Pappa, såg alldeles för välbehållen ut för att vara i femtioårsåldern, det var nästan skrämmande. Men det var också förståeligt, efter hans framgång så följde antagligen en hel del botox och alldeles för lite rynkor.

Tystnaden som följde efter min hälsning var obekväm, jag rörde mig nervöst under hans konstanta blick och funderade över om jag skulle få gå och lägga mig igen. Jag var trött och även om jag sov i den hårdaste sängen någonsin som bestod utav en tunn madrass och en plywood skiva så nöjde jag mig med det för tillfället.

”Det var länge sedan.” började han långsamt och genast ryckte jag till utav hans dåliga svenska. Snart pep det i högtalarna och en mörk röst hördes från det gamla ljudsystemet.

”Only english, please.”

Jag drog ihop mina läppar en aning och nickade, inte för att jag hade något att säga. Och om jag hade något att säga så var det inte lagligt att använda de orden på något språk.

”It's christmas in a week.” försökte han igen och jag nickade, hårt bet jag mig i kinden men denna gången gick det inte att låta bli, jag var tvungen att slänga ur mig en spydig kommentar.

”Yeah, like every other year.” påpekade jag och gäspade stort för att visa hur trött jag faktiskt var. Jag ville inte sitta här, med en person som må vara min pappa, men jag var långt ifrån hans dotter. När han inte sade något mer reste jag mig upp och vände mig om för att gå ut där ifrån, det fanns ingen mening med detta. Om han nu ville ha lite kvällsunderhållning genom att se hans clown till dotter så hade han fått den nu.

”Let me take you... home.”

Jag snurrade runt och stirrade ursinnigt på mannen andra sidan bordet. Att han ens vågade uttrycka sig om något över huvudtaget gjorde mig arg. Det var något jag lärt mig, att ett hem är inte bara en bostad med fyra väggar och ett tak, ett hem är där ens kompisar var och dem man tyckte om, som får en att känna sig hemma.

”You're not taking me anywhere.” fräste jag argt till men stannade kvar precis där jag var, endast några centimeter från dörren som skulle leda mig tillbaka till min säng.

”Oh come on, Gracie. Nobody should celebrate christmas alone.” hans röst var lugn och sansad, helt oberörd.

”You don't have the right to call me that and see it like this, there are five hundred criminals in this prison. I won't be alone.” jag vände mig om och knackade på dörren, men den öppnades inte så som den skulle göra. Frustrerat knackade jag igen och tillslut lade jag handen platt mot dörren och försökte ta ett djupt andetag.

”They won't open. I've bailed you out, you are no longer a criminal.”

Jag stirrade ursinnigt på mannen som långsamt reste sig upp. Ingen hade någonsin satt mig i den här situationen innan att jag är tvungen till att följa med en nästan främling hem.

”You had no right to take her from us, but...” började han igen och denna gången gick han för långt. Jag stormade nästan fram mot bordet igen som var det enda som stod emellan oss.

”I had every right!” skrek jag, frustrerad över att jag inte kunde fly. ”I did what you didn't have the balls to do! I saved myself and my sister!” jag drog jag irriterat i håret i ett försök till att lugna ner mig men jag kände att min puls gick på övervarv. ”You and mum fought, you did hurt me, can't you remember that?” jag svalde hårt medan jag kollade på mannen som brukade betyda så mycket för mig, men nu var han bara ännu ett spöke från mitt förflutna som jag inte längre kände.

”I do remember that, and I am deeply sorry for not being in the right state of mind. But that's also why I owe this to you, you don't deserve to be in here because of others mistakes. Your mother and I are just as guilty as you when it comes to your sisters death, and even if your mother can't see that. I do.” hans lugna röst fick mig att stanna upp, utan förvarning brände tårarna bakom mina ögonlock och jag svalde hårt innan jag tryckte tillbaka dem.

”I want to stay in here.” mumlade jag lågt, min röst var skakig.

”Why?” frågade han förvirrat och jag skakade bara på huvudet medan jag kollade bort mot det igengallrade fönstret.

”I'm the reason Alice is dead, I drove a bit too fast because of a stupid competition and... It's my fault. And I deserve to be in here, I'm the one who should have died.” Mina andetag lugnade sig och den härliga tystnaden lade sig.

”You can't blame yourself. You couldn't have done anything to prevent this from happening. And I'm not saying it's no ones fault, I'm just saying that things do happen for a reason. Even how cruel it might be.”

Jag visste inte vad jag skulle säga längre, han tog på sig skulden, skulden som jag gått omkring och lagt på mig själv. Nu kände jag mig bara tom, jag hade velat höra denna ursäkten i flera år men jag visste om att det inte var möjligt för att vi hade försvunnit. Vi hade inte lämnat ett spår efter oss så hur skulle de kunna säga förlåt om de aldrig hitta oss.

Det började gå upp för mig att efter jag bytt tillbaka till min brunetta hårfärg och började synas mer allmänt, så måste det varit som att vakna upp från de döda. Jag hade kommit över gränsen och jag var inte längre försvunnen, jag var hur synlig som helst. Så det var klart att de hade hittat mig, jag hade praktiskt taget gett mig själv till polisen. Nu vet jag inte längre om det var något dåligt, nu hade jag fått det jag letat efter, förlåtelse. Men det var fortfarande mycket som skulle krävas för att något skulle bli normalt, och jag tvekade på att det någonsin skulle bli normalt.

Jag har anklagat Harry för att döda min syster, mina kompisar var inte längre mina kompisar och jag var inte längre den gamla Grace.

”Could we go somewhere?” frågade jag efter ett tag då jag stirrade rakt ut i luften. Jag lade min fokus på mannen på andra sidan bordet som nu verkade lysa upp, inte bara utav glädje men också lättnad. ”I have to do something.”

Mina två veckor i fängelset hade gjort mig isolerad, och utan att tänka på det hade jag gjort det för bekvämlighetens skull. Utan att ha teve, telefon eller dator så var mina problem långt ifrån mig. Det gav mig även lite perspektiv, de som sade att fängelset förändrar en så måste jag hålla med. Eller så hade det bara fått mig återställd, muren som jag en gång gömt mina känslor bakom verkade vara återställd.

När jag fick tillbaka mina nycklar, halsband, mobil och plånbok så berörde det mig inte lika mycket som jag tänkt det skulle göra. Det var min första kontakt med verkligheten igen och det kändes bra, på ett väldigt lugnt och icke hämndlystert sätt. Jag måste blivit hjärntvättad. Utan att tänka drog jag på mig de nya kläderna som pappa tagit med till mig, ett par jeans och t-shirt med en tjock dunjacka till och ett par vinterstövlar. Tacksam för att han inte gett mig allt för utmärkande kläder tog vi oss ut till parkeringen och jag insåg varför han gett mig de varma kläderna. Ett tunt snötäcke låg över de parkerade bilarna och små snöflingor föll från himmeln och lös upp den gråa natten en aning.

Min pappa guidade mig ut till en stor mercedes som var en utav de dyrare bilarna på parkeringen, jag lade märke till de glänsande fälgarna och den polerade lacken precis som om något lyft hit bilen och undvikit alla vattenpölar.

”Grym bil.” mumlade jag lågt innan jag hoppade in i förarsätet och stannade upp när jag såg min pappas besvärade ansikte.

”Tack.” muttrade han en aning innan han sneglade bak i baksätet. För en sekund trodde jag att någon satt där men när jag följde hans blick var det bara ett mörkt utrymme. ”Detta kommer låta väldigt beskyddande utav mig, med mitt förflutna och så, men kan du sitta i baksätet? Jag gillar inte att ha barn i framsätet.” Jag höjde på ögonbrynen och stirrade ett tag innan jag tog mig ut igen för att byta till baksätet utan att säga något. Men det var svårt, jag orkade bara inte protestera, jag var fortfarande trött och smått otålig.

”Du har återhämtat dig väl.” kommenterade han nöjt när jag satte mig i baksätets mitt och satt på mig bältet. ”Du haltar inte längre.” förtydligade han en aning och jag nickade.

”Fängelset förändrar personer.” sade jag med ett litet leende på läpparna, mitt egna interna skämt fick den mörkhåriga mannen att snegla upp i backspegeln. Jag ignorerade hans blick medan jag kollade ut genom fönstret för att se den sista glimten utav de höga stängslen försvinna bakom oss.

”Okej, vart ska vi?” hörde jag pappa från förarsätet och för ett tag kändes det mellanrummet väldigt långt bort. Jag försökte dra mig tillbaka till verkligheten igen och började förklara vart vi skulle, det var svårt att orientera sig då jag aldrig kommit från denna delen av London innan men så gott jag kunde började vi ta oss ut mot kusten som jag så väl kände igen.

”Sväng vänster här och kör en min norr.” sade jag slutligen medan jag hängde med huvudet fram mellan framsätena för att kunna se vägen som vi körde ut på.

”Det finns inget här ute.” påpekade pappa tveksamt och jag tvingades pressa ihop mina ögon för att hindra mig själv från att himla med ögonen, skulle han någonsin sluta ifrågasätta mig?

”Jo, det gör det.” muttrade jag. Träden började glesna och snart fanns det inga träd kvar utan endast en kust, vi var framme. ”Kör in till kanten” beordrade jag och lugnt stannade han in för att köra in till kanten.

”Är du säker på att detta är rätt ställe?” nu svarade jag inte ens på hans fråga, jag hade tröttnat. Istället knäppte jag upp bältet och gled mot dörren.

”Jag är strax tillbaka.” sade jag irriterat innan jag tog mig ut i mörkret utan att vända mig om. Jag behövde inte lyse för att veta vart jag skulle sätta fötterna när jag snabbt tog mig ner för den gräs och snötäckta kullen ut på den nästan bäcksvarta bryggan. Plankorna var isiga och svåra att inte förlora fästet på trots mina vinterstövlar, långsamt och försiktigt tog jag mig fram till den yttre delen av bryggan. Jag stannade upp ett tag och slöt ögonen, ett djupt andetag fyllde mina lungor med luft.

Det senaste minnet utav bryggan spelades upp i mitt huvud, det var precis som om allt gick på repeat i mitt huvud tio gånger om innan jag öppnade ögonen igen och släppte mitt andetag. Jag släppte allt. Enkelt sträckte jag mig efter mitt halsband som hängde runt min hals igen, utan att tänka drog jag av den över huvudet och lät min tumme gå över konturerna några gånger. Mina ögon granskade det gamla halsbandet.

”Now it's yours, Alice.” viskade jag lugnt fram medan jag knöt min hand runt hjärtat och kastade ut det i det okända. Ett litet plask störde lugnet som sedan lade sig igen och jag lät min hans gå upp över min hals igen. Den tomma känslan var tillfredsställande, den kom till bättre nytta där den inte höll mig i kvar förflutna.

Jag tog ett djupt andetag innan jag vände mig om för att se pappa på andra sidan bryggan. Han stod och granskade mig när jag långsamt tog mig tillbaka mot land igen. Utan att säga något gick jag förbi honom och tillbaka till bilen.

”Vad gjorde du för något?” frågade han och jag kunde inte låta bli att höra nyfikenheten finnas i hans röst.

”Något som jag skulle gjort för länge sedan.” sade jag lugnt innan jag tog mig upp i till den upplysta gatan igen. Jag hörde de tunga stegen försöka hinna ikapp mig igen och när jag vände mig om i väntan på att han skulle låsa upp bilen. Han granskade mig ett tag i det dunkla lyset från en gatlampa på andra sidan gatan.

”Vad?” frågade jag förvirrat och kände ruset utav mitt adrenalin var öronbedövande. Jag snörvlade till lite då kylan började bita i mina kinder och snart började mannen framför mig komma i rörelse igen.

”Inget, nu åker vi hem.” sade han tillslut och låste upp dörren. Bilfärden hem var lång, och obekväm då jag inte var säker på om jag skulle fråga honom om vilken fru han var inne på eller hur mycket han har reproducerat sig. Det var bara några få frågor som skulle vara mer än obekväma att ställa.

”Så...” började jag långsamt i ett hopp om att han skulle fatta vad jag var ute efter.

”Hon heter Cynthia.” sade han enkelt men samtidigt vaksamt.

”Fru nummer fyra?” frågade jag utav ren nyfikenhet.

”Tre.” rättade han snabbt mig och jag pressade ihop mina läppar till ett tunt sträck för att inte säga något dumt. ”Hon har två sönder, jag har endast dig och Alice. Kändes aldrig rätt att... Du vet... När jag inte gjort rätt första gången.”

”Så nobelt av dig.” mumlade jag och bet mig hårt i läppen som straff för att jag pratade innan jag tänkte.

”Den förtjänade jag. Men du måste förstå att jag försöker här. Låt mig försöka.” jag svalde hårt och började fundera över om jag hade överreagerat som kastat halsbandet i vattnet, jag började fundera över om jag verkligen ville ha ett nytt liv.

”Du kommer aldrig ställa saker till rätta..” sade jag lågt och kollade ut genom fönstret där ett kyligt London svischade förbi. ”Och jag är glad att du försöker, och du kommer alltid vara min pappa, men jag är inte din dotter. Vet du hur mycket jag har gått igenom, på grund utav dig? Jag har sett saker ingen i min ålder borde se. Alla slåss för sig själva och varje dag är en ny kamp för att hålla sig vid liv.” jag tog en paus för att känna av stämningen, men den verkade neutral. ”För att vara en del av min familj, så behöver jag förtroende nog för att släppa in dig. Och förtroende är något som måste förtjänas. Så försök i alla fall att förtjäna mitt förtroende innan du kalla mig din dotter igen.” en tystnad lade sig över oss och för en sekund som trodde jag att han skulle vända om och lämna tillbaka mig till fängelset.

”Det kan jag göra.” sade han enkelt och körde ut på en landsväg som jag snart insåg var en uppfart till en stor ladugård som gjorts om till bostäder. Det fanns en liten fontän i mitten på den lilla gården utanför husen som var nedsläkta, det enda som var tänt var utebelysningen som lös upp den grusade gården.

”Vilket är ditt?” frågade jag nyfiket då jag kollade på tecken så jag skulle kunna urskilja de identiska byggnaderna från varandra.

”Alla.” sade pappa med ett leende på läpparna. ”Cynthia och jag byggde om dem och gjorde dem moderna på insidan. Så den i mitten är huvudhuset med köket, vardagsrummet och det stora sovrummet. På baksidan finns det en trädgård med pool och lekplats för hundarna. Den till höger delar Jack och Carter på och den till vänster är fortfarande inte riktigt färdig men det ska bli en gästbostad.” Jag gjorde likadant som pappa och tog mig ut på grusplanen. Snart kom jag jämsides med mannen som var några decimeter längre än mig.

”Vet dem om...?” började jag långsamt och tonade ut då jag inte var säker på om jag ville höra svaret.

”Ja, de väntar på oss.” lätt började han föra mig in till den mittersta byggnaden, gruset krasade under våra fötter då vi tog oss fram till de vita dörrarna som skulle leda oss in i värmen. Enkelt öppnades dörren och pappa puttade in mig först i värmen så jag råkade snubbla över tröskeln. Jag lyckades rädda situationen innan jag argt kollade över axeln. ”Jag har glömt hur klumpig du var som barn.” muttrade han lågt och jag bet argt ihop mina käkar.

”Tack.” svarade jag sarkastiskt genom sammanbitna tänder innan jag tog av mig jackan och gav pappa den innan jag drog av mig stövlarna och satte dem åt sidan. Långsamt började jag röra mig in i den mjukt upplysta, vita hallen som ledde in till ett gammalt men samtidigt modernt inrett hus. De gamla träbjälkarna satt fortfarande kvar i taket och gav huset en väldigt rustikt intryck. Jag kom snart in i ett stort vardagsrum med gräddvita soffor och en stor teve på väggen som vätte ut mot trädgården som syntes genom altandörrarna. Det var rent och fint, det var nästan som att de bodde i en IKEA katalog.

Snart började jag ana att jag var under bevakning och så fort jag vände mig åt höger fick jag syn på tre främlingar som stirrade på mig från köket, det var en öppen planlösning... Långsamt tog jag mig fram och möttes upp utav pappa som artigt puttade mig in i köket som var fylld med vita köksluckor och gråa granitbänkar.

Cynthia var blond, smal och väldigt mycket yngre än pappa och för en sekund var jag nära på att skrika rakt ut att de två långa bredaxlade killarna kom ut från henne. Killarna var nästan identiska förutom att den ena var några centimeter längre än den andra, men annars hade de samma ljusbrunetta hårfärg och samma blåa ögon som deras mamma. De såg ut som kloner från en annan värld, vilket var smått skrämmande för återigen, var jag den fula i rummet.

”It's so nice to finally meet you.” utbrast Cynthia och kom fram och drog två långa, smala armar runt mig som liknade spagetti. Åt hon något över huvudtaget? Snart drog hon sig bakåt och granskade mig från en armlängds avstånd. ”I'm Cynthia, your stephmum, and this is Jack and Carter your stephbrothers.” hennes överansträngda röst fick det att rycka i ögonen på mig. Snart sträckte hon på sig och fyrade av ett kritvitt leende.

”I'm...” började jag men blev genast avbruten av de två killarna som satt vid bänken på varsin barstol och flinade mot mig.

”Grace. We know.” sade de samtidigt.

”De är tvillingar.” informerade pappa bakom mig och jag andades in ett djupt andetag, hans uppenbara kommentar fick mig nästan att fnysa till men suckade ut istället och nickade som ett tecken på att jag hört.

”Come on, let's eat and then Jack and Carter can show you your room. We aren't finished with the guesthouse so if it's okay with you, we have a room over at Jacks and Carters house.” informerade Cynthia medan hon tog mig fram till det stora bordet som var dukat för fem personer. Hennes mjuka mörklila jogging set gned sig mot min arm medan hon förde mig framåt och jag insåg att alla såg väldigt yrvakna ut. Speciellt killarna med joggingbyxor och varsitt linne som avslöjade deras pumpade muskler.

Jag försökte få någon sorts uppfattning om vad tiden var och snart när jag satte mig ner vid bordet insåg jag att det måste vara morgon redan. Jag sneglade på pappa som satt snett framför mig på andra sidan bordet medan jag fick Jack, tror jag, bredvid mig och Cynthia på andra sidan.

”Dig in.” beordrade Cynthia maniskt och jag tog en skål för att ta lite flingor.

Jag trodde aldrig jag skulle få se en kvinna som Cynthia äta så mycket som hon faktiskt gjorde, hon pratade samtidigt om hur hon vuxit upp med endast killar i sin familj och att hon vuxit upp i norra Essex. Jag höll hårt i stolskanten med ena handen, alla visste vad Essex producerade. Stroppiga tjejer som endast använde brun utan sol och alldeles för korta klänningar.

Jag ignorerade snart hennes konstanta babbel medan jag lugnt åt mina flingor och granskade resten utav bordet som mer eller mindre åt som vargar, medan pappa endast satt med en kopp kaffe och synade mig. Mina ögonbryn höjdes som ett tecken på att han kunde sluta, men det enda han gjorde var att höja på ena mungipan. Men ingen sade ett ord, alla var tysta, förutom Cynthia förstås som fortsatte pladdra på.

När jag kom ut i kylan igen med Jack som skulle visa mig mitt rum så hade hörde jag knappt något längre, jag hade zoomat ut från verkligheten och stängt in mig i min lilla egna bubbla där jag inte längre kände mig obekväm. Jag vaknade till då någon körde en armbåge i sidan på mig och jag kollade upp på den kortklippta killen.

”Huh?” sade jag lamt.

”Are you alright?” frågade han och jag kollade förvirrat på honom, han tog ett hårt tag om min arm och jag följde hans blick ner på min arm. Blåmärkena från fängelset.

”Oh... Yeah.” mumlade jag frånvarande och drog mig ur hans grepp.

”So you work on the Radio One right?” försökte han igen.

”For now.” muttrade jag och grimaserade över att jag var verkligen tvungen att höra av mig till chefen. Nick skulle inte behöva ta fler smällar för att tillåta mig att jobba med honom från första början, det var inte rättvist.

”You're with that One Direction lad right?” jag stannade upp och kollade irriterat på Jack som stannade upp några få centimeter ifrån mig. Hans blåa ögon såg avvaktande ut, osäker på vad jag skulle göra. Jag började fundera över om mitt rykte att ha suttit i fängelse gjort avtryck. Var de rädda för att jag skulle mörda dem eller något?

”If I'm going to live under the same roof as you we need to set some rules. Mind your own business, treat me as one of you guys and please no more questions tonight.” sade jag med en trött röst, och snart nickade han innan han öppnade dörren in till det andra huset. ”And no, I'm most certainly not with that One Direction lad.” sade jag och klev före honom in i värmen.

Huset var i två våningar, det fanns ett spelrum på nedervåningen med tevespel och liknande, vilket fick det att kännas väldigt ungkarlsaktigt. På ovanvåningen fanns det tre sovrum som låg nästan på rad. Till min lättnad fick jag rummet som hade eget badrum då jag trodde jag skulle behöva dela badrum med två främlingar. Det var inrett med en stor säng, ett modernt skrivbord och stora spegeldörrar till garderoben. Några tavlor hängde på väggarna som jag aldrig sett tidigare och en fåtölj stod i det inre hörnet vid nattduksbordet.

”We have bought bathroom supplies for an entire army of girls so no worries. There are some clothes in the closet, and we didn't know what you wanted to sleep in so there are some of mine and Cars t-shirts you could use.” han såg minst sagt obekväm ut där han stod och informerade mig om vad som fanns tillgängligt. Jag nickade och drog lite på läpparna.

”It's great. Thanks.” mumlade jag och kollade upp på den långa killen som efter ett tag vände sig om för att gå.

”If it is anything, don't be a stranger.” sade han och började dra igen dörren men stannade snart upp och öppnade den igen. Jag drog mina händer bakom ryggen och började nervöst dra i mitt hår bakom ryggen medan jag ansträngt försökte se artig ut.

”And hey, we're family now.” sade han med en liten hint utav lycka i hans röst. ”So if that band twat is bothering you, we'll have your back anytime. Nobody messes with our sister. Alright?” jag kunde inte låta bli att le och svalde den lilla klumpen som uppstått i min hals, jag nickade som bekräftelse och snart stängde Jack dörren. Jag vände mig om för att kolla mig runt i rummet, tystnaden som följde var konstig, nästan obekväm.

Jag var ensam, för första gången på flera månader så var jag hundra procent ofrivilligt ensam...

+25 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar: