Nightingale - Kapitel 5

Previously on Nightingale:
Dörren öppnades igen innan den stängdes försiktigt, fotsteg hördes och snart stod den rödhåriga tjejen framför mig. Jag drog undan täcket och hoppade längre in så hon skulle få plats, hennes fullt påklädda kropp lade sig stelt ner bredvid mig innan hon drog upp täcket igen. Försiktigt drog jag mina armar runt hennes kropp och drog henne tätt intill mig, jag blundade hårt och sjönk ner i fantasin. Snart kunde jag känna hennes doft, hennes blonda hår mot min kind, hennes kurvor som passade perfekt mot min kropp som om vi var ett par pusselbitar som hörde ihop. Minnena var så starka och snart sjönk jag ner i en djup sömn medan jag låtsades jag höll om Grace.
 

 

 Mitt huvud gjorde ont, smärtan strålade ut genom varenda liten nerv i hela min kropp, jag kände något blött rinna ner för mitt ansikte, någon tjockt substans som långsamt gick över min kind. När jag försökte öppna mina ögon för att se vad det var så såg jag ingenting alls, bara konstant mörker, jag blunda och sedan öppna mina ögon igen för ett nytt försök. Mörker.

En stickande känsla kröp upp genom mina näsborrar och gjorde det svårt att andas, rök. Paniken inom mig började göra sig påmind då jag kände den stickande känslan spridas i lungorna, eldrök.

”Help!” ropade jag kvävt innan jag häftigt började hosta. ”Please, help me!” hettan som min kropp utsattes för började bränna genom kläderna, paniken inom mig sade att jag skulle röra på mig, men så fort jag började höja på mina armar gick en strålande smärta genom min kropp. Jag måste brutit något.

Värmen började ta tag i kläderna och sticka min hud med sin genomträngande hetta, ett skriv föll från mina läppar av smärta. Jag hade varit här innan, detta var en dröm jag upplevt tidigare. Jag kunde inte se elden, men jag kände den, den var överallt, ärra min kropp med sin extrema hetta. Hela min kropp började ömma och alla nerver var i lågor utav en olidlig smärta. Ännu ett skrik, nästan ett vrål flög ur mig, mitt blod kokade i mina ådror. Jag ville inget annat än här ifrån.

”No! Grace! No!” hörde jag en sprucken raspig röst höras långt borta, jag kände igen den men inte tillräckligt för att sätta ett namn på den. Hettan tog över och ett sista skrik föll från mina läppar innan jag drogs upp till verkligheten.

 

Jag vaknade av ett genomträngande skrik, mina ögon spärrades upp och snart insåg jag att det var jag som skrek. Genast knep jag ihop mina läppar till ett tunt streck medan jag kollade mig runt i rummet, alla var där, Emma, Felicia, Dylan, Hanna, alla. Jag måste dragit till mig en hel del uppmärksamhet för att bokstavligen alla stod inne i mitt och Dylans lilla sovrum.

”I'm sorry.” sade jag med tjock röst och täckte för mitt ansikte för att de skulle slippa se hur generad jag blev. Detta hände allt oftare ju längre tiden gick efter olyckan desto allt oftare drömde jag mardrömmar, men det var inte flera olika drömmar utan en och samma varje gång. Jag kände att gravitationen var emot mig, något blött rann ner för mitt ansikte, röken och elden fanns också alltid där. Något som var nytt för denna gången var den skräckslagna rösten som jag kände var så bekant, som om jag hört den tidigare, men trots det så kunde jag inte säga vems röst det var.

”It's okay, are you alright?” frågade Felicia oroligt som kom fram i sina mjukisbyxor och t-shirt, det var tydligt att alla var på väg någonstans innan de hörde mitt skrik då alla var klädda för att ta sig utanför dörren inom några sekunder. Hur länge hade jag sovit?

”Yeah, it was just a nightmare.” Jag kollade igenom springorna mellan mina fingrar för att se alla stirra på mig. ”It was just a nightmare, alright!?”

”Alright! The show is over.” suckade Felicia och vände sig om för att fösa ut alla genom dörren, jag blängde argt efter henne. Det var det där lilla stänket av glädje som hördes i hennes röst som gjorde mig arg, irriterat rynkade jag på näsan men pressade ihop mina läppar för att inte säga något spydigt.

”How long have I been asleep?” frågade jag förvirrat då jag rörde på mina armar och min överkropp som kände sig stel och väldigt seg.

”A couple of hours, we thought you'd rather stay home and sleep while we're at the tracks.” informerade Dylan mig och ryckte på axlarna.

”You'd leave me here alone while Felicia was going to race?” jag var förolämpad, idioten till pojkvän framför mig drog i hop sina ögonbryn som om han inte riktigt förstod vad jag pratade om. Irriterat stirrade jag på Dylan medan jag väntade på ett relativt smart svar från den som uppenbarligen hade svar på exakt allt. Jag satt i en rullstol, vad förväntade han sig att jag skulle göra i detta huset?

”We thought Hanna would stay with you, so...” sade Emma snabbt då hennes bror verkat få tunghäfta.

”I want to come with.” sade jag snabbt, ett antal osäkra blickar gick runt i rummet under tystnad medan de tänkte över det jag sagt.

”Are... Are you sure, Ce?” frågade Emma skeptiskt. ”You don't seem to enjoy it anymore.” jag tvekade en stund och kollade på min pojkvän och min bästa kompis som skeptiskt kollade på mig och var smått nyfikna på hur jag skulle reagera. Irriterat drog jag mig upp i en sittande situation och drog ifrån täcket där jag fortfarande hade gårdagens kläder på mig.
”I want to come with.” upprepade jag slutligen, denna gången var det inte något de skulle kunna säga emot utan istället men order om vad jag faktiskt ville. En tung men nästan ohörbar suck kom från Dylan innan han slöt upp de sista meterna för att plocka upp mig. ”Put me down!” snäste jag irriterat.
”What did I do now!?” utbrast han en oktav högre än vanligt innan han satte ner mig igen.

”I can't go out in yesterdays clothes!” snäste jag, han höjde roat på ögonbrynen.

”Since when did you care?” skrattade han lätt fram, jag gav honom en hård blick innan jag kollade på Emma efter något sorts stöd som snart nickade.

”Get out.” snäste hon irriterat och pekade mot dörren medan hon väntade på att hennes bror skulle börja röra sig mot den.

Dylan gav mig en försiktig puss på pannan innan han sakta började ta sig mot dörren, han stannade upp och kollade över axeln med ett brett flin, jag ville bara slå till honom.

”You know that I've seen her naked before, right?” mumlade han triumferande fram.

”Out!” skrek Emma nu arg över hennes storebrors perversa tankar, instinktivt rynkade jag äcklat på näsan. Minnen från stunderna han definitivt tänkte på gjorde mig illamående, inte på det sättet som oftast alla tänker sig. Jag älskar Dylan, mer än något annat, men hur mycket det än var så kändes det aldrig som tillräckligt för att jag skulle vilja uttrycka det fysiskt. Självklart har vi haft sex, det skulle vara löjligt annars efter alla dessa åren vi varit tillsammans, men på något sätt känns det som att det betydde något annat för honom än vad det gjorde för mig. Jag har aldrig riktigt kunnat sätta mina ord på det jag kände, det var något som jag aldrig varit duktig på, att uttrycka hur jag faktiskt kände.

Under hela resan ut till banan satt jag i min egna värld och tänkte över mitt tragiska liv från den stunden jag tog ett steg utanför det där stora tegelstenshuset som kunde rymma hela det lilla huset jag bodde i nu minst fem gånger om. Tanken av hur annorlunda det skulle varit om inte jag gjort det gick inte att föreställa sig, Alice hade antagligen fortfarande levt, vi hade bott tillsammans med pappa och hans fru nummer fem, allt för självupptagna för att ens se vad vi hade att vara så tacksamma för. Ibland önskar jag att vi aldrig lämnat, men sedan tänker jag på något min moster alltid sade innan hon dog. Av ren reflex flög min hand upp till min hals för att känna silverkedjan som bar det mest värdefulla jag ägde, Eldnas hjärta.

”Hellre vara fattig och lycklig, än rik och olycklig.” hade hon sagt medan hon placerat ut den sista pepparkakan på plåten. Moster hade varit min och Alice barnpassare för dagen, vi var helt mjöliga i ansiktet och mer än mätta på all deg vi ätit då vår moster vänt ryggen till.

Jag hade aldrig förstått hennes sätt att tänka förrän på senare år, men jag höll inte riktigt med henne, för jag var både fattig och olycklig, uppenbarligen var jag ett undantag.

Bilen stannade utanför garaget och alla hoppade ur bilarna som parkerades bredvid varandra, Dylan hjälpte mig i rullstolen innan han lät mig rulla mot garaget själv. Så fort jag kom in började alla jobba och jag satt och kollade på som vanligt, ju mer tiden närmade sig racet desto mer folk fyllde det stora garaget. Jag försökte låta bli att se uttråkad ut då Felicia sneglade mot mig, hon log lite distraherat tillbaka innan hon stod lutad mot en arbetsbänk medan de andra gjorde en säkerhetskontroll på bilen, dock visste vi alla att Felicia skulle göra det en extra gång då hon blivit lämnad ensam.

”Let's take places.” föreslog Emma och började putta rullstolen ut från garaget och bort mot läktaren som nästan var fylld, Felicia skulle möta en kille som tidigare kört mot mig, jag kände igen hans föräldrar och vänner som satt och raden längst fram. De kollade förvånat upp på mig och Emma när vi närmade oss, de stirrade till slut på mig innan Emma satte sig ner några decimeter ifrån demo, gav dom en irriterad blick och log lite oskyldigt mot mig. Hon drog sin militärgröna höstjacka allt hårdare runt sig, jag gjorde likadant med min skinnjacka då jag också började känna att hösten började övergå till vinter.

Jag kände blickarna från folket runt om, det hjälpte inte att jag satt bredvid min vackra blonda kompis som oftast stal blickarna, denna gången var det tvärt om. Alla kollade på mig. Ingen riktigt verkade förstå vad jag gick igenom, förutom en person som jag tvunget bannlyste från mitt liv. Trots alla dessa människor runt om mig kände jag mig liten och osynlig, jag passade inte in här längre.

Som jag sade innan jag är inget bra på att uttrycka mina känslor, men nu var det inte svårt att beskriva hur jag kände, jag kände mig ensam.

 

Harry's Point of View

”A dreamcatcher?” hörde jag på andra sidan rummet, jag drog snabbt den svarta t-shirten över huvudet för att se Rebecka inspektera drömfångarens fina färger.

”Yeah.” suckade jag och kollade ner på min klädsel, det fick duga. En svart t-shirt och ett par enkla jeans prydde min kropp. ”Please, don't touch it.” mumlade jag lågt medan jag fokuserade bort mot den röd håriga tjejen som nu stod och inspekterade mig.

”Where are you going?” frågade hon nyfiket och korsade sina armar över sitt bröst medan hon granskade mig då jag tog på mig mina skor innan jag böjde mig ner för att knyta dem.

”I have to sort something out.” muttrade jag smått irriterad över att jag inte direkt ville förklara mig själv för henne. Det var tillräckligt komplicerat för att det skulle sinka mig i över två timmar om jag skulle behöva ta den korta versionen av denna soppan jag satt mig själv i.

”Alright.” svade hon segt, lite osäker på om hon borde fortsätta fråga. Snart var jag uppe på fötter igen och gav henne ett litet leende, med snabba steg tog jag mig fram till Rebecka och gav henne en snabb puss på kinden.

”I'll be right back!” ropade jag över axeln innan snodde åt min jacka som hängde över en stol och började ta mig ner för trappan. Jag var fast beslutad över att ställa Grace mot väggen, hennes humörsvängningar var något som jag normalt sätt var van vid, men nu när det var verklighet så var jag mer medveten och rädd för att hon inte ville ha med mig att göra. Mitt självförtroende har fått sig en smäll, hela jag har förändrats och jag är inte säker på om det är något bra längre. I morgon var det dags för första mötet med management sedan olyckan och jag var skräckslagen, för jag visste inte längre vad jag skulle vänta mig.

Rebecka hade inte fyllt tomrummet längre än en timme, men samtidigt hade jag varit alldeles för rädd för att släppa taget om kroppen som inte alls passade mot min. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag ville inget annat än att hon skulle åka tillbaka till Holmes Chapel, men av någon anledning så kändes det som att jag skulle såra henne om jag bad henne att åka här ifrån när det bara gått en dag.

Jag körde in på parkeringen framför garaget, jag kunde höra höga röster och jubel som kom från andra sidan byggnaden. Motorn dog ut, men istället för att hoppa ut ur bilen och gå med rask takt in i garaget så satt jag som en enda stor klump kvar i förarsätet och bara stirrade rakt framför mig. Varför hade jag kommit tillbaka hit? Det var uppenbart att Grace inte ville ha med mig att göra, men jag förstod inte riktigt varför, jag fattade hela biten med att vi kom från två helt olika världar men inte vad det hade att göra med faktumet att vi faktiskt kom överens och hade rolig tillsammans.

Nu började irritationen värma upp min kropp och jag tog äntligen initiativet att ta mig ur bilen och började gå med rask takt mot ingången på framsidan. Jag drog enkelt upp dörren och klev in i det näst intill tomma garaget, jag hörde något skramla längre in i den stora lokalen. Minnen från drömmen flög förbi i mitt huvud då jag tog in omgivningen med mina ögon då jag långsamt tog mig längre in. Verktygen låg över allt på de olika arbetsbänkarna, ett antal övergivna bildelar låg i hörnorna, gamla däck låg på hög mot väggen längst bort, ett irriterande surrande hördes från lysrören i taket.

En bil med motorhuven stod längst in, en tjej i svart och röd overall stod lutad över motorn, hon såg nästan exakt likadan ut som Grace bakifrån och om jag inte visste att Grace var rullstolsbunden så hade jag lätt kunnat satsa hela mitt hus på att det var hon. När tjejen rätade på sig så var det tydligt att hennes blonda hår var mycket rakare och hon var kortare än vad Grace varit i min dröm. Hon kollade över axeln och genast dök hennes namn upp i mitt huvud.

”Felicia.” viskade jag fram och var nästan överlycklig över faktumet att jag fick äntligen träffa en utav Grace bästa vänner.

”How do you know my name?” frågade hon och vände sig om, uppenbart irriterad över faktumet att jag stört henne i vad det nu än var hon höll på med. Hon verkade inte förvånad över att jag var här, mer frustrerad över att jag faktiskt vågade sätta min fot här oanmäld till vad eventet nu än var som var på väg att äga rum utanför lokalen.

”Lucky guess?” föreslog jag tveksamt och log ursäktande mot henne. Snyggt Harry, tänkte jag irriterat för mig själv.

”Yeah, right.” suckade Felicia innan hon vände sig om och slog igen motorhuven med en smäll innan hon vände sig mot mig igen och torkade av sina händer på en handduk som varit vit en gång i tiden medan hon sakta började gå mot mig. ”Harry Styles, why this unpleasant surprice?”

Jag visste inte riktigt om jag borde vända om och gå eller svara på hennes fråga, det var uppenbart på tonen hon använde att hon inte alls var glad över faktumet att jag dykt upp här.

”I-I wanted to talk to Grace.” fick jag kvävt fram, då jag försökte påminna mig själv om varför jag faktiskt kommit hit, jag var irriterad över att Grace inte ville förklara varför hon inte ville träffa mig.

”Okay, I'll give you some healthy advice, Harry. You are far from home and Grace doesn't belong in your world, she's an underdog just like the rest of us down here. We fight every single day to stay above the surface you don't even have to think about in your palace with servents, expensive cars and food enought to satisfy the entire Africa.” hon snäste ut orden äcklat medan hennes trotsiga blåa ögon kollade upp på mig, jag visste inte vad jag skulle säga men när jag öppnade munnen stannade hon mig med att fortsätta prata. ”I'll suggest you'll get out of here and never come back. Grace belongs with us, in this hell hole she's the only one who keeps all of us together, and we need her more than ever right now. So if you change that...” hon pressade ihop sina läppar till ett sträck och höjde sina händer och tog ett steg tillbaka. ”... I'll keep you responsible for every little bad thing that will happen you my family.” jag svalde hårt, hennes ord hade slagit mig rakt i magen och av någon anledning undrade jag över varför jag fortfarande levde. ”So I'll suggest you walk away and never come back.” Tjejen som tidigare varit mer förstående än någonsin i min dröm var nu en ren mardröm, jag hade tappat motivationen till att prata med Grace, att ens träffa henne nu kändes avlägsen.

”Now, I have business to take care of, and you need to get the hell out of here before anyone will see you.” Felicia drog upp dragkedjan enda upp innan hon tog hjälmen från en utav arbetsbänkarna och tog den under armen. ”It was nice meeting you.” ropade hon över axeln innan hon började gå mot den öppna garagedörren som vätte ut mot racebanan. Det var frestande att följa efter henne, men istället tvingade jag mina ben mot dörren jag kommit in genom. Jag kände mig tom, jag var inte önskad här och Felicia kunde inte göra det mer klart att jag var tvungen att släppa drömmen, jag skulle bli tvungen att glömma.

Det kändes som om någon kramade åt mitt hjärta med sin hand extra hårt, inte på det där kärleksfulla sättet utan på det smärtsamma. Med nerböjt huvud började jag gå mot min parkerade bil.

”Harry!” ropade någon bakom mig och jag frös fast i marken bredvid min bil som jag var på väg att öppna. Jag kollade mot garaget för att se Grace rulla över parkeringen, jag svalde hårt för att inte säga något utan jag öppnade dörren, jag måste glömma. ”Are you death?” frågade hon irriterat nu några meter ifrån mig, jag kollade ner på tjejen som ägde hela mitt hjärta, jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken då jag irriterat försökte blinka bort dem.

”What's going on, why are you here?” hon slängde fråga efter fråga på mig och jag hade ingen aning om vad jag skulle svara. Jag ville säga att jag var här för henne, att vi kunde fly här ifrån och inte komma tillbaka, men jag visste att inte det var möjligt längre.

Den blonda tjejen framför mig var som en ängel där hon satt, oförstående över vad hennes bästa vän just fått mig att inse. Hon var min ängel i alla lägen men jag kunde inte vara här längre, jag måste glömma.

Grace vackra och udda ögon kollade över mitt ansikte med oro, hon drog förvirrat ihop sina ögonbryn då hon uppenbarligen såg rakt igenom mig.

”I was just about to leave.” mumlade jag och harklade mig för att hon inte skulle höra min osäkra röst.

”Take me with you.” sade hon snabbt och kollade över sin axel, jag ryckte till utav hennes ord och om jag hade fått bestämma hade jag satt henne i bilen redan.

Istället för att göra som var enda nerv bad mig att göra, böjde jag ner huvudet skamset och skakade det med skuld över att jag lämnade henne här. Utan att ge henne en enda chans till att ge henne en biljett här ifrån, hon förtjänade så mycket mer än att vara här. Där hade Felicia fel, hon borde inte dömt sin bästa kompis till ett olyckligt liv, hon skulle istället uppmuntra Grace till att hitta det hon ville göra istället för att vara så rädd för förändring. Det är något jag har lärt mig den senaste tiden, förändringar var bra, i alla fall vissa av dem.

Jag hoppade in i det mörka fordonet utan att säga någonting, rädd för att min röst skulle spricka och avslöja mig. Min blick landade på tjejen utanför som höll sin jacka tätt runt om sig då hon satt mitt i höstvindarna som var kyligare än någonsin.

Jag startade bilen och började körde mot utfarten, i backspegeln såg jag en förvirrad och rädd tjej i rullstolen, jag måste glömma.


+22 Kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 
Redan nu kan ni börja skriva frågor inför 2014 första frågestund, ställ frågorna i rutan högst upp i menyn om ni har något redan nu som ni undrar över. Mer info kommer när det börjar närma sig :) Så håll utkik!

Nightingale - Kapitel 4

Previously on Nightingale:

Försiktigt vände jag mig om och tog ett steg innan jag insåg att jag misslyckats med att vara diskret då jag kollade upp för att möta alla mina nära och kära stå med armarna i kors. De blinkade inte ens en enda gång då jag gick över deras ansikten, till och med Rebecka var i mitten av gruppen med höjda ögonbryn där hon stod bredvid min mamma som inte bara såg sur ut, hon var rosenrasande.

”Oh, I'm in so much trouble.” mumlade jag lågt för mig själv.


 

 ”For the hundred time, Dylan. I don't know him!” nästan skrek jag mot den brunetta killen framför mig som gått fram och tillbaka på samma plats i vardagsrummet den senaste timmen. Det skulle inte förvåna mig om han skapade en vallgrav snart.

”Then you don't mind me calling the police.” sade han bestämt, denna meningen hade han upprepat ett flertal gånger sedan Harry släppte av mig på verandan och försvunnit snabbt innan han gett mig ett litet förvirrat leende. Irriterat skakade jag frustrerat på huvudet, jag förstod inte hur han tänkte, varför skulle han ringa polisen?

”I do mind, Dylan. Because you'll send the police after someone who hasn't done anything wrong.” tystnaden lade sig över rummet åter igen, jag kände tyngden av mitt huvud började bli allt värre då bristen på sömn började göra sig påmind.

Alla höll sig utanför rummet och ibland hörde man viskningar genom dörren, det var uppenbart att alla tjuvlyssnade medan jag höll på att bli grillad av detektiv Dylan som uppenbarligen inte nöjde sig med mina svar. När vi kommit innanför dörren flydde alla till varsitt rum då de såg vilket uselt humör han varit på då han dikterade mig in i detta instängda rum utan att säga ett enda ord.

”He's a good guy, Dylan. But he's not you, alright? I'm just trying to find new things, I'm not capable to do the old things I used to do so I have to find something else. Harry is a nice lad, and I may not tell you where I was last night but we became friends, and it won't go any further than that.” jag suckade högt då Dylan stannade upp, hans blå ögon landade på mig för första gången sedan jag träffade honom utanför huset. Jag log upp på killen som räddat mig och min syster en gång i tiden, han såg sliten och trött ut. ”Love you.” De två orden som kom ut genom min mun fick honom genast att mjukna upp, hans axlar slappnade av, jag visste att jag lyckats få honom på andra tankar än Harry.

”I love you too.” sade han lågt och granskade mitt ansikte noggrant innan han öppnade munnen igen. ”Your original haircolor is showing, I haven't seen that in ages.” han såg drömmande ut och jag visste att hans tankar hade gått tillbaka till hårsalongen för nio år sedan. ”Em is so fast hiding it.” jag visste vad han menade, så fort mitt hår vuxit några centimeter så var det dags för en ny omgång med blekningsmedel.

”Yeah, I was thinking about letting it grow out.” mumlade jag tveksam över vad han hade säga om saken, hans humörsvängningar gav mig pisksnärtar.

Ett litet leende kom över hans läppar innan han sakta tog sig fram till mig, mina ögon höll fast hans blick då han lutade sig ner mot mig. Våra läppar möttes i en mjuk och bekant kyss, hans läppar var allt för välkända för mina, kunde var enda rörelse och jag följde efter. En försiktig puss placerades på mina läppar innan han drog sig tillbaka några centimeter.

”I like it.” erkände Dylan och log. ”Let's get you to bed, you must be so tired.” han kände mig allt för väl, jag nickade innan jag drog mina armar runt hans hals och enkelt tog han upp mig i sin famn. Utan att säga något annat öppna han dörren där vi fick bekräftat då tjejer och killarna som tjuvlyssnat var som paralyserade. De rörde sig inte då Dylan enkelt slank förbi dem utan att ens titta på våra kompisar som såg uppenbart oroliga ut.

Emma stod med armarna korsade längst bak i skaran och stirrade på mig, hon skakade bara besviket på huvudet då jag gav henne en förvirrad blick.

Så fort vi försvann upp på ovanvåningen brast den tysta barriären och alla började mumla lågt, men fortfarande hörbart.

”... What are we going to do?... It's obvious that she lied... No, she didn't... Yes, she did... Didn't you hear?...” och så vidare och så vidare. Jag var lättad då Dylan tog in mig i vårt sovrum och lade ner mig på min sida av sängen innan han drog över täcket. Här ifrån kunde jag inte höra deras kommentarer om det de hört genom dörren, jag förstod inte riktigt vad jag gjort för fel.

”Don't listen to them.” mumlade han lågt då han satte sig ner på kanten bredvid mig och strök försiktigt bort några slingor från min panna. ”I trust you, and they should too.” han reste sig långsamt och jag såg på då han tog sig mot dörren, utan att säga något mer.

”Please, stay.” bad jag och han stannade upp innan han kollade sig över axeln och log lite innan han skakade på huvudet.

”No, I've got stuff to do.” Dylan ryckte på axlarna utan att visa det minsta kärlek, han var sig själv igen, den som sällan visade känslor. Utan att vända sig om tog han sig ut genom dörren, jag lät mitt huvud vila sin tyngd på den mjuka kudden då jag slöt mina ögon och försökte få bort alla tankar som surrade i mitt huvud och störde mig. Jag var minst sagt förvirrad och vilsen, jag visste inte vad jag borde göra, jag förstår inte hur mitt liv blivit så komplicerat efter olyckan.

”What are you doing?” hörde jag in till mitt huvud och jag ryckte till, mina ögon spärrades upp då jag såg Emmas ansikte en decimeter ifrån mitt egna.

”You scared the shit out of me, stupid.” fräste jag argt och hävde upp mig själv på armbågarna för att kolla på min kompis som såg väldigt upprörd ut.

”No, you stupid!” snäste hon irriterat, meningen var helt osammanhängande. ”What are you up to?” Jag drog förvirrat ihop och kisade med ögonen för att kolla på min kompis som nu var ytterst hemlighetsfull.

”Whare are you up to?” mumlade jag och satte mig upp med ryggen mot sänggaveln.

”Stop putting words in my mouth.” snäste hon irriterat och korsade sina armar över sitt bröst innan hon hoppade upp i sängen och satte sig framför mig. ”Harry Styles? Really, Grace? He's not even from the same planet as you!” jag visste att detta var startskottet för en ny uppläxning, något som syskonen Andrews var bra på.

”Nobody said anything about aliens.” protesterade jag, min röst var dränkt i ironi.

”Be serious for once in your life!” utbrast hon till slut och jag suckade ut för att återgå till allvaret.

”He's fun to hang out with, what more can I say. I'm with your brother...” började jag säga automatiskt utan att tänka.

”No, you're not.” avbröt hon mig och skrattade bittert till. ”You haven't been with him since you woke up in that hospital. You're not looking at him the same way, and he can see that just like the rest of us. Why do you think he's so afraid of just letting you go over the street by yourself?” jag kunde svara tusen olika anledningar på den frågan, han var överbeskyddande, jobbig, irriterande, tråkig?

”Do I have to answer that?” frågade jag kvävt och undvek de stora ögonen som stirrade frustrerat på mig.

”He loves you, and afraid of losing you. So don't make it so easy for him to lose you.” jag kände skuldkänslorna formas inom mig. ”So please, stay away from Harry. It's the right thing to do.” Jag kollade skyldigt upp på min blonda kompis som log lite svagt mot mig, tomheten var tillbaka, jag kände ingenting längre.

”Can I sleep now?” mumlade jag tyst och utan att invänta ett svar gled jag tillbaka ner under täcket och lade mig så gott jag kunde på sidan utan att trilla över på mage, med ryggen mot Emma som fortfarande satt kvar tyst ett tag innan hon reste på sig. Utan att säga ett ord gick hon ut från rummet och stängde dörren bakom sig.

Jag kollade över täcket för att se om dörren var helt stängd innan jag lät min hand glida ner i en utav fickorna på de pösiga jeansen jag fortfarande bar, tillsammans med den allt förstora tjocktröjan som jag snott från Dylans garderob. Enkelt fiskade jag upp min slitna mobil och låste enkelt upp den innan jag öppnade upp ett nytt meddelande.

 

To: Harry

”Sorry, can't make it tomorrow...”

 

Harry's Point Of View

 

”How nice you could make it.” Karen suckade högt och pekade på fåtöljen bredvid henne då jag kom in andfått genom dörren efter att ha fått springa upp för trapphuset.

Jag hängde av mig min kappa innan jag satte mig ner i den mörka skinnfåtöljen. Hela jag kände mig trött och sliten efter att ha fått varit med om den hårdaste uppläxningen någonsin, det slutade med att Rebecka skulle stanna hos mig ett tag för att lugna min mamma och mina kompisar som var helt utom sig efter att ha varit uppe hela natten och letat efter mig. Deras oroliga blickar och osäkra röster gjorde mig allt mer säker på att de överreagerade som vanligt, ingen brukade bry sig innan olyckan. Något som bevisade att det inte bara var jag som hade förändrats, utan alla andra runt om mig hade också fått sig en tankeställare.

Utan någon minuts sömn puttade mamma ut mig i bilen och körde mig hit, till min psykolog sedan en månad tillbaka.

”I'm not late.” muttrade jag frustrerat, jag hade varit väldigt skeptisk ett tag av att öppna mig till den gråhåriga kvinnan, som konstant bar stickade och alldeles för stora tröjor och manchester byxor.

Men efter ett tag då jag bodde hemma fanns det ingen annan jag faktiskt ville prata med. Jag kunde inte prata med någon av killarna, Rebecka eller min syster om Grace, de skulle inte tveka att checka in mig på ett mentalsjukhus.

Karen däremot hade varit lugn och metodisk då jag berättat om min dröm, hon hade inte slagit larm om att det var något psykiskt fel på mig, något som var till en viss del tröst.

”How are you today?” hon ignorerade min snäsiga kommentar och öppnade upp mina dokument. Karen hade varit väldigt förstående över min dröm, däremot hade hon varit skeptisk till faktumet att jag ville kontakta henne i verkliga livet också, men hon lät bli att upprepa de orden då jag försvunnit ut från hennes kontor då hon sagt det där.

”Tired.” muttrade jag trött

”Yes, I've heard about your little adventure last night. Where were you?” frågade hon nu nyfiken, jag kollade upp på den äldre kvinnan framför mig som rynkade pannan i djupa veck.

”I was with Gace.” erkände jag och lutade huvudet bakåt mot nackstödet, jag kollade upp i det vita taket medan jag väntade på hennes reaktion.

”And how was that?” frågade hon lugnt, jag kunde hörde hur hon började anteckna.

”It was like I could breath again.” erkände jag lågt, jag pratade mest till mig själv men jag visste att hon kunde höra. ”She's a huge part of my life and she doesn't know.” tystnaden fyllde rummet, jag tänkte på hennes historia, hur jag ville pussa bort all smärta som funnits i hennes ansikte, sorgen som fanns i hennes ögon försvann aldrig och jag ville få henne att må bra igen.

”Maybe you could take her here? This is a safe place...”

”She's got a boyfriend.” avbröt jag henne, jag sneglade lite mot Karen innan jag vände tillbaka upp mot taket igen.

”Then be her friend, be honest with her.” föreslog hon, jag skrattade högt inombords, om Karen känt elektriciteten mellan mig och Grace så fort vi såg på varandra så skulle hon inse att endast vara vänner, var något som skulle bli svårt, i alla fall för min del.

När jag inte gav henne ett svar så gick hon vidare till nästa ämne som fick mig att grimasera, min familj.

Karen fråga om bandet och Rebecka, jag berättade om interventionen som jag kommit in i så fort jag tagit första steget in i mitt hus. Jag berättade om frustrationen om att få en barnpassare som skulle hålla koll på mig då jag tvärt vägrat att åka tillbaka hem då mamma insisterade på att jag inte var redo att göra något själv.

”I'm just tired of not knowing who I am.” sade jag till slut, jag satte mig tillrätta och kollade på kvinnan bredvid mig som inspekterade mig noggrant innan hon öppnade sina rosa färgade läppar.

”Is there anyway you could you know you could find your way back?” frågade hon med samma lugna röst som hon gjort den senaste trekvarten.

”I feel like... Grace is the answer to everything.”

”You can't rely om a stranger, Harry...”

”She's not a stanger...” sade jag med en höjd röst. ”... Not to me.” utan att säga något mer började Karen skriva i sina papper och kollade på sitt läder armbandsur.

”Our time is up, let's continue this next week, shall we?” hon reste sig upp utan att vänta på att jag skulle säga något, jag gjorde det samma och log lite mot henne innan jag tog min jacka och trädde snabbt i armarna innan jag började röra mig mot dörren.

”Goodbye?” hörde jag bakom mig, det var mer en fråga än en hälsning. Jag kollade över axeln och vinkade.

”Bye.” sade jag snabbt innan jag tog mig ut i korridoren för att börja gå ner för trapporna, jag hade ingen brådska då jag visste vem jag skulle möta utanför. Jag fiskade upp min mobil från jackfickan för att se ett nytt meddelande låg och väntade på att bli läst. Enkelt låste jag upp det moderna objektet innan jag tryckte upp meddelandet från Grace, mitt hjärta slog en liten volt av glädje då jag såg hennes namn.

 

From: Grace

”Sorry, can't make it tomorrow, or any other day for that matter. Thanks for the ride home.”

 

Förvirrat tryckte jag upp ett nytt meddelande för att svara henne, men valde att ignorera hennes meddelande till slut då jag inte visste vad jag borde skriva.

Hon ville inte se mig, besvikelse spred sig i min kropp och det kändes som att någon hade slagit mig i magen, det var uppenbart att vad Karen än sade... Detta var inte normalt, varför blev jag så påverkad av Grace?

Hon ville inte träffa mig igen, det var förståeligt, vi var främlingar i hennes värld. Irriterat släppte jag ner mobilen i min ficka igen innan jag nådde foten av trappan, jag tog mig ut i kylan där jag mötte Rebecka bakom ratten till min silvergråa Audi.

”How did it go?” frågade hon muntert då jag hoppade in i passagerarsätet medan jag ignorerade blickarna av förvånade tjejer då jag tog mig ut från byggnaden så snabbt jag bara kunde.

”Great.” muttrade jag fram innan jag satte på bilbältet och väntade på att hon skulle köra ut på vägen igen, efter några dryga sekunder gjorde hon just det och under tystnad körde hon hemåt.

Grace ville inte träffa mig, tomheten inom mig var åter där, att veta att jag skulle träffa Grace i morgon hade fyllt mig med hopp om att jag skulle få träffa henne igen. Nu var hoppet borta och så var halva mig, jag visste inte vem jag var och det skrämde mig.

”What are you thinking?” frågade Rebecka nyfiket medan och drog hennes röda hår bakom ena örat för att snegla på mig.

”Nothing.” mumlade jag och kollade ut genom fönstret medan London svischade förbi utanför, regnet hällde ner utanför det, var uppenbart att hösten var här och det skulle snart bli mycket kallare då vintern kom.

”Come on, Harry. I know you better than that.” envisades hon och jag suckade innan jag vände mig lite mot henne och log.

”It's nothing, really.” sade jag så övertygande jag bara kunde innan jag vände mig tillbaka för att kolla ut genom fönstret. Jag var glad över de få skådespelarlektionerna management tvingat oss att gå på under ett antal aktörsjobb, däremot visste jag att det fanns en enda person i hela världen som skulle kunna genomskåda mig och hon visste inte om det än.

”So what should we do today? It's only two, so what do you say about something to eat?” det var uppenbart hur gärna hon ville starta en konversation, hon försökte nästan för mycket.

”Becka, I just want to go home and sleep.” sade jag och lutade huvudet mot sidofönstret. Vi körde in på min gata och körde snart in på uppfarten, vi tog oss ut från bilen medan jag drog upp nycklarna ur min jackficka och låste upp porten som ledde in till trädgården framför huset.

”For how long have you been planning on staying?” frågade jag tillslut då jag kände mig orättvis mot Rebecka som försökte starta en konversation med den otrevliga delen av mig. Jag lät säkert alldeles för hård då jag frågade, men jag orkade inte bry mig att klämma fram ett värdelöst leende.

”For as long as you wish to have me.” sade Rebecka så artigt som möjligt, men det var uppenbart hon inte riktigt var säker på vad hon borde svara.

Jag låste upp ytterdörren och började ta mig upp för trappan utan att säga något mer, jag ville stänga in mig i mitt rum utan att prata med någon och jag ville inte komma ut någonsin igen.

När jag kom upp till tredje våningen sprang jag mer eller mindre förbi Alice rum så snabbt jag kunde för att inte bli påmind av alla smärtsamma minnen. Att någon kunde påverka mig så här brutalt gjorde mig förvirrad, framför allt orolig. Tänk så skulle inte något lösa sig mellan Grace och mig, då skulle jag bli tvungen att leva så här för resten utav mitt liv. Starta ett liv med något som jag älskade hälften så mycket som Grace.

Jag drog enkelt av mig mina kläder och lät dem ligga på golvet, tills jag stod i endast boxers, innan jag tryckte på en knapp vid sängen så att gardinerna automatiskt rullades ner och stängde ute allt ljus som kom från fönsterna. Enkelt hoppade jag ner under täcket och drog det tätt runt mig då sängen var allt för stor för endast en person.

En liten knackning hördes på dörren och några sekunder gick innan jag hörde dörren glida upp, ett par dova fotsteg hördes på den mörka heltäckningsmattan. Allt var tyst då jag hörde Rebecka dra in ett djupt andetag innan hon började prata.

”I've never seen you like this.” mumlade hon lågt. ”It's like... You're a zombie. Y-You're alive but still so... Dead, it's like you're not living. And today when you got home you were shining, and now you're... What ever that makes you shine like that, hold on to it.” hon tystnade, jag var glad över att rummet var mörkt förutom ljuskällan som kom från hallen genom den öppna dörren. Jag strök bort en tår som rann över min kind, hon förstod inte att det var just det jag försökt göra den senaste månaden. Men jag kunde inte längre då det var så uppenbart att den som fick mig att se levande ut, ville inte ha med mig att göra. Jag var bara en lift hem.

Utan att säga något mer hörde jag dova fotsteg och snart började dörren glida igen.

”Rebecka?” min röst sprack, dörren stannade upp, jag hade hennes uppmärksamhet. ”Please, stay.” bad jag med en låg raspig röst. Det var inte henne jag ville ha, men det skulle få duga, hon kanske var den jag kunde älska hälften så mycket som jag älskade Grace. Jag kände mig väldigt självisk, men det fanns ingen annan jag hellre ville ha, och om Rebecka fanns här för att dämpa smärtan som jag kände i min kropp... Så tänkte jag ta chansen att försöka lätta på den kvävda känslan som jag hade inom mig.

Dörren öppnades igen innan den stängdes försiktigt, fotsteg hördes och snart stod den rödhåriga tjejen framför mig. Jag drog undan täcket och hoppade längre in så hon skulle få plats, hennes fullt påklädda kropp lade sig stelt ner bredvid mig innan hon drog upp täcket igen. Försiktigt drog jag mina armar runt hennes kropp och drog henne tätt intill mig, jag blundade hårt och sjönk ner i fantasin. Snart kunde jag känna hennes doft, hennes blonda hår mot min kind, hennes kurvor som passade perfekt mot min kropp som om vi var ett par pusselbitar som hörde ihop. Minnena var så starka och snart sjönk jag ner i en djup sömn medan jag låtsades jag höll om Grace.


+22 Kommentarer till nästa del!

Dagens kommentar:

Vilket Team är du? Rösta i menyn! :)

 

Nightingale - Kapitel 3

Previously on Nightingale:
”I need some fresh air.” kvävde jag fram, utan att säga något annat började jag fly, snabbt smet jag ut från studion utan att möta några ögon. Jag vågade inte se hur besvikna de skulle bli att jag inte genomfört det, jag ville inte se dem oroliga över sin kompis som uppenbarligen höll på att tappa allt förstånd han hade kvar. Men trots allt detta var jag fullt medveten om deras oroliga blickar som följde efter mig då jag började springa mot ytterdörren som ledde ut till frihet.
 

 

 Jag drog fram den bekanta boken med läderomslag och en bläckpenna ur min sportbag innan jag tog mig ut ur bilen och låste den. Det hade tagit ett tag innan jag visste vart jag ville försvinna under de kommande timmarna, undgå alla sorters meddelande från mina skräckslagna vänner som nu hade gått över till ren panik då deras telefonsamtal blev allt mer frekventa. Jag höll inne knappen överst på det jobbiga objektet som nu vägrade sluta vibrera på grund utav Louis femte samtal, snart lugnade sig telefonen och skärmen svartnade innan jag började gå ut över kanten ner mot den bekanta stranden.

Vinden ven i det höga vassa gräset som jag tog mig igenom för att nå fram till den fuktiga sanden som inte hunnit torka upp sedan den senaste regnskuren. Jag ignorerade den kalla känslan som gick igenom mina jeans då jag satte mig ner i sanden, mina ögon slöts och jag kände den kalla havsbrisen, de gulnade löven låg utspridda över stranden. Havet var lugnt och stilla då små vågor drog in över stranden, ljudet lugnade mig. Mina händer började fingra på den läderklädda boken och jag kollade ner på den innan jag öppnade upp den. Jag hade inte lämnat den boken ifrån mig sedan jag vaknade upp på sjukhuset, jag hade skrivit ner varenda detalj om drömmen så att jag inte skulle glömma, för det var något som jag var skräckslagen över. Att jag skulle glömma allt, att jag glömmer bort varför jag känner som jag gör för Grace, eller hur gärna jag ville vara den där killen i drömmen.

Jag bläddrade snabbt fram till en ny och färsk sida, jag hade ingen aning om vad jag borde skriva eller vad jag ville utan lät endast pennan leka över raderna. En isande vind gick igenom min kappa och jag drog den hårdare runt om mig, innan jag fortsatte tills jag kände att det mörknade runt omkring mig och snart försvann verkligheten runt om mig.

 

Jag ryckte till då boken föll ur mitt grepp och ner i sanden. Stranden var kolsvart nu förutom månen som lös upp en aning, ett varmt moln kom ur min mun då jag suckade trött ut. Jag måste somnat, trött tog jag upp boken och borstade av den kvarblivna sanden innan jag reste mig upp för att ta mig hemåt, killarna måste vara sjuka av oro. Min blick fokuserade längre bort över stranden och såg en liten brygga som stod på pelare ut i vattnet, jag var inte ensam längre då jag såg någon uppenbara sig på bryggan i månskenet. Jag kunde endast se siluetten men det var allt som behövdes för att jag skulle vara helt säker på vem det var.

Ett tag trodde jag inte mina ögon och var tvungen att fundera över om jag verkligen borde gå dit för att se om jag hade rätt. Det skulle kunna vara någon som faktiskt är farlig, vilken normal människa skulle vara ute så här sent?

Jag kollade ner på min klocka och riktade den mot min enda ljuskälla, tio över tre på natten. Jag måste sovit ett bra tag, min blick fokuserade igen på människan som satt nu längst ute på bryggan och kollade ut över det lugna vattnet. Jag hade tappat kontrollen över mina ben då de började röra sig mot bryggan utav nyfikenhet, jag tryckte ner min dagbok och penna i min ficka på kappan.

Ju närmare jag kom desto mer insåg jag att personen inte sett mig än, jag tog mig upp på bryggan och höll hårt i räcket då jag började närma mig. Nu var jag helt säker på att det var Grace som jag såg sitta i rullstolen några meter längre fram, jag släppte lättat räcket och gick långsamt fram de sista meterna utan att släppa henne med med blicken.
Hon kollade förvånat upp på mig då hon insåg att hon inte var ensam.

”Now I know for sure that you're stalking me.” kommenterade hon ironiskt innan hon vände sig ut mot havet igen. Hennes hår var uppsatt i en hög hästsvans, en alldeles för stor grå hoodie syntes under hennes svarta skinnjacka och ett par lösa jeans.

Jag tog mig fram till henne och ställde mig bredvid tjejen som såg mer än besvärad ut, jag satte mig ner i skräddarställning på den fuktiga bryggan men kunde inte längre känna kylan efter att ha varit här ute allt för länge.

Tystnaden föll över oss, jag hade ingen aning om vad jag borde säga, om jag borde fråga hur hon tog sig hit eller vad hon gör här så sent. Men av någon anledning kände jag att det inte var jag som borde fråga de sakerna, för jag var också här utan anledning.

”Are you not going to ask me?” frågade hon till slut, det var uppenbart att hon var nyfiken på vad jag funderade över.

”I was thinking about it.” påpekade jag medan jag kollade upp på tjejen i rullstolen, jag hade redan en känsla av anledningen men samtidigt ville jag höra det ifrån henne.

”Do you know the feeling when you lose someone you love? And you have no idea of how to move on, it feels like your in a constant loop. You wake up, people doesn't have the guts to ask you questions, you let the day pass and then you go to sleep but can't fall asleep because you've got too much on your mind?” hennes fråga var allt för nära sanningen att jag kunde inte låta bli att skratta till.

”I know that feeling all too well, mine was just a nightmare though. But it still keeps me up at night.” erkände jag.

”Lucky you.” muttrade hon.

”You want to talk about it?” frågade jag tveksamt medan jag bytte position och satte mig mitt emot henne och lutade min rygg mot en utav stolparna till räcket.

”I'm living my worst nightmare right now. My old life is just that, my old life. I don't fit in.” hon sneglade ner på mig och mötte min blick ett tag innan hon kollade ut över det mörka havet. ”Even though I love my friends it feels like they are my old friends, they expect me to do something I'm used to but instead I surpice them by doing the exact opposite. I can't do what I love,” hon stannade upp ett tag och tänkte efter. ”Loved. I am not even sure if that's what I love to do anymore because the thought of being behind the wheel is terrifying.” hon svalde hårt, det skrämde mig hur vi upplevde samma dilemma, förutom att jag har kommit underfund med att jag fortfarande älskar att sjunga över allt annat, men jag var långt ifrån mig själv, eller mitt gamla jag.

”Then quite, find your new thing.” föreslog jag, jag ville tillägga att jag skulle stå bakom alla hennes beslut och stötta henne, men jag kunde bara inte förmå mig själv att säga dem rakt ut.

”It's not that easy, I need the money to pay off my surgery that I'll never ever get, they are sort of my family in that garage.”

”If they are your family they'll stand by you, Grace.” försäkrade jag henne med ett litet leende innan jag kollade ner på de fuktiga plankorna jag satt på.

”Do you know what the worst part of all this is?” hon skrattade bittert till, jag fick aldrig chansen att svara innan hon öppnade sin mun igen för att svara på sin egna fråga. ”That I have the chance to get away from this wheelchair, but I can't becuase I'm from the wrong side of the city.” ett hugg av medkänsla slog till i min kropp och utan att tänka reste jag mig upp och satte mig på huk framför henne och tog hennes hand. En stöt gick igenom min kropp då jag kände hennes mjuka hand i min, jag undrade om hon känt det också.

”Why are you so nice to me?” min blick for upp till hennes ansikte, hon utstrålade nyfikenhet. Jag funderade ett tag över frågan, då jag inte ville låta allt för på. Grace lät hennes hand förbli i min utan att röra sig.

”Because I kind of going through the same thing, and when I saw you at the hospital and outside the garage, you looked miserable...”

”I'm not a charitycase, Harry.” avbröt hon mig och mötte upp mina ögon med en hård blick, hon drog försiktigt åt sig handen och lade den i sitt knä, men jag förblev sittande på huk bredvid henne. Det var enklare att andas när jag inte var så långt bort från henne av någon anledning, hon fick mig att slappna av.

”And I don't want you to think that either.” sade jag allvarligt utan att vika undan med blicken, när Grace inte såg något som helst tvivel i mina ögon kollade hon ner i sitt knä, ett litet leende dök upp på hennes läppar.

”Thanks.”

”For what?” frågade jag förvirrat, inte riktigt säker på varför hon tackade mig.

”For listening.” sade hon och drog ihop ögonbrynen, en rynka uppenbarade sig mellan hennes ögonbryn medan hon kollade ner i sitt knä där hon fumlade med sina fingrar.

 

Grace's Point of View

 

Tomheten som fanns inom mig var inte så fullt påtaglig då jag kände Harrys närvaro, det fick mig att stanna upp och det som fattades i mitt minne störde mig inte så mycket. Enda sedan jag vaknade upp i den där sjukhussängen med förlamade ben så har det känts som att jag glömt något, den där frustrerande känslan av att halva mig inte finns kvar längre. Det var som att min andra halva hade dött.

”Let's get you home.” föreslog Harry, jag vägrade kolla på honom utan gav honom en nick som svar, han började styra mig tillbaka mot land under tystnad. Min plan ikväll hade varit att sitta här ute hela natten och gråta, jag var fortfarande förvånad över att Harry hittat hit, ingen hittade hit. Varje gång jag hoppade in i taxin och bad honom att köra ut hit gav de mig alla exakt samma förvirrade blick. Mannen som kört mig denna gången trodde säkert jag skulle ta självmord då han tveksamt frågade mig om jag sagt rätt väg.

”How did you get here anyway?” frågade Harry, precis som om han läst mina tankar.

”Hanna've helped me for the last couple of weeks getting out of the house after everyone has gone to sleep. It's like our little secret between me and her.”

”You're a brunette?” Hans mörka röst lät förvånad, nästan chockad något som inte riktigt jag förstod. Jag hade färgat mitt hår sedan jag var tio, i samma veva som jag hade rymt hemifrån med min syster.

”Yes.” var allt jag fick fram, min röst lät avlägsen då jag fortfarande var djupt försjunken i mina egna tankar om de där hemska dagarna.

”Why do you want to be blonde?” envisades Harry.

”It's a long story.” snäste jag trött till, irriterad över att han inte bara skulle låta allting vara, jagville inte berätta min sorgliga lilla historia för honom. Irritationen hade synts om inte mitt ansikte hade varit så kallt efter all havsbris som jag fått efter någon timme ute på bryggan.

”It's a long drive home.” kontrade han, då vi började närma oss det mörka stora fordonet som stod parkerat vid vägkanten. Jag kunde inte komma ihåg att jag sett den där då jag fick hjälp ur taxin av den obekväma mannen som kört den gula bilen. Det måste varit för att den var svart konstaterade jag till slut då Harry öppnade passagerardörren på vid gavel. Utan någon som helst ansträngning lyfte han enkelt upp mig i sin famn, det kändes som att tiden stannade upp för några sekunder. Ett minne började bubbla under ytan av mitt undermedvetna och krävde min uppmärksamhet men när jag andades skakigt ut sjönk den mot botten igen och gjorde mig mer förvirrad än någonsin. Varför kändes detta som en déjà vu?

Snart var sekunderna över och Harry satte mig försiktigt ner i bilens mjuka skinnsäte. Den ljusa inredningen lystes upp utav månskenet utanför som sken in genom vindrutan. Dörren slog igen bredvid mig och Harry försvann bakom bilen, han fällde ihop rullstolen under tystnad innan han stängde bagaget och hoppade in i förarsätet. Bilen startade under tystnad och jag visste att han väntade på att jag skulle börja berätta.

”I don't know where to begin.” mumlade jag lågt då vi började köra ner för den långa raka vägen längs kusten, han tog inte motorvägen och en liten del av mig suckade lättat ut. Jag hade fortfarande problem med motorvägen, varje gång taxin körde den vägen höll jag andan nittio procent utav färden.

”Why not start from the beginning?” föreslog Harry och kollade snabbt över till mig för att ge mig ett litet leende, men snart var hans ögon tillbaka på vägen igen.

 

2002

Mitt hjärta pumpade snabbt runt mitt blod då jag sprang ner för gatan med ett hårt grepp om min lillasysters hand, hennes korta ben försökte hänga med så gott de kunde.

”En liten bit till bara.” flämtade jag i ett hopp om att vi snart skulle kunna komma ut från den norra delen av London. Vi lämnade de fina husen bakom oss och in mot slummen, de mörka gatorna var endast upplysta med några gatlampor och några lampor i de få skyltfönstren som var uppradade längs sidorna på den breda gatan.

Snart saktade jag ner och fortsatte gå snabbt då jag kände att Alice började återfå kraften i sina ben. Jag visste inte vart vi skulle ta vägen, men jag visste att jag var på rätt väg då jag såg de fina husen ersättas med gamla lägenhetsbyggnader som inte var ett dugg likt det vi sprang ifrån.

”Vart ska vi?” frågade Alice andfått och jag saktade ner ytterligare.

Den sena vårvärmen uppskattades då vi endast hade ett par tunna vårjackor över våra t-shirts och märkes jeans. Jag fick aldrig chansen att ta med mig något förutom Alice mjukisdjur som skulle föreställa en kanin men efter alla tårar och allt som den fått gå igenom så var den rätt tilltufsad vid detta laget. Tacksamt hade jag några pund i min jackficka, inget som skulle räcka långt, men tillräckligt för att få oss båda att försvinna för några dagar tills vi hittat en lösning.

”Jag är trött, Grace.” klagade min lillasyster som nu gick bredvid mig ner för gatan, vi var tvungna att komma bort från huvudleden innan våra föräldrar skulle sluta bråka och börja leta efter oss. Jag drog in Alice på en tvärgata, tveksamt testade jag en bakdörr på en utav de höga byggnader och ståldörren gled upp gnisslandes. Allt jag kunde tänka på var att vi måste komma bort från gatorna, jag höll hårt i min systers hand då jag kollade in i det dunkla upplysta trappuppgång. Det såg säkert ut för tillfället och jag stängde dörren snabbt bakom mig innan vi båda började gå upp för trappan som ledde oss upp till taket på den höga byggnaden. Här skulle ingen hitta oss på ett tag tills jag kommit på en bättre plan.

Jag svepte in Alice i min jacka och drog henne tätt in till mig då vi lutade oss tillbaka mot en utav de höga kanterna, på andra sidan höll hela London på att lägga sig i sina mjuka sängar under sina härliga duntäcken. De skulle släcka sina designer lampor och drömma sig bort till en värld som var mycket bättre än deras verklighet.

”Jag är rädd.” mumlade Alice mot min axel och jag kollade ner på den lilla kroppen som var in lindad i min vår jacka och mina armar höll hårt om henne.

”Var inte det, du är säker nu. Vi kommer klara detta, jag ska komma på något. Jag lovar.” Det dröjde inte länge innan hennes kropp slappnade av och utmattat föll ner i en djup sömn, jag förblev vaken ett tag till och såg soluppgången längre bort i horisonten innan även jag slöt mina ögon och sjönk ner i det undermedvetna.

 

Jag vaknade med ett ryck, det tog ett tag för mig att komma ihåg varför jag låg på ett tak. Men snart kom minnena tillbaka då jag fått nog och flytt hemifrån med Alice, automatiskt kollade jag ner bredvid mig för att se min och Alice jacka ligga på marken bredvid mig, men ingen Alice.

”Alice?” ropade jag och kollade över taket, hon kollade snart runt hörnet på det lilla schaktet som vi kommit upp från igår.

”Kolla.” sade hon glatt då hon kom runt hörnet med en brunett kille i följetåg.

”Who are you?” jag flög upp från min plats från marken och kunde inte komma tillräckligt snabbt fram till Alice för att dra henne bakom mig.

”It's alright.” försäkrade brunetten, han var kanske några år äldre än mig. Trots hans lugna ton förblev jag i försvarsposition. ”Is she always like this?” frågade han och kollade över min axeln på min syster.

”You have no idea.” muttrade hon och jag slängde en arg blick bak på Alice.

”Who are you?” upprepade jag och rätade på mig en aning.

”I'm Dylan.”

Dylan hjälpte oss med nya kläder, mina få pund gick till att färga om våra hår till blont. Men när det började bli mörkt och vi fått i oss något litet under dagen sade vi hejdå till Dylan och började gå ner för gatan med våra nya kläder och våra nya hårfärger.

”Where are you going?” ropade han efter oss och vi stannade upp för att kolla tillbaka på den brunetta killen som varit vår riddare i nöden. Hans vänliga ögon granskade oss båda innan han suckade och slöt upp metrarna som vi hunnit gå. ”Let's go home.” föreslog han.

”We can't.” påpekade jag irriterat då han uppenbarligen glömt det vi pratat om tidigare idag.

”Not home to your place. Home to my place.” förtydligade han. ”I don't think my mother would mind having you there for a while.”

 

Harry's Point of View

”... He was right, she didn't mind at all. She helped us changing school to the one Dylan went to. We changed out last names and gave us clothes and food, and one thing we always have been lacking at home... Love.” Grace var långt borta i sina tankar och jag skulle inte kunna dra henne tillbaka till nuet även om jag försökte, jag lät mina ögon förbli fokuserad på vägen som snart började leda in i den södra delen av London där slummen befann sig. Denna delen av staden hade jag aldrig tagit mig till tidigare.

”So, yeah. I'm a runaway, my parents divorced, my father lives in Manchester with wife number five and my mother is living happily back in Sweden.” avslutade hon. ”Turn right here.” lade hon till och jag körde in på gatan som nu började ljusna utav det gråa morgonljuset.

”You've had contact with them?” frågade jag förvånat medan jag saktade ner ytterligare.

”No.” sade hon och skrattade till men det var tydligt att hon inte menade det. ”Felicia is a very good researcher.” förklarade hon innan hon pekade mot det vita huset på höger sida. Huset var gammalt och såg ut som att det skulle falla om kull vilken sekund som helst.

”You know what?” sade jag och slog av motorn då jag stannat intill kanten och vände mig mot den vackra tjejen som såg trött upp mot det vita huset. Hennes udda ögon kollade snart på mig, nyfiken över vad jag skulle säga. ”Would you like to hang out? Maybe tomorrow? I have a feeling about being in so much trouble when I get home.” hon höjde roat på ögonbrynen.

”I have the same feeling right now, we've never been out all night, Dylan will freak.” hon nickade åt sitt antagande medan hon funderade ett tag. ”I'd like to do something fun tomorrow.” konstaterade hon.

”Alright.” sade jag då jag försökte låta bli att le som en idiot innan jag hoppade ut från bilen och öppnade bagaget för att ta ut rullstolen. Jag sprang snabbt upp för stentrappan upp till verandan och placerade rullstolen där innan jag tog mig ner för trappan igen och öppnade passagerardörren. Försiktigt slingrade jag runt mina armar runt den lätta kroppen på tjejen jag trodde jag kände, men för att vara helt ärlig så var den här Grace mycket mer realistisk än den som varit i min dröm. Inte bara för det varit en dröm men också för att... Det gick inte att förklara, alla känslor, varje beröring var mer intensiva än någonsin.

Jag bar ut Grace från bilen och sparkade igen dörren med min ena fot, hennes armar hängde löst runt min hals då jag började bestiga trappan ännu en gång. När vi kommit upp till verandan fick jag aldrig chansen att sätta ner henne då dörren for upp och jag stelnade till. Mina armar hårdnade lite runt tjejen jag höll i som om det hängde mellan liv och död. Den brunhåriga killen som varit Grace och Alice räddare i nöden en gång i tiden, stod nu med armarna i kors framför oss.

”Dylan.” flämtade Grace fram, hennes röst tog mig tillbaka till verkligheten och försiktigt satte jag ner henne i rullstolen utan att säga något.

”Where the hell have you been?” morrade han irriterat ner på tjejen som satt i mitten utav oss, av någon anledning kändes det som att han inte slutade kolla på mig.

”I've been out, thinking. And Harry, drove me home.” förklarade hon iskallt utan några som helst detaljer om vart vi varit under natten. Dylans iskalla blick gick över mitt ansikte, jag rörde inte en min medan jag väntade på ett bra tillfälle att fly.

”Thank you for bringing her home.” sade han vasst och jag nickade innan jag sneglade ner på Grace som kollade frustrerat upp på mig, hennes näsa rynkades irriterat till och jag visste vad det betydde. Snart skulle någon få det riktigt hett om öronen och trots jag hur gärna jag ville se Grace kastrera Dylan så bestämde jag mig för att dra mig tillbaka till bilen och möta mitt egna öde.

”I'll see you around.” muttrade jag fram innan jag slängde en sista blick på den blonda tjejen i rullstolen som gav mig ett litet leende. Jag kollade inte tillbaka igen då jag visste att verandan var nu folktom och dörren var stängd in till det gamla huset.

Istället hoppade jag in i bilen och började köra ut från södra delen och gasade lite extra för att ta mig tillbaka till den norra delen. Jag försökte förstå vad som just hänt, jag hade just spenderat hela natten med tjejen i min dröm. Det kändes overkligt, som att jag skulle vakna upp igen och inse att jag levt i ännu en dröm, men det verkade inte komma. När jag körde in på uppfarten till mitt hus var hela gatan full med bilar, fotograferna var borta men jag kände igen några utav dem. Nervöst hoppade jag ut från bilen, tog min väska som låg i baksätet och låste den efter mig medan jag började ta mig upp mot huset. Dörren var olåst och jag önskar att jag kunde försvinna i några timmar till, jag öppnade försiktigt dörren och kikade in i den tomma hallen. Huset var tyst förutom de låga rösterna som hördes från vardagsrummet, min strategi var att vara så tyst som möjligt och gömma mig i mitt rum tills de inser att jag är hemma, kanske till och med att jag varit hemma hela tiden. Jag vände mig om mot dörren och stängde försiktigt igen dörren utan några som helst problem, jag gav mig själv en mental high five. Försiktigt vände jag mig om och tog ett steg innan jag insåg att jag misslyckats med att vara diskret då jag kollade upp för att möta alla mina nära och kära stå med armarna i kors. De blinkade inte ens en enda gång då jag gick över deras ansikten, till och med Rebecka var i mitten av gruppen med höjda ögonbryn där hon stod bredvid min mamma som inte bara såg sur ut, hon var rosenrasande.

”Oh, I'm in so much trouble.” mumlade jag lågt för mig själv.


 

+22 kommentarer till nästa del :)
 
Dagens kommentar:

Nightingale - Kapitel 2

Previously on Nightingale:

Jag vaknade upp till verkligheten igen och såg nu att jag var omringad av alla mina härliga vänner som nu verkade vänta på ett relativt bra svar som skulle lätta upp stämningen. Louis stod och höll om Eleanor, Perrie lutade sitt huvud mot axeln på sin framtida man, Liam och Sophia stod lutade mot diskbänken tillsammans med Niall som flinade mot mig. Det glädje mig att han inte hade förändrats i alla fall, jag log roat tillbaka innan jag samlade mig för att besvara Zayns fråga.

”Who are you, Harry?” upprepade han och jag kollade tillbaka på honom.

”To be honest. I have no idea.”


 

 Frustrerat satt jag vid receptionen och kollade på medan killarna lyfte ner en ny motor i en utav bilarna de jobbade med. Aggressionen steg bara ju längre tiden gick utan att jag hade något att göra, Dylan hade bänkat mig här sedan i morse då han insåg att jag inte alls kunde lägga mig under en bil och rätta till underdelen eftersom jag var förlamad... Han kanske inte sade just de orden, men han tänkte dem jag och visste det. Jag var värdelös på detta jobbet utan mina ben och nu fram mot eftermiddagen började jag bli rastlös.

Irriterat kollade jag på då arbetarna började bli trötta fram mot eftermiddagen då det enda produktiva jag gjort var att sätta in två nya tider för framtida kunder, mer fanns det inte att göra bakom denna disken som nu mera hade blivit mitt straff kändes det som.

”Maybe we should go and get some coffee?” föreslog Hanna, den askblonda tjejen jobbade deltid här medan hon fortfarande var i gick i skolan på dagarna och kom alltid hit fram mot eftermiddagarna.

”Yeah, could you go over the street to get some?” föreslog Emma och räckte över några sedlar till henne.

”I can do it!” utbrast jag och tog mig snabbt ifrån skrivbordet, mitt desperata försök till att inte låta allt för behövande misslyckades totalt.

”Don't be silly, let Hanna do it.” påpekade Dylan ointresserat medan han kollade ner under huven då killarna började sätta rätt motorn. ”A little bit to the left.” rättade han till precis som om jag inte var närvarande.

”Are you kidding me?” fräste jag argt till, han trampade på mina sista nerver som redan var nästintill obefintliga för tillfället.

”No, I'm pretty sure it's good when it goes a bit lef...”

”Not that, stupid!” morrade jag argt. ”I've been sitting here for the last seven hours I want to do something, give me the money Hanna.” hon gav mig genast pengarna utan att ifrågasätta innan hon instinktivt tog ett steg tillbaka.

”Go with her, Hanna.” beordrade Dylan.

”No, let her go, Dyl.” muttrade Emma frustrerat som kliade sig i håret medan hon försökte reda ut situationen. ”It's just over the street.” konstaterade hon och log ursäktande mot mig, jag log frustrerat tillbaka innan jag snabbt tog mig ut genom framdörren så att ingen fick chansen att ändra sig. Min chans till att fly min jobbiga vardag var äntligen här och jag tänkte njuta utav den fullt ut och ta mig tid utan några jobbiga frågor om hur jag mådde eller någon konstant lutad över mig och väntade på att jag skulle bryta ihop.

Jag tog mig enkelt över gatan och in i det lilla femtio-tals fiket som funnits där så länge jag kan minnas. Inredningen såg ut att komma direkt från Greace filmen med de olika pastellfärgerna på sofforna och den klassiska inredningen med en jukebox.

”Hi, Grace!” ropade Nina och Andrew samtidigt över disken då de hörde dörrklockan plinga till, det medelåldersparet hade på sig sina matchande förkläden där de stod bredvid varandra med två stora påklistrade leenden.

”Ten coffee and one ice tea.” beordrade jag och de nickade innan de snabbt satte igång med min beställning, jag rullade fram till ett fönsterbord medan jag väntade. ”And a cinnamon bun while I'm waiting.” lade jag snabbt till och snabbt kom Andrew fram med en kanelbulle på en vit rund tallrik.

”Thank you.” sade jag och log.

”Your welcome, Grace. We're so glad you're alive.” påpekade han med ett faderligt leende och jag skrattade till.

”Yeah, so am I...” när jag precis tänkte avsluta min mening gled min fokus iväg från den gråhåriga mannens ansikte och landade några meter bort, det fanns ett fåtal människor inne på fiket men det fanns en som satt med sin mobil och sneglade emellanåt upp på mig. Jag kände igen honom, frustrerat försökte jag komma ihåg vart jag sett honom innan, snabbt log jag upp mot Andrew och han återgick till sin fru som kokade kaffe som en galning bakom disken.

”I've seen you before.” flög det ur mig, mitt undermedvetna försökte försökte komma upp till ytan för att visa mig en bild men den kom aldrig fram. Den brunetta killen såg nästan chockad ut över att jag tilltalade honom, hans gröna vackra ögon spärrades upp stora som tennisbollar. ”You were at the same hospital as me and...” jag försökte pussla ihop bitarna utav min brist på minne, det var uppenbart att bilolyckan gjort mig dement på vissa delar utav mitt liv. ”...You were in your car by the garage yesterday.” medan jag väntade på att han skulle reagera och bekräfta min misstanke förstärktes bara mitt minne om när gårdagen. ”Are you stalking me?” tanken var att det skulle lätta uppstämningen men han såg inte speciellt road ut.

”Oh...” han suckade upp och reste sig, han tog sin kaffekopp och tidning och satte sig ner vid samma bord som mig. Det var uppenbart att han inte längre satt som på nålar eller var nervös över vad jag hade att säga. ”No, I was in a pretty bad accident so that's why I was in the hospital and I have no explaining on the yesterday part.” han ryckte lätt på axlarna och log mot mig innan den lockiga killen sträckte fram handen. ”I'm Harry.”

”Grace.” jag tog hans hand, en aningen förvirrad fortfarande. Jag hade sett honom tidigare och inte bara vid sjukhuset eller igår, jag hade sett honom flera gånger innan. Irriterat försökte jag rycka upp mig då jag antog att jag måste sett honom på teve eller något sådant då han är trots allt Englands badboy. Jag måste blanda ihop teve med verkligheten, frustrerat började jag fundera över om det var ett dåligt tecken, jag kanske slog i huvudet hårdare än doktorerna trott.

”Nice to meet you.” Harry log mot mig, jag kollade distraherat ner på min kanelbulle och rev loss en bit av den pärlsockrade bullen.

”So what are you doing here?” frågade jag och kollade upp på killen som lika gärna kunde vara super modell, han passade inte in här. Denna delen av London var lite mörkare och dåliga kvarter var bara runt hörnet, det var ingen plats för en världskändis om han inte var ute efter något olagligt.

”Oh, I'm hiding from paparazzis. They've been going crazy these last couple of days.” Jag höjde frustrerat på ögonbrynen, han tjänade mer pengar än någon annan i hela England och han får offra lite privatliv medan vi andra offrar våra liv för att ens tjäna några pengar. För någon sekund trodde jag faktiskt honom, men det var något med honom som fick mig att tro annat.

Jag bet ihop för att inte säga någon spydigt och tog ett djupt andetag innan jag öppnade munnen igen.

”Sounds hard.” sade jag ironiskt, Harry höjde förvånat på ögonbrynen men samtidigt lös hans ögon att han var förvirrad. ”Sorry, for not showing much empathy.” sade jag ironiskt och ett lågt roat skratt kom från killen framför mig.

”It's alright. I guess you've got harder thing to deal with.” han suckade och log ursäkrande mot mig, utav någon irriterad anledning kunde jag inte låta bli än att le tillbaka. Jag drog av ännu en bit från min kanelbullen medan jag funderade över hans ord, jag var fortfarande förvirrad över faktumet att han verkade veta mer om mig än vad han ville släppa fram, hans underton gjorde min förvirrad och nyfiken samtidigt.

”You have no idea, annoying boyfriend, check, annoying friends, check, annoying life, double check.” muttrade jag så ironiskt jag kunde men min bitterhet sken klart och tydligt igenom.

”Boyfriend, huh? Was that the one with the short brown hair?”

”That would be him.” sade jag och suckade tungt. ”Since the accident he haven't left my side once, I could be re-born again, even that would make more sence than have someone glued to your hip, day in and day out.” jag rynkade ogillande på näsan av mina egna ord, ett litet snett leende kröp över Harrys fylliga läppar, jag försökte förstå varför jag fick fjärilar i magen och varför han var så fruktansvärt lätt att prata med. Det gjorde mig frustrerad att inte veta varför jag berätta min livshistoria till en främling.

”Here you go, Grace.” två påsar hölls fram utav Nina som log moderligt mot mig, jag drog mig ur mina tankar och tog fram pengarna ur fickan och gav den till den gråhåriga damen som log helhjärtat mot mig. ”Take care, okay?” hon såg ytterst moderlig ut och jag nickade innan då jag inte kunde förmå mig att göra något annat tack vare hennes hårda blick.

”Yeah, thanks.” sade jag innan jag vände mig mot Harry. ”I've got to go.” han reste sig upp snabbt.

”Oh, yeah. I have to go back to the reality again I guess.” konstaterade han. ”I'll walk you out.” artigheten gick inte ihop med bilden jag hade utav honom från alla tidningar jag läst, men utan att klaga lät jag honom följa efter mig ut genom dörren till det lilla fiket.

”It was nice meeting you.” sade jag och vände mig mot den väldigt långa killen som säkerligen skulle vara lång om jag stod på mina egna fötter. Här nerifrån såg han bara läskigt lång ut, med de där smala långa benen och den muskulösa överkroppen som syntes igenom hans t-shirt han bar under den svarta kappan.

”Yeah, it's weird, isn't it?.” började han och skrattade smått till med sitt låga raspiga skratt. Jag drog ihop mina ögonbryn då jag inte riktigt förstod vilket utav alla dessa konstiga sakerna som hänt den senaste kvarten som han lagt märke till. Jag nickade till slut då han inte fortsatte med sin fråga och jag kände värmen från påsarna igenom min stickade tröja.

”It feels like we've met before.” avslutade jag hans mening mumlandes i ett hopp om att han inte skulle höra mig, men det gjorde han, klart och tydligt. Harrys kropp ryckte till utav mina ord innan han log lite för sig själv, precis som om han hade en hemlighet som bara han hade en del av. Det kändes som att han hade så mycket mer att berätta, men vägrade lämna ifrån sig allt för mycket information.

”Yeah.” var allt han sade och jag nickade obekvämt till.

”Anyway, I guess I'll see you around.” skojade jag och skrattade, ett litet leende som inte nådde enda upp kom över hans läppar då han fattade att jag drog en parallell mellan mitt dåliga stalker skämt tidigare.

”Yeah, I guess. Bye.” sade han innan han snabbt vände sig om för att röra sig bort mot den stora bilen som stod vid trottoaren längre bort. Hur kunde jag missat den? Jag försökte låta bli att stirra då jag tog mig över gatan trots jag kände hans ögon på mig. En underlig känsla hade rotat sig i min mage och det störde mig att jag kunde inte komma på vad det var med honom som fick mig att känna som om hela jag vänts upp och ner.

 

Harry's Point Of View

 

”I'm so sorry that I'm late, I bumped into someone on the way.” ursäktade jag mig med andan i halsen då jag snubblade in genom bakdörren till radio huset i London. Killarna log förstående mot mig precis som de gjort de senaste dagarna och jag började undra hur länge de skulle orka hålla uppe den vänliga fasaden innan de faktiskt skulle börja bli irriterade på min dåliga vana.

”Someone we know?” frågade Louis nyfiket och jag skakade bara på huvudet innan jag blev tacklad bakifrån. Jag föll framåt men nådde aldrig golvet då jag föll över Zayn som fångade upp mig. Ett välkänt skratt brast ut bakom mig och jag vände mig om för att se en utav mina bästa vänner stå och flina.

”Nick.” sade jag och log innan vi omfamnade varandra, i en varm men maskulin kram.

”Nice to have you back, bro.” sade han och drog några fingrar igenom hans uppåtstående lugg. Nick Grimshaw och jag har varit vänner ett bra tag nu, han fick mig alltid att skratta och slappna av lite extra när det väl behövdes. Vilket alltid behövdes när man mer eller mindre levde i denna världen som var full utav stress, kontrakt och pressade situationer.

Han hade inte förändrats ett dugg den senaste månaden, något som förvånar mig öven om det bara varit en månad känns det som ett år sedan jag såg honom. Däremot lyssnade jag på hans morgon program varje morgon då jag drog mig upp för att hjälpa mamma med något under min tid hemma i Holmes Chapel. Men varje gång det hade kommit en låt från oss stängde jag genast av för att slippa så många minnen som möjligt från min koma, men nu var det oundvikligt.

”Okay, lads. It's really nice to do this interview after everything.” började Nick och suckade ut som om det var en tyngd som lyftes från hans axlar. ”I'm so greatful that you're doing this exclusive and let's hope and pray that everything will be alright, Harry. If something isn't good you just do a sign and I'll go to the next question.” jag nickade som tecken på att jag förstått instruktionerna.

”So let's go over the program, you're singing an acapella of your old songs, answer some questions and have some fun and then it's done. Simple and easy.” informerade han oss och gjorde en gest att vi skulle följa med honom och James från management som stod i kostym och väntade på oss vid båset då jag antog att han skulle godkänna frågorna som Nick skulle ställa.

”Let's do it.” sade Niall entusiastiskt och skuttade före oss andra in i studion som jag kände igen efter alla dessa gångerna jag faktiskt varit här inne. Nick stod och mumlade något till James innan de båda kom till en anonym överenskommelse.

Snart satte Nick på sig ett par hör lurar, satte sig på pallen på andra sidan det vita höga bordet som stod mitt i det trånga rummet och tryckte på några knappar innan han tog ett djupt andetag.

”You are listening to Radio One's morning show with Nick Grimshaw.” ekade i studion och ett intro började spelas. Snabbt tog Nick av sig sina hörlurar.

”This is going to be recorded and used in the morning, alright?” informerade han snabbt och vi alla fem nickade innan han satte på sig sina hörlurar igen för att dra igång showen. Jag hade sett honom tidigare då han jobbat och varje gång gör han exakt samma procedur, han tar ett djupt andetag och nästan skriker ut de första orden innan han övergår till sin normala ton.

”With me in the studio I've got the world famous and my friends One Direction, hello guys.” han lät överentusiastisk och jag gav honom en road blick.

”Hey.” sade vi alla i mun på varandra.

”How's it going, lads? It's been a while since I saw you last time and it's been a lot going on, hasn't it?” man såg att han gick in för sitt jobb något som jag inte kunde låta bli att le över, men samtidigt känna pressen att jag behövde leverera exakt likadant, men av någon anledning fick jag inte tag i några ord och Liam instinktivt tog ledningen.

”Yeah, it's been a though couple of months.” erkände han och nickade medan han försökte få stöd från oss och vi nickade instämmande. ”The worst part of it all is the changes we have had to do.”

”What changes?” frågade Nick nyfiket och kollade ner i sina papper.

”We had to cancel the tour, which was the hardes thing any of us had to do in our careers to be honest.” sade Zayn och ryckte tveksamt på sina axlar. ”It's not fun to dissapoint our fans, but we hope that soon we'll be back on track and make up for the lost time.”

Jag bet mig i läppen då jag inte riktigt visste vad jag skulle säga eller tillägga, jag kände mig dum som bara stod där men jag hade ingen aning om vad jag borde eller får säga. Frustrerat sneglade jag på en utav de kostymklädda männen, han nickade vänligt mot mig innan jag vände bort blicken mot Nick igen som nu kollade på mig och jag upptäckte att alla hade tystnat.

”So let's kill some rumours, shall we?” det var en retorisk fråga men vi alla nickade, däremot visste jag att han skulle dyka mot mig direkt. ”Harry, you've been on rehab? True or false?”

”False, I've been home with my family and friends trying to catch up and recover as much as I possible could've.” sade jag automatiskt, min robot liknande röst lät inte alls som mig.

”Has it been hard on you?” frågade han nu allvarligt. ”After the accident, has anything been different?” jag skrattade till och suckade medan jag funderade över mitt svar så att alla skulle förstå känslan jag hade, inget var sig likt.

”Ehm... Of course it's been hard on me, but it have made me think differently and everything has changed in a way.” erkände jag och ryckte på axlarna. ”It have made me stronger and I know what kind of person I am, which I had a hard time finding before the accident but the experience have definitly changed me.”

”Yeah, what about that you guys are splitting up?” frågan var fortfarande riktad mot mig och jag försökte komma på ett rimligt svar.

”No, I think that, ehm... I think that I need this, that we need the support and be together. I think that need that in my life right now, to be around my best friends and have a good time, not thinking too much and just let it be.” jag log nöjt över mitt svar.

”What a marshmallow you are.” flinade Louis och drog mig intill sig för att gnugga knogarna i min hårbotten men jag drog mig snabbt undan för att undvika smärtan som jag visste skulle uppkomma.

”Alright, after the break you'll be singing one of your old songs acapella as a tasting before the radio one live lounge you'll be in joining on tuesday next week, stay tuned people and we'll be right back.” han tryckte på en knapp, den röda lampan ovanför dörren slocknade och drog snabbt av hörlurarna. ”Great, lads. What song are you going to sing?”

”Moments.” sade Louis enkelt, det var tydligt att de bestämt detta tidigare utan mig.

Jag tappade andan då jag hörde låtens namn, minnena av drömmarna kom smygande över mig och väntade på att jag skulle välkomna dem in. Det skrämde mig vilken makt de faktiskt hade över mig, jag visste att om jag lät dem ockupera mig så skulle jag vara frånvarande från verkligheten.

”Could we take something else?” föreslog jag frustrerat och försökte hålla tillbaka minnena som sakta men säkert invaderade mitt huvud. ”Maybe something from our Take Me Home album, like Little Things.” försökte jag desperat att dra killarnas tankar över på en låt som inte betydde så konstigt obeskrivligt mycket för mig.

”No, Moments will do fine, it's a nice song.” instämde Nick snabbt med de andra och nickade gillande, jag försökte protestera men ingen verkade se min skräckslagna blick då de började göra sig redo för att starta inspelningen igen. En stöttande hand lades på min axel och jag möttes utav Louis förvirrade blick.

”You like this song.” viskade han tveksamt och jag skakade bara stressat på huvudet och kände att luften i mina lungor försvann.

”And we're back with One Direction, they are going to do some accapella of one of my favourite songs.” informerade Nick in i micken som hängde framför honom.

”Really?” sade Niall roat och de båda utbytte varsitt flin.

”Yeah, my number one is Polly Pocket though.” erkände Nick och jag skrattade roat rakt ut, luft fyllde mina lungor igen. Snart hörde vi låten till en animerad tjej serie spelas i högtalarna och ett hört skratt släpptes fram från Niall.

”The sad part is that Zayn knows every word!” sade Louis roat och pekade bort mot vår mörkhåriga vän som stod bredvid Niall och mimade till den tramsiga sången som spelades. Alla brast ut i skratt, men trots jag försökte låta oberörd kom inte ett ljud ut från mig, jag bara stod där, skräckslagen över vad som kommer hända om några sekunder.

”I've got sisters, what do you think!?” utbrast Zayn med en oskyldig stämma och Nick stängde av låten.

”Alright, alright.” sade den brunetta killen på andra sidan det vita bordet. ”Let's hear it, Moments with One Direction everyone.”

Så fort Liam tog den första tonen kändes det som marken under mina skor försvann, jag kände mig instängd och väldigt liten, precis som någon dragit ut mitt hjärta och drog mig tillbaka till en utav de första veckorna i min dröm.

Hennes blonda hår glänste i eftermiddagsskenet utanför bilrutan då vi tog oss igenom gatorna tillbaka in i London. Moments hade börjat spelas på radion och av någon anledning hade Grace ryckt till.

”You like this song?” hade jag frågat i bilen, hon hade lett smått hemlighetsfullt utan att ge mig någon ledtråd på vad hon egentligen tänkte på.

”Yeah.” var allt hon hade sagt, men det hade varit tillräckligt för att göra det till vår låt, enligt mig var det fortfarande våran låt.

En armbåge trycktes in i min sida och drog mig tillbaka till verkligheten, minnet försvann lika fort som den hade kommit. Studion låg nu under fullständig tystnad, alla stod och stirrade på mig medan de väntade på att jag skulle fortsätta låten. Jag kunde vart enda ord men när jag öppnade min mun som nu var så extremt torr fick jag endast fram ett kvävt ljud. Ett djupt andetag drogs in i mina lungor men trots det fick jag inte fram ett ord utav sången.

Grace hade gjort mig mållös trots det bara varit i mitt huvud, jag hade ständigt försökt intala mig det, detta fanns bara i mitt huvud. Men nu när jag stod här, med mina vänner i ett desperat försök till att sjunga igen så gick det inte utav en enda anledning. Hon fanns inte här med sina udda ögon och kollade på mig medan jag sjöng ut vart enda litet ord då jag faktiskt menade dem till hundra procent.

Jag vågade inte möta någons blick då jag försökte komma på rätt sak att säga, rummet kändes trångt och instängt, jag måste här ifrån.

”I need some fresh air.” kvävde jag fram, utan att säga något annat började jag fly, snabbt smet jag ut från studion utan att möta några ögon. Jag vågade inte se hur besvikna de skulle bli att jag inte genomfört det, jag ville inte se dem oroliga över sin kompis som uppenbarligen höll på att tappa allt förstånd han hade kvar. Men trots allt detta var jag fullt medveten om deras oroliga blickar som följde efter mig då jag började springa mot ytterdörren som ledde ut till frihet.


+22 kommentarer till nästa del :)

 

Dagens kommentar:

 Svar: Välkommen tillbaka :)
 
Och hoppas ni njuter utav 1D day! :) För det kommer i alla fall jag göra ;D

 

Nightingale - Kapitel 1

”Could you go and get me a wrench in the garage?” Felicia kollade frustrerat ner under motorhuven på bilen hon precis kört ett varv med. Hennes första race för hösten skulle äga rum om exakt en vecka och hon finputsade det sista inför racet som ingen kunde missa då hon konstant pratat om det.

Jag försökte låta bli att se avundsjuk ut då jag log lite svagt mot min blonda kompis som sneglade upp på mig med en bedjande blick. Hon hade ett par slitna ljusa jeans på sig tillsammans med ett par bruna boots och en tunn vindjacka med ett skärp i midjan, jag skulle gissa att det är något Emma tvingat på henne.

”Alright.” suckade jag och vände på rullstolen och rullade tillbaka mot garaget, det väl igenkännliga garaget. Ett försök till att komma in så fort som möjligt i värmen använde jag all styrka i mina armar och tillräckligt snabbt hörde jag gummi gnissla på cement golvet. Det var den enda farten jag kunde skapa själv nu när mina ben var oanvändbara och jag kunde inte köra själv.

Jag sökte runt i den stora lokalen som var tom förutom att jag visste att Emma satt inne på kontoret vid datorn, dock var dörren stängd. Emma var en utav dom som tagit min olycka hårdast, något som inte gjorde saker och ting bättre då vi alla bodde under samma tak, hennes konstanta oro började ge henne en permanent rynka mellan ögonbrynen som ingen verkade påpeka för henne.

Snart hittade jag en skiftnyckel på en hög arbetsbänk och frustrerat rullade jag fram för att se om jag kunde nå den utan hjälp, men insåg snart att det var lönlöst.

”Emma!” skrek jag frustrerat medan jag försökte sträcka mig längre efter objektet som låg på den höga arbetsbänken.

Min frustration växte för varje dag som gick och jag var fast i denna rullstolen, jag kunde inte nå saker, jag kunde inte ta mig runt som jag själv ville och jag började bli less på det. När min kompis inte kom till undsättning i det nästintill tomma garaget bestämde jag mig för att sträcka mig ytterligare och tog ett fast tag i arbetsbänken för att kunna ta sats och fånga upp skiftnyckeln. Men min rumpa lämnade precis sitsen innan ett par fasta händer pressade hårt ner mig i rullstolen igen.

”I dare you to do that ever again and I'll personally glue you to the chair.” muttrade Dylan lågt och jag kollade frustrerat upp på den ljusbrunetta killen som hade gråa fläckar av smuts över hela hans ansikte.

”Blame your sister for that.” fräste jag argt och stirrade surt rakt in i de mörkblåa ögonen som jag normalt sätt drunknade i, men just nu såg jag bara frustration. Han suckade bara frustrerat och lutade sig ner för att pussa mig på pannan, ett litet snett leende kröp över hans tunna läppar.

”It's going to be alright.” försäkrade han mig innan han rörde sig bort mot en handduk för att torka av sina händer.

”No, it won't! I'm in a freaking wheelchair, and the only thing to get out of it is to pay. I can't work. In which world is this going to be alright, Dylan?” frågade jag frustrerat för att jag uppenbarligen inte såg det som alla andra var så lugna över. Doktorn såg inte att operationen var tillräckligt nödvändig för min del och det fanns fler som led värre än mig enligt honom då han nekade mitt tillstånd akut. Om jag skulle någonsin få bli mina en och sjuttiotvå centimeter någonsin igen skulle jag bli tvungen att betala mer än vad jag någonsin kommer tjäna i mitt liv. Dock fortsatte jag försöka göra så mycket jag kunde för att få in något på mitt sparkonto som skulle kunna gå till en del av operationen.

”We all will help you out.” hans röst lät säker precis som om detta redan var förutbestämt.

”I don't want that.” min ilska hördes tydligt igenom min röst i hopp om att han skulle sluta låta så dum, jag ville inte ha någon annans pengar och vara en allmän välgörenhet.

”Then call your parents.” Han kollade prövande över axeln för att se min reaktion när jag inte besvarade honom, jag pressade frustrerat ihop mina läppar till ett streck för att inte skrika rakt ut hur dum en människa kunde vara. Utan att säga något höjdes bara Dylans ögonbryn, han provocerade mig.

”You know why I'm not doing that.” spottrade jag argt fram, han visste mycket väl att jag aldrig någonsin skulle prata med mina föräldrar frivilligt. Jag rymde hemifrån utav en anledning och det störde mig att han ens hade mage att dra upp dem vid detta laget.

”Then I can't help you.” han ryckte oskyldigt på axlarna och jag släppte fram ett skakigt och frustrerat andetag.

”Fuck off.” fräste jag argt innan jag vände på stolen och började rulla mot den öppna garageporten som släppte in kalla höstiga vindar. Min stickade tröja läckte in den kalla luften en aning då jag precis kom utanför garaget och var nära på att krocka med Emma som förvånat kollade på mig. Jag hade visst fel, hon hade inte alls varit i kontoret, irriterat stirrade jag på min kompis.

”What's going on?” frågade hon förvånat där hon hade sitt långa blonda hår uppsatt i en hög hästsvans, hennes svarta tighta jeans och den vita tunikan hon hade på sig visade hennes kurviga figur.

”Ask your brother.” fräste jag argt och fortsatte bort mot längs det långa garaget, jag kände hennes ögon i ryggen innan hon försvann in i garaget och jag fortsatte. Asfalten hördes under rullstolenshjul där jag egentligen hört fötter mot den lätt grusade marken. Den kalla luften fick mig att sakta lugna ner mig innan jag tog mig in i gränden mellan garaget och läktaren och tog mig ut på parkeringen där jag stannade upp. Frustrerat insåg jag bristen i min plan och jag kände ilskan komma krypande tillbaka, jag kunde inte köra här ifrån. Mina bestämda ögon skannade över parkeringen efter ett sätt att ta mig här ifrån, jag skulle bort från denna platsen om det var det sista jag skulle göra. Jag hade kunnat rulla ner för gatan och hoppades på att någon skulle ge mig lift. Eller så skulle jag kunna bara rulla ut i gatan och bli påkörd igen, denna gången hade kanske bilen kunnat döda mig så jag slipper denna tortyr som kallas 'mitt liv'.

Mina ögon stannade upp då jag fick syn på en lockig kille i en Range Rover längre bort, han satt framför ratten längst bort på parkeringen. Jag kände igen honom från en utav min systers stora planscher, de gröna ögonen var ännu mer magnetiska i verkligheten.

Min sökan efter en väg ut stannade upp för en sekund då jag var fullt medveten om hur stilla han var då han granskade mig, jag var på väg att ta satts så att rullstolen skulle rulla bort mot bilen, han skulle vara min väg ut.

”Grace.” jag stannade upp men drog inte min fokus ifrån den brunetta killen i den mörka bilen. Dylan ställde sig i vägen och bröt kontakten jag hade med killen, jag kollade argt upp på min pojkvän som uppenbarligen sökte uppmärksamhet. En suck släpptes fram innan han satte sig på huk framför mig så vi kom i någorlunda samma höjd.

”I'm sorry, babe.” mumlade han lågt, jag kollade över hans axel för att se bilen köra ut från parkeringen och rivstarta längre bort tillbaka mot stan, min enda chans att komma här ifrån var redan på väg tillbaka till London. Jag bet mig försiktigt på insidan på min kind för att komma tillbaka till verkligheten och kollade på Dylan som väntade på min reaktion.

”Do we have a customer with a black Range Rover?” frågade jag frånvarande istället, förvirrat kollade den korthåriga killen sig omkring i ett hopp om att hänga med på vad jag pratade om.

”Erhm... I don't know all of the customers, Cece. Why?”

”Nothing, I'm just...” jag täckte trött mina ögon med min ena hand då jag försökte få ett fast tag om verkligheten.

”Headache again?” frågade han oroligt och lade en försiktig hand på mitt ena knä, jag borde känna värmen från hans stora handflata, men det gjorde jag inte.

”No, I'm just tired.” sade jag osäkert och lutade mig fram, genast förstod han vad jag ville och mötte upp mina läppar i en försiktig kyss, våra pannor snuddade vid varandra och njöt utav varandras närhet, jag kände hans blå ögon granska mig medan jag hade mina slutna.

”I'll drive you home.”

 

Snart stannade vi utanför det gamla och trasiga huset som fanns i södra och mörka delarna av London, där ingen ville bo egentligen men vi hade inget val. I det lilla huset bodde jag, Dylan, Emma, Felicia och några till från garaget, det var trångt men det fungerade. Det var i en sådan här del utav staden där bara en enda lycklig skulle kunna ta sig här ifrån för att de blir signerade utav något halvt dåligt skivkontrakt eller blir värvad av någon fotbollsmanager. Resten utav oss föds här och dör precis här, visserligen gäller inte riktigt den regeln mig då jag uppenbarligen inte är här ifrån men har hamnat här tack vare mina sjuka föräldrar. När jag var tio tog jag min syster och rymde efter att jag fått ytterligare några slag i ansiktet utav mina föräldrar, jag ville inte att min syster, Alice, skulle ha samma uppväxt så jag flydde och hamnade här. Detta var vår familj, kanske lite dysfunktionell men det var den enda familjen jag hade.

Jag träffade Dylan och hans syster, Emma ungefär samtidigt och de bjöd oss in i deras föräldrars hem. Jag och Dylan blev däremot tillsammans långt senare, något som inte förändrats.

”Grace, back to the future.” muttrade Dylan som nu stod bredvid mig vid min dörr och lutade sig ner för att fånga upp mig i hans famn för att sedan börja bestiga den långa trappan upp mot det lilla huset. Han satte snart ner mig i rullstolen igen som var placerad i hallen. ”Do you want something to eat?” frågade han då han stängde dörren bakom sig och tog sig in i det lilla köket, det var nästan omöjligt för mig att röra mig här då huset inte var gjort för en med ben som inte fungerade som de ska.

”I'm not hungry.” ropade jag efter honom och tog mig in i vardagsrummet som endast bestod utav en trasig soffan och en tjock teve som var på väg att somna in för gott. Allt i detta huset påminde mig om Alice och det var svårt att gå vidare då man såg sin döda systers ansikte vart man än vände sig. Ilsket drog jag bort en tår från min kind som slitit sig från min ögonvrå, hon hade suttit bredvid mig och sjungit till radion då den andra bilen kört rakt in i sidan på oss.

Jag stirrade ut genom fönstret och såg hur mörkret började lägga sig över staden... Jag skulle aldrig komma här ifrån.

 

Harry's Point Of View

”Surprice!” utbrast alla då jag öppnade dörren till Louis och Eleanors lägenhet. Förskräckt tog jag ett steg tillbaka, förvånat stirrade jag på mina kompisar som stod som fast frusna med stora fåniga leende över deras ansikten i väntan på att jag skulle reagera.

”Wow.” var allt jag fick fram då jag kollade upp för att se en stor banner hänga ner från taket med stora bokstäver som önskade mig välkommen hem. Det var då alla slappnade av och jag skrattade nervöst till då alla kom fram för att ge mig varsin stor kram, till sist kom en brunett lång tjej som jag inte kände igen fram och räckte fram handen istället.

”Hi, I'm Sophia.” sade hon med en ljus röst och jag nickade långsamt för att få rätt på alla pusselbitarna, jag sneglade på Liam som nickade och log lite försiktigt mot mig.

”Oh,” var allt jag fick fram och tog hennes hand. ”Harry.” presenterade jag mig själv medan jag generat försökte komma på något bättre att säga än 'wow' till deras försök att överraska mig, men inget kom fram.

”No need to be shy, brother.” sade Louis roat och slängde en arm runt mina axlar för att dra mig in i den stora lägenheten som lika gärna kunnat vara ett hus. Skaran som välkomnat mig började splittras upp en aning och några lämnade hallen och in i vardagsrummet. ”So what have you been up to these twentyfour hours of freedom?”

Jag försökte komma på något vettigt att säga men jag kunde inte förmå mig själv att erkänna det att jag suttit i det rummet som skulle varit ett pianorum och gråtit mig till sömns i en utav skinnsofforna för att sedan ta mig ut till ett gammalt garage.

Istället log jag lite oberört och ryckte på axlarna.

”Enjoyed it.” föreslog jag och de som var kvar i hallen skrattade åt min dåliga humor, jag skrattade nervöst till.

Jag förstod inte varför spänningen fanns där, det verkade som att alla väntade på att jag skulle explodera och av någon anledning så visste jag inte heller vad jag skulle göra.

Frustrerat försökte jag förstå, men jag kom inte fram till något bra svar på min egna fråga, snart log Eleanor mot mig innan hon nickade med huvudet i riktningen mot köket, hon ville att jag skulle följa med. Hennes långa mörka hår var i en fläta över hennes axel som hon rättade till då den gled över till hennes rygg.

”So, how was Holmes Chapel?” frågade hon då hon gick före mig in i det stora och rymliga köket, jag hade minne av många härliga stunder här inne, men det kändes som flera år sedan de ägt rum.

”It was okay, it was nice to catch up with some old friends and family.” jag satte mig på en utav de höga barstolarna vid köksön och kollade på medan Eleanor tog ut en varm form från ugnen. ”So what's going on here?” frågade jag förvirrat i ett hopp om att tjejen i klänningen framför mig hade något svar.

”Oh, you've noticed?” konstaterade hon roat och skrattade till besvärat. ”It's not only you that changed after the accident. And I guess we're not sure how much of your old self you remember...”

”I remember everything.” sade jag snabbt. ”I'm just not sure I want to be that guy anymore.”

Eleanor nickade långsamt då hon försökte förstå vad jag menade, hon skulle precis öppna munnen igen för att säga något då Zayn kom in i köket.

”Then who are you, Harry Styles?” frågade han och satte sig ner bredvid mig på en utav de höga stolarna.

Jag kollade på min svarthåriga kompis som kollade nyfiket på mig för att få ett bra svar, frustrerat försökte jag få fram något svar i mitt huvud men det stod stilla.

Vem var jag? För några månader sedan hade jag inte tvekat, jag hade skrikit 'Vet du inte vem jag är?' och sett ytterst kaxig ut. Men sådan var inte jag längre, drömmen hade tagit bort den delen av mig, Grace hade tagit bort den delen och lämnat mig utan någon som helst idé om vem jag borde vara. Det var enkelt att säga att jag skulle vara en bättre kopia av mitt gamla jag, men det var inte helt sant. Jag vill fortfarande roa mig med mina vänner, jag vill ha världens vackraste tjej vid min sida och jag vill fortfarande vara den bekymmerslösa killen innan jag var med i olyckan. Det som är annorlunda nu är att jag vet vem jag vill ha i mitt liv och jag är fast beslutad vid att se till att det blev så.

Men i allt detta hade jag aldrig tänkt på vem jag var nu, jag var inte längre den spårlöst försvunna femtedelen av One Direction, jag var inte längre den manliga versionen av Amy Winehous och som nyheterna senast konstaterat så var jag inte heller längre en kändis som kommit ut från rehab. Jag var bara... jag, och för att vara helt ärlig var jag orolig över om det verkligen skulle vara tillräckligt i den världen jag levde i.

Jag vaknade upp till verkligheten igen och såg nu att jag var omringad av alla mina härliga vänner som nu verkade vänta på ett relativt bra svar som skulle lätta upp stämningen. Louis stod och höll om Eleanor, Perrie lutade sitt huvud mot axeln på sin framtida man, Liam och Sophia stod lutade mot diskbänken tillsammans med Niall som flinade mot mig. Det glädje mig att han inte hade förändrats i alla fall, jag log roat tillbaka innan jag samlade mig för att besvara Zayns fråga.

”Who are you, Harry?” upprepade han och jag kollade tillbaka på honom.

”To be honest. I have no idea.”


+22 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 

Nightingale - Prolog

En otrolig hetta kom från den brinnande bilen framför mig, jag hade varit här tidigare och det kändes minst lika verkligt som alla andra gånger. De blonda lockarna syntes genom elden och skräckslaget försökte jag ta mig fram till bilen, men trots jag sprang allt vad jag kunde så stod jag stilla. De stora eldlågorna skymde hennes ansikte men jag visste mycket väl vem det var som hängde upp och ner inne i bilen, Grace. Jag försökte skrika men inget kom ut ur min mun, det var som att jag inte ens fanns där, jag visste mycket väl att detta var en dröm, men trots detta faktum fortsatte jag skrika och försöka springa mot bilen som nu var svart utav brännskador.

”Harry.” hörde jag bakom mig och jag svängde runt för att se Felicia stå med sitt headset runt halsen, hennes ansikte var kritvitt. ”Wake up, sweetie.” det var inte hennes röst men det kom från hennes mun. Jag kände någon skaka till mig och jag öppnade skräckslaget mina ögon till verkligheten.

Mamma satt på sängkanten och kollade oroligt ner på mig, hon drog undan några svettiga lockar på min panna.

”Good morning.” sade hon och log, hennes egna brunetta hår var uppsatt i en hög hästsvans där hon satt i ett par mjukisbyxor och en t-shirt.

”Hey.” var allt jag fick fram innan jag vände på mig och lade mig på mage och tog kudden över huvudet. Men snart insåg jag vad det var för dag och jag vände mig om igen för att kolla upp på den brunetta kvinnan bredvid mig, hon log oroligt mot mig.

”You don't have to if you don't want to, you know.” började mamma tveksamt.

”I want to, it's been a month. We said a month and it's been a month and I've been really... I mean really good. Doing everything you've told me, please let me go back.” bad jag och kollade desperat upp på min mamma.

Jag hade gått med på att flytta tillbaka till Holmes Chapel i en månad för att mina föräldrar ville hålla koll på mig efter olyckan. De ville inte att jag skulle åka tillbaka tillbaka till mitt stora och tomma hus, jag hade gått med på det då jag kände att jag var minst lika hjärtkrossad när jag vaknade upp ur drömmen som jag varit i drömmen. Det var fortfarande en stor del utav mig som saknades och jag hade gett upp den delen för en månad sedan då jag insett att allting bara varit en dröm.

Jag var glad över att Grace överlevt, men det var uppenbart att den tjejen jag känt i drömmen inte var samma tjej i verkligheten, trots detta faktum kunde jag inte låta bli att vara nyfiken på henne, något som jag fått lämnat bakom mig när jag kom hit. Men det var också något jag tänkte dra upp igen när jag kom tillbaka.

”I'm really going to miss you, sweetheart.” mumlade hon lågt innan hon reste sig upp.

”I'm going to miss you too mum. But it's only two hours away.” försvarade jag mig själv, killarna hade varit här till och från men jag kunde inget mer än att erkänna att jag saknade dem så otroligt mycket att jag visste inte vart jag skulle ta vägen just nu. De var som mina bröder och trotsa att Gemma i mellan åt betedde sig som en man då hon rapade eller gav mig oväntade kalsongryck så var det inte alltid samma sak då jag kunde inte göra något liknande tillbaka, förutom att fisa i hennes närhet.

”What about Becka?” frågade mamma helt plötsligt och jag kollade förvirrat upp på henne.

”What about her?”

”She'll be heartbroken to know that you'll move back, you've been so close these couple of weeks.”

Rebecka är någon som jag känt sedan jag var liten, när jag kom tillbaka hit så kom jag inte bara hem utan jag mötte upp henne också någonstans på vägen mellan hjärndöd och totalt tom inombords. Jag hade inte riktigt gjort klart för henne att det aldrig kommer hända mellan oss, men jag har inte heller inte velat ha henne närvarande då hon uppenbarligen fick mig på bättre tankar. Hennes röda hår och knäppa sätt att se på saker och ting samtidigt som hon pratar om tusen saker samtidigt gör det svårt att fokusera på något utöver henne, något jag verkligen behöver då jag konstant kommer på mig själv att grubbla på saker.

”It's not like that, we're just friends.” försvarade jag mig själv, jag hade någon helt annan i mina tankar för tillfället. Mamma lämnade rummet utan att säga något mer, det var säkert hundrade gången denna månaden hon fått väcka mig ur en mardröm, nu verkar det som att det blivit en rutin.

Jag tog mig ur sängen och drog på mig ett par mörka jeans och en Guns n Roses t-shirt som jag lagt fram kvällen före, allt annat var nerpackat i väskan och väntade på att jag skulle ta mig här ifrån. En snabb titt i spegeln sade mig tillräckligt mycket att jag fortfarande såg hemsk ut, mitt ansikte var svullet efter allt gråtande och jag hade ringar under ögonen som indikerade på bristen utav sömn. Jag var lättad över att fotograferna inte kommit underfund med vart jag tagit vägen, jag trodde det skulle vara rätt uppenbart att jag tagit mig hem, men även det uppenbara verkade vara det bästa för tillfället för ingen förväntade sig att jag skulle vara här. Varför skulle jag, den manliga verisonen av Amy Winehouse ta sig hem? Medierna var mycket medvetna om olyckan och det hade helt plötsligt antagit att jag hamnat på Rehab eller i fängelset, Londons badboy i fängelse var en rubrik som inte gick att undvika. Min nya fritid hade gett mig mycket extra tid att kolla igenom vad folk pratade om ute på internet, jag hade hållit mig undan från att uppdatera själv utan lät resten prata åt mig. Killarna hade uppdaterat en hel del om det nya datumet av turnéen som drar igång efter vintern, management ville inte pressa min tur och ville att jag skulle ta minst ett halvår av. Jag hade sagt nej till erbjudandet men vi kom snart överens om att göra små gigg i Europa och göra intervjuer under de kommande sex månaderna.

Min nya fritid hade även gett mig chansen att söka upp Grace, jag hade hittat gatan hon bott på i min dröm tack vare google maps, men självklart bodde hon inte där, så hennes bostad var en återvändsgränd. Däremot hittade jag garaget, där både Dylan och Emma stod skrivna som delägare. Något som sade mig att jag faktiskt var på väg att hitta henne.

Jag drog snabbt några fingrar igenom mitt rufsiga hår innan jag tog mig ner för trappan och ut i köket där Rebecka satt och pratade med min mamma.

”Good morning.” sade Rebecka och log mot mig, hennes röda hår var uppsatt i en tofs medan hon log brett på mig. ”Big day today, huh?” Hennes gråa hoodie och tights gav henne en morgontrött känsla, men självklart visade hon inte hur trött hon var, hela hennes ansikte strålade.

”Yeah, how did you know?” frågade jag förvirrat medan jag tog fram en skål för att göra i ordning lite flingor med mjölk. Jag kollade snabbt över axeln medan jag väntade på ett svar.

”I'm friend with your sister, I know everything.” sade hon och flinade, om hon var ledsen eller sur över att jag skulle åka tillbaka till London så visade hon inte det. ”Anyhow, I should go so you can get ready. I'll ask my uncle about the car, Anne. But I'm sure he'll fix it...”

”What's wrong with the car?” frågade jag ointresserat medan jag hällde upp mjölken, jag tvekade lite innan jag lutade huvudet bakåt och drack ur kartongen.

”Harry Edward Styles!” fräste mamma till så att jag ryckte bort kartongen alldeles förtidigt och spillde på min t-shirt. ”The battery is dead. Too old I guess.” sade hon sedan med en lugnare ton.

Rebecka reste sig upp och kom fram till mig, hon tvekade innan hon gav mig en lätt kram utan att blöta ner sig själv med mjölk.

”I'm going to miss you.” mumlade hon besvärat, jag sneglade på mamma som höjde ena ögonbrynet och jag gav henne en sur blick tillbaka, det var inte stunden då hon skulle vara uppnosig.

”You should come and visit sometime.” föreslog jag oskyldigt och drog mig undan, hon strålade upp mot mig och nickade.

Snart blev det bara jag och mamma kvar, hon var den som skulle köra mig tillbaka till London medan resten utav familjen jobbade.

”Shall we go?” föreslog hon då jag ätit upp mina flingor med bar överkropp, jag nickade och sprang snabbt upp för att ta på mig en ny t-shirt och satte på mig min svarta kappa och mina bruna skor innan jag stängde ihop min resväska och tog en sista titt in i mitt gamla rum som sett likadant ut sedan jag var tretton och mamma envisats med att ta bort tapeten med mina racerbilar på. Jag var sur i flera veckor efter vi tagit bort tapeten och ersatt den med en lätt mintgrön färg som jag inte alls hade något emot nuförtiden.

Jag tog min resväska ut till Robins bil och slängde den i bagaget, mamma låste huset bakom sig och jag såg på när den snart var utom synhåll. En obehaglig känsla om att jag ville tillbaka in i det gamla tegelhuset igen och gömma mig, det hade varit så fridfullt att vara borta i en månad, inga skrikande fans, inga kameror utan bara min familj och vänner som försökte muntra upp mig på alla sätt och vis. Jag hade till och med tagit mig tid i bageriet, självklart bakom stängda dörrar och bakade istället för att stå i kassan, men även det hade gett mig en sorts tillfredsställelse.

Men jag visste att om jag skulle få tag i Grace, skulle jag bli tvungen att åka tillbaka innanför gränserna till London, jag skulle bli tvungen att stå ut med alla galenskaper, för jag skulle kämpa för att visa hur tacksam jag är för att hon tog mig tillbaka till min familj och till den jag faktiskt var en gång i tiden.

”What are you thinking about?” frågade mamma som störde mina tankar, jag kollade på kvinnan som nu satt i ett par ljusa jeans och skinnjacka med en vit halsduk.

”I'm nervous.” mumlade jag tveksamt.

”You've nothing to be worried about.”

”Yes, I do. The entire world is waiting for me to screw up again, to see my face...”

”Yeah, about that...” började mamma och kollade i backspegeln innan hon körde ut på motorvägen som ledde oss rakt mot London. ”You've got your sunglasses in the backseat.”

”Is that a code for, my son looks like a zombie?” muttrade jag irriterat och hon log ursäktande mot mig.

”Honey, you have looked better.” sade mamma och flinade innan hon tryckte gasen i botten. ”Besides, you've got the lads by your side that'll help you out. The security is working twentyfour seven for you guys, call them if you feel unsafe. And then I am only two hours away, it's going to be alright.” försäkrade hon mig, men trots hennes tröstande ord gjorde det mig bara ännu mer nervös för vad jag hade att vänta mig.

Management hade stirrat upp mig redan en vecka innan om att allmänheten har aldrig varit så spänd på att en människa ska komma tillbaka som de är just nu. Något som fick mig att må illa, jag var inte alls samma människa som jag var för fyra månader sedan, jag hade inte druckit och jag hade bara kört en gång då mamma tyckte det var dags för mig att ta mig upp i sadeln igen. Jag siktade inte på att ragga upp tjugosex olika tjejer på en vecka, jag hade bara en tjej i mina tankar som antagligen inte kommer veta varför jag ens tilltalar henne, men det är en risk jag är villig att ta.

Vägskyltarna indikerade på att vi började närma oss och ju närmare vi kom desto mer nervös blev jag, när Londontrafiken drog igång några minuter utanför gränsen insåg jag att jag faktiskt var här. Detta var ingen dröm denna gången utan jag befann mig i verkligheten nu, de mörka höstmolnen låg tätt över staden som snart skulle bli mörk tack vare bristen utav solsken. Jag kände mammas konstanta blickar på mig då jag bet mig själv på naglarna, jag funderade ständigt på att starta min nya mobil med mitt nya nummer som jag endast gett ut till killarna om de behövde mig. Men jag vågade inte, deras lyckoönskningar skulle bara göra denna situationen ännu mer verklig än vad den redan var. Så det svarta objektet förblev avstängt och nertryckt i min byxficka.

Nu började jag känna igen husen och förorten där jag faktiskt köpt mitt första egna hus någonsin, det var en fin förort i norra London där de flesta utav oss killar bestämt sig för att flytta till då det låg rätt så avskiljt från resten utav storstaden.

Utanför det vita allt för väl igenkända huset satt fotografer med varsin stor kamera, jag tog genast på mig mina solglasögon och duckade medan mamma körde in på uppfarten och tryckte upp garaget. Utanför blixtrade kamerorna då de kände igen mamma och genast antog att det var jag i passagerarsätet. Det skulle inte ta lång tid innan de fotona var ute över hela världen och jag hade en känsla av att jag skulle inte kunna ta mig ut ur detta huset ensam nästa morgon.

Garagedörren stängdes bakom oss och allt blev tyst, mamma stängde av motorn och log mot mig.

”Go on in, I'll just call Robin to tell him that we're okay.” informerade hon innan hon öppnade sin dörr och hoppade ut ur den höga bilen.

Jag gjorde likadant och hämtade min väska i bagaget innan jag tog mig ut på framgården till huset, snabbt hovade jag upp dörrnycklarna och öppnade den stora ekdörren.

En innestängd doft slog emot mig när dörren gled ljudlöst upp och välkomnade mig in i den hemtrevliga hallen som var skinande ren, någon hade varit här och städat.

Mina ögon skannade över hallen för att ta in att jag faktiskt var tillbaka, jag ställde ifrån mig väskan och tog mig in i vardagsrummet där teven och allt annat var som vanligt. Den enda som verkade förändrats var jag, min närvaro i detta huset var annorlunda, jag hade inte varit i detta huset sedan... Sedan jag drömt att jag var här. Det var fortfarande svårt för mig att inse att allt det jag gjort de senaste månaderna var något ingen kom ihåg, förutom jag.

Jag tog mig ut i köket och sedan tog mig till nästa våning, jag öppnade rummet som varit Alice, det såg likadant ut. Inga posters på killarna och mig, inga fluffiga kuddar, ingen bäddad säng och definitivt ingen Alice. Jag stängde dörren igen och kollade rakt framför mig på dörren jag visste skulle gått till Grace pianorum om drömmen varit sann. Min hand skakade då jag höjde den för att trycka ner handtaget. Dörren gled upp och jag tog ett steg in i ett rum som var fyllt med bokhyllor, böckerna var i bokstavsordning och rakt fram vid fönstret fanns en soffgrupp där man kunde sitta och läsa ostört.

Rummet såg livlöst ut, det gjorde hela huset. Huset kändes dött, precis som om ingen hade levt här på flera år. Det låg ett tunt dammlager på böckerna och jag lät mina händer gå över bokryggarna medan jag tog fram mig till fönstret som vätte ut mot gatan.

Jag kunde precis se över muren för att upptäcka att de fem fotograferna hade nu utökat sig till tio. På första våningen hörde jag ytterdörren slå igen och jag antog att det var mamma som kommit in. Min blick gick tillbaka till fotograferna som stod redo med sina kameror för fler som skulle anlända till huset, men de skulle bli besvikna då jag och killarna hade tänkt ett steg före dom. Vi skulle träffas hos Niall i morgon eftermiddag, vi alla var förberedda på det värsta som kunde hända.

Kaoset utanför den höga muren började snart urarta och ett flertal polissirener hördes långt borta, jag gissar på att grannarna redan tröttnat på stöket.

Jag vände mig om och satte mig ner i en utav de svarta skinnsofforna och kollade runt i rummet som egentligen skulle vara ljusblått, med ett vitt piano i mitten. En klump uppenbarade sig i min hals och jag tog ett djupt andetag, jag väntade på att någon skulle yttra fem ord som ingen sagt ännu. Men jag tröttnade snart och kollade ner på mina händer som låg orkeslösa i mitt knä, det var väll jag som skulle bli tvungen att säga dem, besvärat blinkade jag bort tårarna som byggts upp bakom ögonlocken.

”Welcome to the reality, Harry.” viskade jag lågt för mig själv.


+15 kommentarer till nästa del! :)

Så nu börjar uppföljaren! Äntligen eller hur!? :)

Nightingale - Trailer

 
(ursäkta för att den inte är lika bearbetad som resten utav mina trailers, men har inte haft lika mycket tid till att få i ordning på en ordentlig trailer. Men hoppas ni gillar den :) )

Nightingale - Handling

Eleanor Roosevelt sade alltid: ”The future belongs to those who believed in the beauty of their dreams”. Det citatet talar mer till mig än någon annan, för jag har levt i en dröm de senaste tre månaderna, bokstavligt talat. Jag har upplevt sorg, ett krossat hjärta och hjälplöshet. Men samtidigt kärlek så stark att den följde mig tillbaka till verkligheten. Jag heter Harry Styles, min livs kärlek heter Grace Sonenclar och detta är våran historia.

Harry är tillbaka och han har sett till att hans livsuppgift är att hitta Grace och visa att han är evigt tacksam. Men när han hittar henne inser han att de delar inte bara en dröm, under ytan finns något mycket värre som bara väntar på att få komma upp till ytan och starta ett tredje världskrig där kanske inte ens kärlek överlever.

Nightingale är fortsättningen på en utav Sveriges mest lästa fanfics, Dreamcatcher.  

Nyare inlägg