”Are you sure this is the right school?” frågade Felicia tveksamt när vi körde upp vid byggnaden som jag visste Jonna gick på.

”Positive.”

”Okay, I think all the classes ends at three so ten minutes to go.” konstaterade hon och tog en klunk ur sin pappersmugg från Starbucks. Felicia hade envisats med att tvinga mig in och köpa en kaffe åt henne. Om det inte vore för vårt förflutna tillsammans så hade jag trott för länge sedan att hon utnyttjade mig för mina pengar men när jag frågade henne om det så bara konstaterade hon att hon hade räddat mig så pass många gånger i olika situationer så det blir en livstids payback för mig. Jag skakade bara roat på huvudet åt hennes logik i det hela men ödslade inte mer tid åt det. Hon betalade tillbaka genom att vara en god vän. ”There she is!” utbrast hon och pekade på en liten brunett tjej som sprang över skolgården och kollade sig jagat bak innan hon svängde runt hörnet och började springa allt vad hon kunde. Jag hoppade ut bilen utan att tänka på det och började springa efter Jonna. När jag rundade hörnet var hon borta och jag kollade från sida till sida. Hon måste ha smugit in i någon slags gränd eller någonting. Jag började kolla in genom skyltfönstren och snart kom hon ut från en affär längre bort och vände sig direkt mot mig. Hennes ögon blev stora och besvärade och hon kollade sig omkring efter en flyktväg.

”Please, don't run.” bad jag förtvivlat och hon gnuggade sig trött i ansiktet med ena handen innan hon gick fram till mig.

”Harry. Shouldn't you be on the other side of the worl right now?” frågade hon oroligt och jag kollade ner på tjejen i skoluniform. Hennes ansikte var puffigare än vanligt och man såg hur sliten hon är.

”I came home early.” hon kollade på mig och bet sig lite i läppen och kollade sig omkring.

”We should talk. Somewhere else.” konstaterade hon och hennes käkar spändes.

”Sure, I've got my car just around the corner.”

”No,” sa hon snabbt. ”I can't go back there. Let's take a walk in the park down the street.” hon vände sig om och började gå med rask takt. ”For how long have you been home?”

”I came back yesterday.”

”Welcome home.”

”Thanks, I didn't see you on the premiere.” hon stannade upp tvärt och kollade skyldigt på mig. ”It's alright. I get it.”

”No, you don't.” mumlade hon innan hon fortsatte gå igen och jag drog förvirrat ihop ögonbrynen.

”Could you please tell me what's going on?” frågade jag förvirrat.

”Isabella passed away, Harry!” skrek hon och vände sig stressat om.

”W-What do you mean?” mitt hjärta stannade och jag kände att mina ben höll på att vika sig under mig.

”She's dead.” spottade hon ut och jag såg att hon snart föll ner till marken då hennes ben inte bar henne längre. Tystnaden föll över oss och folk som gick förbi oss kollade ner på Jonna med orolig blick. Jag drog upp henne på fötter igen och vi stöttade varandra till närmsta bänk. Mina händer gömde mitt ansikte då jag kände tårarna komma och jag kände hela min kropp skaka av sorg. Mina andetag blev skakiga och ibland var det svårt att få ut någonting alls. ”S-She died five days ago, Harry.”

”No. No, she- she can't be dead.” stammade jag fram. ”I was coming back for her. I was going to make it up to h-her... Pl-Ple...” jag fick inte ut orden och jag kände en liten hand i min.

”I-I am having a hard time living without her. But erhm... I've got something for... Err... you. I think she would like you to have it...” jag kollade upp på henne och hon försökte hålla tillbaka tårarna medan hon letade efter något i sin skolväska. Hon drog skakigt in luft och tog fram anteckningsboken med Bells namn på. ”I think there are some parts that means more to you than they does to me. A- And I...” hon pausade och jag tog emot boken. Boken vägde tyngre än vad jag väntat mig och jag kände tårarna trilla ner för min kind. ”... I have to go, Harry. But she loved you very much, don't ever fotget that.” Jag sträckte ut tungan och fångade upp en salt tår som kom över mina läppar. Jonna gav mig en liten kram innan hon reste sig på skakiga ben och skyndade ner längs gatan. Jag undrade om jag någonsin skulle få se henne igen då jag tog en sista koll på hennes rygg innan jag kollade förtvivlat ner över det fina omslaget.

”Harry! We need to get out of here. You are all over twitter!” ropade Felicia från bilen som körde upp framför mig. Jag flög upp från bänken och hoppade snabbt in i bilen och Felicia tryckte ner gasen och vi kom ut på huvudgatan. ”What did she say?” frågade hon oroligt och kollade ner på det jag höll. ”Oh, god.” viskade hon. ”S-she is...?” jag nickade och jag började öppna de första sidorna men stängde snart den igen.

”I can't.” mumlade jag och snörvlade lite. Jag kollade ut genom fönstret för att samla mod att öppna den igen men jag klara det inte. Det var för mycket för mig. När vi kom in genom porten till mitt hus gick jag raka vägen upp till mitt sovrum och släkte ner hela rummet innan jag hoppade ner under täcket i bara boxers.

Isabella låg bredvid mig och kollade på mig med sina gröna ögon.

”Good morning.” mimade hon och log mot mig. Jag log tillbaka och lade en arm över henne.

”Good morning, love.” sa jag och drog henne intill mig. Min t shirt passade henne perfekt trots att den var lite stor för henne. ”I've missed you so much.” mumlade jag mot hennes läppar innan jag pressade mina läppar mot hennes och hon särade villigt på läpparna och våra tungor möttes. Mina läppar gick över hennes lilla haka och över hennes käke. Hennes hand hamnade i mina lockar och hon drog lätt i dom som ett tecken på att jag skulle fortsätta. Hennes handling fick mig att le då jag nafsade lite i hennes öronsnibb innan jag återgick upp till hennes ansikte. ”I've missed you so so much, Bell.” upprepade jag när jag pussade henne en sista gång innan jag lade ner mitt huvud några centimeter ifrån hennes. Jag kollade in i hennes gröna ögon innan hon generat kollade ner och jag kupade en hand under hennes haka och vinklade upp huvudet så jag kunde återigen fokusera på hennes ögon. Hon drog lite på munnen och kollade in i mina ögon. Det var som att hon kunde se rakt igenom mig. Bell kändes så verklig... Verklighet... Är detta verklighet? Tårar började formas i mina ögon då jag fick en underlig känsla av att detta inte stämde. Hon drog ihop sina rättså breda ögonbryn i ett förvirrat uttryck. Hennes finger fångade upp en tår från min kind och hon lutade huvudet på sned.

”I love you.” mimade hon och log mot mig. Orden fick hela mig att börja skaka utav förtvivlan och jag kände hennes händer på mina kinder och fick mig att kolla upp igen. ”I will always love you.”

”I-I love you.” sa min skakiga röst och hon gav mig en försiktig puss på kinden.

Felicia's Point of View

”He have been like this for almost four days now.” Louis och killarna kikade in i Harrys rum och de skulle få se precis det jag har fått se i snart fyra dagar. Harry låg i fosterställning under sitt täcke och mumlade Isabellas namn och 'I love you'. Med jämna mellanrum fick han stora gråtattacker och då fick jag gå in och väcka honom ur hans dröm som han inom kort sjönk ner i igen. Jag hade gråtit hela första dagen men jag var tvungen att fortsätta med skolan och allt annat livet hade att erbjuda, min rädsla för vad Harry gick igenom var alldeles för stor för att jag skulle klara av något annat just nu och jag har ringt Anne ett antal gånger för att rapportera läget. Hennes arbete höll upp henne på jobbet och skulle åka hit i helgen för att ta över arbetet av sin son som verkade vara i stora smärtor.

”Oh, my god.” viskade Louis och stängde snart dörren igen. ”I've never...”

”Me neither.” sa jag och började gå ner för trappan. ”Samuel, your doctor came over to give him some antidepressant medecine yesterday so we maybe could give hime a shower or something... But it didn't work. We need stronger medicine to make him move and Samuel doesn't have the right to give him that without a prescription.”

”Oh, god.” mumlade Zayn som satte sig ner i köket med huvudet i händerna.

”I feel really bad, guys.” konstaterade Liam. ”We should have stood up for him when the management told him to break up with her.”

”But we didn't.” nästan viskade Louis fram och gned sig i ögonen. ”Geeh, I'm really jetlaged.”

”We all are, mate.” konstaterade Niall och lade ner huvudet på bordet.

”You guys want some coffee?” frågade jag tveksamt och lutade mig mot diskbänken. Alla tre nickade slött och jag började göra kaffe för säkert hundrade gången sedan jag kom hit.

”What are we going to do? We can't take him anywhere like this.” konstaterade Louis trött.

”Anne will be here by Friday night, we need to give him some kind of kick before she gets here. She can't see her son like this.” konstaterade jag och suckade tungt.

”I never thought he would go this low. He needs a real doctor checkin up on him. We don't know what he's able to do when he's in this state.” sa Zayn med låg röst och började rita mönster på det inoljade träbordet. Jag hällde upp varsin kopp kaffe till oss alla och gav det till de förtvivlade killarna. ”He should get some help.” fortsatte han.

”The doctor would only tell us to give him some time.” sa jag och suckade. ”He would say that it's Harrys way to grieve...”

”Do you think he is dreaming about her? Is that his way to grieve?” frågade Niall tveksamt med en svag röst och han kollade upp på mig med tårar i sina ögon. Allt jag kunde göra var att bita ihop och rycka på axlarna.

Vi satte oss i vardagsrummet och kollade på varandra medan vi försökte komma på ett sätt att få honom att börja leva som en vanlig människa igen. Jag hade varit uppe där ett antal gånger för att försöka få i honom mat men han vägrade utan vände bara bort huvudet utan att ens kolla på mig. Ett skrik kom uppifrån och vi alla rycktes ur våra tankar.

”I'll get it... Again.” suckade jag och reste mig trött upp från soffan. Det var tredje gången på bara några timmar Harry hade börjat skrika Bellas namn eller bara vråla rakt ut. Jag svalde ner min ständigt stigande panik.

”I'll come with.” mumlade Louis och reste sig upp från sin fåtölj och satte ner sin tredje omgång av kaffe. ”This will kill us all if he continues like this.” muttrade han bakom mig när vi var på väg upp för trappan upp till översta våningen. Vi hörde åter igen ett vrål och när vi öppnade dörren rörde Harry sig panikslaget under täcket. Jag sprang fram till honom och försökte skaka liv i honom.

”Harry!” utbrast jag. ”Harry. It's just a dream.” han ryckte till och kollade skräckslaget upp på mig med röda ögon som syntes i det dova ljuset som Louis hade tänt. Hans lockar var fast klibbade i hans svettiga panna och jag tog den fuktiga handduken som låg på hans nattduksbord och strök över hans panna medan han långsamt slappnade av och slöt långsamt hans ögon igen. Jag satte mig på huk med ansiktet i mina händer och suckade tungt.

+22 Kommentarer till nästa del! :)