”Sorry I'm late.” sa jag med andan i halsen då jag kom innanför dörren till psykologen som Jonna och jag gick till.
”It's alright, I just had a chat with your sister. But I guess we could start now.” sa Stacy som log upp mot mig. Jag drog av mig min kappa och satte ner min väska bredvid soffan och satte mig ner bredvid Jonna.
”So how does it feel now?” började hon och kollade uppmärksamt mot Jonna med sina bruna ögon.
”It's alright, I'm glad that everything is about to get back to normal again. No lies.” hon sneglade mot mig när hon sade det sista.
”Oh, right. The lie to your boyfriend...”
”He's not my boyfriend.” avbröt jag och Stacy kollade på mig och drog bak sitt svarta hår bakom axeln.
”Alright then, your friend...”
”He's not my friend.” konstaterade jag spänt.
”However... How did he take it when he found out?” Jag ryckte på axlarna. Mina känslor var bakom den säkra muren igen som bara en person kunde bryta ner. Jag hade stängt ner allt och det verkade sätta djupa veck på Stacy. ”You haven't opened up a single time, Isabella. You have been here five times already and you haven't opened up at all. Is there something you want to talk about?”
”No.” svarade jag enkelt och skakade på huvudet.
”How does it feel with your voice? To have a say now after being mute for a while. It should be nice. Right?” försökte hon igen och denna gången kollade jag bara på henne.
”She can't shut up when she starts to talk.” konstaterade Jonna och suckade trött. ”But sometimes she is just quiet. Like she thinks she can't speak at all. That's something that's bothering me.”
”Did you hear that? It's bothering your sister.” jag kollade från Stacy till Jonna.
”I don't want to bother you. It's just that sometimes I think it's better for me to be quiet, because I can see things much better when I'm not talking.” sa jag och kollade på Jonna och sträckte mig efter hennes hand. Hon log lite mot mig och jag drog blicken tillbaka till Stacy.
”What do you see?” frågade hon nyfiket.
”I can see the whole picture.” sa jag och spände blicken i henne men min ton förblev lugn.
”Like what?” utan att lämna hennes blick öppnade jag munnen.
”I can see that you have to be somewhere because your eyes goes over to the clock in the wall to the left,” började jag och nickade mot klockan. ”Your wedding ring is gone but you still have the tann so I guess you are getting divorced and your index finger and middle finger are colder than the rest of the fingers, which means that you smoke...”
”Okay, stop it. You have no right to talk to me like that.” hennes röst lät sträng.
”And your eyes were flickering when you told me that. Which means that I was right.” sa jag och drog lite på munnen. En tystnad föll över rummet och snart bröt hon ögonkontakten och kollade på Jonna istället. Jag gjorde det samma och hon kollade förundrat på mig och jag blinkade till med ena ögat mot henne vilket fick henne att flina.
”Jonna, how are you in school?” frågade Stacy.
”I'm still bullied, but I manage to keep out. Though I would like to change to a new school after christmas. I'd love for a new start.” konstaterade hon.

”Hur kunde du lista ut det där på bara fem minuter med henne? Du har inte träffat henne på ett bra tag.” konstaterade Jonna när vi tog oss ut i kylan åter igen efter en timme inne hos tjejen som försöker knäcka koden in till mina känslor men lyckas aldrig.
”Jag observerar omgivningen mer än vad jag gjorde innan bara. Man lägger märke till många saker.” konstaterade jag och log moderligt mot Jonna.
”Så, vad kan du se på mig?”
”Du ljög om att du kunde hålla dig undan för du har haft på dig långärmat i snart fyra dagar och jag antar att blåmärkena snart försvunnit. Jag ser även att du har gråtit idag, dina kinder är puffiga. Din konstanta kurrande mage är även ett tecken på att du hoppade över lunchen i skolan och därför tar vi och äter innan vi kommer hem.” Jonna stannade upp och stirrade på mig med stora ögon.
”Hur länge har du vetat...?”
”Jag observerar bara omgivningen mer.” upprepade jag och gick in på Starbucks och köpte en baguett till Jonna som hon kunde äta på vägen hem.
”Varför öppnar du inte upp dig till mig?” frågade hon tveksamt medan hon åt och gick samtidigt. Jag förblev tyst. ”Jag är din syster, den enda som inte har sårat dig.”
”Jag vet, jag kan bara inte.” sa jag mekaniskt.
”Men du kan öppna dig för Harry?” jag kollade förvirrat ner på henne.
”Dina ögon lös när du kom in, jag antar att han fick dig att öppna upp.”
”Kolla, vem som är uppmärksam.” sa jag och log mot henne.
”Du älskar honom verkligen.” jag drog ihop läpparna till ett 'o' och kollade ner i marken utan att svara. ”Juste, du svarar inte på känslosamma frågor.” sa hon och nickade för sig själv. ”Ska ni träffas igen?” denna gången nickade jag. Jonna borstade bort några smulor på hennes stickade halsduk innan hon kastade resterna i en soptunna. ”Tack för att du inte berättar för mamma. Jag tror inte hon skulle klara av detta också.”
”Du borde berätta för henne. Eller Rick. De måste få veta att du inte mår bra där.” konstaterade jag. ”Jag kan prata med dom om du vill.”
”Nej, det är något jag måste göra själv.”

Min mamma och Rick hade fullt upp att diskutera med Jonna att de inte lade märke till mig då jag smet ut i hallen. Vårt nya hus låg några kvarter längre bort än vårt förra. Jag hade fått skicka adressen till Harry då jag kom på att han inte visste vart jag bodde längre. Det ringde på dörren och Jonna kom ut i hallen.
”Hur går det?” frågade jag medan jag öppnade dörren och log mot Harry.
”Inte speciellt bra. De ringer rektorn just nu. Hello, Harry.” sa hon och log lite blygt mot honom.
”Hi, Jonna.” sa han lite besvärat.
”I'm sorry.” sa hon och vi alla tre visste vad hon menade.
”It's alright. Let's just put this behind us.” sa han och log mot henne.
”Vi ses senare.” sa jag och log mot henne. ”Lycka till.” viskade jag innan jag tog min väska och nycklar.
”You have to show Harry your super power!” ropade hon glatt innan dörren stängdes bakom mig. Jag grimaserade då Harry höjde på ögonbrynen. Han var fint uppklädd under hans svarta kappa. En skjorta satt fint på hans överkropp och ett par svarta jeans framhävde hans långa smala ben.
”So you've got a super power?” frågade han nyfiket då vi hoppade in i hans bil som denna gången var den svarta Range Rovern.
”I guess.” sa jag mekaniskt.
”Oh, come on. Open up to me.” sa han och startade motorn. Jag suckade vände mig mot honom.
”Okay, I haven't been in touch with you all day, right?”
”Yes.” sa han och drog förvirrat ihop hans ögonbryn.
”Okay, you've got a new aftershave. The smell is sweeter than usual. You are trying to impress me and that's why you are really nice dressed, you seem nervous because your fingers are a bit restless and you spent at least ten extra minutes on your ringlets today.” konstaterade jag. ”Oh, and you have been playing guitar. Your fingertips are sore and you don't want to touch them to the wheel.”
”How...?” han kollade förvirrat mellan mig och vägen.
”My super power.” sa jag och ryckte på axlarna.
”You are absolutly amazing.” sa han förbluffat. ”Acutally it was twelve minutes though.”
”Like I said, at least ten.” sa jag och log lite mot honom. Han skakade bara roat på huvudet. ”Where are you taking us?” frågade jag nyfiket och jag insåg åter igen att muren jag byggt upp var nerslagen. Hur gjorde han? Hans närvaro gjorde att jag kände mig lugn.
”You are the one with the super powers. Shouldn't you know these things?” frågade han glatt och blinkade roat till mot mig. Utan att säga mer kollade jag ut genom fönstret och lät ögonen okupera sig med att kolla ut över den rätt så lugna staden. Snart parkerade vi i ett parkeringshus som tillhörde någon byggnad innan vi kom in i en liten mysig mexikansk restaurang. Vi satte oss ner vid ett bord rätt långt in i lokalen så att vi kunde vara mer avskilda. Det tog ett tag för maten att komma in och precis när vi ätit klart hörde jag ett glädje tjut och en kvinnlig röst.
”Harry. What are you doing here!?” utbrast den blonda tjejen som kom fram till oss med ett stort leende. Hon var väldigt vacker och kunde lika bra vara en modell.
”Hey, Cara.” sa Harry besvärat och hans kinder hettade en aning. Mina ögon spändes mot Cara och jag slöt sakta upp min mur igen, jag gillade inte det som pågick framför mig. ”Cara this is Isabella.” hon sträckte glatt fram handen och jag tog den innan jag genast drog mig undan igen.
”So how are you doing?” frågade Harry och log upp mot blondinen. Hon rufsade glatt till hans hår och jag stelnade till. Alla tecknen fick mig att frysa till is, jag måste ut här ifrån.
”Excuse me, but I'll be right back.” sa jag med en stel ton och Harry såg att något var fel då jag tog upp min väska och började gå mot toaletterna. Så snart Harry var utom synhåll styrde mina fötter mig mot ytterdörren. Jag måste bort här ifrån.

+22 Kommentarer till nästa del :)