Jag bestämde mig tillsist att överlåta sporten åt killarna istället innan jag satte mig vid sidan av och kollade på medan de spelade. Men de gav snart upp då det var som att hela himmeln öppnades och snön började yra i luften. Niall satte sig ner bredvid mig medan resten utav killarna stack för att stänga av lamporna och värmen i gräset.

”He really likes you.” konstaterade Niall och log mot mig. Genast hettade mina kinder och jag kunde inte låta bli att le. ”We've never seen him like this before.” nyfiket kladdade jag ner något på anteckningsblocket jag hade i knäet.

”Never?”

”We have seen him in a lot of different and to say the least weird relationships.” han kollade mot mig och log. ”We like you though, don't worry.”

”Even if I can't talk?”

”It's not your fault, I can only imagine how hard it must be for you. I mean... If I couldn't speak I wouldn't be in the band. But hey, not you don't need to think twice on what you have to say.” sa han och puttade till mig lätt och jag kunde inte låta bli att le. ”I have to stand back sometimes but I have a bad habit of cursing. Maybe we should acquire a idiot jar or something.” han skrattade roat till.

”Everytime you curs you have to put a pound in the idiot jar?”

”Something like that.” sa han och kollade roat på mig med sina blåa ögon. ”We would save a fortune. I'm not the one to brag but after X factor my wallet have been quite full.” jag började skratta och putta till honom.

”We need to go, Bell.” jag kollade upp och hade inte lagt märke till Harry som stod några meter ifrån oss. Han kollade irriterat på Niall som gav honom en förvirrad blick tillbaka. Jag nickade och tog min väska innan jag kramade om Niall.

”Bye.” mimade jag och log mot honom. Jag tog Harrys hand och Harry drog med mig utan att säga något. Vilket inte direkt var likt honom.

”See yah later!” ropade Niall efter oss och Harry höjde handen som ett tecken på att han hört. Förvirrat kollade jag upp på den långa killen bredvid mig som gick med rask takt till den stora svarta bilen som jag hade åkt i en gång tidigare. Han öppnade min dörr under tystnad och jag hoppade in snart stängde han dörren bakom mig och medan han slängde in sin väska där bak och hoppade in i förarsätet hade jag tagit fram mitt anteckningsblock.

”Everything's ok?”

”No, we have had some trouble with the security. I just want you out of her as fast as possible.”

”Security?”

”Yes, well. We have had security while we were playing so the curious fans and paparazzi doesn't come close enough to take pictures.” han körde ut från parkeringen och jag drog ihop ögonbrynen.

”If you didn't want to be seen with me then you could just tell me that.”

skrev jag tveksamt för det var exakt hans ton fick mig att känna mig... oinbjuden. Han stannade tvärt bilen in till sidan.

”How could you think that's the case?!” utbrast han och mina läppar särades lite medan jag försökte komma på varför han var så arg på mig.

”Have I done something?”

jag stängde munnen och kollade ner på mitt papper och jag kände att min hals snörptes ihop precis som att jag fick dåligt med luft. Jag såg att Harrys ilska började försvinna från hans ansikte och det förvånade mig när han tog min hand och flätade ihop våra fingrar.

”No.” sa han och skakade på huvudet. Han kollade från våra sammanflätade händer till mina ögon och jag såg att hans ilska rann av honom. ”I just...” han tvekade och jag kollade ner på våra händer. ”I just... Ehh... I'm selfish.” jag drog ihop ögonbrynen och kollade förvirrad upp på honom innan jag skrattade till. Det var nog den konstigaste anledningen någonsin. Jag var glad över att han bara tagit min vänsterhand så jag kunde skriva.

”Selfish?”

”I don't want to share you.”

”Well, you just have to at some point.”

”But I don't want to right now. Not even with the lads.”

”Harry Styles are you jealous?”

Jag höjde ögonbrynen och han bet sig lite i läppen.

”Maybe a little...” jag avbröt honom genom att sätta min lediga hand för hans mun. ”I like when you are trying to shut me up.” mumlade han mot min hand och jag kände hans fylliga läppar pressas mot min hand och jag drog snart bort den för att skriva.

”I like your friends. But they are not tall, curly and doesn't have those dimples or have deep green eyes. You should give yourself more credit, Harry.”

Hans smilgropar gjorde sig synliga medan han drog upp våra sammanlänkade händer till sina fylliga läppar. Han fängslade mina ögon med sina medan hans fylliga läppar gjorde kontakt med baksidan av min hand. Jag log lite snett mot honom och jag kollade snart generat ner.

”Do you have somewhere to be tonight?” frågade han tveksamt och jag bet mig lite i läppen men skakade på huvudet. ”Would you like to come with me home?” jag kollade upp på honom och möttes av de där härligt gröna ögonen. ”I can make some dinner.”

”You cook?”

”Yes, Isabella Grahm... I've got some usefull skills in the kitchen too.” sa han med en road ton på rösten som fick mig att börja skratta. Jag nickade tillsist.

”You're a good singer, you can cook and you are good at fotball. Is there something you can't do?”

”I'm not that good at fotball at all... With my knowledge in football I think I should be better at it... But I'm most sertainly not.” sa han och blinkade till med ena ögat innan han blinkade ut på vägen igen och styrde mot det bekanta vita huset då han fortfarande höll i min hand.

När vi kommit in i huset sprang han före och jag hörde disk i köket medan jag tog av mig mina blöta skor och kappa. Jag hade aldrig varit i hans kök innan och tillsist hittade jag det längst ner i hallen. Köket var rätt gammaldags och väl inrett med skåp i inoljat trä, bänkarna var utav sten och väggarna var kaklade med en rätt ljus orange färg.

”Okay, so what are we going to make?” mumlade Harry över en kokbok där han stod lutad mot köksön med en rätt stor bok i handen. Jag hoppade upp på bänken bredvid honom och kollade över hans axel. Han kom snart fram till att han gör en extremt god pastarätt och bestämde sig för att gå på den magkänslan. ”Stay there, I'll just go and change clothes.” Jag satt kvar under tystnad och hoppade snart ner då jag såg foton som var uppsatta på kylskåpet. Några foton var på Felicia och Harry, men vissa var också på en tjej med mörkbrunt hår och liknade Harry. Jag antog att det var någon släkting men fick inte chansen att undersöka saken vidare då Harry kom in i köket igen med ett par jeans och en t shirt i handen. Hans bara överkropp avslöjade väl tonade muskler och en lätt solbränd hy. Snart drog han en svart t shirt över huvudet och flinade mot mig. Uppenbarligen hade han sett mina vandrande ögon och jag kollade generat ner.

”Okay, so you sit and watch while I play the master chef UK.” sa han och flinade han tog tag i mina höfter och lyfte upp mig där jag satt innan jag och satt och kollade på under tiden han kokade pasta och gjorde någon slags ostsås. Ibland blev jag smått nervös över att hans ögon var mer på mig än på grönsakerna han hackade. I mellan åt fick jag provsmaka såsen och det doftade riktigt gott. Jag insisterade på att hjälpa till på något sätt så jag fick duka upp det runda glasbordet med barstolar som fanns i köket.

”Here you go.” han satte ner min tallrik framför mig där det var fint upplagt med pasta och sallad.

”Thank you.” mimade jag och log mot honom. Han drog bak några lockar som irriterade honom i pannan. Jag tog första tuggan och kände hans ögon på mig.

”Did you like it?” frågade han osäkert och jag nickade. Jag tog ännu en bit pasta för att bevisa att jag menar det. Min blick fastnade på pennan och blocket bredvid mig.

”Tell me about yourself...”

”What would you like to know?” frågade han roat.

”Why don't you live at home?”

”I'm from Holmes Chapel if you've ever heard about it. My mum and her husband still lives there, my whole family does actually. But it's a part of my future career. I can't live so far away from the band.”

”Don't you miss 'em?”

”All the time.” sa han och log. ”My sister Gemma often comes here though, to catch up but even she has a life. But I'm very close to my family, even though I didn't think that I would end up with a house at the age of eighteen.” han suckade och tog en bit till och jag log. ”What is your future plan then? I mean I know your good at dancing and all that but is it something you want to do like as a job?” jag bet mig lite i läppen och började tänka tillbaka på att det var bara någon månad kvar. Snart skulle även jag behöva tänka på det.

”I don't know.” Jag bestämde mig för att ta mitt glas just då och jag vet inte riktigt vad som händer innan hela min tröja är genom blöt med cola. Men som tur var kunde jag precis rädda mitt block och penna innan pölen nådde fram till dem.

”Oh god!” utbrast Harry och jag suckade bara djupt.

”Sorry!”

”It's okay. Let's get you cleaned up first” sa han och log.

”Why does this always happen to me!?” skrev jag irriterat på mitt block och Harry bara började skratta.

”I think it's a part of your charm actually.” sa han och tog min hand och drog mig upp till tredje våningen då han drog bort en utav garderobsdörrarna och började rota i en låda. ”Here you go.” han gav mig en svart tröja med en text på. ”You can go and clean up in the bathroom over there.” sa han och pekade på dörren som jag antog ledde till ett badrum. Jag tog emot tröjan och tog mig in i badrummet och bytte snabbt om. När jag tog mig ut från badrummet så var inte Harry kvar och jag hittade honom på köksgolvet. Jag tog en bit papper själv och satte mig ner på huk.

”My shirt suites you.” jag kollade upp och såg att Harry flinade mot mig. Jag kollade generat ner på det jag höll på med och försökte att inte tänka på killen framför mig som fick hela min kropp att vakna till liv. ”I like you... A lot.” det fick mig och kolla upp och mina kinder hettade mer än någonsin.

”I like you too.” mimade jag och log mot honom.

+20 Kommentarer till nästa del! :)

Förlåt för segt kapitel. Det är en utav de där transport kapitlena som behövs för en upptrappning ;) 

 I hela två dagar var mitt liv som en Charlies Änglar parodi. Mamma var Charlie och jag, Rick och Jonna fick springa omkring och göra allt i våran makt för att bekämpa ondska... Vilket i detta fallet var att sätta dit, Asher, Kyle och Wren. Mamma var rosen rasande när hon kom hem på torsdagskvällen och fotade alla mina blåmärken och skador och skulle ringa en advokat. Det enda jag bad om var att jag slapp vara inblandad i hennes galenskaper och det enda jag brydde mig om var att jag faktiskt lever. Något som lös upp min dag var dock Harrys gulliga små meddelanden och jag log varje gång jag såg hans namn dyka upp på mobilskärmen. När lördagen äntligen kom var jag lättad över att mamma hade stuckit iväg på ett designer möte i Manchester och lämnat allt åt Rick som mycket väl visste vart jag skulle.

”Be safe!” ropade han innan jag drog igen dörren bakom mig och började gå mot fotbollsplanen Harry hade pratat om. Jag skulle tagit bilen för att det gick mycket snabbare, men jag hade inte suttit bakom ratten sedan olyckan och bara tanken av att sätta sig på den platsen fick hela världen att snurra. Istället insåg jag att jag inte skulle klara av att sätta mig där på ett tag och tog en kvarts promenad. Som tur var regnade det inte, eller snöade för den delen. Vi var snart inne i Februari månad och jag bara väntade på att snön skulle ersättas med stora vattenpölar och himmeln skulle vara konstant grå. Det var något man fick lära sig att gilla när man bor på en utav de regnigaste platserna på jorden.

När jag kommit fram till fotbollsplanen kollade jag en sista gång så jag hade min anteckningsbok och penna med mig och kollade en sista gång på klockan för att se så jag inte var för tidig. Jag gick runt hörnet och fick syn på en rätt så öde parkeringsplats förutom fyra bilar. Långsamt gick jag in genom stängslet och jag kunde höra killarna skrika åt varandra. Framför mig uppenbarade sig en grön plan med slitna läktare runt om sig. Harry stod i mål och försökte blockera en boll som kom rakt emot honom när hans ögon fokuserade på mig och bollen träffade honom rakt i ansiktet. Mina händer åkte upp chockat till min mun då jag hörde smällen och han trillade ihop.

”Dude, you're supposed to catch the ball with your hands!” ropade den svart håriga killen som jag antog var Zayn som Harry pratade om i torsdags. Jag kollade upp på läktaren och såg en tjej med brunt långt vågigt hår sitta och vinka mot mig. Tveksamt gick jag upp till henne och hon ställde sig upp, hon ungefär lika lång som jag och hon var klädd i en svart kappan med vantar och mössa.

”Hi, I'm Eleanor, Louis girlfriend. You must be Isabella.” sa hon glatt och sträckte fram sin hand. Jag tog den och nickade långsamt. ”It's so nice to meet you, I've hear a lot of great things about you.” konsaterade hon och jag nickade långsamt. ”Please, keep me company while the lads are running after a fotball.” fortsatte hon och himlade med ögonen. ”Boys.” konstaterade hon och suckade innan hon satte sig ner igen. Jag tog upp mitt anteckningsblock och penna medan jag såg på att frågan skulle snart flyga ur Eleanors mun.

”I heard about the accident.” sa hon och nickade långsamt medan hon kollade ut över planen och jag följde hennes blick. Harry vinkade till oss och jag log mot honom och vinkade tillbaka. Han hade en vit t shirt och hans lockar var tillbaka dragna i en svart mössa. ”How are you holdin' up?” jag kollade på henne. Hon var den första som faktiskt hade frågat mig hur jag mådde. Alla andra hade varit förkrossade över de tre tjejerna som dörr, det hade jag också varit.

”I'm fine. The bruises are about to dissapear.”

”Must be hard for you, huh?” denna gången behövde jag inte skriva utan jag nickade bara. ”Stay strong and everything will turn out right.”

”But not as it used to be. I'm not doing the surgery and mum is about to freak out at home.”

”What surgery?” frågade hon nyfiket.

”The one that maybe could give my voice back, but also can be the one that will kill me.”

Jag kollade mot Harry och tänkte tillbaka på gårdagens diskussion med min doktor och mamma. De båda erbjöd mig deras stöd men allt jag kunde tänka på var Harry och hans tankar om det hela. Killarna stod nu i en ring och pratade med varandra innan de gick åt var sitt håll och Louis och Harry började gå mot läktaren där vi satt.

”Oh...” hörde jag bredvid mig. ”Does Harry have anything to do with it?” frågade hon lågt och jag kollade ner på mitt papper och bytte sida.

”Maybe.”

”Hey, Bell.” den raspiga rösten var skrämmande välkänd och jag visste vad jag skulle bemöta när jag kollade upp.

”Hi.” mimade jag och log mot den en aning svettiga lockiga killen som flåsade ut varm andedräkt.

”This is Louis, Louis, Isabella.” introducerade han och jag skakade hand med den brunetta killen som log fåraktigt mot mig.

”Nice to finally meet you.” sa han och flinade. ”Harry here hasn't shut up about you for the last fourty eight hours.”

”Shut up, Lou.” snäste Harry till och jag kunde inte låta bli att le. De var nästan som jag och Jonna när vi retade varandra.

”Anyway, we've heard a lot of great things about you.” fortsatte Louis och jag log mot honom. ”Hey, babe. You want to get something to eat?” han blinkade till mot tjejen bredvid mig ”... your treat!” retades han och hon bara himlade med ögonen.

”Yeah, sure. But... babe?” hon härmade hans mörka och ironiska röst när hon sade det sista ordet.

”Yes?”

”It's your treat” sa hon sedan och sprack upp i ett leende. ”It was nice meeting you, Bella. I'll see you around.” hon tog Louis hand och flätade samman deras fingrar innan hon reste på sig och gick iväg. Kvar var jag och Harry med en rätt behaglig tystnad.

”I can almost see your other eye again.” konstaterade han sedan och log mot mig. Jag nickade bara och log tillbaka. Han satte sig ner bredvid mig och kollade ut över fotbollsplanen. ”On friday is my birthday...” började han igen och jag såg att han nu sneglade mot mig. De gröna ögonen fängslade mina och det var omöjligt att bryta kontakten. ”... and I was wondering if you'd like you come, to my birthday party?” jag kollade ner för att börja skriva och ju mer jag skrev kände jag att Harrys humör sjönk.

”I don't think that's a good idea. I'm having a hard time getting normal again and everytime I...” det var första gången det var svårt att förklara något för Harry. Han brukade vara den som förstod men jag var rädd för att han inte skulle göra det nu. ”... I'm just not comfortable with certain things yet. After the accident. Some things scares the crap out of me... Huge crowds, alcohol, I haven't been in the driver's seat since.”

”I get it.” konstaterade han och log mot mig. Men leendet nådde inte enda upp. ”Maybe some other time then.” jag log tillbaka och såg honom resa sig upp och sträcka ut handen. ”Now, let's play some fotball.”

”I can't...” mimade jag och han flinade mot mig.

”I'll get you through it. Come on.” jag stoppade ner mina saker i väskan och Harry tog den samtidigt som han tog min hand och ledde mig ner till den gröna gräsmattan. Han lämnade min väska vid resten utav grejerna innan vi gick ut på konstgräsmattan som var varm under våra fötter. ”Let me introduce you first.” mumlade han och vi gick fram till de tre killarna som stod och prata och brottades emellanåt. ”Hey, guys. This is Isabella. And this is Zayn, Niall and Liam.” han pekade ut var och en utav dom medan han sa deras namn och de hälsade i tur och ordning.

”It's nice to meet you.” sa Liam och log vänligt mot mig. Jag log uppskattande tillbaka och kom och tänka på min syster som antagligen skulle svimma just nu då jag vände blicken mot den blonda och jag kunde inte låta bli att skratta. Den enda som verkade första vad jag skratta åt var Harry.

”It's really creepy, it's the exact same height as well.” sa Harry roat och jag kollade upp på honom.

”It is!”

”What?” frågade Niall förtvivlat då vi båda brast i skratt.

”You guys know those papercut dolls? Well, her sister's got one of you... It's pretty creepy.” de andra bara flinade.

”Our little leprechaun!” utbrast Zayn och hoppade på den förvirrade blonda killen och Harry ledde bort mig till ett utav målen.

”Okay, so this is the easiest sport in the world.” konstaterade Harry medan han sparkade fram bollen till mig som hade legat i målet. Själv ställde han sig i målet och kollade på mig. ”You just kick the ball.” Jag höjde ögonbrynen och kollade på honom, jag visste hur fotboll gick till men han förklarade som att jag hade gömt mig under en sten de senaste hundra åren. Efter ett tag tog jag sats och försökte sparka bollen men självklart gick den snett och jag missade det uppenbart stora målet framför mig. Jag gömde mitt huvud i mina händer då ett lågt skratt kom från Harry.

”It's alright. Let's try this again. Don't think too much though.” när jag kollade upp igen sparkade han lätt tillbaka bollen till mig. Jag hoppade till då jag lade märke till att Liam stod bakom mig och flinade mot Harry.

”Make sure it's a low ball, Harrys tall body have a hard time with the low ones.” viskade han i mitt öra och jag nickade. ”Come here.” sa han och visade mig hur jag skulle stå medan Harry spände ögonen i Liam. ”Okay, let's try this again. And remember what I told you.” jag nickade igen och fokuserade på bollen och inom kort hade jag sparkat till den åter igen. Denna gången gick den rakt fram vilket Harry inte var beredd på och den var tillräckligt låg för att träffa honom mellan benen.

”Oooh!” hörde jag längre bort på planen och mina händer flög upp förtvivlat till min mun då jag såg Harry vika sig på mitten och falla ner på gräsmattan. Liam brast i skratt bakom mig och även han vek sig dubbel nu. Jag sprang fram till Harry och hukade mig ner för att se om jag kunde göra någonting.

”I'm alright.” kved han medan han kippade efter andan. ”Really nice, right foot you've got there.” försökte han babbla på som att ingenting hänt. Han kollade upp på mig och log lite plågat och jag lyfte min hand från min mun.

”Sorry!” mimade jag och han bara skakade på huvudet.

”It's okay.” Jag hjälpte honom upp och han försökte skaka av smärtan genom att gå runt och stretcha lite.

”She's a pro!” skrek Zayn från andra sidan planen och nu kunde inte ens jag hålla mig för skratt längre.

+18 Kommentarer till nästa del! :)

Harry's Point of View

”Finally!” utbrast Liam när han såg mig komma in i rummet. ”Where the hell have you been dude?”

”Overslept, don't ask.” muttrade jag och drog min beanie längre ner över öronen. Alla var här redan, killarna och våran sångcoach, Alley Woodwick. Killarna visste att jag var seg på morgonen men nu höjde till och med Louis på ögonbrynen, och han hade nog sett mig i alla sorters humör.

”Ooh, someone woke up on the wrong side of the bed this morning.” konstaterade Louis och forsatte knappa på sin telefon.

Hela natten hade jag haft samma mardröm om och om igen. Den handlade om Bell, och hur orörligt hon låg på marken då jag hittade henne, jag hade kommit för sent. Det läskigaste utav allt att det hade kunnat vara verklighet i ett sjukt skruvat parallellt universum där jag faktiskt inte gick ut från det lilla fiket och ringt henne igen. Då hade jag inte hört killarna och den konstiga stönen som uppenbarligen kom från Bell.

”Okay, let's get this all over with.” sa jag och satte mig i soffan bredvid Niall som alltid var sitt glada jag.

”We've decided to go through the whole concert today.” förklarade Zayn som satt i mjuksbyxor och en vit t shirt, inte ens han hade orkat klä upp sig för att ta sig hit idag.

”What are we waiting for?” frågade jag och lutade bak huvudet och slöt ögonen.

”Nothing at all we are just curious about your bittersweet temper, my beloved.” konstaterade Louis hans ton fick mig att kolla upp. Den innehöll ironi så som den för det mesta alltid gjorde men också en aning utav oro. ”Are you hungover?” forstatte han och lade huvudet på sned. ”Sniff him, Nialler, does it smell boooooze?” Niall flinade och drog in ett andetag men fick inte chansen att öppna munnen innan jag började prata.

”No, I'm sober. I've been sober since sunday.”

”Then what is the matter?”

”I've had some serious bad dreams, that's all.”

”Nightmares?” nu lade sig Zayn i och lätt uppriktigt nyfiken. ”Because Perrie is really good with interpret dreams if you want to talk to her.”

”Thanks, but no thank you.”

”Tell us.” nu var även Liam nyfiken på vad som har hållit mig vaken hela natten.

”Okay.” sa jag och suckade trött. ”So there's this girl...”

”Ooh! Young love!” utbrast Louis med en drömmande ton på rösten.

”I'm not that younger than you.” klagade jag.

”Doesn't matter, still younger... But continue.” sa han med en rätt neutral röst. Jag berättade om Bell och vad som hänt henne och killarna lyssnade tålmodigt på vad jag hade att säga. Det kändes skönt ibland att veta att vi var så pass nära varandra så att vi kunde dela sådana här saker. När det väl kom till kritan satt vi alla faktiskt i en och samma båt. Det en utav oss gör påverkar resten också.

”So you mean, she can't speak at all?” det var Liam som bröt tystnaden efter ett tag.

”No.”

”And she got beaten up by some lads from her school?” denna gången var det Niall.

”Yes.”

”And you've had nightmares about that you found her too late?” fortsatte Niall

”Yes.”

”You know that even if you did find her too late, it wouldn't be your fault.” konsaterade Zayn som nu stod upp och sträckte på benen.

”I feel like...it could be.”

”No, come on Hazz, it wouldn't. The girl is having really bad luck.” konstaterade Niall medan han dunkade mig i ryggen. Under hela samtalet hade Louis varit tyst och granskat mig då han satt på motsatt sida med armarna i kors och lutade huvudet på sned. Då killarna kom in i en hetsig diskussion om vad jag borde göra medan Lous satt bara och kisade mot mig som om han försökte se rakt igenom mig. I mellanåt kändes det till och med som att han lyckatdes. Som att hans röntgensyn som han oftast låtsades ha, faktiskt fungerade. Tillsist öppnade han munnen och stängde den snart igen, inte riktigt säker på vad han skulle säga. Men efter ett tag öppnade han munnen igen och drog ihop ögonbrynen i en blick jag aldrig sett innan.

”You love her.” allt tystnade, killarna avbröt sin diskussion och det var nu i ett sådant här tillfälle man kunde höra syrsorna spela om detta skulle vara en film. Vi alla kollade på Louis som såg oroligt allvarlig ut. ”How is that possible...?” att säga att jag var förvirrad var en underdrift. ”How is it possible for you to fall inlove in less than a week? With a girl that can't even speak?” han lät orolig och jag förstod inte riktigt varför han reagerade på detta sättet, för jag hade aldrig sagt att jag var kär. Det har jag inte gjort på väldigt, väldigt länge, inte med Caroline, inte med Taylor, inte med någon om jag skulle vara helt ärlig. Jag har aldrig sagt de där orden öppet till någon, för att jag aldrig har känt den dragningskraften.

”I never said I was inlove...” började jag tveksamt och kollade förvirrat på Louis.

”Yes, you did.”

”Lou... He... Didn't.” konstaterade Zayn som drog ihop sina ögonbryn i ett förvirrat uttryck.

”Maybe not out loud. But, guys. Have you ever seen him like this?” frågan var inte direkt ställd till mig utan till killarna runt om mig som kollade från mig till Louis. ”I mean, ever?... Oh, come on! Do you remember Caro, he was just attracted to that woman and everybody knew it, even she did. Taylor, well... I still think the management told you something about that one but still, you looked misserable the whole time you were together.” han bet sig lite i läppen och försökte andas normalt. ”Zayn, Liam. You should know... especially you two should see it too...” De båda kollade på varandra och ryckte på axlarna.

”Oh, we see it. We just don't say it out loud.” konstaterade Liam med ett flin. ”Now that we talk about the old ghosts of Harry's. Do you remember that redhead that tried to litterally get into his pants at the Brit awards last year? I did, she was one of a kind...”

”Hey, stop talking about all my ex. It's getting me nauseous!” klagade jag.

”Oh, but Hazz, it's so fun to look back att all your one night stands.” flinade Louis.

”I'd love to meet Isabella.” avbröt Niall och log mot mig.

”Me too.” sa alla andra i mun på varandra.

”Maybe the future Mrs. Styles. I don't want to miss that!” Louis hade ett stort flin nu och i vilken sekund som helst så skulle han börja brista i skratt.

”I invited her to our fotball tomorrow.”

”That's nice.” sa Zayn och log. ”Ain't Eleanor coming too?” han kollade mot Louis som nickade. ”This will be exciting.”

”Dude, have you taken the first step yet?” frågade Louis som hade samlat sig och jag bara skakade på huvudet.

”She's not like the rest.” han nickade långsamt och log.

”Well, I'm happy for you.”

”Okay, guys stop playing Gossip Girl and start rehearsing!” Alley hade slutat prata i telefon och stod nu framför oss med händerna på höfterna.

”Harry, is inloooooooove.” sjöng Louis och ett flin kom upp på hans kinder innan han låste fast mitt huvud under hans arm. ”See Al, we've already started to warm up.” det var precis som vår tidigare väldigt förvirrade konversation aldrig hänt. Jag tog fram min mobil och tryckte upp ett nytt meddelande medan jag krånglade mig ur Louis grepp men han stod fortfarande bakom mig och kollade på när jag skrev meddelandet.

To: Bell

”Miss you! Can't wait to see you ;)”

Snart lade jag ner mobilen i jeansfickan och började koncentrera mig på våran träning. Hela dagen gick ut på att gå och sjunga samtidigt. Ställa sig på rätt plats, vid rätt tillfälle och även skapa kontakt med låten och fansen som skulle sitta ute i arenorna som vi skulle till. Men ändå så hade jag den där konstiga känsla i bakhuvudet att Louis hade rätt på sitt egna skruvade sätt, han ville bara det bästa. Men ju mer jag tänkte på det... Det var alldeles för tidigt för att säga det ordet, älska. Men vad visste jag, jag har aldrig uttryckt det innan och menat det. Jag tänkte tillbaka på alla mina ex och Louis hade rätt, Bell var annorlunda, hon gjorde mig annorlunda. Hon fick mig att vilja vara en bättre person och få mig att vilja förtjäna henne. Bells olycksbenägenhet var oundviklig, hon behövde någon som kunde rädda henne när hon inte orkar rädda sig själv. Frågan är, är jag verkligen rätt person till att vara hennes räddare i nöden?  

+18 Kommentarer till nästa del? :)

Igår satte vi ett nytt rekord! :D Snacka om lycklig ni gör mig när jag ser att vi är uppe i 151unika besökare! :* Puss på er! Och jag ska försöka komma igång med kapitel som ni kan njuta utav under tiden jag är bortrest! Hoppas på att jag får ihop tillräckligt bara! ;)

 ”What the hell have you done with your face!?” utbrast Rick som öppnade dörren då jag och Harry stod utanför. Min balans var fortfarande inte helt okej, och att släppa Harry skulle betyda en tripp rakt ner i rabatten nedanför trappan.

”Hello, sir. I'm Harry. A friend to your daughter.” började Harry stod stadigt bredvid mig och hade sin arm runt om mig för att jag inte skulle trilla.

”Did you do this?” Ricks uppmärksamhet låg helt på Harry precis som att jag inte var närvarande.

”No!” utbrast Harry. ”I would never, ever... She was going to meet me up at this coffee shop and I was a bit late and I found these three lads around her beating her up.”
”Oh, god. Did you know who they were?” han öppnade upp dörren ännu ner för att hjälpa Harry med att få in mig och sätta mig ner.

”No, I think Isabella did though.” konstaterade Harry med en suck efter jag hade satt mig ner i soffan. Rick letade efter penna och papper till mig och det första jag skrev ner var den viktigaste frågan jag just nu.

”Mum?”
”She's not home yet, thank god.” sa Rick och satte sig ner. Han kliade sig i håret och kollade på Harry som satt bredvid mig. ”She will be really mad when she see your face though, who the hell did do this to you?”

”Some guys in school. They tracked me down...”

Tystnaden föll över rummet och Rick gned sig lite i ögonen innan de syntes han var nyfiken på något annat... Harry.

”Ain't you that guy that Jonna's got posters on in her room?” jag kunde inte låta bli att börja le men fick bita mig i läppen för att inte börja skratta.

”I-I don't know sir, I haven't been in Jonnas room.” konstaterade Harry allvarligt.

”Oh, call me Rick. And Bella didn't tell you that I'm only her stephfather?”

”No...” Harry kollade förvirrat på mig och jag log lite snett mot honom.

”Well, I am. Her dad didn't put much effort in their family. Anyway, I'll go and call the cops and a doctor... And your mother, young lady. So we can get something done. And Harry you are more than welcome to stay and keep Isabella company while I get this sorted out.”

”A doctor have already been checking her injuries...” sa Harry snabbt innan Rick försvann. Rick höjde ögonbrynen i ett förvånat uttryck. ”Samuel Jackson. He's my bands doctor and he was checking on her. Everything is good, though you should give her some painkillers and be sure she's not strain herself more than nessesary for the next seven days.”

”No more dance for you the next seven days.” konstaterade Rick innan han försvann och jag reste mig upp för att ta mig upp på ovanvåningen. Harry höll ett vakande öga på mig när jag började gå och jag hade en känsla av att han hade sina armar redo för att ta emot mig om jag skulle falla.

”Izz, kom hit ett tag!” hörde jag Jonna från sitt rum. Hennes dörr var vidöppet medan hon spelade Up all night albumet på lagom volym. Jag kollade bak på Harry som höjde ögonbrynen och hängde med då jag gick in i Jonnas rum. Hennes rum var i en äggvit nyans och rummet såg näst intill identiskt ut som mitt fast spegelvänt, och alla hennes posters på väggarna. Bokhyllan var den samma som min fast hade inte riktigt samma innehåll och det roade mig att Harry snart skulle få se min galna systers samling på One Direction samlings dockor.

Jonna satt vid skrivbordet med ryggen mot oss och skrev på sin dator.

”Jag måste visa dig en rolig gif bild som jag hittade innan. Du kommer...” hon vände sig om och spärrade upp sina gröna ögon. Jag visste inte om hon kollade på mitt sönder slagna ansikte eller att faktumet att Harry nu stod och stirrade med stora ögon på den obehagligt verkliga pappersfiguren som liknade han blonda i bandet. ”What the hell...” mumlade hon och jag antog att hon menade mitt ansikte. ”No,no, no...!” och jag antog att hon sedan lade märke till Harry som stod och skådade hennes bokhylla ytterst nyfiken på dockorna.

”I've never seen those. They didn't get Zayn right at all...” mumlade han och lutade sig närmare.

”What happened to you face?” Jonna ställde sig upp och ignorerade sin panik över att Harry fortsatte granska hennes rum.

”She got beaten up after school. Some duouchbags from her school.” berättade Harry som nu hade lagt av med att inspektera den pappersfiguren, Niall. Han ställde sig bredvid mig och kollade över min vänsterkind så att det inte börjat blöda igen. ”I like your room. Rick was right, I am the guy on her wall...” konstaterade han roat och jag himlade med ögonen. Genast började Jonnas kinder hetta.

”You wasn't supposed to see this.” konstaterade hon och kollade ner i golvet. ”Ta ut honom är ifrån så jag kan gömma mig under täcket ett tag och dö.” lade hon sedan till och jag brast i skratt, eller ja, det som skulle vara ett skratt blev i skakiga andetag som vanligt.

”What? What did she say?” frågade Harry nyfiket och jag bara skakade på huvudet och tog hans hand. Vilket fick honom att sluta prata och jag drog honom ut ur rummet.

”Tack!” ropade Jonna.

”Köttbulle!” skrek Harry roat tillbaka och jag fick återigen svårt att inte börja skratta som en galning. Det förvånade mig att Harry var så lugn i denna situationen och runt om mig för den delen. Det som skrämde mig ännu mer var att jag var minst lika lugnt runt om honom, han lös upp min tillvaro på något skruvat sätt. Han slängde sig i sängen och lade sig på rygg medan jag gick över till min garderob och hittade en oversize tjocktröja, ett linne och ett par tights. Jag tvekade ett tag och insåg snart att Harry såg nyfiket på mig. ”You could change in here, I wouldn't mind.” sa han och flinade. Jag höjde mina ögonbryn och bara kollade på den lockiga killen som hävt upp sig själv på sina armbågar. Hans t shirt var smått uppdragen och avslöjade kanten på hans boxers som stack upp från jeansen. ”I've seen a womans body before.” fortsatte han och blinkade med ena ögat. Jag trodde honom, han hade säkert sett flera hundra innan. Men jag kunde svära på att han inte sett en kropp som precis gått igenom en bilolycka och ett antal operationer. Stygnen syntes fortfarande och jag var smått glad att de hade i alla fall minskat en aning. Jag tog mig in i badrummet och stängde dörren ordentligt bakom mig. Mina händer greppade skräckslaget tag i vasken då jag fick syn på min spegelbild. Framför mig såg jag en tjej som hade tovor i håret, smink runt om ögonen som hade spritt sig runt ögonen så jag såg nästan ut som en panda, mitt vänstra öga höll på att svullna igen och började bli smått lila. Mitt sår på kinden blödde inte längre utan det satt endast två vita smala klisterlappar över som jag antog fanns där för att hålla ihop såret. Jag började genast tvätta av sminket utan att behöva röra allt för mycket över min ömma hud, jag borstade ut mitt rödbruna, vågiga hår så att det slapp se ut som ett fågelbo. Sedan bytte jag kläder och slängde de gamla i tvätt korgen innan jag gick ut igen. Nu låg Harry på mage och spelade Temple Run på sin mobil.

”You look cozy.” konstaterade han när han hade pausat spelet och slängt ifrån sig mobilen. Jag drog en hand genom den långa luggen och drog den bakom örat medan jag långsamt satte mig ner på kanten på sängen och kollade på Harry som kollade på mig med en intensiv blick. En blick som fick mig att genast kolla ner och kinderna hettade. ”You look beautiful, without the makeup.” Jag kollade tveksamt upp på honom och log lite.

”Thank you.”

”I have to go though. It's getting a bit late and I've got rehearsal tomorrow with the lads.” han tog sin underläpp mellan sina tänder och kollade nyfiket på mig. ”Would I sound stupid if I told you that I don't really want to leave?” han drog ihop sina ögonbryn och den där rynkan som han brukade få när han funderade över något kom fram. Jag skakade långsamt på huvudet för det var exakt det jag tänkte, eller kände. ”I like your company.” konstaterade han och följde det nästintill osynliga mönstret på mitt täcke. Jag tog fram en penna och ett papper som låg på mitt nattduksbord.

”I like yours too, it feels natural.”

”Exactly.” sa han och nickade långsamt och hans rynka mellan ögonbrynen försvann efter ett tag. ”Though I will be busy tomorrow so we can't hang out. But on saturday, the lads and I will be playing some fotball ten minutes from here. If you want to... you could come with?” Jag log lite och började skriva igen.

”I can't play.” han mörka dova skratt fyllde rummet.

”Don't worry. I'll help you out. And besides, you can't strain yourself too much.” sa han och log.

”What if they don't like me?”

Jag hade aldrig varit rädd för att träffa nytt folk men av någon konstig anledning skrämde det mig lite nu.

”They will. I promise, they are amazing.” konstaterade Harry och drog sig upp från sängen och jag följde honom ner till dörren. ”So on saturday then?” frågade han hoppfullt och jag nickade. Ett flin kom över hans ansikte. ”Okay, I'll see you then.” han tog på sig sin kappa och jag tvekade innan jag gick fram och kramade om honom. Mina armar drogs runt hans midja och på grund utav våra längdskillnader hamnade mitt huvud mot hans bröst. Om det inte vore för Harry skulle jag antagligen inte stå här just nu. Antingen skulle jag vara död eller så skulle jag ligga på sjukhuset igen för andra gången på en månad. Jag kände snart Harrys armar runt om mig och han lutade sitt huvud mot min hjässa. Det kändes som att jag sjönk in i hans famn och hela han omslöt mig. Jag kände mig säker. Innan vi särade på oss kände jag hans läppar pressas mot min panna innan han log och tog sig ut i kylan. Hans värmen som hade lämnats kvar hos mig satt i ett tag till innan jag stängde dörren bakom honom och jag vände mig om med ett leende. Jag hoppade till utav att Rick stod i köksöppningen och flinade mot mig. Varenda rynka i hans ansikte syntes då han snart inte kunde hålla sig längre utan började skratta rakt ut. När han samlat sig stod jag fortfarande kvar och stirrade irriterat på honom.

”What!?” mimade jag snäsigt och jag spände ögonen i honom. Han höjde bara oskyldigt på händerna innan han gick skrattandes ut i köket igen.

 ”Bell.” jag hörde en mörk raspig röst som sade mitt namn med en mjuk ton. Jag gnydde till och vände mig om men jag insåg snabbt vems röst det var och verkligheten kom ikapp mig. Mina ögon spärrades upp och jag satte mig rakt upp, vilket var ett stort misstag för genast gjorde det ont i huvudet.

”Hey, easy.” sa Harry oroligt där han satt bredvid mig på kanten av sängen och tryckte mig försiktigt bak ner i sängen igen. ”Samuel was checking on your injuries before. We couldn't wake you up but they are not that bad. You have to take it easy with your head after those hits in the back of your head and you cheek will be just fine.” hans gröna ögon var fulla av oro då jag såg tveksamt på honom och sedan runt omkring mig. Jag låg i en stor dubbelsäng med vita lakan, längre bort fanns det skjutdörrar med stora speglar på som såg ut att leda in till en garderob, annars såg det rättså stilrent ut och inte alls så stökigt som jag hade trott inne i en killes sovrum. Antagligen hade han säkert försökt smita undan med all smutsvätt då jag sovit. Jag pekade slappt på min vänstra vrist och han kollade uppmärksamt på mig. ”I think it's about five thirty.” konstaterade han och jag försökte sätta mig upp igen och denna gången lät han mig. Jag kollade in i de där härliga ögonen som jag så blygt brukar undvika annars.

”Thank you.” mimade jag och bet mig lite i läppen innan jag drog undan min blick.

”I... I-I was so worried that they... If I hadn't seen you that hurt I would have ran after them and beaten the shit out of them.” hans röst sprack på vissa ställen och ilska kom genast över hans ansiktsdrag. Han började nervöst bita på sin tumnagel och kollade in i väggen. Tillsist tog jag tag i hans handled för att stoppa honom och han ryckte till utav min beröring.

”No.”

En suck föll ut ur hans mun och han sänkte sin hand och jag släppte taget. Jag började leta efter min väska och hittade den på sängen bredvid mig, jag drog den till mig och öppnade den. Snart hittade jag vad jag letade efter, mitt anteckningsblock och min penna.

”Ice cream and movie?”

Jag log uppmuntrande och Harry kunde inte låta bli att skratta åt orden han sagt innan. Tillsist nickade han och reste sig upp för att jag skulle komma ur sängen. Jag tog några steg och insåg att min balans fortfarande inte var den bästa, men innan jag visste ordet av hade mina fötter lyfts från marken och jag hamnade i Harrys famn. Normalt sätt skulle jag klagat men jag visste att jag inte var riktigt kapabel att protestera riktigt än. Jag lade märke till att huset hade tre våningar och för att bo ensam, bodde han väldigt stort. Själv hade jag aldrig vågat ha ett sådant här stort hus helt ensam. Harry stannade på andra våningen och tog sig in genom en dörr som avslöjade ytterligare ett vardagsrum med en stor plattskärms teve på väggen, en stor svar lädersoffa med alla möjliga funktioner till komfort och ett antal fåtöljer. Han satte ner mig i den stora soffan och gav mig ett vakande öga.

”Stay.” snart försvann han och jag tog upp min mobil som jag fortfarande hade i fickan. Jag hade två röstmeddelanden och två sms som jag inte öppnat och jag började med att lyssna av röstmeddelandena.

”Hey, it's Harry. I'm running a bit late. But go inside and get warm and cozy and I'll be there in...” han pausade och jag hörde att han blinkade in någonstans med bilen. ”...three minutes. See yah.” Jag blev snart trött på den automatiska rösten som frågade om jag ville spela upp meddelandet igen och jag tryckte upp nästa meddelande.

”Hi, it's Harry... Again. Eh... So I'm here but you're not. Where are you? Text me or somet...” hans röst lät orolig och snart hörde man skrik och några killar som vålade åt varandra. ”Hey!” skrek Harry och telefonsamtalet bröts. Jag bet mig lite i läppen innan jag tog initiativet att öppna smsen.

From: Mamma

”Ska du äta hemma?”

From: Jonna

”Du hörde inte av dig som du skulle efter samtalet med Alice! :@”

Jag ignorerade Jonnas meddelande och svarade på mammas att jag är hos en kompis. Just då kom Harry in bakom mig nästan helt ljudlöst men tack vare min nya super hörsel jag fått då jag förlorade min röst kunde jag höra hans klumpiga fötter mot det mörka ekgolvet.

”Okay, let's see. We got some painkillers for the lady.” sa han med ett charmigt leende och gav mig ett par tabletter och vatten. Jag svalde dom snabbt och satte sedan ner vattenglaset. ”And we got vanilla ice cream. Now, what kind of movies do you like?” jag ryckte lite tveksamt på axlarna och han gav mig ett snett leende innan han drog bak lockarna med ena handen. Jag tog upp min anteckningsbok och började skriva den första jag kom och tänka på.

”What a girl wants?”

Han flinade och gick bort till en bokhylla sin jag inte lagt märke till förrän nu. Den var fylld med dvder och jag förvånad när han tog fram exakt den filmen. Under tystnad satte han igång filmen och satte sig bredvid mig och gav mig en utav skålarna.

”Are you feeling alright? Do you need anything? Do you need an extra pillow? Does your head...” började han pladdra på och jag satte min hand försiktigt över hans mun för att avbryta honom. Han tystnade och jag gav honom ett litet leende. Långsamt drog jag undan handen och han flinade tillbaka. ”Okay, got it.” sa han och låtsades dra igen en osynlig dragkedja för hans mun och sedan kasta bort nyckeln. Jag började små skratta men det enda som kom ut var hackiga andetag. Vi återgick till filmen och åt glass. När jag skulle böja mig fram för att sätta ner skålen efter jag ätit upp var Harry direkt där och skulle ta skålen ifrån mig och jag smått himlade med ögonen, men jag bet ihop för att inte skriva något snäsigt. Jag tror att jag missade mer än hälften av filmen då jag ständigt kollade nyfiket på Harry. Han var dock helt inne i filmen men i mellan åt kollade han över på mig och tog fram ett leende som visade upp hans smilgropar och blinkade till med ena ögat. Jag kunde verkligen inte koncentrera mig mycket längre när det var en kvart kvar och Harry hade lagt strategiskt sin hand på armstödet mellan oss. Harry hade tidigare försökt ta min hand och jag insåg att han inte skulle försöka något förrän jag tar steget som han hade velat ta för länge sedan. Tveksamt sträckte jag ut min hand och Harry stelnade till när jag smög in min hand i hans mycket större. Det fick mig att le då jag kollade på våra sammanlänkade händer och jag kände hans ögon på mig medan jag kände pirret som gick igenom min kropp. Han tryckte uppskattande försiktigt till min hand och jag brydde mig inte mer om slutet. ”You made me miss the loving ending.” konstaterade han men hans ton på rösten sade mig att han inte brydde sig. Vi satt tysta ett tag i mörkret medan eftertexten rullade i bakgrunden. ”What are you going to tell your parents?” frågade han och hans lediga hand spökade över mitt skadade öga. Jag ryckte tveksamt på axlarna, det var något jag inte brydde mig om just nu, för jag kände att jag ville ta in allt som hade med Harry att göra innan han skulle säga en mening om att han kör mig hem. ”I could be with you and tell them what happened. I'd love to be witness and put those bastards behind bars...” började han babbla igen och jag log. Han brydde sig otroligt mycket trots vi bara känt varandra i mindre än en vecka. Jag försökte fokusera på hans ord men efter ett tag gav jag upp och återigen lade min hand försiktigt över hans mun. Sakta tog jag tillbaka min hand och tog anteckningsblocket.

”Thank you for everything. It's really sweet! I think I need someone like you in my life right now because everyone else lefter after the accident. But I want your oppinion on something.”

Han log glatt mot mig och nickade uppmuntrande åt att jag ska fortsätta skriva.

”I think I want to do the surgery. That maybe can give me my voice back. But you know the girl I was talking to you about, Alice?”

Han nickade långsamt och han såg ogillande på anteckningsboken.

”And she told me about her story. That her aunt was the one who made her do it. And I needed to ask the people who's holding me close if they'd let me do it... And since I think you're one...”

”I know what you are going to ask. And I don't know if I have the right to tell you what to do. But if there's a risk that you'll die because you want something back...” han pausade och svalde hårt innan han tände en lampa på avslagsbordet bredvid soffan. ”... What I am trying to say is that I don't care if you can't speak. Maybe I don't know the old you but, I'm kind of having a crush on the Bell I am starting to get to know.” jag blev genast generad och han log roat. ”But I rather not want to lose you.” konstaterade han snabbt med glimten i ögat men trots det fanns det en aning allvar i hans ton. Jag vände mig mot honom och lade ena benet uppe på soffan för att kunna se honom ordentligt. Några lockar hade trillat ner över hans panna och jag sträckte ut handen för att dra bak dem. Han slöt ögon av min beröring innan jag böjde mig fram och pussade honom lätt på kinden och en suck föll från hans fylliga, rosa, läppar. Jag drog mig långsamt tillbaka och kluddade snabbt ner något på papper. Långsamt öppnade hans ögon som hade mörknat en aning och jag log mot honom innan jag höll fram anteckningsboken.

”Thanks for being honest with me.”

+17 Kommentarer till nästa del! :)

Förlåt för tråkigt kapitel ;$

”You survived.” konstaterade jag och log smått mot tjejen som hade tvingats bakåt i tiden för att berätta hennes historia.

”I did. But I've never been a believer. Until I woke up. I think that prayer my aunt did... Saved me.”

”Do you think I could go through it?”

”You should ask you this instead. Will the ones that keep you close let you do it?” jag tänkte tillbaka på min mammas och Jonnas ansikten när jag vaknade upp. Hur glada och lättade de såg ut. Mamma verkade inte motvillig, inte Jonna heller. Den enda som faktiskt haft starka åsikter åt operationen var Harry. Jag kollade på klockan och insåg att jag måste träffa honom nu.

”Sorry, but I have to go.”

”You have to meet one of those who keeps you close, huh?” sa hon roat. ”Keep him close.” Jag rynkade pannan i djupa veck utav förvirring. Hur visste hon...? ”It's not hard to tell. Everytime you think about him your face lights up and you get that look.”

”It's nothing.”

”Nothing right now.” konstaterade hon med ett leende på läpparna. ”It takes time. Now, off you go. I'll pay.” jag skakade på huvudet och kände att jag var tvungen att protestera. ”Don't be such a baby, next time you can pay.” sa hon och blinkade roat med ena ögat.

”Thanks.” mimade jag och hon gjorde en gest med handen som att det inte vore något. Jag tog på mig min kappa, lade ner mina grejer i väskan och kramade om Alice och tog mig ut. Det var slaskigt ute eftersom under natten hade det blivit plusgrader. Mina fingrar dansade lätt över min mobilskärm medan jag försökte undvika de största vattenpölarna.

To: Harry

”Sorry, lost track of time. I'll be there in 5! :)”

Jag sneddade över gatan och gick runt hörnet mot mötesplatsen. Snart fick jag ett meddelande tillbaka om att det inte gjorde något för han hade fullt upp med pressen utanför deras studio. Med den informationen saktade jag ner hastigheten, stoppade ner mobilen i jeansfickan och tog in mer utav omgivningen. Jag hörde fotsteg bakom mig och jag kollade bakåt. En kille med mörk hood tröja gick längre bak och jag ökade takten igen för att runda ytterligare ett hörn och fick syn på det lilla fiket vi skulle mötas vi längst ner vid nästa hörn. Gatan var lång och jag började lätt jogga när jag såg målet och då jag insåg att killen som gick bakom mig gick åt samma håll. Jag började leta efter något som skulle göra mig säker på att han verkligen följde efter mig. Men snart fick jag mina misstankar bekräftade när två killar med samma mörka hood tröja på sig runda hörnet längre fram. Jag kollade över på andra sidan för att hitta en flyktväg men det fanns ingen tvärgata utan bara små trånga gränder som hade en återvändsgränd i slutet. Min fokus hade varit så upptagen med att hitta en utväg så när jag bara var ett hus ifrån att komma till fiket där de mörk klädda killarna stod och väntade hade jag helt glömt bort han som var bakom mig. Tills jag kände en hand som tog tag i min överarm och drog mig in i gränden innan fiket. De två andra slöt upp bakom honom och drog snart av sig sina huvor. Det var killarna från skolan, som Mindy hängde med.

”You recognize us now, you little slut?” sa den svart håriga killen som hade dragit mig in i gränden och tryckte upp mig mot tegelväggen och jag gav ifrån mig ett stön av trycket jag fick i ryggen.

”So what should we do with you now? Run you over?” sa den ena blonda med smått sneda tänder.

”Asher, she doesn't have a choice.” konstaterade den svart håriga som snart tryckte in sin knäskål i min mage och all luft försvann ur mina lungor och jag sjönk till marken. Jag började hosta och gny över smärtan som spred sig över hela min kropp. Jag landade på något hårt som trycktes in i mitt ben och jag insåg att jag hade mobilen där. Skräckslaget kollade jag upp och såg de tre killarna stå över mig. Asher, som tydligen var den blonda med sneda tänder log elakt och gav mig en spark i ansiktet. Stället han träffade på var precis under mitt öga och jag kände den brännande känslan sticka upp över mitt öga och tårar började framkallas i ögonen utav smärtan.

”You killed them, you murderer!” han spottade mig i håret och värmen utav nytt saliv började bredda ut sig över hårbottnen. Jag kände över där han hade sparkat mig och jag kollade ner på mina händer... Blod. Snart kände jag armar som drog upp mig från marken och slog mig in i tegelväggen åter igen så jag slog i bakhuvudet. Jag kände mobilen vibrera i fickan men jag kunde inte nå den.

”Tell us to stop, you little tramp.” sa den andra blonda som nu tydligen fått luft och var även den som höll mig mot väggen. När jag inte svarade och rörde inte mina läppar drog han bort mig från väggen och slog mig in i den igen, fast ännu hårdare. Jag stönade till utav smärta och tårarna vällde fram över mina kinder. Smärtan i huvudet var olidlig och jag gnydde till utav smärtan som spred sig i hela kroppen. ”You can't speak, can you!?” sa han roat med ett elakt flin på huvudet och jag fick ytterligare ett slag i ansiktet innan han släppte sitt hårda tag om mina axlar och jag föll till marken åter igen.

”Kyle, we should play a game. The quiet game. The first one who says anything will get out alive in this alley.” jag visste inte vem som pratade längre för mitt öga var helt igen murat. Åter igen kände jag min mobil vibrera men kunde inte förmå mig själv att komma åt den. Jag visste att ingen skulle hitta mig här, antingen skulle de slå mig till döds nu eller så skulle jag förblöda här inom kort.

”Ey!” en ny ilsken röst kom från gatan och jag kände igen även den. Toppen, de hade kallat in förstärkning till sin lilla lek.

”Asher, we should get the fuck out of here.”

”You could bet your arse that would be a good fucking idea!” den ilskna rösten lät rasande och den hårda tonen fick mig att minska i storlek ytterligare. Jag ville bara ligga här ensam och dö just nu. ”Don't you dare touch her ever again!” morrade rösten och jag hörde skor klampa snabbt mot asfalten, någon sprang. Det blev tyst och jag hade en känsla av att jag var ensam igen. Jag kröp ihop ytterligare och hela min kropp skakade av utmattning och utav panikattacken jag höll på att få. Tårarna tog sig ner för kinderna och landade på marken. ”Oh, my god.” hörde jag samma röst fast lugnare. ”Bell.” det fanns bara en person som kallade mig det där. Jag vred på huvudet för att se med mitt enda fungerande öga just nu. ”Oh, god.” mumlade han och jag fick syn på de gröna ögonen jag inte hade förväntat mig se här. Jag drog mig upp från marken så jag hamnade i en sittande position och jag lade märke till att han satt på huk. En oväntad lättnad sköljde över mig och jag kände att jag bröt ihop. Hela jag skakade och tårarna kom allt tätare. Snart kände jag hans beskyddande armar runt om mig och allt bara föll ner över mig. Jag drog mina armar runt hans hals och drog mig längre in i hans famn.

”Harry, Harry...” sa jag men det enda som kom ut var stön.

”Let's get you out of here.” mumlade han och jag kände hans armar ändra position och han tog tag i min väska samtidigt som han lyfte upp mig i hans famn. ”It's okay, I'm here.” sa han när jag drog honom tätare och vägrade släppa taget. Jag gömde mitt ansikte mot hans bröst och insåg snart att jag hade blött ner hans gråa hood som han hade under sin kappa. Jag hörde snart en bildörr öppnas och jag kände det mjuka underlaget under mig. ”It's okay, you're safe. Let go of me so we can get out of here.” nästan viskade hans raspiga röst fram då han försökte trösta mig nog så jag kunde låta honom stänga dörren. Men när jag väl släppte taget hjälpte han mig på med bältet och tog sedan av sig sin kappa och lade över mig som ett täcke. Jag trodde han var färdig där men när han började dra av sig sin tjocktröja som var helt ner sölat av blod. Hans t shirt under till hängde med en bit på vägen och avslöjade en fint tonad mage och man såg hans muskler spännas då han drog tröjan över huvudet. Snart böjde Harry sig ner bredvid mig och kollade på min kind. ”You're lucky it's not worse.” mumlade han innan han lutade sig in och tryckte försiktigt sin gråa tröja mjukt mot min kind där jag blödde. ”Okay, are you feeling sick or anything?” frågade han oroligt och hans gröna ögon gav en spänd blick. Jag skakade lite på huvudet och gnydde till då jag kände smärtan i huvudet. Han nickade långsamt och hans långa fingrar drog bak några slingor ur mitt ansikte innan hans fylliga läppar placerade en lätt puss på min kind innan han stängde dörren. Jag höjde min skakiga hand och kände över stället där hans läppar hade varit för några sekunder sedan.

Harry hoppade in i förarsätet och vred om nyckeln, motorn vaknade till liv och snart var vi ute på vägen. Han tog upp sin mobil och tryckte den lätt mot örat medan han i mellan åt kollade mot mig.

”Hey, I need your help. Could you get over to my house in ten?” hans hesa röst lät sliten och orolig. Jag kunde inte låta bli att vara lite nyfiken på vem som var på andra sidan. ”Yes, well. A really good friend of mine got in to some trouble and she's...” rösten på andra sidan avbröt honom. ”Yes, Yes, she have headache and I'm pretty freaked out. Okay, thanks. See you in ten.” han lade ner mobilen mellan oss innan han fokuserade helt på vägen. Ibland kollade han oroligt på mig och jag började känna igen området. ”I think we have to do something less fun today.” konstaterade han och syftade på våra planer för eftermiddagen. ”What about a movie and some ice cream after the doctor have been checking your injuries?” Jag kollade förvirrat på honom.

”Doctor?”

”Yeah, Samuel. He's our doctor during the tour.” konstaterade han. Harrys gröna ögon sneglade på min osäkerhet. ”Movie and ice cream?” frågade han igen och log snett. Jag kunde inte låta bli att le tillbaka trots att det gjorde ont. Jag nickade långsamt och lutade mig tillbaka då jag kände adrenalinet som funnit i min kropp de senaste minuterna började försvinna, och min kropp kändes tung. All kraft försvann inom mig och jag sjönk ner i en skön sömn.  

+15 Kommentarer till nästa del! :)

 To: Harry

”Once again! So sorry for throwing you off the bed. Thought it was mum. She would have freaked. :$”

Jag gick längs skolkorridoren för att ta mig till salen där jag skulle ha engelska. Mitt möte med studievägledaren var inte speciellt negativt eftersom jag kommit ifatt efter igår då Harry faktiskt hade gett mig motivation nog att göra klart allt. Han hade fått ett blåmärke på armen för han hade landat på sidan med armen mot mitt nattduksbord. Dock vet jag inte hur många gånger jag hade sagt förlåt nu men det var absolut inte meningen att han skulle skada sig. Efter Jonna hade stängt dörren flög jag över kanten för att se och Harry mådde bra. Han låg bara nere på marken och skrattade tyst så att tårarna kom över hans kinder.

Jag öppnade dörren långsamt till klassrummet och tystnaden lade sig när alla såg att jag klev in i klassrummet.

”You are late, Isabella.” morrade min alltid så muntra engelska lärare. Ironi! Jag gick fram och gav henne frånvaro lappen jag fått utav studievägledaren. ”Yeah, yeah. Take a seat, Miss Grahm.” jag satte mig ner på den platsen jag brukade, längst bak. Det enda som var felet var att ingen satt bredvid mig, där Mindy egentligen brukade sitta. Jag lyssnade med ett öra medan jag läste meddelandet jag fått av Harry.

From: Harry

”It's just a bruise, Bell! Chill! ;) Btw, you want to do something after school? I can pick you up. ;)”

Jag kollade upp på min engelska lärare för att se till så jag inte var för allt fäst med blicken på mobilen. Ett litet leende kom över mina läppar av Harrys meddelande. Efter ett tag kollade jag ner igen och tummarna började röra sig över skärmen.

To: Harry

”Will be meeting up with that girl from the group therapy today. But later? Maybe at 4 outside the little coffee shop on the 53^th av.?”

Jag lade ner mobilen igen och fortsatte se så uppmärksam jag bara kunde trots jag bara väntade på att hon skulle få utbrott på killarna som satt snett framför mig och kollade på mig samtidigt som de viskade om någonting. Jag böjde ner huvudet i anteckningsboken och önskar att tiden skulle gå snabbare. Torsdagar var den dagen jag oftast slutade vid lunch, och tjejen från gruppterapin och jag skulle träffas på en liten restaurang och prata. Eller ja, hon pratade jag skrev.

Ju fler lektioner jag gick på desto mer stirrade folk på mig och några utav killarna kunde inte sluta stirra på mig. De hängde ständigt efter Mindy då hon var ute och festade. Alla tre stirrade på mig och jag böjde åter igen ner blicken så fort de kollade på mig. Tjejerna i hela skolan verkade hålla sig på avstånd från mig och när klockan äntligen ringde ut för sista lektionen kändes det som att hela skolan suckade ut utav lättnad för att slippa mig. Jag kollade på mobilen på vägen till restaurangen där jag skulle möta upp Alice. Efter en hel timmes tänkande på vad tjejen sagt att hon heter hade jag kommit på de.

Hon stod och väntade utanför med armarna tätt runt om henne och hon sken upp när hon fick syn på mig. Hennes brunetta hår var uppsatt i en hög lättsam hästsvans och hennes ben var klädda i svarta tights. Hennes kappa och boots var i samma matchande matt svarta färg.

”Hi!” sa hon och studsade fram till mig och kramade om mig. ”Let's go inside it's really cold. Can't wait til it gets warmer!” jag besvarade förvirrat kramen och tog oss in på restaurangen. ”So have you been in school? I'm home schooled. After a matter of time you will be tired of all those douchbags in your school too. They just don't understand.” pladdrade hon på då vi satte oss ner och kollade på menyn. Jag pekade på vad jag ville ha och Alice beställde. ”So tell me what do you want to know?” jag tog fram mitt anteckningsblock och skrev ner ett ord.

”Everything.”

Alice's Point of View

”Honey, everything's going to be alright. We will fix this. You will be alright.” min mosters försäkrande ord var desperata. Men även efter två år utan att kunna prata så hade jag tappat hoppet, precis som jag visste hon hade gjort. Allt detta prat om att jag skulle få tillbaka min röst var bara nonsens. Något som hade pågått sedan doktorn öppnade sin mun om att det fanns en operation som skulle ge mig en chans att prata igen. Men eftersom den bara hade testats på några få, så kunde de inte försäkra mig om att jag överlevde. Att min moster var så villig att ge mig operationen gjorde mig arg, att hon var beredd att offra sin praktiskt taget egna dotter för att göra så att hon kunde prata igen... Det gjorde mig illamående då jag ens hade tanken i huvudet. Mina händer började arbeta med att förmedla det jag egentligen ville säga.

”I don't want to do this!”

”Honey you have to. We can't go on, stop trying. Do you want your voice back?”

Det var en taskig fråga att ställa, hon visste mycket väl att jag skulle gjort allt för att få tillbaka min röst. Men inte att offra mitt egna liv! Jag nickade långsamt och bet mig på insidan av min kind.

”Sign the papers and they will give us time and place for the surgery.” I rummet fanns bara min moster, jag och doktorn som satt uppmärksamt och bevakade oss på andra sidan av hans skrivbord. Han höll i papperna som avgjorde att jag skulle få tillbaka min röst. Mina ögon fastnade på pennan han höll utsträckt mot mig och jag kollade med avsmak på min moster. Hennes rödhåriga hår räckte precis ner till hennes axlar och hennes glasögon vilade på nästippen efter hon precis läst klart villkoren.

Bittert tog jag tag i pennan och signerade med mitt fullständiga namn och lade pennan på bordet efter åt.

”Now, dr. Phillips. When will everything begin?”

”Now, Mrs. Connor.” sa dr. Phillips och samlade oberört ihop papperna.

”Excuse me?” sa min moster i ett hopp om att hon hade hört fel.

”Yes, we will start with the treatment right now. The surgery is on wednesday afternoon so you, Alice have to stop eating and just drink water for the next fourty eight hours.”

”I didn't know it was going to be so soon, she needs to be with her family.”

”Well, she has two days.” han höjde ögonbrynen och kollade på oss precis som han hade sagt allt han ville. Nu skulle vi gå ut från hans kontor. Min moster bara ryckte på axlarna som om det var ett bra svar och hon tog av sig sina glasögon och stoppade ner dom i väskan innan hon reste sig, skakade hand med doktorn och tog mig under armen och drog mig ut ur kontoret.

De två dagarna var en mardröm, trotts att min moster och hennes man försökte hjälpa mig på alla möjliga sätt. Jag blev inlagd dagen innan och jag kunde inte sova den natten då min moster låg på en säng bredvid mig och sov.

”I want you to do this, because you deserve it. You deserve to have a normal happy life. I love you and that's why I am doing this. Your mother didn't treat you right and you shouldn't be scarred for life just because my sister is a psyko from hell.” hade hon sagt innan hon gått in på toaletten för att göra sig redo för sängen. Hon hade rätt, jag ville inte vara handikappad på grund utav att mamma hade kort stubin. Jag ville inte bli påmind att varje gång jag skulle prata så skulle jag påminnas utav stunden då hon hade förlorat humöret igen efter pappa hade stormat ut genom dörren för att dra och supa sig full på puben längre ner på gatan.

”Are you ready to be put down?” en sjuksköterska kom in med en spruta i handen. Jag hade bett dom att hoppa över gasen och ge mig en spruta istället. Min blick sökte desperat efter min moster som satt bredvid mig med en kopp kaffe i handen.

”It's alright, I'm here. We will be here afterwards.” jag lät mina händer göra tecken för att få fram det jag ville säga.

”Please, pray with me while she puts me down.” jag hade aldrig varit troende, men just nu var det något jag ville sysselsätta mig själv. Min moster kollade konstigt på mig men hon nickade efter ett tag då hon satte ner koppen på bordet och satte sig på kanten till min säng. Sköterskan tryckte in sprutan i droppet och lämnade oss snart. Min moster tog mina händer i sina och slöt ögonen.

”Dear god, I want to take a minute to pray for Alice. I've never asked you for anything, but this time I am. Please watch over Alice. Let the surgery go well and make sure she returns alive to us...” började hon och jag kände tårarna välla upp i ögonen. Jag kände att huvudet började bli tungt och paniken inom mig att jag snart skulle ligga nersövd kom upp inom mig. Hela min kropp skakade utav sorgen jag kände att jag kanske inte skulle få se min familj igen. ”...Alice is a good girl, and she deserves all good she gets. Please, make sure she won't feel pain,” jag kippade efter andan och tårarna rann ner en efter en över mina kinder. ”... Make sure she feel safe. And be with her all the way,” jag kände nu att jag började sjunka ner i ett mörker som jag inte kunde ta mig upp ur. Men jag kände att min mosters grepp började skaka och jag hörde snyftningar. Jag slöt mina ögon och lyssnade på hennes bön. ”... please, bring her back to us, unharmed. Make her feel strong and help her to hold on. Amen...”

+15 Kommentarer till nästa del! :)

Skriv gärna vad ni tycker jag ska förbättra och så ;D Älskar era gulliga kommenarer :*

 ”You can't possible be blaming yourself when some douchbag was driving on the wrong side of the road.” Harry lät upprörd och det förvånade mig att han brydde sig för att bli upprörd. Vi gick långsamt tillbaka till hans bil och det började mörkna ute. ”I'm serious, Isabe... I mean Bell.” jag hade varit på honom innan att han inte skulle uttala hela mitt namn, det var så långt och krångligt. Jag hade föreslagit Bella men han hade satt en egen tvist på det nu efter två och en halvtimme av bara prata på ett litet fik så verkade som att vi hade kommit varandra närmare för att ge varandra smeknamn. Jag klurade fortfarande på ett smeknamn för Harry. Just nu hade jag.... Inga smeknamn alls. Dumma namn! Min blick gick över till andra sidan vägen där ett gäng med både killar och tjejer stod och blickarna föll på mig. Jag kände igen dom, de gick på min skola. Deras blickar borrade in i mig och jag blev helt kall inombords men log mot dom. Så fort de insåg att jag kände igen dom sänkte de blickarna.
”What are you looking at?” Harrys raspiga röst kom bredvid mig och väckte mig ur min trans. Jag skakade bara på huvudet och kollade upp på honom. ”Are you okay?” jag nickade igen och gav honom ett litet leende och han log tillbaka innan vi började gå igen. Våra händer snuddade vid varandra och snart kände jag hans hand ta tag i min. Genast drog jag mig undan men ångrade mig genast då jag såg att han tog det på fel sätt. Jag tog upp min mobil för att skriva men han bara skakade på huvudet. ”It's okay, I get it. We don't really know each other. It's too soon to tell?” min haka föll en aning då han hade tagit mina tankar och gjort dom till ord. Snabbt samlade jag mig själv och stängde munnen så snabbt jag kunde för att han inte skulle se att jag blev chockad. Men det var för sent för han flinade och insåg att han hade förvånat mig med att förstå varför jag dragit mig undan. Vi kom snart fram till en stor svart bil som jag inte sett innan och jag höjde ögonbrynen då han öppnade passagerardörren. ”I have a thing for cars.” erkände han med ett snett leende och jag nickade långsamt innan jag hoppade in och såg den beiga klädseln som doftade ny bil. Det förvånade mig att den var så fräsch när det är en kille som äger den. Harry hoppade in och skakade av sig den kalla kvälls kylan.
”Geeh, it's really cold.” konstaterade han och satte igång bilen och värmen. Han råkade stöta till min hand och kollade på mig. ”You are really cold. Here you go.” han räckte fram sina vantar och jag log tacksamt mot honom innan jag tveksamt tog emot dom. De var redan varma och alldeles för stora för mig när jag stoppade in mina något mindre händer i vantarna. ”Better?”

”Thank you.” mimade jag mot honom och visste inte riktigt om han kunde se eftersom han kollade rakt fram på vägen. Jag kollade på den digitala klockan som satt i mitten och såg att den var inte så mycket trots allt. Dock hade jag inte modet som skulle krävas för att fråga det jag ville. Men när vi kom fram till mitt hus så hade jag byggt upp mitt mod nog att kludda ner fråga på papper. ”Would you like to come in?”

”I'd love to but... you've homework.” konstaterade han och jag försökte kämpa tillbaka ett leende.

”Nobody's home if that's what you are afraid of. Mum and Rick is on a date and Jonna is out with some friends.”

”In that case...” han tvekade lite och jag visste att han var smått rädd för att trilla över både mamma och Rick men som jag såg det skulle det inte hända. ”Sure, why not.” vi hoppade ut ur bilen som stod parkerad på andra sidan gatan från mitt hus och vi gick upp för den välskötta gången till huset. Jag rotade runt ett tag efter nycklarna och låste snart upp dörren och tände lampan i hallen.

”Nice.” mumlade Harry bakom mig då han drog av sig sin jacka precis som jag och hängde upp den.

”You want the tour of the house?” skrev jag tveksamt.

”Maybe another time.” konstaterade han och flinade mot mig. En annan gång? Förväntade han sig att han skulle komma tillbaka. Ett litet leende flög upp på mina läppar utan att jag tänkte på det.

”Okay.” mimade jag och började guida oss upp för trappan och ner längs hallen till mitt rum. Jag var glad att det var städat. Harry ställde sig mitt i rummet och kollade sig omkring och jag granskade honom bakifrån. Vad var det som drog mig till honom? Jag har försökt undvika hans beröring ett antal gånger eftersom han var en väldigt fysisk människa. Men varje gång ångrade jag det.

”I like your room.” konstaterade han och jag vaknade upp ur mina tankar. Han stod och kollade på mig och jag insåg att jag hade blivit ertappad att kolla in honom. Genast hettade det om mina händer och min blick sjönk ner till golvet. Jag drog mig långsamt in i rummet och han kollade bort mot bokhyllan där några fotoramar stod. Harrys breda rygg gjorde det svårt för mig att se vilken av dom han kollade på. ”Is that your... Are they...?” han hade svårt att forma en mening och jag visste exakt vilken bild han kollade på. Det var en guldram runt om fotot på när jag och mina kompisar var på ett nöjesfält några timmar utanför London. Jag ställde mig bredvid honom och kollade på fotot jag hade antagit han menat. Långsamt nickade jag och bet mig lite i läppen för att inte tänka allt för mycket. Det kunde jag göra precis som alla andra dagar, då jag lägger mig för att sova. ”I'm so sorry.” min blick gick upp för hans klädda armar och möttes tillsist utav lustfulla gröna ögon och jag kollade genast ner och log lite bittert. Men snart testade jag att kolla på honom igen och han stod fortfarande och kollade in i de lustfulla men också smått plågade ögonen.

”Thank you.” mimade jag och log lite mot honom. Jag gick snart bort för att ta fram ett block för att kladda ner en snabb fråga. ”Do you mind helping me with homework? I'm almost done anyway.”

”Sure, why not? Though I am pretty bad at math.”

”Good, because it's english.”

Han kunde inte låta bli att skratta och hans raspiga skratt fyllde rummet ett tag medan jag slängde ut alla böcker på sängen. Jag satte upp mitt hår i en hästsvans och lade mig ner på mage och slog upp en sida utav engelsk grammatik medan Harry tog av sig sin blazer och avslöjade den vita t shirten som satt tight över hans kropp. Han hoppade upp bredvid mig och böckerna och tog en kudde för att få ett mjukare ryggstöd att luta sig mot sänggaveln. Jag hade svårt att koncentrera mig och förstod inte riktigt varför jag hade bjudit in honom när jag var väl medveten om att jag skulle ha svårt att koncentrera mig. Jag kände hans ögon skanna över mitt ansikte medan jag skrev ner några meningar.

”Do you know anything about the death scene in Romeo and Juliet?” skrev jag efter ett tag.

”What does that have to do with english grammar?” frågade han och tog upp min svenska bok och bläddrade igenom lite ointresserat medan jag skrev.

”We are analyze the text.”

”Okay, well... The dude is a douch, he should have lived for both of them instead of killing himself.” det var inte riktigt det svaret jag hade hoppats på men han lade snart ner boken och började små leka med mitt hår.

”He couldn't live without her!”

”Yeah, but think the other way around. Would Romeo want Juliet to die because of him?”

”Ok, so let's say you have this girl you are madly inlove with and she dies. Will you continue live for her?”

Han grimaserade utav min liknelse men jag kollade nyfiket på honom då jag väntade på ett svar.

”It would be hard.” konstaterade han efter ett tag och fängslade mina ögon åter igen. ”But if she told me to live for us both... I would try. But that doesn't mean that I would succeed.”

”So you mean that Juliet should have told Romeo to continue live for them both and it's her fault that he died?” skrev jag och kände att jag började få skrivkramp. Jag hade aldrig skrivit så här mkt på väldigt länge.

”No! That's not what I mean. Romeo and Juliet, are a fairytale that didn't end well. If that was the reality she should have told him that everything was fake. But... oh, I don't know.” sa han tillsist och lutade sig tillbaka och stönade till tyst över sin komplicerade förklaring. Några lockar föll ner över hans panna och han slöt ögonen. Jag kunde inte låta bli att skratta och det kom ut road hackig luft som egentligen skulle varit ett roat skratt från min mun. Harry kollade förvånat på mig och insåg snart att jag inte höll på att kvävas på något utan att jag skrattade. Ett leende kom över hans läppar och smilgroparna dök upp. Jag försökte samla mig tillräckligt för att börja skriva igen.

”I think I know what you mean though. But I want my boyfriend/husband or whatever to live for us both if I die in the future.”

”God forbid that.” lade Harry till snabbt och jag såg lite rädsla flyga över hans ögon men försvann snabbt igen. Snart hörde jag steg i trappa och kollade skräckslaget på Harry. Harry hade också hört stegen och såg tveksamt på mig. Jag visste inte vad jag skulle göra och handlade snabbt genom att putta ner honom från sängen och jag hörde ett stön när han föll i golvet med en duns på andra sidan sängen och dörren flög upp. Självklart var det Jonna.

”Hej, vad gör du?” frågade hon nyfiket. Hon hade på sig ett par mörka jeans och en tjocktröja på sig med texten ”Gangsta” över bröstet. Hennes hår vilade på hennes axlar som såg rätt risigt ut efter att ha varit ute i kylan. Jag höll stressat upp engelska grammatik boken. ”Okej, jag tänkte bara säga att du har en tid hos studievägledaren i morgon klockan nio. Sen kan du dra till dina vanliga lektioner igen.” jag nickade och log uppskattande mot henne. ”Jag är svin hungring.” konstaterade hon och lutade sig mot dörrkarmen och med korsade armar. ”Vill du hänga med ner och käka.” Jag skakade lite på huvudet och undrade om hon hade hört dunsen utav Harrys fall. Tänk så hade han slagit sig rejält? Jag ville bara att hon skulle gå så jag kunde se till så inte Harry låg död på mitt golv. Tänk vilken rubrik det hade varit i tidningarna. Tonårstjej dödat tonårsidolen, Harry Styles... ”Okej.” sa hon och ställde sig upp ordentligt och började dra igen dörren men när det bara var några centimeter kvar så öppnade hon den roat igen. Ett flin spred sig över hela hennes ansikte. ”Hello, Harry.” sjöng hon nästan ut innan hon stängde dörren efter sig.

+15 Kommentarer till nästa del! :)

”I won't blame him.” den blonda killen som stod i cirkeln verkade njuta utav stunden i centrum. Jag hade suttit i gruppterapi i snart femton minuter och ville döda mig själv. Mina fingrar lekte rastlöst med topparna av mitt hår och jag gäspade smått. Den blonda, men också blinda, killen hade stått nu i tio minuter och berättat hur lätt det var för honom att förlåta den som hade gjort honom blind. För tydligen hade detta gjort honom till en bättre människa. Det var tur att han var blind för jag himlade med ögonen tio gånger om då han upprepade sig.

”Okay, thank you Carl.” sa ledaren som var en rödhårig kvinna med väldigt blek hud och fräknar över näsan. Hon var alldeles för munter för att jag skulle gilla henne, hon var en sådan som skulle passa jätte bra med barn och äldre. Föräldrar och anhöriga var säkert eld och lågor över att ha en sådan munter människa runt sina skadade tonåringar som satt lika uttråkat som jag på varsin stol i en rund cirkel. Jag hade tvär vägrat när det var min tur och trots att det rödhåriga monstret erbjöd sig att presentera mig skakade jag bestämt på huvudet. Det enda jag tillät henne säga var mitt namn och alla förstod att jag var stum. ”Alice, you're up next.” sjöng den rödhåriga och satte sig ner. Den brunetta tjejen hoppade muntert upp kunde nästan lika gärna vara den rödhårigas dotter. Hennes energi gjorde mig trött bara att kolla på tjejen som ställde sig glatt i mitten. ”Ali, tell us about how you've been after the operation.”

”Well, my voice are a bit different than before the accident. But I can talk at least and I have a hard time to shut up no.” sa hon roat.

”Maybe you should take it from the beginning so our new members can catch up, dear.”

”Oh, sorry. Hi I'm Alice and I was beaten a lot at home. One night my dad shoked me and I lost my ability to talk. It's been like that for at least three years and when my aunt got to know about this treatment six months ago she decided to make me do the operation. It was a really long shot, to say the least.” sa hon och såg allvarligt mot oss. ”But I'm talking and I am free from any sort of abuse. I haven't talked to any of my parents for a very long time and my aunt and her family is a blessing. I couldn't be happier right now.” min hand for upp i luften utan att tänka på det och den rödhåriga kvinnan kollade uppmärksamt på mig när jag började kludda ner min fråga efter ett tag.

”How come you're so happy when there have been so much darknes in your life?”

Frågan förvånade mig själv att jag hade blivit så djupt insjunken i hennes berättelse.

”That's just the reaso why. If your life is dark why not lighten it up? Why not spread some light in the darkness. I am too tired of black. I want colours and sunshine in my life. It gets boring after a couple of months to just see darkness and see bad things happen to you.”

Jag tog in det hon just sagt och bet mig lite i läppen utan att säga något. Under hela fortsättningen på denna gruppterapin satt jag och tänkte på hennes ord. Hon hade delvis rätt, man fick mycket tid över till att tänka när man inte kunde prata rakt ut. Under de sista fem minuterna så skrev jag ner en fråga till Alice som jag var riktigt nyfiken på och när hon kollade från frågan upp till mitt ansikte och sedan ner igen. Folket runt om oss prata med dova röster och prasslet utav ytterjackor hördes.

”It's a long story.” sa hon allvarligt och för första gången så var hennes blå, gröna ögon allvarliga. Hon satte sina händer på hennes tydliga höfter och kollade upp tveksamt på mig. Hon var några centimeter kortare än mig, men det var inte mycket. ”The operation was intense and it's nothing we should talk about here.” hon bet sig lite i läppen och kollade på sitt silvriga armbandsur. ”Do you want to take a walk or something? I've got time.” Nu kollade även jag på klockan och insåg att jag var sen till att träffa Harry.

”Could we take it tomorrow maybe? I've somewhere to be.” skrev jag och hon nickade. Jag började på en ny rad och rev ut biten med mitt telefon nummer på.

”Thanks, see you tomorrow.” utbrast hon och gav mig en oväntad kram innan hon studsade iväg ut genom dörren. Snacka om humörsvängning! Jag lade ner blocket i min svarta skinnväska och tog på mig jackan innan jag slängde väskan över axeln och gick ut till bilen där mamma satt och väntade otåligt. Jag kluddade ner adressen till fiket jag skulle till och mamma kollade ogillande på mig.

”Vad ska du göra där?” snäste hon.

”Dejt.”

Hon skrattade bara ironiskt till men lade inte till något mer utan körde ut från parkeringen och mot fiket. Jag tog fram min mobil och tryckte upp ett nytt sms.

To: Harry

”Sorry, I'm a bit late.”

Jag fick genast ett svar tillbaka om att det inte gjorde något och jag lade ner mobilen och lät min irriterade mamma köra i lugn och ro. Hon körde snabbare än vanligt och jag kände att det kröp lite i skinnet utav hennes hastighet. Jag slöt ögonen för att inte se och snart kände jag att bilen stannade.

”Du borde inte gå på dejt. Du måste hem och göra ditt skolarbete, du måste vila. Isabella du har varit i en bilolycka, du gråter om nätterna och ändå så trilskas du med att fortsätta ditt liv så fort som möjligt. Jag tog fram blocket och skrev ner den mening som har suttit fast i mitt huvud den närmaste timmen.

”Why not spread some light in the darkness?”

Mamma kollade förvirrat och irriterat på mig men jag brydde mig inte utan jag öppnade dörren och tog mina grejor och stängde dörren efter mig. Jag tryckte ner blocket i väskan och slängde det breda bandet över axeln och tog mig in på fiket. Mina tankar försökte desperat ignorera mamma och hennes negativa kommentar och mina ögon skannade igenom det lilla fiket och hittade snart de mörka lockarna jag letade efter längre in. Han fick snart syn på mig och sken upp när han ställde sig upp och hans långa kropp tornades över mig.

”Hi.” sa Harry och avslöjade sina smilgropar som fick mig att ha svårt att hålla tillbaka ett leende själv.

”Hi” mimade jag och log mot honom. Han sträckte ut armarna och förväntade sig en kram och jag kramade honom tveksamt och kände hans doft som tog över mina sinnen. Jag förstod inte varför jag blev så påverkad i hans närvaro, det var som han visste om det också och gillade att reta min kropp med hans doft och oemotståndliga leende. Snart drog jag mig tillbaka och hans starka armar lät mig. Jag satte mig ner och tog fram blocket och pennan ur väskan, satte min mobil på ljudlös innan jag lade ner väskan under bordet.

”What would you like?” frågade han när han satt sig ner och rättade till sin blazer ovanför hans vita t shirt.

”Coffee, black! Need some energy, and a cupcake.” skrev jag och hans gröna ögon fängslade mina med ett roat leende.

”Okay, I'll be right back.” sa han och skakade rätt lockarna innan han försvann. Jag kollade mig omkring på det lilla fiket. De gammaldags trämöblerna passade bra in med tegelväggarna som jag var väldigt svag för. Jag har varit här en gång innan med Cece och skakade genast bort tanken. Det sista jag ville var att börja tänka på mina döda vänner. Harry stod vid kassan och väntade medan killen bakom disken arbetade och jag mötte de stora gröna ögonen som kollade nyfiket på mig. Varför gjorde han detta? Jag kunde inte låta bli att tro att han kände skuld över att jag har fått stå ut med honom. Att han gjorde allt detta för att vi skulle bli kvitt. Snart fick jag böja undan min blick för jag klarade inte av att kolla på honom längre utan att kinderna skulle hetta. Hans ögon var alltid så genomträngande, som om han kunde se mina djupaste hemligheter bara genom att kolla på mig. ”Here you go.” hörde jag bakom mig och han kom med min muffin och kaffe på en bricka tillsammans med hans te och muffin.

”Thanks.” mimade jag och log uppskattande mot honom. Tystnaden kom över oss då jag tog en klunk kaffe och kände den varma vätskan brinna längs min strupe. När jag kollade upp igen kollade han intensivt på mig och jag klarade inte av att möta hans blick.

”So I think we should get to know each other better.” konstaterade han bestämt och jag höjde ironiskt på ögonbrynen.

”Okay, why?” skrev jag.

”Because...” han försökte komma på ett bra svar medan jag slet av en bit utav min choklad muffin. ”... I want to?” svarade han till sist och jag nickade långsamt han kollade tveksamt på mig och det kändes skönt att veta att han var minst lika tveksam som vart jag var. Men inom en millisekund försvann hans osäkerhet och han sträckte på sig. ”So where are you from?” frågade han nyfiket och jag bet mig lite i läppen medan jag skrev.

”Sweden, though I've lived here in London for the last couple of years with my mum, steph dad and Jonna.”

”Sweden huh? How come you moved here?” han såg uppenbart intresserad ut och jag tvekade.

”Not sure of the reason. But when my parents split I had to choose mum, 'cause my dad tavel a lot.” jag tvekade innan jag fortsatte skriva. ”What about you? My story is boring, I rather hear about your life.”

”Not much to tell. Parents are divorced, I come from a little town called Holmes Chapel, I've got a sister. I hate mornings and my favourite food is tacos.” jag himlade bara ögonen åt hans försök till att göra det så informativt som möjligt.

”I meant: How come your not with your friends right now?”

”Because I'm here with you.” sa han och log snett och jag kände hans charm komma fram och fick mig att bli generad. Det blev tyst ett tag och jag visste att han hade en fråga som han inte riktigt vågade ställa.

”Just ask.” skrev jag tillsist trött på att vänta på att han skulle ta första steget och han skrattade bittert till.

”I'm afraid you will take it the wrong way.” konstaterade han och jag bet mig i läppen.

”Try me.” jag kollade upp och mötte hans tveksamma blick som sköljde över honom och jag nickade uppmuntrande och nyfiken på hur han skulle ställa frågan.

”How come you survived? I mean, you were the only one who...”

”Have you been googling my name, Harry?” skrev jag roat och han kollade på mig med ett snett leende.

”Maybe... Your sister didn't tell me much, and I was curious.”

”Some say it was luck, some say it was some kind of guardian angel.” skrev jag som svar på hans fråga och han nickade långsamt.

”And did you... feel much... pain?”

”I have been in a coma for a week. I haven't felt anything.” han såg nästan innerligt lättad ut över mitt svar och det förvånade mig när han suckade ut lättat.

”W-will you ever be able to speak again?” han såg nu hoppfull ut och fick mig att börja le.

”Maybe. There is this operation I would need to do. But it's 80% chance that I'll die because of blood loss.”

”You won't do it will you?” han såg strängt på mig och det lät mer som att han konstaterade att jag inte skulle göra det. Det såg också ut som att han blev förvånad över hans plötsliga beskyddande stadium.

”I am thinking about it. I want to be able to speak.” jag kände att det började bli ett rätt djupt ämne vi kom in på och jag kände hans hand ovanför min som låg på bordet mellan oss. Harrys hand var mycket större än min och jag kände värmen sprida sig från hans hand upp genom min kropp.

”The odds are not good, Isabella. Why would you want to risk your life like that?” jag försökte komma på en bra förklaring och jag hade många men den som var inpräntad längst bak i huvudet vägrade jag låta komma fram.

”Because I have a need to tell people my thoughts, otherwise I'll be going mad.”

”Tell me your thoughts.” erbjöd han sig och jag kollade ner på hans hand som skymde min.

”I meant to speak them out loud.”

”I know. Just write them down for now.” jag tvekade lite och kände att mitt hjärta ökade hastigheten en aning åt hans raspiga förföriska ton.

”I hate birds, I hate coffee because it tastes bad, I can't stand my sister when she listens to your album constantly, even in the middle of the night...” han kollade roat upp på mig när jag pausade.

”She's a fan?” frågade han och hade en road ton i sin röst. Jag spärrade upp mina ögon som ett svar på hans fråga.

”I used to sing and it sucks to not be able to do that, it kills me to know that I am the reason why my friends is dead, I sometimes wish I was the one who died...”

”Whoa! Stop for a second.” utbrast han och jag kollade upp. Han tog sin lediga hand och kupade den under min haka. Jag hoppade till utav den plötsliga kontakten och han fick mig att kolla in i hans nu mörknade ögon. ”You can't think like that.” Jag slet mig ur hans grepp och kollade ner på det snart fulla pappret. Mina tankar började förhandla med varandra. Om jag skrev anledningen skulle han antingen hata mig och tycka att jag hade rätt eller så skulle han förstå men tycka att jag var dum. Jag försökte bestämma mig så fort som möjligt men när jag kollade upp på honom igen och han hade fått fram den där rynkan mellan ögonbrynen så bestämde jag mig för att jag inte hade något speciellt att förlora.

”Yes, I can. Because I was the one who drove.”

+15 Kommentarer till nästa del! :)

Förlåt för att denna delen med trååååååkigt ;p eller aah.... enligt mig va den mega tråkig ;p

Harrys Point of View

Jag vaknade upp med världens baksmälla utav att någon öppnade ytterdörren.

”Hazz!” jag stönade till när jag kände igen rösten och lade en arm över mina ögon.

”In here.” stönade jag och gnuggade mig i ögonen. Jag hade en minneslucka som sträckte sig ifrån jag gick in på puben i centrala London och framåt.

”Where have you been? Why haven't you picked up the last hundred times I've been trying to contact you?” Felicias röst var arg och när jag kollade upp såg jag hennes ansikte ovanför mig.

”I've been busy.” muttrade jag och satte mig långsamt upp och drog av filten. Jag lade mitt huvud i mina händer och stönade återigen till. Dessa ute kvällar måste sluta, speciellt nu när vi bara hade några veckor kvar innan vår världsturné skulle börja.

”I can tell. You stink, Harry.” när jag kollade upp mot henne rynkade hon på sin lilla näsa. Hennes blonda hår var uppsatt i en hästsvans och hennes blå ögon lös utav irritation. Hon hade jeans och en tjocktröja jag gett henne som julklapp. ”You have serious issues, my friend.” fortsatte hon och babbla.

”Shut up.” muttrade jag. ”My head is killing me. Please, go and get some painkillers.”

”Am I your servant? No! I don't think so. Go and get it yourself.” hon slog sig ner i soffan bredvid mig och jag reste på mig.

”Remind me, why I gave you a key?” muttrade jag surt då jag började ta mig till köket där jag har för mig att jag förvarande huvudverkstabletterna.

”Asshole.” muttrade Felicia och jag bara log för mig själv. Vi har varit som bror och syster så länge jag kunde minnas. Hon en utav de som jag kunde prata om allt med. Hon och så killarna förstås. Jag tog ett glas vatten och tabletten och svalde den utan problem innan jag kom tillbaka in i vardagsrummet igen. Min svarta tröja fångade min uppmärksamhet där den låg på ryggstödet av fåtöljen.

”Ey, wasn't that the jumper I gave...” min röst tonades ut och jag gick närmare tröjan som låg fint ihopvikt.

”Mm...” hörde jag från Felicia.

”Felle, are you even listening to me?” sa jag upprört och hennes huvud vändes plötsligt mot mig och hon höjde ögonbrynen.

”The jumper.” konstaterade jag och hon slängde ett öga på den.

”What's with it?”

”I gave that to the girl I accedentally... you know.”

”You got a ton of similar jumpers upstairs. Don't worry about it.” hon hade rätt, jag hade köpt hem minst tio likadana sådana tröjor för den var så bekväm. Jag tog upp tröjan och vecklade ut den. Långsamt förde jag den till min näsa och jag kände doften utav tequila och tjejparfym. Mina ögon spärrades upp och jag kollade ner på tröjan.

”It's the same one I gave to her! How did it get here!?” utbrast jag och Felicia rynkade pannan och gjorde ett tecken åt mig att slänga tröjan till henne. Hon drog ett djupt andetag och kollade förvirrat upp mot mig.

”How can that be?” sa hon förvirrat. ”What happened last night, Harry?”

”I don't remember!”

”You don't think...”

”Never! That's impossible that I would have met her last night. Not a chance!”

”It's not impossible.” konstaterade hon tveksamt. ”I mean... It can be faith.”

”Since when did you believe in faith?” sa jag tvivelaktigt och smått road.

”Since I saw you guys, click.”

”Click?” jag höjde ögonbrynen och väntade på att hon skulle utveckla sitt svar men hon fortsatte inte. ”No, Felicia. Not a chance. There's no chance in hell that I could have met her last night. Because that means...”

”... That she saw you drunk as fuck.” avslutade Felicia min mening med en retsam ton.

”Oh, god. That's so not god.” började jag våndas över att jag så måste sluta dricka. Detta var inte bra för mina nerver. ”Not good at all. Wait.” jag stannade upp och vände mig mot Felicia. ”What are you talkning about?”

”That you were druk and she saw you?”

”No, the other thing.”

”That it was faith that brought you together?”

”Since when are you such a girl that you....” började jag retsamt men insåg att det var inte de jag ville veta för jag kände också det när vi kollade på varandra. ”Did you feel it to?”

”Well, yeah. You got her number right?”

”No, I gave her mine.” konstaterade jag. Och nu behövde hon inte höra av sig till mig längre för att hon hade gett tillbaka min tröja.

”Well, smooth, Harry. Since when were you so blinded that you gave a girl you number and not the other way around.”

”She didn't ask!” utbrast jag. ”Every girl that's into me, asks! She didn't!”

”Oh, come one. You can't be serious that you are so egocentric!” hon reste sig upp och gick fram till mig. Hon var mycket kortare än mig då hon ställde sig framför mig och fick mig att kolla ner på henne.
”What if she doesn't like me?” frågade jag och försökte lugna ner mig. Hon lade sina små händer på mina axlar och kollade irriterat på mig.

”You are Harry Styles. You can do anything if you just set your mind on the goal. And don't be low just because you didn't get that girls number. Faith have a habit of repeating itself. And if not... Well, there's plenty fish in the sea. Now I wanna kick your ass in fifa and be happy about it.”

”Shouldn't you be in school?” frågade jag och höjde ögonbrynen.

”Since when do you care about my education? And besides, it's three pm already, you've slept all day. Maybe we should get some fresh air instead?”

”That sounds good to me. Let me just go and get my coat and we're off.”

”Naha.” sa hon och petade mig på bröstet. ”Change and take a shower first.” jag suckade och gjorde som jag blev tillsagd, utan att protestera. Jag kände själv att jag behövde en dusch och sprang upp till tredje våningen på mitt hus där mitt sovrum fanns och ett stort badrum.

Det tog inte så jätte lång tid att duscha och jag tog snart på mig min kappa som hände över soffan och jag hoppade i mina skor. Innan jag satte på mig ett par solglasögon och följde efter Felicia ut genom dörren. Vi hoppade in i min Audi som stod parkerad utanför garaget och körde in i västra London till en pizzeria som Felicia så desperat ville gå till. Den låg på en trafikerad gata och alltid skulle det finnas någon som kände igen mig så fort jag satte min fot på den gatan. Självklart tänkte Felicia aldrig på detta fenomenet om att jag faktiskt var igenkänd över allt.

”You pay.” konstaterade hon och satte sig vid ett bord och jag himlade med ögonen medan jag gav killen bakom disken en sedel innan jag satte mig ner framför Felicia. ”So have you figured out what to do?”

”No.” sa jag bara och det blev tyst. Jag såg att folk hade slutat diskutera i restaurangen och kollade mot oss. Det fanns inte en chans att jag skulle diskutera detta här. Tystnaden bröts av min telefon som låg i kappan sedan igår. Jag fick leta ett tag innan jag hittade den och det var ett sms från Niall.

From: Niall

”Vocal t. Tomorrow at 10am. Don't forget! ;)

Jag såg att jag hade fått minst tio missade samtal bland annat från Felicia och några andra tjejer som jag hade dejtat för några månader sedan men inte insett att jag inte var intresserad. Det är kanske dags att byta nummer igen. Jag hade även fått ett antal sms som jag fick öppna allt eftersom. Några från Louis som frågade om jag hade lust att spela fotboll nu under veckan med några av hans kompisar och Liam som var intresserad utav att ha middag hemma hos sig och Danielle. Snart hade jag bara ett sms kvar från ett nummer jag inte kände igen eller hade i mobilen.

From: Anonymous

”Where can we meet? Need to give your jumper back. / the girl you spilled tequila on”

Jag kollade förvirrat på tiden meddelandet togs emot. Det var rätt sent på kvällen alltså innan hon träffade mig och lämnade tröjan. Men jag kunde inte stå emot att le för mig själv, jag hade hennes nummer.

”Wait a second.” bad jag Felicia som satt och trummade på bordet med sina tummar och jag förde upp telefonen till örat och signal efter signal gick fram tills jag kom till telefonsvararen.

”Hey, Isabella Grahm here, you know what to do!” jag stängde av och gick in på en sökmotor började söka på efternamnet Grahm i London och fick upp en hel familj med samma adress.

”Felicia, I think I need to do something.” konstaterade jag och kollade upp på min kompis som rynkade pannan i djupa veck.

”I want my pizza.” sa hon trumpet.
”You can have mine too if you'd like.” sa jag innan jag tog på mig min kappa och skyndade mig mot dörren. ”I promise I'll make it up to you!” ropade jag efter mig innan jag började springa mot bilen.

+15 Kommentarer till nästa del! :)

Hoppas den var "manlig" nog. Är mega dålig på att skriva manligt perspektiv så... ;)

Redan klockan fem på morgonen låg jag rastlös i sängen och kunde inte somna om. Jag hade sovit i cirka två timmar och kände att jag klarade inte av att sova längre. Mina ben slängdes över kanten och jag tassade över till min garderob där jag tog fram mina tights och en pösig alldeles för stor tjocktröja. Jag lade ner min vattenflaska, dansskor för både balett och street och sedan en handduk. Jag tryckte ner ett par mjuksbyxor ut i fall det kanske skulle bli kallt när jag gick hem. Min blick gick över till fåtöljen och jag fick syn på tröjan och bestämde mig för att packa ner den om jag skulle ha modet till att smsa honom efteråt. Jag gjorde en slarvig fläta på vägen ner genom det tysta och mörka huset då jag försökte att vara så tyst som möjligt. Mina fötter ledde mig in i köket och jag käkade en macka medan jag skrev en lapp till mina föräldrar och förklarade vart jag skulle. Jag tog på mig min kappa och boots innan jag sträckte mig efter min mobil och nycklar innan jag tyst stängde ytterdörren efter mig och låste så tyst det bara gick. Vinden drog igenom mina tights och jag kände att jag kanske borde tagit på mig mina mjukisbyxor redan nu. Det var fortfarande kolsvart ute medan jag gick ner för gatan och in mot centrum där dansstudion låg som jag hade gått på sedan jag kom hit. Det var mitt sätt att handskas med mina känslor efter mammas och pappas skiljsmässa och hur mamma hade hittat Rick på så kort tid efteråt. Jag bar med mig mycket ilska som jag behövde ta ut på något sätt och därför började jag på dans. Det fick mig att må bättre efteråt så jag slapp prata om mina känslor ut öppet eftersom jag hade stängt in mig ett skal enda sedan jag var fem och blev retad hemma i Sverige. Jag har alltid efter det haft ett hårt skal runt mig för att se vem som verkligen vill bryta det för att lära känna mig på riktigt.

Det fanns ett antal personer som var uppe och joggade på motsatt sida och hälsade artigt när på mig där jag gick på andra sidan och jag log mot dom. Några tonåringar var på väg hem från en nattklubb då dom försökte gå så rakt de kunde men fungerade inte helt då den ena stötte till den andra och föll ut i gatan. Som tur var så fanns det ingen trafik och jag stötte bara på ett par enstaka bilar. Jag kom fram tjugo minuter senare till den stora studion och tog fram mina nycklar till dörren. Efter att ha spenderat all sin fritid här så fick jag efter ett tag egen nyckel då jag ibland kom hit och tränade på morgonen. Jag stängde av larmet och låste efter mig igen innan jag gick igenom lobbyn och in i en utav de gigantiska danssalarna. Min hand sökte efter lampknappen på väggen och ett vitt rum med en spegelvägg uppenbarade sig. Det fanns flyttbara ribbor man kunde dra fram längre bort i hörnet och jag gick över till ljudanläggningen och pluggade in min iphone och satte igång The Power Of Love med Gabrielle Aplin. Jag tog fjärrkontrollen till ljudanläggningen och satte mig ner på för att sätta på mig mina balettskor innan jag började stretcha. Sedan startade jag om låten och började dansa över golvet. Känslan i melodin for igenom min kropp när hon började sjunga och jag såg till att låta musiken ta över min kropp och uttrycka sig på sitt egna sätt och jag glömde bort mina bekymmer. Harry fanns inte, bilolyckan hade inte hänt, mina vänner var vid liv, jag var inte stum, jag skulle inte behöva gå på gruppterapi, jag hade all tid i världen att leva i detta vakuum jag hade bildat.

”Isabella?” jag svängde runt och såg på den rätt långa muskulösa killen framför som stod i dörröppningen. Jag log mot honom.

”Hi, Adam.” mimade jag.

”What are you doing here?” frågade han förvirrat och kollade över salen. Hans ljusbruna hår stod rakt upp i små piggar på huvudet och han gav mig ett snett leende. Jag bet mig lite i läppen och tog upp fjärrkontrollen och stängde av musiken. ”I heard about the accident... We've been missing you. Did you get the flowers we sent you?” Jag nickade och log lite.

”Thanks.”

”It's nothing.” han gick fram och drog mig in i en stor varm kram. Han var minst fem centimeter längre än mig. Jag har känt Adam längst här och han började i samma grupp som jag i början. Han har bara varit som en bror för mig och har alltid funnits där när jag behövt prata av mig utan drama från mina tjejkompisar. Han drog sig tillbaka och kollade ner på mina fötter. ”Ballet, eh? Would you like to change? Do some poppin moves? I've been working on something new but I'm pretty much stuck.” Jag nickade och kom på att det var smått lustigt att han är här så här tidigt. Jag rynkade pannan och pekade på min vänstra handled där en klocka brukade sitta.

”It's ten thirty.” konstaterade han och gick över för att byta till sin telefon medan jag bytte skor. Hur kunde jag tappa bort tiden så pass? Han hjälpte mig sedan upp och ställde sig i sin position innan han tryckte på play.

Jag kunde ha svurit på att jag var i det vakuumet jag hade låtsas vara i. Tiden gick så pass snabbt och när klockan var halv elva på kvällen kunde jag inte tro att jag hade varit här inne och tränat dans hela dagen. Mina ben ömmade efter jag hade hjälpt Adam med den sista junior gruppen för dagen och han hjälpte mig att stretcha ut mina rörelser i balett. Det var smärtsamt efter att ha legat stelt i en sjukhus säng i en vecka men det var absolut inte omöjligt. Adam var pratglad och babblade på som vanligt vilket jag kände att det var behövligt. Han var den som inte behandlade mig som en handikappad person utan bad mig om samma saker som han brukade.

”Do you want a ride home?” frågade han på kvällen då mamma hade smsat och bett mig att ta mig hem. Jag skakade på huvudet och skrev på pappret jag hade fått utav honom då jag skulle behöva svara med längre meningar.

”I like to walk home. The air make me think better. See you tomorrow?”

”Of course. Though after school. You know the essays is due next week and it kills me.” jag nickade förstående och kom på att jag hade minst lika mycket att ta igen efter en hel vecka på latsidan. Jag slängde min väska över axeln och började gå längs gatan då jag kände verkligheten slå emot mig återigen. En tung suck flög ur min mun och jag tog fram min mobil och kollade på Harrys nummer som jag tidigare hade lagt in.

To: Harry

”Where can we meet? Need to give your jumper back. / the girl you spilled tequila on”

Jag satte i mitt headset och tryckte på play på mobilen innan jag lade den i fickan igen. Becky G dunkade i öronen då jag började närma mig en pub som var välbefolkad för att vara på en söndag kväll. Skrämt hoppade jag till då dörren till puben slog upp och en säkerhetsvakt släpade ut på en kille och började skrika innan han smällde igen dörren igen. Jag hade inte lagt märke till att jag hade stannat upp utav förvåning förrän jag drog ur en utav hörlurarna och gick långsamt fram till den lockiga killen som försökte resa sig upp men kunde inte på grund utav att han hade druckit för mycket. När jag gått så pass nära killen insåg jag att jag hade sett honom innan. Jag stängde av musiken och drog ut den sista hörluren innan jag tveksamt sträckte ut handen till honom för att hjälpa honom upp.

”You.” sluddrade Harry förvånat då han fick syn på mig. Han försökte stå själv men tog sedan snabbt tag i mig igen och jag bet mig lite i läppen. Hans kläder hade blivit blöta utav den bruna snön han trillat i. Varför hjälpte jag den här killen? Jag borde gått åt andra hållet när jag såg honom. Men det var något med honom som välkomna mig och gjorde att jag hamnade i dessa situationerna.

”Your address.” mimade jag i ett hopp om att kunna hjälpa honom och sedan ignorera honom igen.

”You c-can't talk?” hickade han fram med sin raspiga röst och kollade med suddig blick mot mig. Jag skakade bara på huvudet och ville bara att han skulle svara på frågan. Det förvånade mig när han började prata igen och berättade adressen som gick till norra London, bara några kvarter ifrån mig. Jag lade hans muskulösa arm runt mina axlar då jag började bogsera honom hemåt. ”W-What's your name?” frågade han och jag försökte inte ens svara på frågan. ”Dacy?” började han gissa och jag skakade på huvudet. ”Ana?” hela vägen hem till honom gissade han på flera olika namn men varje gång var det fel. Luften fick honom att nyktra till en aning på vägen då han inte var så beroende att luta sig mot mig. Men det verkade som att ju närmare adressen han angett vi kom, desto tröttare blev han och när vi bara var några hus ifrån lutade han extremt mycket tyngd över mig. Min redan ömmande kropp protesterade dom sista stegen till hans hus och jag började motvilligt leta i hans fickor efter nycklarna. Tillsist håvade jag upp ett par nycklar och jag försökte balansera Harrys vikt på mig och gissa rätt nycken samtidigt. Efter andra försöket hittade jag rätt nycken in genom porten och började gå upp för den fint skötta gången upp till hans hus. Det var stort, vitt och det syntes att han inte hade gjort detta själv. På första försöket fick jag upp ytterdörren och jag hörde honom sluddra något ohörbart medan jag stängde dörren bakom mig och stötte lätt till honom för att guida mig igen det stora huset.

”All the way up.” konstaterade han och jag kollade mot trappan och suckade tyst för mig själv. Min kropp var sönder körd redan nu. Jag kikade in genom en dörr och fick syn på en soffa i det stora vardagsrummet. Det fick duga, jag tänkte inte ta mig upp för trapporna med en halvdöd kille på ryggen. Jag hjälpte honom av med sina skor och jacka innan jag lade honom ner på soffan och en kudde under hans huvud. Mina ögon skannade runt det stora vardagsrummet med en gigantisk teve skärm på väggen med mängder utav spelkonsoller under till. Jag försökte kreativt leta efter något att lägga över honom, och hittade en filt över ett ryggstöd på en stol i hörnet. Filten slöt om hans långa kropp och jag gick ut till hallen där jag slängt min väska på golvet och tog fram hans tröja och lade den på fåtöljens rygg innan jag slängde ett sista öga på Harry som låg i soffan och sov. Några lockar hade fallit över hans panna och ramade in hans ansikte. De fylliga rosa läpparna var särade och små suckar kom ut. Jag började röra mig men hoppade till när en stor hand tog tag i min ena handled och hindrade mig från att fortsätta går.

”Stay.” mumlade han med tjock, hes röst och kollade med dimmig blick upp på mig. Jag bet mig tveksamt i läppen innan jag tog fram mobilen ur jackan som jag fortfarande hade på mig.

To: Mum

"Hemma om fem."

Jag satte mig ner i fåtöljen och han log nöjt medan jag lutade mitt huvud i händerna och hans ögonlock blev allt tyngre trots han försökte kämpa emot för att se så jag var kvar. Vilket jag tyckte var ytterst lustigt. Vi var främlingar... Inget annat, enda anledningen till varför jag var här var för att på något sätt brydde jag mig om den fulla killen som låg i den svarta skinnsoffan och försökte kämpa mot sömnen. Snart kom lätta snarkningar från honom och jag insåg att det var min stickreplik för att ta mig ut här ifrån.

+15 Kommentarer till nästa del! ;)

Förlåt för att ni har fått vänta! Men nu är det äntligen lov så det jag kan ägna mig lite mer åt att skriva. Glöm inte bort att rösta i pollen högst upp i menyn! :) 

”Oh, my god! Izz!” utbrast Jonna som sprang fram de sista metrarna till min fast frusna kropp. Jag kände paniken krypa upp inom mig utav doften av alkohol och jag började knäppa upp min jacka. ”Vad gör du?”

”Jag kan inte! Snälla hjälpt mig av med den!” mimade jag men jag förstod att hon inte fattade utan hon tog bara emot kappan med en förvirrad blick och jag försökte sätta upp håret i en knut på huvudet för att få bort den obehagliga känslan. Doften utav tequila var över hela mig och jag kände att den iskalla vinden gjorde att jag fick gåshud över hela min kropp. Men vinden gjorde även att doften försvann en aning.

”Oh, my god! I'm so sorry! My friend is a douch and tried to do some silly freaking moves and stumbled forward and...” jag vände mig om för att se en tjej med blont långt hår och blåa ögon stå framför mig. Jag skakade på huvudet som att det inte var något.

”Izz, let's go.” sa Jonna som tog tag i min arm. Jag vände mig om och nickade mot henne.

”Hey, I am so sorry...” hördes en mörk raspig röst med en rätt udda accent. Jag vände mig om och såg en väldigt lång kille med mörkt lockigt hår och.... gröna ögon. Dom stirrade rakt på mig och jag kunde inte slita min blick ifrån de där vackra ögonen som var fulla av oro men ändrade uttryck till lätt förvånade. Jag bröt snabbt ögonkontakten då jag lade märke till att Jonna börja stamma.

”I-I'm... m...oh, my...” hon kom inte längre för hennes haka var snart nere vid trottoarkanten och jag kollade på den blonda tjejen och den långa killen. Jag kände igen honom från någonstans men kunde inte sätta fingret på vart. Vi alla tre stod och kollade på Jonna då hon försökte ta sig samma. ”Big fan.” sa hon sedan och harklade sig och låtsades vara proffsig och sträckte fram handen för att skaka hans. Jag kollade från tjejen till killen och jag antog att de var ett par. De passade bra ihop.

”Harry, you're such a douchbag! Help the girl, she's freezing.” sa den blonda tjejen och stötte i sin armbåge in i Harrys sida för att han skulle sluta stirra på mig. Det var då jag pusslade ihop allt, han var Harry i One Direction.

”Oh.” var allt som föll ur hans mun och började ta av sig sin tjocktröja men jag skakade direkt på huvudet och backade ett steg när han erbjöd mig den.

”No, thanks.” mimade jag.

”Excuse me?” sa den blonda tjejen som kisade lite precis som hon hade missat något. Jag kollade över på Jonna för att se om hon hade återhämtat sig och jag höjde på ögonbrynen.

”Oh, she can't...” sa hon tveksamt precis som hon undrade över varför hon förklarade detta för ett par totala främlingar. ”...I mean, it's alright, the car is just around the corner anyway.” ljög hon istället och jag kollade på Harry som den blonda tjejen så ilsket uttalat hans namn. Jag kunde inte slita ögonen ifrån honom precis som om det var något som välkomnade mig. Hans ögon kollade nyfiket på mig och lade sedan sin tjocktröja över mina axlar trots mina protester innan han sträckte fram handen. Tröjan doftade någon slags killparfym, jag gillade hur den speciella doften tog över mina sinnen. ”I'm Harry.” jag lade namnet på minnet men kunde inte säga mitt namn tillbaka utan drog lite på läpparna. ”... and this is Felicia.”

”I can introduce myself, silly boy.” sa hon och suckade. ”I'm Felicia.” sa hon och sträckte fram handen till oss båda och jag tog den.

”Nice to meet you but... Me and my sister needs to get her dry before she catches a cold.” konstaterade Jonna och tog mig under armen. ”Oh, and could you sign this?” frågade hon med en pipig röst och drog fram mitt block och slog upp en sida och gav Harry pennan. Han tog inte emot den direkt utan kollade på mig och han lade märke till mina skakande tänder. Harrys ansikte blev förvandlades i ett snett leende innan han tog emot pennan. Jag började ta av hans tröja efter att ha andats in en gång till men han tog tag i min handled och det gick en stöt genom min kropp.

”Keep it, it suites you better than on me anyway.” konstaterade han och log mot mig så ett par smilgropar dök upp. Jag log lite tveksamt och han nickade uppmuntrande.

”Okay, well. It was really nice to meet you, but we should go.” konstaterade Jonna och Harry sa ännu en gång förlåt innan vi gick tillbaka mot restaurangen där mamma och Rick stod och kollade med stora ögon när deras stumma flicka kom tillbaka och doftade killparfym och alkohol. Jonna försökte desperat förklara hur det gick till under bilfärden hem. Det var ju inte så att de var ovana vid att jag kom hem onykter men att komma tillbaka spik nykter och doftade som en exotisk drink, det var något nytt. Jag vek ihop tröjan och lade den i min fåtölj innan jag tog mig in i duschen när vi kom hem. Mina tankar for tillbaka till Harrys ögon och hur han hade kollat på mig. Hans sätt att kolla på mig var något nytt för mig och inget jag hade förväntat mig.
”Izz?” jag hörde en lätt knackning på dörren innan den öppnades och jag kikade ut och såg Jonna i dörröppningen med min lilla anteckningsbok jag fått. ”Du vet att Harry freaking Styles skrev i denna va?” jag höjde bara ointresserat på ögonbrynen och kollade på henne tills hon fortsatte. ”Jag trodde att jag bara skulle få en signatur men han skrev en mening som jag inte direkt tror är till mig...” Hon stängde dörren och räckte fram blocket men jag höll upp ett finger som sade åt henne att jag bara skulle skölja ur håret en sista gång innan jag skulle läsa. Hon väntade tålmodigt på toalettstolen då jag kom ut ur duschen insvept i en handduk och gjort en turban för håret. Jag tog boken ur hennes grepp och kollade ner på den uppslagna sidan. Harrys signatur var stor och täckte nästan halva sidan men längre ner fick jag syn på ett litet meddelande.

I'd love for you to have a reason to use this number... ;)

Ett nummer stod under till och jag stirrade på sidan. Jag antog att han menade att han gärna ville ha tillbaka tröjan och jag hade faktiskt själv funderat över hur jag skulle lämna tillbaka den. Mina tankar hade gått direkt till Jonna som kunde gå på ett meet and greet eller något sånt för att lämna tillbaka den. Men när jag stirrade ner på numret var jag förvirrad och jag tror det syntes.

”Du vet hur man använder ett nummer va?” började Jonna retligt. ”Du tar upp din mobil och skriver ett meddelande och skriver in de där siffrorna och vips, så har någon tagit emot ditt meddelande.” Jag himlade bara med ögonen innan jag slängde boken i knäet på henne och tog mig in i mitt rum igen där jag bytte om till min pyjamas som bestod utav ett rosa linne och gråa hotpants. ”Ska du inte använda det?!” utbrast hon och följde med mig in i mitt rum. Jag skakade på huvudet som ett tecken på att jag tyckte hon var löjlig och att jag inte alls skulle ringa honom. ”Hör du dåligt? Det är Harry Styles från One Direction! Världs känd och snygg och han ger dig, hans nummer för att du ska smsa honom och du skiter i det?!” hon lätt ytterst upprörd ut och jag svängde runt och drog åt mig anteckningsboken och pennan.

”Jag kunde fan inte bry mig mindre om han så var Englands drottning!”

”Du måste ärligt talat vara vrickad i huvudet!”

”STICK!”

”AAAAH!” skrek hon och stampade ut från mitt rum och drog igen dörren efter sig. Jag slog åter igen upp sidan med hans handstil och kände över bucklorna det blivit när han hade tryckt lite för hårt med pennan. Min blick gick över till tröjan som låg fint ihop vikt på fåtöljen innan jag återgick till anteckningsboken. Varför hoppades han på att jag hade en anledning till att använda hans nummer? Det var nog den sämsta raggningstaktiken jag någonsin sett och han skulle säkerligen hoppas på att jag var som alla andra och använda numret inom de närmsta tolv timmarna. Men där hade han fel, åtminstone hoppades jag på att han skulle ha fel. Jag lade försiktigt ner boken på nattduksbordet innan jag gick över till fåtöljen och kollade en gång oroligt på dörren innan jag tog upp den svarta tröjan han så enkelt hade tagit av sig och dragit runt mina axlar. Tveksamt tog jag upp den och tog den långsamt mot mitt ansikte och jag andades in en gång. Samma härliga killparfym och den där speciella doften jag aldrig känt innan satt kvar i tröjan och spred sig upp genom min näsa. Snart rycktes jag ur min trans och lade snabbt ner tröjan så som jag hade lagt den innan jag snabbt och bestämt gick över golvet och hoppade ner under täcket.

”Vad håller du på med?” mimade jag och slog lätt till mitt huvud med handflatan. Men jag kunde inte låtsas att ignorera vad som hänt när han hade rört vid mig. Stöten hade gått från hans extremt stora hand, in i min arm och slutat nere i tårna. Hade han också känt det? Jag kunde inte gissa och jag var alldeles för trött för att ens bry mig. Mina fingrar nådde lampknappen och jag släkte ner rummet så det blev helt mörkt. Det enda som lös var min väckarklocka där de digitala siffrorna talade om att klockan var tolv. Han hade säkert redan glömt bort mig, tjejen som han råkade slänga ner sin drink på. Det skulle aldrig fungera mellan oss ändå... Jag kunde inte ens säga hans namn och det störde mig att jag hade varit så beroende av Jonna. Känslan av vädelöshet kom över mig och jag rullade ihop mig till en liten boll och försökte stänga ute de vandrande tankarna som konstant invaderade mitt huvud. Jag bytte position och stirrade istället rakt upp i taket och försökte göra figurer utav skuggorna bara för att sysselsätta mig med något. Det var då jag insåg vad jag behövde, något jag inte gjort på två veckor. När jag vaknar i morgon vet jag exakt hur jag ska göra mig av med min obehagliga känsla av att vara värdelös. 

+15 Kommentarer till nästa del! ;)

”Mindy! Don't you dare get into that car!” Vi hörde Carter ryta åt sin flickvän och och hennes blonda hår flög i vinden då hon svängde hastigt om.

”You don't own me, Carter!” sluddrade hon rytandes tillbaka.

”You're all wasted! Who is going to drive!?”

”I am!” sa jag och fnittrade till. ”I'm not that wasted, I just took...” jag började räkna ciderflaskorna jag hållit i under kvällen och jag insåg att det blev några stycken.

”Yeah, right. As if the redhead even can walk straight!”

”Hey!” utbrast jag förolämpat. ”Come on, Mindy. He's a douchbag.”

”Slut!” skrek Carter och jag svängde arg om.
”What did you call me!?” fräste jag. ”You are the only cheap thing around here!”

”No, I'm not.” sa han och fnös till.

”Okay, I was wrong. You're for free. Sorry, Carter I forgot that everything about you is for free when you just ask for it!” Jag drog ner min kjol som hade börjat kasa upp för mina lår då jag gick fram och tillbaka för att skälla ut Carter som nu var tyst och stirrade stint på mig. Jag hade kommit på honom med en annan tjej för någon vecka sedan och han hade bett mig att hålla tyst. Vi har känt varandra sedan vi gick på mellan stadiet tillsammans men vi hade glidit i sär, och när jag såg honom så förkrossad när jag såg honom utbyta saliv med någon annan fick han mig att lova att inte berätta. Speciellt inte för Mindy, som hade varit tillsammans med honom i ett och ett halvt år. Jag visste att jag skulle vinna detta bråket med honom, och någonstans där inne visste han det också om han inte ville att hans flickvän skulle bli hans ex dom närmaste minuterna.

”Come on, girls. Let's get out of here.” konstaterade Cece.

”I'll drive!” utbrast jag glatt och Cece slängde sina bilnycklar till mig.

”Just be carefull.” sa Cece roat och log mot mig innan hon hoppade in i passagerarsätet och jag i förarsätet medan Mindy och Lauren satte sig i baksätet skrattandes.

”Burned!” utbrast Lauren. ”What do you have on him that made him stay quiet?”

”Nothing, I guess he just...” började jag ljuga med ett leende på läpparna som avslöjade att det fanns mer till historien. ”... I think he just is tired of the fighting.”

Jag satte mig käpprätt rakt upp i sängen och kollade mig skrämt omkring. Jonna satt på andra sidan av sängen med benen under henne och kollade på mig. Mina ögon var uppspärrade utav rädsla och jag kände att hela jag var svettig efter drömmen.

”Du skrek. Så jag kom in för att väcka dig.” viskade nästan Jonna fram och kollade på mig. ”Vad drömde du?” en liten nyfiken ton kom fram i hennes röst och kollade sig omkring. Hon fick syn på mina väskor som låg på golvet och hon gick fram till en utav dom och började rota. När hon inte hittade det hon sökte i den, gick hon över till nästa. Hon kom snart tillbaka till sängen med blocket och pennan och tände min sänglampa innan hon räckte fram sakerna till mig. Jag kollade tveksamt på henne innan jag kollade ner på ett vitt papper och började skriva.

”Vem var det som körde bilen?” skrev jag och hoppades att jag inte visste svaret. Hon kollade upp på mig och hade hoppats på att läsa svaret på hennes fråga, inte en ny fråga. Jag höjde mina ögonbryn då jag väntade på ett svar och jag såg på henne att hon velade mellan att ljuga eller att säga sanningen. ”Jonna!” mimade jag och stirrade på henne tills och suckade.

”Du drömde om olyckan?” hon kollade tveksamt på mig och jag nickade. ”Svaret på din fråga är ja, det var du.” Tystnaden föll över oss och jag försökte att hålla ihop mig själv. Jag var anledningen till att dom dog. ”Men det var inte ditt fel att ni hamna i olyckan.” Jonna avbröt tystnaden och jag kollade tvivelaktigt på henne. ”Personen i andra bilen körde alldeles för fort på halt väglag och körde över på er sida. Du slog i halsen i ratten.” och kollade ner på täcket och suckade. ”Mamma hämtar oss om en och en halvtimme, jag har lagt fram ett par svarta jeans och en topp, tillsammans med ett par skor på din fåtölj.” jag nickade och tog mig ur sängen för att gå till badrummet men innan jag kunde stänga dörren så hördes Jonnas röst. ”Tror du att du får tillbaka rösten?” Allt jag kunde göra var att rycka på axlarna. ”Tror du vi måste lära oss teckenspråk?” Jag skakade snabbt på huvudet. Jag tänkte inte lära mig teckenspråk! Duschen var riktigt skön och jag fick även tillfälle till att även kolla över mina stygn som sköterskan sagt åt mig att täcka den kommande veckan innan jag hoppade in i duschen. Jag tror nog det var något utav det äckligaste jag gjort på mig själv innan och det var att rengöra stygnen som skulle försvinna utav sig själva. Det tog cirka tjugo minuter att duscha och snart gick jag ut och hittade ett par svarta stuprörs jeans och en fin topp till. Jonna hade valt ut ett par stövletter till outfiten och jag tog på mig allt innan jag fönade håret och sminkade mig.

”Izz! Mamma är här!” hörde jag nerifrån och jag kollade mig en sista gång i spegeln och lade mitt rätt så långa rödbruna hår över högra axeln innan jag gick ut från badrummet och tog mig ner till hallen. Jag slängde på mig kappa och låste sedan dörren efter mig och hoppade in i bilen där mamma och Jonna satt och väntade.

”Vad fin du är, Isabella.” sa mamma och log mot mig då jag grimaserade över att jag hade råkat sätta mig för snabbt. ”Gör det ont?” Jag nickade och hon kollade oroligt på mig. ”Detta varar bara i två timmar sedan får du hem och vila.” försäkrade hon mig och jag nickade igen innan jag suckade djupt och såg att vi kom ut i trafiken som var på väg in i centrala London. Jag kom och tänka på något som jag glömt och fråga, jag petade på Jonna som vände sig mot mig.

”Papper.” mimade jag och hon höll upp sitt pekfinger mot mig så jag skulle stanna upp ett tag och hon började rota i sin väska. Hon tog fram en liten noteringsbok med mitt namn på och penna.

”Den är din. Jag köpte den i den där söta lilla butiken på fyrtiofemte gatan och eftersom det stod ditt namn på så var jag bara tvungen att köpa den. Se den som en välkommen hem present.” förklarade hon medan jag började skriva ner det jag skulle fråga.

”Vilken dag är det idag?”

”Lördag.” svarade hon och kollade sedan tillbaka ut genom fönstret. Det förklarade trafiken vid denna tiden på kvällen. Snart såg jag folkmassor vara samlade runt alla restaurangerna och jag hoppades verkligen att mamma hade reserverat ett bord.

Mamma parkerade på en tvärgata och vi mötte upp Rick utanför den lilla restaurangen som hette Le Petit. Det var en liten fransk restaurang som var min favorit för de hade så härlig mat och belysningen var låg och romantisk. En dag skulle jag ta hit min pojkvän om han inte redan varit här. Den var inte alls lika befolkad som dom andra stora restaurangerna men det var också en del utav charmen. Vi hamnade längre bak runt ett rektangulärt bord och Jonna satt bredvid mig medan Rick och mamma tog varsin stol mitt emot oss.

”What would you like to drink, sir?” frågade servitören han var ung och sneglade mot mig och Jonna och jag log lite mot honom innan han återgick till Rick.

”A bottle of water, some champagne for us, and for you two, a coke and a cider?” han kollade frågande på mig och jag skakade på huvudet. ”Two cokes?” jag nickade och han upprepade ordern igen innan servitören gav oss menyerna och gick sedan där ifrån. Jag skulle aldrig dricka igen. Det var det som hade satt mig i denna situationen så jag inte ens kunde prata själv. Jag satt sammanbitet och log, nickade och skakade på huvudet när jag skulle men jag skickade små sms till Jonna under bordet så hon kunde säga de små saker jag ville ha sagt fast utan att hon skulle säga att det egentligen var mina meningar som föll ur hennes mun. Jag försökte njuta av maten jag normalt sätt skulle älska men jag kunde inte fokusera mer på det utan tänkte bara hur jobbig denna middagen var medan jag hörde Rick och mamma prata om vår resa i sommar och hur hur glada över att jag var här med dom. De kom in på skolan och jag tog fram min lilla bok som Jonna gett mig och började skriva.

”I want to stay in my class. I don't want to be treated like a disabled person.”

”Are you sure about that?” frågade mamma tveksamt och kollade på mig.

”YES!” skrev jag och hon nickade förstående.

”Okay, but you have to be in group therapy at least.” konstaterade hon och jag höjde på ögonbrynen i chock.

”NO!” mimade jag och hon såg tveksamt på mig.

”Yes, you have to, you need somebody to talk to that's not in the family.” jag bara skakade på huvudet åt hennes mening som bara kom ur hennes mun utan att se att jag inte ville. Jag kollade desperat på Rick som kollade på mig och ryckte på axlarna som om han inte hade något att säga till om. Min blick flög över på Jonna som satt bredvid mig och kollade ner på sin snart tomma tallrik och vägrade ge mig en blick. Mina tänder bet samman då jag vände mig ner mot blocket igen.

”I need some air. Excuse... Or do I need someone to walk for me?” Jonna hjälpte mig upp innan jag tog mig ut genom restaurangen utan att vända mig om, och började gå längs trottoaren ner mot centrum. Det var en stor bar längre fram med balkong utåt gatan där folk stod lutade över räcket och drack sina drinkar medan de skrattade och pratade. Jag kunde inte fatta att min mamma var så kort synt så hon inte insåg att jag inte behövde terapi utan jag behövde tid att smälta allt.

”Izz!” hörde jag bakom mig just i den stunden jag kom precis framför baren med den stora balkongen och jag svängde om för att se Jonna springa ikapp.

”No!” hörde jag uppifrån och just då jag kollade upp för att se vad som pågick där uppe föll något blött över mig och dränkte ner min kappa, skorna och mitt hår. ”Look what you did, you jerk! Go down and apologize!” hörde jag ovanför mig där jag stod på trottoaren som fast frusen då jag kände alkoholen rinna ner över min panna och in genom mina kläder. Mysigt!

+15 Kommentarer till nästa del! :)

Tack till er alla som gjorde att det blev rekord igår! 139 unika besökare! 139 pussar på er alla! ;*

Jag kollade mig i spegeln som satt inne på toaletten. Min långärmade tröja med numret 64 på försökte leva sitt egna liv och jag rättade till den så gott jag kunde. Jeansen verkade vara lite väl tighta i jämförelse med vad dom borde vara. Antar väll att jag hade gått upp lite i vikt efter att ha legat här i ett okänt antal veckor. Ingen hade berättat hur svårt skadad jag har varit, utan det enda jag fått reda på är att jag tydligen var stum. Men synen av stygnen jag hade vid revbenen och baksidan av huvudet antog jag att det var rätt allvarligt. Jag kände mig som vanligt dock, förutom att jag inte kunde prata. Det var konstigt och jag hade ångest över att inte kunna säga vad jag tänker på. Sköterskan hade sagt att det skulle kunna finnas ett sätt att reparera mina stämband men i så fall skulle jag bli tvungen att göra en operation när jag är helt frisk igen. Dock utelämnade hon att det fanns åttio procents risk att jag skulle dö utav blodförlust först, något som hon kommenterade till mamma när dom trodde att jag inte hörde. Det var en utav fördelarna att om man inte kunde prata så lyssnade man mer uppmärksamt på allt annat omkring. Jag vände mig på sidan för att kolla min mage och jag såg att det putade ut mer än vad det borde göra och suckade tungt innan jag drog ner tröjan åter igen. Tillsist bestämde mig för att en slarvig fläta av mitt vågiga ljusbruna hår och lade på lite maskara på ögonfransarna så att de ramade in mina mossgröna ögon perfekt. Min nästintill vita ton på huden gjorde att jag mådde mig sämre än vad jag egentligen var. Det är säkerligen dom där jobbiga tråkiga lysrören som ger intrycket av att jag inte haft sol på över ett år.

”Izz! Vi måste gå nu!” ropade en igenkännlig röst på andra sidan dörren. Det fanns bara en person på hela jorden som kallade mig Izz, Jonna. Hennes röst lät desperat över att ta sig här ifrån så fort som möjligt. Med glädje hade jag hoppat upp i morse trots att jag inte alls hade fått tillräckligt med sömn. Mina tankar gick ständigt tillbaka till mina kompisar som egentligen borde stå här tillsammans med mig. Vi borde vetat bättre än att köra med sprit i kroppen, vi hade lovat varandra att inte göra något dumt och hindra varandra från att göra något som vi skulle få ångra. Men jag antar att med alkohol som pumpade runt i blodet så kunde även den regeln slippa förbi utan att bli upptäckt utav hjärnan. ”Izz! Jag får kalla kårar utav detta stället!”

”Jag kommer!” skrek jag men det kom bara ut ett konstigt litet pip ljud. Just det, ingen röst... Jag suckade och öppnade dörren, tog mina grejer och gick ut till en rätt så lättad Jonna. Hon hjälpte med glädje till att ta en utav mina väskor och ledde mig ut till Rick som stod vid receptionen och väntade på oss.

”Everything is done here, let's go home.” sa han och log mot mig när jag stapplade fram. Jag var fortfarande öm i hela kroppen trots en veckas vila. Bilresan hem tog inte mer än en kvart och jag ville så gärna sjunga med till en låt som spelades på radion men jag blev bara deprimerad om jag försökte öppna munnen så jag bestämde mig för att inte ens försöka. Rick och Jonna pratade fram och tillbaka om någon välkommen hem middag vi skulle ha ikväll. Men jag antog redan att det skulle betyda att gå ut på restaurang för mammas matlagning, var inte den bästa. Och det är en underdrift! ”Be ready at six and your mum will be picking you guy up. What do you think about that, Isabella?” Wow, dom frågar för första gången på hela bilresan hem vad lilla jag tycker. Jag rynkade bara pannan som svar. Vad skulle jag annars göra? ”It won't be anything huge, just to celebrate that you are alive.” jag suckade men nickade tillslut innan jag tog mig ur bilen med hjälp utav Jonna. Stygnen vid revbenen skulle vara en plåga har jag insett. Att sätta sig ner var rena utmaningen och att resa sig upp var inget bättre. Jonna sprang framför mig med ena väskan och satte ner den då hon tog fram sina nycklar. Hennes hår nådde ner till axlarna och hennes klänning passade inte alls in under denna årstiden. Januari var inte den bästa månaden att ha en klänning på, men jag antog väll att hennes tights höll henne någorlunda varm om benen. Hon fick tillslut upp dörren till våran villa som vi bodde i. Vi hade flyttat hit, till utkanten av London, då mamma träffade Rick. Vilket var ett tag sedan nu men jag kommer ihåg första gången jag såg huset och jag rynkade på näsan när jag såg utsidan. Men insidan var helt renoverad. Jag tog mig in i den lagom stora hallen och slängde väskan på golvet innan jag drog av mig min jacka och skorna.

”Välkommen hem.” mumlade Jonna innan hon försvann in i köket. Jag suckade och tog mina väskor upp för trappan till ovanvåningen. Medan jag gick över det mörka ekgolvet tog jag in miljön jag så längtat efter de senaste tjugofyra timmarna. Nu ville jag bara att allt skulle bli som vanligt. Jag öppnade dörren till mitt rum och allt såg ut precis som jag hade lämnat det. Plattången slarvigt lagd på golvet för att svalna, ett antal klänningar på min dubbelsängen som var potentiella val till en fest, men annars var det rent och fint. Jag gillade att ha det rent i mitt rum och inte allt för stökigt. Men när jag såg klänningarna på sängen släppte jag väskorna med en duns och skyndade fram för att slänga in dom i min hyfsat stora garderob. Jag tog tag i plattången och gömde ner den i understa lådan på min byrå. Bara synen utav att se de sakerna mina döda kompisar hållit i för en vecka sedan fick mig att må illa. Jag tryckte på power knappen på min macbook som låg på mitt skrivbord som bestod utav metallben och en glasskiva. Uppe på fanns det ett skrivbordsunderlägg av skin, en billig IKEA lampa och min skolalmenacka. Jag slog in lösenordet och en bild på mina kompisar och jag från i somras dök upp på skärmen. Att vara hemma skulle vara svårare än vad jag trott, vart jag än vänder mig så hade jag minnen av dom. Jag suckade och ändrade en bild på en ros som det rök om, något abstrakt som jag inte kunde koppla till något minne. En grimas gick över mitt ansikte då jag kände en ilande smärta över mitt huvud och jag antog att de kunde ha något att göra med stygnen jag hade där bak. Mina fingrar knappade in facebook som första destinationen och hade hoppats på tillräckligt många kommentarer så jag kunde sysselsätta mig i några timmar. Mitt hjärta sjönk när jag såg att jag inte fått en enda kommentar på min vägg... Är det ens någon som saknat mig?

”De har gått vidare, Izz.” hörde jag bakom mig och jag vände mig inte om utan kollade på de irriterande notiserna jag fått utav mina vänner förra veckan. Snabbt fällde jag ihop datorn och stirrade rakt fram tills Jonna kom fram med en huvudverkstablett och ett glas vatten. Jag tog den tacksamt och svalde den snabbt för att få mitt huvud att sluta dunka. ”Du borde vila. Jag kan fixa fram något snabbt åt dig att ha på dig ikväll om du vill under tiden du sover.” hon lät nästan för snäll och jag kollade mystiskt upp mot henne där hon stod och knappade på sin iPhone med ett One Direction skal på. Hon hade väll varit en utav de där nördarna sedan de kom på X factor för något år sedan. Hela hennes rum var fullt med posters som hon hade tiggt sig till av bion i centrala London. Men hela familjen lät henne hållas, mamma tyckte bara det var gulligt att hon hade en crush på den blonda. Jag tyckte inte det var speciellt hälsosamt för henne men jag hade inte mage att säga till henne. Mina händer drog åt sig skolalmenackan och en penna för att börja skriva en fråga till henne.

”Är det verkligen ingen som har en frågat om mig?” läste hon och jag kände min ynklig när hon kollade ner på mig där jag satt på datorstolen. ”Izz, de sa bara hej till dig för att du var med Cece. Nu när hon inte finns längre...” hon såg tveksamt på mig. ”... nej, det är ingen som har frågat om dig.” sa hon tillsist och kollade oroligt mot mig innan hon lade ner sin mobil i bakfickan och hjälpte mig upp ur stolen. Hon ledde mig över till sängen, vilket var onödigt och hjälpte mig ner under täcket efter jag hade tagit av mig min tjocktröja, jeans och strumpor. Jag hatade att sova med byxor och strumpor på mig, jag kände mig alltid så innestängd. ”Sov, jag väcker dig en timme innan så du hinner göra dig i ordning.” sa hon och rullade ner för de två stora fönstren som räckte från tak till golv på varsin sida av min säng. Rummet blev mörkt när hon stängde dörren efter sig men jag låg klar vaken och kollade upp i det vita taket. Man såg små siluetter av möblerna runt om i rummet och en strimma ljus kom ut från badrummet som satt ihop mellan mitt och Jonnas rum. Bokhyllan med mina böcker i var som en enda stor mörk röra och jag vågade inte kolla på fotoramarna som stod uppradade för även om jag inte såg själva bilden, visste jag exakt vilken bild som var i vilken ram. Jag slöt mina ögon och ännu en tår rann ner för min kind och det var som startskottet utav min gråtattack som jag inte ville släppa lös på sjukhuset eller framför Jonna. Hela min kropp skakade utav hulkningarna jag fick fram men hur mycket jag än försökte skrika och göra ljud kom det bara ut en och en annan suck och några stön som egentligen skulle varit ett 'fan' eller 'helvetes jävla skit'. Jag snörvlade och försökte få luft men jag fick börja andas med munnen. Var jag så osynlig utan mina kompisar så att ingen brydde sig om jag dog? Panikattacken kom över mig åter igen och jag hade svårt att ligga kvar under täcket utan slet av det för att få luft för det kändes som att jag skulle kvävas vilken sekund som helst. Jag brydde mig inte om mitt smink utan gnuggade mig i ögonen för att få mina ögon att sluta producera med tårar som inte var lönt för det skulle inte hjälpa. Mina läppar särades en aning för att få in luft och jag försökte lugnt och metodiskt andas för att kunna lugna ner mig. Jag lade mig smärtsamt i fosterställning och drog upp benen till magen vilket gjorde ondare än vad det borde göra. Jag slöt mina ögon hårt och försökte låta bli att tänka på att jag inte kunde skrika ut min ilska, att mina kompisar var döda, att jag var död för hela skolan, att hur mycket jag än grät skulle jag inte få tillbaka mitt gamla liv.

Jag var ensam. Ensam att fortsätta leva.

+12 Kommentarer till nästa del! ;)