”I don't like this.” viskade jag till Danielle då vi kommit in i den stora banken. Folk pratade lågmält med varandra, rummet var fyllt utav sorl och oroligt kollade jag upp på Danielle. Hon fick aldrig en chans att svara då en kostym klädd kvinna ställde sig framför oss och synade oss med en äcklad blick.

”How may I help you?” frågade hon och Danielle knuffade till mig för att jag skulle vakna till liv.

”Ehum... Well, I think I've got something here that belongs to me?” föreslog jag och kvinnan höjde irriterat på ögonbrynen.

”A safe-deposit box?” föreslog hon och stampade otåligt med foten.

”Yes.” svarade Danielle snabbt då inte jag fick fram några ord och jag räckte fram sista sidan av dagboken till den irriterade kvinna, hon drog bak några strån av hennes hår som hade slitis från den strama knuten, hon satte på sig ett par glasögon på nästippen och såg ner på numret. Snart kollade hon upp på mig och brast ut i skratt, alla runt omkring oss som hade pratat med låga röster avbröts och kollade på oss. Jag sjönk ihop ytterligare några centimeter då jag helst ville att en fallucka skulle sluka upp mig. Snart samlade sig kvinnan och räckte tillbaka boken till mig, hon höjde på ena ögonbrynet och rynkade på näsan. Människorna återgick till sitt lågmälda sorl och låtsades inte som att vi fanns.

”This is some sort of joke?” frågade hon med avsmak. Danielle sneglade på mig, jag skakade nästan osynligt på huvudet som ett tecken på att jag fattade inte heller vad som pågick framför oss.

”Excuse me?” frågade jag förvirrat och kollade på kvinnan med en allvarlig blick. Hon tog av sig sina glasögon och gav oss en road blick som snart blev stel då och kollade mellan mig och Danielle.

”It is not?” stammade hon fram, jag skakade på huvudet och drog ihop ögonbrynen.

”My mother gave this to me before she and my father died.” förklarade jag tveksamt.

”Give me your ID and I'll be right back.” sa hon strängt och pekade på ett par stolar vi kunde slå oss ner på. När hon tagit våra ID och försvann utom synhåll, satte vi oss stelt ner på stolarna.

”This is scary.” viskade Danielle lågt och jag nickade.

”Why did she laugh?” frågade jag med lika låg röst som Danielle.

”I don't know, it seemd like she was in chock when she saw the numbers.” fortsatte hon och jag nickade igen. En gammal gubbe nickade mot oss innan han gick ut, vi båda log mot honom. Snart återgick vi till vårt viskande.

”I hope the paparazzi won't find us here, you and Niall are big news all over the internet.” mumlade Danielle medan hon drog fram sin mobil för att kolla sin twitter.

”We are?” frågade jag förvirrat.

”Don't you have twitter?” frågade hon och höjde ögonbrynen, jag skakade på huvudet.

”I've never had any friends so what's the point?”

”Now, you do. And after this we are going back to your place to get you one. You need to keep up if you are going to live this life...” hon blev avbruten utav att kvinnan kom tillbaka, hon praktiskt taget sprang efter den bred axlade mannen som gick med snabba, raka steg mot oss. Genast reste vi oss upp för att möta mannen som var flintskallig, han var väldigt lång och välbyggd.

”What can I do for you, ladies?” frågade han högtidligt. Jag försökte dra historien igen medan kvinnan gav tillbaka våra ID kort, jag visade honom sista sidan och han kollade upp på mig. ”Mrs. Callaway!” ropade han bakom sig med sträng röst.

”Yes, sir.” sa kvinnan skakigt.

”Take these ladies to the twentyone fortyeight room, now.”

”B-But, s-sir, that room is only for the...” stammade Mrs Callaway.

”I know that, Mrs. Callaway. I don't care, take them there and I'll be right with you.” han marscherade iväg och satte oss i händerna på Mrs. Callaway som visade oss vägen till rummet som tydligen skulle ha någon stor betydelse. Jag höll hårt i Danielles hand då vi gick igenom en dörr som ledde oss bakom där antagligen personalen endast fick vistas, vi tog hissen enda upp till toppen av byggnaden, och började snart gå ner för en lång korridor med mängder av olika mörka dörrar. Vi stannade utanför en dörr som hade numret tjugoett fyrtioåtta ingraverat på en guldskylt som var uppspikad på dörren. Mrs Callaway tog fram sin nyckelknippa och låste upp dörren till ett helt mörklagt, hon gick före oss in och tände lyset till en stor konferens sal.

”Have a seat.” sa hon kort men betydligt mycket vänligare nu än vad hon var innan. Jag höll fortfarande krampaktigt i Danielles hand då vi satte oss ner på ena sidan av det väldigt långa bordet, med minst femtio stolar runt omkring. Mrs Callaway gick fram till de mörkgröna gardinerna och drog bort dem från de stora fönsterna som nådde från tak till golv. Man såg tydligt damm som flög i luften genom förmiddags solljuset, den nya ljuskällan fick rummet att se mycket modernare ut än innan.

”Do you think I should call Liam for help?” frågade Danielle oroligt medan vi följde Mrs. Callaway med ögonen, hon försvann snart ut genom dörren och lämnade oss ensamma.

”Not yet. But have him on speed dial.” sa jag allvarligt och hon nickade. Jag kände att vi båda hoppade till då dörren slog upp och den flintskalliga mannen gick fram till oss med ett leende på läpparna. Efter honom kom det in en yngre tjej med mappar som hon placerade framför oss innan hon försvann snabbt igen, en annan yngre kille kom in med en liten silvervagn och erbjöd oss kaffe. Danielle sa genast ja och hon gav mig en menade blick om att jag skulle vara artig.

”Can I have some tea?” frågade jag snällt, Danielle körde en armbåge i sidan på mig och ett ”please” hoppade ur mig som på beställning.

”Of course.” sa den yngre killen och gav mig en kopp med varmt te. ”Do you need something, sir?” frågade han flintskalliga som fortfarande inte riktigt hade presenterat sig hade satt sig ner framför oss på andra sidan bordet, han skakade bara på huvudet och lyfte sitt vattenglas som han hade. Snart rullade den lilla silvervagnen ut och dörren stängdes bakom honom. Våra ögon var nu endast på mannen framför oss som knäppte händerna över en utav de första filerna.

”Okay, so first, I am Logan Connor, the ceo for London banking.” han sträckte fram handen, hans handslag var fast och det kändes nästan som att han skulle bryta min hand innan han släppte den. ”Miss, Zeaper. Are you aware of that you are requesting access to one of our biggest account in great britain?”

”Excuse me?” sa jag häpet och Danielle satte sitt kaffe i halsen. Jag försökte hjälpa henne att få tillbaka andan och Logan lät oss lugna oss innan han fortsatte.

”The heritage is about twelve numbers long and it's not everything, because your father is still making money, even though he's passed away.” han klappade på högen av mappar och gav mig en menande blick.

”T-twelve...?” nästan viskade jag fram och mina ögon vidgades. ”What did he do, rob another bank?!” utbrast jag utav chock, den enda som nervöst skrattade till var Danielle bredvid mig men slutade genast skratta då Logan gav henne en sträng blick.

”Not, quite. He owns a record label together with your grandpa's cousins son.” sa han och började bläddra i en annan mapp.

”Wait a second.” sa jag snabbt. ”So you mean I've had relatives all along and nobody took care of me!?”

”I can't speak for them, miss. Zeaper. But if you ask me if you have realtives, then yes. Your grandpa passed away a few years after your dad, but his cousins son is very much alive, around his fifties.” sa han och nickade instämmande medan han läste intensivt i en mapp. ”But I was wondering what you want to do with your money, miss. There are a lot of options, and you need to realise how much money we are talking about here. You are going to be one of the richest teenagers in the entire Great Brittain.”
”No, no, I am just some poor little girl from Sweden who happens to...” förklarade jag. ”... I have the best friends in the entire world, sir. My boyfriend is...”

”Niall Horan, indeed.” avslutade han min mening och nickade instämmande.

”I don't have any money and I not that much of a money person at all, really.” Jag kände tyngden över bröstet blev allt tyngre och jag kände att jag fick svårt att andas.

”Calm down, Mads.” sa Danielle oroligt. ”Just breathe, otherwise you'll have another panicattack.” hon höll hårt om min hand, jag försökte svälja hårt och höll andan innan jag släppte ut en tung suck. Jag tänkte på min blonda älskare som hade hållit mig nära, som sagt att han älskade mig... Efter ett tag hade jag återfått lugnet och kunde börja prata lugnt och sansat igen.

”I want to live as normal as I can, I am normal.” konstaterade jag. ”I will use some of it, but I won't take advantage of it.” sa jag till slut och Logan nickade gillande.

”Okay, then moving on to the house...”

”She got a house!?” utbrast Danielle och började hosta igen.

”If I do, then I don't want to know about it!” utbrast jag snabbt och Logan höjde på ögonbrynen och jag skakade på huvudet.

”Okay, let's take that one later then.” sa han lågt för sig själv och drog ihop sina läppar till ett litet o innan han fortsatte till nästa mapp men snart fällde han bestämt ihop den och satte hans handflator mot varandra och kollade på mig, han knäppte sina fingrar och suckade.

”I think it would be best if you took all I've said so far and try to process. This came all suddenly and I understand you're in a bit of a chock right now. Let's arrange a meeting at the end of this week to look over the rest.” han nickade mot resten utav mapparna och jag blev illamående. Hade han bara skrapat ytan på allt detta så skulle jag definitivt behöva en syrgastub bredvid mig, annars skulle jag bli tokig.

”Is there something else you want to ask before we let it go for the day?” frågade han. Danielle gav mig en varnande blick, jag log mot henne lite och kollade på Logan framför oss igen.

”Who's my grandpas cousins son?” frågan föll ur mig utan att jag tänkte på det och Danielle stoppade Logan innan han kunde puttra fram mappen.

”Are you sure about this?” frågade hon medan hon höll upp handen i en gest som sade ”hit men inte längre” till Logan som avvaktade.

”No.” sa jag uppgivet och hon nickade.

”Let's take that one later.” konstaterade Danielle och Logan nickade instämmande. Vi reste oss upp och jag gick över till fönstret för att utmana min höjdrädsla. Folket nedanför gick fridfullt nu efter att morgontrafiken lagt sig, min fokus hamnade på folkmassan vid entrén av banken och jag suckade, de hade kameror.

+26 kommentarer till nästa del! :)

Förlåt för jätte segt kapitel, gillade inte alls det och har ändrat det typ säkert 100 gånger innan det blev såhär. Så döda mig inte om ni inte gilla de ;p

Dagens kommentar:

 Jag kände Nialls starka kropp bredvid mig, han hade fortfarande ojämna andetag efter våra aktiviteter i sängen. Det var inte som jag hade hoppats på, kanske till och med bättre. Nu kände jag mig bunden till den blonda killen som höll om mig försiktigt och strök sina fingertoppar över min rygg. Känslan att vara så nära någon fyllde min kropp med lycka, jag var lycklig för första gången på flera år, tack vare Niall.

Våra nakna kroppar var tryckta mot varandra där vi låg i sängen, jag var helt utmattad. Jag trodde aldrig att dessa sorters aktiviteter gjorde en så trött. Niall drog mig tätare mot sig och mina bara bröst trycktes mot sidan av hans kropp, mitt huvud vilade på hans nyckelben. Doften av Niall var över allt och jag ville inte att den säkra känslan av honom intill mig skulle försvinna.

Jag hade precis blivit av med oskulden till en kille som jag älskade, någon som tog hand om mig och det som hänt innan kändes som ett tidigare liv. Våra ben var sammanflätade med varandra under täcket och jag slöt ögonen då jag inte orkade hålla mig vaken mycket längre. Jag kände Nialls läppar på min panna och jag suckade lätt.

”I love you.” viskade han innan jag drev bort till en säker sömn.

”Madison.” hörde jag en låg viskande röst och jag stönade till trött. Jag hörde ett lågt skratt då jag rullade runt och drog mig intill kroppen som nu låg ovanpå täcket påklädd. ”Good morning, love.” jag kisade irriterat och såg att Niall satt med ryggen mot sänggaveln. Han hade ett vitt linne under en blå skjorta, ett par enkla jeans klädde hans undra del.

Jag insåg att jag var fortfarande lika naken som när jag somnade och drog täcket tätare om mig. Det enda jag fortfarande hade på mig var Nialls guldkedja.

”You know, I've seen you naked.” sa han roat och drog försiktigt bort några slingor som trillat ner över mitt ansikte.

”But still.” sa jag med trött röst och han skrattade lågt till. Jag kollade förvirrat upp på honom nu då jag insåg att han hade en te kopp på nattduksbordet och han satt med sin dator i knäet. ”How long have you been watching me sleep?” frågade jag förvirrat.

”A while.” erkände han och fällde ihop datorn och lade den på nattduksbordet. ”The lads will pick me un in a few minutes.”

”You're leaving.” sa jag mer för att påminna mig själv om att det var dags att säga hejdå. Jag var inte beredd på att min röst skulle låta så plågad, Niall gav mig en orolig blick.

”Don't say it like that.” sa han med en orolig röst. Han reste sig upp och gick över till en byrå, han kom snart tillbaka med en gå t shirt. När jag satte mig upp med täcket runt mig drog han t shirten över mitt huvudet och hjälpte mig i t shirten. Han satte sig ner framför mig och gav mig koppen med teet, jag tog en klunk av den varma vätskan medan Niall observerade mig.

”In a couple of weeks it's your birthday and we're in Los Angeles. I want you there.” sa han och log mot mig.

”Do you mean I won't see you for a month?” sa jag tveksamt.

”You can visit when ever you want to.” han pussade mig i pannan och tog koppen ur mina händer. Han ledde mig ur sängen. ”And it will be a lot of facetime and texts.” han log mot mig och höll upp mina trosor. Jag slet dom generat till mig och drog upp dom över mina ben så snabbt jag kunde, jag kunde höra Nialls låga skratt.

”It's not funny.” konstaterade jag irriterat och gick före honom ner för trappan. Jag stannade upp då jag såg att det var uppdukat på bardisken.

”I thought that I needed to make this right, since you made us dinner last night.” jag kände hans närvaro bakom mig innan armar gick runt min midja. Jag kollade på klockan och mina ögon vidgades då jag såg att klockan bara var sju.

Någon knackade på ytterdörren och värmen från Niall kropp försvann bakom mig, jag gick fram till den uppdukade platsen, jag satte mig på en barstol och började bryta bort bitar av en toast medan jag såg på då Niall närmade sig ytterdörren. Så fort Niall öppnade så slog dörren upp och Louis och Harry stod utanför, de synade Niall under tystnad.

”You look like shit.” konstaterade Louis i en rätt så kaxig ton innan Harry gled förbi Niall in i lägenheten. Hans gröna ögon landade på mig och flinade innan han kom fram och kramade om mig.

”Didn't you sleep last night?” fortsatte Louis och höjde på ögonbrynen innan han gled förbi Niall precis som Harry gjort.

Jag kollade irriterat på då Harry drog av en bit av min toast och började äta.

”Hey!” utbrast jag och slog lätt till honom. Men när jag vände mig mot Louis igen för att säga hej till honom, synade han mig uppifrån och ner. Hans ögon landade på mitt hår och jag höjde mina händer för att känna om något var fel, genast kände jag mitt trassliga hår och började kamma rätt det med händerna.

”Eeey, way to go, brother!” utbrast han roat och rufsade till Nialls hår. ”I can see you're a freak between the sheets.”

”Shut up.” fräste Niall och puttade bort den brunetta killen som flinade stort. ”Just get out and wait downstairs.” beordrade han sina vänner och de båda gav mig varsin kram innan de försvann lika snabbt ut genom dörren. Niall gick fram till mig och tog mitt huvud i sina händer, han böjde sig ner och gav mig en mjuk puss, jag drog mina armar runt hans midja och hoppade ner från stolen.

”I'll call you when I've landed, alright?” sa Niall lågt och lutade sin panna mot min. Jag drog mig bakåt och kollade upp på honom och log.

”I love you.” sa jag och kände att kinderna hettade, mitt huvud hamnade i hans händer igen och han pussade mig på näsan, han log ner mot mig.

”I'll never get tired of hearing that.” mumlade han och strök sina läppar över mina. ”I love you.”

En sista passionerad kyss utbyttes innan vi särade på oss och Niall slängde upp sin väska över axeln. Han sade hejdå och försvann snart ut genom dörren, jag satte mig ner under tystnad och bet mig osäkert i läppen. Det kändes som Niall fortfarande var här, men ändå inte.

Jag kollade ut genom de stora fönsterna och såg att solen redan hade gått upp över London, det skulle bli en varm dag idag. Långsamt åt jag upp min frukost och lyfte på tallriken för att ta den till diskmaskinen då jag hittade en nyckel som låg under, den satt i en nyckelknippa med ett guldhjärta som hängde i en kedja. Försiktigt tog jag upp den och jag log lite då jag snart insåg att det var dörrnyckeln till lägenheten.

Jag plockade undan och bytte om till ett par shorts som var höga i midjan och en vit topp, jag satte upp mitt hår i en hög hästsvans innan jag satte mig ner med mina skolböcker och dator. Jag började jobba ifatt det allra sista jag kulle behöva plugga innan studenten. Lättnaden över att det sista mattetalet var över och jag äntligen kunde skicka in allt till skolan var oändlig. Glatt skrev jag ett meddelande till Emelie och Fanny som jag inte hört något ifrån på ett tag, de svarade snabbt.

From: Emelie, Fanny

”Kommer du på studenten? :)”

To: Emelie, Fanny

”Vet inte, kanske! ;)”

Jag var fortfarande inte van vid min nya mobil som Niall tvingat på mig, vilket gjorde att det tog längre tid än vanligt för mig att skriva ett meddelande. Precis efter jag skickat iväg ett svar lös Danielles namn upp skärmen och jag tryckte på grön lur.

”Yo!” utbrast hon glatt, en natts sömn hade definitivt gjort inverkan på henne.

”You know what!?” sa vi båda samtidigt och hon skrattade roat.

”You first.”

”I'm officially free from school!” sa jag glatt och ett lyckotjut hördes på andra sidan luren.

”Good, then look out the window.” sa hon och jag gick fram till ett av fönsterna ut mot gatan, jag kollade ner och såg en brunett tjej som flinade glatt och vinkade som en galning. ”Time to be Sherlock Holmes, because we are going to find out where the address in the diary is.”

”I'll be down in five.” konstaterade jag och lade på innan jag tog mig upp för trappan och tog fram dagboken. Jag tog på mig mina låga vans innan jag tog nyckeln jag fått och mobilen, jag lade ner mobilen i väskan tillsammans med min plånbok. Mina ögon skannade över lägenheten en sista gång efter något jag glömt innan jag stängde ytterdörren och vred om låset innan nyckeln föll ner i väskan.

Den varma morgonluften slog emot mig då jag kom utanför porten till byggnaden. Danielle satt med öppna fönster på hennes silvriga Range Rover och spelade Crazy Kids med Kesha.

”Finally.” sa hon och log då jag hoppade in i passagerarsätet. Jag höjde ögonbrynen åt hennes glada humör.

”Have you decided?” frågade jag och hon visste att jag syftade på barnet som höll på att utvecklas i hennes mage. Hon gav mig en likgiltig min, kollade ner på adressen i dagboken och slog in adressen i GPSen, innan hon körde ut från trottoaren.

”Liam is against abortion, and we don't know if we are ready... But I guess we are giving it a try.” sa hon och gav mig ett snabbt leende innan hon återgick till att kolla rakt fram.

”Are you saying I am going to be an aunt!?” utbrast jag roat och hon himlade med ögonen. ”You know that we all will support you right?”

”I know, it's just that I am the one who will be fat.” sa hon uppgivet och kollade på GPSen. ”I think it's around this corner.” sa hon lågt och kollade upp på gatuskylten som satt på en brun tegelvägg. Hon blinkade in till vänster på en stor huvudgata där det fanns mängder med folk. Vi stannade in till kanten och hoppade ur bilen för att gå till fots istället. Vi passerade husnummer efter husnummer av olika butiker och reseföretag, ju längre ner på gatan vi kom desto mer orolig var jag över att vi faktiskt hamnat fel. Snart stannade vi utanför en vit byggnad med en guldklocka över den stora entren.

”It's a bank.” sa Danielle lågt och förvirrat, hennes ögon gav mig en förvirrad blick och jag gav henne dagboken igen. Hon kollade över adressen och nickade innan hon slog ihop boken, hon gav den tillbaka till mig. Danielles ögon fokuserade åter igen på byggnaden på andra sidan gatan, hon korsade armarna över bröstet och suckade. ”Well, this is going to be interesting.”

+26 Kommentarer till nästa del! :)

Tyvärr, blev det inget dirt i detta kapitlet! Anledningen till detta var att jag hade känslan av att jag skulle inte riktigt kunna beskriva den speciella stunden för Madison. Jag kände att jag bara skulle klanta till det helt enkelt! MEN, frukta icke mina perversa läsare (haha!), det kommer att komma tillräckligt med dirt i framtida kapitel! :) Folk börjar redan prata om att denna fanficen inte får sluta! Ta det lugnt! Den är inte slut än på ett tag ;)

Dagens Kommentar:

 Smärta. Var något som kändes i hela min kropp då jag satt som förstelnad i soffan med benen mot bröstet. Jag stirrade rakt fram, det hade gått någon timme sedan vårt oväntade besök, Niall hade stängt in sig i studion och vägrade komma ut. Liam och Danielle hade kommit ner efter ett tag och försökt hänga med vad som pågick, Danielle hade försökt sig på att få mig att äta pizzan som kom en kvart senare.

”Madison, please. Talk to me.” sa hon lågt, hon satte sig bredvid mig och kramade om mig hårt. Normalt sätt skulle jag börja gråta igen, men jag hade slut på tårar. ”He just need some time. Those jerks were wrong, you´re not pregnant. Does Niall know that? ”

”I don´t think that´s why he´s mad at me.” sa jag lågt med grötig röst. Han var arg för att jag inte kommit till honom, att jag ljugit för honom. Jag var rädd för att han skulle förbli arg på mig, att han skulle sluta lita på mig och gå till extrema höjder när det kom till att beskydda mig.

”Go talk to him.” föreslog Harry som kom ut från köket och in i vardagsrummet, han erbjöd mig kakor och jag skakade på huvudet. Harry hade varit så gullig då han hjälpte mig till soffan och lagt en filt runt om mig, desperat försökte Zayn hitta ett bra sätt att hantera panikattacker på google medan Louis försökte få ut Niall ur studion. Jag hade till slut hittat ett sätt att återfå lugnet utan att svimma som jag normalt gjorde.

”He´s just probably hurt.” förklarade Harry och satte ner tallriken på glasbordet. Jag nickade och reste mig upp på vingliga ben, Harry fick precis tag i mig innan jag skulle trilla framåt. Tacksamt log jag lite mot honom innan han lät mig gå, jag stannade upp innan jag gick ner mot studion.

”Thank you.” sa jag och log mot Harry. ”I didn´t know you were a badboy.” Harry flinade mot mig.

”I do my best.” sa han och ryckte på axlarna innan han gjorde en gest om att jag skulle fortsätta röra mig.

Jag försökte stadga min hand innan den försiktigt mötte trädörren.

”N-Niall...” stammade jag, när jag inte fick något svar knackade jag lite hårdare denna gången. ”N-Niall, it´s me. Please open.” jag tryckte örat mot dörren och hörde någon röra sig där inne, jag knackade igen. Nu började jag bara bli otålig medan jag stod och väntade på att något skulle hända, jag kollade bort mot Danielle som satt i soffan och granskade situationen. Hon gav mig en sträng blick och pekade mot dörren.

”It´s not true! I´m not pregnant, and definitly not with that arse...” utbrast jag mot dörren. ”I thought I was.” jag skrattade bittert till. ”But it´s a really funny story actually if you want to open.”

”Just go, Madison.” hörde jag en raspig sårad röst genom dörren, rysningar gick igenom min kropp då jag hörde den sårade rösten. Instinktivt tog jag ett steg tillbaka och försökte andas lugnt samtidigt som jag bestämde mig för att ge upp.

”Do you want us to stay?” erbjöd sig Liam oroligt då jag kom tillbaka till de andra.

”No.” sa Danielle innan jag fick chansen att neka erbjudandet snällt. ”I think they need this night before you guys leave again.” Jag nickade och suckade innan jag placerade mina händer i mina bakfickor.

”Okay...” sa Harry långsamt.

”Besides, I think you guys need a night too.” sa jag och kollade mellan Danielle och Liam, Liam gav mig en likgiltig blick. Något som sade mig att han visste att de skulle behöva prata om saker och ting men han ville inte hem.

Killarna fick säga hejdå till Niall genom dörren då han fortfarande vägrade att öppna, Danielle himlade med ögonen i vägran om att säga hejdå till en dörr. Hon kramade om mig och bad mig att ringa i morgon efter killarna åkt så vi skulle ta oss till hennes barndoms hem.

När dörren väl slog igen bakom dom kände jag mig övergiven, jag lagade mat själv till både Niall och mig, jag fick sätta hans tallrik utanför dörren på en bricka. Jag visste att hur arg Niall än var, så var han alltid hungrig. Tallriken försvann under tiden jag var uppe och bytte om till ett par mjukisbyxor och en utav Nialls t shirts.

När klockan redan började närma sig tolv var jag inte orolig eller ledsen, utan arg. Han kunde lika gärna stanna i det där rummet för jag hade försökt. Argt släckte jag ner lägenheten och gick upp och lade mig under täcket i den stora sängen som kändes obehagligt kall. Jag kollade upp i taket en lång stund och hoppades på ett mirakel, då Niall skulle komma upp hit och krama om mig, säga till mig att allt skulle bli bra. Men självklart visste jag att det inte skulle hända...

Efter att ha vridit på mig för att hitta en bra sovställning utan Niall insåg jag att jag kunde inte somna utan att ha fått säga några saker innan han åker i morgon. Jag drog mig upp ur sängen tog ett täcke och kudde med mig ner som jag kunde lämna hos honom om han inte ville hänga med upp.

Denna gången jag knackade på dörren var det bestämt, som jag trodde öppnade han inte. Jag hörde någon svära lågt inne i rummet och jag suckade tungt innan jag slog mina knogar mot dörren igen.

”I know you can hear me.” ropade jag irriterat. ”I'm not leaving until you open this door and I don´t freaking care how long it will take.” min röst lät hårdare än vad jag trodde den skulle låta, jag suckade och satte mig ner på golvet med täcket och kudden i knäet.

”Okay, then...” sa jag och suckade, jag lät tystnaden slutas om oss och jag bet mig lite i kinden innan jag började berätta precis det jag har velat säga till den blonda killen de senaste timmarna. ”I´ve never been this terrified in my entire life. Afraid of being linked to the ones I don´t want in my life, scared of maybe being a mother way too early... But I also was terrified of how you´d look at me when you found out.” jag lade först nu märke till att jag hade börjat gråta då en tår föll ner innanför t shirten. ”And I was right, you more or less punched my heart out when you gave me that look, and all I saw was disgust towards me.” jag kunde inte fortsätta prata och snörvlade till. Jag hade inte märkt att dörren öppnats förrän den slog i väggen, mitt huvud vändes snabbt uppåt och såg Niall sätta sig ner i fåtöljen med armarna i kors. Han såg inte glad ut, men var definitivt lugnare än senaste gången jag såg honom.

”I don´t know who I should be more angry with? Danielle for not warning me or you for thinking just a second that I don´t love you...” jag ryckte till utav hans sista ord och hjärtat hoppade över ett par slag innan den ojämnt försökte hamna i rätt takt igen. Jag ställde mig upp och tog in täcket och kudden i studion, men släppte de bara innanför dörren innan jag stannade upp framför honom.

”I'm sorry, but I'm not the one who´s pregnant and you don´t need to play that card on me.” jag andades ut ett skakigt andetag. Han ställde sig hastigt upp, vilket fick mig att stappla tillbaka några steg innan han rufsade till sitt blonda hår och stönade till utav irritation.

”What is it you don´t get?” muttrade han irriterat och började gå fram och tillbaka.

”I get it. You´re angry because I lied and, and... And I wanted to tell you...” sa jag oroligt, min kropp kunde inte röra sig och jag stod som förstelnad. ”... But I just couldn´t.” Niall slog till bordet och jag hoppade till, jag slöt ögonen och försökte hålla andan så jag inte skulle få ännu en panikattack. Jag ryckte till då ett par fingrar gick över min kind och jag öppnade ögonen för att möta de blå ögonen jag saknat så mycket.

”Just read my lips, Madison.” sa han lågt. ”I´ve been trying to tell you this since I came here to appologize... I love you.”
”It´s too soon.” sa jag frustrerat och Niall fångade upp en färsk tår som hamnat på min kind.

”Why?” frågade han och jag kände hans fingrar dra bak några slingor av mitt hår. ”We´ve known each other for a over a year...”

”You lied about who you were.” sa jag lågt och kollade trotsigt upp på honom.

”No, I didn´t... I just didn´t say my last name.” konstaterade han förföriskt. Ilskan hade ersatts med en mjuk ton som var mer tilltalande än någonsin. Jag försökte lugnt andas medan jag mötte de nu marinblåa ögonen som kollade ner på mig. Mina ögon slets loss från hans då han var tillräckligt nära för att jag skulle kunna undersöka skadorna André orsakat. Det fanns fortfarande spår av blod under Nialls näsa och ett mörknande område började växa fram, jag lät mina händer glida ner över hans armar och sedan till hans händer som hade några märken efter hans slag.

”You...” började jag.

”It was the best thing I´ve ever done.” erkände han stolt, han syftade på hans slagsmål med André, jag slog lätt till honom på bröstet, han grimaserade och mina ögon vidgades.

”Take your t shirt off.” beordrade jag och han höjde ögonbrynen.

”Mads, I´m fine.” försäkrade han mig.

”Take it off.” han suckade och släppte min hand och drog tyget över huvudet, han stod nu i endast ett par jeans. Ett mörknande blåmärke började urskiljas över hans ljusa hy. Mina fingrar gick över det ömma området och jag kände hans varma kropp under mina fingertoppar. När jag mötte hans blåa ögon igen observerade han intensivt min reaktion. Snart kunde jag inte hålla mig längre, jag behövde ha honom i närheten av mig, känna hans värme mot min kropp. Känna mig hel för första gången någonsin, jag vill känna mig älskad.

När jag kollade ner på Nialls fylliga läppar log han och drog sina armar runt min midja och böjde ner huvudet för att möta upp mina läppar. Mina armar drogs runt hans hals, mina fingrar gled in i hans hår i nacken. Kyssen var mer elektrisk än någonsin, den var desperat. Desperationen av att komma honom närmare fanns i bakhuvudet då hans läppar gick över min käke och han började suga lätt på den ömma punkten under örat. När hans läppar var åter sammanlänkade med mina, gick mina händer ner över hans överkropp och knäppte upp knappen till hans jeans. Genast stelnade han till och lutade pannan mot min.

”I don´t want you to feel like you have to.” mumlade han lågt mot mina läppar.

”There´s no other person I rather have this moment with, than you.” sa jag lågt och han log då han mötte mina läppar igen. Jag kände hans händer under mina lår, han lyfte upp mig och jag spände fast mina ben runt hans midja.

Det var då det slog mig, jag hade aldrig varit så säker på en sak i hela mitt liv. Jag brydde mig inte om något annat än Niall, hans stora händer över min kropp, hans läppar som gick över min hud och sög på mina ömma punkter. Hans viskande ord i mitt öra som gjorde att jag blev svag i benen.

Jag bröt kyssen och lät våra läppar snudda vid varandra och mötte hans blåa vackra, glittrande ögon.

”I love you too.” viskade jag.

+26 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar: 

 ”Oh, god.” utbrast jag och kollade skräckslaget mig omkring.

”What are you doing?” frågade Niall oroligt.

”She´s going to throw up! Again...” jag slängde mig efter en papperskorg och fick precis fram den i tid då nästa anfall kom. Liam var genast vid Danielles sida och hjälpte mig att få undan hennes hår medan jag försökte leda henne in i badrummet med papperskorgen.

”What´s going on?” mumlade Liam lågt och gav mig en varnande blick som sade att jag inte skulle ljuga för honom.

”I think it´s better we focus on Dani right now, Liam.” erkände jag oroligt, då jag försökte undvika hans fråga och han nickade. Niall fick ta hand om den äckliga papperskorgen medan jag letade rätt på ett par värktabletter för att lugna illamåendet. När hennes mage hade lugnat sig bar Liam upp henne i Nialls säng och stannade hos henne där medan hon vilade, jag antog att hon skulle berätta vad som hänt under dagen.

”So what have you been doing all day?” frågade Niall nyfiket och pussade mig i pannan där jag satt mellan honom och Zayn.

”Been hanging out with Danielle, she´s been going through some stuff.” sa jag och suckade då jag äntligen kunde andas ut över att det inte var jag som hade ett växande problem i magen.

”Is she sick?” frågade Louis oroligt och kollade mot spiraltrappan.

”No, she´s fine. She´s just having a hard time. Danielle should tell you guys herself, it´s not my story to tell.” erkände jag och gosade mig in i Nialls famn. Harry flinade mot mig då jag kollade mot honom och jag räckte ut tungan mot honom och han började puta ut med magen och jag spärrade upp ögonen, jag kastade en kudde på honom i hopp om att ingen hade sett honom.

”What have you been doing then?” frågade jag snabbt för att ändra samtalsämne.

”We´ve had a full lads day.” konstaterade Louis stolt. ”Football, xbox, beer and some food.” han beskrev deras dag som en utav hans största drömmar och jag log mot honom. ”Niall, didn't you order pizza?”

”Yeah, they will be here in like ten minutes.” konstaterade han. ”Though I think someone else here is hungry too.” han pekade ner mot mig och jag gimaserade.

”I´ll fight til the end for a slice of pizza.” sa jag och antog utmaningen då Zayn gav mig en road blick, jag spände min blick i honom och han kunde inte låta bli att skratta. Vi återgick till teven och kollade på när de fullvuxna männen sprang efter en boll, jag förstod inte riktigt meningen med spelet men jag lät killarna hållas.

”I´ve never played foot...” började jag efter ett tag.

”Don´t say it!” avbröt Harry med en högtidlig röst.

”But I...”

”No!” skrek han. ”As a big brother I should at least have played football once with my little sister.” erkände han skamset och jag skrattade roat till.

”Harry, you know that it´s confirmed that she´s related to Danielle, right?” sa Niall trött.

”And I´m at the same age as you.” fortsatte jag.

”You´re still the youngest one here, little sis.” konstaterade Harry envist. ”I am still six months older than you. And it´s law that you at least once have tried out football.”

Denna diskussionen om varför jag borde testa på fotboll ledde oss snart in på att nästa gång de kom tillbaka så skulle vi till en gräsplan inte långt här ifrån.

”Please, let her play good and shut the curly boy up.” bad Louis och kollade upp i taket som om han kunde se gud. Jag skrattade åt honom då Harry irriterat kollade mot Louis som nu hade börjat okupera sig med att gå den lockiga killen på nerverna genom att kasta rester utav ett gammalt kvitto på honom.

”You are so dead, Tomlinson.” morrade han irriterat då han snart flög över den barnsliga killen som hade ett stort flin på läpparna.

”Help me!” skrek Louis när han nu insett sitt nederlag.

”Good luck.” sa Zayn roat medan han började smsa.

En knackning hördes på dörren och jag reste mig automatiskt upp, Niall försökte resa sig men jag puttade tillbaka ner honom.

”Sit, I´ll take it. I´m the one who crashed the guys afternoon.” konstaterade jag och log ner mot Niall. Han tog fram några sedlar och gav dem till mig och jag placerade snabbt en puss på hans kind. Ett antal pussljud hördes från resten utav killarna som retade upp Niall tillräckligt så att även han hamnade på golvet till slut.

Skrattandes gick jag mot hallen och låste upp dörren, jag öppnade dörren utan att kolla upp. Men när jag gjorde det frös mitt blod till is, det var inte pizza budet. Pengarna jag höll i handen gled ner till marken. Det elaka leendet såg jag senast i mörkret då han klädde av mig i mörkret, det brunetta håret hade strukits emot min kind, de gröna ögonen hade kollat hotfullt ner mot mig.

Skräckslaget stapplade jag bakåt och försökte stänga igen dörren så snabbt som möjligt men han satte stopp för dörren med foten.

”Snälla, gå.” gnällde jag oroligt lågt och min underläpp började skaka.

”Jag kom ju just.” sa André och log mot mig. Jag höll krampaktigt i dörren men han öppnade den enkelt igen. ”Jag tänkte bara komma hit för att bevisa för dig hur enkelt det är för mig att komma hit, utan problem.”

”Vad ska det betyda?” frågade jag oroligt och kände pulsen ökade. Han ryckte bara roat på axlarna och flinade mot mig.

”Bra att veta inför framtiden.” sade han enkelt och lutade sig mot dörrkarmen. Han kollade nyfiket in i lägenheten som han räknade med att någon skulle vara hemma. När han tog ytterligare ett steg mot mig fastnade ett skrik i min hals och en tyst snyftning kröp fram istället då jag fick syn på Anton utanför som nu blivit synlig. Jag var dock tacksam för att han höll sig på avstånd, något man inte kunde säga om hans bror.

”What the...” jag skrek till då jag kände någon dra mig in bakom sig. Niall stod som en sköld mellan mig och killarna som våldgästat oss. ”I´ve wanted to do this for so long.” sa Niall med en mörk ton, den tonen använde han bara när han var riktigt arg. Jag såg Niall knyta sin näve och slå den rakt över Andrés käke, mina händer for upp över min mun för att hindra ett skrik att komma fram men det endast dämpades lite mot mina händer. Snyftningarna kom allt kraftigare då Niall höjde sin näve igen och jag kände paniken krypa fram inom mig. Mina ben svek mig och jag satte mig ner med benen mot min mage och önskade att jag kunde försvinna då jag hörde svordomar och slag både ges och tas.

När jag kollade upp hade Harry och Louis också kommit in i den lilla hallen och Niall fick in en fullträff i magen på André innan Harry fick tag i honom. Louis sjönk ner till mig och försökte resa på mig men jag klarade inte av hans händer utan bara sköt bort dom och försökte tränga ute panikattacken av att någon rörde mig.

”I hope you two be happy together!” ropade André provocerande mot Niall som nu var fängslad i Harrys famn.

”Fuck you!” spottade Niall ilsket fram.

”Didn´t your girlfriend tell you? She already has and she´s pregnant!” utbrast André och alla stannade upp och kollade ner på mig som inte kunde kolla på något annat än golvet och snyftningarna kom allt tätare. ”With my child!” sade han glatt.

”You´re fucking dead!” röt Niall och började sprattla igen mot Harry. Snart tog Louis över Harrys position för att stoppa Niall innan Harry gick fram nu.

”You´re so lucky that there are cameras all over this floor.” väste Harry hotande mot killarna. Han var mycket längre än dem. ”Otherwise you two would be in bodybags by now, and I am not fucking kidding when I tell you that if you ever come back here, I´ll personally shut those cameras down and kill your both myself.” hans röst var mörk och raspig, hans hot fick rysningar att gå upp för min ryggrad. Jag kunde inte se brödernas ansikten men det enda jag hörde var ett litet skratt.

”Vi kommer tillbaka, Mads. När du inte har tio livvakter med dig.” ropade Anton. Harry slängde ilsket igen dörren framför ansiktet på André och allt blev tyst. Jag försökte andas in och ut utan att gripas av panik men det gick inte längre att hindra.

”Niall, put yourself together, she´s breaking down.” sa Louis lugnt som fortfarande höll i Niall. Snyftningarna kom allt häftigare och jag kunde inte längre andas. ”Niall, come on.” Men när Louis till slut släppte taget om honom stod han bara där, när jag kollade upp på min pojkvän med tårfyllda ögon stod han bara där, och kollade ner på mig.

”Is it true? You´re pregnant with that monster?” han såg äcklat på mig och jag försökte hämta andan för att säga nej men det kom inte ut något förutom en snyftning. Niall skakade bara besviket på huvudet och torkade bort lite blod som började rinna ur hans näsa innan han vände sig om för att gå. Harry satte sig ner på golvet och mina skakiga andetag gjorde det svårt att andas alls. Jag kände att mitt hjärta hade blivit utdragit ur mitt bröst och jag kände mig ensam, jag släppte fram en skakig snyftning och tårarna rann allt häftigare ner för mina kinder.

”Can I give you a hug?” frågade Harry lågt och jag blundade för att kunna samla mig till att prata men jag kunde inte. Istället försökte jag skakigt nicka och ett par starka armar drog mig in till en hårt tonad kropp, den var inte som Nialls kramar, men den fick duga.

+26 kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar:

 ”I feel nauseous.” sa Danielle med en illamående röst. Vi satt och väntade i kö för att komma in till doktorn. Ju längre vi väntade desto fler klagomål hade Danielle, vi tjafsade mer och mer medan vi såg patient efter patient tog sig in i nästa rum.

”What do you think I do?” snäste jag irriterat och kramade om Danielles hand lite hårdare.

”We should have told the lads...” mumlade hon surt.

”I feel it too, this isn't good if someone finds us here and we need to explain when we get home.” Danielle nickade då hon höll med och jag hoppade till då mitt namn ropades upp utav kvinnan i vit klädsel.

”You want me to come with you?” frågade Danielle oroligt och jag gav henne ett svagt leende innan jag skakade på huvudet och släppte taget om hennes hand. Jag tvingade mina fötter att ta sig fram till dörren som sköterskan höll upp åt mig med ett leende på läpparna, jag slängde en sista blick på Danielle som hade ett påklistrat plågat leende mot mig. Dörren stängde bakom mig och jag vände mig om för att se en kvinnlig doktor vid en dator längre in i rummet. Hennes svarta hår var uppsatt i en knut på huvudet, hennes glasögon satt på nästippen medan hon knappade på datorn. Ansiktet var slätt och utan skavanker, något som sade mig att hon måste vara i trettioårsåldern. Hennes nougatbruna ögon kollade nyfiket upp på mig och log.

”Miss, Zeaper.” sa hon glatt och ställde sig upp för att ta mig i hand. Jag tog mig motsträvigt fram till henne och tog hennes hand medan mina ögon gick igenom rummet. Det fanns en bokhylla bakom skrivbordet, nästan vid ingången fanns en brits täckt utav ett tunt lager papper. Framför skrivbordet fanns två stela stolar. ”Your sister called this morning, telling me it was urgent.” jag kollade på hennes namnbricka, Mrs. Fields. När jag kollade upp på henne igen lade jag märke till att hon ville att jag skulle utveckla det brådskande ärendet.

”We're sisters?” frågade jag dumt.

”Yes, miss Peazer didn't tell you?”

”Oh, right... yeah, she did.” sa jag lamt och skakade på huvudet.

”Now, what can I help you with?” frågade hon vänligt och tog av sig sina glasögon för att kolla noga på mig. Jag visste inte vart jag skulle börja så jag lät det gå en stund innan jag öppnade munnen.

”My adoptive brothers raped me.” började jag lite obekvämt och Mrs. Fields försökte lutade sig bakåt och låta mig fortsätta, men man såg att hennes ögon blev sorgsna. ”And, you mixed up our blood, so... Danielle and I don´t who´s pregnant and who´s not.”

”I see.” sade Mrs. Fields och knappade in något på datorn. ”Let me take some tests on you and your sister and I'll see if I can find something.”

Hon log mot mig och jag skrattade nervöst till då hon pekade mot britsen. Jag fick vara med om den mest ingående undersökningen jag någonsin varit med om, hon bad mig att slappna av minst hundra gånger, men varje gång hon rörde mig ryckte jag till. Niall var den enda som kunde röra mig insåg jag efter en timmes undersökning. Jag saknade min blonda älskare som jag ångrade djupt över att inte berättat för honom, han skulle förstått och hjälpt mig.

Lättat småsprang jag ut genom doktorns kontor då jag äntligen var färdig. Danielle reste sig motsträvigt från sin plats och lade ner Teen Weekly som hon hade läst i. Vi bytte plats och Danielle stängde dörren efter sig. Jag trodde faktiskt det skulle vara lättare att vänta men det var nästan värre än att gå igenom undersökningen, oroligt tänkte jag över vad som skulle hända här näst. Tänk så var jag gravid, med ett monsters barn, jag skulle inte kunna kolla barnet i ansiktet. Orolig över tankarna som flög runt i mitt huvud tog jag stressat upp en tidning och bläddrade skrämt igenom den, då en gravid kvinna kom in i väntrummet. Hennes mage putade rakt ut och jag slängde mig irriterat ifrån tidningen då jag insåg att det enda jag kunde fokusera på var hennes stora runda mage.

Jag flög upp utav lättnad på doktorn öppnade dörren och vinkade in mig, jag satte mig ned i en utav stolarna och tog Danielles hand igen, hon gav mig ett svagt leende och utan att besvara det återvände min blick till Mrs. Fields som tagit sin plats bakom skrivbordet.

”Okay, so. I don´t want to make you wait any longer to know the results.” började hon och irriterat stampade Danielle med foten i golvet. ”As you already know one of you are pregnant and I want to congratualte you, miss Peazer. You´re in the second month.”

Jag gapade utav alla mixade känslor som gick igenom min kropp. Glädje för att jag inte hade någon slags monster bebis i mig, men också rädsla för min syster som nu satt med ett vitt ansikte och jag såg på henne att hon skulle kräkas när som helst.

”She´s going to throw up.” sa jag snabbt och Mrs. Fields gav henne snabbt en påse att kräkas i. Hur tuff jag än verkade vara klarar jag inte av ljudet och var tvungen att svälja hårt innan jag drog bort Danielles mjuka lockar. Doktorn tog fram lite papper och en engångs tandborste och tandkräm så att Danielle kunde fräscha upp sig vid vasken som hängde precis vid ingången.

”You´re sure?” sa jag oroligt då Danielle satte sig ner igen utan att kunna prata.

”Yes.” Mrs. Fields nickade allvarligt. ”Is the father in the picture right now? Do you got support from home?” hennes ögon hamnade på Danielle men hon knep bara skrämt ihop läpparna och gav mig en skrämd blick.

”Yes, he´s in the picture, a very lovely and understanding lad...” jag sade de sista orden och gav Danielle en menande blick. Liam skulle få en chock men jag skulle aldrig tro att han skulle lämna henne. ”And I think we need to take a trip to visit her... I mean our...” jag svalde hårt och kände att jag nu ville bara fly ifrån detta rummet. ”...parents. There's a lot to discuss.”

”I understand. I want you back here for a monthly check up.” sade hon till Danielle och gav henne en ny tid på ett visitkort. Danielle praktiskt taget drog ut mig från rummet och ut från byggnaden, hon flög in i Liams bil som hon tagit tidigare idag. Jag satte mig i passagerarsätet och kollade oroligt på medan hon greppade hårt tag om rappen och såg att hon skakade då hennes huvud var nerböjt.

”I-I don´t know what to say.” sa jag lågt och bet mig i läppen, jag kände mina egna ögon tåras då jag såg tjejen framför mig gå igenom sin chock. ”P-Please, tell me what to do.” stammade jag fram till slut och lade försiktigt en hand på hennes rygg.

”I can´t be pregnant!” utbrast hon och snörvlade till. ”I´m a dancer, I can´t be pregnant!” hon rörde sig rastlöst i sin stol medan tårar rann ner för hennes kinder då hon vinklade upp huvudet igen. Hon slog gång på gång tillratten och gav ifrån sig ilska gnyende innan hon bröt ihop och började gråta högt. Jag lutade mig över och tog henne in i min famn, hon klamrade sig fast vid mig och jag slöt ögonen och kände tårarna ner för mina kinder. Det plågade mig att se henne behöva gå igenom detta, hon hade varit så säker på att det var jag som var gravid. Att se henne vara så sårbar, gjorde ont i hela mig, jag drog henne tätare intill mig medan hon grät allt tystare med tiden.

”I´ll be here, always.” viskade jag lågt och pussade henne på huvudet, hennes mjuka lockar kittlade mot mitt ansikte. ”And I can´t imagine any other that´s more suitable to be a father like Liam. He´ll support you no matter what.” hennes huvud gick upp och ner innan hon snörvlade en sista gång och drog sig långsamt ur min famn.

”You´re right.” sa hon under ett andetag.

”But you need to promise me one thing.” sa jag och fångade upp hennes svullna ögon. ”Don't keep the baby to give it up for adoption later.” hon kollade på mig med en allvarlig blick. Danielle förstod vad jag pratade om, jag ville inte få hennes barn att hamna i samma situation som jag. Jag torkade bort tårarna som började torka på mina kinder.

”Never.” sa hon och höll upp sitt lillfinger, jag log lite och krokade mitt lillfinger med hennes.

”Let´s go back to Nialls place.” föreslog jag. ”I think he´s got ice cream hidden in the freezer.” jag log mot henne och hon snörvlade en sista gång och skrattade till.

”It wouldn´t surprice me.” sa hon och startade, motorn vaknade till liv och vi körde ut från parkeringshuset som vi kört in i några timmar tidigare. Bilfärden till Nialls lägenhet var inte speciellt lång och jag försökte få henne på bättre tankar under tiden, genom att prata om att jag kanske skulle söka upp adressen som stod längst bak i min dagbok. Danielle erbjöd sig att hänga med mig om någon vecka då hon kom tillbaka från ett dans event längre upp i landet. Men till slut kunde jag inte låta bli att fråga något som funnits i mitt huvud ett tag nu.

”Are you going to talk to Liam tonight before he leaves?” frågade jag tveksamt.

”I think I need to, I mean, otherwise I have to take it over phone and I don´t think he´ll appreciate that.” jag nickade långsamt och kollade på när hon körde in till kanten för att parkera utanför Nialls lägenhet.

”Ain´t that Harrys Range Rover?” mumlade Danielle och pekade på det gigantiska fordonet framför oss.

”I don´t.” erkände jag då jag inte sett Harrys bil innan. ”I don´t think anybody's home.” erkände jag och hoppade ut ur bilen. Danielle följde tätt efter mig upp mot dörren men stannade mig innan.

”Are you sure there´s only Niall at home?”

”I think so, yes.”

”I don´t want to meet anyone, not Liam right now at least. I need to think about this.” hon bet sig oroligt i läppen innan jag öppnade dörren och hörde inte några igenkännliga röster.

”The coast is clear.” sa jag till Danielle som suckade lugnt och tog ett steg in i lägenheten. Vi tog oss in i vardagsrummet och vi båda stelnade till då vi såg alla fem killarna i soffgruppen och kollade på fotboll under tystnad. Alla fem skrek utav glädje då det vitklädda laget gjorde mål och Niall skrek något om att Louis var skyldig honom pengar. Jag lutade mig till sidan för att säga något till Danielle då killarna fortfarande inte sett oss.

”I think, the coast ain´t clear after all...” mumlade jag lågt och Danielle gav mig en skräckslagen blick, hon började bli vit i ansiktet igen.

+26 Kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar:

Svar: Tack för den härliga kommenaren! :) 

 

Det var folk som skrev och frågade saker om jag skulle ladda upp på Wattpad. Jag har nämligen en fråga, borde man lägga upp på engelska eller på svenska där då? :)

 Kvällen var mysig och Niall fick mig att glömma allt som skulle hända dagen där på genom att laga en god middag och sedan satte vi igång en film. Jag lät huvudet röra sig efter Nialls andetag då jag låg på hans bröstkorg och njöt utav hans närvaro.

”I am going to miss you.” viskade jag lågt medan mina ögon var fästa på teven. Hans hand strök mjukt över min rygg och fingertopparna gjorde små mönster i mellan åt.

”I'm going to miss you too.” sa han avvaktande men inte med samma ton som jag hade hoppats på. Jag kollade förvirrat upp mot mig och gav mig ett litet leende. ”Liam want us to stay another day. So we will stay tomorrow and we will fly back right after tomorrow.”

Min mage frös till is, jag borde vara lycklig över att ha honom kvar ytterligare en dag, men jag kände ändå mig nervös, för det skulle betyda att jag skulle få ljuga för honom ytterligare en dag. Något jag inte gillade speciellt över huvudtaget. Jag gav honom ett litet leende och suckade innan jag lade ner huvudet på hans bröstkorg igen.

"Wait, a second! Is the rest of the band here too?!" frågade jag förvirrat då han måste ha utelämnat denna lilla detalj, men han nickade och såg besviken ut.

”Not even a 'Yeey, you're staying?'” frågade han lite oroligt och jag gav ifrån mig ett nervöst skratt. Jag lyfte på huvudet och kollade lite krävande på hans läppar, ett flin kom över hans ansikte innan han lyfte lite på huvudet och mötte mina läppar.

”I´m glad you´re staying.” sa jag mot hans läppar och lät mitt huvud vila på hans bröst igen.

Men jag kunde inte slå bort den oroliga känslan som följde mig enda till sängen då vi skulle lägga oss. Det kändes som timmar där jag låg och kollade in i väggen med Niall bakom mig som den stora skeden, hans hårda grepp om mig indikerade att jag inte skulle kunna röra mig även om jag ville. Min läpp hade börjat blöda av att jag hade bitit på den så mycket de senaste timmarna. En djup suck kom från Niall och han hoppade ytterligare lite närmare mig och pressade nu hela sin nakna överkropp mot min rygg. Jag lyfte lite på huvudet och kollade på klockan som stod på nattduksbordet, de digitala självlysnade siffrorna sade mig att klockan var halv fyra och jag insåg att jag har varit sömnlös i tre timmar nu. En suck kom ifrån mig innan jag försiktigt började röra mig under Nialls arm som greppade tag hårt i mig då jag började dra mig ur sängen. Min nyckelpiga som låg på nattduksbordet ersatte min plats när jag kommit ur sängen och jag trippade försiktigt på tå mot spiraltrappan.

Jag tog mig ner i köket och tog fram mjölkpaketet, jag tog fram ett glas och hällde upp mjölk. Försiktigt satte jag tillbaka mjölkpaketet i kylen igen och stängde dörren försiktigt så att den inte skulle slå igen allt för hårt. Mina bara fötter gav ifrån sig dova ljud då jag gick igenom lägenheten med glaset i min hand, jag tog mig fram till dörren som ledde in till inspelningsstudion. Försiktigt öppnade jag dörren och tände den lilla lampan över ett utav kontrollborden. Jag satte ner mitt glas på ett bord och kollade över alla de olika gitarrerna som stod eller hänge på väggen, jag tog ner en vanlig akustisk gitarr till slut. Mina fötter bar mig över till dörren och stängde den försiktigt, jag visste redan att rummet var ljudisolerat, så ingen skulle höra. Jag satte mig ner i fåtöljen som Niall suttit i under dagen och började låta fingrarna börja göra en melodi jag kände igen.

Det var ett tag sedan jag spelat, det var något som alltid lugnade mig under mina sömnlösa nätter i källaren.

”The city is sleeping, but I'm still awake,” började jag sjunga lågt. ”I'm dreaming, I'm thinking what happened today, is it right? I fold in to the night.” jag tog en paus och fortsatte spela. ”The flashbacks, the pictures, the letters and songs. The memories, the heart that you carved on the wall. It´s a shame, now nothings the same...” mina tankar gled iväg på mina föräldrar, adoptiv föräldrar, om de aldrig dött hade detta aldrig hänt. Jag hade inte tvingats till misshandel eller blivit våldtagen, jag hade fortfarande varit i Sverige och skulle tagit studenten nästa vecka med mina klasskompisar. Det kanske till och med hade varit så att jag hade haft vänner, jag hade inte behövt gå igenom alla skolår utan någon vän. Men då kom jag att tänka på Niall, jag hade aldrig träffat honom om det inte vore för olyckan och då hade jag aldrig bott i källaren hos familjen som fick mig att hitta honom på internet.

”Now the bridges are burned and we´re lost in the wind. It´s time that we sink or swim.” jag ökade tempot på melodin då den kom in i refrängen. ”What about you, what about me. What about fairy tale endings, were you just pretending to be, And I´m wondering...” ett skrik släpptes från min mun då jag kände ett par händer på mina axlar. Mina fingrar stannade upp och stelnade till utav skräck innan jag vände mig stelt om för att se Niall i endast boxers kolla nyfiket på mig. Han gick runt fåtöljen och lutade sig mot bordet där jag ställt glaset, han tog upp det och tog en klunk av den vita vätskan.

”Having trouble sleeping?” frågade han och utan att svara honom gled mina ögon ner över hans mer eller mindre nakna kropp. Jag kände den rosa färgen göra sig synlig på mina kinder och jag tog upp blicken till hans ansikte igen, han flinade lite. Nialls rufsiga blonda hår stod åt alla håll, han såg riktigt sexig ut där han stod och granskade mig.

”Yeah, I'm sorry if I woke you up.” sa jag lågt och kollade ner på heltäckningsmattan som hade samma nyans som väggarna.

”You didn't, but it got cold in the bed when it only was me and the lovebug.” flinade han och jag ställde mig upp och rättade till Nialls t shirt som jag bar innan jag lade tillbaka gitarren. Nialls leende försvann efter ett tag medan han nyfiket kollade på mig. ”Did you have a nightmare?”

Jag skakade på huvudet och suckade innan jag gick över till killen som var endast klädd i boxers, han slog sina armar runt om mig och hans varma hud värmde upp mig.

”You need to be able to sleep to have a nightmare.” mumlade jag tyst, men jag visste att han hört mig.

”You can´t sleep.” konstaterade Niall förvirrat för sig själv, han kollade oroligt mot mig. Jag bet på insidan av min kind och undvek hans blåa vackra ögon, jag drog mig ur hans famn och tog glaset. ”Is there something I need to know?” frågade han oroligt och mina ögon for upp till hans ansikte, Nialls käkar var spända och ögonen var fyllda utav oro.

”No,” sa jag och drog lite på läpparna i ett försök till ett leende men det fungerade inte. ”I´m just having a lot to... think about.” jag skakade sakta på huvudet. Man såg på honom att han inte trodde mig, men lät mig dricka resten utav mjölken under tystnad.

”Let´s go upstairs.” föreslog han till slut och gäspade. Han tog glaset ifrån mig och satte ner det på bordet igen, hans hand fann min och flätade samman våra fingrar innan han ledde mig ut ur studion och släckte efter oss. Niall lät mig gå upp för trappan först och när vi snart var tillbaka i sängen igen kröp vi under täcket och lade gosedjuret åt sidan. Vi låg med ansiktena mot varandra och jag kände hans fingrar stryka över min kind.

”Do you want me to sing for you?” föreslog han med en trött röst. Utan svar drog han mig intill sig och började nynna på en låt från Ed Sheeran. Jag slöt mina ögon och lät hans vackra röst fylla rummet medan jag slappnade av och sjönk ner i en djup sömn.

Jag vaknade utav att något vibrerade, mina ögon kisade trött runt i det dovt upplysta rummet. Niall låg och andades lugnt, jag hade använt honom som en kudde och jag skakade försiktigt till honom då jag såg att hans mobil lös.

”Niall, your phone.” sa jag med en raspig morgon röst. Han gav ifrån sig ett irriterat stön och jag lutade mig över honom när han inte reagerade och tog upp telefonen för att se vem det var. När jag såg namnet på displayen blev jag illamående och orolig samtidigt men jag tryckte på grönlur.

”Danielle.” sa jag lågt och kröp ur sängen, Niall protesterade med ännu ett stön. ”Sorry.” viskade jag och pussade honom på kinden innan jag försvann ner för trappan och in i studion för att han inte skulle höra.

”I´ve called the doctor, we have to be there in an hour. Can you make it?” frågade hon med samma låga ton och jag antog att hon försökte undvika Liams nyfikna öron.

”Well, yeah, but you need to come and pick me up.” konstaterade jag.

”Can´t believe they stayed one more day, they never do that.” fräste hon irriterat.

”I don´t know, but Niall told me it was Liams idea... Maybe he´s on to us?”

”No, impossible. I mean I´m not the one who needs to...”

”Don´t count yourself out yet.” avbröt jag henne irriterat. ”You are still in the hotspot here, together with me!”

”Yeah, yeah. Whatever.” sa hon.

”Something I didn't get yesterday... Are we really siblings?”

”It´s ninety eight percent sure that we are related, yes.” påpekade Danielle med en glad röst. ”Even thought they mixed our blood it´s just another sign that we are related if we got the same bloodtype.”

”Oh.” sa jag, då jag inte var så jätte duktig när det kom till naturvetenskap över huvudtaget.

”I´ll pick you up in twenty minutes. Get ready and I´ll see you downstairs.” sa hon snabbt innan hon lade på i örat på mig. Jag tog mig snabbt in i badrummet och gjorde mig i ordning, ett tunt lager smink och en borste genom håret fick duga till mitt yttre, jag borstade tänderna samtidigt som jag valde ut kläder för dagen och rotade runt i skolådorna efter ett par platta skor. Till slut nöjde jag mig med ett par mörka jeans, en grå t shirt och ett par mörkblåa vans.

När jag gick upp till sovrummet igen satte jag mig på sängen bredvid Niall.

”Niall, it was Danielle.” sa jag lågt och lade mobilen tillbaka där den låg innan jag tagit upp den. ”I need to run an errand.”

”Now?” frågade han med raspig röst och kollade på klockan. Den visade kvart i nio och jag suckade.

”Yes, she has some lady problems and need my help.” ljög jag och de blå ögonen kollade upp på mig under höjda ögonbryn.

”Should I be worried and talk to Liam about parenting?” frågade han roat och jag skrattade nervöst till, han skulle bara veta hur nära sanningen han var.

+26 Kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar:

 Jag brast i skratt i ett hopp om att lätta på stämningen men slutade tvärt då hennes normalt bruna ögon blev svarta.

”This is some kind of sick joke right?” sa jag och mina ögon gick över hennes ansikte då hon skakade på huvudet. ”Well, congrats I guess.” fortsatte jag och log mot henne, Danielle började skratta hysteriskt åt något som jag inte riktigt förstod.

”It can't be me!” utbrast hon och samlade sin seriösa blick åter igen. ”I'm on birth control.”

”Well, I am virgin.” sa jag kaxigt mot henne. Danielle höjde oroligt på ögonbrynen, hon bet sig lite oroligt i läppen och det enda som hördes var kranarna.

”Mads, y-you...” stammade Danielle oroligt då hon kämpade med orden. Jag kollade oförstående på henne medan hon stängde munnen och försökte igen. ”Y-you got r-raped.”

Mina ögon kollade över hennes oroliga ansikte då jag försökte ta in hennes ord som inte riktigt verkade sjunka in. Något som kändes som minuter passerade då verkligheten slog mig hårt i magen och jag sjönk till golvet med ansiktet i mina händer. Danielle stängde av kranarna och satte sig ner på huk framför mig.

”Look on the bright side, it's not for sertain. I mean, the doctors mixed our blood, maybe they even took someone elses.” föreslog Danielle tröstande och drog mig in i sin famn där jag satt och kunde inte ens få fram en tår. Jag kan inte bli mamma, jag kan inte bära någon annan barn. Enligt mig hade jag fortfarande kvar min oskuld.

”Come on, let's get you up from the floor and the first thing in the morning we're going to the doctor okay?” sa Danielle och när jag inte reagerade suckade hon och ställde sig upp, jag ryckte till och kollade skräckslaget upp på den lockiga tjejen.

”Where are you going?” frågade jag vasst.

”I'm going outside to get Niall, because he's the only one here to know what to do.”

”No, you're not.” snäste jag och ställde mig upp. Som om Niall hört att vi sagt hans namn knackade han på dörren.

”Is everything alright in there?” frågade Niall oroligt.

”You promise you won't tell anyone!” väste jag lågt och tog tag i Danielles handled medan jag stirrade irriterat på henne.

”You have to promise that you won't!” morrade hon lågt mellan tänderna. ”I don't want to get killed by anyone.”
”Killed? Why are you even bringing your problems up?” fräste jag. ”I am the one who might be freaking pregnant with a douchbag.”

”I hear upset voices.” nästan sjöng Niall fram. ”Are you having one of those sister fights?”

”Shut up!” ropade Danielle.

”I don't want my head cut off by your boyfriend.” fräste hon lågt. ”When he finds out that I'm keeping this from him.”

”I won't tell!” nästan skrek jag nu med en låg irriterad röst.

”Is everything alright?” Niall lät orolig

”Shut up!” skrev vi båda denna gången mot dörren och man hörde ett par fotsteg som tog några steg ifrån dörren.

Jag sträckte ut mitt lillfinger, Danielle krokade sitt lillfinger med mitt och vi kollade varandra djupt i ögonen.

”Promise we won't utter a word to anyone, and we are going the first thing in the morning.” konstaterade Danielle.

”Promise.” sa jag med samma allvarliga röst.

När Danielle åkt igen med lite mer färg i ansiktet än när hon kom hit syntes inte Niall till någonstans. Jag bestämde mig för att leta rätt på honom och hittade mig själv till slut i ett inspelningsrum som jag inte varit i innan. Rummet var klätt med röda väggar med en massa instrument och kontrollbord. Niall satt i fåtöljen med en utav de akustiska gitarrerna, han lade inte märke till mig då han hade ryggen emot mig.

Niall skulle vara en jätte bra förälder i framtiden men han förtjänade inte detta, vi var inte redo för detta nu och jag skulle aldrig klara av att uppfostra ett barn vars pappa tvingade mig till sex. Jag kollade ner på mig själv och satte min hand på min mage. Det måste vara Danielle, det kan inte vara jag, det får inte vara jag.

Melodin som Niall spelade upphörde och han kollade över axeln, jag lät min hand falla snabbt ner till sidan. Han log lite mot mig och jag tog några steg in i rummet.

”Is everything okay?” frågade Niall och log lite mot mig.

”Yeah, everything is just fine, just had a fight with Danielle.” sa jag och suckade. Niall lade ner gitarren på golvet och gjorde en gest om att jag skulle sätta mig i hans knä. Jag satte mig ner och lutade mitt huvud på hans axel och gosade in mitt ansikte mot hans hals. En betryggande känsla gick igenom mig då hans muskulösa armar vilade runt om mig.

”You want to talk about it?” frågade han lugnt.

”No, it's just a sister thing, nothing big. We'll make up before you know it.” sa jag så säkert jag kunde och ett lågt djupt skratt ekade i rummet.

”Having sibling fights already?” sa han roat och jag nickade. Tystnaden lade sig och jag slöt ögonen då huvudverken började lätta lite som hade kommit fram under tiden i badrummet.

”Thank you for everything.” sa jag lågt och syftade på alla saker jag fått.

”It's nothing.” sade han lågt och pussade mig på kinden. Jag lyfte på huvudet för att kolla upp i de blå vackra ögonen som kollade ner på mig. ”You know what?”

”What?” frågade jag nyfiket.

”I want to make you dinner tonight so let's go shopping.” sa han och log.

”I wanted to ask you something.” sa jag snabbt innan jag skulle ångra mig igen. Niall kollade uppmärksamt på mig. ”This is hypothetical.” konstaterade jag.

”Okay.” sa han tveksamt.

”Would you leave me if I had something to do with my adoptive family?” frågade jag oroligt och Niall ändrade färg i ansiktet på några sekunder, han pressade ihop sina läppar som blev till ett enda sträck. Jag väntade ett tag men tillslut insåg jag att jag inte skulle få ett svar, utan jag reste mig upp och sträckte ut en hand till honom.

”Let's go buy some food.” sa jag och väntade på att han skulle ta min hand. Men när han väl började röra på sig igen och tog min hand ledde han mig tillbaka till hans knä och kollade med mörka ögon på mig.

”Why would you want to do that?” frågade han med spänd röst.

”It was a hypothetical question.” sa jag och bet mig lite i läppen.

”Don't you ever think I'll leave you... Ever.” Nialls röst var spänd och jag ryckte smått till hur vass hans röst lät över att jag faktiskt frågat detta. ”And I don't know why you think you should contact those dickheads. But I want you to stay as far away as possible from them.”

”It was hypothetical...” sa jag lågt och kollade ner i mitt knä. Jag kände Nialls hand kupas under min haka och lutade upp mitt ansikte så han kunde se mina ögon. Hans hand gick ner över min hals och plockade fram guldkedjan som jag inte tagit av mig sedan Niall fäst den runt min hals i Frankrike.

”You still don't see why I gave this to you, do you?” sa han uppriktigt medan han lekte med kedjan. Jag förblev tyst och kollade på honom med oroliga ögon då hans ögon mörknade. Man såg att han inte var på sitt bästa humör, och hans mörka ton gjorde de bara ännu mer tydligt att jag skulle hålla tyst.

”I've never really had a real girlfriend, that I could talk to... Like we do. I am pretty much the one that never gets the girl in the band. Everything is always about the rest of the bandmembers. But still I don't mind staying out of a picture or two, I know there are fans that support me and I know that one day I'll find my princess.” han pausade och lät kedjan glida ur hans hand och ner innanför min tröja igen. Jag lät mina fingrar glida över hans käke och in i hans hår i nacken. ”I've found my princess.” hans ögon föll på mig igen och gav mig ett litet leende, hans blåa naturligt vackra färg i ögonen var nu tillbaka. ”And I think I might be madly and deeply inlove with her.” jag kände att mitt hjärta hoppade över ett slag och stämningen ändrades, skuldkänslor föll över mig över att hålla tillbaka konversationen jag och Danielle haft i badrummet. Han borde vara den som jag berättar detta för och han tröstar mig, men jag kunde inte få fram orden. Istället kom jag att tänka på något annat att säga, något som jag faktiskt kunde säga utan att ljuga.

”You know...” började jag och lutade mig mot hans axel, jag lekte lite med kragen på hans linne. ”You're actually not alone, feeling that you're the second choice or the last choice. Nobody ever looks at me, and then you came along and I kind of felt like the luckiest girl on the planet because I am somebodys choice.” jag kände att han suckade ut en aning, men förblev tyst för att låta mig fortsätta. ”Nobody's ever lookt at me the way you do. All they are seeing is damaged goods, that I need to be fixed, that something is wrong with me.”
”There's nothing wrong with you.” avbröt han mig lågt och pussade min panna.

”That's why I kind of need to pinch myself sometimes, to know that it's just not a really nice dream. And then when the sun comes up and I wake up everything is gone. You are gone and I wake up in the same old basement.” jag lyfte på huvudet och kollade upp på den blonda killen som nu kollade plågsamt på mig. Men jag log lite uppmuntrande mot honom, vilket fick honom att se frågande ut. ”Thank you for being my savior,” jag bet mig lite i läppen och log mot honom. ”...and my fairytale prince.”

 ”I want you to move in to my appartment.” konstaterade Niall medan vi plockade ner tallrikarna i diskmaskinen. Vi hade klätt oss för att ta oss ut för dagen, vi hade fortfarande inte hört något från Danielle, vilket gjorde mig nervös.

”Why?” Jag bet mig osäkert i läppen, han stängde diskmaskinen med foten och lutade sig mot diskbänken.

”I want you to be safe.” sa han enkelt och ryckte på axlarna innan han ställde sig upp och gick mot mig. Nialls stora händer tog tag runt min midja och lyfte upp mig på bänken.

”Don't you think, I'm more safe with Danielle than alone?”

”Don't forget that Danielle is going to work next week and won't be home.” påpekade han och jag nickade medan jag lade mina armar runt hans hals, han ställde sig mellan mina ben och lät hans händer vila på mina lår. Niall pussade mig på näsan och jag rynkade den, ett fnitter släpptes från mina läppar.

”Let's get your things, and we get over to my place.” föreslog han med en låg förförisk röst, den tonen han visste jag var svag för. Jag nickade och log lite mot Niall, han placerade en hand mot min svank och pressade mig närmare honom. Han kände min motsträvighet och lutade sin panna mot min, hans blå glittrande ögon kollade in i mina bruna.

”I still have a present for you that's waiting.” försökte han och jag skrattade roat till.

”I don't need more gifts, I've got enough gifts to start a Zoo.” mumlade jag lågt och nu var det hans tur att skratta.

”Okay then, princess. Let's get out of here.” han drog sig bakåt en aning och hjälpte mig ner från bänken.

”Princess?” frågade jag och höjde på ögonbrynen men jag fick inget svar utan bara en puss på kinden som hade det gulnade blåmärket som knappt syntes längre.

Jag föreställde mig Nialls lägenhet som en ungkarlslya, med flipperspel, dyra spelkonsoller och ironiskt mycket smutstvätt på golvet. Man kan väll säga att jag imponerad när han låst upp dörren till en ren och stilfull lägenhet. Hela byggnaden var gammal men man såg att lägenheten var nyligen renoverad och kombinationen mellan nytt och gammalt var perfekt. Vi kom in i en hall som var liten och innehöll endast en spegel och ett litet bord där ett par nycklar låg.

Niall höll fortfarande i min hand då han guidade mig in i lägenheten som var stor och öppen. Köket och vardagsrummet satt ihop med varandra, det enda som skiljde dem åt var en bardisk med ett par skinnklädda barstolar. Vardagsrummet var stort och öppet, med fönster som vätte ut mot gatan, en stor plattskärmsteve hängde på väggen med en fin ekbänk under till som innehöll vissa spel och vissa filmer. Framför teven fanns det en stor skinnsoffa och ett enkelt glasbord.

”What do you think?” frågade han och släppte min hand för att slingra sina armar runt mig och kramade om mig bakifrån.

”You call this an appartment...” konstaterade jag förvirrat. ”It's like a house!” ett lågt skratt hördes bakom mig innan han pussade mig lätt på kinden, han släppte taget om mig. Niall tog min hand och ledde mig igenom vardagsrummet.

Han visade mig runt i lägenheten och beordrade mig att stanna här medan han var nere och hämtade mina saker i hans bil. Jag gick nyfiket upp för spiraltrappan som ledde till en lite övervåning, jag kom direkt in i hans sovrum som var fint och stilrent inrett precis som resten utav lägenheten. När jag tog mig ner för trappan igen stod han åter igen i vardagsrummet och kollade nyfiket på mig, mina grejer hade han satt åt sidan på golvet.

”What?” frågade jag nyfiket när han följde mig med blicken då jag kommit ner för trappan. Niall drog mig in i en kram och pussade mig på huvudet.

”You're beautiful.” sa han lågt och fick mig att rodna. ”Okay, so what do you want to do? I'm all yours today.” han tog ett steg tillbaka och visade tydligt att han stängde av mobilen och lade den åt sidan så som att han nu var avväpnad. Jag ryckte på axlarna och han funderade lite själv innan han tog min hand och ledde mig bort till soffan. Niall beordrade mig att sitta innan han försvann åter igen.

”What are you doing?” frågade jag nyfiket och vände mig om. Han släpade ut en stor brun låda ur garderoben och satte den snart tungt ner på golvet framför mig. ”What is this?” frågade jag förvirrat och kollade upp på den blonda killen som flinade mot mig.

”Well, I was talking about a gift earlier...” började han och jag höjde på ögonbrynen och väntade på att han skulle säga att han skojade. Den bruna lådan var alldeles förstor för att det bara skulle finnas en liten nalle björn i.

”I don't want anything more than I already have.” konstaterade jag och satte mig i en strejkande position för att visa att jag tänkte inte röra den stora lådan. Vad som än fanns där i skulle få mig att må dåligt om jag tog emot det. Han satte sig ner bredvid mig och log lite mot mig.

”Stop.” muttrade jag och han log bredare. ”Stop!” utbrast jag, det fick mig att hålla en sur min då min pojkvän satt framför mig och flinade.

”Okay, if you won't open it I will, because you deserve this.” sa han till slut och jag fångade precis upp hans händer innan han fick chansen att börja dra av tejpen.

”Why are you doing this?” frågade jag tveksamt och ledde bort hans händer från lådan.

”What?”

”I'm not a charitycase.” sa jag och drog lite tveksamt på munnen. Förvirrat drog Niall ihop sina ögonbryn och fångade upp mina ögon med hans, han såg nästan sårad ut över det jag hade konstaterat.

”Who said anything about charity?” frågade han oroligt och kollade förvirrat på mig. ”Have someone been rude to you? Said something bad? I'll outburst in some kind of anger if anyone have tried to make you feel bad.” började han babbla på och utan att han tänkt på det hade den där överbeskyddande delen av honom hoppat in igen. Jag suckade och skakade bara smått besviket på huvudet över att han inte svarat på min fråga.

”You are the only one for me.” avbröt Niall till slut tystnaden. Han pausade innan han fortsatte. ”You're kind of my princess. And I want to take care of you, make you feel like one.” förklarade han och ryckte på axlarna och log mot mig.

”I'm your princess...” mumlade jag tveksamt och kollade upp på den blonda killen framför mig som nickade. ”What is in there...?” sa jag med en sarkastisk röst ”A castle?” ett lättat skratt kom från Niall när han insåg att han klarat sig igenom den kniviga situationen jag satt honom i.

”Something like that.” han pussade mig på kinden innan jag släppte hans händer och tillät honom att öppna lådan, mesta dels innehöll den vita fluffiga små kuddar så att innehållet inte skulle skadas. Han började med att ta upp en vit ask med en ny telefon i.

”This is the most important thing in here, I want to be able to call you.” han gav mig iPhone asken och jag bet ihop för att inte säga att det hade räckt med en gammal mobil som jag hade innan. Han tog sedan upp ytterigare en vit låda som var större när jag såg vad den innehöll drog jag ihop ögonbrynen.

”My computer is just fine.” klagade jag.

”And it's old, you need a new one.” konstaterade han. ”Plus it's still a bit slow after the rain it had to go through.” jag tystnade då han gav mig en varnande blick och jag lade lådan med den nya datorn åt sidan. Han plockade nu upp olika påsar och lådor som jag inte helt fattade vad de innehöll. När Niall lade dem på soffbordet gav jag honom en nyfiken blick.

”Clothes, and shoes.” förtydligade han och jag öppnade munnen för att klaga över att jag faktiskt hade kläder. ”And that's not from me actually...” sade han snabbt innan jag fick fram ett ord. ”It's from the management, they want you to look nice when you're out and about...”

”You know that you just told me that I look awful in my own clothes right?”

”No! It's just that you don't have that much clothes, and to be honest, I think they actually like you...” försvarade han sig snabbt och jag suckade innan jag tillät honom att plocka upp ytterligare ett par skokartonger och påsar med kläder. Jag hoppades på att ett par converse skulle finnas i någon utav lådorna så jag faktiskt kunde gå. Han plockade fram det sista ur lådan som var ett par böcker som tydligen skulle underhålla mig medan Niall var bortrest. Det fanns plastpåsar och kartonger över allt och jag suckade tungt då jag kollade på röran.

”I'm not quite sure what I should say...” erkände jag efter ett tags tystnad.

”You don't need to say anything.” sa Niall och slöt upp de sista centimeterna mellan oss. Han puttade mig försiktigt bakåt så jag lade mig på rygg på soffan med honom över mig. Våra läppar särades inte en enda gång men blev snabbt avbrutna då någon ringde på dörren. Förvirrat kollade Niall ner på mig och jag log lite mot honom innan han ursäktade sig iväg mot dörren.

När han kom tillbaka hade han Danielle tätt efter sig som var vit och grön i ansiktet samtidigt.

”Danielle.” sa jag förvånat för att hälsa på vår oönskade gäst.

”I need to speak with you.” sa hon och svalde hårt. Niall gav mig en konstig blick och jag skakade förvirrat på huvudet för att visa att jag inte hade en aning om vad som pågick.

”Okay, what's going on?” frågade jag.

”I need to speak with you... Alone.” hon uttalade sista ordet så tydligt att det nästan skrämde mig. Jag följde med henne in i badrummet som låg intill och hon stängde dörren bakom sig innan hon låste den ordentligt. Danielle satte igång kranarna i vaskarna, duschen och badkaret innan hon vände sig mot mig igen.

”What is going on? Did you get the results?” frågade jag förvirrat.

”Oh, yes, I got the results!” väste hon och spände blicken i mig, hennes oroligt bleka ansikte var skrämmande. ”And we need to retake them and get to a doctor... Because they mixed our blood up and one of us, according to this paper.” hon viftade med kuvertet som hon höll i handen, hennes bruna ögon var panikslagna. ”... one of us is pregnant!”

 +26 Kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar:

 Trött öppnade jag ögonen sovrummet Danielle gett mig för några dagar sedan. Jag har inte pratat med Niall sedan kvällen i bilen, jag har varit alldeles för upptagen med att reda ut saker och ting mellan mig och Danielle. Vi hade tänkt åka till hennes föräldrar om några dagar, då ingen utav oss vill ta denna diskussionen över telefon. Både jag och Danielle har varit på sjukhuset för att ta DNA test, för att vara säkra och idag skulle de höra av sig, man kan väll lugnt säga att detta har varit ännu en sömnlös natt. Att försöka sova när hjärnan surrar med massa tankar om möjligheten om en riktig familj, så är det även en helt annan sak att ligga sömnlös och veta att Niall inte var där, och värst utav allt, att vi faktiskt fortfarande inte pratat.

Niall har ringt minst fem gånger om dagen till Danielle, som svarade en gång av de fem för att säga att jag mådde bra, men även hon var trött på honom. Varje morgon hittade jag antingen en gigantisk nallebjörn eller en blombukett som levererats till dörren där det oftast stod ett litet förlåt på en lapp och att han saknar mig.

Jag vet att jag borde förlåtit honom vid detta laget och guldkedjan som jag fortfarande hade runt halsen påminde mig varje dag om att jag faktiskt har väldigt svårt att leva utan honom, att inte kunna prata.

Jag reste mig trött upp och hoppade ur sängen där min senaste nallebjörn låg och ersatte Niall, det var förstås inte lika varmt och skönt som att ha ett par starka armar runt om sig, men det fick duga. Mitt vågiga brunetta hår låg rufsigt över mitt huvud och jag drog tillbaka några slingor som hamnat fel. Doften av frukost osade enda upp hit, vilket förvånade mig, eftersom Danielle bara gjort frukos till mig en gång och sen har det alltid varit att vi vaknat samtidigt.

När jag kom ut genom sovrumsdörren hörde jag någon jobba aktivt i köket, förvirrat drog jag ihop ögonbrynen då Danielles och Liams sovrumsdörr var öppen och man kunde se att sängen var bäddad här ifrån. Tveksamt började jag gå ner för trappa, jag rättade till Nialls t shirt som jag alltid sov i och kikade oroligt ut i köket. När jag såg vem det var vågade jag ställa mig i dörröppningen med armarna i kors över bröstet.

Den blonda killen som höll på att hacka en gurka stannade upp och kollade upp under sin skärm på kepsen. Niall log lite mot mig innan han lade ner kniven och tog ett steg tillbaka, tveksamt lät jag mina armar falla ner vid mina sidor innan jag tog mig in i köket och fick syn på matbordet. Han hade dukat upp för två och satt en nyckelpiga på en utav stolarna. Det fick mig att le och jag kollade sedan tillbaka på killen som stod och rörde om i något på spisen, hans slappa linne satt löst på hans muskulösa överkropp. Jag kollade tillbaka på nyckelpigan och tog upp den i min famn och kollade på den.

”A ladybug?” frågade jag till slut och kollade upp på Niall som nu hade stängt av spisen och tog upp tallrikarna som var fylld med en furkostbulle, ägg och bacon.

”No, it's a lovebug.” konstaterade han lågt och jag försökte dölja mitt leende, men det kändes så skönt att höra hans röst.

”Oh.” var allt jag sa och kollade ner på det uppstoppade djuret jag höll i, han gick fram till bordet och satte ner tallrikarna.

”I'm sorry, Madison.” hans röst lät så sårbar och orolig över att han faktiskt hade förlorat mig. ”I am just afraid of losing you and I'm not really sure how to react. I shouldn't have lashed out on you like that.” jag bet mig lite i läppen medan jag kollade ner på hans converse, när jag inte gav honom någon respons tog han ett tveksamt steg närmare. ”Do you forgive me?”

Jag kollade upp i den blå ögonen som kollade oroligt ner på mig, jag slog till honom med det uppstoppade djuret och han höjde på ögonbrynen.

”Under one condition.” sa jag efter ett par slag till.

”Anything.” svarade Niall snabbt och hans blå ögon fylldes med hopp.

”Can we eat breakfast in bed?” sa jag och log lite osäkert mot honom. Ett djupt roat skratt ekade i det moderna köket innan Niall drog in mig i hans famn och jag släppte mjukis djuret på bordet, hans starka armar slingrade sig runt min midja. Värmen av hans kropp mot min, gjorde att jag kände mig mer säker än någonsin. Hans läppar placerade en puss på min hjässa innan jag kollade upp på honom och möttes av hans rosa vackra läppar som längtansfullt gick över mina och stannade där i en passionerad kyss. Mina händer gick upp över hans hår i nacken och träffade snart på baksidan av kepsen, mina läppar sprack upp i ett leende och sträckte mig efter hans keps. Han lät mig ta av den och sätta den på mitt egna huvud innan han gav mig en lite puss till och drog sig bakåt.

”Let's go upstairs.” sa han och släppte taget om mig och plockade upp tallrikarna och besticken. Jag hjälpte till och tog min nyckelpiga under armen och glasen med juice, jag gick efter honom upp för trappan.

”Where's Dani?”

”At the hospital picking up the results of your DNA test.” sa han och suckade innan han placerade tallrikarna på en bricka jag använt till min dator. Niall placerade brickan på sängen och jag satte glasen på nattduksbordet innan jag satte mig i sängen bredvid Niall. Jag bet mig tveksamt på min underläpp medan tystnaden föll över oss.

”I'm so sorry, Mads.” sa han och undvek min blick, han sparkade av sig sina skor och drog upp fötterna på sängen. ”I should be there for you, when you want to talk. I've always been there and when you find out that you are posibly related to Danielle I'm not there, and I don't...”

”Stop.” avbröt jag honom och skrattade lätt till för att inte tänka på tårar som var nära på att komma fram. ”You were partly right about me not being careful enough,” jag pausade och satte mig på knä, min hand tog kontakt med hans axel och jag tryckte försiktigt ner honom på den obäddade sängen. ”You are just trying to protect me.” fortatte jag lågt och satte mig med ett ben på varsin sida av hans midja. Niall kollade förvånat på mig men jag såg snart att han drog sig ur chocken och placerade hans händer på mina höfter efter han tagit av mig hans keps och lade den åt sidan. Mitt hår föll ner som gardiner runt oss och jag drog håret över en axel, innan jag lutade mig ner och pussade honom på kinden och fortsatte över hans dominanta käke. Ett djupt stön föll från hans läppar innan jag nådde fram till hans öra, jag pussade försiktigt den ömtåliga huden under hans öra innan jag lade ner huvudet mot hans bröstkorg.

”I've never had someone who actually cares about me, and everything that we have is new to me, I know I can be a hand full.” sa jag lågt och njöt utav Nialls värme, hans händer gick upp över mina bara lår och sedan över min rygg innan hans armar höll mig i ett stadigt grepp.

”I care so much.” viskade han lågt och suckade tyst. Jag sträckte ut mina ben så jag nu låg nästan raklång på honom, mitt vänstra ben hamnade mellan hans. Min blick gick igenom det nu ljusa rummet som var fylld med nallar som han skickat.

”Thank you for all the gifts, but all you needed was to apologize.” sa jag, jag hörde ett lågt skratt under mig.

”Well, you didn't return my calls.” påpekade han roat.

”That's because I can't find my phone.” kontrade jag och andades djupt in hans doft utav parfym och den klassiska Niall doften som alltid fanns där.

”Well, Danielle told me about that. But I think I could figure something out if you want another gift.”

”Another one?” frågade jag tveksamt.

”Let's take that one later, I don't want to move.” sa han roat med en låg retsam röst. ”I've missed you.”

”I've missed you too, how come you are here and not in some far-away-country by now?” jag kollade förvirrat upp på honom och sträckte lite på mig för att rätta till min ställning, ett lågt stön kom från Niall som jag försökte ignorera.

”Harry was really mad at me, and the others were just really pissed off after my phonecall with you, so they actually banned me from the tour bus and after the show last night I took the flight back here so I can move back in to the bus... And make up with you.” han log lite generat över hans sista ord.

”You deserved it.” sa jag och log mot honom.

”I know. I'm a jerk.” Niall suckade och pussade min panna. ”The lads have already given me all the bad nicknames.” jag rättade åter igen till sättet jag låg på, Niall tog snabbt tag i mina armar och hejdade mig. ”I am trying to be a gentleman to not say anything, but having my girlfriend half naked and almost grinding on me is hard to overlook.” jag blev plötsligt medveten om min brist på kläder och bulan som började växa innanför Nialls jeans, mot min höft. Men när jag skulle dra mig bort från honom stannade han mig och drog mig tätt intill sig.

”Just be still.” mumlade han lågt. Jag gjorde som han sade och kunde inte låta bli att skratta innan jag försökte med att rulla av honom igen, denna gången lät han mig. Jag satte mig i skräddar ställning och började dra av bitar från min frukostbulle. Niall satte sig upp bredvid mig och pussade min på tinningen innan han tog upp en gaffel och började äta sin bacon.

”You know I would never do something you don't want to right?” hans röst var låg och säker på sin sak.

”I know.” sa jag lågt och svalde en bit av brödet. ”It's just...” min röst tonades ut och jag slet av ytterligare en bit av brödet, men granskade biten istället för att åta den.

”It's what?” frågade Niall otåligt medan han väntade på en fortsättning.

”After everything I've gone through, I have a feeling about that if I open myself completly to you, you'll disappear and I will be alone again.” jag kollade oroligt upp på honom och han skakade på huvudet, jag log lite mot honom. ”I don't want that to happen.”

”It never will.” sa han lågt och drog sina starka armar runt om mig och drog mig intill sig i en beskyddande kram.

+26 Kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar:

Svar:

Så kul att du läser de gamla också och dammar av dom lite ;) Hoppas du gillar dom! :)

 Den kyliga kvällsvinden gick igenom mina kläder då jag försökte hitta tillbaka till huset som jag lämnat. Jag hade redan gått fel tio gånger och försökte en sista gång innan jag gav upp, min mobil fanns inte längre i tröjan där jag har för mig att jag lagt den, antagligen fanns den kvar hos Danielle.

Jag rundade ytterligare ett hörn och höll nästan på att skrika av frustration då jag inte kände igen mig. Som tur var gatan befolkad och jag var glad över att inte vare ensam längre, jag hade absolut inte tänkt på mitt usla lokalsinne då jag stormat ut från det vita huset.

”Excuse me...” jag petade lite lätt på en äldre dams axel och hon vände sig om och synade mig uppifrån och ner. Hon väntade otåligt på att jag skulle fortsätta och jag blev plötsligt medveten om att hon inte kunde hjälpa mig. Jag kunde inget utav mina nyfunna vänners nummer, inte min påstådda systers nummer och definitivt inga adresser.

”Sorry.” sa jag lågt och vände mig om för att gå ner för gatan och komma på ett annat sätt. Jag gick över gatan och stannade upp utanför en liten affär, oroligt försökte jag komma på ett sätt att hitta hem igen. Att ringa nummerupplysningen skulle inte fungera, en utav de stora nackdelarna att ens vänner är kända.

”There's Danielle!” utbrast en skrikig tjej på andra sidan gatan och jag såg nu att en stor folkmassa började samlas på andra sidan. En bekant tjej med solglasögon i det lockiga håret och outfiten hon haft tidigare innan jag försvan ut ur huset. Danielle log besvärat medan Luke hjälpte henne fram i trängseln, blixtarna till kamerorna gick av och jag försökte ta mig över gatan igen och in i gruppen. Med stora ögon kollade dem på mig då jag tog mig igenom den högljudda gruppen.

”Dani!” ropade jag när jag nästan nått fram och jag kände en hand dra mig in i den lilla bubblan som skapats.

”Thank god! Let's get out of here.” utbrast Danielle, jag höll hårt i hennes hand då Luke guidade oss bort mot en silvrig hög bil.

”Madison! Danielle!” ropades det runt om mig och en smått klaustrofobis känsla gick över min kropp.

När vi snart kommit in i bilen lutade jag huvudet trött i mina händer, ett par rätt så starka armar drog mig tätt intill en kvinnlig kropp.

”I've been so worried.” mumlade Danielle lågt och jag grymtade ett svar. ”Why are you mad at me? I am not the one who has been lying for...” hon stannade upp i sin förklaring och drog sig bakåt så jag kunde sitta upp ordentligt. ”How old are you?” tjejerna bankade på bilen utanför och Luke kom snart fram till förarsätet för att köra iväg oss.

”Eighteen.” muttrade jag.

”I'm not the one who as been lying for eighteen freaking years!” hon gjorde en gest med sina händer innan hon drog ur solglasögonen ur sitt lockiga hår. En slinga hade fastnat och hon gav ifrån sig ett smärtsamt gnyende, jag hjälpte henne att komma loss innan jag trött lutade mig bakåt.

”Could you get us some chinese to take home?” frågade Danielle Luke som nu satt igång motorn.

”Of course.” sa han och började tuta för att komma fram.

”We've been really worried about you. Niall have been yelling at me for the last couple of hours...”

”What!?” avbröt jag henne ilsket.

”It wasn't my idea!” försvarade hon sig och höjde förtvivlat på ögonbrynen. ”He overheard Liam, and I sort of panicked while Liam tried to calm me down. I've always been the little one in my family and I kind of freaked out.” tystnaden lade sig över bilen och jag kände att luften var väldigt tung. Det var mörkt utanför, vilket gjorde att det var svårt att urskilja de olika konturerna som svischade förbi.

”You need to call Niall back...” sa Danielle lågt till slut.

”I can't find my phone.” sa jag trött och suckade innan jag kollade på tjejen bredvid mig. Hon gav mig en iPhone och jag letade upp Nialls nummer. En panikslagen röst hördes på andra sidan efter första signalen.

”Is she okay? Have you found her?”

”Yes, she's okay.” sa jag trött och önskade att han kunde lugna sig.

”Oh, my god, Madison...” han suckade lättat ut och det blev tyst. ”You have no idea how worried I've been, are you okay?”

”Yes, I'm alright.”

”You can't go out like that...” han höjde rösten och jag kände att han började släppa fram ilskan.”I don't care what you and Danielle was arguing about I want you to be safe. And if you are breaking the rules one more time you have to come back to me, I can't trust you to do the right thing.”

”I am not a child!” fräste jag. ”I'm not following your rules if you are trying to control me!” jag kände ilskan värma upp min kropp, Danielles ögon gav mig en ursäktande blick innan jag vände mig bort från henne.

”I'll try to control you when you've been abused and the ones who did it is still outside the cage!”

”They are in Sweden, you jerk! They won't come here unless you fly them yourself!” nästan skrek jag och tryckte telefonen hårdare mot örat. Irriterat andades jag ut och in, vilket gjorde att min bröstkorg höjdes och sänktes allt hastigare.

”Maybe I should call somebody who's actually in England to teach you that they are not the only one who can be dangerous, stupid...”

”What!?” utbrast jag.

”Or maybe I could give your beloved brothers a ride to London.” min mun föll öppen över Nialls hot, tystnaden föll och jag bet ihop hårt för att inte börja gråta.

”I can't believe you just said that.” sa jag lågt innan jag besviket drog telefonen från örat och tryckte på den röda knappen.

Det kändes som en hand hade kramat ur allt i mitt hjärta, förtvivlat drog jag bort en tår som hade slitit sig lös från mitt högra öga. Min ostadiga underläpp hamnade mellan mina tänder för att stadga den, telefonen ljöd igenom den tysta bilen och Nialls namn lös upp skärmen. Istället för att svara tryckte jag på upptaget, jag tog ett skakigt andetag och jag kände en försiktig hand leta efter min lediga. Jag bet ihåg mina käkar för att inte bryta ihop helt.

Telefonen började ringa igen med Nialls namn åter igen på skärmen, jag gav Danielle telefonen och försökte lugna mina skakiga andetag.

”Hello.” Danielle tryckte telefonen mot hennes högra öra medan hon höll i min hand, hon kramade den lite extra i mellan åt. ”Maybe you should just give her some time, she's gone through a lot the past couple of hours.” tystnaden föll och jag hörde Danielle sucka tungt då Nialls röst höjdes irriterat.

”Yes, I know you do. But you are the only one she can talk to and right now not even you are capable of talking.” Danielles röst var lugn och sansad medan hon lyssnade tålmodigt på den irriterande rösten på andra sidan. Jag drog bort ytterligare en tår från kinden och drog in ett skakigt andetag medan jag försökte urskilja orden som sades på andra sidan.

”I know!” Danielle höjde rösten och Niall tystnade. ”I know, it's just that, there are some complications. I might be her sister, like for real, and I'm just as freaked out as you are about what could have happened to her, but I'm not screaming.” Danielle drog bort en mörk lock bakom örat innan hon fortsatte. ”I can't stand that you are being so selfish and not thinking about, Mads at all. I don't care how much you like her or whatever you call it, but right now you are just thinking about youself. Tell Liam that I love him and you can talk to Madison another day, Niall. Bye.”

Danielle lade på och släppte irriterat telefonen i knäet som om den hade gett henne en stöt, hon suckade trött ut och utan att jag tänkt på det körde vi ut från en parkering som stått intill en kines restaurang.

”That was... intense.” sa Luke tveksamt och sedan nickade han mot maten i passagerarsätet. ”I hope this can cheer you up.”

”I hope so too.” sa jag lågt och kollade mot den lockiga tjejen bredvid mig som hade spänt sina käkar. ”Thanks.” hon kollade på mig och log.

”No problem.”

”Is he always like this?”

”No, absolutly not, he's the last one to argue.” sa Danielle lågt innan hon gäspade och försökte slappna av.”Liam is always protective of me, but he also knows that I can take care of myself. Niall on the other hand have some... Overprotectiv issues that I've never seen before.”

Snart körde vi upp vid huset som jag lämnat så hastigt innan, Danielle fibblade lite med nycklarna och vi sade godnatt till Luke. Vi tog in maten i vardagsrummet och kröp under var sin filt med varsin låda med kyckling i sötsur sås. Jag sneglade mot Danielle medan hon tyst åt, hennes händer var klädda med ett antal ringar och jag undrade om hon kände den behagliga tystnaden runt om oss.

Hon kollade upp och log lite mot mig medan hon tuggade på en kyckling bit, tveksamt log jag tillbaka.

”Danielle.” började jag och hon kollade uppmärksamt mot mig. ”Apart from all the arguing, I think I actually can get used to this.” hon svalde och skrattade tyst innan hon gav mig ett brett vitt leende.

+26 kommentarer till nästa del! :)

Förlåt för att ni har fått vänta nästan en hel dag på denna delen! Men kom hem rätt sent och sedan dess har jag försökt fått till en bra fortsättning :)

Dagens kommentar:

 När jag vaknat upp kollade Luke oroligt på mig, jag tog mig för huvudet som fortfarande surrade som en bikupa. Jag kollade mig omkring och lade märke till att planet var folktomt, jag antog att vi redan var framme.

”Don't tell anyone.” sa jag sluddrigt och kollade oroligt på Luke. Han log mot mig och skakade på huvudet, jag var inte riktigt säker på om han förstod vad jag bad om. ”Don't tell Niall. Nobody can know about this, not now.”

”I won't tell.” sa han lågt. ”But we need to get of the airplane.”

Jag suckade trött och jag kände att huvudet var tungt, långsamt reste jag mig upp från stolen och Luke hjälpte mig ut i gången med min väska över axeln. Vi tog oss av planet och började gå längs den stora terminalen och Luke ledde oss mot salen där vi hämtade upp våra väskor och sedan tog vi oss ut till en stor svart bil som väntade på oss. Trött hoppade jag in i bilen och lutade mitt huvud i mina händer, det skulle absolut inte skada med en huvudverkstablett just nu.

Jag lutade mig bakåt och vickade lite på fingrarna, nervositeten fanns kvar och chocken hade börjat lägga sig nu. Den började ersättas med irritation, irritationen kom över hela min kropp och jag kände att ilskna tårar var på väg fram. Mina ögon skannade något att få mig på andra tankar men de fastnade bara på bilarna som körde förbi oss och träden som vi körde förbi utanför.

Det tog ett tag innan vi kom fram till det som skulle vara Danielle och Liams hus, framför mig tornades det upp en rätt nybyggd villa med vitt spackel. En rysning gick igenom min kropp då jag tänkte tillbaka på senast jag befann mig i närheten utav ett sådant hus. Innan jag nådde fram till dörren slet Danielle glatt upp den och drog mig in i en kram, jag lät henne hållas utan att krama tillbaka och kände att något drog i mina jeans längre ner. Jag fick syn på en svart vit hund som glatt cirkulerade runt våra ben.

”Oh, this is Loki. Loki, Madison.” sa Danielle glatt och log mot mig innan jag böjde mig ner för att klappa den halvt stora hunden, ett hugg i magen blev allt tydligare då jag tänkte på att jag övergav min egna hund. Snart reste jag mig upp igen och kollade mig omkring i hallen som jag stod i, den var enkelt inredd med ett litet bort med en vas på, på väggen till vänster om mig fanns ett hål igenom väggen där man kunde se rakt in till en matsal, en stor spegel prydde högra väggen, långsamt gick jag in i huset på egen hand medan Danielle vinkade av Luke som tydligen inte skulle sova här utan hemma hos sig. Mina slitna skor gav ifrån sig dova ljud när de träffade det mörkt lackade trägolvet, en vit mattklädd trappa ledde upp till andra våningen. Det var inte alls som hos familjen jag bott hos, detta var mindre, mysigare.

”Okay, so let's get your things upstairs! And you are looking horrible! So you have to take a shower before we order some food.” konstaterade hon och jag vände mig om för att titta på tjejen som stod lutad mot räcket till trappan. Jag gick upp efter henne och hon ledde mig till höger och igenom en dörr. Sovrummet vi kom in i var snyggt och städat, en stor säng stod i mitten utav rummet och var bäddad i vitt lakan, ett enkelt skrivbord stod mot väggen och en byrå stod vid änden av sängen.

”This is...” började jag med stoppade mig själv innan jag skulle säga något dumt. ”Thank you.” sa jag och gav henne en tacksam blick, hennes varma bruna ögon log mot mig.

”Oh, it's nothing. This is going to be fun!” jag nickade och lade ner min väska på sängen. ”Your bathroom is in there and towels and everything is already in there.” hon pekade mot dörren till vänster som jag inte tänkt på och jag log mot henne innan jag öppnade dörren och möttes utav ett beige kaklat badrum, en stor kabindusch hade placerats längst in tillsammans med två handfat bredvid varandra som utsmyckade högra väggen, även där fanns det stora speglar. När jag stängt dörren började jag klä av mig mina kläder och lät dom ligga på golvet. Jag klev in i duschen och det tog ett tag att förstå sig på hur man startade vattnet. Det varma vattnet brände på min hud och blötte ner mitt hår som nu blev helt rakt, jag tog schampo och började massera min hårbotten som lättade lite på min huvudverk. Skummet försvann snabbt ner i avloppet och snart fortsatte jag med att balsamera topparna försiktigt innan jag tvålade in mig.

Medan jag stod under de varma strålarna försökte jag att slappna av och fokuserade på en kroppsdel i taget. Jag började med mina axlar och gick neråt efter ett tag.

En välbekant ringsignal avbröt mig i min avslappnings process och genast stelnade jag till igen.

”Mads! Your phone is ringing, shall I take it?” hörde jag Danielles röst på andra sidan dörren.

”Yeah!” ropade jag suckade. Det var antagligen bara Niall som ville se hur det hade gått, istället för att skynda mig kollade jag ner på min kropp, alla blåmärken började gulna och blekas bort vilket var en stor lättnad. Försiktigt petade jag på ett märke som fortfarande var lila och jag grimaserade.

Förvirrat kollade jag upp då jag inte hörde någon konversation utanför, jag stängde av vattnet och lyssnade extra noga för att vara säker på att jag inte hörde något. Men allt var tyst.

Jag öppnade dörren till duschen och klev ut, noggrant torkade jag av mig och satte upp håret i en handduk innan jag tog upp mina kläder från golvet och tog mig ut till sovrummet. Danielle satt på sängen med telefonen i sin hand, men den var inte mot hennes öra. I andra handen höll hon ett anteckningsblock som jag kände igen.

”Where did you get that from?” frågade jag tveksamt och rättade till handduken och spände fast den i armhålan. När hon kollade upp på mig möttes jag utav ett par skräckslagna ögon och hon granskade mig, men när jag såg vilket anteckningsblock hon kollade i förstod jag utan att behöva få ett svar. Utan att säga något förblev vi tysta och jag plockade fram ett par rena underkläder och ett par slitna jeans tillsammans med Nialls gråa hood tröja som jag åter igen snott med mig. Jag lät mitt hår falla ur dess handduk och flätade det snabbt innan jag satte på mig mina skor igen och tog mig ut från rummet. Mina skor gav ifrån sig dova ljud mot den mattklädda trappan. Men innan jag hade nått fram till dörren som avbröt Danielle min flykt genom att ställa sig mellan mig och dörren.

”Oh, my god. Does this mean that we are...?” hon avslutade inte meningen men jag grimaserade ändå åt ordet som förblev osagt. ”I can't believe this!” hon var både skräckslagen och i chock då hon kollade på mig, jag spände mina käkar för att inte börja gråta utav ilska.

”Well, do you want to know how I feel?” sa jag sammanbitet och svalde hårt medan jag väntade på att hon skulle försöka att gissa. Danielle skakade förvirrat på huvudet så att hennes lockar hamnade i en enda röra. ”I'll try to say this in a nice way, I'd rather know that my real family were dead, than knowing that they have a better life without me.” min röst blev allt för skakig för att fortsätta och jag rundade henne innan hon fick syn på den första tåren som slet sig loss och rullade ner för kinden. Jag öppnade dörren och slängde igen den efter mig, jag började gå ner för gatan till ett villa område som jag bara ville komma bort från.

Danielle's Point of View

Jag satt med händerna för ansiktet under tystnad. Min hjärna hade stängt av sig så fort Madison hade slagit igen dörren bakom sig och nu satt jag här i vardagsrummet, jag hade ingen aning om vad jag borde göra eller hur jag skulle reagera. Liam var alltid den som hanterade pressade situationer bäst och utan honom här hade jag lika gärna kunnat gräva ner mig i en grop.

Jag drog bak mina lockar bakom öronen och kollade över rummet jag befann mig i, det var ett rätt så modernt vardagsrum, de två bokhyllorna var fyllda med både dvder och tevespel, vid soffgruppen jag satt i som var i mitten utav rummet fanns det en stor platteve, under till fanns det fullt av olika boxar som var inkopplade i teven. Vi hade några utplacerade krukväxter här och var men inte allt för många då vi båda var ute och reste mycket.

Jag vaknade upp ur mitt dagdrömmande då min mobil ringde, jag tryckte på grön lur och tryckte den mot örat utan att svara.

”Dani?” den mörka rösten var väl igenkänd och jag blundade medan jag njöt över att höra hans röst.

”Hi.” sa jag lågt och lutade huvudet tillbaka i skinnsoffan jag satt i.

”What's going on? Is everything alright?” Liam lät oro på andra sidan och jag suckade tyst.

”Yeah, everything's just fine.” sa jag till slut efter jag hade velat om jag skulle säga något eller inte.

”Okay...” han lät inte övertygad men släppte ämnet. ”I was just checking in on you, Madison promised Niall to call when she landed but she hasn't called and he is starting to freak out, so maybe he could speak to Madison now?” jag kollade mig omkring för inspiration till att ljuga.

”Ehh... She's out right now so she can't talk.” sa jag efter ett tag då jag insåg att det inte gick att ljuga.

”Why ain't you with her?” väste han lågt och jag insåg att vi var avlyssnade utav en viss överbeskyddande blond kille.

”Please don't tell Niall.” vädjade jag min pojkvän som oftast var förstående men nu verkade han gått med i armen som skulle beskydda Madison.

”I won't if you'll start talk now.” sa han lågt och jag hörde en viskning och en dörr stängdes.

”We kind of started fighting and my parents have some serious explaining to do... I kind of panicked, okay? You are always the one who's calm in these kind of situations and I panicked!”

”What situation, love? You're not making any sense at all.” hans röst var lite högre denna gången. Jag kollade mot fönstret och såg att mörkret hade lagt sig utanför, oroligt hoppades jag på att Madison skulle komma tillbaka snart.

”I think Madison have found her family.”  

+26 Kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

De blå ögonen hade lyst rakt mot mig där de varit uppe på scenen, han hade inte släppt mig med blicken och Zayn satte till slut en armbåge i sidan på sin blonda kompis. Niall hade vaknat till liv och fokuserade på något annat för stunden, hans närvaro kunde ifrågasättas men det syntes att han var tio kilo lättare då han sprang över scenen. Det skulle kunna vara guldkedjan som tyngt ner honom tidigare för den blev allt tyngre och tyngre runt min hals, dock var jag inte säker på om det berodde på meningen med varför den hängde där eller om det bara var att den var allmänt tung.

Min hand gick över kedjan där jag nu satt i sängen på hotellrummet, jag hade precis duschat och väntade på att Niall skulle bli klar medan jag flätat ihop mitt hår och tagit en utav Nialls t shirts som vanligt. Jag lät fingrarna leka lite med kedjan samtidigt som jag lade mig bak på kuddarna, jag kollade inte upp när badrumsdörren öppnades.

”So I was thinking...” började han och jag hörde hans fuktiga fötter ta kontakt med trägolvet. Jag sneglade mot Nialls håll och såg att han stod vid byrån i bara handduk som hände lätt på höfterna, mina ögon gick snart tillbaka upp i taket och mina fingrar fortsatte över kedjan. ”... What if we should play scrabble with your last name?”

”Huh?” jag hävde mig upp på armbågarna, Niall hade nu släppt handduken och satt på sig ett par boxers, han log mot mig innan han drog en t shirt över huvudet medan han gick över till sängen och kröp upp vid mig. Han lutade sig över mig, läppar strök över min näsa och jag fnittrade till.

”Have you seen Harry Potter?” frågade han efter han lagt sig på rygg och jag kröp upp vid hans sida.

”Of course.” svarade jag och skrattade till.

”Do you remember the second film about Voldemort...”

”Shh!” utbrast jag roat. ”The one who musn't be named.” rättade jag honom och han brast i skratt. Nialls mörka klang ekade igenom rummet, jag kände hans läppar pressa en puss mot min panna.

”Okay, Do you remember when Tom Marvolo Riddle is down in that chamber and the letters change places?”

”Yeah, do you mean that if we change place on my letters we'll get Voldemort?”

”The one who musn't be named.” rättade han mig och jag kollade upp, jag möttes utav ett flin då jag kollade upp på honom.

"Okay, let's have it a go.” jag reste mig upp men händer tog tag i mina sidor och drog ner mig igen.

”Stay, I'll get some paper.” en puss placerades på min kind innan han rufsade till sitt fuktiga hår och reste sig upp. Jag förblev liggandes och började leka med bokstäverna för att komma på ett roligt ord.

”Maybe it should be Pear!” ropade jag efter honom och jag hörde ett lågt skratt från andra rummet. ”Madison Pear.” jag började skratta åt mitt eget skämt och snart kände jag någon trycka ner sängen nere vid mina fötter. Snart dök det upp ett ansikte med de vackraste ansiktsdragen jag någonsin sett, han flinade ner mot mig innan hans läppar gick över min hals och upp till mitt öra.

”You are doing it wrong.” sa han lågt och skrattade igen. ”You have to use all the letters.”

”Wouldn't it be pretty funny if me and Harry really were related?” sa jag roat.

”I'm on top of you and you are thinking about Harry?” Nialls röst lät smått irriterad och jag nålades fast utav hans blå glittrande ögon. Utan att svara tog jag upp mina händer och lät mina fingrar glida in i det fortfarande fuktiga blonda håret på killen ovanför mig. Jag drog honom ner till mig och jag pressade mina läppar mot hans mjuka, han besvarade kyssen villigt och drog sig snart undan igen för att utforska mitt ansikte.

”You are beautiful.” viskade Niall och log ner mot mig, våra ben var nu sammanflätade med varandra, han hade slängt undan pappret och pennan han tagit med tillbaka och lutade nu sin vikt på sina underarmar mot täcket. Hettan kom upp över mina kinder och jag vågade inte riktigt kolla honom i ögonen, det var svårt att ta emot komplimanger som var så raka.

”I'm going to miss you.” erkände jag en aningen generad, plötsligt väldigt medveten om att hans överkropp var tryckt mot min, våra brist på kläder orsakade att en heldel bar hud hade kontakt.

”I'll be visiting as often as possible, and I can always make you come to where ever I am.” hans läppar reste över mina käkar och jag slöt mina trötta ögon.

”You don't have to make me do anything, I'll be there.” han skrattade till lågt innan hans läppar sög lätt på en öm punkt på sidan av min hals som jag inte visste att jag hade. Hans läppar fortsatte upp över min haka och mötte snart mina läppar i en lång kyss.

Jag kollade ut genom flygplansfönstret medan jag oroligt rörde mig i stolen. Det andra gången jag åkte flygplan någonsin, och utan Niall kändes det riktigt obehagligt. Alla andra runt omkring verkade vara fullt upptagna med att antingen sova eller satt med ansiktena några centimeter ifrån sina datorer.

Frustrerat slöt jag mina ögon och tänkte på hur jag vaknat i morse, i Nialls famn, hans nakna överkropp värmde upp mig där jag låg bland lakanen. Nialls armar slingrade sig runt mig och höll mig i ett stadigt och säkert grepp.

”Madison?” den brittiska brytningen var bekant och jag öppnade ögonen för att kolla på Luke som satt bredvid mig.

”Is everything alright? Can I get you anything?” han log lite mot mig och jag skakade bara på huvudet.

”I'm alright.”

Helt ensam var jag inte trots allt, Luke var nu officiellt min barnvakt tills Niall skulle komma tillbaka. Jag ville inte lägga mig i när Luke kom ut från rummet efter Niall och han hade pratat, utan låtsades som att det regnade och plockade ner det sista utav mina saker.

”Do you have a pen?” frågade jag till slut och ett par förvirrade ögon kollade på mig.

”Yes, I think so.” sa han efter ett tag och började känna i sina fickor, under tiden drog jag fram ett utav anteckningsblocken jag använde till skolarbetet.

”Here you go.” Luke räckte fram en bläckpenna och jag tog emot den.

”Thanks.”

Jag började skriva upp mitt efternamn med stora bokstäver överst på sidan och började tänka över vilka namn jag skulle kunna skapa med bokstäverna.

”What are you doing?” frågade Luke nyfiket och lutade sig över pappret. Den trettioåriga mannen verkade vara mer nyfiken över pappret än vad jag faktiskt gjorde.

”Find a hidden name. Like Tom Riddle in Harry Potter.”

”Oh, I know what you mean.” sa han med en extremt engelsk accent och kollade fundersamt på bokstäverna. Tystnaden föll över oss medan vi båda började stirra oss blinda på bokstäverna som inte riktigt ville samarbeta och passa som ett ord.

”Reazee?” föreslog Luke efter ett tag och jag skrev ner det.

”Good.” berömde jag honom. ”But it doesn't make any sense.” sa jag lågt till slut.

”What about Azp... No, it was a really bad one.” Luke lutade sig bakåt och fortsatte kolla ner i blocket som låg på det nedfällbara bordet framför mig. Medan Luke fortsatte bokstavera nya påhittade efternamn drog jag fram min mammas dagbok och började leta igenom den efter fler svar. Men det enda jag bara kunde se var de utstickande P och Z som nu kändes som att få en pinne i ögat varje gång jag såg dem. De hjälpte inte till alls, de bara fanns där och irriterande mig varje gång jag bytte sida.

”I'm about to give up, to be honest.” erkände Luke som snart tagit sig igenom alla kombinationer. Luke kollade tillslut ointresserat ut genom fönstret istället för att hjälpa till.

Jag slängde ett öga på Reazee igen och började tänka igenom alla möjliga svar till varför de skulle gömma undan det namnet. Det var ett rätt resonabelt namn i jämförelse med mitt egna, men det var fortfarande något som inte riktigt stämde.

Min blick föll tillbaka ner till min mammas dagbok och jag gick till sista sidan och kollade på hennes efternamn, om de ville att jag skulle få reda på sanningen skulle de inte göra det allt för svårt att reda ut. Men ändå tillräckligt svårt för att inte det ska bli allt för uppenbart. Bokstäverna gjorde en egen röra i mitt huvud och till slut slog jag ihop dagboken och lade ner den frustrerat.

Jag önskade att Niall var här, det var hans idé, han skulle kunna lösa det. Kanske till och med Danielle skulle kunna lösa detta bättre än mig.

Misstänksamt drog jag ihop ögonbrynen och skrev upp bokstäverna P och Z på pappret. Jag fyllde ut de tomma luckorna och kände ett slag i magen när jag kollade på namnet framför mig. Alla bokstäver fanns med, ingenting var utanför och oron växte inom mig då jag kollade upp på Luke som nyfiket kollade ner på mitt resultat. Förvirrat drog han ihop sina buskiga mörka ögonbryn.

”Why have you written that name?” frågade han.

”How many have this name?”

”This is a pretty unusual name, and I believe there's only one family in the entire uk that has this name.” svarade han lågt. Jag stirrade ner på namnet igen och kände en stor klump i magen som blev allt större, jag kände paniken krypa fram.

”I- I'm p-panicing.” stammade jag fram mellan de skakiga andetagen. Luke verkade genast förstå situationen, det skulle inte förvåna mig om Niall hade tagit upp varenda liten detalj om mina humörsvängningar.

”Breath, Madison. We can't get intouch with Niall here. Let's just calm down, okay?”

Den allt växande klumpen i magen arbetade sig upp mot min strupe och jag kände att jag inte kunde andas längre.

”I'm about to pass out.” informerade jag Luke innan jag kände yrseln, stickningarna i fötterna och inom några sekunder blev allt svart.

+26 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

”Thank you for coming, but I don't think this was a good idea.” sa jag och reste mig trött upp. Jag skakade hand med poliserna ännu en gång.

”It was nice meeting you, Mr. Horan.” sa de båda samtidigt och Paul visade dem ut genom dörren. Jag tog mig ut bakom dom och gick ner för hallen in i omklädningsrummet där Harry stod med bar överkropp och pratade med Zayn.

”What the hell was that all about?” fräste jag irriterat mot den lockiga killen som kollade förvirrat upp.

”Why are you angry?” frågade han förvirrat och drog upp dagkedjan till hans svarta jeans.

”What do you think!? She needed to talk to them, you should mind your own business.”

”I'm not the one who broke the promise that she didn't need to talk to the police.” hans mörka röst höjdes lite utav irritation och trots att han var mycket längre än jag gick jag stöddigt fram till honom.

”Mind your own business. I did what's best for my girlfriend!” gormade jag irriterat.

”Your girlfriend?” sa Harry och plötsligt slappnade hans ansiktsdrag av. ”That's not the case, I know it and you know it. You're not even there yet, dude.” Zayn gick fram tyst till spegeln och började fixa med håret medan Harry tog på sig ett par skor. Tystnaden blev för mycket till sist och Harry öppnade munnen igen.

”She's furious with you!” utbrast Harry och flängde ut med armarna. ”Don't you think it was a pretty dick move to make her tell her story, only a few days after?” Jag förblev tyst och drog av mig min tröja. ”Dude, she is broken! After we went outside she broke down in tears.” skuldkänslorna blev allt större och jag kliade mig i pannan och letade efter mina byxor som jag skulle ha inför första akten. Tillslut gav jag upp och kollade på min lockiga kompis.

”Where is she?”

”She's asleep in your bunkbed in the bus, I helped her out with some of your clothes ans she fell asleep pretty fast under your duvet.” sa han och ryckte på axlarna. Jag kände lugnet fylla mig men jag var ändå orolig över att inte ha henne närvarande. Harry måste ha märkt min osäkerhet och han flinade. ”Don't worry Romeo, she's safe, Paul got some of his men guarding the bus and I am not going near her. Do you know when you feel that relative conection with someone?”

Jag ryckte på axlarna och satte på mig byxorna som varit upphängda på en galge med mitt namn på.

”Well, I have that big brother feeling when I'm around her. So I think I'll just go with it...” jag kollade upp på Harry som nu var fullt på klädd och stod med armarna i kors över bröstet och gav mig en moderlig blick. Jag sträckte på mig lite och höjde ögonbrynen, smått road över vart denna konversationen skulle gå. ”Don't break my sisters heart...” han såg överdrivet hård ut och drog ihop ögonbrynen och försökte hålla en hård min. ”... O-Or else.” stammade han skakigt fram till sist innan han brast i skratt, jag kunde inte längre hålla mig.

”Way to go, big brother.” fick jag fram mellan skratten och Harry rufsade mig roat i håret innan han satte sig ner för att bli sminkad.

”Thank you so much for coming, and we'll see you soon!” skrek Liam över stadion och vi sjöng den sista låten tillsammans innan vi sprang ut från scenen och in i våran loge som var precis bakom scenen. Jag lade mig ner på golvet för att svalna av, svetten klibbade fast mitt hår i pannan och jag drog irriterat bort det, jag ryckte till då fyra killar flög över mig och vi alla hamnade i en hög på golvet.

”This was amazing.” suckade Liam lättat. ”I was actually pretty nervous tonight.” erkände han innan han försökte få Zayns fot ur sitt ansikte.

”Why?” frågade Zayn och rullade av högen och lade sig ner bredvid mig.

”I don't know. Can be all the drama that has been going on.”

”I agree, it feels like we're in a really bad episode of Gossip Girl.” sa Louis och vi alla började skratta åt hans liknelse.

”Louis, you're Serena!” sa Harry roat och satte sig ovanför mitt huvud.

”Why!?” utbrast Louis buttert och började leka med en boll som han hittat någon stans.

”Because you got the best arse.” sa Zayn enkelt och ryckte på axlarna innan han ställde sig upp och gick fram till spegeln så som han alltid gjorde. Trött reste jag mig upp och mina tankar flög iväg till tjejen som låg i min säng ensam.

Jag reste mig upp och drog av mig de svettiga kläderna innan jag trött tog på mig ett par mjukisbyxor och lade en t shirt över axeln.

”I'm out guys, I have to make stuff right.” sa jag och självklart började de göra irriterande puss ljud.

”As a big brother I have to say... be gentle or else.” Harrys röst var mörkare och djupare än vanligt och han gav mig en hård blick.

”Keep on working on that, while I am making this right.” sa jag och klappade honom tröstande på axeln innan jag gick ut genom dörren och ner för korridoren.

Ju längre tid gången ut till bussen tog ju mer började rädslan göra sig påmind, rädslan över att hon kanske inte fanns kvar. Att hon stuckit under tiden jag hade varit uppe på scenen, det fick mina ben att skynda på lite extra och slutligen började jag springa.

Det var riktigt kyligt då jag slutligen kom ut, tröjan som jag bara slängt över axeln var inte till någon hjälp, när jag kom fram till bussen stod det fortfarande kvar en vakt utanför.

”Is she in?” frågade jag oroligt och han nickade medan han öppnade dörren åt mig. Jag klev in i den varma bussen som var helt nersläckt förutom en liten sänglampa som lös från min säng. Rullgardinerna var helt nerdragna överallt och ju närmare jag gick desto mer orolig blev jag över att det faktiskt inte satt någon i min säng.

Men när jag kom tillräckligt nära såg jag den lilla tjejen som betydde så oroväckande mycket för mig, iklädd i en utav mina vita t shirts som nådde ner till hennes knän vanligt vis men hade halkat upp och avslöjade mina boxers under till. Hon hade sparkat av täcket och satt sig halvt upp, hon läste ur sin mammas dagbok.

”Is it good?” frågade jag och hon hoppade till. Det var uppenbart att hon inte hade hört när jag kommit in, Madison drog bak en lock bakom örat innan hon stängde boken och kollade tveksamt upp på mig. Hennes bruna över var sorgsna och det syntes att hon hade gråtit, hennes kinder var mer puffiga än vanligt utav alla tårar som fallit ner för dom. När Madison inte svarade satte jag mig ner på kanten av sängen och utforskade hennes vackra ansiktsdrag. Hennes fylliga läppar som putade ut en aning, den lilla hakan, de bruna ögonen som var formade som en katts, hennes höga kindben och den lilla näsan. Hon var inte allt för smal, utan mer kurvig och hade de där formerna som jag älskade på en tjej. Allt med henne var perfekt!

”I'm sorry.” sa jag till sist och släppte inte Madisons vackra ansikte med mina ögon. ”I didn't mean to make you upset, and it wasn't supposed to turn out like this.” min röst lät nästan desperat och jag stängde munnen i ett hopp om att tjejen framför mig skulle reagera men det gjorde hon inte utan hon kollade bara stint på täcket som var slarvigt nerdraget till hennes fötter. ”I think my anger got the best of me, you have no idea how furious I am. To know what they have done to you, and I am absolutly positive that if I ever see them I'll kick their arse.”

Madison bet sig lite i läppen men hon vägrade kolla på mig.

”They have done something to someone that I care a lot about and I'm not handling it very well, because I should have been there.” jag suckade och sparkade av mig skorna som jag slarvigt satt på mig innan.

”The swedish embassy sent those two men here, me and Paul were a bit surpriced to say the least when someone told us that the police were here. We kind of paniced and I made it clear to them that you wasn't ready. But they insisted so they could take the brothers under arrest. And that's when Harry and you came into the room and I a bit jealous that you had a great time without me. And instead of supporting you I didn't do anything.” Madison svalde hårt och försökte att undvika min blick då hennes ögon landade på min bara överkropp, snart gick de tillbaka till att stirra rakt in i väggen framför henne. Jag gäspade och gnuggade mig trött i ögonen, det hade varit en riktigt lång dag.

”You don't have to explain that stuff with Harry because I sorted that one out with him. It was just all a misunderstanding and I am truly sorry for not being there today and helping you out, telling them to stop.”

När jag tillsist insåg att det inte gick att få fram någon reaktion ur Madison framför mig drog jag ut en utav lådorna under sängen och tog fram extra täcke och kudde som jag slängde på golvet i riktningen mot sofforna längre fram i bussen.

Precis när jag skulle resa mig upp tog en liten hand tag i min handled, hon kollade skräckslaget på mig med sina bruna ögon.

”Where are y-you going?” stammade Madison oroligt.

”I'm sleeping on the couch.” konstaterade jag och nickade i riktningen mot sofforna.

”P-Please, stay.” hennes oroliga ögon skar i mitt hjärta och jag reste mig upp för att dra av mig mjukisbyxorna. Hon hoppade längre in i sängen och lade undan dagboken försiktigt i en utav skåpen som fanns ovanför hennes huvud. Jag hoppade ner bredvid henne i den trånga lilla sängen och drog upp täcket över oss, hon lade sig på sidan med ryggen mot mig och jag slöt upp bakom henne med armarna runt henne. Försiktigt drog jag Madison tätt intill mig och fick känslan av att jag aldrig ville släppa henne.  

+22 Kommentarer till nästa del :)

 De gröna ögonen lös utav ilska ner på mig, handen trycktes hårdare mot min mun då jag försökte bita den, i ett försök till att slita mig loss.

”Inga trick, din lilla hora.” fräste han och kollade äcklat på mig. Jag visste inte vad som pågick förrän jag kände händer röra sig upp för mina lår, jag skrek till men det dämpades mot handen, tårar börja välla ner för mina kinder och jag fick ett slag på revbenen.

”Sluta gråt!” morrade han ilsket. ”Jag tänker göra exakt allt med dig nu när du inte är min fejksyrran längre.”

Tårarna fortsatte forsa ner för mina kinder då jag börja känna fingrar över min gren, jag försökte skrika återigen. Mina tårar skapade slem i näsan och jag började få svårt att andas då jag inte heller kunde andas genom munnen, mina andetag blev allt ytligare och jag kände en obehaglig dödskänsla komma över mig.

Jag ryckte upp till verkligheten och kollade mig skräckslaget omkring, jag låg fortfarande på Nialls bröstkorg. Hans t shirt var nu blöt av tårarna som kom från mina ögon, när jag kollade upp möttes jag utav en orolig blick.

”It's okay, I am here.” sa Niall och jag blev fullt medveten utav de hårt spända armarna runt om mig. Mina andetag blev genast lugnare då jag visste att jag var trygg hos Niall.

”How long have I been asleep?” frågade jag och lade ner huvudet mot hans bröstkorg igen och slöt ögonen trött.

”For about an hour. We are going to land soon. And you have to know that you're always going to be safe with me.” hans låga och säkra röst fick mig att tro honom för några sekunder.

”I wish it was that easy, but not even you can keep the nightmares away.” mumlade jag lågt och suckade trött.

”I will always try.” det lät mer som en utmaning för honom än att han faktiskt önskade att han hade möjligheten att göra en påverkan på mina drömmar.

”Sorry about your t shirt.” sa jag lågt och kände över den blöta fläcken.

”Don't worry about it.” Hans röst var låg och raspig vilket fick mig att tro att han hade också somnat ett tag. Nialls jämna andetag var lugnande då bröstkorgen höjdes och sänktes i samma takt. Utav ren impuls höjde jag snabbt på huvudet och gav honom en liten puss på munnen och lade sedan snabbt huvudet igen. Jag hörde ett lågt skratt och jag kände blodet komma upp till mitt huvud och färga det i en rosa nyans.

”You're so cute.” sa han lågt medan han skrattade till ännu en gång och jag kunde inte låta bli att le.

”Finally, you're here!” utbrast Liam då Niall kom in i Berlins arena med mig i famnen. Vi hade lyckats ta oss in osedda vilket jag var lycklig över. Min gång var minst lika dålig som innan och Niall bar mig igen trots att jag protesterat.Arenan var extremt stor och var mer eller mindre helt omringad med skrikande fans.

”I'm so glad you're here, Mads. And safe.” fortsatte Liam då hans ögon gick över mig och gav mig en försiktig kram då Niall satte ner mig på en stol. Harry kom fram på scenen och hoppade ner då han fick syn på mig.

”We all have been really worried.” sa han med sin raspiga mörka röst och lutade sig ner för att krama om mig. Jag gav honom ett leende när han drog sig bakåt, han satte sig ner på stolen bredvid mig och suckade trött. ”Nialler, you're up next for the soundcheck.”

Niall kollade tveksamt på mig och jag log lite mot honom, men det tog honom ett tag innan han bestämde sig för att lämna mig tillsammans med Liam och Harry.

”He's a bit... overprotective.” sa jag lågt och kollade ner i mitt knä.

”We all are.” erkände Harry och kollade upp på scenen. ”It's been crazy, you don't deserve any of that rubish.” jag kollade på honom ett tag och sedan mot scenen, de höll på med ljussättningen och Niall stod där uppe och plockade upp sin gitarr.

”Have he, told you...?” jag kunde inte avsluta meningen och genast blev Liam som stod kvar obekväm och började gå bort mot en sidodörr, vilket lämnade mig ensam med Harry som drog igenom en hand genom hans lockiga hår.

”He didn't really need to. We've seen how bad chape you're in.” sa han tveksamt och log lite mot mig. ”Welcome to the family.” hans leende utvecklades till ett flin.

”Do I have to sign a contract or something?” frågade jag roat och ett lågt skratt föll från hans rosa läppar.

”I had to.” sa han och flinade och nickade mot den kostymklädda mannen längre bort. ”But I doubt you have to.” han knuffade lekfullt till mig. Han reste sig upp och hukade sig med ryggen mot mig. ”Jump on and let's find something to do.” jag klamrade mig fast på hans rygg och jag kände hans händer kupas under mina lår, han reste sig upp och jag kände att jag hamnade väldigt långt upp.

”You're really tall.” konstaterade jag och kollade ner på marken som var under hans fötter. Han skrattade lätt till och började gå mot sidodörren som Liam försvunnit igenom innan.

”Are you sure? Maybe you're just very short?” sa han roat och tog sig igenom dörren.

En lång hall bredde ut sig framför oss och svartklädda människor rusade igenom de olika dörrarna, när vi gick förbi hälsade dom artigt och fortsatte sedan rusa vidare.

”Is it always like this?” frågade jag efter ett tag och lutade hakan på hans breda axel, hans lockar kittlade mot min kind medan hans kropp rörde sig framåt.

”More or less.” sa Harry och hostade till lite lätt. ”Though it's never boring here. How long will you be staying?”

”Only two days I think, I just want to find out the truth. I'm tired of living a life that's not ment for me.”

Harry nickade och gäspade innan han öppnade en ny dörr där vi möttes utav Niall, Paul och två män i svart kostym. Rummet var litet och bestod endast av en liten sliten soffgrupp som stod mitt i rummet. Det var uppenbart att det inte var meningen att Harry och definitivt inte jag skulle befinna mig här just nu, de hade blivit ertappade med något.

”There you are.” sa Paul och log vänligt mot mig till sist för att bryta tystnaden. Niall gav Harry en hårt blick innan hans blå glittrande mjuknade när han kollade på mig, han gav mig ett litet leende och jag kände att Harrys händer hjälpte mig ner från hans rygg. Niall tog försiktigt emot mig och jag satte mig bredvid honom i soffan.

”What's going on?” frågade jag och Harry satte sig ner i en utav fåtöljerna.

”We are from the police.” förklarade den enda mörkt klädda mannen som hade en öronsnäcka i örat. Den andra hade ett block och penna i handen och uppenbarligen hade han skrivit en hel del redan. Jag kollade mot Niall och han sänkte ner huvudet för att undvika min blick, min blick gick över till Harry som såg lika förvirrad ut och ryckte på axlarna. ”We need to ask some questions and we want proof agains the brothers of yours.”

”They are not my brothers.”sa jag äcklat och lågt medan jag kollade ner i marken framför mig. Jag kände Nialls stora hand resa över min arm och sedan fläta samman mina fingrar med hans långa, genast drog jag undan den irriterat, han lovade att jag inte skulle behöva oroa mig för detta.

”Well, they are your brothers by paper, which will be very simple to take them to court.” påstod mannen med pappret i handen. Fanns det något jag skulle vilja göra just nu så var det att springa ut ur rummet, det hade varit en lång dag och ändå tvingades jag att vara här. Jag kände Nialls sårade ögon på mig och jag bet mig ilsket på insidan av min läpp.

”Do you mind telling us what happen?”

”Yes, I do actually.” sa jag och tänkte tillbaka på lag och etik som jag lärt mig i skolan. ”But I guess I have no choice.” jag tänkte att det var lika bra att få det överstökat, Niall hade hållit uppe ett uttryck som sagt att han inte bryr sig om vad som hände, bara att de gjort mig illa och att han hatade dom för detta. Men jag tror att till och med han ville veta vad som hände, men dock inte exakt allt, så som jag tänkte lägga fram det nu.

Jag började lägga fram vad som hänt, jag beskrev vart enda slag, vart enda ord de sade, vart de rörde mig och hur de fick mig att känna mig svag. De fick mig att hata mig själv, min kropp, varje gång jag ser mig själv i spegeln, så mår jag illa för att jag vet att de hade rört just den delen av mitt ansikte. Hur jag hade ropat på hjälp men ingen hade hört mig, alla mina ord hängde i luften och både Harry och Niall började få en grön hudnyans. Jag drog undan en ilsken tår som åkt ner för min kind och jag kollade varken på Niall, Harry eller Paul. Min fokus låg endast på de två männen.

”So,” började den enda med öronsnäckan, han rynkade pannan då han ansträngde sig för att få fram rätt ord. ”They...”

”Raped me?” avslutade jag hans fråga och oroligt rätade jag på mig. ”Yes.” mumlade jag lågt och svalde hårt. Det var första gången jag sagt de där orden ut högt, efter denna dagen kändes det som att jag har blivit överkörd utav en lastbil och att den sedan backat tillbaka för att vara säker på att jag var död.

”You are going to press charges against your brother.” mannen med pennan i högsta hugg sa det mer som ett påstående än en fråga. Istället för att svara honom reste jag mig långsamt upp och när Niall erbjöd sig att hjälpa mig sköt jag irriterat bort hans händer. Jag började långsamt halta bort till dörren.

”They may be my brothers by paper, but are not my brothers by blood. Så ja, jag tänker sätta dom bakom galler.” de var duktiga på att gömma deras dialekt men jag hade insett att deras fejkade accent inte var i närheten utav vad Paul eller någon annan här var. Jag öppnade dörren och tog stöd mot karmen då jag kände smärtan i mina ben, jag kände ett par händer ta tag i mig. Lättad över att möta ett par gröna ögon än ett par blå när jag kollade upp och Harry hjälpte mig försiktigt ut ur rummet som nu var knäppt tyst.  

+22 kommentarer till nästa del! :)

Glöm inte bort att rösta inför nästa Kapitel! Röstboxen finns högst upp i menyn :) Era röster betyder mycket så se till att lägga din röst på det du vill :)

Hoppas ni har haft en underbar 1 Maj!

Kram, Amanda

 Jag vågade inte kolla på honom, där han stod i dörröppningen. Han tog säg närmare mig och jag kollade tillslut oroligt upp på honom. Det fanns en hel del smärta i de klarblå ögonen och han sträckte ut en hand för att röra min kind men jag vände bort huvudet och han sänkte handen.

”Oh my god. What have they done to you?” sa han lågt med orolig röst och han strök fingrar över min hals. Jag ryckte genast till och drog mig ogillande undan, hjärtat hoppade ett extra slag.

”Don't touch me.” sa jag lågt.

”Talk to me.” vädjade han och suckade trött innan han sparkade av sig sina skor och satte sig framför mig på sängen. Han lade försiktigt en hand på mitt ben och jag kände paniken stiga.

”Don't touch me!” utbrast jag och drog mig undan.

”What is going on with you?” frågade han oroligt, Niall hoppade ett steg närmare och jag blundade och försökte återfå mina lugna andetag. Jag kände hans hand leta efter min och jag öppnade ögonen.

”Please, d-don't touch m-me.” stammade jag fram och en stor klump formades i min hals, jag försökte hålla tillbaka paniken som började rusa igenom kroppen och jag kände tårarna vara nära, de tårarna som jag inte släppt fram än. Det skrämde mig att Niall hade den inverkan på mig, att göra mig sårbar.

”I'm not going to hurt you.” mumlade han oroligt och jag drog mig så långt ifrån honom som möjligt men han tog tag i min handled. Jag började vrida och vända mig för att få honom att släppa taget, men varje rörelse jag gjorde fick hela min kropp att bränna utav smärta. Men när jag började dra mig av sängen stoppade Niall mig och jag gav ifrån mig ett skrik. Hans styrka övermannade mig bakifrån och paniken var överallt, tårar strömmade ner för mina kinder och jag försökte hulka fram ett 'snälla' men jag klarade inte av att prata. Jag grät högt när Nialls armar, efter ett tags krångel, slingrats runt mig och höll fast mig bakifrån. Niall satt nu där jag satt innan och jag hade ryggen mot hans tonade överkropp.

”Please, don't cry.” sa han lågt och lutade sitt huvud mot min axel, något som fick mig att gråta ännu mer. De hade rört mig, de hade skadat mig, och jag var för svag för att inte ens kunna hjälpa mig själv. Jag kunde fortfarande känna deras äckliga händer gå upp över min mage och mina bröst, innan de återvände ner till deras egna skrev. De hade fått mig att känna mig hjälplös, ynklig, när den ena höll ner mig mot madrassen medan den andra drog av mig mina trosor och orsakade mig stor smärta när han kom in i mig. Adrenalinet som cirkulerade i mitt blod och jag försökte få in en bra träff med mina fötter, men de höll nere mig och torterade mig med slag då jag inte förblev stilla.

”I will never ever hurt you...” viskade Niall i mitt öra. Mina andetag var ojämna och ansträngda medan varje hulkning efter ny luft i lungorna.

”I won't let these little things slip out of my mouth,” han började lågt sjunga för mig och jag slöt mina trötta ögon. Jag suckade tungt och försökte sluta gråta medan Niall fortsatte sjunga intill mitt öra. ”But if I do, it's you. Oh, It's you they add up to. I'm inlove with you, and all your little things.” Hans röst lugnade mig, hans bröstkorg vibrerade mot min rygg medan han sjöng och jag kände att hela min utmattade kropp lutade sig mot Niall, men hans grepp förblev hårt. Efter ett tag hörde jag inte hans röst längre och allt blev tyst, jag vände mig försiktigt på sidan i hans famn och lutade ansiktet mot hans hals. Han luktade precis så som jag kom ihåg det.

”When Paul called...” började han lågt och drog mig ännu tätare intill sig. Mitt hjärtslag var ojämna medan jag lyssnade på Nialls röst. ”... I've only been this worried once before in my life... No, I wasn't worried. I was terrified that I was losing you.” jag tänkte tillbaka på första dagen vi spenderade tillsammans och vi satt i inspelningsstudion, Niall hade berättat om hans pappas olycka, hur oroligt och skräckslagen han varit då han tog sig till sjukhuset.

Hans värme slöt upp mig och jag kände mig säker för första gången på länge.

”I know it was them who... hurt you. You don't need to tell me everything, but they won't get away with this.” sa han lågt med en hårt röst. ”I need to get back as soon as possible to Germany though.”

”P-Please.” stammade jag under mina hackiga andetag. ”D-don't leave me.” sa jag lågt och tog tag i hans tröja, precis som att han skulle försvinna direkt.

”I'm never going to leave you.” sa han och pussade mig på huvudet. ”You are coming with me...”

Tystnaden föll över oss och det enda man hörde var mina skakiga andetag som stegvis gick tillbaka till ett relativt lugnt tempo.

”You haven't visited Rex once.” sa han tillslut lågt.

”I-I know.” Rex hade inte fått stanna på hotellet på grund utav att det fanns en risk att gästerna var allergiska. Rex hade fått checka in på ett litet hundhotell tio minuter här ifrån, men mitt liv hade varit så förvirrande så jag hade nästan helt glömt bort min fyrbenta vän. ”What about school?” frågade jag lågt.

”You are going to study, Emelie and her sister is going over to the school to take your books. Paul is downstairs and checking out, and at the same time talking to the security and the police.” mina andetag blev ojämna åter igen medan Niall pratade. ”No, no.” tröstade han. ”It's going to be okay, let's just get out of here and away from Sweden a while, let me show you the world.” han lät nästan drömmande när han sade det sista.

Jag hade kommit fram till det svåra beslutet att ge bort Rex och lämnade honom hos kvinnan som blivit så fäst vid honom på hundhotellet.

Hur mycket jag än önskade att jag kunde dölja min dåliga gång så gick det inte att undgå, tillsist tröttnade Niall och fångade upp mig i hans famn och bar mig ut bakvägen till bilen som stod och väntade på oss. Försiktigt hjälpte Niall mig in i bilen och drog mig tätt intill sig. Paul satt i framsätet med en annan säkerhetsvakt som körde, de pratade om fotboll medan de körde ut oss till Arlandas privata del.

Utan att ens försöka låta mig gå denna gången fångade Niall upp mig i hans famn direkt och började gå mot det lilla vita planet som stod redo, även Emelie och Fanny stod och väntade på oss. Niall satte ner mig provisoriskt och stöttade upp mig med en arm runt min midja.

”Här har du alla dina böcker, papper och allt som låg i ditt skåp. Paul hjälpte oss att kontakta rektorn så du har alla framtida uppgifter på ett utav papperna i påsen.” sa Fanny och räckte fram påsen. Niall tog den och log mot henne, hon svarade honom med världens största flin.

”Thank you girls.” sa han och man såg att de knappt kunde hålla inne fnittret.

”You're welcome.” sa Emelie och gav honom ett litet leende. Hennes tuffa och coola yttre speglade även hennes insida, hon var den som verkade kunna hantera pressade situationer medan hennes syster höll på att drunkna utav panik. ”Vi kommer sakna dig, du får ringa och bjuda över oss någon gång till England.” fortsatte hon och blinkade till med ett öga. ”Nästa gång jag ser dom lovar jag att jag ger dom en omgång.” lade hon snabbt till och jag kunde inte låta bli att le.

Jag gav de båda var sin kram innan Niall, enkelt tog upp mig igen.

”You know I can walk.” sa jag och kollade på honom, hans blonda hår stod rakt upp så som det alltid gjorde.

”Yeah, but you walk like my grandma.” sa han och höjde sina ögonbryn och jag kunde inte låta bli att skratta.

”Thanks.” sa jag sarkastiskt.

”I love your smile.” sa han och pussade min kind innan han började gå upp för trappan till planet. ”Use it more often.”

Planet var litet och modernt, jag förstod helt plötsligt varför det gick så snabbt för Niall att ta sig hit. Sätena var gjorda utav skinn och golvet var täckt utav en mörkröd matta. Väggarna matchade skinnsätena i någon slags benfärgad nyans. Försiktigt satte Niall ner mig på soffan som var bakom fåtöljerna och jag spände fast mig. Niall gjorde likadant, han flätade samman min hand med hans stora och inom tio minuter var vi uppe i luften, jag kände hela mitt huvud var tungt och mina ögon var trötta.

”You're tired.” konstaterade han lågt och jag nickade.

Snabbt och smidigt knäppte han upp våra bälten och gjorde så att vi båda låg ner. Jag låg halvt uppe på honom i den trånga soffan och använde honom som kudde. Hans värme lindrade mina ömmande muskler och hans hand strök över min rygg.

När jag nästan var på väg att somna rörde Niall på sig och jag ryckte till.

”I'm not going anywhere.” sa han lågt och pussade mig på pannan. ”I'll stay right where, while you sleep.”

Niall började nynna på en låt och jag slöt ögonen återigen och lät sömnen göra mig medvetslös.

+20 Kommentarer till nästa del :)

För er som inte hittade länken till min Twitter, klicka här! 

 Jag hade tappat uppfattningen om tiden, det kunde gått timmar, dagar utan att jag hade uppfattat det. Min mobil hade ringt fem gånger och hotellrummets telefon hade säkerligen ringt dubbelt så många gånger. Jag låg nere på heltäckningsmattan, ihop krupen i fosterställning och kände den stickiga mattan mot min nakna kropp. Jag grät inte, jag skrek inte på hjälp, utan med tom blick stirrade jag på mina trosor och Nialls linne som låg på golvet längre bort. Mina andetag var lugna och kontrollerade, jag slöt mina ögon och drog mina armar runt mina avslöjade bröst.

Det var först nu jag hörde knackningar på ytterdörren, något jag inte lagt märke till innan. Jag skulle normalt tagit mig till dörren, påklädd och låtsas som ingenting. Men André och Anton hade nått nya höjder i att bryta ner mig, och hur mycket jag än hatar att erkänna det, så har de äntligen lyckats.

Jag hörde något trycka in nyckelkortet i dörren och snart hörde jag fotsteg ute i vardagsrummet.
”Madison?” en främmande mans röst ekade i den tysta miljön. Mitt öra som låg pressat mot golvet hörde hans skor ta kontakt med ekträet till golv. De kom allt närmare mot den stängda sovrumsdörren och jag hörde en liten knackning mot dörren. ”Madison? Are you in here?” det blev tyst ett tag. ”I'm Paul. Niall sent me, he's worried.”

Niall är orolig... Ekade i mitt huvud. Varför var han orolig? Jag mådde bra, förutom blåmärkena och minnena som brände i mina tankar, så mådde jag bra.

”I am coming in.” ropade han till sist och utan att göra en ansträngning efter mina kläder lång jag kvar med slutna ögon. Jag hörde dörren öppnas långsamt och han klev tveksamt in i det mörklagda sovrummet. Paul drog ifrån gardinerna och det blev ljust, det var uppenbart att han inte hade sett mig ännu. Han tog ytterligare några steg och stannade tvärt, han hade sett mig. ”Oh, god!” utbrast han och jag öppnade mina ögon långsamt. ”Are you alright? I'll help you.” han satte sig ner på huk framför mig och kollade så att jag var vid medvetande.

”Rör mig inte” mumlade jag lågt. Det var det enda jag kunde säga och han ställde sig upp och gick mot garderoben. Han drog ut en morgonrock och satte sig ner på huk igen.

”Can I put this on you?” frågade han oroligt och jag nickade långsamt. Han sträckte ut den och jag reste mig långsamt upp och trädde i armarna. När han skulle hjälpa mig att knyta drog jag mig bakåt.

”Rör mig inte.” mumlade jag återigen och han tog ett steg bakåt, som ett tecken på att han verkade förstå vad jag sade.

”What happened?” Pauls röst var låg och orolig. Jag kollade först på honom och sedan ner på mina händer i knäet, jag skakade på huvudet men svarade inte. Han öppnade munnen för att säga något men lät bli och förblev tyst innan han reste sig upp och sträckte ut en hjälpande hand men jag skakade bara på huvudet igen och drog mina armar runt mina ben.

”Rör mig inte.”

”Who did this to you?” sa han lågt men jag gömde bara mitt huvud i mina knän. ”I'll be right back.”

Han försvann ut i vardagsrummet igen och jag hörde honom börja prata långa konversationer i sin telefon. ”I found her, naked on the floor. I think it's better if you get here, now. When are you able to get out?” han lyssnade ett tag innan han började prata igen. ”Okay, good. I'll see you in a couple of hours... And hey, Niall. Does she got any female friends around here?” det blev åter tyst. ”Okay, good. I'll do that.” Han gick omkring i vardagsrummet innan han stannade återigen och började prata i telefon. Jag kröp upp mot väggen och lät huvudet ta stöd, min kropp kändes ihålig, trött och osäker på hur jag skulle agera framför den främmande mannen som verkade ta saker och ting i egna händer.

Paul kom snart tillbaka och jag kollade osäker på honom medan han hukade sig ner. Jag drog mina ben närmare mig.

”I'm not going to touch you.” sa han lågt, han satte sig ner framför mig och inspekterade mitt ansikte, jag såg säkert hemsk ut, rädslan och förnedringen pumpade omkring i ådrorna. ”Niall is coming.”

Jag satt kvar på golvet då Emelie och Fanny tog sig oroligt in i rummet. De var uppenbart att ingen hade riktigt förklarat vad som hänt, ingen visste... Bara jag. När de mötte min skrämda blick föll deras hakor några centimeter.

”Vad har hänt!?” utbrast Fanny och kollade helt förskräckt på mig. Emelie var den första som bröt sig ur sin stela position några meter ifrån mig och föll ner på knä framför mig. När hon höjde en hand ryggade jag tillbaka.

”Rör mig inte.” mumlade jag lågt och jag kände hjärtat göra ett dubbelslag.

”Du kommer väll ihåg oss?”

”Vad fan är det för fråga, Em?” snäste Fanny som nu också hade dragit sig ner på knä.

”Man vet aldrig, hon kanske har minnesförlust?”

”Du har kollat på för många Disney filmer.” Fanny suckade tungt och rättade till sitt långa blonda hår. ”Vi pratar inte om det om du inte vill.” hon log lite sorgset mot mig. ”Vi hjälper dig i duschen och blir ren innan Niall kommer. Det låter väll bra?” hennes röst lät len och snäll, men jag ville inte se vad som hänt med min kropp, jag ville inte se ut så här när Niall kom heller. Han skulle definitivt få svårt att hålla tyst. Till slut nickade jag och de erbjöd mig en hjälpande hand upp men jag skakade bara på huvudet och tog mig upp på skakiga ben. Det var då jag kände smärtan, som kom över hela min kropp, varje liten cell i min kropp darrade utav smärta och snart kände jag en hand som tog emot mig.

”Rör mig inte.” jag började få panik och tårar började välla fram.

”Det är okej, jag hjälper bara dig. Jag ska inte skada dig.” hörde jag Emelies oroliga röst. Jag hade för ont för att kämpa emot och snart lät jag henne stötta upp mig. ”Fixa kläder till henne så tar jag in henne i badrummet.” hennes syster nickade och tog sig mot garderoben medan vi tog oss in i badrummet. Hon hjälpte mig i badkaret där jag fick sätta mig ner, jag skulle inte orka stå upp. Emelie fyllde upp badkaret med badskum och vatten, under tiden vattnet rann hjälpte hon mig med att tvätta håret och mitt ansikte.

”Detta kommer bli svårt att täcka.” sa hon lågt. Försiktigt gick hon över en öm punkt och jag grimaserade. ”Förlåt.”

”Oh my god! Jag tror jag hittade Nialls hoodie!” hörde jag från sovrummet. Emelie himlade med ögonen. ”Hur går det?” Fanny kom in och kollade med stora ögon på mig. ”Vem har gjort detta?”

Jag förblev tyst och stirrade stint rakt fram på bubblorna som skapades och förstördes bara några sekunder senare.

Emelie hjälte mig snart ur badkaret och Fanny flätade ihop mitt hår medan Emelie hjälpte mig på med ett par tights som jag kände igen, en utav mina svarta t shirts och Nialls hoodie över som nådde ner till mina knän.

”Känns som om vi byter kläder på en barbie.” sa Emelie roat.

”Eller hur! Dock blir hon så mycket vackrare än barbie.” Fanny satte en gummisnodd i slutet på flätan och lät den falla över min högra axel. ”Vi rör inte några märken.” varnade hon sin syster, Emelie skakade instämmande på huvudet.

”Känns som att vi skulle gömma bevis för ett brott om vi gjorde de.” höll Emelie med och satte på den sista strumpan. ”Så du är redo.” sa hon till sist och inspekterade hennes och hennes systers arbete med nöjda ögon. ”Ska jag hjälpa dig till sängen?” jag nickade bara och Emelie gav Fanny en blick. Fanny försvann och Emelie hjälpte mig upp från toalettstolen som jag suttit uppe på, det gjorde nästan ondare denna gången att gå och det tog även längre tid. När vi hade kommit fram till sängen såg jag att någon hade bäddat den och öppnat fönstret.

Utanför var det soligt och fint väder, vilket fick mig att undra vilken dag det var. Jag kollade på radioklockan som stod på nattduksbordet. Med röda siffror och bokstäver berättade den att det var torsdag, på förmiddagen. Hade jag legat på golvet i en och en halv dag?

Jag satte mig lutandes mot sänggaveln med en kudden bakom ryggen, när jag hörde någon börja prata lågmält utanför. Emelie och Fanny hade också hört det och kollade storögt på varandra.

”Snälla, snälla, snälla.” paniken kom över mig och jag kände två par ögon kolla oroligt på mig.

”Ta det lugnt, Mads. Vi fixar det.” Emelie gjorde en dominerande gest åt Fanny att de skulle dra sig ut genom dörren.

Rummet blev genast tyst igen och jag kunde höra deras små pip och den enkelt igenkännliga rösten som lät irriterad och orolig. Snart hörde jag Fanny förklara vad de visste och Pauls mörka stämma inflika emellanåt. Emelies röst var där emot enklare att urskilja orden på.

”The only thing she say is 'Please', and 'Don't touch me'...” jag kollade med tom blick mot dörren och väntade på fortsättningen. ”She's like a robot, I've never seen bruises like that, they are all over her body. And then I mean, exactly everywhere...” hon blev avbruten av Fanny som jag inte hörde något. ”They are all over her breasts, on the inside of her thighs.” Den igenkännliga manliga rösten var låg och nedstämd.

”I am afraid of that.” sa Emily till sist och allt blev tyst. Jag drog upp mina ben mot magen och kramade om dem med mina armar. Oroligt lyssnade jag efter några tecken på vad som skulle hända härnäst. Men utan förvarning trycktes dörrhandtaget ner och dörren gled upp.

+18 till nästa del :)

Det är flera frågor som ni ställer här som förblir obesvarade! Jag ber sjukt mycket om ursäkt för detta men jag hinner inte svara på alla! Speciellt inte här... Så om det är något får ni gärna skriva till mig på twitter (klicka på ordet Twitter för att komma vidare), så svarar jag så fort som möjligt. ;)

 ”Are you alright?” var det första jag sade när Danielle svarade på eftermiddagen. Jag hade klarat mig igenom en hel skoldag och satt nu med massa böcker i sängen framför mig medan jag hade mobilen på högtalare.

”Of course!” svarade hon irriterat. ”Why? Shouldn't I be?”

”Well, it seemed like it was urgent when I saw your text so I just thought...”

”Oh, stupid.” avbröt hon och skrattade lätt till. ”I just need to speak with you. I mean it's three weeks until you graduate and I was wondering where you'd stay when you come here?”

”Eh...” jag visste inte riktigt vad jag skulle svara för jag hade inte tänkt på det än. Checken skulle inte räcka långt, speciellt inte om man ska bo i London.

”That's what I thought.” påpekade Danielle på andra sidan medan hon tuggade på något knaprigt.

”Are you eating popcorn?”

”Ehm... Yes?” det blev tyst ett tag, men snart hördes Danielles röst igen. ”You are staying with me and Liam. Liam is never home and I'am climbing on the walls over here.”

”Go dance or something.” sa jag med en trött röst medan jag började rita en liten sträckgubbe i mitt anteckningsblock.

”Is that how you thank a friend?” hon lär som en mamma och jag himlade med ögonen.

”Thank you, Dani. It means a lot.” jag menade det verkligen, hon var helt underbar som höll koll på mig.

”That's better and yes, I am dancing twice aday, thanks for asking... But I haven't any jobs til late august.” jag hörde henne sucka och röra på sig igen.

”Are you good at algebra?” frågade jag tveksamt och kollade ner på min mattebok.

”Not a chance.” hon skrattade till.

”Okay, well. Then I have to hang up because I need to focus.”

”Okay, see you later.”

”Yeah, bye.”

Jag lade ner telefonen och satte igång med dagens läxor, men jag kom inte speciellt långt förrän telefonen ringde igen.

”Niall.” sa jag formellt och slöt mina trötta ögon. Jag hörde ett roat skratt på andra sidan som fick mig att le.

”How was your day?” frågade han nyfiket.

”Nothing much. The brothers were there as always and I think I've got new friends. They are twins and really...” mina ord tonades ut och jag bet mig lite i läppen. Stämningen i luren hade ändrats på en millisekund.

”Did they talk to you? Did they touch you?” hans röst var låg och en mörk ton som fick mig att rysa till.

”No.” ljög jag, jag var glad över att vi inte satt mittemot varandra och hade denna konversationen.

”You'd tell me if they did, right?”

”Yes.” ljög jag igen och jag hörde att han drog in ett djupt andetag.

”You were talking about twins.” sa han samtidigt som han andades ut.

”Yeah...” jag försökte komma ihåg vad jag skulle säga och tystnaden föll över oss ett tag innan jag kom på vad jag skulle säga. ”They are really weird... I kind of like it.”

”I sure you do.” sa han och skrattade bittert till.

”Oh, and I've talked to Danielle and I've got a place to stay when I come to London.”

”I thought you're going to stay with me.” sa han lågt och irritationen hördes på hans röst. Jag drog förvirrat ihop ögonbrynen av hans ton.

”Well... I am, but you will be away a lot. And look on the bright side, I won't be alone.”
”I suppose.” sa han och suckade.

”What's going on with you? Why are you grumpy?”

”I'm not grumpy.” snäste han till och jag förblev tyst då jag tyckte att jag inte behövde förtydliga min punkt ytterligare.

”It's been a long day, and you haven't said that you are missing me once.” sa han sårat till sist. Jag drog bak en lockig slinga bakom örat och försökte att förstå vad han menade.

”Do you want to talk about it?” försökte jag och antog till slut att det var inget han ville höra, han suckade tungt.

”I just want to get home, hang out with my family, with you.”
”I know the feeling.” instämde jag lågt och kollade ner på mina svarta slita mjukisbyxor som jag hade på mig.

”I know.” sa han lågt.

”But I also know that there are always someone who brings you up from your misery.” sa jag och log lite sorgset.

”You just made me smile for the first time today.” sa han lågt och jag skrattade lätt till.

”See, I told you so.” sa jag och kollade trött ner på böckerna. ”I've got to go. Need to do some homework. But will you be alright?”

”Yeah, go and be a good girl and I'll call you later.” han lät på bättre humör, tillräckligt för att skämta. ”Bye.”

”Niall?” sa jag snabbt innan han skulle hinna lägga på.

”Yes?”

”I miss you... a lot actually.” det blev tyst i luren och jag lade tillsist på och började med mina läxor.

Andra dagen i skolan var nästan likadan som den första. Tråkig, onda blickar och tvillingarna som verkade vara minst lika pratglada idag som igår. De höll på att planera vilka filmer vi skulle se och jag inflikade vid vissa tillfällen att jag absolut håller min undan från skräckfilmer. Något som Fanny höjde roat ögonbrynen åt.

”Är du rädd?”

”Ja, faktiskt.” sa jag stöddigt och kollade på henne. Fanny pressade sina läppar mot varandra för att inte släppa fram skrattet.

”Jag håller faktiskt med, Madison. Inga skräckfilmer.” erkände Emelie som satt bredvid mig. ”Vad sägs som en Disney film?”

”Du är för gammal för att se på det.” snäste Fanny och kollade irriterat på sin syster.

”Man blir aldrig för gammal för Disney!” utbrast Emelie och jag kunde inte hålla mig för skratt. De båda kollade förvirrat på mig, vilket fick mig att skratta ännu mer.

”Se, du har fått henne att bli galen.” muttrade Fanny. ”Stanna hos mig! Mads! Gå inte in i ljuset!” började hon halvt skrika mot mig och jag tror att hela matsalen vände sig mot vårt bord. Genast fick jag svälja ner mitt skratt och den rosa färgen kom upp över mina kinder medan jag kollade ner på min bricka igen.

”Och vad glor ni på? Har ni aldrig sett något ha roligt innan?” utbrast Emelie och genast kollade alla ner i borden igen medan de pratade lågmält runt deras bord.

”Okej, så inga fler utbrott här.” konstaterade jag och log smått mot systrarna som nickade instämmande.

Jag satt och åt framför teven så som jag alltid gjorde nu förtiden, på grund utav bristen på ett kök i den lilla lägenheten Niall fixat. Trött lutade jag mig bakåt och försökte låtsas som att jag brydde mig om tonårs mödrarna på MTV. När jag kollade ner i soffan bredvid mig fastnade mina ögon på dagboken som låg bredvid mig. Jag hade en känsla av att jag borde fortsätta läsa den men ju längre in jag kom desto sämre mådde jag över att jag aldrig riktigt fått lära känna dem. Alla P och Z snurrade runt i mitt huvud och stannade aldrig även fast jag sov.

Snart stängde jag av teven och bestämde mig för att gå och lägga mig. Jag borstade tänderna noggrant och redde ut mitt hår innan jag tog på mig Nialls svarta linne som jag nu mera sov i. Jag drog undan täcket och hoppade upp i sängen och fixade till kuddarna så som jag ville ha dom, och drog sedan upp täcket och slöt ögonen.

Jag visste inte vad klockan var, hur länge jag sovit eller vad som på gick då någon ryckte mig ur min sömn och tryckte en hård hand mot min mun. Mitt skrik dämpades utav handen och jag fick syn på ett par ögon några centimeter ovanför mitt huvud. Paniken steg inom mig då jag kände igen dom och jag försökte skrika igen då jag kände ett par händer börja dra i mitt linne.

”Jag sa till dig att du skulle få ångra dig.” väste Anton ovanför mitt huvud och mina andetag blev ojämna. Händerna fortsatte dra upp tyget på min överkropp, nu tillräckligt högt för att avslöja mina bröst. ”Nu ska vi ha lite kul.”

+18 Kommentarer till nästa del :)