Under tystnad gick vi långsamt genom den lilla staden, eller Harry gick, jag rullade. Han hade varit konstigt tyst enda sedan vi gick utanför dörren och lämnade Anne inne för att städa, vi hade erbjudit henne att hänga med men hon vinkade bara bort erbjudandet och puttade oss ut genom dörren.

Det var uppenbart att det fanns något som han gick djupt försjunken i och snart tog min nyfikenhet över.

"You know, the best way to solve a problem is to say it out loud." Sade jag lugnt medan jag sneglade upp på killen bakom stolen. Harrys distraherade ögon kom ner på mig, han log lite besvärat innan han skakade på huvudet.

"Thanks, but it's something I need to think about first before I'm telling." Erkände han fundersamt, jag gav honom ett litet leende innan jag kollade rakt fram igen.

Holmes Chapel var en vacker liten stad med många charmiga små butiker och människorna hälsade artigt på varandra. Den påminde mig lite om whoville i Grinchen, med de små men även praktiska husen som var uppradade längs gatorna, det fanns bara två stor gata som delade uppsatsen i fyra olika delar.

Nu var vi däremot på väg norrut och den lilla trottoaren vi tog oss fram på började kantas utav en stor äng. Solnedgången var nu på väg ner och gav den tråkiga ängen olika sorters färger, längre ner för den lilla kullen vi stod på nu fanns ett litet buskage där det kom vattenljud ifrån. Det enda som hördes var vattendraget och blåsten som gick igenom de kala träden, det var en så fridfull syn över att få se solen som värmde upp mina kinder en aning. Hela jag var iskall, men det var inte fullt så påtagligt längre.

Harry förvånade mig när han började putta rullstolen ner för kullen ut på det fuktiga och mörka gräset. Jag hörde hjulens dova ljud under mig då vi kom närmare träden, tystnaden var behaglig, inte alls lika obekväm som den varit inne i huset.

"So what do you think about Holmes so far?" Frågade Harry till slut då han stannade upp och släppte taget på stolen, han lutade sig mot ett träd mitt emot mig. Vi var nu mitt i den lilla skogen och solen sken magiskt mellan trädstammarna och glänste i den lilla sjön sommfamns längre ner. Synen var så otroligt vacker att jag var tvungen att ta ett extra djupt andetag innan jag kunde förmå mig själv att prata.

"It's amazing." Mumlade jag lågt, nästan ohörbart. När jag kollade upp mot killen som lade rätt sina rufsiga lockar kunde jag inte låta bli att känna mig lite nervös.

"What is this place anyway?" Frågade jag nyfiket för att försöka gömma min nervositet. Jag såg ett litet leende dyka upp på hans läppar innan han kollade ut över det lilla vattendraget.

"You've got your beach, I've got my mini forest." Sade han och log innan han mötte upp min blick, hans ögon var fylld utav värme. "I like to come here when I need to think or be alone. It brings me peace." Jag granskade killen som såg ut som en mänsklig Edward Cullen i sin mörka kappa och uppstående mörka hår. Det var svårt att inte stirra på honom, som om han skulle försvinna vilken sekund som helst om jag kollade bort någon enstaka millisekund.

"The difference is that yours is two hours away." Påpekade jag och drog generat bort min blick från Harry som snart upptäckte att jag mer eller mindre stirrade på honom. Jag kände de vackra ögonen granska mig en lång stund då han lågt skrattade till, jag vågade inte riktigt kolla direkt på honom utan sneglade upp genom mina ögonfransar då jag kände hans blick.

"Yeah, so I hope you don't mind that I am borrowing yours." Sade han med humor i rösten, jag kunde inte låta bli att le.

"I guess I don't really care." Erkände jag efter ett tag, jag kollade på stenarna som såg kalla ut mellan träden, jag drog min jacka tätare runt mig och lät mina tankar gå tillbaka till bryggan som en gång varit mitt och Alice sätt att rymma från verkligheten, så mycket som ändrat sedan dess.

"I tried to have my frist kiss here." Sade Harry roat till slut, mer lättad än generad.

"Tried?" Frågade jag roat och höjde mitt ena ögonbryn, smått nyfiken över hur den situationen hade utspelat sig.

"Yeah, well, to make a long story short that didn't happen. She just laughed." Han ryckte enkelt på sina axlar och flinade mot mig. Vilket sade mig att om hans självförtroende hade dalat vid det tillfället så hade han byggt upp det igen. Jag bet mig fundersamt i läppen medan jag tänkte tillbaka på min första, Dylan var den sämsta på att kyssas någonsin, även fast jag inte hade något att jämföra med, så var det väldigt uppenbart att han var minst lika oerfaren om inte värre. Man skulle ju kunna tycka att han skulle bli bättre med åren, men det var bara något som aldrig hände.

"It's getting dark, let's go back to the house before we leave." Föreslog Harry och tog sig bort från trädet för att börja putta rullstolen tillbaka upp för kullen som vi tidigare tagit oss ner för och lämnade den nu nästan kolsvarta ängen bakom oss.

Det förvånade mig hur snabbt solen försvunnit, ännu ett tecken på att vi snart skulle gå in i December om någon vecka och alla skulle börja med julsånger och löjligt glitter.

"Your mum is really lovely." Påpekade jag medan vi var på väg tillbaka, en släng av avundsjuka hade kommit över mig då jag mött den minst sagt vackra kvinnan som Harry kallade sin mamma. Hon såg inte ut som de vanligt typiska fotbollsmammorna som hade påsar under ögonen och matchande otrevlig attityd efter en lång dag med barnen.

"I'm sorry that she questioned you before, she's always so..." Han försökte hitta rätt ord men jag kom före.

"Loving." Avslutade jag, det var tydligt att det inte riktigt varit det Harry ville använda för att beskriva sin mamma, men jag ignorerade han buttra mummel bakom mig. "She loves you very much, and I'm glad she asked me those questions, because you've never asked me yourself." Det var sant, jag hade väntat enda sedan vi träffades att berätta hur jag hamnade i denna irriterande rullstolen. Jag var fortfarande frustrerad över faktumet att jag konstant satt eller låg ner, allt jag ville var att få tillbaka mina ben igen, något som aldrig någonsin skulle hända. Det hade förvånat mig vid matbordet hur lång tid det hade gått sedan olyckan, de kommande dagarna efter jag vaknade upp i sjukhuset gick mellan medvetandet och att sova djupt i flera dagar. Allt som hände de dagarna var som i en enda dimma och gjorde att min tidsuppfattning måste försämrats en aning. Det hade gått fem månader sedan dess, nästan ett halvår och det kändes som att jag konstant varit från varande de månaderna.

"I didn't think you wanted to share." Sade Harry tveksamt och drog mig tillbaka till verkligheten.

"So what about you, what happened to you?" Min fråga var rak och ärlig, den kunde tolkas på fler olika sätt men han förstod vad jag mena.

"Car accident a couple of days after yours, I was in a coma for a month." Mumlade Harry lågt, uppenbart besvärad över sin korta historia men jag frågade aldrig varför. Om det var det enda han ville berätta så hade jag inga problem med det, det var bara en del av läkningsprocessen och jag antar att jag låg före då Harry varit borta i en månad medan jag bara varit borta i några veckor, även om det skulle gå att debattera om. Det kändes som att jag fortfarande var smått borta, som om jag konstant glömde något som låg i mitt bakhuvud och ville bli ihågkommen.

Vi kom snart fram till det nu bekanta huset som nu hade en ny silvrig bil framför sig. När vi kom innanför dörren igen möttes vi utav ett väldoftande os från köket och en ny människa som såg ut att vara några år äldre än Harry.

"What are you doing here?" Stönade Harry en liten hint av ironi hördes i hans röst när han fick syn på den blonda tjejen framför oss. Hon slog lätt till honom på armen innan hon omfamnade honom, hon var ett huvud kortare än Harry, något som fick mig att börja undra om det fanns någon som faktiskt var längre än honom.

"And this must be Grace." Sade hon och log innan tjejen lutade sig ner för att krama om mig minst lika hårt. "I'm Gemma." Presenterade hon sig och drog sig tillbaka, jag kollade upp på Harry som mimade att det var hans syster och jag nickade långsamt, jag såg nu likheten mellan de två. Ögonen, näsan och munnen var familjedrag som jag var förvånad över att ha missat.

"You two are just in time for mums famous stew." Sade Gemma glatt innan hon studsade tillbaka in i vardagsrummet där ett gammalt avsnitt av Emmerdale var igång på teven. Vi möttes av Anne iklädd i ett blommigt förkläde vid spisen när vi kom in i köket, hon vände sig snabbt om och kollade på oss, innan vi ens fick chansen att säga att vi skulle bege oss hemåt beordrade hon oss ner vid bordet där tallrikar var utplacerade.

Middagen var intim och mysig, det blev lite trångt vid bordet då vi alla klämdes in, min rullstol gjorde inte saken bättre men ingen av dem gav mig någon snäsig kommentar om att jag var i vägen. Annes moderliga sätt att hantera Harrys bristande bordsskick och Gemmas konstanta tjatter var något som var väldigt roligt att observera då de började sparka varandra på smalbenen under bordet. Under hela middagen var jag den som mest observerade det jag hade framför mig, en familj. De delade samma DNA och inte var i ungefär samma ålder alla tre, det fanns en förälder som skulle skänka hela sitt liv för de barnen, eller ungdomarna rättare sagt som satt framför mig.

Känslan av gemenskap och värme låg över köket när Robin, Annes man och Harrys och Gemmas styvpappa kom innanför dörren. Han hälsade trevligt på mig innan även han satte sig vid sin plats längst in vid fönstret. Trots Harry och Gemma inte var hans barn, var det tydligt att han brydde sig minst lika mycket som Anne gjorde för dem. Diskussionerna runt bordet var lite fängslande för min del, det hade inget om ett gammalt garage att göra eller bilar och motorer för den delen, utan de alla berättade om sin dag, vad de hade gjort och vilka de hade träffat. Alla verkade veta vem personen var också, vilket var ytterst fascinerande för mig som aldrig tagit del utav en sådan här konversation innan.

Till och med när jag bodde hemma hos mina föräldrar så åt vi sällan tillsammans då pappa ständigt jobbade och mamma brydde sig aldrig tillräckligt för att laga mat och sätta sig ner för att äta den. Jag förstod nu, när jag satt här med denna familjen att jag hade missat en hel del under mitt liv, som denna sortens middagar, något som drev min nyfikenhet att bli att starkare då jag såg på hur Harry engagerade sig i konversationen. Men samtidigt kände jag mig som en främling vid bordet, även om de ville ha min åsikt åt saker och ting så passade jag inte in här, jag upplevde en ny sorts ensamhet som jag aldrig tidigare känt. Ett hugg utav skuld sköljde över mig då jag mentalt bad om förlåtelse till Alice, över att jag aldrig gav henne möjligheten att ha en sådan här familj.

Jag bet mig på insidan av min kind för att inte börja gråta vid bordet, jag skulle bli tvungen att tränga undan skuldkänslorna till en annan dag.

"Would you like some more?" Frågade Anne vänligt och drog mig ur mina tankar.

"Oh, no thank you, I'm full." Meddelade jag smått distraherat, men fick ändå fram ett vänligt leende. Anne kollade oroligt mot mig men besvarade svart mitt leende med ett moderligt, sedan kollade hon över på Harry som satt minst lika djupt försjunken i sina tankar som jag varit. Några lockar hade fallit ner i pannan då han fokuserade blicken ner i den nästintill tomma tallriken och jag tvingade undan lusten att dra tillbaka de lockarna som smitit ur hans rufsiga hår. Han kollade snart upp på sin mamma innan han hade gaffeln åt sidan och suckade.

"I think it's time for us to be getting back to London." Sade Harry till slut och gav mig ett litet leende innan han reste sig upp. Först tyckte jag nästan de skulle vara lite respektlöst att gå innan alla ätit färdigt, men snart insåg jag efter att ha kollat på allas tallrikar, att den enda som inte ätit upp var Harry.

"Alright dear, but I'm not letting Grace go home like that." Konstaterade Anne, jag kollade ner på Harrys gråa tröja som jag fortfarande hade på mig. Nu efter att ha varit här hela dagen i den, som doftade Harry och gav mig någon sorts konstig trygghet så hade jag inget emot att åka hem i den heller. Jag satt redan illa till när jag kom tillbaka som det var redan, så vad skulle en allt för stor tröja göra något annorlunda.

"It's my sweater, mum." Påpekade Harry en aningen förolämpad över sin mammas ord, Anne gav honom en trött blick som om hon inte direkt vore förvånad.

"It's alright, mrs..." Jag fick aldrig chansen att avsluta meningen då Anne spände ögonen i mig. "...Anne." Rättade jag mig genast och hennes blick mjuknade.

"I'll be right back with one that'll suite you better that that old bag." Envisades hon och försvann snart från köket och lämnade oss. Jag och Harry sade hejdå till Gemma och Robin som satt kvar vid bordet och kommunicerade med varandra om något de hört på nyheterna i morse.

"Don't be a stranger, alright?" Sade Robin när han log mot mig och jag log tillbaka innan Harry började rulla ut mig i hallen där Anne stod och väntade med en vit stickad tröja. Hon nästan tvinga den på mig innan jag fick chansen att ta av Harrys som jag motvilligt lämna ifrån mig. Den stickade tröjan passade mig perfekt och när jag fick hjälp på med min skinnjacka insåg jag att det kanske var en bra idé trots allt att byta till en tjockare tröja.

Vi sade farväl till den vackra mörkhåriga kvinnan som gett mig en hård kram så att det var precis att jag kunde andas.

"Come back soon." Mumlade Anne mot mitt öra och släppte snart mig, ett stick utav smärta fyllde min kropp och jag ville bara här ifrån nu. Hon sade hejdå till sin son innan vi tog oss ut till bilen, Harry lyfte mig enkelt in i bilen som om jag vore luft innan han fällde ihop rullstolen och lade den i bagaget innan han hoppade in i passagerarsätet.

En lättnad fyllde mig när han körde ut från gatan och började köra söder ut, men stinget av smärtan som fyllt mig när Anne kramat mig fanns fortfarande där, konstant påminde mig om det jag inte hade, en riktig familj. Min ensamhet hade aldrig varit så total som den var för tillfället, detta besöket gav mig ännu mer översikt på mig egna tragiska liv och alla felen jag gjort de senaste åren. Jag skulle gett Alice chansen att återvända hem eller till någon annan familj, detta var inte livet jag ville ge henne utan jag ville att hon skulle ha allt det som Harry hade. För första gången någonsin så önskade jag att jag lämnat henne bakom mig och jag skulle flytt ensam istället för nio år sedan.

En tår slet sig lös från mitt ena öga och så diskret jag bara kunde drog jag bort den med sidan av min hand. Jag ville inte börja gråta framför Harry, jag ville inte se hans medkänsla i de där vackra ögonen. Men samtidigt ville jag inget annat än att låta hans armar dras runt om mig och ta bort all den smärta som de gjort under natten.

Nu när även denna dagen gled mot sitt slut som började jag bli rädd, nej, jag var skräckslagen över att gå och lägga mig utan min säkerhet som antagligen skulle ligga i sin king size säng och sovs som prinsessan på ärten. Medan jag skulle tvingas i samma sovrum med en som antagligen skulle gå helt Hulken på mig.

Några nya tårar föll ner för min kind och ännu en gång drog jag bort dem, men denna gången med tröjärmen som tittade ut under min skinnjacka.

"Are you alright?" Hörde jag bredvid mig, Harrys röst lät förvirrad, han tog genast min hand i sin stora och höll hårt medan han höll den andra på ratten.

I bakhuvudet flög det förbi en bild från ett minne, den gick lika snabbt som de förra och försvann innan jag fick chansen att uppfatta vad som funnits på bilden, men det kändes som en déjà vu, som om han hade hållit i min hand tidigare. Förvirrat försökte jag komma tillbaka till verkligheten.

"I'm just..." Det fanns inget bra ord som beskrev hur jag kände mig för tillfället, värdelös, ensam, rädd, förvirrad, ledsen, arg och framför allt sårad. Jag visste inte vilket ord jag skulle välja utav dem alla men snart valde jag den mest uppenbara. "...afraid." Sade jag till slut, fullt medveten av att Harry inte riktigt skulle förstå, jag sneglade på killen bredvid mig som var fokuserad på vägen men när han kände min blick mötte han den i någon sekund.

"For what?" Frågade han förvirrat.

"The nightmares, of feeling alone." Klargjorde jag, tveksam om jag borde utveckla mitt svar eller om det räckte så. Sekunder gick under tystnad, jag vågade inte möta Harrys blick eller ens kolla på honom. Jag var tacksam för det dunkla lyset så att han inte kunde se hur mycket jag skämdes för att erkänna mina brister.

"You're never alone, Grace." Sade han med en menande röst till slut. "And when it comes to the nightmares, if you want to we could stay in the little cabin hotel again."

Jag funderade över vad han sagt osäker på om jag borde tacka ja till erbjudandet och få ytterligare en god natts sömn eller åka hem och låtsas sova. Valet var inte speciellt svårt, men konsekvenserna var de som höll mig tillbaka. Jag grävde min grav allt djupare ju mer tid jag spenderade med den lockiga killen bredvid mig, jag visste inte heller hur jag skulle ta mig ur det djupa hålet jag grävt åt mig själv.

"You know, you won't be here forever." Påpekade jag prövande, jag var nyfiken vart han ville komma med denna relationen, jag var så långt ifrån hans typ att det var skrämmande, så det kunde inte vara kärlek han var ute efter. Jag var inte heller tillgänglig för ett sådant förhållande, men samtidigt kändes det som att det var något djupare i vår relation till varandra, trots vi bara känt varandra i några dagar, kändes det som att jag kände honom tillräckligt bra redan.

"I'm not planning on leaving you if that's what you're thinking." Sade han smått roat och blinkade snabbt med ens ögat mot mig då jag sneglade mot honom, det gick knappt att se genom det dunkla lyset. Jag förstod inte det roliga i det hela, jag var fortfarande förvirrad över att han inte sprungit iväg från mig eller bett mig att dra för om jag skulle finnas i hans liv, tog jag med mig ett helt bagage med trubbel som antagligen skulle påverka honom också. Men av någon anledning så verkade han inte bry sig om mitt förflutna eller att jag satt i en rullstol och antagligen skulle jag aldrig kunna gå någonsin igen.

"You're not?" Frågade jag fundersamt.

"I'll stay as long as you want me." Klargjorde Harry lågt och tryckte till min hand lite extra som fortfarande låg i hans stora.

Fjärilar dök upp i maggropen och flög omkring som galningar, jag förbannade dem mentalt då det inte alls var meningen att jag borde känna såhär. Jag var full med känslor och det kändes som att vilken sekund som helst så skulle jag sprängas om jag inte gjort något inom en snar framtid.

En klump formades i min mage efter ett tag. Jag hade fattat ett beslut, jag hade bestämt mig och jag skulle bli tvungen att be om något som jag visste att Harry skulle säga nej till.

"There's something I have to do." Sade jag till slut och höll lite extra i Harrys hand, då jag inte var säker på om jag någonsin skulle få ha denna känslan när jag höll den någonsin igen efter det jag var på väg att föreslå. "But I'll need your help."

+24 kommentarer till nästa del!

Gott nytt år på er alla! Hoppas ni har haft ett härligt 2013 och får ett kick-ass 2014.

xx, Amanda