”Nice to meet you, Bella. I've heard a lot of great things about you.” Anne hade sitt hår upp satt i en hästsvans. Hon var fint sminkad och klädd i jeans och tjocktröja. Jag förstod vad killarna pratade om innan, hon var väldigt välbehållen för sin ålder.
”Nice to meet you too...”
”Oh, call me Anne.” sa hon när jag tvekade på vad jag skulle säga.
”Hey, mum.” Harry försvann vid min sida och kramade om sin mamma.
”How are you?”
”I'm so much better now.” sa han och log mot henne.
”Gemma wanted to come too. But she's pretty busy right now.” vi tog oss in i matsalen som vi hade så fint dukat upp. ”Oh, you guys shouldn't have.” utbrast hon när hon såg arbetet vi gjort under kvällen. Det hade inte varit så ansträngande eftersom det enda jag fick göra var att duka. Harry insisterade på att göra maten. Harry och jag satte oss på ena sidan av bordet och Anne på andra.
”You are going to stay right?” frågade Harry förhoppningsfullt då han gjorde en gest att Anne skulle börja hugga in på maten framför oss.
”Oh, honey. No I can't. I've got a meeting tomorrow afternoon so I have to get back tonight I'm afraid.”
”So you take a three hour drive to just stay a couple of hours?” frågade han sårat.
”Felicia was really worried about you.” suckade hon och jag satt obekvämt under tystnad. ”Don't get angry.”
”I'm not angry. I was in deep depression for four days and you haven't called once and now you are getting here and you are just staying a couple of hours!? I'm not agry. I'm furious!” han ställde sig upp och lade en ursäktande hand på min axel innan han stampade ut från rummet.
”I'm sorry for my sons behaviour.”
”Don't be. I'm the one to blame for this one.” sa jag och suckade.
”You were the one he thought he lost right?” Anne tog en klunk vatten och jag nickade. ”He's madly in love with you.” genast började jag rodna. ”I haven't seen him look at someone like he looks at you.”
”He's an amazing guy.” konstaterade jag och log mot henne.
”Go after him.” sa Anne och log mot mig. ”I think he rather talks to you than me right now.”
”I think this is more of a mother son conversation...” sa jag tveksamt.
”Well, you know what he's like when he's angry. It gets in to one ear and out the other.” sa hon roat. ”Go.” hon log uppmuntrande mot mig och snart reste jag mig upp och började leta efter den lockiga killen som stormat ut några minuter tidigare. Det tog ett tag att söka igenom alla rummen men jag hittade honom snart i ett rum jag aldrig varit inne i. Det var högt i tak och såg ut som en inspelningsstudio. Tveksamt gick jag in och kollade mig omkring, Harry satt på en stol och spelade lite på en gitarr.
”Harry.” sa jag lågt och han hoppade till.
”You scared me.” muttrade han och jag stängde dörren efter mig och gick långsamt fram till honom medan jag kollade mig runt i rummet.
”You should get down and spend time with your mother.” sa jag och ställde mig framför honom. Han kollade inte ens på mig utan fortsatte slå på strängarna. Jag lade en hand över halsen på gitarren så han inte kunde spela längre och jag tog gitarren lugnt och säkert ifrån honom. ”She loves you otherwise she wouldn't have bothered to come at all.”
”She should have come in the beginning of the week if her son was ill.” muttrade han surt och jag suckade och ställde ner gitarren till sidan och satte mig bestämt i hans knä med mina ben på varsin sida av hans. Jag lade försiktigt armarna runt hans hals.
”Don't be unfair to her. Be honest with me. When you heard that I might be dead, did you take the first flight home?” jag visste redan svaret på min fråga men jag lät honom tänka.
”That's different.” sa han surt och kollade upp på mig och jag höjde ögonbrynen.
”In what way, Harry?” Han förblev tyst och jag suckade och funderade på vad jag skulle göra för att få honom att ta sig ner till våran väntande gäst. Långsamt släppte jag ena handen från hans nacke.
”Maybe it's good that she's going home tonight.” sa jag lågt och mina kinder hettade då jag lät min hand glida ner över hans tonade överkropp och stannade på hans skrev. Jag tryckte lätt till och ett djupt stön föll från hans särade läppar.
”Are you trying to seduce me?” viskade Harry med en rätt glad ton på rösten. Jag höll kvar handen då jag lutade mig fram mot hans öra.
”Maybe. But we can only find out if we get this dinner over with.” viskade jag och jag kände hans andetag började bli snabba och upphetsade. Jag lutade mig bakåt och såg att hans pupiller hade vidgat sig över den vackra gröna färgen. Hans fylliga läppar landade snart på mina och gav mig en lång mjuk passionerad kyss.
”Woman, you are going to be my death.” viskade han mot mina läppar vilket fick mig att le. Snart kände jag den klart växande bulan mellan hans ben och jag drog mig bakåt. Det förvånade mig hur våra kroppar talade till varandra då jag kände att hela min hud började pirra. När jag mötte Harrys ögon igen flinade han. Jag kände hans händer åka ner över min rumpa och stannade där. Genast tog jag tag i dom och ställde mig upp.
”Don't touch until after the dinner.” sa jag retsamt och drog honom upp på fötter då han stönade besviket. Jag drog honom ut i hallen och nerför trappan och ibland tappade jag greppet på en hand som snart sattes direkt på min rumpa och tryckte och jag fick fånga upp den snart igen. Ett djupt skratt hördes och jag himlade bara med ögonen. ”Look what I found.” sa jag och log mot Anne som satt och knappade på sin mobil.
”Told you he would listen to you.” sa hon och log. Jag undrade om hur mycket hon egentligen visste vad som pågick där uppe. Den lockiga killen himlade med ögonen och rufsade till sitt hår.
Under hela middagen försökte jag le oskyldigt varje gång Harrys hand började glida längre och längre upp för mitt lår tills den hamnade i grenen och jag tog genast bort hans hand och försökte lyssna på Anne som berättade om att jag verkligen måste till Holmes Chapel.
”I'd love to come and visit sometime.” sa jag och log mot henne.
”Oh, you should! Why not come with Harry when he's coming home over christmas?”
”That would be lovely, I think we could figure things out.” Anne sprack upp i ett stort leende och snart kollade hon på klockan som visade att det var tio på kvällen.
”Oh, lord. I've got to go otherwise I'll be driving all night.” sa hon och suckade.
”Are you sure you can't stay here over the night?” frågade jag tveksamt och jag kände genast Harrys hand på låret igen som tryckte till.
”I think she can make it, right mum?” sa han med en ansträngd röst och jag var tvungen att kväva ett skratt.
”Yeah.” suckade hon och kollade strängt på sin son. ”Treat her with respect.”
”Of course I will!” utbrast han och började leda sin mamma ut i hallen. Jag hängde efter.
”She's a real keeper.” konstaterade hon och jag blev genast generad. Hon kramade om mig och höll kvar mig ett tag. ”Keep your eyes on my son.” mumlade hon och drog sig snart tillbaka och jag nickade. Anne kramade om Harry en gång till och pussade honom på kinden innan hon log ännu en gång och tog sig ut till sin bil. När dörren stängdes bakom henne vände jag på klacken och tog mig tillbaka till matsalen för att duka undan. Jag kände Harrys ögon på mig medan jag tog upp tallrikarna jag staplat och gick retligt nära honom då jag gick förbi honom i dörröppningen och ut till köket.
”Have you forgotten something?” frågade han tveksamt och jag kollade roat upp på honom.
”Oh, right, the glasses. I almost forgot. Thanks for reminding me.” jag log mot honom och ställde ner tallrikarna och gick tillbaka in i matsalen. När jag kollade på honom igen såg jag att ångesten inom honom ökade men han försökte dölja det genom att klistra på ett vänligt leende och jag log tillbaka. Min mobil plingade till och jag tog upp mobilen.

From: Jonna
”Stannar du en natt till? Mamma vill veta.”

Jag kollade upp på Harry och log mot honom innan jag svarade.

To: Jonna
”Yep, en natt till. X”

Snart lade jag ner mobilen igen och tog ut glasen i köket igen och öppnade diskmaskinen. Jag satte försiktigt ner glasen i diskmaskinen och snart kände jag Harry bakom mig. Hans varma händer tog tag i mina höfter och vände mig runt. Hans ögon lös då han kollade ner på mitt roade ansikte.

”You are killing your lonely boyfriend over here.” mumlade han och pressade sin kropp mot min och jag pressades mot diskbänken.
”Really?” sa jag och log. Hans ögon var mörka just nu och han hade svårt att hålla sig lugn. Långsamt böjde han sig ner och gav mig en rastlös kyss och jag drog mig bakåt. ”Oh, I don't know maybe we should just go to bed and sleep or cleane this mess up.” Han bara skakade på huvudet och drog mig intill sig igen. Nu hade även jag svårt att hålla mig och drog mina fingrar genom hans lockar.
”I love you.” viskade jag och jag kände att hans händer kom ner över mina lår och lyfte upp mig och jag fäste mina ben runt hans midja. Jag sade inget mer, jag kunde inte säga något mer då Harry bar mig ut genom köket samtidigt som han fångade upp mina läppar och fortsatte över min käke och över till mitt öra där han nafsade lite på öronsnibben. Mina fingrar försvann in i hans lockar och snart var Harry tvungen att försöka fokusera på vart han skulle och då passa jag på att distrahera honom ytterligare. Mina läppar gick över hans käke och ner på hans hals där jag sög lite på den känsliga punkten under örat och jag kände att han fick spänna sig för att inte trilla ihop.
”You are making this really hard.” muttrade han då han tog sig upp för sista trappsteget. Det fick mig att fnittra till och snart kände jag att jag pressades mot en vägg. Jag kollade upp och såg hans bröstkorg höjas och sänkas snabbt. Han fångade upp mina läppar åter igen innan han tog oss in i sovrummet och han lade försiktigt ner mig på det mjuka underlaget. Snart kände jag hans varma stora händer under min tröja. Han drog av den och slängde tyget på golvet. Snart gav hans egna t shirt min tröja sällskap och han böjde sig över mig igen och drog mig längre upp så mitt huvud vilade på en kudde. Harrys starka överkropp sänktes ner till mig och jag kände hans läppar gå över min hals, innan han kom tillbaka upp med huvudet ovanför mitt egna. 
”You're so beautiful.” han placerade sina händer på varsin sida av mitt huvud medan han pussade mina hettande kinder. "Jag älskar dig.” mumlade han lågt och jag kollade förvånat upp. ”Oh, yeah. I know a little swedish.” han log ner mot mig. Jag kunde inte låta bli att le, det var oundvikligt att se på honom att han hade studerat en ordbok några timmar innan han antog utmaningen att lära sig några svenska ord.
”Jag älskar dig med.” sade jag innan jag drog honom intill mig igen. 

Sista kapitlet är igång! Jag kommer att göra en Epilog också tror jag så håll utkik ;) Vad har ni tyckt på Speak? Lämna gärna en kommentar så gör ni mig lycklig! :3

”Är det okej om jag sover över hos en kompis?” jag hörde en suck på andra sidan.
”Hos vem?” frågade mamma på andra sidan.
”Eh...” jag hoppade till då jag kände Harrys stora varma händer på mina höfter som drog mig in i en mjuk kram bakifrån. ”Eh...” försökte jag igen då han uppenbarligen distraherade mig allt för mycket.
”Harry?” föreslog mamma och jag nickade och insåg inom kort att hon inte kunde se mig.
”Ja, han eh... försöker typ säga förlåt för allt och det känns som om det kommer dra ut på tiden.”
”Du är försiktig va? Ni använder skydd?”
”Mamma! Bara för att jag sover över här betyder inte det att vi ska göra något.”
”Okej.” hon lät uppgiven. ”Jag är bara glad att jag hör någon slags känsla i din röst. Han tar fram den gamla Isabella. Jag kände Harrys lockar kittla mot min kind då hans läppar tog kontakt med min hals. Jag fick hålla hårt i diskbänken som jag stod mot för att inte falla ihop. Hans starka armar vilade runt min midja.
”Jag antar det...” sa jag, lite osäker på vad jag skulle säga. ”Eh... Jag måste gå. Vi ses i morgon, godnatt.”
”Godnatt.” hon lade snart på och jag gav Harry hans mobil.
”Can you stay?” frågade han med låg raspig röst. Jag vickade mig runt i hans famn så vi stod ansikte mot ansikte. Jag nickade och log mot honom. ”Great.” sa han och log mot mig. Jag kände hans stora händer vandra ner över min rumpa och snart slog jag benen runt hans midja. ”You need to gain some weight.” mumlade han och jag märkte att han inte ens ansträngde sig.
”I know.” viskade jag och kollade ner.
”No, no. I didn't mean to hurt you. You're beautiful. I'm just worried about you, love.” jag kollade upp i hans gröna ögon. Han log lite mot mig. ”Sorry.” försökte han och han pussade mig på näsan och det fick mig att le.
”I want to show you something.” sa jag efter ett tag och Harry höjde på ögonbrynen men snart släppte han ner mig och jag tog hans hand i min och tog mig upp på andra våningen. Jag tvekade innan jag valde att gå höger och Harry fortsatte gå lydigt efter mig. Snart kom jag fram till dörren jag letade efter. Jag tände ena lampan och lös upp rummet med biljardbordet och gitarrerna. Min hand gled från Harrys och han satte sig på biljardbordet och kollade nyfiket på mig medan jag gick över till en utav gitarrerna med fint mönster på. Jag kollade tveksamt på Harry och han nickade som en bekräftelse på att jag kunde ta den. Han var fortfarande lite förvirrad då jag satte mig ner och drog tummen över strängarna för att kontrollera att gitarren var stämd.
”Do you play?” frågade han förvånat men jag svarade inte utan satte mig i skräddarställning med gitarren i knäet och lät fingrarna leka över strängarna som en bekräftelse på hans fråga.
”When I was younger, I saw my daddy cry, And curse at the wind, He broke his own heart and I watched, As he tried to reassemble it...” det hade varit så länge sedan jag sjöng. Rösten var raspigare än vanligt. Jag vågade inte kolla upp på Harry utan höll fokusen på ackorden. ”And my momma swore that, She would never let herself forget, And that was the day that I promised, I'd never sing of love if it does not exist...” jag lät tonen ringa ut innan jag började slå på strängarna igen.”...But darling, you are the only exception, You are the only exception, You are the only exception, You are the only exception...” jag kikade upp på Harry som satt och kollade som förtrollat mot mig och jag rodnade innan jag kollade ner på mina fingrar åter igen. ”...Maybe I know, somewhere deep in my soul, That love never lasts, And we've got to find other ways to make it alone, Or keep a straight face, And I've always lived like this, Keeping a comfortable distance, And up until now I had sworn to myself that I'm content with loneliness, Because none of it was ever worth the risk...” jag började på refrängen igen och lät sista ackordet spelas. Tveksamt kollade jag upp på killen som satt på biljardbordet. Jag bet mig lite i läppen och kollade ner i golvet framför mig.
”I don't know if it's normal but I'm so turned on right now.” mumlade Harry vilket fick mig att rodna ännu mer.
”Not really the reaction I was hoping to hear...” mumlade jag och gömde huvudet genom att luta mig fram så att mitt hår trilla ner för ansiktet som en gardin. Jag såg snart ett par fötter komma fram till mig och satte sig ner framför mig. Ett par händer tog bort gitarren jag höll i och lade den till sidan. Snart kände jag en försiktig hand under min haka och vinklade upp mitt huvud.
”I've got the most amazing girlfriend in the entire world.” viskade han lågt och smilgroparna poppade fram. ”You sing like an angel, and you are way better than me on the guitar.” han satte sig närmare mig så att våra knäskålar nuddade varandra. När hans hand försvann under min haka föll min blick ner igen och jag lade märke till den tydliga bulan på han jeans. Genast började jag rodna åter igen och kollade ner i mitt knä. ”I won't do anything until you tell me to, don't worry about it.” hörde jag den raspiga rösten lite tydligare nu. Tveksamt mötte jag hans blick igen.
”I'm tired.” sa jag och han nickade och ställde sig upp medan han sträckte ut en hand till mig. Jag tog emot den och när jag ställt mig upp drogs jag in i en beskyddande kram.
”You're my only exception too...” hans bröstkorg vibrerade mot mitt höra medan han pratade. Utan att förvarna mig slängde han upp mig över hans axel och ett skri kom ut ur min mun.
”H-Harry put me down!” fick jag fram mellan skratten. Allt jag fick som ett svar var bara ett djupt lågt skratt som sade mig att han hade väldigt roligt åt detta. Snart kände jag något mjukt under mig och jag släpptes ner från hans axel. ”You're right, I should gain some weight, that was just too easy for you.” muttrade jag och satte mig upp på hans säng. Han gick snabbt bort till hans garderob och drog ut en t shirt. Tveksamt gick han fram till mig och gav den till mig. Jag insåg snart att han gav mig ett val. Antingen kunde jag gå in i badrummet och byta om och låta honom slippa se mina ärr... Eller så stannade jag kvar och litade på att han inte skulle springa ut genom dörren. Tveksamt förblev mina händer vid min topps kant innan jag bestämde mig för att dra tröjan över huvudet. Jag vågade inte möta Harrys blick utan kollade bara ner över mitt bröst och mage. Ärren från de första operationerna var bara smått synliga men de som var cirka fyra månader gamla var fortfarande tillräckligt uppenbara för vem som helst kunna se. När jag kände en hand strykas över min kind slöt jag ögonen.
”Open your eyes, love.” mumlade han lågt. Jag gjorde som han sade och mötte hans ögon då han böjt sig ner mot mig. ”You're beautiful.” hans ögon var oroliga och blicken gjorde mig illa till mods då verkligheten kom i fatt mig och jag insåg att jag stod i bara bh. Men innan jag ens hade hunnit reagera tog Harry tag i t shirten han gett mig och trädde den försiktigt över mitt huvud. Medan jag drog på mig t shirten bäddade han upp och lät mig hoppa ner under täcket först medan han tog av sig sina jeans och t shirt. I bara boxers hoppade han ner under täcket efter mig och släckte den enda lampan som var tänd. Jag kände hans beskyddande arm runt om mig och drog mig in mot hans kropp så att min rygg trycktes mot hans bara bröst.
”Please tell me what you are thinking.” mumlade han mot mitt öra och jag slöt ögonen. Jag suckade tyst och gäspade innan jag öppnade munnen för att börja prata.
”Did you ever think about me?” han visste att jag menade de elva månaderna vi spenderade ifrån varandra.
”Every second of every day.” mumlade Harry och hans arm om mig hårdnade.
”How come you never called? Or texted?”
”Because I knew you would never answer me. I was the one who did something really stupid. And I will regret it all my life. I almost lost you.” han pussade min nacke innan han fortsatte. ”I laid here, right here, for so many days, dreaming about what it would be like, waking up with you next to me. How you would look like when you woke up and realized I was watching you. How your cheeks turns bright red when I say something that makes you uncomfortable. When...” jag kände att hans andning ökade och klarade inte av att fortsätta. Jag visste inte vad som hänt här inne egentligen, han kunde ha blivit galen och jag hade inte vetat. Långsamt vände jag mig om i hans grepp och jag kisade för att kolla in i hans ögon. ”I was so sure that I've lost you that I was even thinking about...”
”Don't say it.” viskade jag plågat och strök försiktigt över hans kind för att fånga upp en tår. ”I made a really bad decision when I told my sister to tell you that I was dead. I thought you've moved on... That you wasn't even thinking about me anymore.”
”I did.” hans röst var sorgsen. ”Everyday.”
”Then why didn't you try to live for us both?”
”Because I wasn't strong enough...” viskade han och kollade bort från mig i det dova ljuset. Man såg på honom att han var rädd att jag var besviken.
”It doesn't matter anymore.” sa jag med skakig röst. ”I'm here now.” jag lade en hand på hans kind och snuddade mina läppar över hans fuktiga. ”I'm here.”

+22 Kommentarer till nästa! :)

Blev inget dirt i denna men det kommer! Jag tror jag hinner skriva klart denna fanficen innan jag åker till USA om jag ska vara helt ärlig. Vi är faktiskt inne på dom sista kapitlen! Snart kommer även en tävling upp om en plats i nästa fanfic! Håll utkik ;)

Mina boots gjorde små blöta ljud mot den fuktiga asfalten. Tveksamt tog jag mig över gatan och stannade snart upp för att ta ett djupt andetag och samla mina känslor för det som just hänt framför mig.
”Where are you going?!” ropade Harry från andra sidan av gatan och korsade den snart då en bil hade kört förbi. Jag orkade inte göra ett försök till att börja springa för jag visste att jag var i underläge då Harry hade mycket längre ben än mig.
”Harry... Just go back in there.” suckade jag och lutade mig mot tegelväggen.
”Did I do something wrong?” frågade han oroligt och kollade ner på mig med de oroliga gröna ögonen som fångade upp ljuset från gatlamporna. Jag kollade bort från honom och han suckade. ”There's nothing going on between me and Cara, Bell.”
”It did.” konstaterade jag och korsade mina armar över mitt bröst.
”What?” frågade han och drog ihop ögonen. ”Are we still talking about your new superpower?” nu såg han extremt orolig ut, ännu ett tecken på att han var skyldig.
”Don't lie to me. You had a thing or something a couple of months ago.”
”It was a mistake!” utbrast han. ”She's like my best friend. She comforted me after our breakup and it ended bad. I was hurt.”
”You broke with me!” påpekade jag irriterat och suckade djupt innan jag kollade ut i luften utan att ta ögon kontakt med Harry igen som rufsade till sitt hår.
”Don't close down again.” bad han förtvivlat som om han såg precis vad jag höll på med inombords. Men trots hans desperata ton på rösten förblev mitt ansiktsuttryck orörligt. ”I love you, Bell.” Återigen hade han krossat väggen jag byggt upp och jag drog mig bort från tegelväggen och kollade förtvivlat på honom.
”I know all the women you've dated thanks to my FBI sister who even knows what blood type you've got.” konstaterade jag ironiskt. ”I can't be your next-in-line girlfriend. I'm not like that.” jag kollade ner på våra skor och kollade snart upp på en ovanligt tyst lockig kille framför mig. ”I'm not a model, or a singer, or some famous chick with a lot of money. Right now I'm just Isabella and I am worried about my voice, if it sounds alright, I'm insecure and my self esteem is really bad and...” Jag kom inte längre förrän Harry lutade ner sitt huvud och pressade sina rosa, fylliga läppar mot mina. Det var en lätt kyss som placerades på mina läppar och snart drog han sig bakåt.
”When you ever feel like your not good enough, you have to remember I am Harry Styles and I love you.”
”But what if you find someone else...”
”I won't.” avbröt han mig.
”It's bothering me that you have all this past and I know I shouldn't care but I do. Because you're my first Harry and... And please tell me to shut up!” men utan att säga något drog han sina armar runt om min midja och drog mig intill sig. Hans läppar gled över mina igen och gav mig en liten puss.
”I'll never tell you to shut up.” viskade han mot mina läppar medan hans gröna ögon fängslade mina. ”I want to hear your voice all the time. I don't care what you are saying, I'm glad that you can speak.”
”But what if...?” han pussade mig igen och fick tyst på mig.
”I love you, Bell. You, not some girl in the deepest rainforest in Brazil. You. I love you. I don't know why it's so hard for you to understand. I. Love. You. I don't want to be without you. And your not like the rest of the girls I've had.” hans händer strök över min rygg och tryckte mig närmare. ”You are real, beautiful, amazing...” han pussade mig på kinden och han förde sina fylliga läppar mot mitt öra. ”...sexy.” viskade han och fick mig att fnittra till. Han drog sig snart bakåt och kollade ner på mig. ”Don't forget it. And I will remind you, always.” han kupade sin ena hand under min haka och lutade mitt huvud upp åt och strök våra näsor mot varandra innan han fångade upp mina läppar. ”Let's get home.” mumlade han och en suck föll från mina läppar innan jag nickade. Han lade en beskyddande arm över mina axlar.
”Isabella Grahm!” ropade någon bakom mig och jag vände mig om. Jag kände igen killen från min gamla skola och om inte Harry hade varit bredvid mig att jag börjat springa. Mina ögon vandrade upp till Harrys ansikte och hans ögon stirrade på killen framför oss. Det var varken tid eller plats för något bråk då jag insåg vart jag sett killen senast. I gränden, för nästan ett år sedan. Då jag varit så säker på att jag skulle dö.
”Let's go.” viskade jag och tog Harrys hand och drog honom mot parkeringshuset.
”You're a murderer!” ropade killen bakom oss och jag bad till gudarna att Harry bara skulle släppa det. Men självklart vände han tvärt om och släppte min hand.
”Harry! Please, he's not worth it.” utbrast jag då jag såg den långa killen ta de få stegen som var mellan oss och manglade ner killen på asfalten. ”Harry!” skrek jag och sprang fram till killarna som låg på marken och tog emot ett antal slag var. Harry hade övertaget och höjde näven åter igen men jag fick tag i hans handled innan han sänkte den åter igen. Han kollade med mörk blick upp på mig men så fort han insåg vem det var försvann mörkret i hans ögon och kollade ner på killen under honom igen och sänkte näven.
”If you ever touch my girlfriend ever again I will kill you.” väste han fram. ”You ain't going to speak to her, be near her or even look at her, got it?” hans käkar var spända och snart reste han sig upp och jag såg att folk runt omkring oss började dra uppmärksamheten mot Harry som börjat få näsblod och en blåtira.
”Let's go.” sa jag lågt och såg att folk började ta upp sina mobiler för att fota. Harry lade en beskyddande arm runt om mig och vi började jogga mot platsen vi hade parkerat bilen. Under tystnad körde vi ut från London och hem till Harry. Så fort vi kom in i huset satte jag av mot köket och började rota efter en förbandslåda, is och en handduk.
”What are you doing?” frågade Harry som stod lutad mot dörrkarmen och inspekterade mig. Snart hittade jag vad jag sökte efter och Harry suckade. ”Bell, I'm fine.”
”No, your not fine. You are bleeding.” konstaterade jag och pekade på en utav stolarna. ”Sit.” han gjorde som han blev tillsagd och jag lindade in is i en handduk och lade över hans vänstra öga. Han höll fast den där medan jag började torka bort blodet som var utsmetat över hans ansikte. Smilgroparna poppade fram efter ett tag och jag kollade förvirrat på honom.
”You didn't protest when I said that you were my girlfriend.” påpekade han och flinade. Jag bara himlade med ögonen och fokuserade på att få bort det sista och började inspektera såren han fått på hans knogar. Jag tog en sårtvätt och strök över de små jacken som fanns på hans högra hand. Harry ryckte till men lät mig fortsätta och sätta ett plåster på det största jacket då jag hade tvättat allt.
”Done.” sa jag med en suck och lämnade tillbaka det jag tagit ur skåpen och kom snart tillbaka med ny is att lägga i en ny handduk. ”I was to busy trying to get my boyfriend of this guy.” sa jag efter ett tag som svar på det han påpekat innan. Jag ställde mig mellan hans ben och tog ifrån honom handduken och lät den nya försiktigt göra kontakt med det ömma området. Han grimaserade men log efter ett tag. Han kollade upp mot mig där han satt och lutade snart sitt huvud mot mitt bröst. Jag lät mina tveksamma fingrar leka igenom hans lockar och ett litet hum vibrerade mot mitt bröst.
”I love you.” viskade han och jag blundade och fortsatte leka med hans lockar. Jag var trött, denna dagen hade varit alldeles för mycket och jag kände att hela min kropp var helt slut körd. ”Stay with me tonight.” fortsatte han och jag öppnade mina ögon igen och kollade ut över köket.
”I-I can't...” stammade jag. Det var torsdag, vilket betydde att jag hade jobb i morgon. ”... I've got work tomorrow.”
”I'll drive you there, I'll make you breakfast and afterwards you can meet my mum.” han kollade upp mot mig och tog försiktigt tag i min handled och tog bort handduken ur min hand innan han pussade lätt baksidan på min hand.
”I've got parents too you know.” konstaterade jag med ansträngd röst då jag fick svårt att fokusera då Harrys läppar lekte över min hud.
”Call them. Tell them you're here. Or, tell them that you are at Alice place.” han pratade mellan pussarna som snart ledde upp över min arm. ”I need you here.” viskade hans raspiga röst och reste sig upp för att snart låta sina läppar vandra över min hans och sög lite på den ömtåliga huden.
”O-Okay, I-I...eh...” stammade jag vilket fick honom att skratta lågt. ”I can't call them if you are trying to seduce me, Styles.” suckade jag och slöt mina ögon.
”Just a second then.” viskade han och drog mig intill sig innan hans läppar fortsatte över min käke och träffade snart mina läppar. Hans läppar fångade desperat upp mina och jag drogs genast med och trasslade in mina fingrar i hans hår och han gav ifrån sig ett stön som vibrerade mellan oss. ”I love you.” mumlade han mot mina läppar.
”I love you.” viskade jag tillbaka och suckade lättat. Han gav mig en liten puss innan han gav sin mobil till mig.
”Use this, I'll go and change.” sa han och pussade mig på kinden innan han försvann.

+22 kommentarer till nästa del :)

Vill ni ha lite dirt i nästa del?

”Sorry I'm late.” sa jag med andan i halsen då jag kom innanför dörren till psykologen som Jonna och jag gick till.
”It's alright, I just had a chat with your sister. But I guess we could start now.” sa Stacy som log upp mot mig. Jag drog av mig min kappa och satte ner min väska bredvid soffan och satte mig ner bredvid Jonna.
”So how does it feel now?” började hon och kollade uppmärksamt mot Jonna med sina bruna ögon.
”It's alright, I'm glad that everything is about to get back to normal again. No lies.” hon sneglade mot mig när hon sade det sista.
”Oh, right. The lie to your boyfriend...”
”He's not my boyfriend.” avbröt jag och Stacy kollade på mig och drog bak sitt svarta hår bakom axeln.
”Alright then, your friend...”
”He's not my friend.” konstaterade jag spänt.
”However... How did he take it when he found out?” Jag ryckte på axlarna. Mina känslor var bakom den säkra muren igen som bara en person kunde bryta ner. Jag hade stängt ner allt och det verkade sätta djupa veck på Stacy. ”You haven't opened up a single time, Isabella. You have been here five times already and you haven't opened up at all. Is there something you want to talk about?”
”No.” svarade jag enkelt och skakade på huvudet.
”How does it feel with your voice? To have a say now after being mute for a while. It should be nice. Right?” försökte hon igen och denna gången kollade jag bara på henne.
”She can't shut up when she starts to talk.” konstaterade Jonna och suckade trött. ”But sometimes she is just quiet. Like she thinks she can't speak at all. That's something that's bothering me.”
”Did you hear that? It's bothering your sister.” jag kollade från Stacy till Jonna.
”I don't want to bother you. It's just that sometimes I think it's better for me to be quiet, because I can see things much better when I'm not talking.” sa jag och kollade på Jonna och sträckte mig efter hennes hand. Hon log lite mot mig och jag drog blicken tillbaka till Stacy.
”What do you see?” frågade hon nyfiket.
”I can see the whole picture.” sa jag och spände blicken i henne men min ton förblev lugn.
”Like what?” utan att lämna hennes blick öppnade jag munnen.
”I can see that you have to be somewhere because your eyes goes over to the clock in the wall to the left,” började jag och nickade mot klockan. ”Your wedding ring is gone but you still have the tann so I guess you are getting divorced and your index finger and middle finger are colder than the rest of the fingers, which means that you smoke...”
”Okay, stop it. You have no right to talk to me like that.” hennes röst lät sträng.
”And your eyes were flickering when you told me that. Which means that I was right.” sa jag och drog lite på munnen. En tystnad föll över rummet och snart bröt hon ögonkontakten och kollade på Jonna istället. Jag gjorde det samma och hon kollade förundrat på mig och jag blinkade till med ena ögat mot henne vilket fick henne att flina.
”Jonna, how are you in school?” frågade Stacy.
”I'm still bullied, but I manage to keep out. Though I would like to change to a new school after christmas. I'd love for a new start.” konstaterade hon.

”Hur kunde du lista ut det där på bara fem minuter med henne? Du har inte träffat henne på ett bra tag.” konstaterade Jonna när vi tog oss ut i kylan åter igen efter en timme inne hos tjejen som försöker knäcka koden in till mina känslor men lyckas aldrig.
”Jag observerar omgivningen mer än vad jag gjorde innan bara. Man lägger märke till många saker.” konstaterade jag och log moderligt mot Jonna.
”Så, vad kan du se på mig?”
”Du ljög om att du kunde hålla dig undan för du har haft på dig långärmat i snart fyra dagar och jag antar att blåmärkena snart försvunnit. Jag ser även att du har gråtit idag, dina kinder är puffiga. Din konstanta kurrande mage är även ett tecken på att du hoppade över lunchen i skolan och därför tar vi och äter innan vi kommer hem.” Jonna stannade upp och stirrade på mig med stora ögon.
”Hur länge har du vetat...?”
”Jag observerar bara omgivningen mer.” upprepade jag och gick in på Starbucks och köpte en baguett till Jonna som hon kunde äta på vägen hem.
”Varför öppnar du inte upp dig till mig?” frågade hon tveksamt medan hon åt och gick samtidigt. Jag förblev tyst. ”Jag är din syster, den enda som inte har sårat dig.”
”Jag vet, jag kan bara inte.” sa jag mekaniskt.
”Men du kan öppna dig för Harry?” jag kollade förvirrat ner på henne.
”Dina ögon lös när du kom in, jag antar att han fick dig att öppna upp.”
”Kolla, vem som är uppmärksam.” sa jag och log mot henne.
”Du älskar honom verkligen.” jag drog ihop läpparna till ett 'o' och kollade ner i marken utan att svara. ”Juste, du svarar inte på känslosamma frågor.” sa hon och nickade för sig själv. ”Ska ni träffas igen?” denna gången nickade jag. Jonna borstade bort några smulor på hennes stickade halsduk innan hon kastade resterna i en soptunna. ”Tack för att du inte berättar för mamma. Jag tror inte hon skulle klara av detta också.”
”Du borde berätta för henne. Eller Rick. De måste få veta att du inte mår bra där.” konstaterade jag. ”Jag kan prata med dom om du vill.”
”Nej, det är något jag måste göra själv.”

Min mamma och Rick hade fullt upp att diskutera med Jonna att de inte lade märke till mig då jag smet ut i hallen. Vårt nya hus låg några kvarter längre bort än vårt förra. Jag hade fått skicka adressen till Harry då jag kom på att han inte visste vart jag bodde längre. Det ringde på dörren och Jonna kom ut i hallen.
”Hur går det?” frågade jag medan jag öppnade dörren och log mot Harry.
”Inte speciellt bra. De ringer rektorn just nu. Hello, Harry.” sa hon och log lite blygt mot honom.
”Hi, Jonna.” sa han lite besvärat.
”I'm sorry.” sa hon och vi alla tre visste vad hon menade.
”It's alright. Let's just put this behind us.” sa han och log mot henne.
”Vi ses senare.” sa jag och log mot henne. ”Lycka till.” viskade jag innan jag tog min väska och nycklar.
”You have to show Harry your super power!” ropade hon glatt innan dörren stängdes bakom mig. Jag grimaserade då Harry höjde på ögonbrynen. Han var fint uppklädd under hans svarta kappa. En skjorta satt fint på hans överkropp och ett par svarta jeans framhävde hans långa smala ben.
”So you've got a super power?” frågade han nyfiket då vi hoppade in i hans bil som denna gången var den svarta Range Rovern.
”I guess.” sa jag mekaniskt.
”Oh, come on. Open up to me.” sa han och startade motorn. Jag suckade vände mig mot honom.
”Okay, I haven't been in touch with you all day, right?”
”Yes.” sa han och drog förvirrat ihop hans ögonbryn.
”Okay, you've got a new aftershave. The smell is sweeter than usual. You are trying to impress me and that's why you are really nice dressed, you seem nervous because your fingers are a bit restless and you spent at least ten extra minutes on your ringlets today.” konstaterade jag. ”Oh, and you have been playing guitar. Your fingertips are sore and you don't want to touch them to the wheel.”
”How...?” han kollade förvirrat mellan mig och vägen.
”My super power.” sa jag och ryckte på axlarna.
”You are absolutly amazing.” sa han förbluffat. ”Acutally it was twelve minutes though.”
”Like I said, at least ten.” sa jag och log lite mot honom. Han skakade bara roat på huvudet. ”Where are you taking us?” frågade jag nyfiket och jag insåg åter igen att muren jag byggt upp var nerslagen. Hur gjorde han? Hans närvaro gjorde att jag kände mig lugn.
”You are the one with the super powers. Shouldn't you know these things?” frågade han glatt och blinkade roat till mot mig. Utan att säga mer kollade jag ut genom fönstret och lät ögonen okupera sig med att kolla ut över den rätt så lugna staden. Snart parkerade vi i ett parkeringshus som tillhörde någon byggnad innan vi kom in i en liten mysig mexikansk restaurang. Vi satte oss ner vid ett bord rätt långt in i lokalen så att vi kunde vara mer avskilda. Det tog ett tag för maten att komma in och precis när vi ätit klart hörde jag ett glädje tjut och en kvinnlig röst.
”Harry. What are you doing here!?” utbrast den blonda tjejen som kom fram till oss med ett stort leende. Hon var väldigt vacker och kunde lika bra vara en modell.
”Hey, Cara.” sa Harry besvärat och hans kinder hettade en aning. Mina ögon spändes mot Cara och jag slöt sakta upp min mur igen, jag gillade inte det som pågick framför mig. ”Cara this is Isabella.” hon sträckte glatt fram handen och jag tog den innan jag genast drog mig undan igen.
”So how are you doing?” frågade Harry och log upp mot blondinen. Hon rufsade glatt till hans hår och jag stelnade till. Alla tecknen fick mig att frysa till is, jag måste ut här ifrån.
”Excuse me, but I'll be right back.” sa jag med en stel ton och Harry såg att något var fel då jag tog upp min väska och började gå mot toaletterna. Så snart Harry var utom synhåll styrde mina fötter mig mot ytterdörren. Jag måste bort här ifrån.

+22 Kommentarer till nästa del :)

”Du sa att han hade slutat leta!”
”Men hallå? Hur skulle jag veta att han skulle gå till dansstudion?” suckade Jonna i luren. ”Varför är det så svårt för dig att inse att han kom tillbaka för dig?”
”Därför det låter inte realistiskt.” konstaterade jag och rundade ytterligare ett hörn och drog upp remmen på väskan högre upp för axeln. Jag var på väg till dansstudion där jag numera jobbade efter jag tog studenten för mindre än en månad sedan under tiden jag var på behandlingshemmet i Sverige. Pappa hade tagit hand om mig och det hade varit skönt att lämna London ett tag.
”Varför stannade du inte i Sverige då?”
”För att jag vill hålla koll på dig.” suckade jag tungt och kisade mot solen. Nästan framme.
”Jag klarar mig själv.”
”Jag vill ändå hålla ett öga på dig för tro inte jag undgått bristen på vänner hemma hos oss på sistone. Vill du prata om det?”
”Nej.” sa Jonna tvärt. ”Jag måste dra, ses sen.” hon lade på och jag lade ner mobilen i väskan innan jag rundade det sista hörnet innan jag var framme. Jag stannade tvärt då jag såg killen med solglasögon, beanie som försökte dölja lite utav hans lockar. Han höll i två koppar från Starbucks och log mot mig när han fick syn på mig. Genast vände jag om och började gå tillbaka men hans långa ben gav honom fördelen att komma ikapp.
”Hi.” sa han förhoppningsfullt.
”Hello, Harry.” sa jag trött.
”I love when you say my name.” sa han drömmande och jag stannade upp och kollade på honom.
”What do you want?” frågade jag trött.
”I want you to take a day off. So we could talk things through.”
”No.”
”I kind of figured that you would say that, so I talked to your colleague and she covers for you.”
”You're so...” jag hittade inga ord över min irritation just nu.
”A simple thank you would be fine.” konstaterade han med ett flin innan han tog min hand och jag drog mig undan.
”Why are you okay with Jonna lying to you?” frågade jag misstänksamt.
”Because I though I lost you, I won't do that again.”
”So you're not angry with me?”
”No, I'm relieved that you are alive.” sa han och han började leda mig in i parken. Tveksamt kollade jag upp på honom och hans gröna ögon syntes igenom de mörka glasen. ”Are you angry with me?”
”Yes.” sa jag utan att blinka.
”I don't know what to do with myself to be honest.” konstaterade han. Han tog av sig sina solglasögon och kollade nyfiket på mig. ”What about a dinner?” Jag skrattade till och skakade roat på huvudet.
”I think you should think a little bigger. I mean, I could have been...”
”Don't say it!” utbrast han. ”It's incredible how calm you are about the subject.” han rufsade nervöst till håret och drack ur sin kopp och jag gjorde det samma. ”So what do you want from me?”
”What kind of question is that?” sa jag och höjde ögonbrynen.
”You're right, again. I've missed you.” han stannade och satte sig på en bänk. Han klappade på bänken bredvid honom och jag kollade mig omkring innan jag satte mig obekvämt ner. Jag korsade mina ben och lutade mig bakåt. Tystnaden kom över oss och vi var ensamma i parken på grund utav alla som jobbade vid denna tiden. Det enda som hördes var fåglar, vinden som gick igenom träden och den avlägsna trafiken. ”You love me?” jag ryckte till och vände huvudet.
”W-What?” stammade jag.
”You said that yesterday?” jag blev genast generad och försökte gömma min obekväma känsla.
”N-No.” stammade jag fram.
”You are such a bad liar!” utbrast han.
”I didn't say that!” sa jag nu och flög upp från där jag satt och lät muggen stå på parkbänken. Han ställde sig också upp med ett roande blick. Detta var något som han gillade uppenbarligen.
”Yes, you did. Admit it!”
”How can you be so self-centered so you'd think I would admit such a thing!? I've never met anyone more annoying person in my entire life! If you think for a second I would say that again to someone like you, you would have to drag the words out of my mouth...” utan förberedelse hoppade jag till utav Harrys fylliga läppar mot mina. Jag sveptes in i hans famn och mina tankar försvann och för stunden förvånade mig hur bra min kropp passades ihop med hans. Snart återgick jag mina tankar och började åla mig ur hans grepp. ”W-What are you doing!?” utbrast jag.
”Kissing you.”
”You can't just go around kissing people!” sa jag mellan sammanbitna tänder vilket fick honom att börja skratta.
”Don't tell me that we're not perfect for each other?” sa han och flinade så hans smilgropar kom fram.
”I don't like you right now.” fräste jag och började gå ifrån honom. Men han kom snart ikapp.
”Go out with me.”
”No.”
”Go out with me.” upprepade han åter igen.
”No!”
”I won't stop asking until you say yes. So, go out with me.” jag suckade och bet mig inte i läppen och saktade ner takten.
”Okay.” sa jag tillsist.
”Really?”
”No.” jag kunde inte låta bli att dra på läpparna och kollade upp på killen som flinade ner mot mig.
”You are stubborn, I like that. But I can play that game too. I'll pick you up at seven, and you are going to meet my mum, she's coming to London tomorrow.”
”Do I have a choice?”
”Nope.” svarade han stolt och stönade trött till. Han drog i min jackarm då vi stannade framför en blomsterhandel och jag korsade armarna medan han sprang in då jag vägrade att gå in. Snart kom han ut med en bukett röda rosor. Harry sträckte fram dom till mig och jag kände att mitt hjärta slog till lite extra. ”For you.” jag kunde inte låta bli att le och tog emot dom.
”Thanks, they are lovely.” sa jag och log mot honom.
”Do I get some kind of golden star or something?”
”Why?” sa jag och skrattade till.
”I need to know when I am forgiven.” jag himlade med ögonen.
”Do I need to be hanging out with you all day?” frågade jag.
”No, but I would love to hang out with you.”
”Well, I need to do something.”
”Then let's go.”
”No, this one... I have to do by myself.” Han kollade tveksamt på mig och jag kollade ner på rosorna. ”Thanks, it's really sweet. But you shouldn't have.” jag kollade upp och mötte hans gröna glittrande ögon. Han log ner mot mig med en drömmande blick.
”I love your voice. I don't want you to stop.” jag grimaserade och bröt vår ögonkontakt genom att kolla ner på blombuketten jag hade fått. När jag kollade upp igen kollade Harry nyfiket på mig, som om han väntade på att jag skulle försvinna om han slutade kolla på mig. Något sade mig att han inte riktigt berättade vad som hänt de senaste dagarna. Han såg skräckslagen ut igår och det förvånade mig att hans fräckhet hade synts så pass idag så att han nästan var den samma som innan vi gjorde slut.
”I want to win you back, Isabella.” jag nickade och log mot honom innan jag började gå ner för gatan. Jag kände Harrys ögon i ryggen och jag suckade och stannade upp ett tag. Tveksamt vände jag mig om och kollade på honom ett tag innan jag öppnade munnen.
”Please, call me Bell.” Ropade jag och log mot honom. Det fick honom att skratta.
”Finally! I'll see you at seven, Bell.”
”See you later, Harry.” sa jag med skrattet i halsen innan jag vände mig om igen och kollade inte bakåt.

+22 Kommentarer till nästa del. :)

Ännu ett mega svin konstigt kapitel ;s försöker få ihop det till något men verkar inte riktigt som det går. Aja, glöm inte att rösta på vem som ska vara huvudpersonen i nästa Fanfic! :)

Långsamt klev jag in i receptionen och kollade mig omkring. Allting var mörkt förutom ljusstrimman som kom från den öppna dansstudion.
”Hello?” sa jag tveksamt och lyssnade efter tecken på liv. Men allt som hördes var den lugna musiken. Det var andra gången jag var här men ändå kom jag ihåg alla detaljer som om jag var här igår. Jag gick långsamt fram till dörren och kikade in. En tjej med mörkbrunt hår dansade i takt till musiken. Hennes ben var smala där de stack ut i tights och över hade hon en tröja jag kände igen. Jag hade en likadan... Eller jag hade haft en likadan... Bell hade använt den... Jag drog ihop mina ögonbryn fundersamt. Nej, det kan inte... Dags att söka upp en doktor på riktigt, Styles. Tänkte jag irriterat på mig själv. Men ändå kunde jag inte slita ögonen ifrån tjejen som snart stannade upp och mina ögon vidgades. Jag öppnade dörren i en trans och kollade på tjejen som stod alldeles stilla med ögonen slutna då musiken började lida mot sitt slut. Hennes ansiktsdrag var dem samma, plågsamt kollade jag över hennes hals som gjorde sig synlig och man såg klart och tydligt blåmärken och ärr. Hon hade färgat håret mörkare som var uppsatt i en hög hästsvans och ändå nådde topparna ner mellan skulderbladen. Min bröstkorg höjdes och sänktes tungt och jag var tvungen att ta tag i dörrkarmen. När mina ögon återigen kom upp till hennes ansikte var hennes gröna ögon fokuserade på mig. Hon såg nästan mekanisk ut när hon vände sig om. Hennes kindben syntes tydligare, hon hade blivit smalare. Det plågade mig att se henne såhär och jag kunde inte sluta stirra på henne.
”Hello, Harry.” hennes ljusa stämma innehöll en aning mörker. Hennes röst var ännu bättre än den jag hade föreställt mig. Mitt hjärta kändes som att det skulle explodera.
”B-Bell...” stammade jag fram och synade henne uppifrån och ner igen för att se så att jag inte drömde.
”Isabella.” sa hon nästan mekaniskt och kollade med tomma ögon på mig.
”B-But... But your sister t-told me...” jag var mållös och mina ord var inte sammanhängande alls.
”... That I was dead.” avslutade hon utan att visa några känslor alls. ”I'm sorry to dissapoint you.” ropade hon över axeln innan hon gick bort till sin väska och satte sig ner för att ta av skorna.
Om jag inte varit i chock hade jag brutit ihop. Jag hade sörjt över denna tjejen i snart en vecka, att tro att jag hade misslyckats totalt med att beskydda den enda jag brydde mig om.
”How can you say that?” frågade jag upprört. Hon ställde sig upp och drog upp sina joggingbyxor och vände sig mot mig. ”How can you say that?” upprepade jag.
”Because I have gone through hell.” hon svalde hårt för att behålla det mekaniska lugnet hon låtsades ha.
”I have been depressed for the last couple of weeks. I've been terrified that I would never see you again!” skrek jag och jag kände ilskan inom mig och jag tog ett steg fram. Hon tog ett steg bakåt. ”I've been through hell too.”
”I'm sorry about that.” sa hon och hennes ögon stirrade bara på mig utan att ge någon känsla.
”Why?”
”I don't want you to see me like this. I'm still recovering, Harry.” nu bröt smärtan fram i hennes ögon. ”I can't sleep a whole night without starting to cry. My life is a mess and I'm even worse. My family doesn't like what I've become. And I'm sure that you're not liking what you see eighter.”
”Of course I do. You're everything to me.” sa jag med tårar i ögonen.
”Then why did you pull that cheep lie straight to my face? Why did you tell me that there was nothing between us? Why did you tell me you found someone else? Why putting me through more pain?” hon drog ihop ögonbrynen irriterat och jag såg att jag hade brutit mig igenom hennes försvarsvägg som hon så desperat tagit upp.
”Because the management were pulling some really dirty tricks. I didn't want you to get hurt.”
”So you dumped me, told me that I wasn't good enough and got me hurt anyway.”
”Bell! I thought you were dead!” utbrast jag. ”I've been hurt, I've been in a dark room for days trying to get my shit together so I could live for us both.... Just like we said!” min ilska rusa upp igen och denna gången stannade den där. ”I was trying to live for you. That's how much I care about you.”
”You still don't see it do you?!” fräste hon tillbaka och gick mot mig nu. ”I've never felt that strong for anyone and then suddenly you are there! You came in to my life like some freaking bulldozer.” hon stannade två meter ifrån mig, en tår utav ilska rann ner för hennes kind. Hon skrattade bittert till innan hon gick tillbaka och tog upp sin väska och hoppade i sina skor. Hon gick fram till mig igen och torkade ilsket bort tårarna.
”You know what's the worst thing about falling for someone you know your not good enough for?” frågade hon genom sammanbitna tänder. ”You fall anyway because you think he might turn out to be different.” hon suckade tungt och ett skakigt andetag kom ut. ”Thanks, Harry. For making this my least favourite place in the entire world.” nästan viskade hon fram innan hon gick förbi mig och tog sin mobil på vägen ut. Hon släckte ner och jag hängde efter henne, hon väntade på mig där ute och låste efter mig innan hon började gå ner för gatan.
”You don't care about me anymore do you?” ropade jag efter henne och jag kände att jag var nära på att bryta ihop. Hon hade rätt. Jag gillade inte den nya Isabella, men man såg att allt bara var en mask för att inte bli skadad. Hon stannade upp och det tog ett tag innan hon vände sig om.
”I love you if that's what you wanted to hear.” sa hon och snörvlade innan hon vände sig om igen och tog sig ner för gatan och försvann snart runt hörnet. Jag slöt mina ögon hårt och kände den obehagliga känslan av förtvivlan spridas inom mig. Tårarna föll ner för min kind medan jag med skakiga ben började ta mig hemåt. En del utav mig sade att det inte var på riktigt, men jag visste mycket väl att allt detta just hänt. Hon kändes som en vålnad och trots hon skrev i hennes bok att hon förlåtit mig, hade jag en känsla av att det inte riktigt stämde.
Jag tog en lång omväg hem och försökte lugna ner mig men när jag kom innanför dörren till det nu nedsläckta huset. Mina händer hamnade i mitt hår och drog hårt i det då jag kände paniken komma. Utan att jag tänkte på det hade min hand tagit tag i vasen som stod på hallbordet och jag slängde den rakt in i väggen så att glassplitter regnade ner över golvet och jag lutade mig mot väggen.
”What's going on?” hörde jag Nialls röst uppifrån och han kollade ner från trappan.
”Oh, god. What have you done?!” utbrast Felicia som gick ner för trappan. Jag sjönk ner till golvet med händerna för huvudet. Snart lutade jag bak huvudet och kollade upp i taket.
”She's fucking alive!” skrek jag argt och jag kände de ilskna tårarna komma fram.
”Harry, no. S-She's... dead.” sa Zayn oroligt.
”No, I've just met her. She's different but she's alive.”
”W-What?”
”That's what I said.” sa jag surt och ställde mig upp och tog nästa vas som Felicia irriterat tog ifrån mig.
”No more!” utbrast hon. ”I know that you are devestated about that she's gone. But you won't get her back by imagine her.”
”I don't imagine!” fräste jag. ”She's alive.”
”Why would she put you through all this if she's alive?”
”Because she didn't want me to see her like the way I saw her. She's so skinny, so fragile.” jag kollade oroligt upp på mina vänner. De stod och granskade mig under tystnad och jag suckade tungt. ”Could you leave me alone, please?”
”No, we're not leaving you like this.” konstaterade Louis som kom ut från vardagsrummet.
”Please.” bad jag.
”No, let's get some tea and talk?” föreslog Liam. ”You need to talk, Harry.”
Medan Niall gjorde te satte vi oss ner runt bordet och jag förblev tyst medan resten började prata som om jag inte var närvarande.
”He should talk to her. This is a really messed up situation... Wait... She could talk?” började Felicia och kollade mot mig och jag nickade.
”She had the most amazing...”
”I agree,” avbröt Zayn. ”They have both hurt each other. She's clearly more hurt than Harry.”
”How could you say that? You've seen him for the last couple of days.” utbrast Liam.
”Yeah, he thought she was dead. But could you imagine what she have gone through when Harry wasn't around. He should make it up to her, he loves her.”
”Yeah, but she should make it up to him.” konstaterade Niall.
”Maybe, but I think Harry should be the better man right now. Apparently he loves her.”
”I won't let her go now after...” konstaterade jag och blev åter igen avbruten.
”That's the spirit, Hazz.” konstaterade Liam. Jag tänkte tillbaka på våran konversation och jag undrade hur jag skulle kunna träffa henne igen. Mina tankar gick tillbaka till det hon sagt sist.
”She loves me.” viskade jag och log för mig själv.

+22 Kommentarer till nästa!

Förlåt för det sämsta inlägget jag gjort någonsin ;s

Louis' Point of View

På morgonen tvingades Felicia lämna över allt till oss killar då hon var tvungen att dra till skolan. Vi alla var slutkörda då vi alla hade varit uppe minst två gånger var i natt och försökt väcka Harry ur hans drömmar. Jag var rädd, vi alla var rädda för vad Harry måste gå igenom. Zayn hade ringt Samuel återigen för att hålla honom uppdaterad för han verkade vara den enda som visste vad vi skulle göra. Samuel kom tillbaka igen och gav Harry ännu en antideppresiv medicin men allt vi fick i honom var lite soppa och ett glas vatten.

”If he continues to starv himself you need to get him to a hospital. Give him one more day and then call 911. I can't do anything if he's not willing to help me out and he's kind of lost right now. His state is getting worse for everyday he is spending in a dark room.” konstaterade han medan han tog på sig sin kappa igen. ”Make him wanna go out and take a walk or something. Do what ever you like and don't care if he gets angry. He needs the push right now and he needs it from you guys.” han gav oss ett litet leende innan han gick ut och jag suckade trött.

”I'll give it a go.” suckade jag och kollade på killarna som gäspade ikapp. Jag drog upp mina jeans en aning medan jag tog mig upp för trappan med bestämda steg. När jag kom in i rummet gick jag med bestämda steg fram till de stora fönsterna och drog bort gardinerna. Jag hörde Harry gny till borta i sängen då dagsljuset lös in i hans rum. Jag drog upp balkongens skjutdörrar och lät den kalla November brisen komma in i det innestängda rummet. Snart gick jag bort till högtalarna och pluggade i min mobil och började spela hög musik för att få en reaktion från den krulliga killen som låg i sängen. Men han drog bara upp täcket över huvudet och gnydde till. Jag kände ilskan inom mig byggas upp och jag slet av honom täcket.

”Look around, Harry!” utbrast jag ilsket. Nej, jag var inte ilsken jag var rasande på killen som hade grävt ner sig så pass djupt. ”She's not here!” skrek jag och slet täcket från sängen och ner på marken. ”She's not here, Harry.” suckade jag trött och lät mina händer falla ner till mina sidor. Det enda han gjort var att kura ihop sig till en boll och slöt ögonen hårt. Inte direkt den reaktionen jag ville ha från min bästa vän. Jag suckade surt och gick in i badrummet för att starta duschen och lade fram en handduk åt honom. När jag böjde mig ner för att plocka upp ett par smutsiga strumpor hittade jag en hink och log ondskefullt. Detta skulle göra honom riktigt sur.

Jag fyllde hinken med iskallt vatten och smög återigen ut till killen som inte rört sig en centimeter. Han såg smalare ut nu efter fyra dagar utan mat.

”I am warning you, Harry. If you don't get up now you will regret it.” sa jag med en varnande röst och det enda jag fick ifrån honom var att han höjde handen och sträckte upp långfingret och jag spände ögonen i honom. Jag hällde hela hinken över honom och han kippade förtvivlat efter andan och flög upp från sängen.

”What the fuck are you doing!?” skrek han rasande och stirrade ilsket på mig.

”Don't say I didn't warn you, because I did.” sa jag och log stort över att jag lyckades. Han puttade mig bakåt och gick ilsket utan att säga något in i badrummet och låste dörren efter sig.

”Whoa, what happened in here?” Zayns röst hördes i dörröppningen. ”Why is the bed soaking wet?” frågade han tveksamt när han ställde sig bredvid mig efter han stängt av musiken.

”Shut up, and help me dry everything before the bittersweet friend comes back out and starts shouting.” sa jag och suckade nöjt innan jag ställde ner hinken och stängde balkongdörren innan jag började byta sängkläder medan Zayn hittade en hårfön i en utav byrålådorna i gästrummet som Felicia sov i. Liam hjälpte sedan till med att vända på madrassen och Niall bäddade så snabbt han kunde så när Harry klev ut från badrummet stod vi alla där och såg rätt nöjda ut.

”What?” fräste han surt.

”I'm glad that you are up, mate.” sa Niall och gick fram och kramade om honom. Man såg på Harry att han inte hade mage till att putta bort honom utan gav honom en kram tillbaka men drog sig snart ur.

”You need to get your shit together, brother.” konstaterade jag och ryckte på axlarna.

”It hasn't gone a week yet. I lost her, Louis. I don't know what to do with myself!”

”You live for her!” morrade jag irriterat mot den dumma killen framför mig. ”She told you that, didn't she!? She wanted you to continue to live for her and you won't be able to do that under a duvet the rest of your life.”

”You read her book.” fräste han rasande och gick fram till mig. ”You have no right to read her book.” han kokade utav ilska.

”I guess you didn't see the last page.” konstaterade jag och behöll mitt lugn.

”What?” snäste han mot mig.

”Calm down, get dressed and come down.”

”Louis give me the damn book.” varnade han mig och jag bara log mot honom.

”You'll get it as soon as you get down.” sa jag och gick ut från rummet som jag precis vandaliserat.

Harry's Point of View

Irriterat föste jag ut resten utav killarna som stod och kollade sorgset på mig. Jag hoppade i ett par jeans och en svart t shirt som jag snart insåg Bell hade haft på sig och jag tog snabbt av den och vek ihop den fint.

”I'm doing this for you, love.” mumlade jag tyst och satte på mig en vit t shirt istället och slängde en skjorta över. Jag rufsade igenom håret snabbt innan jag tog mig ner för trappan. Felicia stod med stora ögon och stirrade på mig.

”What the hell have happened since I went out that door?” frågade hon och slet av sig sin skolväska och tröja med skolans logga på.

”Think what some music, light, air and freezing water can do to a person. Don't you think, Felicia?” konstaterade Louis glatt och log mot mig.

”You're the devils child, Tomlinson.” konstaterade hon och log mot honom. ”But I'm impressed.” Normalt sätt var de som hund och katt. De brukade alltid bråka, om Louis gillade ett fotbollslag var det klart att Felicia gillade raka motsatsen.

”Give me her book.” sa jag och lutade mig mot dörrkarmen.

”You have to eat first.” konstaterade Louis och sköt fram en tallrik med mackor på.

”You shouldn't be reading this. And neighter should you, Harry. It's not a normal book.” Felicias moderliga röst kom fram och hon drog åt sig boken. ”It's not fair to keep this against him, Tomlinson!” fräste hon.

”He needs the motivation.” suckade han och försökte ta tillbaka boken men Felicia var snabbare och gömde sig bakom Zayn.

”What he needs is to grieve, your stupid arse!” fräste hon.

”Okay, mother and father, stop the fighting.” sa Niall roat och hoppade upp på diskbänken. ”Look he's eating. That's good enough.”

”I hate you.” väste Felicia mot Louis.

”I hate you even more.” sa Louis tillbaka och höjde och sänkte ögonbrynen oberört.

”He shouldn't be reading poetry about forgivness right now.” snäste hon.

”Oh, so you've read it too.” Louis log brett. ”Now look who's guilty.”

”Damn it! Have everyone read it but me!?” utbrast jag och kollade irriterat på mina vänner runt om mig.

”I haven't!” konstaterade Liam nöjt.

”Just give him the book, Felicia.” suckade Zayn trött. ”He needs to know. And yes, I actually happened to read quite a bit in it.” erkände han skyldigt och Felicia suckade irriterat och gav boken till mig.

”Just jump to the last page. You don't need to read all her conversations.” konstaterade Niall och jag höjde på ögonbrynen. ”Time to come clean. I did peak a bit too.” jag suckade och hoppade till sista sidan. Sidan var tom förutom att Bells handstil avbröt i mitten med en mening.

”I have decided to stick with love. Hate is too great a burden to bear.” läste jag högt.

”Martin Luther King Junior.” konstaterade Zayn.

”She forgave you, Harry.” konstaterade Louis. Jag kände mig illamående och jag kollade mig omkring.

”I need some air.” sa jag och hoppade ner från stolen jag satt på och började gå mot hallen. Alla hängde efter och jag vände mig om med irriterade ögon. ”Alone, if that's okay? I need to think.”

”Oh...” sa alla tillsammans och tog ett steg tillbaka innan jag hoppade i mina skor och tog kappan och försvann ut genom dörren.

Jag visste inte vart jag var på väg utan jag bara gick. Luften fick mitt huvud att klarna till och jag var glad att det hade blivit mörkt och folket som gick förbi mig kände inte igen mig på grund utav det dova ljuset. Mina tankar gick tillbaka på meningen jag läst i Bells bok. Hon hade förlåtit mig trots jag var anledningen till att hon gett upp?

Efter en halvtimme insåg jag vart jag var. Bells dansstudio... Den borde vara stängd så här dags men ändå kände jag igen musiken som spelades där inne. Mina tankar gick tillbaka till första gången vi faktiskt riktigt pratat med varandra. Hon hade dansat till denna låten och hade sett helt fantastisk ut. Hennes rörelser spelades upp i mina tankar och utav nyfiken testade jag att rycka i dörrhandtaget och dörren gick upp. 

+22 Kommentarer till nästa del :)

Så nu gav jag er en tredje på bara en dag ;) Tihi, hope you'll like it trots det är en transportsträcka bara :)

 ”Are you sure this is the right school?” frågade Felicia tveksamt när vi körde upp vid byggnaden som jag visste Jonna gick på.

”Positive.”

”Okay, I think all the classes ends at three so ten minutes to go.” konstaterade hon och tog en klunk ur sin pappersmugg från Starbucks. Felicia hade envisats med att tvinga mig in och köpa en kaffe åt henne. Om det inte vore för vårt förflutna tillsammans så hade jag trott för länge sedan att hon utnyttjade mig för mina pengar men när jag frågade henne om det så bara konstaterade hon att hon hade räddat mig så pass många gånger i olika situationer så det blir en livstids payback för mig. Jag skakade bara roat på huvudet åt hennes logik i det hela men ödslade inte mer tid åt det. Hon betalade tillbaka genom att vara en god vän. ”There she is!” utbrast hon och pekade på en liten brunett tjej som sprang över skolgården och kollade sig jagat bak innan hon svängde runt hörnet och började springa allt vad hon kunde. Jag hoppade ut bilen utan att tänka på det och började springa efter Jonna. När jag rundade hörnet var hon borta och jag kollade från sida till sida. Hon måste ha smugit in i någon slags gränd eller någonting. Jag började kolla in genom skyltfönstren och snart kom hon ut från en affär längre bort och vände sig direkt mot mig. Hennes ögon blev stora och besvärade och hon kollade sig omkring efter en flyktväg.

”Please, don't run.” bad jag förtvivlat och hon gnuggade sig trött i ansiktet med ena handen innan hon gick fram till mig.

”Harry. Shouldn't you be on the other side of the worl right now?” frågade hon oroligt och jag kollade ner på tjejen i skoluniform. Hennes ansikte var puffigare än vanligt och man såg hur sliten hon är.

”I came home early.” hon kollade på mig och bet sig lite i läppen och kollade sig omkring.

”We should talk. Somewhere else.” konstaterade hon och hennes käkar spändes.

”Sure, I've got my car just around the corner.”

”No,” sa hon snabbt. ”I can't go back there. Let's take a walk in the park down the street.” hon vände sig om och började gå med rask takt. ”For how long have you been home?”

”I came back yesterday.”

”Welcome home.”

”Thanks, I didn't see you on the premiere.” hon stannade upp tvärt och kollade skyldigt på mig. ”It's alright. I get it.”

”No, you don't.” mumlade hon innan hon fortsatte gå igen och jag drog förvirrat ihop ögonbrynen.

”Could you please tell me what's going on?” frågade jag förvirrat.

”Isabella passed away, Harry!” skrek hon och vände sig stressat om.

”W-What do you mean?” mitt hjärta stannade och jag kände att mina ben höll på att vika sig under mig.

”She's dead.” spottade hon ut och jag såg att hon snart föll ner till marken då hennes ben inte bar henne längre. Tystnaden föll över oss och folk som gick förbi oss kollade ner på Jonna med orolig blick. Jag drog upp henne på fötter igen och vi stöttade varandra till närmsta bänk. Mina händer gömde mitt ansikte då jag kände tårarna komma och jag kände hela min kropp skaka av sorg. Mina andetag blev skakiga och ibland var det svårt att få ut någonting alls. ”S-She died five days ago, Harry.”

”No. No, she- she can't be dead.” stammade jag fram. ”I was coming back for her. I was going to make it up to h-her... Pl-Ple...” jag fick inte ut orden och jag kände en liten hand i min.

”I-I am having a hard time living without her. But erhm... I've got something for... Err... you. I think she would like you to have it...” jag kollade upp på henne och hon försökte hålla tillbaka tårarna medan hon letade efter något i sin skolväska. Hon drog skakigt in luft och tog fram anteckningsboken med Bells namn på. ”I think there are some parts that means more to you than they does to me. A- And I...” hon pausade och jag tog emot boken. Boken vägde tyngre än vad jag väntat mig och jag kände tårarna trilla ner för min kind. ”... I have to go, Harry. But she loved you very much, don't ever fotget that.” Jag sträckte ut tungan och fångade upp en salt tår som kom över mina läppar. Jonna gav mig en liten kram innan hon reste sig på skakiga ben och skyndade ner längs gatan. Jag undrade om jag någonsin skulle få se henne igen då jag tog en sista koll på hennes rygg innan jag kollade förtvivlat ner över det fina omslaget.

”Harry! We need to get out of here. You are all over twitter!” ropade Felicia från bilen som körde upp framför mig. Jag flög upp från bänken och hoppade snabbt in i bilen och Felicia tryckte ner gasen och vi kom ut på huvudgatan. ”What did she say?” frågade hon oroligt och kollade ner på det jag höll. ”Oh, god.” viskade hon. ”S-she is...?” jag nickade och jag började öppna de första sidorna men stängde snart den igen.

”I can't.” mumlade jag och snörvlade lite. Jag kollade ut genom fönstret för att samla mod att öppna den igen men jag klara det inte. Det var för mycket för mig. När vi kom in genom porten till mitt hus gick jag raka vägen upp till mitt sovrum och släkte ner hela rummet innan jag hoppade ner under täcket i bara boxers.

Isabella låg bredvid mig och kollade på mig med sina gröna ögon.

”Good morning.” mimade hon och log mot mig. Jag log tillbaka och lade en arm över henne.

”Good morning, love.” sa jag och drog henne intill mig. Min t shirt passade henne perfekt trots att den var lite stor för henne. ”I've missed you so much.” mumlade jag mot hennes läppar innan jag pressade mina läppar mot hennes och hon särade villigt på läpparna och våra tungor möttes. Mina läppar gick över hennes lilla haka och över hennes käke. Hennes hand hamnade i mina lockar och hon drog lätt i dom som ett tecken på att jag skulle fortsätta. Hennes handling fick mig att le då jag nafsade lite i hennes öronsnibb innan jag återgick upp till hennes ansikte. ”I've missed you so so much, Bell.” upprepade jag när jag pussade henne en sista gång innan jag lade ner mitt huvud några centimeter ifrån hennes. Jag kollade in i hennes gröna ögon innan hon generat kollade ner och jag kupade en hand under hennes haka och vinklade upp huvudet så jag kunde återigen fokusera på hennes ögon. Hon drog lite på munnen och kollade in i mina ögon. Det var som att hon kunde se rakt igenom mig. Bell kändes så verklig... Verklighet... Är detta verklighet? Tårar började formas i mina ögon då jag fick en underlig känsla av att detta inte stämde. Hon drog ihop sina rättså breda ögonbryn i ett förvirrat uttryck. Hennes finger fångade upp en tår från min kind och hon lutade huvudet på sned.

”I love you.” mimade hon och log mot mig. Orden fick hela mig att börja skaka utav förtvivlan och jag kände hennes händer på mina kinder och fick mig att kolla upp igen. ”I will always love you.”

”I-I love you.” sa min skakiga röst och hon gav mig en försiktig puss på kinden.

Felicia's Point of View

”He have been like this for almost four days now.” Louis och killarna kikade in i Harrys rum och de skulle få se precis det jag har fått se i snart fyra dagar. Harry låg i fosterställning under sitt täcke och mumlade Isabellas namn och 'I love you'. Med jämna mellanrum fick han stora gråtattacker och då fick jag gå in och väcka honom ur hans dröm som han inom kort sjönk ner i igen. Jag hade gråtit hela första dagen men jag var tvungen att fortsätta med skolan och allt annat livet hade att erbjuda, min rädsla för vad Harry gick igenom var alldeles för stor för att jag skulle klara av något annat just nu och jag har ringt Anne ett antal gånger för att rapportera läget. Hennes arbete höll upp henne på jobbet och skulle åka hit i helgen för att ta över arbetet av sin son som verkade vara i stora smärtor.

”Oh, my god.” viskade Louis och stängde snart dörren igen. ”I've never...”

”Me neither.” sa jag och började gå ner för trappan. ”Samuel, your doctor came over to give him some antidepressant medecine yesterday so we maybe could give hime a shower or something... But it didn't work. We need stronger medicine to make him move and Samuel doesn't have the right to give him that without a prescription.”

”Oh, god.” mumlade Zayn som satte sig ner i köket med huvudet i händerna.

”I feel really bad, guys.” konstaterade Liam. ”We should have stood up for him when the management told him to break up with her.”

”But we didn't.” nästan viskade Louis fram och gned sig i ögonen. ”Geeh, I'm really jetlaged.”

”We all are, mate.” konstaterade Niall och lade ner huvudet på bordet.

”You guys want some coffee?” frågade jag tveksamt och lutade mig mot diskbänken. Alla tre nickade slött och jag började göra kaffe för säkert hundrade gången sedan jag kom hit.

”What are we going to do? We can't take him anywhere like this.” konstaterade Louis trött.

”Anne will be here by Friday night, we need to give him some kind of kick before she gets here. She can't see her son like this.” konstaterade jag och suckade tungt.

”I never thought he would go this low. He needs a real doctor checkin up on him. We don't know what he's able to do when he's in this state.” sa Zayn med låg röst och började rita mönster på det inoljade träbordet. Jag hällde upp varsin kopp kaffe till oss alla och gav det till de förtvivlade killarna. ”He should get some help.” fortsatte han.

”The doctor would only tell us to give him some time.” sa jag och suckade. ”He would say that it's Harrys way to grieve...”

”Do you think he is dreaming about her? Is that his way to grieve?” frågade Niall tveksamt med en svag röst och han kollade upp på mig med tårar i sina ögon. Allt jag kunde göra var att bita ihop och rycka på axlarna.

Vi satte oss i vardagsrummet och kollade på varandra medan vi försökte komma på ett sätt att få honom att börja leva som en vanlig människa igen. Jag hade varit uppe där ett antal gånger för att försöka få i honom mat men han vägrade utan vände bara bort huvudet utan att ens kolla på mig. Ett skrik kom uppifrån och vi alla rycktes ur våra tankar.

”I'll get it... Again.” suckade jag och reste mig trött upp från soffan. Det var tredje gången på bara några timmar Harry hade börjat skrika Bellas namn eller bara vråla rakt ut. Jag svalde ner min ständigt stigande panik.

”I'll come with.” mumlade Louis och reste sig upp från sin fåtölj och satte ner sin tredje omgång av kaffe. ”This will kill us all if he continues like this.” muttrade han bakom mig när vi var på väg upp för trappan upp till översta våningen. Vi hörde åter igen ett vrål och när vi öppnade dörren rörde Harry sig panikslaget under täcket. Jag sprang fram till honom och försökte skaka liv i honom.

”Harry!” utbrast jag. ”Harry. It's just a dream.” han ryckte till och kollade skräckslaget upp på mig med röda ögon som syntes i det dova ljuset som Louis hade tänt. Hans lockar var fast klibbade i hans svettiga panna och jag tog den fuktiga handduken som låg på hans nattduksbord och strök över hans panna medan han långsamt slappnade av och slöt långsamt hans ögon igen. Jag satte mig på huk med ansiktet i mina händer och suckade tungt.

+22 Kommentarer till nästa del! :)

Jag visste inte vart jag skulle börja... Men snart insåg jag att bästa stället var att ringa på hemma hos Bell. Otåligt stod jag och väntade utanför den bekanta dörren och snart dök en äldre man upp som jag aldrig sett tidigare. Han hade en grön t shirt på sig och ett par slitna chinos.

”Hello, I'm here to see Isabella.” sa jag med en tveksam röst som även var full utav förhoppningar.

”Sorry, but there is no one here with that name.” sa den äldre mannen och sträckte lite på sig.

”B-But...” började jag och drog förvirrat ihop ögonbrynen.

”You must mean the family who lived here before.” hjälpte han mig och log vänligt.

”Erh... Yeah, I guess. The Grahm Family.”

”Oh, yes. They were really nice people. Though, so much tragic things have happened to them. It's must be really hard for them.” sa han och nickade långsamt då han höll med sig själv.

”Eh... you don't happen to remember the daughter... The older one?”

”Oh, no. I've never had the chance meeting her I'm afraid. You see, she had to do some really risky surgery down at the local hospital. Poor thing, she was fighting for her life.”

”Which hospital?” frågade jag. Frågan flög ut ur min mun utan att jag tänkte på det.

”Oh dear, I'm not sure...” han tänkte ett tag under tystnad och kliade sig på den flintskalliga fläcken uppe på hjässan. ”Oh, right, it was the Royan Hospital.”

”Thank you so much, sir!” ropade jag efter mig då jag var redan halvvägs in i bilen igen där Cole väntade.

”No problem!” ropade han tillbaka och vinkade. Cole kollade på mig med höjda ögonbryn.

”To the Royal London Hospital.” Cole började köra ut från det välbekanta området.

”Shouldn't we go back to your place and eat, get some sleep and unpack first?” frågade Cole bekymrat.

”Why?” frågade jag surt.

”You haven't been eating or sleeping for at least two days now. It's my duty to look out for you and make sure you'll do okay, and you need to rest.”

”Cole, please. Only to the hospital and after that I'll rest or whatever you want. I just need to get to the hospital.” bad jag och kollade förtvivlat på honom. En suck föll från hans läppar innan han gjorde en u-sväng och vände in mot London. Otåligt väntade jag på rusningstrafiken som började formas nu när folk skulle hem från jobbet. Klockan hade slagit sex när vi kom fram till sjukhuset och denna gången hängde Cole med in.

”What can I do for you, sir?” frågade den äldre damen bakom disken och hon kollade upp på mig med en trött blick. Hon hade glasögonen på nästippen och hennes vita tunika fick henne att se ännu tjockare ut än vad hon egentligen var.

”I'm here to visit a friend.”

”The visit time is over for friends.”

”But I'm... her cousin.” började jag ljuga.

”Uhu... And I am the queen of England.” svarade hon ironiskt och suckade. ”You can come back tomorrow between nine and five.”

”It can't wait. Is Isabella Grahm even here?” frågade jag och lutade mig trött över disken.

”Don't lean on the desk.” fräste hon, jag ryckte till och rätade på mig. ”I can't tell you who's in this hospital. It's a closed system and I would commit a crime if I'd tell you.”

”Please, I beg you, just give me a nod or something. I need to know if she's alive.”

”I'm sorry, sir. But I can not help you.” sa hon uppgivet och återgick ner till sina papper framför henne.

”Harry, let's go.” Cole lade en hand på min axel och jag slet mig ilsket bort från hans beröring och gick ilsket mot utgången. När jag kom ut hade det börja regna och jag lät regnet falla ner över mina utåt stickande lockar. ”Let's get home and we'll try something else tomorrow.” rädslan av att ge upp fanns kvar och det fanns inte en chans att jag skulle kunna somna när jag kom hem, ännu mindre äta. Vi hoppade återigen in i bilen och åkte under tystnad medan jag lutade huvudet mot fönstret och kollade ut på de folk som försökte ta sig hem i sista sekunden innan maten skulle stå på bordet. Tystnaden fortsatte in i det välbekanta huset där jag blev överrumplad av en kort tjej som klängde sig fast vid mig. Jag drog henne tätt intill mig och kände tröttheten falla över mig då jag lutade min haka mot hennes huvud.

”I've missed you.” mumlade hon mot mitt bröst innan vi särade på varandra.

”I've missed you too.”

”Are you going to be alright?” frågade Cole och såg ut som han också kunde behöva åka hem och fräscha upp sig.

”Yes, go. I'll take care of him.” sa Felicia och log glatt mot Cole. Hon tog min hand och drog mig ut i köket och satte mig ner bestämt på en utav barstolarna. ”So how was it in Japan? I know you're not in the mood for this kind of conversation but face the thruth Harry. There's nothing we can do right now.”

”Did you know that they've moved?” frågade jag segt och hon kollade förvånat på mig. ”I guess not.” svarade jag på min egna fråga och suckade.

”Did you eat a lot of strange food? I've heard that there are some...”

”Stop, talking!” utbrast jag och drog åt mig tallriken som hon höll fram till mig.

”We have to talk, Harry.” sa hon och satte händerna på höfterna. ”We need to talk.” Hennes hår var uppsatt i en tofs som svajade fram och tillbaka varje gång hon rörde på huvudet.

”No, we don't” envisades jag.

”Yes, we do.” fräste hon och hoppade upp på diskbänken och kollade uppmanande ner på min tallrik. ”We need to continue with our lives even though it's hard right now. I'm not a wizard. Are you?” frågade hon och höjde ögonbrynen och jag kollade bara irriterat ner i tallriken på pastarätten jag hade framför mig. ”I didn't think so. I'm just as worried as you are about Bella, but I can't do a thing and I am feeling like the most horrible friend in the entire world, because I can't help you, I can't take your pain away.”

”You don't need to feel guilt here. I am the one to blame.” sa jag sammanbitet och tog en bit utav pastan.

”You shouldn't feel that way.”

”Yes, I should!” utbrast jag och hoppade av stolen. ”Yes! I! Shoud!” skrek jag och började gå fram och tillbaka. ”Stop telling me that I'm not guilty! If I didn't listen to the management, she would be here right now, living in her own house, waiting for me when I got home! I can't blame anyone else but myself.”

”Oh, lord, Harry!” hon gick fram till mig och stoppade mitt hasande fram och tillbaka och lade sina händer på mina axlar. ”This would have happened anyway. Do you really think Bella would have wanted to be mute for the rest of her life? That you would grow old together with out hearing her voice? In what delusional world do you live in, Harry?” hon suckade och lät hennes händer falla ner till hennes sidor. ”I can agree with you that you should have been there to support her, but she would have done the surgery anyway. Things would be different, but it's too late to change your mind. Life doesn't work that way.” hon suckade och kollade på klockan. ”Finish your meal, take a shower before you go to bed. I'll take the guestroom and we start searching for her or her family the first thing in the morning. I'll do some research on my own before I go to bed.”

Jag gjorde som hon sade och tog mig snart upp för att duscha och hoppade snart ner under täcket med endast boxers. Min blick fästes i taket och jag tänkte på vad jag borde börja leta någonstans. Varför skulle allt vara så svårt? Jag har förberett mig på det värsta hela veckan, att jag skulle komma hem och hitta henne död. Att jag skulle komma för sent, men jag insåg inte hur svårt det var att hitta henne först. Oron flög i mig då jag började tänka på att hon kanske flyttat tillbaka till Sverige. Tänk så sökte jag på helt fel ställe om hon nu levde? Alla teorierna om vart hon kunde befinna sig snurrade runt i huvudet tills jag hamnade på kyrkogården. Jag stönade förtvivlat till och vände mig på mage och kollade på den digitala radioklockan som visade halv tolv med gröna siffror. Ögonlocken började bli tunga men ändå fortsatte mina tankar att flyga vidare. Jag spärrade upp ögonen då jag kom på vart jag skulle börja leta. Mina tankar gick till Jonna och att hon måste fortfarande gå i skolan enligt lag. Vilket betyder att hon förhoppningsvis går kvar på samma skola som innan. Nöjt vände jag mig om igen och kollade upp i taket återigen och jag låg orörlig i flera timmar innan sömnen kom över mig och fick mig att sjunka ner i ett mörker som jag inte kunde ta mig upp ur även om det skulle gälla livet... Ironi...

+23 Kommentarer till nästa del :)

Detta blev en transportsträcka, men hoppas ni inte anser den allt för tråkig ;)

 ”Mr. Lockwood I need a ticket back right now.” jag jagade efter mannen i kostym som hade varit med oss hela turnén. Killarna försökte hänga med så gott de kunde och stackars Niall fick jogga efter.

”Styles.” han vände sig om och kollade besvärat på mig. ”I can't do that. You've got a concert tonight and tomorrow night and the night after that. It's impossible for me to do anything under this kind of time preassure.”

”But, ey! At least do something!” fräste Zayn tillbaka. ”What if Perrie would be hurt right now, god forbid, would you tell me it would be impossible to get to her?” Zayns ton på rösten var full utav avsmak för mannen framför oss. Han hade behandlat oss som små killar enda sedan vi började vår turné.

”No, Zayn, I wouldn't do such thing. But the problem is that you are in a relationship, Harry's not.” han vände sig om igen och gick in genom porten till arenan i Melbourne med rask takt.

”I can't stand this much bullshit that is coming out of your mouth right now, dude!” fräste Louis till som gick med snabba steg bakom mig.

”Mr. Tomlinson, this is none of your business.” ropade han bakom sig.

”Harry, is getting a flight back tonight. I don't know how we are going to do it, but he's going.” nästan skrek Niall efter Mr. Lockwood som tvärstoppade och vände sig om.

”I've been very patient with you all, especially you Harry.” han var högröd i ansiktet nu utav ilska. ”But you have got a contract to maintain, you all do. Something that I can't control, I'm just here to look after you, tell you what kind of interviews you are going to do and when to do them. Get the picture?” fräste han. Jag spände mina käkar för att inte börja skrika. ”I will look into the situation with the board but keep in mind that you are going to be dissapointed.” hans bruna ögon kollade äcklat på oss och trots jag var några centimeter längre än honom lyckades han ändå på något sätt kolla ner på mig. ”She ment very much to you, I get that.”

”Mean. She means something to me. She's not dead.” sa jag med en hård ton på rösten.

”She means something to you.” upprepade han och såg förtvivlat på mig och suckade tungt. ”I'll be right back. Let me do some calls.” Han vände sig om och satte i sitt headset i ena örat. ”Talk to me.” hörde jag honom innan allt blev suddigt och jag slöt ögonen för att samla mig.

”Mate, let's do this concert tonight, think about all the fans that wants to see you, Harry.” sa Louis med en lugn röst bakom mig. Jag tog upp min hand och gned mig bekymrat i pannan.

”I need to know, Lou.” min röst var raspigare än vanligt. ”I need to know how much pain I've caused her. I need to know that I will be able to...” jag insåg att jag misslyckats att hålla mitt lugn och jag gick bort till en vägg och satte mig ner med huvudet i händerna. ”I need her to know that I love her, I need to know that I will be able to make it up to her.” När jag kollade upp såg killarna oroligt på varandra och Liam satte sig ner på huk framför mig.

”Harry.” började han med en mjuk röst. ”I know, we all know that you are keeping your hopes up. But what if...?” jag drog förtvivlat bort mina tårar och skakiga andetag föll från mina läppar.

”I can't afford to think like that.” mumlade jag tyst fram.

”I know.” han suckade tyst och satte sig ner bredvid mig. ”But you have to keep in mind that it's really a long shot.” jag drog mig lite nervöst i mina lockar och kände att jag kunde inte låtsas må bra längre. Mina sammanbitna tänder pressades ihop ytterligare då jag kände fler och fler tårar falla ner över mina kinder.

”Oh, god.” hörde jag ovanför mig och snart föll jag in i en välkänd famn. En hand ströks över min rygg och lugnande ord viskades i mitt öra medan Louis höll hårt om mig. ”Told you he would break soon.” muttrade han till resten utav killarna som tyst stod kvar. ”It's going to be alright, Harry. It's going to be okay.” han suckade djupt medan han försökte få mig att sluta gråta men allt jag kunde tänka på var Bell, och hur hon såg ut död. Helt orörlig, hennes rosa utåt putande läppar, hennes vackra gröna ögon som lös upp varje gång jag kollade in i dom, hennes rödbruna hår som gick i vågor ner över hennes axlar. Den vackra rosa färgen som kom över hennes kinder varje gång jag gav henne en komplimang. Jag var skräckslagen över hur rädd jag var att förlora allt det som betydde något för mig. Under tystnad försökte Louis få mig att sluta gråta samtidigt som Liam drog bak några utav mina lockar för att de inte skulle bli nersölade utav tårar.

”Harry.” Mr. Lockwoods röst hördes från andra sidan korridoren som vi befann oss i. Jag kollade tveksamt upp och Louis grepp om mig lättade en aning. ”You can't go back tonight I'm afraid, but I've an offer from the board. You can leave right after the last concert in Japan, five days from now.”

”Nothing better?” frågade Liam besvärat.

”I'm afraid not. I'm sorry Harry, but that's the best I could do. After Japan you could go straight home, no need for any kind of interviews for at least a week. I can cancel everything after the last concert.”

”It's better than nothing.” konstaterade Louis trött, jag orkade inte klaga och Louis kollade besvärat på mig innan han kollade upp på mannen i kostymen. ”Do it.”

Besvärat tog jag mig igenom Australien och de få dagarna i Japan. Jag försökte låsa ute mina problem så fort jag gick ur sängen på morgonen och på kvällen kom jag tillbaka och sköljdes över utav rädsla för vad jag hade att vänta mig när jag skulle komma hem. Varje morgon väcktes jag utav oroliga ögon som kikade ner på mig från sängen ovanför min, Louis har varit mer än vaksam dessa senaste dagarna och så fort jag var på väg mot en bar eller en nattklubb var han där och avledde mig. Liam hade hällt ut all sprit vi förvarat i bagageutrymmet på bussen. Zayn hade stoppat undan alla farliga föremål så som snören och knivar. Precis som om jag hade varit självmordsbenägen. Jag var inte säker på om jag var det eller inte ännu. Bell ställde rätt så höga krav när de kom till sådant här. Jag tänkte tillbaka då vi var i hennes rum.

”No! That's not what I mean. Romeo and Juliet, are a fairytale that didn't end well. If that was the reality she should have told him that everything was fake. But... oh, I don't know.” sa jag tillsist och lutade mig tillbaka och stönade till tyst över min komplicerade förklaring. Några lockar föll ner över min panna och jag slöt mina ögonen. Jag hörde Bells underliga skratt, det kom ut som road hackig luft som egentligen skulle föreställt ett roat vackert skratt som jag konstant längtade efter att höra. Ett leende kom över mina läppar då mina ögon fokuserades på hennes gröna. Hon kollade ner i sin lilla anteckningsbok igen.

”I think I know what you mean though. But I want my boyfriend/husband or whatever to live for us both if I die in the future.”

Jag ruskade av mig minnet och hur jag hade kollat ner i hennes anteckningsbok och tänkt att hur skulle jag reda ut det. Det skrämmer mig hur verkligheten har kommit ifatt mig på bara några dagar.

”You don't know for sure. Keep your hopes up, Harry.” sa Paul varje gång han gick förbi mig och gav mig en klapp på ryggen, precis som om det skulle hjälpa. Jag vet att alla bara ville mitt bästa, men när jag lämnade killarna i Japan och satte mig på första bästa flyg tillbaka till England kände jag mig maktlös. Jag önskar att i alla fall Louis eller Liam kunde hänga med hem, hjälpa mig möta vad det nu än är jag kommer få se när jag kommer hem.

Hur jag än gjorde kunde jag inte sova de långa timmarna uppe i luften. Trots Mr. Lockwood hade fixat första klass så utnyttjade jag inget över det vanliga. Cole, en utav Pauls vänner har suttit och kollat på mig i snart åtta timmar nu, jag hade en känsla av att Liam hade fått tag i honom innan vi lämnade hotellet. En suck föll från mina läppar och jag vände mig mot fönstret, jag skulle tacka killarna senare då jag inte var under denna pressen. De brydde sig, utan dom skulle jag inte ens tagit mig hem till London igen utan antagligen sovit på någon bar i Japan efter att ha druckit för mycket. Utan att tänka på det hade jag somnat efter ett tag och drömde mig bort till någon annanstans där det inte fanns några bekymmer.

”Mr.” hörde jag intill mitt öra och jag öppnade försiktigt ögonen. En flygvärdinna med extrem urringning kollade ner på mig med ett vänligt leende. ”You have to put your sear up. We're about to land.”

”Oh, yeah. Okay.” stammade jag fram och fällde upp stolen igen och drog på mig en beanie som låg i min väska. Jag gnuggade mig trött i ögonen och kollade ut över ett mulet London som bredde sig ut nedanför. Vad förväntade jag mig egentligen? Det var så länge sedan jag såg de bekanta byggnaderna. Elva månader är en lång tid, och jag hade träffat min familj som har flugit ut för att träffa mig men jag hade önskat att Bell skulle finnas i publiken någonstans. Men vem försökte jag lura? Med en tung suck vände jag huvudet mot Cole som var en rätt stor man. Han log vänligt mot mig innan han öppnade munnen.

”Welcome home, Harry.”

+20 Kommentarer till nästa del :) 

Jag hade inte hört något från Felicia på hela dagen. Det började oroa mig att det var så illa så hon inte kunde skriva till mig. Mina tankar lät mig inte vara i fred då jag satt på mitt rum och försökte göra klart mina skoluppgifter som jag nu fått hemskickade till mig. Jag kände att mitt ansikte hettade lite efter all sol jag fått idag efter min utflykt tillsammans med Alice.

”Izza?” Jonna kikade tveksamt in i mitt rum igen och jag kollade upp. ”Är allt okej?” hon tog sig in i rummet och gick med långsamma steg kom hon fram till sängen.

”Varför skulle det inte vara det?”

”Jag hörde bråket igår... Och jag har lagt märke till att din mobil har varit väldigt tyst. Ni har inte...?” jag skakade på huvudet. ”Är det illa?” jag skakade på huvudet åter igen men snart bestämde jag mig för att rycka på axlarna.

”Han gömmer något.”

”Så som du inte berättat för honom om doktorn?” jag ryckte på axlarna åter igen. ”Du vet om att han kommer vara borta i elva månader va?” jag drog ihop ögonbrynen och tänkte tillbaka.

”Harry sa bara elva veckor.” hon skakade på huvudet.

”Nej, månader, Izz.”

Jag kollade ner på mina böcker och tillsist slog jag trött ihop böckerna då jag insåg att jag inte kunde koncentrera mig tillräckligt för att vara kapabel till att göra någon historia läxa.

”Vad har du gjort hemma från skolan idag, Jonna?” hon hade låtsas vara sjuk i morse men jag kände henne bättre än så. Jag visste när hon ljög och hon ljög mamma rakt i ansiktet. Jonna kollade tveksamt på mig och satte sig på sängen framför mig.

”Jag har väll inte haft den bästa skolgången heller sedan olyckan. Tro inte att det är på grund utav dig, men jag blir rätt mobbad.” sa hon och drog ihop ögonbrynen och kollade bekymrat ner i täcket. ”Jag antar väll att det finns en nackdel med att ha en syster som dejtar en utav världens efterlängtade kille.” jag fnös till och himlade med ögonen. ”Det blir nog bättre dock.” konstaterade hon till sist, något som lät mer som att hon försökte övertyga sig själv och inte mig.

”Jag känner mig skyldig dock.”

”Nej, gör inte det. Du borde få älska vem du vill, samtidigt som att jag borde bry mig mindre om vad folk tycker om mig.”

”Du låter mer som min storasyster.” det fick henne att börja skratta.

”Jag har faktiskt mognat lite efter olyckan. Jag är väll inte den där lilla Jonna längre som du ständigt håller koll på. Låt mig hålla ett vakande öga på dig istället, syrran.” jag ryckte på axlarna och flinade mot henne. Jag drog in henne i en kram som och snart drog sig ur. ”Gå och duscha, du luktar skog.” jag höjde på ögonbrynen och kollade på henne ett tag innan jag tog mig ur sängen och tog mig in i badrummet för att hoppas på att duschen skulle ta bort mina bekymmer för tio minuter. Jag höjde värmen extra mycket på vattnet så det brände över kroppen då vattnet tog kontakt med huden. Långsamt och noga tvättade jag håret och kroppen innan jag tog mig åter ut igen och fick syn på den blöta tjejen som stod med en handduk i håret och en handduk över kroppen. Snabbt torkade jag mig och gjorde en inbakad fläta av mitt blöta hår innan jag tog mig ut ur badrummet och kollade otåligt på min mobil. Till min lättnad hade jag fått ett meddelande, men inte från Felicia utan Harry.

From: Harry

”Could you come out? I'm outside.”

Meddelandet var sterilt och förvirrande. Varför knackade han bara inte på dörren? Var han fortfarande arg? Jag tog på mig mina mjukisbyxor och ett linne innan jag gick ner och stoppade i fötterna i de slarvigt uppknutna Conversen och drog på mig min kappa innan jag tog mitt anteckningsblock och penna. Utanför satt Harry på bänken på verandan som Rick hade köpt i somras då mamma klagade på att vi inte hade tillräckligt med utemöbler.

Det skrämde mig då Harry kollade upp på mig och hans ögon var röda. Hade han gråtit?

”Hi.” hans röst var hes och sliten. Jag kände att paniken inom mig steg då jag inte hade en aning om vad som pågick. ”Come here.” plötsligt blev jag väl medveten av den stora klumpen som började växa i min hals och jag gick sakta fram och satte mig ner.

”Why don't you come in?” skrev jag med en skakig hand men han skakade bara på huvudet.

”I need to talk to you.”

”Okay.” skrev jag bara enkelt och hoppades på en förklaring till hans utbrott. Han suckade och öppnade munnen men inte ett ord kom ut.

”You are a lovely girl. You are amazing in every kind of way...” började han.”To be this strong. You deserve someone so much better than me...”

”What are you talking about?” min andning började bli tung och jag kände att klumpen bara växte. ”I-I can't do this.” hans röst lät tvingad. ”Whatever this is between us. It has to end.”

”Is this about the fact that you are going to be away eleven months then, I don't care. I want to be with you. You are the only one that makes me happy right now. I don't have anyone else, right now.” Han kollade snart pinat upp på mig och jag har aldrig varit så rädd i hans närhet som jag var just nu. Jag kände att tårarna började bränna bakom ögonlocken.

”I can't be with someone who can't speak.” hans röst lät hård och iskall nu. Som om att han hade stängt av alla sina känslor och lagt dom på andra sidan jordklotet. Jag var alldeles för rädd för att gråta, tårarna vågade inte komma enda fram för då skulle det betyda att jag hade haft rätt hela tiden. Jag skulle aldrig bli bra nog för honom, för att jag inte kunde prata.

”I could do the surgery. I think I could make it with you by my side.”

Hans ögon piercade sig in i mina ögon.

”I've found someone else. That's better suited for me. And I think I could be happy with her.” Det där sved... Nej, det sved inte, det skulle varit mindre smärta att dra ut mitt hjärta och sedan placera tillbaka det igen. Jag kände tårarna komma och jag ville inte vara här då jag skulle bryta ihop. Harry skulle inte få se mig så här. ”Please don't do the surgery. I still care about you.”

”You don't get to decide what I am going to do when you clearly don't care about me.” Långsamt reste jag mig upp och utan att vända mig om gick jag in låste dörren bakom mig utan att kolla mig om. Jag sjönk ner på golvet där jag lät mina tårar släppas ner för mina kinder. Jag lade mig ner på golvet i fosterställning då jag försökte andas normalt men det var som att någon hade slagit ett stort hål genom mitt bröst. Han hade inte bara tagit en bit utav mitt hjärta med sig, han hade tagit hela grejen. Och det gjorde ont, jag skulle hellre gå igenom tusen operationer till, så länge jag slapp denna obehagliga känslan. Jag släppte ut ett stön efter ett annat, något som skulle vara snyftningar. Luften försvann i mina lungor och jag försökte tvinga in luft för att kunna återfå luften. Snart fick jag andfått tillbaka luften och jag reste mig upp i sittande ställning och lutade mig mot dörren. Jag var glad att Jonna var inne på sitt rum och inte kunde höra mig.

Jag andades djupt in djupt genom munnen och ut genom näsan för att få bort klumpen i halsen.

Det var då det slog mig, jag brydde mig inte längre. Jag kunde inte bry mig mindre om vad jag var på väg att göra. Jag hade inte någon som höll mig tillbaka längre, någon som skulle stå emot. Allt jag behövde göra var att nå fram till min mobil och jag skulle slippa kämpa längre. Jag brydde mig inte längre om jag överlevde, bara att det var enda utvägen.

Långsamt försökte jag ta mig upp från golvet och tog stöd mot trappräcket för att inte trilla ihop. Mina fötter bar mig långsamt upp för trappan och in i mitt rum. Mina ögon skannade över mitt rum efter min mobil och det gjorde inte saken bättre att det formades nya tårar i mina ögon. Snart hittade jag min mobil och låste upp skärmen medan jag satte mig ner på sängen och snörvlade till lite. Jag letade upp Dr. Jarells mobilnummer som jag fått tidigare i veckan. Långsamt skrev jag in orden som jag fick radera lite då och då när jag skrev fel.

Min tumme tvekade över skicka knappen, jag kände mig helt tom inom bords, jag orkade inte bry mig. Allting var mitt fel, jag kunde inte förneka det längre. Det var mitt fel att mina vänner dog, det är mitt fel att Jonna är mobbad i skolan och det är mitt fel att Harry kände att han behövde göra slut med mig. Jag kunde inte skylla på någon annan längre, allt var mitt fel. Tårar rann ner för mina kinder igen och innan den tryckte och jag suckade ut då jag kollade på mitt meddelande som skickades iväg.

To: Dr. Jarell

”Prepare for surgery. I'll do it.”

Jag lutade mig bakåt i sängen och slöt ögonen hårt.

”I love you, Harry.” mimade jag och öppnade mina ögon och kollade upp i taket. Det skrämde mig hur innerligt jag menade dom orden. 

+20 Kommentarer till nästa del  :)

 Felicia och jag satt inne på mitt rum och pratade. Jag hade berättat om vad som hänt och Felicia rynkade pannan i djupa veck då hon åter igen frågade om vi faktiskt pratade om Harry. Ju mer jag skrev på min dator om vad som hänt desto mer förvirrad blev Felicia och våran konversation varade i ungefär en timme.

”Okay, I'll go over there tomorrow. It's getting late and I don't have my key anymore.” konstaterade Felicia till slut och jag log roat mot henne.

”No, but you've got Harry's.” skrev jag och plockade fram Harrys nyckelknippa som jag hade lirkat ur hans jeansficka då han kramade mig en sista gång utav skuldkänslor. Han förtjänade att vara utelåst från sitt eget hem. Jag visste att han inte skulle komma tillbaka hit och leta för hans ego var alldeles förstort för att möta mig på samma kväll som han hade fått sitt utbrott.

”How did you...?”

”I took 'em. I have to figure out some way to my revenge. Nobody is screaming right to my face and thins he's getting away with it.”

”We are going to be so good friends!” utbrast Felicia och skakade förbluffat på sitt huvud innan hon tog nycklarna. ”Now, I'll go over to him and don't contact him tomorrow, let him take the first step. Go and have som fun with a friend or something and I'll take care of Hazz. I'll text you when I'm done.” jag nickade då jag höll med.

Dagen där på var jag rastlös. Jag visste inte vad jag skulle hitta på och Felicias ord ekade i mitt huvud åt att jag skulle träffa en kompis. Snart bestämde jag mig för att fråga Alice om hon ville hänga med ut och röra på sig eftersom det var så fint väder. Vi bestämde oss för att dra ut från stan och ha en liten picknick på naturreservatet bara en halvtimme utanför London. Jag vägrade fortfarande att sätta mig i förarsätet och vi bestämde oss därför att ta bussen ut så långt som möjligt och gick resten utav den lilla biten då vi kom in i den fantastiska skogen.

”So Harry Styles huh?” började Alice nyfiket då vi nått roten utav en liten backe. Jag suckade och nickade och antog att hon hade sett allting i tidningen precis som resten utav Londons befolkning. ”I never saw that one coming.”

”It's complicated.” skrev jag på min mobil och hon nickade långsamt.

”You want to talk about it?”

”Not really. I really just want to move on from the fight we had last night...”

”If it's real love then faith has a habit of plan out itself.” sa hon och log och hoppade upp på ett klippblock. ”Here?” frågade hon och jag nickade. Jag hade inte orkat gå längre. Vi satte oss ner på en plats där träden inte var allt för i vägen så att solen kom åt oss men också utan slask. Vi satt under tystnad och lyssnade på träden som vajade till utav vinden.

”You're in love aren't you...” Alice bröt tystnaden och jag ryckte till utav hennes ord.

”I'm afraid so.” skrev jag och kollade mina meddelande samtidigt och Alice tog ifrån mig mobilen.

”Stop looking. It's him who should come to you. Not the other way around.” hon gav tillbaka mobilen. ”Have you told him the three words?” jag skakade bara på huvudet, jag ville att han skulle säga det först. Min rädsla för att säga de där orden gjorde mig feg och fick mig att tänka att han kanske inte kände samma sak även fast han själv har erkänt att han börja falla för mig.

”I want to say them out loud. I think that's one of the reasons that's holding me back. I don't want to write 'em down.”

”Well, you just have to unless you are doing the surgery.” Alice var inte rädd för att säga precis vad hon tyckte. Speciellt inte när det kom till att jag var stum, och det kändes skönt att ha någon som inte behandla mig som ett barn.

”And if I write down those words I'll never be doing the surgery.”

”Because he doesn't want you to risk your life?” jag nickade och Alice log mot mig. ”Like I said, you need to hear the ones that keeps you close. But I have this feeling that his oppinion is the one that's deciding.”

”I haven't told him though that the doctor is still waiting for an answer. When I was at the doctors office I couldn't say no. It would be like stop trying. Harry thinks that I've said no.”

”You should tell him.” jag ryckte bara på axlarna och kollade på den lilla utsikten vi hade och undrade över hur det gick för Felicia.

Felicia's Point of View

Jag körde upp vid Harrys hus och när jag klev in genom porten till trädgården hittade jag Harry på trappan utanför dörren.

”What are you doing here?” snäste han.

”I'm your hero right now. Because look what I've got.” fräste jag tillbaka och höjde nyckelknippan. Han flög upp från där han satt och drog åt sig nycklarna. ”Have you been out here all night?” jag kollade mig omkring.

”Well, yeah.”

”You could have called the lads or me. You didn't need to stay out here all night.”

”I felt I could need the air. Where did you find my keys?” frågade han trött.

”Doesn't matter.” svarade jag och ryckte på axlarna då jag gick in före honom då han öppnade dörren. Jag drog av mig ytterkläderna och gick ut i köket som om jag bodde här. Vilket jag nästintill gjorde då Harry var borta kollade jag oftast till hans hus.

”Why do I have this feeling that you're in a mood?” frågade han och satte sig på en utav barstolarna vid köksön medan jag tog fram ett glas och fyllde det med kranvatten.

”Well, can you tell me what the hell you did at Bellas place last night?”

”How do you know about that?”

”I asked you first.”

”Doesn't matter?” kontrade han och jag satte armarna i kors över bröstet.

”She's upset, Harry.” sa jag med en trött röst. ”She's actually devastated for something you did!”

”She shouldn't feel that way.”

”But she does!” nästan skrek jag ut. ”You come in to her home like some freaking bulldoser and throw all this anger on her. I have never seen you this in love, Ever! Harry! Are you listening to me?”

”Yes, yes. I am listening.”

Jag suckade och lutade mig över köksön.

”Is there something you want to tell me? Then do it, now!” jag kokade utav ilska. Harry har alltid varit den killen som respekterar kvinnor och inte uttrycka sin ilska fysiskt. Att han slog näven i Bellas skrivbord fick mig att rysa av obehag utav att bara kolla på honom just nu trots att jag inte varit där.

”I... can't.” muttrade han surt och jag visste exakt var det betydde.

”So it's a management thing? Like everything else you are hiding from me when they are involved. I thought that we have been friends since we wore dipers and you are still not trusting me!” Jag började gå fram och tillbaka för att uttrycka min ilska mot den lockiga killen som var tyst som en mussla medan jag aldrig varit såhär arg på honom i hela mitt liv. ”They doesn't like Bella.” konstaterade jag tillsist efter ett tags tänkande.

”No...” började han.

”Stop, lying!” skrek jag mot honom och han ryggade tillbaka. Jag fortsatte gå fram och tillbaka medan jag bet irriterat på min tum nagel. Något jag inte brukade göra förutom när jag ville hämnas på någon.

”Sorry, Felle. But I can't tell you... That's the agreement in the contract.”

”Whatever.” muttrade jag surt och suckade tungt samtidigt som jag försökte räkna till tio. ”But I want you to tell me the truth on one thing.”

”I'm not sure...”

”Oh, stop it. It's nothing about the management.” sa jag och lade irriterat mitt huvud på sned. ”Do you love her?” Jag såg på medan han försökte samla mod nog till att svara samtidigt som han bet lite i sin underläpp.

”I've never been this sure about a girl in my entire life.” började han och jag såg tårar forma sig i hans ögon och jag drog förvirrat ihop mina ögonbryn. ”I don't know why I've these feelings for a girl I just met. But when we first saw each other it kind of just klicked...Ehh...” han tog sin knytnäve och tog den för munnen för att skymma hans skakande läpp. ”I...eh... can't stand be without her and I just want to protect her from every little bad thing. I-I want to take her pain away.” hans röst började nu bli grötig och svår att tyda och jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna då jag såg hur hela denna situationen ändrades. Det skrämde mig att se honom så ledsen och det var svårt för mig att kolla på då min kompis höll på att bryta ihop framför mig. ”I love her more than anything.” en tår släpptes lös från hans öga och började rulla ner för kinden. ”And that's why...Ehh..” hans röst skakade och han snörvlade till innan han kollade ner för att gömma sitt ansikte bakom några lockar som trillat ner. ”...I have to break up with her, Felicia.” mitt hjärta sjönk till botten av min kropp och mitt blod frös till is då jag såg smärtan i hans ögon när han kollade upp på mig. ”I have to break up with her.”

+20 Kommentarer till nästa del ;p

 ”Baby you light up my world like nobody else...” ljudet var nästintill öronbedövande då musiken kom ut genom de enorma högtalarna. De hade byggt upp scenen i en stor förvarings lokal och de hade satt ut ett tjugotal stolar framför där även några arbetare satt och kollande på, men även var på vakt om något skulle gå fel. Jag satt längst bak i ett par svarta tights och Harrys tjocktröja och en beanie som jag hittade innan vi stack. Mina ögon mötte Harry som stod uppe på scenen och log mot mig innan han fokuserade åter igen på att gå och sjunga samtidigt. Men snart var han tillbaka igen och blinkade till med ena ögat innan han åkte ner i fall luckan och vi alla ställde oss upp och applåderade. Jag satt och smsade mamma medan killarna gjorde alla slutliga ändringar innan de bestämde sig för att sluta för dagen.

To: Mum

”Är det okej om jag tar med mig sällskap hem?”

”Hey, beautiful.” hörde jag den raspiga rösten bredvid mig och jag lade ner min mobil och kollade upp.

”Hi.” mimade jag och han sträckte ut sin hand för att jag skulle ta den och ställa mig upp. Han drog in mig i en svettig kram och jag lutade huvudet mot hans bröst.

”You look really hot in my clothes.” viskade han och jag fnittrade till på mitt egna lilla vis.

”Ey, Styles! I need to talk to you!” ropade en man med kostym längre bort och Harry pussade mig på huvudet innan han drog sig bakåt.

”I'll be right back, okay?” sa han och flinade mot mig och jag nickade och satte mig ner.

Det tog ett bra tag innan han kom tillbaka och då var Harrys glada humör som bortblåst. Utan att säga någonting lade han en beskyddande arm runt om mig och visade mig mot utgången. Jag tog snabbt fram min mobil.

”Is everything alright?”

”Yes, everything is just fine. Let's get you home, we are really late.” men något i hans röst hade förändrats men han gav mig ett litet leende.

”Could you stay? At my place for a while?”

”I thought this was kind of a family time thing.”

”Well, no. Not really and my mum would really like to meet you.”

”I'm not sure...” började han och jag drog ihop ögonbrynen. Något var definitivt annorlunda. Han öppnade bildörren åt mig och jag hoppade in. Harry hoppade in på sin sidan och kollade förtvivlat på mig. ”Okay.” sa han med ett leende som inte nådde enda upp.

”Please tell me if something is wrong, you scare me.” han kollade på mig en lång sekund och suckade.

”No, I'm just a little tired.” han lutade sig över och pussade mig på näsan. Han tog mitt huvud i sina händer och fokuserade sina ögon mot mina. ”You don't have to be scared, okay? It's just some stuff about the tour that's bothering me. Nothing else.” hans gröna ögon var fortfarande på ett mörkt ställe, jag lutade mig fram och gav honom en liten puss på munnen och när jag drog mig tillbaka så hade oron försvunnit i hans ögon. ”Okay, let's go.” sa han och log mot mig och lade ena handen på mitt lår medan han tog oss ut från parkeringen.

Självklart var vi försenade och mamma höjde på ögonbrynen när jag försökte smita in med min väska bakom ryggen. Men jag gav upp på halva vägen då det var så uppenbart att jag inte varit här sedan i fredags. Harry presenterade sig för mamma och gav honom ett gillande leende innan hon bad oss att gå i väg och hitta på något medan hon fixade maten.

”Izz!” ropade Jonna då hon hört oss i trappan återigen och vi klev in i hennes rum. Denna gången var alla One Direction prylarna borta och jag gick förvirrat in. Jonna lade märke till min förvirrade blick. ”Nej, jag har inte slutat fangirla över dom. Jag ville framstå som en anständig människa för en gångs skull. Hello, Harry.” jag nickade långsamt och kände Harrys hand vila på min höft då han hade dragit en arm runt min midja. Hon låg på mage i sin säng och läste en tidning men slog snart ihop den. Jonnas ögon synade mig uppifrån och ner och det förvånade mig att inte hennes ögon hoppade ur skallen på henne då hennes ögon åter fokuserade på mina. ”Nice outfit.” mumlade hon fram och jag hörde Harry skratta lågt bredvid mig.

”I told her that too. She suites in a beanie, don't you think?” sa han med en roande ton och Jonna nickade.

”Yeah...” svarade Jonna segt och gav mig en mystisk blick och jag visste vart hennes tankar var på väg. Sedan fick hon syn på min väska jag höll i och man såg att hennes hjärna pusslade ihop att jag hade sovit över hos Harry. Men hennes hjärna verkade gå ett steg längre och jag skakade på huvudet.

”Nej.” mimade jag och hon suckade lättat ut.

”Okay...” sa hon och gav mig en fundersam blick. ”Harry,” nu bytte hon fokus mot Harry. ”I don't know if you and my sister are close enough so that I could ask for a favor...”

”Of course.” avbröt Harry och log. ”What do you need, Jonna?” hon log tveksamt mot honom innan hon öppnade munnen.

”Well... I have this dream...” började hon tveksamt.

”You want vip tickets to the opening.” gissade han och hon gapade lite innan hon stängde munnen snabbt. ”Of course, I can get you two passes if you'd like.”

”Oh my god!” utbrast hon och hoppade ner från sängen och slängde sig in i Harrys famn så han vacklade bakåt. ”Thank you, thank you, thank you.” upprepade hon och han skrattade besvärat till.

”No problem.” sa han och gav henne en liten kram innan han tog min hand. ”Shall we go?” jag nickade och suckade. ”And I'll keep in touch with you, Jenna.” fortsatte han och log innan vi började ta oss ut från hennes rum.

”Håll fast vid honom, Izz!” ropade Jonna glatt innan hon stängde dörren bakom oss och jag bara skakade roat på huvudet. Vi tog oss in i mitt rum och medan jag packade upp väskan kollade han nyfiket på mig. Mina tankar vandrade iväg på hans sura uppsyn när han kom tillbaka, något måste hänt som fått honom på ett så irriterat humör. Men min magkänsla sade mig att han höll något tillbaka. Varför berättade han bara inte? Jag störde mig på att han konstant trodde att jag skulle bryta ihop när som. Utan att tänka på det drog jag igen locket på tvättkorgen med en rejäl smäll och när jag vände mig om stod Harry framför mig. ”Are you angry or something?” frågade han tveksamt. ”I could give you a free pass if you'd like that too.” sa han och log mot mig. Jag bara skakade på huvudet utan att le tillbaka och rundade smidigt honom och gick mot mitt skrivbord där jag lämnat mitt anteckningsblock. ”Don't worry about it.” mumlade han och gick efter mig. ”It was just the freaking management.” jag vände mig om för att visa att jag lyssnade men han sade inget mer och jag vände mig om för att ta upp anteckningsblocket.

”How can I stop worry about something that is clearly bothering you!”

”I said don't worry about it!” han höjde irriterat på rösten och jag spände mina käkar för att förhindra att min underläpp skulle börja skaka. Jag stod som fast frusen då han slog näven i skrivbordet och jag vågade inte röra mig. Han gick fram och tillbaka i mitt rum och försökte lugna sig själv. När Harrys ögon åter fokuserade på mina var hans ögon mörka, men så fort han fick se min skräckslagna blick rann allt av honom. ”I-I'm sorry, Bell. So so sorry.” han gick försiktigt fram till mig och kramade om mig. Jag kunde fortfarande inte röra mig och han tog mina armar om hans hals och placerade en utav mina händer i hans hår i nacken så som jag brukade göra men jag var fortfarande allt för stel för att kunna röra mig. ”I shouldn't have talked to you like that.” mumlade han när han placerade sina armar runt min midja. ”I think I should be going.” nästan viskade han fram då han inte fick ett svar från mig. Men innan han kom utom räckvidd tog jag tag i hans arm och kramade honom igen. ”It's okay, I'll talk to you later.” sa han och pussade mig på huvudet innan han tog sig ner för trappan utan att säga något mer. Jag hörde honom konversera med Rick på nedre våningen innan dörren slogs igen. Klumpen i magen hade vuxit under tiden han hade tagit sig till dörren och jag flög över datorn och tryckte upp min favorit sökmotor för att leta rätt på den enda som skulle veta vad jag borde göra. När jag hittade hennes nummer öppnade jag ett nytt meddelande på mobilen och började skriva.

To: Felicia

”Hey, it's Isabella. There's something wrong with H. Need to talk to you.”

Det dröjde inte länge innan min mobil plingade till och jag öppnades hennes meddelande.

From: Felicia

”Text the address. X”

Jag skickade snabbt iväg min adress och försökte samla mina tankar på vad jag egentligen ville prata med henne om. Det verkade så uppenbart att hon skulle veta vad som pågick. Men samtidigt, jag borde bara frågat Harry rakt ut att jag ville veta. Men jag var rädd för vad jag skulle få för svar. Snart plingade min mobil till åter igen.

From: Felicia

”Be there in five. X” 

+20 Kommentarer till nästa del! :)

 Han vad? Jag hade fortfarande inte smält det då han hade gått in i duschen och jag började kolla runt i huset. Det var verkligen stort och ibland glömde jag bort vilken våning jag var på. Konstant spelade jag upp biten i huvudet och hur hans röst hade uttalat orden. Var det dumt utav mig att inte säga det tillbaka. Jag hade bara gett honom en lång kyss och ett leende men jag hade inte skrivit något tillbaka eller så. Det var något som var givet för mig, jag kunde inte ljuga. Jag hade aldrig varit kär eller ens i ett normalt förhållande. Jag visste inte vad kärlek var eller att bli kär. Det skrämde mig för då skulle det betyda att släppa in folk i sitt liv, något jag inte var bekväm med normalt sätt. Men jag hade släppt in Harry, betydde det då att jag var kär?

Mina tankar gjorde mig snurrig då jag kom in i något som såg ut som ett hobby rum med ett stort biljardbord i mitten med massa bokhyllor mot ena väggen och vid andra väggen fanns det ett antal gitarrer. Nyfiket gick jag fram till gitarrerna som stod i sina ställ och jag drog en tumme över strängarna på den svarta. Tonerna hängde i luften då jag gick till nästa gitarr och kollade på det intressanta mönstret. Det enda jag kunde spela var köp varm korv och jag visste inget om gitarrer, men den gitarren hade så fina mönster på sig och jag hukade mig ner och kollade närmare på detaljerna.

”That one is my favourite.” sa Harrys raspiga röst bakom mig och det förvånade mig inte längre att han stod där. Det enda som oroade mig var hur länge han hade stått där. Jag reste mig upp och vände mig om där han stod i jeans och t shirt. Hans hår var fortfarande fuktigt efter duschen och jag kollade ner på mitt block jag höll i.

”I didn't know you could play.”

”Oh, I'm not good at it. But I'm learning.” sa han och flinade innan han kramade om mig bakifrån. ”So what are we going to do today?” hans mun var intill mitt öra och hans raspiga röst gav mig gåshud.

”I guess we can't go out.”

”Of course we can. It's just that the newspapers have alerted the media all around London and outside ain't pretty right now. The driveway is blocked. But if you want to get out I could fix it.” jag suckade och vickade mig runt i hans omfamning för att se hans ansikte. Han log uppmuntrande mot mig och jag log tveksamt. Jag kollade ut genom fönstret och det var soligt ute. ”I'll go and make a call and we could go to the Sea Life.” Sea Life var ett enda stort akvarium med massor utav fiskar och liknande djur som hade med vatten att göra. Jag nickade och log upp mot honom. Han pussade mig på näsan innan han strök sina läppar över mina och sög lite på mina läppar innan han böjde ner huvudet ytterligare och pussade min käke och sen upp till mina läppar igen. Jag hade inte tänkt på att jag hade slutit mina ögon förrän jag öppna dom och möttes av gröna vackra ögon. ”Go and get ready and I'll take care of the rest, okay?” jag nickade och drog mig bakåt ur hans grepp efter han placerade en puss på min panna och jag gick upp för att sminka mig och göra mig redo. Jag bytte om till ett par denim jeans och en svart topp med spets ner till, jag avslutade looken med en vit kofta över. Mina svarta vans var enkla och hoppa i och snart när jag kom ner så hade Harry fixat så vi kunde köra ut bilen utan problem.

Vi kom fram efter tio minuter och hoppade ut ur bilen på den rätt så fulla parkeringen. Harry tog min hand och flätade samman våra fingrar då vi tog oss in och började kolla runt i de olika tunnlarna som omringades utav akvarium. Det var som att komma till en undre värld där jag skulle kunna stanna för evigt. Trots att folk kände igen Harry och små barn kom fram för en bild så klarade vi oss utan panik och uppståndelse. Vi satte oss ner på en bänk i en utav tunnlarna och granskade en färgglad fisk som simmade i närheten.

”I like it here.” konstaterade jag och när Harry kollade upp från pappret log han och lade sin muskulösa arm över mina axlar.

”It's pretty peaceful.”

”A lot. I was wondering one thing... What will happen when you leave?” han kollade på mig och hans rosa tunga stack ut och fuktade sina läppar.

”You shouldn't worry about it.” sa han till sist.

”Of course I worry. It feels like you are going to disappear!”

”I'm not.” han kollade ner på mig och jag kollade genast bort. Jag kände att han lutade sin panna mot mitt huvud och drog in min doft. ”I'll be right here.” mumlade han.

”Promise?”

”I promise, that I'm not going to disappear, I'll be with you. It's just eleven weeks and maybe you could come to me sometimes.” fortsatte han drömmande. Jag visste inte om jag skulle börja le eller någonting utav hans ord. De skrämde mig på sättet han sade dem. Det var som att han intalade sig själv att stanna kvar. ”What are you thinking?” frågade han nyfiket efter ett tags tystnad och jag visste inte riktigt om jag skulle ljuga eller om jag skulle säga sanningen. Medan jag velade kände jag Harrys fylliga läppar mot min kind som började vandra omkring och lämna små pussar här och var.

”That it's stupid of you to like someone like me.” han drog sig genast bakåt och stirrade irriterat på mig som att jag hade förstört stunden men till mitt försvar så var det faktiskt han som frågat.

”And what is that supposed to mean?” morrade han lågt och kollade sig omkring. Det förvånade mig att vi var näst intill ensamma förutom ett enstaka tjejer som stod längre bort.

”It means that there are so many other girls that would be better suited for you than some random girl that can't talk.”

”You don't see yourself with very clear eyes, Bell.” sa han misstroget och kollade tveksamt på mig.

”I know it's too soon to tell but let's say that I am a toy...”

”But your not.” han avbröt mitt skrivande och jag himlade med ögonen.

”... it would mean that I am broken. I can't be fixed. And if there would come around a toy that's working fine. The wheels does work as they should. Would you choose the broken or the working one?”

Han blev tyst och tystnaden tog inte jag som något bra. Tystnaden betydde att han övervägde alternativen. Något jag varit rädd för. Jag reste mig upp och kollade ner på en förvirrad Harry.

”I think I made my point clear. It was a mistake to come here.”

Jag vände mig om och började gå mot utgången och när jag kollade efter mig var Harry okuperad åter igen att fotas med tjejerna som nu vågat sig fram. När jag kom ut på parkeringen kollade jag mig omkring efter vart utfarten var någonstans så jag kanske kunde ta en taxi hem.

”You can't seriously be mad over that I was keeping quiet!”ropade Harry bakom mig och jag gick snabbt mot utfarten men Harrys långa ben gav honom fördelen att komma ifatt. Han tog tag i min handled och jag vände mig om mot en orolig lockig kille.

”Yes, I am mad. You have to see thing through my point of view too. I'm saying no to the surgery because of you, and still I might lose you eighter way so why shouldn't I do the surgery when I actually got nothing to lose? When I think about it, I only got something good out of it.”

”Do you mean that if you'd die it would be a good thing!?” nu var Harry också sur och rynkan mellan hans ögonbryn blev mer synlig allt efter som. Nu var det min tur att förbli tyst och jag vände mig om för att gå men återigen tog Harrys stora hand tag i mig och vände mig mot honom. ”Don't you ever say that. Ever.” han var rasande. ”Because that would mean that I would have to try live for both of us and I'm not sure I could do it.”

”We are not Romeo and Juliet.” skrev jag och tänkte tillbaka på våran diskussion om att leva förvarandra.

”No, but close. I've grown so attached to you so I don't know if I could be without you. And it bothers me deeply that you think it would be easier being dead. It's sick, Bell to think like that.”

”What if I told you that I would do the surgery for you?” skrev jag med en darrig hand och jag såg att han försökte lugna ner sig men hans bröstkorg höjdes och sänktes i ojämn takt och när jag vågade upp blicken mot hans ansikte så insåg jag att det inte berodde på att han var arg. Han var nära på att börja gråta, vilket gjorde mig helt ställd. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra och jag såg de där gröna ögonen var i ren förtvivlan när han såg på mig. Det enda jag kunde förmå mig själv att göra var att stappla fram och dra mina armar runt hans midja och jag kände honom luta sin kind mot min hjässa då jag kände att hans andetag blev allt jämnare. Något som fick mig att själv bli lugn. Det var då allt slog till inom mig hur sjuk denna situationen var. Jag hade känt den här killen i två veckor och ändå så betyder han så mycket för mig. Det skrämde mig att våran länk mellan varandra var så stark så att Harry börja jämföra oss med Romeo och Juliet. Fast jag kände att det kan ha varit att ta i lite så förstod jag honom till viss del. Han hade gjort stor inverkan på mig också. Jag drog mig bakåt för att kolla upp på den långa killen som jag fortfarande höll mina armar runt. Han kollade ner på mig med ett lugn som skrämde mig.

”I won't be able to live for us both, Bell.”

+20 Kommentarer till nästa del :)

Det tog lite tid att lägga upp den på grund utav personliga skäl men här är den i alla fall ;p

Jag låg och kollade på den sovande varelsen som hade kidnappat mig från mitt egna hem bara några timmar tidigare. Han hade erbjudit sig att sova i ett utav de andra sängarna i huset men jag hade sagt att det inte gjort något om vi delade. Något den lockiga killen flinat åt och sagt att jag inte skulle oroa mig, han skulle inte göra något jag inte ville. Hela tiden fick det mig att undra vad han egentligen ville göra som han inte vill pressa mig med. Den tanken ledde mig snart in på hur många gånger han hade gjort det här med andra tjejer och hur extremt manligt sagt utav honom.

Det var ett antal saker som gick igenom mitt huvud där jag låg sked med Harry nu på morgonkvisten i hans t shirt. Jag kände Harrys varma nakna hud genom tyget och hans ben var intrasslade med mina. Harrys ena arm låg beskyddande över mig och varje gång jag försökte röra mig spände han armen som näst intill kvävde mig varje gång. Jag vickade runt under hans grepp och försökte ignorera styrkan av hans arm. Till sist hamnade vi ansikte på ansikte och han suckade lätt då armen åter igen slappnade av. Hans rosa fylliga läppar var särade och små puffar av andetag kom ut. Långa ögonfransar vilade mot hans kinder och hans mörka lockar låg utspridda över kudden och några hade åkt ner över hans panna.

Tveksamt lutade jag mig närmare och strök mina läppar över hans. Snart pressade jag mina läppar lätt mot hans innan jag drog mig bakåt. Det kändes mer naturligt för varje gång och det fick mig att le. Jag lutade mig fram återigen efter jag insett att han inte vaknat och gjorde samma sak återigen fast denna gången besvarades min kyss och jag drog mig genast tillbaka.

”I like that you woke me up like that.” mumlade han utan att öppna ögonen och jag log. Jag bet mig lite i underläppen och väntade på att han skulle börja prata igen. ”You could continue if you'd like.” Genast hettade mina kinder så som de alltid gjorde så fort han sa något som gjorde mig nervös. Men istället för att vänta på att jag skulle röra mig lutade han sig mot mig, fortfarande med ögonen slutna. Hans läppar strök över mina innan hans läppar vandrade över min käke och mot mitt öra innan de vände ner under örat och sög lite på den mjuka huden. Ett litet flämt kom ut från mig och Harry gav ifrån sin ett hum. ”You want some breakfast? We could eat here and stay in bed for the rest of the day.” Ljuset som kom in utifrån gjorde det enkelt för oss att se varandra och när han såg att jag nickade log han. Harry pussade mig på pannan en sista gång och snart drog han sig slött ur sängen och värmen från hans kropp satt kvar i lakanen. Han drog på sig ett par gråa mjukisbyxor och tog sig trött ut genom sovrumsdörren medan han kliade sig matt i håret och rufsade till sitt hår. Jag tände sänglampan och trevade efter min mobil som låg på nattduksbordet tillsammans med mitt anteckningsblock och penna. Två olästa meddelande från mamma lös upp på displayen och jag öppnade mobilen.

From: Mum

”Hur går det? Mår du bra? Vill du att vi ska komma hem?”

From: Mum

”Varför svarar du inte?”

Trött suckade jag innan jag tryckte upp ett nytt meddelande för att svara henne och bad henne att ta det lugnt. Jag fick inte göra speciellt mycket mer för snart kom Harry upp med en bricka med frukost och dagens tidning. Han satte ner den försiktigt på sängen och satte sig sedan ner och lutade sig mot sänggaveln, jag satte mig upp i skräddar ställning.

”Okay, so dig in.” sa Harry och log mot mig. Jag tog ena glaset utav juice medan jag tog upp tidningen och kollade på dagens rubriker och satte nästan i halsen då jag såg den lilla notisen på högra sidan med mig och Harry som bild. Jag började hosta då drycken hamnade i fel strupe och jag satte genast ner glaset och Harry strök mig över ryggen. ”Are you okay? What's going on?” frågade han oroligt och jag slet upp tidningen och letade efter rätt sida. Självklart fanns den i nöjesdelen och var tillräckligt stor för att hela London skulle se Harrys nya tjej. Jag orkade inte läsa utan lämnade över tidningen till Harry som drog ihop ögonbrynen i ett oroligt uttryck.

”That ain't good.” mumlade han men slängde ner tidningen på golvet. ”I'll take of it, don't you worr...” Felicia, den blonda tjejen som jag inte sett sedan Harry hällde sin drink över mig, flög in i rummet. Hon hade ett par svarta jeans och en hood tröja och hennes hår som var uppsatt i en tofs svajade fram och tillbaka då hon snabbt gick fram till sängen. Hennes ögon vidgades när hon såg mig sittandes i sängen men hon hämtade sig snart och fäste blicken på Harry åter igen.

”Have you seen this!?” gormade hon och lade fram en upplaga av In Touch.

”Please, remind me once again... Why! Do you have a key!?” utbrast Harry trött.

”I didn't think you would have company.” muttrade hon surt och slängde tidningen på honom. ”This is everywhere, Hazz! And I mean everywhere! Everybody's talking about her.” hon kollade mot mig och jag bet mig oroligt i läppen.

”Don't worry, Bell. I can see that you do. Don't.” konstaterade Harry lugnt. ”I'm sure the management is already on it. And besides, I don't mind.”

”Oh yeah, the lovely Modest with an exclamation mark.” sa hon sarkastiskt. ”And don't be so selfish. I'm worried about Isabella here. You can't be her security guard all the time. She needs safety, Harry.”

”And I agree with you. But right now she's with me and let's worry about that when the day comes that me and the lads will be out on the road.”

”You are very calm...” konstaterade hon misstänksamt. ”Anyway, I hope you know what to do. And Bella, it's nothing against you.” hon vände sig mot mig med en vänlig blick. ”I know how much you means to Harry and that's why I'm pretty terrified because the fans can be a little weird sometimes to say the least.”

”Now, we were in the middle of something here so...” mumlade Harry surt och kollade ner på vår frukost. Felicia som fortfarande stod upp kollade ner på samma punkt och flinade.

”What have you two been up two?” flinade hon och Harry himlade med ögonen.

”The door. Now.” konstaterade han och pekade på dörren. Hon suckade surt och började gå med tunga steg mot dörren. ”Oh, and the key, please?”

”You can't be serious!” utbrast hon förolämpat och vände om.

”You get it back later. But today me and Bell will need some privacy. So the key please.” hon spände surt ögonen i Harry innan hon kastade nyckeln på honom innan hon vände på klacken och gick ut genom dörren. ”See you later!” ropade Harry glatt efter henne och man hörde henne gorma surt innan hon klampade ner för trappan. Jag tog mitt block och började skriva.

”You're really overprotective of me. I can take care of myself.”

”Oh, I know.” sa han och suckade. ”I don't know, I'm feeling really protective over you and I am going with my instincts.”

”I've been doing just fine before you.”

”Well, to be with me creates a lot of new complications and I won't let anything happen to you just because of me.” konstaterade han och tuggade på en macka som han tagit upp under tiden han pratade. Det förvånade mig hur alla reagerade över situationen. Själv var jag bara nervös över hur världen skulle se mig. En stum tjej som dödade sina vänner? En tjej med allvarliga problem? Eller bara en tjej som dejtar Harry Styles? Eller allt det där samtidigt. Hur jag än såg på det så gjorde det mig nervös. Det oroade mig att jag inte bara skulle bli dömd av de som var i min närhet utan nu också hela jordens befolkning. Det var även något jag aldrig tänkt på innan vad mitt och Harrys förhållande innebar... Om detta nu var ett förhållande. Mina tankar höll på att trassla in sig själva i varandra och ju mer jag tänkte över situationen blev jag allt mer säker på att jag var glad över att Harry hade varit klumpig den där kvällen och hällt sin drink över mig. För utan den drinken hade jag aldrig träffat honom. Det var något med honom som gjorde att jag kunde glömma bort mina problem ett tag och bara fokusera på hur underbar han var. Folk skulle aldrig ta mig på allvar om jag yttrade mina känslor för Harry. De skulle frågat om jag varit hos doktorn på sistone. Det kanske var dumt utav mig att tro att jag ens skulle ha en relation med Harry. Snart skulle han iväg på världsturné, och vara borta i elva veckor. På grund utav mitt handikapp, att inte kunna prata gjorde saken bara värre. Han kunde inte bara ringa mig så som han skulle gjort med alla andra tjejer.

Jag vaknade upp ur mina tankar av att Harry pussade mig på kinden och hans morgonstubb drogs mot min kind tillsammans med hans mjuka lockar. Tveksamt kollade jag in i de där gröna härliga ögonen. Jag försökte ta in det han just sagt och jag tvekade lite innan jag skrev igen.

”Why is that?”

”Why is what?”

”Why is it that you are so protective over someone you've just met, or have known for two weeks.”

Utan att blinka log han och kollade generat ner i täcket.

”Because I think I might be falling in love with you...”

+20 Kommentarer till nästa del! :)

 Veckan som kom var nog den svåraste hitintills i mitt nya liv som stum. Tre begravningar där jag inte blev speciellt varmt välkomnad, ett möte med rektorn, ett polis möte om vem som hade misshandlat mig, ett advokat möte där jag förhandlade mig fram till att advokaten hade rätt till att stå ensam i rätten, två doktorsundersökningar och ytterligare ett möte om varför jag tackat nej till operationen. Jag vågade inte säga att Harry var anledningen till att jag ändrat mig, det var något jag hellre behöll för mig själv. Under hela veckan hade bara jag och Harry träffats ett par fåtal gånger då antingen jag hade fullt upp eller så repade Harry inför deras konsert.

I veckan hade mamma och Rick satt sig ner och försökt få mig att åka iväg på en weekend med resten utav familjen, men jag hade vägrat. Mamma ansåg att jag behövde komma från London ett tag men jag tyckte tvärt om. Jag har alltid fått lära mig att inte undvika problemen och efter mycket om och men gick de med på att bara de tre skulle åka till Frankrike. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med min lediga helg eftersom den enda kompisen jag hade var Harry och han fyllde år, vilket betydde att han skulle ha fullt upp. På torsdags eftermiddagen då resten hade åkt på sin weekend hade jag tagit mig ner till en affär i centrum för att hitta något litet att ge Harry när jag väl skulle få se honom nästa gång. Det gick rätt enkelt att förklara vad jag var ute efter och expediten som var rätt snygg för övrigt hittade en present som sade: ”Jag har inte känt dig så länge men jag uppskattar dig mycket och vill ge dig något ändå”.

På fredagskvällen gick jag ut i köket och poppade popcorn och fyllde ett stort glas vatten som jag ställde på soffbordet i vardagsrummet medan jag tog fram min favorit film, The Holiday. Min blick gick upp på klockan som visade att den redan var elva på kvällen. Jag satte i skivan i dvdspelaren och lindade in mig i en filt för att njuta utav min fria helg från slavdrivaren, mamma och hennes två spioner som ständigt haft ett vakande öga på mig enda sedan jag kom hem från sjukhuset. Jag dämpade ljuset i rummet och satte igång filmen. Precis när jag sjunkit ner i soffan och var helt inne i filmen med popcorn skålen i knäet hoppade jag till utav ringklockan som hördes genom huset. Min hand trevade efter fjärrkontrollen för att pausa filmen och tog mig upp från min varma plats i soffan men jag höll fortfarande filten tätt runt mig. Det var inte läge för grannarna att vara vänliga att hälsa på då jag kollade ner på mina bara fötter, svarta tights och en alldeles för stor tjocktröja med Musse Pigg på. Ringklockan hördes åter igen då jag drog mig ut i hallen medan jag drog lösa slingor bakom örat. Tveksamt låste jag upp dörren och öppnade för främlingen utanför. När jag såg vem det var blev jag förvirrad.

”Harry?”

”Hi.” han lät andfådd och han såg att jag var förvånad över att se honom här. ”So, I've got an amazing party at The Box and...” han andades ut tungt och skakade huvudet för att rätta till hans hår. Jag kollade bakom honom och hans bil stod inte utanför, han måste ha sprungit i en halvtimme för att ta sig hit. ”... and when I blew out the candles it kind of hit me that... I've wanted to do something for almost two weeks now.” han såg nervös ut där han stod uppklädd i svart kappa och en ytterst underlig skjorta. Jag kollade in i hans intensiva gröna ögon som normalt sätt fick mig att dra undan min blick men denna gången var det omöjligt att inte kolla in i dom. De hade ett litet mörker i sig som jag aldrig sett innan. Han gick långsamt framåt och hans långa kropp tornades över mig när det vara var en decimeter ifrån att vi nuddade vid varandra. Jag kollade upp på honom och det enda som hördes var mina skakiga andetag då jag kände hans stora hand tog sig in under filten och vilade på min svank medan den andra kupade min haka. Han bet sig lite osäker i hans fylliga underläpp innan han släppte den igen och mötte mina läppar. Hans mjuka och ivriga läppar pressades lätt mot mina och utforskade mina särade läppar. Jag släppte taget om min filt och trasslade in mina fingrar i hans lockar och snart kände jag hans händer vandra ner över min rumpa och kupades under mina lår och snart låste jag fast mina ben runt hans midja. Jag fick hålla mig fast runt hans hals med ena handen medan den andra fortsatte över hans lockar. Hela min kropp vaknade till liv av killen som precis våldgästat min film kväll. Snart särade vi på varandra för att kollade in i varandras ögon, vi båda var andfådda. Han satte försiktigt ner mig och stängde dörren bakom sig.

”Are your parents home?” frågade han tyst efter ett tag och hans röst var raspigare än vanligt. Jag skakade på huvudet medan jag tog in min under läpp i munnen för att känna smaken av hans läppar återigen. ”Jonna?” jag skakade återigen på huvudet.

”Alone.” mimade jag och log då jag tog upp min filt och gjorde en gest för att bjuda in honom. Han log och drog av sig sina blöta skor och kappa. Vi kom in i det dunkla vardagsrummet och han började skratta när han såg den pausade filmen på teven. Jag tog upp anteckningsboken från soffbordet och skrev.

”HAPPY BIRTHDAY!”

”Thanks.” sa han och log.

”You should go back to your party.”

”I'd rather stay here. It wasn't that fun without you.” vi satte oss ner i soffan och jag kunde inte låta bli att le lite medan jag tände en lampa för att det skulle bli lite ljusare så vi kunde se varandra. Han kollade nyfiket på mig medan jag kröp under min filt igen. ”Come here.” han drog mig intill sig och jag drog upp mina ben upp på soffan då jag kände hans starka arm runt om mig. ”You are amazing.” viskade han och jag blev genast generad och jag kände hans läppar mot min hettande kind. ”I like when I make you blush.” jag kikade upp på honom och hans ansikte var bara centimeter ifrån mitt. Några mörka lockar hade trillat ner över hans panna och jag drog försiktigt bort dom och Harry slöt ögonen av min beröring och gav ifrån sig ett hum. Hans ögon var fortfarande slutna då jag bet mig lite i läppen då jag funderade på om jag vågade. Jag lutade mig mot honom och strök mina läppar över hans. Det förvånade mig då jag hörde ett litet stön från Harry och drog mig tillbaka efter jag hade tryckt mina läppar mot hans ännu en gång till. Ett leende formades över Harrys läppar då han öppnade sina ögon igen. När han såg min osäkerhet försvann leendet en aning. ”Haven't you ever been this... close to someone?” han visste redan svaret men jag sträckte mig ändå efter mitt anteckningsblock.

”No, you're actually my first real kiss.” skrev jag generat och kände mig rätt så barnslig. Visst hade det funnits killar som jag hade gillat men det hade aldrig lett till något eftersom jag alltid såg rakt igenom dom. Harry väckte mig upp ur mina tankar genom att stryka sin nära över min.

”Don't worry about it, okay?”

Jag nickade och suckade.

”You want me to start the movie again?” frågade han och log mot mig. Jag kollade över på teven och sedan tillbaka på honom igen medan jag nickade. Han tryckte på play och jag satte mig tillrätta och lutade huvudet mot hans bröst. Men när vi precis börjat kolla började något vibrera. ”Sorry, I think it's Felicia.” konstaterade han och tog upp sin mobil och svarade. ”What!?” en upprörd tjejröst hördes på andra sidan. ”Isabella, why? I don't care, it wasn't fun anyway. No! I don't know, tell them that I felt sick or that I had to visit my girlfriend...” jag hoppade till utav det sista ordet. ”... well then you know what's best and leave out the last suggestion, stupid! Yeah, I see you later. Thanks.” han stängde av telefonen helt så att skärmen slocknade och han lade den åt sidan. ”Now I'm all yours.” konstaterade han med en glad röst och pussade mig på pannan. Vi fortsatte kolla på Cameron Diaz försöka springa i snö med högklackat och skrattade åt de löjliga stunderna i filmen men ändå kunde jag inte riktigt fokusera. Allt jag kunde tänka på var Harry och hur han värmde min kropp med sin och hur hans muskulösa arm låg beskyddande runt om mina axlar. Snart var den över och jag sträckte trött på mig. Det var då jag kom på att jag faktiskt hade köpt något till honom. Jag hoppade snabbt upp och signalerade till en rätt förvirrad Harry att jag snart var tillbaka. Mina fötter ledde mig ut i hallen och upp på mitt rum där jag hade lämnat paketet och kom springande tillbaka ner igen och in i vardagsrummet. Han satt kvar och på något sätt var jag förvånad över att han faktiskt var här på riktigt. Jag gav över paketet och han tvekade när han tog emot det.

”You shouldn't have.” sa han och log lite snett. Jag ryckte bara på axlarna och satte mig ner bredvid honom medan han öppnade det svarta paketet. ”I love it!” utbrast han när han såg att det var en beanie där det stod 'gangster' i pannan. ”Awesome.” konstaterade han och pussade mig på näsan och jag rynkade den. ”Thanks” sa han och tog på den. ”Where's your parents by the way?” Jag tog upp anteckningsblocket.

”All three of them are having a weekend in France.”

”And they left you all alone in this big house?” sa han och en orolig röst och höjde ögonbrynen. Jag ryckte på axlarna som att det inte var något och han skakade bara trött på huvudet. ”You should stay with me or something at least.” jag skakade direkt på huvudet. ”Oh, I know you well enough to know that you are a living magnet to dangerous people. You are staying with me.” hans beskyddande instinkt förvånade mig en aning och jag bet mig lite i läppen. ”I don't want to pressure you but I would sleep a lot better when I know that you are safe.” hans raspiga röst gav mig gåshud och det var tur att min tjocktröja döljde mina armar. Det var inte det att jag kände mig osäker i Harrys närhet men han gjorde mig alltid nervös och fick mina tankar att bli till en enda röra i huvudet. Jag tänkte på det ett tag vad det skulle betyda att sova hos Harry och suckade tillsist.

”Okay.” mimade jag och drog roat ner mössan över hans ögon innan jag studsade upp. Jag började springa skrattandes ut i hallen med Harry efter mig. Jag kände ett par armar runt min midja när jag precis nått fram till trappan och han slängde upp mig över hans axel och bar mig upp för trappan för att börja packa. 

+20 Kommentarer till nästa del! :)

Funderar på att ha en frågestund inom kort :p Förlåt för att denna delen är inte efter men har inte haft speciellt mycket fantasi idag :(