Han vad? Jag hade fortfarande inte smält det då han hade gått in i duschen och jag började kolla runt i huset. Det var verkligen stort och ibland glömde jag bort vilken våning jag var på. Konstant spelade jag upp biten i huvudet och hur hans röst hade uttalat orden. Var det dumt utav mig att inte säga det tillbaka. Jag hade bara gett honom en lång kyss och ett leende men jag hade inte skrivit något tillbaka eller så. Det var något som var givet för mig, jag kunde inte ljuga. Jag hade aldrig varit kär eller ens i ett normalt förhållande. Jag visste inte vad kärlek var eller att bli kär. Det skrämde mig för då skulle det betyda att släppa in folk i sitt liv, något jag inte var bekväm med normalt sätt. Men jag hade släppt in Harry, betydde det då att jag var kär?

Mina tankar gjorde mig snurrig då jag kom in i något som såg ut som ett hobby rum med ett stort biljardbord i mitten med massa bokhyllor mot ena väggen och vid andra väggen fanns det ett antal gitarrer. Nyfiket gick jag fram till gitarrerna som stod i sina ställ och jag drog en tumme över strängarna på den svarta. Tonerna hängde i luften då jag gick till nästa gitarr och kollade på det intressanta mönstret. Det enda jag kunde spela var köp varm korv och jag visste inget om gitarrer, men den gitarren hade så fina mönster på sig och jag hukade mig ner och kollade närmare på detaljerna.

”That one is my favourite.” sa Harrys raspiga röst bakom mig och det förvånade mig inte längre att han stod där. Det enda som oroade mig var hur länge han hade stått där. Jag reste mig upp och vände mig om där han stod i jeans och t shirt. Hans hår var fortfarande fuktigt efter duschen och jag kollade ner på mitt block jag höll i.

”I didn't know you could play.”

”Oh, I'm not good at it. But I'm learning.” sa han och flinade innan han kramade om mig bakifrån. ”So what are we going to do today?” hans mun var intill mitt öra och hans raspiga röst gav mig gåshud.

”I guess we can't go out.”

”Of course we can. It's just that the newspapers have alerted the media all around London and outside ain't pretty right now. The driveway is blocked. But if you want to get out I could fix it.” jag suckade och vickade mig runt i hans omfamning för att se hans ansikte. Han log uppmuntrande mot mig och jag log tveksamt. Jag kollade ut genom fönstret och det var soligt ute. ”I'll go and make a call and we could go to the Sea Life.” Sea Life var ett enda stort akvarium med massor utav fiskar och liknande djur som hade med vatten att göra. Jag nickade och log upp mot honom. Han pussade mig på näsan innan han strök sina läppar över mina och sög lite på mina läppar innan han böjde ner huvudet ytterligare och pussade min käke och sen upp till mina läppar igen. Jag hade inte tänkt på att jag hade slutit mina ögon förrän jag öppna dom och möttes av gröna vackra ögon. ”Go and get ready and I'll take care of the rest, okay?” jag nickade och drog mig bakåt ur hans grepp efter han placerade en puss på min panna och jag gick upp för att sminka mig och göra mig redo. Jag bytte om till ett par denim jeans och en svart topp med spets ner till, jag avslutade looken med en vit kofta över. Mina svarta vans var enkla och hoppa i och snart när jag kom ner så hade Harry fixat så vi kunde köra ut bilen utan problem.

Vi kom fram efter tio minuter och hoppade ut ur bilen på den rätt så fulla parkeringen. Harry tog min hand och flätade samman våra fingrar då vi tog oss in och började kolla runt i de olika tunnlarna som omringades utav akvarium. Det var som att komma till en undre värld där jag skulle kunna stanna för evigt. Trots att folk kände igen Harry och små barn kom fram för en bild så klarade vi oss utan panik och uppståndelse. Vi satte oss ner på en bänk i en utav tunnlarna och granskade en färgglad fisk som simmade i närheten.

”I like it here.” konstaterade jag och när Harry kollade upp från pappret log han och lade sin muskulösa arm över mina axlar.

”It's pretty peaceful.”

”A lot. I was wondering one thing... What will happen when you leave?” han kollade på mig och hans rosa tunga stack ut och fuktade sina läppar.

”You shouldn't worry about it.” sa han till sist.

”Of course I worry. It feels like you are going to disappear!”

”I'm not.” han kollade ner på mig och jag kollade genast bort. Jag kände att han lutade sin panna mot mitt huvud och drog in min doft. ”I'll be right here.” mumlade han.

”Promise?”

”I promise, that I'm not going to disappear, I'll be with you. It's just eleven weeks and maybe you could come to me sometimes.” fortsatte han drömmande. Jag visste inte om jag skulle börja le eller någonting utav hans ord. De skrämde mig på sättet han sade dem. Det var som att han intalade sig själv att stanna kvar. ”What are you thinking?” frågade han nyfiket efter ett tags tystnad och jag visste inte riktigt om jag skulle ljuga eller om jag skulle säga sanningen. Medan jag velade kände jag Harrys fylliga läppar mot min kind som började vandra omkring och lämna små pussar här och var.

”That it's stupid of you to like someone like me.” han drog sig genast bakåt och stirrade irriterat på mig som att jag hade förstört stunden men till mitt försvar så var det faktiskt han som frågat.

”And what is that supposed to mean?” morrade han lågt och kollade sig omkring. Det förvånade mig att vi var näst intill ensamma förutom ett enstaka tjejer som stod längre bort.

”It means that there are so many other girls that would be better suited for you than some random girl that can't talk.”

”You don't see yourself with very clear eyes, Bell.” sa han misstroget och kollade tveksamt på mig.

”I know it's too soon to tell but let's say that I am a toy...”

”But your not.” han avbröt mitt skrivande och jag himlade med ögonen.

”... it would mean that I am broken. I can't be fixed. And if there would come around a toy that's working fine. The wheels does work as they should. Would you choose the broken or the working one?”

Han blev tyst och tystnaden tog inte jag som något bra. Tystnaden betydde att han övervägde alternativen. Något jag varit rädd för. Jag reste mig upp och kollade ner på en förvirrad Harry.

”I think I made my point clear. It was a mistake to come here.”

Jag vände mig om och började gå mot utgången och när jag kollade efter mig var Harry okuperad åter igen att fotas med tjejerna som nu vågat sig fram. När jag kom ut på parkeringen kollade jag mig omkring efter vart utfarten var någonstans så jag kanske kunde ta en taxi hem.

”You can't seriously be mad over that I was keeping quiet!”ropade Harry bakom mig och jag gick snabbt mot utfarten men Harrys långa ben gav honom fördelen att komma ifatt. Han tog tag i min handled och jag vände mig om mot en orolig lockig kille.

”Yes, I am mad. You have to see thing through my point of view too. I'm saying no to the surgery because of you, and still I might lose you eighter way so why shouldn't I do the surgery when I actually got nothing to lose? When I think about it, I only got something good out of it.”

”Do you mean that if you'd die it would be a good thing!?” nu var Harry också sur och rynkan mellan hans ögonbryn blev mer synlig allt efter som. Nu var det min tur att förbli tyst och jag vände mig om för att gå men återigen tog Harrys stora hand tag i mig och vände mig mot honom. ”Don't you ever say that. Ever.” han var rasande. ”Because that would mean that I would have to try live for both of us and I'm not sure I could do it.”

”We are not Romeo and Juliet.” skrev jag och tänkte tillbaka på våran diskussion om att leva förvarandra.

”No, but close. I've grown so attached to you so I don't know if I could be without you. And it bothers me deeply that you think it would be easier being dead. It's sick, Bell to think like that.”

”What if I told you that I would do the surgery for you?” skrev jag med en darrig hand och jag såg att han försökte lugna ner sig men hans bröstkorg höjdes och sänktes i ojämn takt och när jag vågade upp blicken mot hans ansikte så insåg jag att det inte berodde på att han var arg. Han var nära på att börja gråta, vilket gjorde mig helt ställd. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra och jag såg de där gröna ögonen var i ren förtvivlan när han såg på mig. Det enda jag kunde förmå mig själv att göra var att stappla fram och dra mina armar runt hans midja och jag kände honom luta sin kind mot min hjässa då jag kände att hans andetag blev allt jämnare. Något som fick mig att själv bli lugn. Det var då allt slog till inom mig hur sjuk denna situationen var. Jag hade känt den här killen i två veckor och ändå så betyder han så mycket för mig. Det skrämde mig att våran länk mellan varandra var så stark så att Harry börja jämföra oss med Romeo och Juliet. Fast jag kände att det kan ha varit att ta i lite så förstod jag honom till viss del. Han hade gjort stor inverkan på mig också. Jag drog mig bakåt för att kolla upp på den långa killen som jag fortfarande höll mina armar runt. Han kollade ner på mig med ett lugn som skrämde mig.

”I won't be able to live for us both, Bell.”

+20 Kommentarer till nästa del :)

Det tog lite tid att lägga upp den på grund utav personliga skäl men här är den i alla fall ;p