Normala tonåringar skulle en vanlig helg vara ute med kompisar, dricka sig fulla på alkohol och ta ett och annan harmlöst bloss från en cigarrett som kompisen tänt. Sedan så finns de där som älskar att sitta hemma, antingen med sin kompis eller pojkvännen och kolla på någon dålig film med en skål popcorn i knäet. Eller varför inte gå ut på en nattklubb och dansa som en mer eller mindre prostituerad med sina tjejkompisar och inte bry sig ett dugg om vem som kollade.

Jag kände upprymdhet i kroppen medan jag tog mig ner för den mörka korridoren, det var alldeles tyst, inte ens mina skor hördes mot betonggolvet medan jag smidigt tog mig framåt mot målet, 1738. Det var numret på lägenheten som skulle vara min slut destination innan jag tog mig hem för dagen.

Ett dovt knarr hördes bakom mig och genast fattade min hand pistolen som satt fast spänd runt mitt lår. Jag stannade upp och vände mig om för att kisa igenom den dovt upplysta korridoren som kom från lysrören i taket, jag höll andan ett tag för att lyssna extra noga om jag hörde något. Men allt var tyst, när jag vände mig om hörde jag ett vapen laddas och jag upptäckte den maskerade mannen framför mig som var ett par decimeter längre än vad jag var. Han pekade sin svarta pistol mellan mina ögon, det fanns endast en meters utrymme mellan oss och jag kunde se att han andades häftigt. Den muskulösa kroppen var klädd i helt svart åtsittande kläder.

”Drop it.” väste han med en mörk manlig röst, jag kände igen den och jag hukade mig långsamt ner för att lägga ner min pistol på golvet.

Innan han fick chansen att reagera svängde jag runt mitt ben och slog bort hans benen under med all kraft jag kunde. Han snubblade lätt till och jag insåg att jag inte hade fått in tillräckligt med kraft i slaget. Men innan jag fick chansen att dra undan benen fick han tag i mina svarta tighta byxor och drog mig ner igen då jag försökte resa mig upp. Jag kände en tung kropp pressa ner mig mot golvet och med mitt enda lediga ben slog jag in min häl i hans sida för att hans grepp skulle lätta. Snart kravlade jag mig upp och siktade mot mitt vapen som glidit bort på golvet längre ner i korridoren.

Den maskerade mannen var hack i häl och fick ett grepp runt min midja bakifrån, instinktivt slog jag bak mitt huvud i ett hopp om att skalla honom, innan jag pressade in min armbåge i magen på honom. De dova ljuden som hördes bakom mig sade att jag hade träffat rätt innan jag tog satts och kastade honom över min rygg så att han landade rak lång framför mig på rygg med ett tungt stön. Jag sprang mot andra hållet där hans pistol låg övergiven och jag gled snabbt över golvet på knä innan jag fångade upp vapnet, satte mig på ett knä och slöt det ena ögat. Den röda laserstrålen träffade platsen där hans hjärta var, han stod på alla fyra och flåsade.

”Boom.” sade jag lågt men samtidigt roat, innan jag sänkte vapnet och ställde mig upp, de starka glödlamporna i taket tändes och bländade mig.

Dörren till 1738 öppnades och tränaren till United Kingdom Undercover Agency, Mark Newton, kom ut med ett gillande leende på läpparna. Genast ställde jag mig rak i ryggen med ett neutralt ansikte och kollade rakt fram. Han kom allt närmare och stannade upp när han var en meter ifrån mig, nyfiket granskade han mig innan han kollade över sin axel.

”You better go and get someone look at you back, Kyle.” ropade han över min axel innan han kollade ner på mig, jag vände mig om för att se Kyle, den maskerade mannen gnida sin rygg medan han mordiskt stirrade på mig efter han dragit av sig sin mask. Hans svarta hår låg fuktigt över hans hjässa och några slingor hade trillat ner och fastnat i pannan.

”Sorry, Ky.” sade jag och kunde inte låta bli att flina medan jag satte fast mitt vapen vid mitt lår igen.

”Fuck off.” muttrade Kyle innan han började gå ner för korridoren i vårt träningsläger. Jag vände mig och blev genast neutral igen då jag såg Mark granskade mig noga.

”Good job, Crosby.” sade han med en gillande ton. ”As usual.”

”Thank you, sir.” svarade jag och väntade på att han skulle släppa mig så jag kunde gå hem och sova. Det hade varit en lång dag på jobbet med tillräckligt med träning för mitt nästa uppdrag, jag hade aldrig tränat så här mycket för något uppdrag så jag antog att det var något alldeles extra.

”You are free to go.” Jag nickade tacksamt och suckade ut innan jag gick förbi honom och började gå mot rummet 1737 för att hämta mina saker i omklädningsrummet. Tjejernas omklädningsrum var oftast helt tomt, dels för att jag var den enda tjejen som faktiskt var en agent men även för att jag var den enda som faktiskt tränade utav de få kontorsdamerna med en extremt dålig attityd.

Min kropp var helt utmattad av all ansträngning och jag kände att min nacke gjorde lite ont efter jag kastat Kyle som säkert var trettio kilo tyngre än vad jag var.

”Oh, and Marnie?” hörde jag bakom mig, jag stannade upp och kollade över axeln då jag hörde mitt namn. Jag mötte Marks blick och jag visste direkt vad han skulle säga.

”Your father is looking for you.” informerade han, jag kände att jag var tvungen att svälja ett irriterande stön innan jag nickade och vände mig om för att möta min pappa som var chefen till UKUA.

Vi hade aldrig haft något vanligt förhållande till varandra, så fort jag kunde prata och gå så har vårt förhållande endast varit strikt arbete. Redan i tidig ålder kunde jag utöva ett flertal kampsporter och när jag var åtta var jag en dödsmaskin för de som var ett hot mot alla av akademins många fiender.

Så länge jag kunnat minnas så har pappa aldrig visat känslor, jag har aldrig sett honom gråta när jag bröt foten för några år sedan eller ens se orolig ut. Något som jag fått ärva efter honom då det gjorde en svag i det livsvalet vi gjort till att skydda de stora och viktiga människorna runt om i landet.

Vi ledde landet när det kom till att ligga lågt, maskera oss, vi var aldrig ansiktet utåt utan förblev osynliga, det var även en utav anledningarna till en del val vi gjort genom livet.

Så fort vi tog ett steg inom denna branschen var vi tvungna att lämna allt som hade med känslor och kontakter att göra bakom oss. Inga familjeträffar, ingen släkt, inga vänner och definitivt inga förhållanden som varade längre än några veckor. Därför var killarna en ledande faktor här, de var ute efter engångsligg minst tre gånger i veckan, jag som tjej däremot tvingades att hålla mig fokuserad på annat. Men det var värt det i slutänden då vi gjorde något bra för vårt land och detta var en utav de få sakerna vi faktiskt var väldigt bra på att göra.

Utan att knacka på min pappas arbetsrumsdörr, öppnade jag dörren och tog mig in i det stora och väldigt träaktiga rummet som skulle föreställa ett kontor men liknade mer en illegal vapenfabrik.

”Oh, don't mind knocking, you just get right in.” muttrade den välkända rösten som tillhörde mannen på andra sidan skrivbordet som stod längst in i rummet. Det var ett stort och otympligt ekskrivbord som jag avskytt i alla år och är säkerligen en utav anledningarna till varför han behöll det.

Min pappa var svarthårig, väldigt lång och slank, långt ifrån vad jag själv var som hade chokladbrunt hår, medellång och kurvig. Han hade sin vanliga svarta kostym på sig där han satt bakom skrivbordet och brydde sig inte om att kolla på mig.

”Why the weapons, father?” frågade jag istället och ignorerade hans dumma kommentar om min brist på folkhyfs, jag kunde faktiskt inte riktigt bry mig.

”Inventory.” sade han ointresserat och kollade på en utav sina tre datorskärmar medan han knappade på tangentbordet. Snabbt sneglade han upp på mig innan han återgick till skärmen. ”Unload your weapon and sit down.” beordrade han med en stel röst.

Jag tog mig fram till hans skrivbord medan jag drog upp min pistol och tog ut magasinet innan jag lade fram dem på skrivbordet, jag satte mig ner i en utav stolarna och lutade mig bakåt.

”Your knives and other pistol in your boot too, Kimberly.” mumlade pappa utan att släppa det han höll på med. Han var den enda som kallade mig vid mitt mellannamn då det en gång i tiden faktiskt varit mitt tilltals namn, vissa saker verkar aldrig förändras.

Irriterat pressade jag ihop mina läppar till ett tunt sträck medan jag drog upp min andra pistol, knivarna i jackärmen, byxbenet, skon och fäll kniven i bakfickan. När jag kollade upp igen hade pappa äntligen riktat sig mot mig, jag log oskyldigt medan han rättade till sin slips en aning innan han harklade sig.

”So, I've got a longterm assignment for you.” började han, det var tydligt att han valde sina ord noga. ”The clients have been receiving a threat from an inside sourse that needs to be eliminated immediatly. We have a difficulty to find the sourse because of the amount of low prioritised threats they get daily.”

”May I ask who these clients are?” frågade jag slutligen i ett hopp om att kunna förbereda mig mentalt för vilka idioter jag faktiskt skulle behöva vara barnvakt till.

”That is not important at this point.” sade pappa strängt och jag höjde irriterat på ögonbrynen, han sade alltid som det var och om han började hålla undan saker nu skulle detta faktum göra mig nervös.

”It's the boyband, One Direction.” sade han till slut utan en gnutta tvekan i hans röst, han såg mer eller mindre nöjd ut innan han dök ner bakom en utav skärmarna igen.

”There are a lot of other agents that would be better suited for this assignment.” mumlade jag frånvarande fram, jag svalde hårt för att inte förlora mitt lugn. Jag visste vem som skulle vinna ett bråk när det kom till oss, och det var inte jag.

”The agents here are thirty-five year old men with beards.” påpekade pappa med en lugn röst och jag drog ihop mina läppar till ett litet irriterat o.

”So?” försökte jag och höjde ironiskt på ögonbrynen.

”You're taking this assingment. End of discussion.”

”But, I'm not...” jag kände de brännande ögonen över datorskärmen och jag stannade upp. Irriterat bet jag mig hårt i underläppen och kunde känna den salta smaken av blod spridas i munnen.

”You'll leave in the morning for an information meeting with their head of security and their stylist.” pappas neutrala röst var slutsignalen för diskussionen om jag ens ville ta detta uppdraget.

”Their stylist?” suckade jag och lutade mig tillbaka i stolen, ett tag övervägde jag att slänga upp mina svarta boots på skrivbordet men insåg att det skulle vara ett startskott för en ny diskussion om att jag har för lite kvinnliga vänner.

”Yes, you're going to be the assistant to get close to the lads without their knowledge...”

”Woah! Stop the tape and rewind.” avbröt jag och satte mig rakt i stolen igen. ”They don't know about the threats?”

”No, and the management want it to stay that way.” jag smackade trött till med tungan innan jag reste mig upp.

”Do I even have a say in this?” frågade jag avvaktande, men genast skakade pappa på huvudet så att hans svarta korta hår flög åt alla olika håll. ”Can I wear what I want?”

”No.” muttrade pappa ointresserat.

”It's nothing pink, right?” frågade jag avvaktande.

”No.”

”Can I keep my knives?” jag sneglade ner på högen med mina älskade vapen, jag gillade knivar mer då de gick att använda på flera olika sätt, i jämförelse med en pistol som endast hade ett ändamål, att döda.

”Yes, Marnie Kimberly Crosby. You can use all the weapons as you like, as long as you are undercover. You'll wear normal clothing, you don't need to colour your hair or change your name apart from your lastname, of course. The rules are simple and you know them already. Anything else?” det var det längsta jag hört honom prata på väldigt länge, det verkade som att jag skulle behöva byta om till en tonårstjej igen, efter att ha undvikt det i hela mitt liv. Svart funkade ihop med allt och jag slapp gömma mig för det gjorde kläderna åt mig, jag kände mig bekväm med att vara i bakgrunden.

Tyst plockade jag upp mina knivar och mina pistoler och satte dem på plats innan jag långsamt tog mig fram genom det trånga men stora rummet för att ta mig fram till dörren. Jag var nära på att trilla över ett hagelgevär innan jag nådde fram till dörren.

”Oh, and Marnie?” jag kollade över axeln och mötte mig pappas sneda leende. ”Stop hurting my men.” Jag gav honom ett litet leende.

”I'll try.” svarade jag innan jag tog mig ut från kontoret och började resan hem till min och pappas lägenhet precis utanför östra London.

Lägenheten var väldigt modern och oinbjudande när man tog första steget in i hallen, det såg inte ut som att någon bodde här. Vilket det inte gjorde femtio procent utav tiden, något som gjorde att hela våningen såg ut som tagen ur en IKEA katalog. Ytterst opersonligt och minst sagt långt ifrån där en pappa med sin tonårsdotter brukar bo.

Men jag gillade att ha det städat och prydligt, för det var mer eller mindre bara jag som bodde här då pappa antingen var ute och reste eller jobbade på kontoret. Han var sällan hemma i längre sträckor än ett par dagar innan han tog sig vidare till nästa del utav världen för att bekämpa ondska eller liknande. Vilket var rätt ensamt ibland, men det gjorde inte så mycket eftersom vi pratade sällan ändå, och om vi pratade handlade det endast om framtida uppdrag som han ville jag skulle ta hand om.

Jag tog mig in i det stora vardagsrummet med fönster från tak till golv, det var väldigt högt i tak och gav en väldigt öppen yta, man kunde se ut över hela staden och gatlamporna lös upp vackert borta i horisonten där det var dags för att utelivet skulle vakna till. Mitt i rummet var det nersänkt där den mörka skinnsoffan som var format som ett U var tillsammans med ett glasbord. På väggen hängde en filmduk som vakna till liv när jag satte igång projektorn som hängde i taket. De sena nyheterna sattes igång och jag fortsatte in i lägenheten genom korridoren ner till mitt rum som var längst in. Det var himmelsblått och det enda rummet som hade någon sorts färg, det var min mammas favorit färg och under en rebellisk period målade jag om mitt dåvarande vita rum för att göra uppror mot pappas försök till att kontrollera mig. Det fanns en stor kingsize säng längst in i det fyrkantiga rummet med sänghimmel, jag hade limmat upp egna sjävlysande stjärnor i det lutande höga taket som sken fint igenom det vita tunna tyget under mörker. Hela väggen till vänster när man kom in i rummet var utav tonat glas som vätte ut mot ett villa område som spred ut sig så långt ögat kunde nå. Jag fantiserade alltid som liten om jag skulle vara en utav de barnen som tog sig ut från sin villa på morgonen och tog mig till skolan, men den tiden gick förbi när jag gick ut skolan tre år tidigare än min generation genom att studera hemma.

Jag hade även en bokhylla fylld med böcker och filmer, ett skrivbord och en vacker spegel med en gammal bred guldram. Medan jag drog fram alla mina vapen tog jag mig fram till spegeln, tog tag i högra kanten och öppnade den som en dörr för att avslöja skåpet som för tillfället var mer eller mindre tomt. Jag lade in alla vapen på sina platser innan jag stängde igen den och granskade mig snabbt i spegeln. Mitt långa mörkbruna hår var uppsatt i en hög hästsvans som gjorde att min hårbotten ömmade efter en dags arbete, min hy såg vit, nästan genomskinlig ut och jag önskade en semester mer än något annat just nu. Enkelt drog jag av min svarta jacka, sparkade av mig skorna och drog av mig resten utav min svarta outfit för att ersätta det med ett par mjukisbyxor och en hoodie. Jag lät mitt hår falla ner över mina axlar och landa precis under bysten, innan jag tog mig ut från rummet, sneglade på teven i vardagsrummet då jag gick förbi och tog mig snart in i det stora och nästintill nya köket. Mina fötter tog mig fram till kylskåpet och jag tog fram mjölkpaketet innan jag rörde mig bort mot skafferiet för att dra fram flingpaketet och en skål som jag blandade ihop allting i med en sked. Noga tugga jag min gourmé middag medan jag satt på diskbänken i det dovt upplysta köket. Den enda ljuskällan var från spotlightsen i taket.

”...Tomorrow there will be mostly cloudy weather over south of England during the morning but should lighten up in the afternoon with about thirteen degrees.” ljudet av teven var det enda som hördes i den tysta lägenheten innan dörrklockan skar genom tystnaden. Jag tog en sista sked innan jag satte ner skålen i vasken och skyndade mig ut i hallen, jag svalde hårt innan jag öppnade dörren.

”Miss Marnie.” möttes jag av den gamla mannen som brukade sitta i lobbyn, han var klädd i sin vanliga kostym med en svart påse över armen.

”Hi, Albert.” sade jag och log mot honom innan jag bjöd in den gråhåriga mannen med en gest. Han tog några steg in i hallen innan jag stängde efter honom.

”Here's your outfit your father wants you to have tomorrow, Miss.” informerade Albert med ett leende på läpparna.

”You've peeked!” anklagade jag honom då det var så tydligt på hans uttryck.

”Maybe a little, Miss.” erkände han och skrockade roat. ”You're going to like this.” han räckte över den svarta påsen med kläderna i, jag tog hängaren och lade den över min egna arm.

”I didn't think irony was invented when you grew up?” sade jag med en road ton och han höjde sina buskiga, gråa ögonbrn.

”Oh, Miss Marnie, I was the bomb in my years in college.” sade Albert drömmande med en viss kaxighet i rösten. Vilket fick mig att skratta till, gubben hade krut i sig, trots hans gamla yttre. ”But those clothes, weren't even populare in the sixties. Your father must be very uncool.”

”Well, if that's the case I am not surpriced. When I was five he thought pink and red matched.” erkände jag och grimaserade innan jag nervöst tog tag i dragkedjan till påsen men avvaktade lite, detta skulle jag behöva göra ensam. ”Would you like a cup of tea?” föreslog jag istället och kollade på Albert som log vänligt mot mig.

”Another time, dear. I've to babysit my grandson, that lovely little lad wants us to kick some football.” sade han glatt.

”Oh, how's Carter doing?” jag hade själv råkat stöta på Alberts söta barnbarn nere i lobbyn några gånger, det sved en hel del att se de barnen ha något som inte jag hade, mor eller far föräldrar. Men jag tryckte alltid tillbaka känslorna, det var bättre så.

”He's doing just fine, he's really good in school so I'm in luck. I don't need to help him with his homework, my math skills isn't what they were thirtyfive years ago.” jag log lite åt hans skämt innan jag såg honom öppna dörren igen. ”I have to go. Have a goodnight, and good luck tomorrow.”

”Goodnight, and have fun!” ropade jag efter honom innan dörren stängdes och jag stod åter i den tysta hallen. Jag kollade trött ner på den svarta påsen över min arm och funderade över om jag verkligen vågade öppna den. Långsamt tog jag mig till vardagsrummet och lade den över armstödet på soffan innan jag lade mig ner i soffan och kollade på teven men tog inte in någon information. Alberts ord ekade i huvudet, det var svårt att inte vara avundsjuk. Jag såg folk dagligen umgås med sina föräldrar ute på uppdrag medan jag bara var ännu en fluga på väggen, och ibland så kunde jag inte bry mig mindre. Men vissa gånger sved det till lite extra, som när Albert berättade om sina barnbarn och hur lyckligt lottad han är för att ha sin familj. Jag skulle göra allt för att ha en familj, äta en vanlig middag som inte innehöll något med mjölk och flingor eller nudlar. Det tog emot att erkänna men jag var avundsjuk på en gubbe, extremt avundsjuk för att han hade något som inte jag hade.

Jag drog mig ur min trans och sneglade mot påsen där morgondagens outfit låg och jag vägrade öppna den. Det fanns inte en chans att jag skulle ha på mig det som antagligen skulle finnas i påsen. Men till slut kände jag mig illa tvungen efter att ha stirrat på den svara påsen i en halvtimme. Med en djup suck reste jag mig upp och drog försiktigt ner dragkedjan på den svarta klädpåsen, den avslöjade en röd kort cocktail klänning. Jag kände allt blod från mitt ansikte försvinna, jag hade inte haft på mig något rött på flera år, och definitivt inte någon klänning för den delen.

Det fanns även en liten stickad öppen tröja över axlarna på klänningen som jag skulle ha på mig och kände direkt att detta händer bara inte.

”There's no chance in hell I am wearing that...”

Och andra sidan... Inget kunde stoppa pappas vilja märkte jag morgonen därpå då jag stod klädd som en regnbåge redo att möta mitt tuffaste uppdrag någonsin.

Så jag är ingen vanlig tonåring som ni antagligen märkt, jag går inte ut med de få kompisar jag har, jag gillar inte att tappa kontrollen över mig själv på grund utav en vätska som innehåller gud vet vad. Jag är tjejen som inte är vanlig, jag är tjejen som inte existerar.

_____________________________

Kommer ni fortsätta läsa? :)