De kommande dagarna var minst sagt vanliga, tråkiga, det gamla vanliga som jag hade njutit utav en gång i tiden men gjorde det inte längre. Dagarna bestod utav att vakna, åka till garaget och sitta och glo medan alla andra gjorde det jag älskat att göra. Sätta i motorer, ligga under bilar och vara helt smutsig i ansiktet när dagen var över. Nu... Jag bara satt där och frågade mig själv trettio gånger om varför jag gillat att göra det där. Dylan, Emma och Felicia klagade inte på mitt buttra humör som de verkade mer njuta utav än att oroa sig för att jag inte mådde bra.

I deras ögon så mådde jag bättre än någonsin, enligt mig själv kunde jag inte uttrycka nog hur frustrerad jag var. När jag kom hem såg jag bara på då alla skrattade runt matbordet, pratade om sin dag och vad som gått snett för dem, ingen lade märke till mig längre. Jag ingick inte i denna familjen längre och jag hade nog inte ingått i den på ett väldigt länge, det är bara först nu jag inser det själv.

Så fort alla gick och lade sig tog jag mig ut till bryggan, jag visste vad som väntade på mig om jag skulle somna, om jag mötte den drömmen igen skulle jag bli galen, instängd i ett trångt utrymme, med eld och rök... Jag rös utav tanken på känslan som gick igenom min kropp varje gång jag upplevt drömmen om och om igen. Just nu visste jag inte om jag föredrog min verklighet eller min dröm mest, båda två var lika jobbiga att stå ut med för tillfället, men ändå höll jag mig vid liv och levde i verkligheten. Så när jag var helt säker på att alla somnat hjälpte Hanna mig som vanligt.

Mitt i allt detta, alla tankar och alla känslor, så hade jag alltid Harry i bakhuvudet, hur han hade kört iväg och lämnat mig åt att ruttna i denna delen av London där han antagligen aldrig skulle sätta sin fot igen.

Varje gång jag såg Harry köra iväg, så var det som ännu en liten del utav mig försvann, något som inte bara gjorde mig förvirrad, men också rädd. För att jag kände knappt honom, han kom inte från min del av staden, han behövde inte oroa sig för pengar, mat eller försäkringar och det gjorde mig nervös. Det jag kände varje gång jag såg på honom, in i hans vackra gröna ögon, det adderade bara till problemen jag redan hade. Jag hade en pojkvän, en familj och en framtid som inte min syster längre var en del av.

Jag hade känt mig förvirrad och sårad i stunden då jag såg bakdelen på hans bil försvinna, jag kände mig övergiven av någon som jag knappt kände, nu där emot, var jag mer förstående.

Jag betalade taxichauffören som nu kört mig en gång tidigare och såg inte längre orolig ut då han släppte av mig, men han förblev vaksam innan han körde iväg, antagligen för att se vad jag skulle göra. Men när jag började ta mig upp för kullen som jag gjort förra gången, hörde jag motorn starta och snart var jag ensam. Min blick gick ut över det kalla bäcksvarta havet som låg över horisonten, det var en kall och molnig kväll, det skulle säkerligen börja regna när som helst. Bryggan var mörk, men jag visste exakt vart den ledde.

Långsamt lät jag rullstolen rulla ner på de fuktiga plankorna innan jag började ta mig ut till den yttre delen av bryggan, det var inte förrän jag var några meter ifrån då jag insåg att jag inte var den första som kommit hit denna gången. Mitt hjärta hoppade över ett slag då jag aldrig trodde att jag faktiskt skulle få se den ryggtavlan någonsin igen.

”I have to say, I'm a bit surpriced to see you here.” erkände jag med en osäker röst, då jag stannade upp helt och kollade på hans rygg som var vänd mot mig.

”Yeah, so am I.” suckade Harry och vände sig om, han såg inte speciellt förvånad ut över att jag upptäckt honom, utan mer lättad. Jag rullade upp bredvid honom där han stod lutad mot räcket.

”Maybe I just have to find a new place.” sade jag, med en glimt ironi i min röst som uppenbarligen inte Harry hörde. Tystnaden föll över oss och mitt försök till att lätta upp stämningen hade misslyckats radikalt. Jag snörvlade lite utav kylan som började bita riktigt ordentligt, snart skulle säkert första snön lägga sig, eller så skulle det bara regna så som det gjorde alla andra vintrar.

”I'm sorry.” flög det ur Harry och jag kollade upp på killen som stod bredvid mig, hans ögon mötte mina. ”For leaving you.” jag skakade bara på huvudet och drog lite på läpparna.

”Don't worry about it. I think I had left myself too, if I could.” jag ryckte på axlarna, och det var sant, jag behövde ingen ursäkt från Harry för jag hade gjort exakt samma sak om jag hade varit honom, jag förstod honom. Jag var den handikappade fattiga tjejen, till och med jag såg mig som ett välgörenhetsprojekt, det var ett under att inte alla andra hade stuckit redan.

Jag bet mig i kinden medan jag funderade över mitt bittra liv innan jag skakade av mig det irriterade känslan jag fick och kollade istället nyfiket upp på killen bredvid mig som kollade ut över havet.

”Why are you here?” frågade jag nyfiket, han tänkte noga över sitt svar innan han särade på sina fylliga läppar som putade utåt när jag såg honom såhär i profil.

”I was trying to forget.” erkände han med en suck, hans käke spändes efter han släppte fram ett skakigt andetag, uppenbart berörd utav stunden. ”Forget you, I think that's the right thing to do.” jag nickade förstående, hans blick for ner till mig innan jag gav honom ett litet leende.

”Yeah, that would be the right thing to do.” höll jag med, jag önskar att jag hade en anledning till att det inte var en bra idé men som vanligt så hade jag inte en enda anledning till varför någon vill vara runt mig frivilligt.

”This may not be the best place to be in though.”

”I agree, it's a pretty bad choice of place.” jag nickade och pressade ihop mina läppar till ett smalt sträck, tveksam om jag borde hålla tyst nu eller om jag skulle vända om och låta honom glömma...

”I don't want to.” avbröt Harry mina tankar och jag kollade förvirrat upp på honom, uppenbarligen hade jag missat en viktig bit av meningen.

”What?” frågade jag förvirrat och slutligen vände han hela sin kropp mot mig, hela hans uppmärksamhet låg över mig.

”I don't want to forget.” erkände han, mer säker än någonsin nu. ”It took me a couple of hours to figure that out, but I don't.”

”Why?” frågade jag nästan frustrerat, för jag förstod inte. Han hade möjligheter att umgås med superstjärnor över hela världen stod han här nu, och skulle förklara varför han var den enda i mitt liv som faktiskt stannar kvar frivilligt. Harry kollade ner på mig med en drömmande blick, övervägde ett antal svarsalternativ innan han öppnade munnen.

”Because you saved me, in some kind of twisted way that I can't explain to you.” hans vackra gröna ögon var dovt upplysta, han såg förtvivlad ut men samtidigt skrämmande ärlig. ”And I don't believe that you are going to understand when I am saying this but I want to make it up to you, as a friend or what ever you want me to be, I want to thank you for saving my life when nobody else could.”

Jag satt och gapade, jag var minst sagt förvirrad och en aningen frustrerad för denna killen framför mig påstod att jag räddat hans liv när jag klart och tydligt aldrig träffat honom innan. För första gången någonsin så var jag mållös, osäker på vad jag borde säga eller göra. Jag övervägde mellan att fly för mitt liv eller slå till honom, men jag var alldeles för bekväm i hans närhet för att ge upp nu på grund utav hans uppenbarligen skadade hjärna.

”Please say something.” bad Harry till slut och jag försökte komma på något vettigt, jag öppnade munnen i ett försök till att säga något men stängde den igen då det inte kom ut något.

”I-I don't know what to say.” erkände jag då jag öppnat munnen igen, denna gången hade det kommit ut något relativt vettigt svar. När jag insett att det inte går att komma med någon bra respons till hans erkännande suckade jag bara och log upp mot Harry som såg ledsen ut, som om han letade efter något slags tecken. ”Friends?” föreslog jag och ryckte på axlarna, han log lite men det var inte ett helhjärtat leende.

”Friends.” färdigställde han och jag sträckte ut min hand han tog min i sin mycket större, en stöt gick igenom min arm och ett minnet blixtrade förbi i mitt huvud innan det försvann lika snabbt igen, jag fick aldrig chansen att se vad minnet handlade om. När jag kom tillbaka till verkligheten suckade jag förvirrat och kollade ner på våra händer som fortfarande höll i varandra, Harrys var så mycket större än min, varm och behaglig. Genast drog jag åt mig min hand, förvirrad av känslan jag fått då jag kollade upp på killen framför mig som såg minst sagt lika förundrad över vad som just hänt. Hade han känt samma sak?

”Let's get you home, I'm sure it'll start to rain soon.” sade han distraherat utan att släppa min blick, genast skakade jag på huvudet.

”I don't want to go home, I can't sleep anyway so... But you should get going.” sade jag och log lite mot den lockiga killen som såg minst sagt nyfiken ut nu.

”I'm not leaving you out here alone.” sade Harry bestämt, nästan ironiskt allvarlig.

”I'll be alright, go home and sleep.” envisades jag och väntade på att hans extremt långa ben skulle börja röra sig ner för bryggan men han rörde sig inte en millimeter. Harry satt som fastlimmad i bryggan, hans intensiva gröna ögon glimmade igenom det dova lyset och satt fast vid mig. Ju länge tiden gick desto mer obekväm blev jag utav hans ögon som granskade mig och väntade på att jag skulle ge upp. Till slut blev det för mycket och jag drog genast undan min blick då jag inte klarade av pressen längre.

”Okay, alright.” sade jag till slut då det gått en stund under tystnad. ”Stop staring, it's burning.” snäste jag irriterat, ett roat flin dök upp över hans fylliga läppar och irriterat himlade jag med ögonen. ”So what should we do?”

Jag väntade mig att han skulle föreslå något, det var trots allt hans idé att inte gå hem som en normal människa och sova. Min uppmärksamhet låg helt på honom, jag granskade den långa killen framför mig, hans långa ben hade ett par svarta tighta byxor, eller de såg svarta ut i detta dunkla skenet, den svarta kappan hade jag sett någon gång tidigare och slutligen ett par tygskor.

”I have an idea.” sade han fundersamt, jag höjde på ögonbrynen och kollade fundersamt på den brunetta killen. ”What about this motel down the road...?”

”Ain't that where murderes and rapists hang out?” avbröt jag ironiskt.

”If we cross the line to my side of the town there will be people waiting for us, and I don't want you to get in trouble.” förklarade Harry och under meningen kändes det som att han menade något annat, irriterat snäste jag till.

”You could just have told me that you don't want to be seen with me.” muttrade jag förolämpat då det var så tydligt att han var rädd för att folk skulle känna igen honom. Istället för att stå och vänta på en förklaring vände jag stolen och började frustrerat rulla tillbaka in mot stranden.

”That's not what I meant!” ropade han efter mig innan jag hörde snabba fotsteg efter mig och snart kände jag någon ta tag i rullstolen, stannade upp mig och Harry ställde sig framför mig. ”I'm not worried about what others think about me.” han satte sig på huk för att hamna i samma höjd som mig, han var arg. Hans bröstkorg höjdes och sänktes tungt under kappan, hans käkar var spända och det var tydligt att hans ögon mörknat radikalt på bara några sekunder.

Jag förstod inte riktigt hans reaktion, mina tankar gick tillbaka till det han sagt tidigare, instinktivt lät jag min hand komma upp till hans ansikte, jag pressade min handflata pressas mot hans kind. Några få hårstubb stack mot min hand, nyfiket lät jag min hand utforska det nyupptäckta området. Harrys käke slappnade snart av då jag lät mina fingertoppar glida över hans vänstra, jag följde konturerna upp till hans hårfäste där jag stannade.

”Don't stop.” mumlade han fram, det var först då jag insåg att han blundade. Nervöst drog jag tillbaka min hand, tveksam över varför jag precis gjort det där.

”I've got a boyfriend.” informerade jag honom och mig själv. Harry öppnade sina ögon igen, de var inte längre mörka utan tillbaka i sin normala färg, smått road över det jag just sagt.

”Is it me or yourself you are trying to convince?” frågade han roat, uppenbarligen nyfiken på hur långt han kunde pressa mig innan jag skulle bli riktigt irriterad. Jag puttade bara honom åt sidan och fortsatte tillbaka till stranden.

”Let's go.” muttrade jag, jag försökte dölja min irritation som han lyckats dra fram, men han sade inget mer utan gick bara tyst bredvid mig med ett nöjt leende på läpparna. Harry hjälpte mig som förra gången in i bilen och under tystnad lade han rullstolen i bagaget innan han hoppade in på förarsidan för att sedan börja köra längre ifrån London än vad jag har varit på väldigt länge. Jag visste vart motellet låg, alla i den södra delen drog sig för att åka dit då det finns tillräckligt med historier som bevisade att man kanske inte skulle sätta sin fot där om man inte absolut måste. Jag hade en aning om att minst hälften av historierna bara var någon som försöker skrämma upp barnen, och det var uppenbart att personen lyckats för ingen tog sig ut hit.

När vi väl körde in på den tomma gården, såg det inte alls ut som jag hade förväntat mig. En liten upplyst torrlagd fontän satt i mitten på den lilla grusade gården vi körde in på. Det knastrade under bil däcken innan motorn dog ut, området var omringat av små timmerstugor som påminde mig om Sverige och gav mig en släng av hemlängtan för första gången på väldigt länge.

”A bit different, huh?” när Harry inte fick något svar öppnade han bildörren och en kylig bris kom in genom dörren. ”I'll be right back.” Det förvånade mig att han visste exakt vart han skulle, precis som att han varit här tidigare, jag antog att det var enda sättet att bli osynlig för några sekunder i storstadshetsen, ingen skulle någonsin komma ut hit för att leta efter en kändis.

Det var först nu mina tankar kommit i fatt mig, vad gjorde jag här? Jag kände inte Harry, men samtidigt kändes det som jag känt honom i flera år. Mina mixade känslor gjorde mig minst sagt förvirrad, det var som ett enda virrvar utav olika sorters idéer och tankar om varför jag borde åka här ifrån men samtidigt var jag nyfiken, jag ville lära känna killen som inget annat än varit snäll mot mig, och en aning konstig. Men det var lite utav hans charm, en liten suck föll från mina läppar innan jag såg Harry komma ut från en utav stugorna som hade skylten 'reception' vid dörren.

Istället för att hämta rullstolen i bagaget öppnade han dörren på min sida och fångade snabbt upp mig innan han enkelt slog igen dörren med foten innan han tog sig längst ner till de stugorna längst in. Jag lät mina armar slingra sig runt hans hals medan han tog sig upp för den verandan på den lilla röda stugan längst in och öppnade dörren med nyckeln han fått. Den lilla stugan var lika gullig utanpå som den var inuti med en soffgrupp och en säng, alla i matchande klädsel, längst in fanns en toalett som knappt gick att röra sig i. Väggarna var i en mjuk gul färg och trägolvet gav hela rummet en mjuk och inbjudande känsla tillsammans med det dova ljuset som kom från sänglamporna.

Harry satte ner mig på sängen så jag kunde luta ryggen mot sänggaveln innan han hjälpte mig av med min skinnjacka och tog sedan av sig sin.

”You know, I won't be able to fall asleep.” informerade jag honom, fullt medveten om att en följdfråga snart skulle dyka upp. ”I'm having terrible nightmares, and I haven't slept in days. So I can take the sofa.” erbjöd jag mig, han bet sig fundersamt i läppen medan han granskade mig.

”What's your nightmares about?” frågade han medan han puffade upp en utav kuddarna i soffan och ignorerade mitt förslag tidigare.

”Fire, I'm hurt and stuck, smoke and fire is all over me and I can feel my blood boiling and I hear this voice screaming my name...” min röst tonades ut, jag klarade knappt av att förklara vad jag gick igenom varje natt. Tystnad lade sig i det lilla rummet, Harry ställde inga följdfrågor utan förblev tyst och snart lade jag mig ner i sängen och kollade upp i det vita taket. ”Tell me about yourself.” föreslog jag till slut.

”What do you want to know?” frågade han artigt, lite distraherad men fortfarande med samma snälla ton.

”Is it true that you've been in rehab for the last month?” var min första fråga.

”You don't waste time.” skämtade han, jag skrattade nervöst till innan Harry drog in ett andetag för att börja prata igen. ”No, I've been home with my family. My mother is one of those mothers who is constantly worries, and she wanted me to be near her after the coma...”

Någonstans i Harrys berättelse sjönk jag ner i en mjuk sömn, hans mjuka raspiga röst var som en musikalisk melodi och snart var jag tillbaka i drömmen jag fasade allra mest.

Denna gången när jag försökte öppna ögonen kunde jag se, hela världen var upp och ner, ett kvävt andetag föll från mina läppar medan jag försökte kolla mig omkring men röken stack i mina ögon. Jag satt fast i en bil, något klibbigt rann ner för mitt ansikte och när jag höjde min hand för att se efter vad det var möttes jag utav mörkrött blod. Skräckslaget började jag vrida mig men ångrade mig genast när en ilande känsla gick igenom min kropp och jag gav ifrån mig ett gnyende. Ett panikartat stön föll från mina läppar då jag kände röken blev allt tjockare och jag hostade fram ett 'hjälp mig' så gott jag bara kunde, men ingen kunde möjligt urskilja orden som kom från min mun. Elden började ta vid rejält och började ärra min hud med sin graciösa rörelse, ett smärtsamt skrik kom från mig då jag kände att elden tog tag i mina kläder, jag försökte släcka den men det gick inte, elden gick inte att släcka.

”No! Grace, no!” hörde jag utanför bilen och panikerande röster, men det var en som stod ut i mängden, jag lät mitt huvud sakta vändas till höger för att se en lång kille stå några meter ifrån bilen, Harry. Han såg skräckslagen ut där han stod maktlös över situationen som utspelade sig framför honom, jag kände mitt blod börja koka av värmen som den utsattes för och det var inte länge innan smärtan var så ogenomlidlig att jag skrek en sista gång innan allt blev ljust.

”Grace, it's just a dream.” hörde jag in till mitt öra då jag öppnade mina ögon, jag låg i stugan, i Harrys famn som jag nu klamrat mig fast i. ”It's just a dream.” viskade han då han insåg att jag slappnat av. Harrys omfamning gjorde mig lugn, hans doft fyllde mina sinnen och gjorde nästan så att jag glömt det jag precis drömt om. Hans lockar kittlade mot min mind då jag skräckslaget klamrade mig fast runt killen som höll mig tätt till sig.

”It's alright.” viskade han, omfamningen var något jag aldrig fått tidigare, den gav mig närheten jag aldrig tidigare fått. ”Go back to sleep.” Kramen tog alldeles för snabbt slut och jag sjönk ner under täcket som jag inte kommer ihåg jag låg under när jag somnade. Jag släppte inte de gröna ögonen en enda sekund då jag lade mig ner på kudden igen, det fanns inte en chans att jag skulle kunna somna om nu. Harry reste sig från sängkanten, rent instinktivt sträckte jag mig efter hans handled, jag kunde känna att hela hans kropp stelnade till under min beröring. Tveksam över vad jag höll på med gick ett flertal tankar om att jag bara skulle låta honom gå och lägga sig på soffan igen, men då visste jag också att tryggheten som jag precis känt skulle vara borta och jag skulle definitivt inte kunna somna om. Jag var helt slut och visste att jag skulle behöva sömnen som jag skulle få nu innan jag skulle tillbaka till verkligheten igen.

”Please stay.” mumlade jag lågt, min röst var tjock och släpig. Till min förvåning tog det bara några sekunder innan han kröp ner under täcket bredvid mig. Harrys varma kropp värmde igenom kläderna vi hade på oss, jag lade mitt huvud mot hans bröst och kände hans starka armar dras runt om min kropp. Det förundrade mig hur perfekt mina kurvor passade Harrys vältränade kropp, det tog inte lång stund innan jag kände sömnen tynga ner mina ögonlock. Det för första gången på en och en halv månad, sov jag en drömlös natt.

---

+22 kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar: