop pretending it's okay, but I want to be the best.” utbrast jag innan jag slet mig loss från hennes grepp och tog mig ut från omklädningsrummet.

 

Jag plockade fram matlådorna jag och Alice hade varit och hämtat på den lokala grillen på vägen hem, Alice var uppe och duschade medan jag dukade fram. Våra hamburgare och pommes frites lades snyggt upp på våra fyrkantiga tallrikar, jag satte två Cola burkar på bordet och tände ett par värmeljus. Snart hörde jag ett par fötter komma ut i köket och jag kollade över axeln. Hennes fuktiga hår hängde ner för hennes axlar, hon hade på sig ett par mjukisbyxor och ett grått linne, hennes bara fötter tog sig över till bordet och satte sig ner. Jag kollade på klockan som hände ovanför köksingången, visarna pekade på tio. En gäspning gled över mig då jag tog fram tallrikarna till bordet.

Jag satte mig ner framför henne, jag hade fortfarande inte hunnit duscha, något jag fick bli tvungen till att göra innan jag gick och lade mig.

”Du var duktig idag.” mumlade Alice trött och jag drog lite på läpparna.

”Tack, fick du gjort dina läxor?” frågade jag och hon nickade slött, man kunde se att hon var helt slut, något jag också var. Mina muskler ville inte göra som jag ville och det var precis så jag orkade höja hamburgaren till munnen.

”Kan jag sova hos en kompis i morgon, så jag slipper vara fast i garaget hela dagen?” sade Alice och kollade bedjande på mig.

”Vem?”

”Jessica.”

”Okej, låter bra. Gör inget dumt bara.” varnade jag henne och hon grimaserade.

”Detsamma.” svarade hon vasst och jag gav henne en varnande blick.

”Och glöm inte att du fortfarande har skola att tänka på så var inte uppe för länge.” påpekade jag medan jag bet i en pommes. Alice nickade och tog en klunk Cola som hon hällt upp i sitt glas. När hon pressat ner halva hamburgaren suckade hon matt ut.

”Jag orkar inte mer.” påpekade hon.

”Okej, gå du.”

Hon tog sitt glas i ena handen och tallriken i andra, hennes ögon spärrades upp då hon fick syn på det gula som låg under tallriken. Jag hade strategiskt lagt hennes biljett till One Direction där, hon hade tjatat om en biljett så pass länge nu. De skulle ha en konsert i London om några dagar som en extra konsert då de flesta inte fick chansen att se dem förra gången. Skulle jag vara helt ärlig så hade jag flera idéer i huvudet om hur jag skulle kunna spendera en fredag men jag skulle få lägga dem åt sidan, i alla fall för denna fredagen.

”Ska vi gå!?” utbrast hon innan hon ställde ner sitt glas och tallrik på bordet igen.

”Om du vill, så ja.” sade jag och skrattade åt henne uttryck, det hade gått ifrån trött till pigg på bara några sekunder. Alice gav ifrån sig ett öronbedövande skrik innan hon slängde sig över mig och gav mig en hård kram.

”Du är världens bästa syster. Tack.” mumlade hon innan hon hoppade uppspelt tillbaka, jag reste mig upp och flinade mot henne innan jag tog våra tallrikar till diskmaskinen. Snart hörde jag ett par fötter springa iväg och jag kollade mot bordet, biljetten var borta och det var även min syster.

Det värmde att se henne glad för en gångs skull, att glömma bort våra föräldrar. Jag dukade undan, stoppade mina svettiga kläder i tvättmaskinen och tog mig trött upp för trappan, in i badrummet för att vrida igång duschen. Ett klädesplagg efter ett annat föll till golvet tills jag var helt naken. Jag klev in i duschen och lät det varma vattnet bränna över min kropp, noggrant schamponerade jag håret och tvålade in kroppen, all stress som låg över min kropp gled av mig i samband med det varma vattnet.Trött stängde jag av vattnet och stapplade jag ut ur duschen, torkade varje kroppsdel noga innan jag drog på mig ett par nya trosor och bh. Jag tog mig till mitt rum och drog ut en slapp t shirt. Det var precis så att jag orkade fram till sängen, men tog mig till slut ner under täcket, men längre kom jag inte förrän jag gled ner i ett mjukt skönt mörker, jag somnade med lampan tänd.


+25 Kommentarer till nästa del :)

 

Dagens kommentar:

 

 Svar:
Jag har fått samma fråga flera gånger och allt jag kan säga är att ni får vänta och se. När sista kapitlet kommer, kommer exakt alla frustrerade frågetecken att rätas ut. Läs och njut bara av resan som Grace kommer göra ;)
 
Förlåt för segt kapitel, men behövde detta inför nästa :) 

Dreamcatcher - Kapitel 2

Previously on Dreamcatcher:

En iPhone låg slängd en meter ifrån mig, jag plockade upp den och tände skärmen. Samma tjej som jag nyss stötte in i log brett på bilden tillsammans med annan tjej som var väldigt lik henne förutom att hennes ögon var i blandande färger och svår att tyda, hennes hår var mörkt. De såg solbrända och glada ut på fotot, något med hennes gröna ögon fick mig att bli nyfiken. Hon reagerade inte som alla andra tjejer när hon såg att det var jag, hon reagerade nästan inte alls ner än att uppenbarligen ogilla mig.

”Hey, you forgot your...” ropade jag efter henne men hon hade redan försvunnit från trottoaren och jag kollade nyfiket ner på hennes vita breda leende. ”...your phone.”


”Grace!” min lillasyster, Alice, gälla röst hördes genom dörren, jag gav ifrån mig ett irriterat stön och vände mig så jag låg på mage i sängen. ”Grace!”

”Ja!” morrade jag argt till slut, jag kunde höra dörren öppnas men mina ögon förblev slutna.

”Du har försovit dig igen, cece.” hennes röst var nu mjukare och jag spärrade upp ögonen. Jag kunde inte vara sen, speciellt inte idag. Snabbt kravlade jag mig ur sängen och föll klumpigt till golvet då mina ben inte riktigt fungerade som de skulle.

”No, no, no...” mumlade jag stressat då jag kollade på klockan och drog bort gardinerna snabbt innan jag drog på mig ett par mörka denim jeans, ett vitt linne under en vinröd hoodie. Försiktigt stoppade jag mitt hjärta som hängde i en silverkedja runt halsen, innanför tröjan. Jag kollade mig själv i spegeln och stönade högt då mitt blonda vågiga hår låg helt fel, jag satte upp det i en hög hästsvans innan jag kollade på Alice som satt på min sängkant, redan påklädd.

”Kan du klara dig själv till skolan?” frågade jag och hon gav mig en sur blick.

”Jag är faktiskt fjorton.” muttrade hon.

”Så det är ett ja?” konstaterade jag förvirrat då jag drog på ett litet lager maskara. Jag var inte den som gillade att sminka mig och jag bar sällan klänning. Man kan väll säga att jag var den som var minst tjejig i min klass. De hade flera lager smink i ansiktet och bar urringade kläder medan jag nöjde mig med jeans och t-shirt.

Jag tog en sista titt i helfigur spegeln som hängde på väggen bredvid mitt skrivbord. Mina gröna ögon granskade över mitt ansikte och jag fastnade snart på mina egna ögon. Färgbrytningen på höger öga var något som stod ut, de få millimeterna där den gröna nyansen byttes ut med någon slags gul nyans var något som förvånade folk. Mitt hjärtformade ansikte gav mig mina feminina ansiktsdrag, mina små men puffiga läppar putade utåt en aning.

”Klart jag kan.” sade Alice till slut och suckade, jag kollade bort mot henne, hennes bruna, nästan röda hår låg fritt över hennes axlar. Jag visste att hon avskydde att jag var så beskyddande av mig, men enda sedan vår pappa stack från vår familj, hade det varit jag som fått ta hand om henne. Mamma var ständigt iväg på affärsresor och senast vi såg henne var för två veckor sedan, då hon berättade för mig att hon hade satt in pengar på mitt konto så att jag och min lillasyster skulle klara oss i några veckor.

Jag vet inte riktigt om hennes beteende är på grund utav vad som hände mellan henne och pappa, eller om det bara är så att hon gillar sitt jobb mer än oss. Pappa lämnade oss när jag var sju och sedan dess har det varit jag som uppfostrat Alice. Jag har alltid varit rädd för att hon skulle känna sig bortglömd och trots att vi kom från en bra ställd familj så fanns det fortfarande vissa saker som jag inte kunde ge henne. Som till exempel hennes föräldrars kärlek, men jag gjorde mitt bästa.

”Okej, så jag kommer hem vid fem och hämtar dig, du måste hänga med till...” babblade jag på.

”Till racebanan. Jag vet, precis som varje onsdag.” avbröt Alice mig. Racebanan var mitt andra hem, där två av mina bästa kompisar fanns men också min största passion, bilar. Det låter säkert extremt manligt om jag ska vara helt ärlig, men att få köra en riktigt snabb bil, är något som är befriande för mig. Alla problem verkar halka efter för att jag är snabbare än dem, det känns som att jag är före allt och behöver inte oroa mig för något. Jag älskar fart, fart tillåter mig att hinna tänka innan jag gör något, eller när jag vill bort från något.

Alice har fått hänga med de flesta gångerna och hon hade blivit rätt fäst vid mina kompisar, och även tvärt om då hon helt plötsligt har två storasystrar till som ser till att hon får läxorna gjorta och så vidare.

”Jag frågar Emma om hjälp med läxorna som vanligt, och vi lagar mat när vi kommer hem, precis som vanligt. Innan du låter mig välja teve program på kvällen och jag somnar. Precis som vi brukar.” hon ställde sig upp och suckade innan hon började gå mot dörren.

”Hey.” sade jag och hon stannade upp. ”Jag vet att det inte alltid är vad du vill, men du verkar ha rätt kul när jag kollar på från banan.”

”Det har jag också.” erkände hon och log lite, jag tog upp min väska och började gå med henne ut från mitt rum och ner för den stora trappan till hallen, jag satte på mig ett par slitna vans. ”Jag önskar bara att mamma var här.” hennes buttra ton fick det att skära i hjärtat på mig.

”Jag vet.” mumlade jag lågt. ”Jag har en överraskning ikväll om det hjälper.” jag låste upp ytterdörren innan jag öppnade den och lät Alice gå ut först, hennes skoluniform var precis som alla andra soluniformer, rutiga och strikta. Allt var i en och samma vinröda färg, förutom skorna som var svarta och bröt mot den röda färgen. Hennes blus under blazern var slarvigt halvt innanför kjolen men jag lät bli att säga något då hon bara skulle ge mig en arg blick. Jag låste snabbt innan jag började skynda efter henne ner för gången och ut på trottoaren.

”Har du lunch pengar?” frågade jag och hon skakade på huvudet, jag gav henne ett par pund i all hast. ”Vi ses sen!” ropade jag över axeln innan jag började springa ner för gatan mot tunnelbanan. Jag vinkade till grannen som satt på verandan till sitt lika stora hus som vårt då jag passerade innan jag tog mig över gatan och sprang ner för trappan till tunnelbanan, jag stannade upp på sista trappsteget och kollade ut över folkmassan som stod och väntade på tåget. Irriterat svor jag för mig själv innan jag vände om, jag skulle kunna springa snabbare än tåget om det var så mycket folk där nere. Jag var glad över min kondition då jag rundat det tredje huset och jag fortsatte ner för trottoaren som inte var speciellt befolkad, på andra sidan låg en park som fortfarande jobbade på grönskan trots sommaren var nära. Utan att se mig för slog jag i något hårt och jag föll till marken, ett stön flydde från mina läppar tillsammans med små nästintill ohörbara svordomar om att detta verkligen inte var min dag.

”Hey, watch it!” hörde jag ovanför mig och jag kollade irriterat upp på stoppklossen som stod i vägen. Jag kunde inte låta bli att vara ännu mer besviken då jag såg vem det var. Alice älskade honom, Harry Styles. Även känd som Storbritanniens största snedsteg genom tiderna, näst efter Amy Winehouse. Visst hon hade varit en stor artist genom tiderna och jag älskade hennes musik, det var bara det att hennes pengar hade ju lika gärna kunnat gå till något mer meningsfullt än knark och annat som hon höll på med.

Harrys gröna ögon fastnade vid mina innan jag bet mig frustrerat i läppen och började rensa upp mina papper som trillat ut ur min väska som jag glömt att stänga.

”Great.” muttrade jag. Jag fick syn på min engelska uppsats som satt fast under hans sko, han sträckte ut en hjälpande hand men istället tog jag mig upp på egen hand. Han var mycket längre än jag och min brist på självförsvarstekniker gick igenom mitt huvud då hans långa kropp tornades upp över mig.

”I'm Harry...” sade han och flinade, jag höjde irriterat på ögonbrynen, jag trodde knappt mina ögon då han lade på den där äckliga charmen. Han försökte ragga upp mig. Jag kollade stressat ner på min klocka som satt på min handled, som jag alltid brukade ha på mig, jag hade inte tid att ge honom en örfil så jag höjde bara på huvudet igen.
”And I am late.” sade jag irriterat då jag såg att jag bara hade fem minuter på mig innan första lektionen skulle börja där jag hade ett prov att göra.

”Then why waste my time?” frågade han kaxigt och jag kände att illamåendet började komma fram, jag rynkade ogillande på näsan.

”You are standing on my english paper.” hans läppar blev till ett litet O innan han följde min blick ner på hans sko, han lyfte hjälpande på foten innan jag ryckte åt mig pappret och började gå med rask takt ner för gatan.

”Dickhead.” muttrade jag irriterat.

”Nice to meet you too!” ropade han efter mig då jag antar att han hade hört min kommentar. Jag viftade lite med handen i ett tecken på att jag hört innan jag svängde vänster in på skolans gata. När jag fick syn på den bruna tråkiga byggnaden började jag springa igen för att snart nå fram till den stora porten, korridorerna var tomma och inom kort nådde jag fram till min matematiksal. Jag drog upp dörren och alla ögon landade på mig.

”How nice you could join us today, miss Sonenclar.” sade Mrs. Jones. Hon hade sitt knallröda hår upp satt i en låg knut, hon log vänligt på mot mig. Snabbt skyndade jag ner för gången till min vanliga plats bredvid Felicia. Mrs. Jones rättade till sin stickade tröja innan hon fortsatte babbla om hur provet skulle gå till.

”You haven't returned any of my texts.” viskade Felicia intill mig och jag vände mig mot henne. Hennes blonda hår var överdraget på ena sidan över axeln, hennes blå ögon studerade mig rastlöst medan hon väntade på ett svar. Men istället för att svara började jag rota igenom min väska, mitt letande blev allt mer desperat då jag inte hittade det jag sökte.

”Miss Sonenclar. May I help you?” jag frös till i mitt letande och lyfte blicken för att möta Mrs. Jones några centimeter ifrån mig. Snabbt försökte jag improvicera och kollade ner i väskan.

”I-I forgot my... my pen. I forgot my pen.” ljög jag och log besvärat mot henne. Hon besvarade mitt leende med ett tveksamt leende.

”Felicia, lend your friend a pencil.” beordrade hon Felicia som nickade snabbt, jag lät min väska falla till marken under vårt bord innan jag tog emot pennan.

”I think I forgot it at home.” viskade jag mot min kompis och hon skakade bara besviket på huvudet. Snart hade jag ett vitt papper framför mig och det var dags att skriva matematik provet jag har pluggat i tre veckor för. Jag strävade efter de högsta betygen för då visste jag att jag skulle kunna bli vad som helst och fly utom räckhåll för min sjuka familj. Alice gillade inte tanken av att jag skulle gå ut om några veckor, för det skulle betyda att hon skulle bli ensam kvar sen när jag flyttar, något som får hela min mage att vända sig.

Besvärat sträckte jag på mig lite i min stol för att få bort den oroliga känslan i magen. Jag svalde klumpen i halsen innan jag fortsatte skriva en ekvation.

Lättnaden över att få se sista uppgiften värmde upp hela min kropp och jag andades ut innan jag skrev det sista på pappret, jag lät pennan ligga vid Felicia innan jag tog upp min väska och började gå nerför gången av bord och studenter som försökte färdigställa provet. Min fot råkade kroka tag i ett bordsben och jag snubblade framåt innan jag fick tag i bordet framför så jag kunde återfå balansen. Jag hörde ett fnitter som gick igenom klassen, med hettade kinder räckte jag fram provet till Mrs Jones som log mot mig och gjorde en gest mot dörren. Mina ögon slängde en sista blick mot Felicia som såg smått svettig ut där hon satt längst bak, jag gav henne ett uppmuntrande leende innan jag tog mig ut från salen. Mina fötter tog mig ner för den nu halvtomma korridoren för att ta mig fram till mitt skåp. De få tjejgrupper som fanns i korridoren stirrade som vanligt efter mig och började genast viska så fort jag var utom räckhåll för deras snäsiga kommentarer. Jag stannade framför ett av de blåa skåpen och började riva loss massa papper som hade blivit strategiskt uppsatta för att folk ska lägga märke till produkten på dem. Snabbt och säker lirkade mina fingrar upp mitt skåp, jag slängde in min väska och jacka innan jag tog fram böckerna för nästa lektion. Jag blev avbruten då skåpsdörren slog igen framför näsan på mig, chockat kollade jag till vänster för att få syn på Emma. Det var alltid jag, Emma och Felicia som hållit ihop genom vått och torrt enda sedan andra klass. Men till skillnad från Felicia och jag så var Emma den tjejiga av oss.

”Why won't you answer any of my text or calls?” frågade hon irriterat och granskade mig uppifrån och ner, jag visste att en snäsig om min klädsel skulle komma när som helst. ”And what the heck are you wearing?”

”It's called jeans and hoodie.” svarade jag sarkastiskt och nickade uppmuntrande mot henne, hon skakade bara förfärat på huvudet. ”Give me a break, Em. I overslept.” ursäktade jag mig, hennes gråa ögon gick över mitt ansikte innan hon drog bak en slinga ljust blont hår bakom örat. ”... and I have to be on time today.” hon visste vad som skulle hända idag, det var förberedelser för racet som skulle äga rum i morgon. Jag var tvungen att ta en övningsrunda för att känna mig säker, men också så skulle jag vara med i garaget och hjälpa teamet att göra de sista förberedelserna.

”Are you excited?” frågade hon och log lurigt mot mig.

”I was born ready.” svarade jag och log mot henne innan vi började gå ner för hallen för att möta upp Felicia. Emmas låga klackar var det enda som hördes i korridoren, men även det låga sorlet som hördes från resten utav eleverna som skyndade sig till nästa lektion.

”Could you text my sister that I can't find my phone?” frågade jag, Emma nickade medan hon började knappa på sin mobil.

”Have you lost it?” frågade hon lågt medan hon koncentrerade sig på sin mobil.

”I don't know, I was positive that I had it in my bag, but I guess I forgot it at home.” sade jag fundersamt. Snart lade hon ner mobilen och kollade över på mig, hon stannade upp och kollade med stora ögon över mig.

”What? Have you seen split hair again? To my defence I have actually cut my hair recently.” jag väntade på ett svar, hon korsade armarna över bröstkorgen och kollade moderligt mot mig.

”I can tolerate your lack of fashion, but why are you walking around in dirty clothes?” frågade hon irriterat och jag följde hennes blick ner till mitt vänstra lår som var mörkt av lera.

”Damn.” mumlade jag lågt, det var inte speciellt synligt då mina jeans redan var mörka men man såg klart och tydligt att det var lera. ”I fell on the sidewalk before...”

”Clumsy as always.” suckade hon och började gå igen. ”What happened this time?”

”I went right into Harry Styles.” sade jag och ryckte på axlarna, Emma stannade upp igen och kollade denna gången på mig med stora uppspärrade ögon, jag började nästan bli orolig över att de skulle poppa ut. Hon försökte samla sig genom att rätta till hennes spets på tunikan hon bar under en ljus jeansjacka.

The Harry Styles?” viskade hon nästan fram och jag gav henne en grimas som att jag skulle känna någon annan som hette likadant. ”How was he?”

”He was hard to walk right into.” muttrade jag och kände fortfarande att jag skulle få ett blåmärke på höften.

”Not like that!” utbrast hon. ”I mean, how was he? Like as in was he like high or drunk or something?”

”I think those magazines finally got the best of you, my friend.” sade jag besvärat och lade en tröstande hand på hennes jeans klädda axel, hon ryckte irriterat bort min hand.

”It's not time to be sarcastic, spill or I'll personally force you to wear high heels for the next couple of weeks.” jag visste att hon menade allvar, då hon tvingat Felicia att gå i ett par då hon vägrade berätta en saftig detalj om Daren, killen i parallellklassen. Jag rynkade på näsan och suckade innan jag öppnade munnen för att berätta om min lilla incident på vägen till skolan.

”He is just a stuck up brat that can't contain himself when he sees something that moves.”

”You are such a pessimist!” utbrast hon. ”It's freaking Harry Styles, he could look at me and I would be in heaven.” hon såg drömmande framför sig och jag skakade bara bedrövat på huvudet, sakta började jag gå igen och Emma hängde efter.

”I think you have some serious brain damage.” konstaterade hon till slut och jag kollade på henne.

”Really? Brain damage?” sade jag och skrattade till innan jag stannade upp för att fånga upp Felicia som just kom ut från salen. Hon joggade fram till oss och suckade lättat ut.

”What's going on?” frågade hon glatt och hälsade på våran kompis som hon inte sett tidigare idag.

”Oh haven't you heard, I just go diagnosed with serious brain damage.” upplyste jag henne roat, hon nickade intresserat.

”That one I figured out over seven years ago when you tried to eat through your bellybutton.” Felicia flinade och jag gav henne en irriterad blick.

”It was your idea!” sade jag med en röst som var en oktav ljusare än vad den brukade bara. ”You're just as damaged as I am!” hon flinade och kliade sig lite i hårbottnen.

”Let's go my damaged friends.” föreslog Emma och gjorde en gest med handen mot salen som var några meter ifrån oss. Vi alla tre krokade arm med varandra innan vi började gå mot vår nästa klass, historia. Eller som jag kallar den, förmiddagens powernap.  


+25 kommentarer till nästa kapitel :)
 
Dagens kommentar:
Svar:
Nej, inte alltid. Jag vet inte hur länge jag kommer hinna förbereda ett kapitel eller om ni är så snabba på att kommentera så jag kommer halka efter. Så det beror helt på hur mycket jag hinner skriva och så ;) Hoppas det inte blev ett allt för rörigt svar för dig :)

Dreamcatcher - Kapitel 1

 

Jag kisade med ögonen upp i taket, jag hade inget minne utav hur jag hamnat i min egna säng igen och gårdagen var endast en dimma som inte ens jag kunde skingra. Mitt huvud gjorde ont från alkoholen jag hällt i mig kvällen innan, den dunkande huvudverken blev allt mer påtaglig då jag vred på huvudet för att kolla vem som sov bredvid mig. Den blonda tjejen låg naken endast några centimeter ifrån mig och jag kände att allt som hände kvällen innan började komma tillbaka till mig.

Jag hade tagit en taxi hem tillsammans med... Hette hon Melinda? Hon var från Danmark och var här på påsklov, men mer kommer jag inte ihåg om henne förutom att hon hade varit riktigt grym i sängen.

Långsamt reste jag mig upp för att leta efter ett par boxers som jag kunde ta på min nakna kropp. Jag gick fram till en byrålåda och drog fram ett par nya tillsammans med en svar t-shirt innan jag tog mig in i badrummet ute i hallen. Snabbt klädde jag på mig innan jag började rota i de vita skåpen efter en huvudverkstablett. Jag borde verkligen trappa ner på festandet, men det var något som kom naturligt numera då jag hade pengarna och fördelarna med att gå före i kön.

Ett glas vatten fylldes och jag svalde tabletten snabbt innan jag kollade mig i spegeln, drog igenom några fingrar i mitt lockiga morgonrufs.

Jag tog mig ner till köket och bestämde mig för endast flingor med mjölk då jag inte orkade göra något avancerat. Medan jag satt på en barstol vid bänken i köket hörde jag ett par trötta fötter dra sig ner för trappan och snart dök ett blont huvud upp.

”Good morning.” sade hon och log. Jag skrattade bara bittert till och svalde det sista jag hade i munnen.

”Good morning.” muttrade jag. Normalt sätt när jag var på offentliga platser spelade jag rollen som charmören, men när jag inte kände något för tjejen som stod framför mig då vi var vid ett avskiljt ställe, kunde jag inte bry mig mindre om henne, så länge hon stack här ifrån på morgonen utan att prata med mig.

”I had a blast last night.” försökte hon och jag suckade innan jag mötte hennes blå ögon.

”Yeah, me too.” sade jag och nickade innan jag satte ner skålen, jag hoppade ner från barstolen. ”Come on, I'll show you out.”

Av att döma på hennes blick var hon inte nöjd men jag ignorerade hennes blick och gick mot den stora ytterdörren. Jag gav henne en lam kram innan jag öppnade dörren åt henne, men stängde den snart lika snabbt då hon tog sig ut genom porten och stängde den ordentligt efter sig. Trött traskade jag in i vardagsrummet och satte igång teven innan jag började leta reda på min mobil. Jag satte mig ner på knä och kröp omkring på golvet i jakt på min telefon. Snart hittade jag den under ett litet avslagsbord, smått förvirrad över hur den hamnade där lutade jag mig in under bordet.

”The boyband member Harry Styles in another scandal...” började reporten på teven och utan att tänka mig för lyfte jag på huvudet och slog i det i bordet.

”Fuck.” fräste jag, min ena hand gick över platsen jag slagit mig medan jag reste mig upp med telefonen i den andra. Snabbt gick jag över till den stora teven som hängde på väggen.

”... After smoking marijuana in the VIP- launge with a few of his party people, Harry Styles had to leave the club with a hot blondie by his side. According to an insider, Harry got kicked out by the owner.” fortsatte den rödhåriga tjejen, hennes strikta klädsel sade att hennes personlighet var säkert tråkigare än hennes utsida. ”But it seems that Harry got lucky anyway.”

Snart gick hon över till annat skvaller och förvirrat tog jag mig för pannan. Jag brukade aldrig röka, speciellt inte droger. Det har alltid varit Zayns territorium att ha ett ciggpaket i fickan, men jag hade alltid hållit mig undan då min mamma alltid ogillade när jag varit ute och festat. Att höra sin son ta droger var en helt annan sak och mitt blod frös till is, den enda kvinnan som jag faktiskt ville behålla i mitt liv hur gammal och dum jag än blir. Förutom Gemma förstås, men hon var min syster och man väljer aldrig sina syskon, hon skulle få stå ut med mig enda in i döden även om hon gillar det eller inte.

En olidlig ringsignal gick igenom rummet och min telefon som jag höll i drog mig tillbaka till nuet. Liams namn lös upp, med en suck tryckte jag på grön lur. Om han hade kollat nyheterna så visste jag exakt hur detta samtalet skulle gå.

”Yeah.” var det enda jag sade och redan då kände jag spänningen i luren.

”What the fuck did you do last night?” började han med en väldigt irriterad röst.

”Please, don't scream. I'm still hungover.” mumlade jag trött innan jag lade mig ner i soffan.

”Hungover or high? Since when did you start to smoke weed? The management is going to flip out.” hans faderliga roll var tydlig då han uttalade de sista orden, han ville inte att någon skulle hamna i trubbel.

”The management...?” frågade jag och gned mig trött i ögonen.

”We have a meeting in thirty minutes.” svarade han vasst och jag blev plötsligt medveten över bruset som hördes i bakgrunden, han satt i bilen. ”You better not be late, I swear to god, Harry, put your shit together.”

Han lade på utan att säga något annat och jag flög upp från soffan för att sno åt mig ett par svarta jeans i tvättstugan, jag tog mina solglasögon från bordet i hallen. Även om det var mulet ute skulle det underlätta för mitt bultande huvud. Snabbt snodde jag åt mig min nyckelknippa innan jag skyndade mig ut ur huset.

 

”Oh, how nice you could join us today, Styles.” Richards sarkastiska stämma äcklade mig då jag kom in i mötessalen med andan i halsen. ”Take a seat.” fortsatte han och pekade på stolen mellan en irriterad Liam och en besvärad Louis. Jag satte mig ner på den enda lediga platsen under en pinsam tystnad. Richard, en utav dem som jobbade management kollade irriterat på mig där han stod i sin kostym och väntade på att jag skulle vända mitt huvud mot skärmen som resten kollade på.

”You smell like shit.” muttrade Louis bredvid mig.

”It's not shit.” kontrade Liam trött. ”It's weed and absolute vodka.” Louis nickade lite, jag såg på dem att de endast ville driva med mig så jag lät bli att säga något.

”The sunglasses, Styles.” uppmanade Richard irriterat och jag tog av dem, lade dem på bordet och höjde ögonbrynen mot honom i ett hopp om att han skulle fortsätta. ”Okay, so now when the protagonist is present we could finally start this meeting. Let me talk first and then we could discuss our situation here. Deal?”

Han var väl medveten om hur våra möten oftast slutade, att vi alla killar pratade om gårdagens fotbollsmatch. Men något sade mig att detta skulle inte hända idag då alla kollade irriterat på mig, till och med Niall såg irriterad ut, han som alltid bubblade utav glädje. Hans blå ögon undvek mina då jag försökte få kontakt med honom.

”Harry Styles,” började Richard och satte sig ner på stolen som stod på kortänden. Han satte sina armbågar på bordet och knöt sina händer innan de föll till bordet. Jag visste att han skulle gå loss på mitt uppförande, det var bara en tidsfråga innan hans röst gick upp i falsett då han började skälla på mig. ”Have you read the newspaper today?” det var en retorisk fråga och jag lät bli att svara med en rätt så normalt kaxig kommentar så som jag brukar. ”Well, let me enlighten you, Styles. It's all over news that you have been taking drugs last night. The management can endure your drinking problem, but we draw the line when it comes to drugs. We are working really hard to kill the story.” han försökte behålla lugnet, men hans nougat färgade ögon sade mig att han var allt annat än lugn. ”We are all working really hard here to keep your perfect image for the fans.” snart vände han blicken mot resten utav killarna som satt runt bordet. ”But when one of you is out on adventure and feeling adventurous enough to try drugs, it all will hit each and everyone of you. The fans don't care if it was just you, Harry. As long you're in this group, you have to think about whatever you are doing, will affect the rest of the lads...” dörren till konferensrummet slog upp och en kort tjej med mörkt hår, hennes näst intill svarta ögon landade på mig och jag log ett snett leende. Hennes kinder blev genast rosiga innan hon generat drog bort sin fokus mot Richard.

”Sir, we have a problem.” sade hon, hon hade en rätt så ljus stämma, min blick gick snart tillbaka till Richard som velade om han skulle stanna eller inte.

”What's the problem?” frågade han istället, hennes fokus landade på mig igen men när hon såg att jag granskade henne ögon drogs snabbt tillbaka till Richard som kollade irriterat på henne.

”It's about a reporter, sit. That claims to have naked photos of...” hennes ögon landade mer än generat på mig åter igen. Men nu var det inte bara hennes ögon som landade på mig och jag bet mig lite i kinden. Richards ögon brände hål i sidan på mitt huvud innan han reste sig upp och började gå bort mot dörren som snart tjejen förnedrat tagit sig ut genom.

”You guys will stay here and talk about things, I'll be right back.” muttrade han trött innan han stängde dörren bakom sig och rummet blev tyst. Jag visste att jag borde vara den som började med att säga förlåt till killarna, men jag kunde inte förmå mig själv att öppna munnen. Snart blev det för mycket tystnad för Louis som vände sig mot mig, hans blick gick över mig innan han rynkade på näsan.

”What the fuck is wrong with you?” började han. Trots hans kaxiga sätt att lägga fram frågan på så hörde jag en underton utav allvar.

”That depends on which of my flaws you are talking about...” svarade jag vasst.

”You are in no position to talk to him like that.” bet Zayn irriterat av och jag vände mig mot killen som satt framför mig. Hans mörka ögon spände fast mig och jag svalde min nästa kaxiga kommentar.

”Where did the sweet inoccent guy go?” frågade Niall oroligt.

”Stay out of it, Niall.” väste jag irriterat.

”I'm as much in the band as the rest of you guys!” utbrast han. ”We're sitting in the same boat here.”

”No, we're not.” fräste jag. ”You have no idea how stressed out I am.” Jag reste mig upp så att min stol föll bakåt. Den slog i golvet med en smäll, men följdes snart utav Louis stol. Han skulle alltid vara den enda som stod upp mot mig, de andra brukade alltid dra sig bakåt och låta mig hållas.

”Sit the fuck down.” sade han samman bitet.

”I am in no need to stay here.” spottade jag nästan fram i hans ansikte, han bet sig äcklat i läppen.

”Since when did everything become about you? I am so sick and tired of you trying to be some kind of super star. We all have worked just as much as you do! But we don't screw around with everything that moves!” skrek han mig i ansiktet, avståndet mellan oss hade minskat och snart skulle våra kroppar stöta i varandra. Jag tänkte inte backa och jag visste att det skulle inte Louis i heller. ”We don't drink every single fucking day and we definitly don't act like shit towards our friends.” de sista orden slog mig hårt i magen, för stunden blev jag mållös och hade ingen aning om vad jag skulle kontra med. Jag försökte samla mig så snabbt som möjligt men Louis hade redan sett att han hade stött på en nerv.

”So if you'd like to stay in the band and go with us on tour in a couple of months, you're more than welcome to join us. But if you are going to continue this charade, then you can go out that door and never come back. Just remember how many fans you'll dissapoint when we suddenly are four on the cover of our new album.”

Tyst ställde han sin stol upp och satte sig ner igen med armarna i kors. Man kunde höra en knappnål falla till marken och man kunde skära med en kniv genom tystnaden. Jag drog en hand genom håret innan jag tog upp mina solglasögon, jag började tveksamt gå mot dörren men när jag endast några meter ifrån stannade jag upp och kollade på killarna som kollade koncentrerat ner i bordet.

Aldrig trodde jag att det skulle bli såhär när jag klev upp på X factor scenen för första gången, att jag hade fått fyra nya bröder. Jag ville inte gå ut genom dörren men nu när jag stod här bara några meter ifrån verkade det som att jag inte hade något val än att fortsätta gå.

”I am not leaving the band...” sade jag lågt, jag kollade ner på mina skor i ett försök till att komma på något bra att säga. ”... I just need some time, to... think.” jag kollade upp för att möta alla fyras ögon. ”I...” jag gned mig trött i ögonen innan jag fortsatte. ”I have been really miserable lately, trying to fill my days with stuff that's unessesary. And I didn't think that it would affect you.” det tog emot att be om ursäkt, jag bet mig besvärat i läppen för att tänka ut en fortsättning. Dörren öppnades och in kom Richard igen som stannade upp i sin rörelse då han kände stämningen i rummet.

”Excuse me.” sade jag lågt innan jag smet igenom dörröppningen och började gå genom receptionen, fram till hissen. Otåligt väntade jag på att hissen skulle komma upp och jag vred lite på huvudet för att kolla vem som satt bakom disken. Den platinablonda tjejen kikade över sin datorskärm, jag gav henne ett snett leende innan jag tog på mig mina solglasögon och vände mig tillbaka till hissen som nu var framme. Jag tryckte på knappen med ett stort L på och väntade med ett leende på läpparna att dörrarna skulle stängas. Visst jag var innerligt ledsen för oredan jag skapat för mina bästa vänner, men jag var definitivt inte ledsen för att utforska världen. Det är sådant som definierar vem man är som person.

”What happened to 'Live While We're Young'?” mumlade jag lågt och skrattade roat för mig själv. Men samlade mig snabbt då hissen stannade och jag tog mig ut i lobbyn, gav en hälsande gest med handen mot killen i receptionen innan jag började ta mig mot dörrarna. Utanför hade det börjat mulna på rejält, något som tydde på att det snart skulle börja regna.

När jag precis öppnat dörren hörde jag någon ropa mitt namn och jag vände mig om utan att kolla vart jag gick. Jag stötte ihop med något hårt som gav ifrån sig ett stön.

”Hey, watch it!” fräste jag till av förvåning innan jag vände mig om och kollade ner på personen jag gått rakt in i. Tjejen som nu satt ner på marken med ett stressat uttryck, hade långt blont vågigt hår uppsatt i en hästsvans, hon hade ett par mörka denim jeans, en skinnjacka och en vinröd hoodie som var under jackan. Hon kollade irriterat upp på mig med sina gröna kristallklara ögon. Hennes högra öga hade en brytning utav en gulgrön färg på en centimeter som bröt från den gröna vackra färgen. Ögonen var något jag aldrig sett innan och jag insåg snart att jag stirrade på henne.

”Great.” muttrade hon och skakade på huvudet innan hon började plocka upp sina saker som trillat ut ur hennes väska. Jag erbjöd henne en hjälpande hand upp men hon ignorerade gesten och ställde sig upp på egen hand. Hon var ungefär en decimeter kortare än mig, hennes kurvor var tydliga trots hennes klädsel och jag gav henne ett gillande leende.

”I'm Harry...” började jag och hon höjde ogillande på ögonbrynen.

”And I am late.” snäste hon tillbaka och kollade på sitt guldiga armbandsur. Hennes dialekt sade mig att hon inte kom från Storbritannien, i alla fall inte ursprungligen.

”Then why waste my time?” frågade jag förvirrat samtidigt smått kaxigt. Jag fyrade av ännu ett leende och hon rynkade på näsan.

”You are standing on my English paper.” sade hon och kollade ner på mina fötter, ett vitt pappersark satt fast under min ena sko, hon lutade sig ner och jag höjde på foten. Snabbt slet hon åt sig sitt papper innan hon började skynda vidare. ”Dickhead.” muttrade hon.

”Nice to meet you too!” ropade jag och hon gav mig en gest med handen som ett bevis på att hon hört mig. Utan att vänta sig om fortsatte hon gå med rask takt ner för trottoaren, något glansigt fångade min fokus nere på marken. En iPhone låg slängd en meter ifrån mig, jag plockade upp den och tände skärmen. Samma tjej som jag nyss stötte in i log brett på bilden tillsammans med annan tjej som var väldigt lik henne förutom att hennes ögon var i blandande färger och svår att tyda, hennes hår var mörkt. De såg solbrända och glada ut på fotot, något med hennes gröna ögon fick mig att bli nyfiken. Hon reagerade inte som alla andra tjejer när hon såg att det var jag, hon reagerade nästan inte alls ner än att uppenbarligen ogilla mig.

”Hey, you forgot your...” ropade jag efter henne men hon hade redan försvunnit från trottoaren och jag kollade nyfiket ner på hennes vita breda leende. ”...your phone.”


+20 kommentarer låter som en bra början! :)

 

Nu drar Dreamcatcher igång på riktigt. Hoppas ni kommer gilla den :)

Dreamcatcher - Prolog

Klubben var fullpackad, tjejer som var ute på dansgolvet gned sig mot varandra och killarna som klädde av dem med blicken. En mörkhårig tjej spände ögonen i mig och jag fyrade av ett leende mot henne. Det var andra gången denna veckan jag var ute och festade med någon utav mina vänner. Alkoholen som jag har hällt i mig ikväll pumpade runt i blodet och ruset fick min kropp att slappna av. Tjejen var nu framme vid mig där jag stod vid baren och hon bet sig i läppen.

”Hi.” ropade hon över musiken. ”Would you like to dance?” jag tvekade ett tag då jag faktiskt var hemsk på att dansa men snart tog hon tag i min hand och drog mig ut på dansgolvet, vi försvann in bland resten utav folket på dansgolvet. Hennes bruna ögon spände fast min blick då hon började röra på höfterna, hon snurrade runt och tryckte sin rygg och baksida mot min framsida. Hon gled upp och ner för min kropp innan jag stoppade henne och snurrade henne så att vi hamnade ansikte mot ansikte. Jag kollade ner på tjejen som var bara några centimeter kortare än mig, hennes långa smala kropp tilltalade mig. Långsamt lutade jag mig ner mot hennes öra.

”What's your name, babe?” frågade jag förföriskt.

”Joy.” svarade hon. ”You're Harry Styles right?” jag flinade åt hennes fråga och nickade. Visst var jag Harry Styles, en femtedel utav världens mest eftertraktade pojkband. Men det var också tråkigt att alla visste vem man var, man visste aldrig om personen menade allvar eller inte. Som Joy till exempel, hon visste vem jag var, hennes bruna ögon skrek av lust mot mig men något sade mig att hon inte ville något mer än att ha sex med mig och sedan försvinna.

Snart kände jag en hand ta tag i min över arm och jag vände mig om för att möta Louis blick.

”We need to go.” ropade han över musiken och jag nickade. Jag pussade Joy på kinden innan jag försvann efter Louis som ledde vägen ut till parkeringen utanför. Fotograferna fyrade av blixtarna mot oss medan vi tog oss mot vår bil.

”I'll drive.” konstaterade jag och Louis höjde ögonbrynen.

”You're sure?” frågade han tveksamt och jag nickade.

”I didn't drink that much.” sade jag och ryckte på axlarna. Louis kastade bilnycklarna över biltaket och jag tog enkelt emot dem innan jag hoppade in i bilen. Jag lät Louis Range Rover vakna till liv och trampade på gasen innan Louis ens fick chansen att ta på sig sitt bilbälte.

”Take it easy, bro.” muttrade Louis innan jag hörde hans bilbälte klickas fast. ”Who was the chick you were dancing with?” frågade han nyfiket och jag gav honom en snabb blick, jag såg att han flinade innan jag vände tillbaka huvudet mot vägen för att koncentrera mig lite extra på rödljuset som var framför oss.

”Her name was Joy.” sade jag och flinade.

”Oh, what a jolly joy.” sade Louis skämt samt och vi båda brast i skratt. Skämtet var torrt men vi båda var smått berusade utav det vi druckit tidigare.

”No but seriously! Dude, that chick was all over you.” konstaterade Louis roat och jag flinade mot min bästa vän. ”Why didn't you go for it?”

”Because, you interupted me. And because the girl was too skinny, I like curves, and you know it.” påpekade jag något som min bästa vän redan visste.

”Yeah, yeah.” han kollade ut genom framrutan och siktade in blicken på de få gående som gick på trottoaren. Idag var vår enda lediga kväll, snart var det dags för att ta sig vidare till USA för en fortsatt turné. De senaste veckorna hade varit tillräckligt pressade och allt för att slippa pressen hade jag och Louis flytt från ett möte som egentligen skulle hållas ikväll. Management skulle inte bli glada på mig då jag varit rätt slarvig med att dyka upp på rätt tid.

”Did you buy that new car you was talking about?” frågade Louis och drog upp sin mobil, jag nickade innan jag blinkade upp mot motorvägen.

”Yeah, I was thinking about it but I've got way too much money to actually care.” jag ryckte på axlarna och stampade gasen i botten.

”You need to think humble, Harry.” sa Louis ogillande och jag himlade med ögonen. ”You've been really obnoxious lately, have fame really gotten the best of you?”

”How can you say something like that to your best friend?” frågade jag irriterat och han suckade tungt bredvid mig. Jag vände mig snabbt mot honom och gav honom en irriterande blick.

”Keep your eyes on the road.” utbrast Louis och jag vände tillbaka huvudet och min fokus mot vägen. ”You didn't come to the last couple of meetings with the management because you've been hungover, you were an hour late for our brother date tonight. The lads and I are a bit worried, Harry.”

”Don't be, I'm fine.” muttrade jag trött och bytte till yttre filen för att köra om ett par bilar som körde alldeles för långsamt.

”You need to remember how lucky we are to be in this position. It has been three years and we are the most populare boyband on earth, don't let the fame and money get to you...”

”What does all of this come from?” frågade jag besvärat, vi hade haft så kul för några sekunder sedan och nu kändes det som att jag lika gärna hade kunnat ta en sväng inom mammas hus för att få den konstanta uppläxningen om vart jag kom ifrån.

”The lads wanted me to talk to you, because you haven't noticed our hints. You can't go around and hump everything that moves and you can't buy everything. Why not do something usefull? Like giving a part of your money to chairity?”

”We've already done that, Comic Relif.” påminde jag honom.

”Stop putting words in my mouth!” fräste han irriterat. Jag tryckte lite extra på gasen, jag ville inte sitta i samma bil som honom längre. ”You know exactly what I am talking about here.” Jag bet mig irriterat i min underläpp medan jag kollade över ryggen för att byta fil åter igen.

”No, if you are my friend then you shouldn't be on my case this much as you are.”

”I am not your friend!?” röt Louis. ”All I do is looking after you, cleaning up your fucking mess and all I get is that I am not your friend if I do!?” han skrattade bittert till och skakade besviket på hvudet. ”What a dissapointment.”

”I am a dissapointment!?” fräste jag. ”Look at yourself!”

”What is that supposed to mean!?” frågade Louis bestört. ”You have no right to judge others in your position right now, Styles.”

”And what do you mean with that? As if you are perfect.” spottade jag ut och tryckte ytterligare lite på gasen, snart träffade den golvet och bilen morrade, hastighetsmätaren räckte snart inte till längre något som Louis hade lagt märke till nu.

”For gods sake, slow the fuck down!” röt han men det var för sent. Jag bytte fil och kände något stöta i bakom mig, hela Range Rovern svängde runt och började tumla runt på sidan, jag slog i mitt huvud i ratten. Den genomträngande smärtan bröts ut i hela min kropp och allt blev svart.

 

Jag hörde sirener ringa långt borta, förvirrat kollade jag mig omkring och kände en plötsligt ilande smärta i mitt huvud. Vart var jag någonstans? Jag hängde upp och ner i Louis bil, Louis hängde medvetslös i sitt bälte och jag kände en tår rinna ner för min kind. Bråket, hastigheten på bilen, allt slog tillbaka på mig och jag gav ifrån mig en häftig snyftning.

”L-Louis.” viskade jag med en skak låg röst, men den brunetta killen visade inga livstecken. Jag kollade ner på taket under mig och såg att det droppade blod, jag gav ifrån mig ett stön och en snyftning då jag kände efter med min darriga hand, men när jag rörde jacket i pannan kände jag den ilande känslan i hela kroppen. Sprickan var djup men det var inte bara det som gjorde ont, något annat i kroppen var brutet.

”I'm sorry, Lou.” viskade jag genom en snyftning.

Sirenerna kom allt närmare och jag kände paniken inom mig, men ju mer jag rörde mig desto större ilande smärta kom över min kropp och jag orkade snart inte kämpa emot den bedövande smärtan som drev mig bort, långt bort. Jag hörde nu röster långt borta och jag slöt mina ögon. Orken att leva fanns inte längre, långsamt drev jag bort i medvetslöshetens mjuka dimma. Trots att jag inte riktigt var vid medvetande kände jag någon hjälpa mig loss från bilbältet och lägga mig ner på något hårt.

”Harry?” hörde jag intill mig, en röst som var allt för bekant. Louis var vaken, han var inte död. Jag orkade inte öppna ögonen men lättnaden över att Louis levde fanns där, allt jag ville var att säga förlåt till min bästa vän men jag orkade inte.

”P-Please, Harry..” jag kände en hand ta tag i min men jag kunde inte ge honom någon respons, jag lät medvetslösheten dra ner mig i mörkret igen och smärtan kändes inte längre här nere, allt var fridfullt och min kropp slappnade av. Men i mellanåt kände jag elektricitet stöta tag i kroppen och jag rycktes upp emellanåt till ytan av smärtan.

”Harry, stay with us. You're doing great budy. Just stay with us this time.” hörde jag obekant röst intill mitt öra. Jag försökte tvinga upp mina ögon men mina krafter kunde inte hittas någonstans. Miljöändringen var tydlig då jag hörde flertal röster som pratade runt om mig, hjulen på sängen jag låg i rullade under mig och förde in mig i ett tyst rum.

Men snart orkade jag inte längre, smärtan kom rusande över min kropp och den var onådig då den nådde upp till mitt huvud. Snart kände jag ett stick i min arm och jag sjönk åter igen ner i mörkret som så mjukt tog emot mig.


Prologen är äntligen här och på torsdag är det dags för första kapitlet! Hoppas ni kommer gilla den, för jag kommer verkligen sätta mina egna talanger på prov genom att skriva denna! :)

Dreamcatcher - Trailer

 
Tidigare inlägg Nyare inlägg