De gråa molnen började byggas upp i horisonten, höstens första riktiga oväder var på väg in över England något som vi alla fasat. Det skulle betyda ännu mer mörker, ännu mer kyla i sängen, större chans till fler antidepressiva tabletter och säkert fyrdubbelt så många besök hos psykologen.

Mina bara tår lekte med den iskalla sanden, det var första gången på en och en halv månad som jag tagit mig utanför husets fyra väggar och första gången sedan olyckan jag vågade ta mig till en plats som påminde mig om henne.

En ilande vind slet i min t-shirt som jag hade på mig, tillsammans med mina tighta svarta jeans. Det var första gången jag ansträngt mig att ta på mig något som inte var mjukisbyxor eller boxers. Niall hade flyttat in med Emma och Felicia i huset, de hade aldrig bett om lov utan trängde sig på så fort de insåg att Alice och jag låg i varsitt mörkt rum på varsin våning och grät, vi sov inte, vi åt inte, vi duscha inte, vi bara låg där. Mrs. Sonenclar hade försökte ringa på ett antal gånger med Alice hade aldrig tagit hennes telefonsamtal. Jag förstod henne trots Emmas konstanta klagomål om att det var dags att möta allmänheten, speciellt idag.

Medan alla var på begravningen bestämde jag mig istället för att fly, fly hit till stranden, det enda stället jag ville vara på just idag. Jag ville inte se hennes kista, blommorna eller hennes ansikte inramat. Allt jag ville var att känna hennes närvaro, så därför satt jag här nu, i ett hopp om att hon inte lämnat mig.

Bildörrar hördes bakom kullen där vägen låg, jag kollade över axeln för att se killarna dyka upp över kanten med Liam i täten, de såg lättade ut över att se att jag fortfarande var vid livet. De hade fortfarande sina fina kostymer på sig efter begravningen, jag kollade ner på min lediga klädsel innan jag vände mitt huvud ut mot havet igen och undrade om det var kallt nog att dö om man hoppade i.

Dödskänslan hade inte försvunnit trots medicinerna de tvingade i mig två gånger om dagen, de var dumma som trodde att det skulle hjälpa mig, att det skulle lätta på tyngden jag kände över mitt bröst varje gång jag slöt ögonen och kände röken i mina näsborrar.

”There you are, we've been looking for you everywhere.” sade Liam och klappade mig på axeln. De var tillräckligt finkänsliga för att inte sätta sig ner utan förblev stående bredvid mig med huvudena nerböjda. Niall hade varit väldigt finkänslig den senaste månaden och trots hans försök till att lätta på stämningen i huset, lät han mig vara då jag tog mig till ett annat rum. Ibland stannade jag bara upp utanför dörren till pianorummet jag gett till Grace, ingen hade gått in där, ingen fick heller då jag låste dörren efter att ha sett Felicia kolla igenom alla rummen i huset. Det var endast mitt och Grace rum, jag ville inte dela det med någon annan, jag ville inte se någon sitta bakom det pianot förutom min ängel.

”I don't want to talk.” sade jag lågt med en tjock och söndergråten röst, så som den varit den senaste månaden, jag grät dagligen när ingen var närvarande, men det gick inte att gömma längre då min röst började förändras. Den var rå, kall och känslolös, precis som allt liv försvunnit ur min kropp.

”Okay.” Liam satte sig på huk bredvid mig. ”Alice found this under her pillow...” började han tvkensamt och tog fram ett litet kuvert ur sin innerficka på kavajen. ”She, left this for you, Harry.” ingen vågade använda hennes namn framför mig, precis som jag skulle bryta ihop vilken sekund som helst.

Han lade kuvertet på mitt svartklädda knä, mitt namn stod på framsidan med Graces handstil, ett litet hjärta var inskrivet fint i slutet på ”Y”. Jag höll andan då jag kände tyngden av kuvertet på mina ben, med skakiga långa fingrar strök jag över mitt namn, jag kunde känna de små groparna som skapats där hon tryckt lite för hårt med bläckpennan.

Liam reste sig långsamt upp efter ett tag då han insåg att jag ville vara ensam, han klappade mig på axeln och började gå tillbaka samma väg som de kom ifrån med resten av killarna.

”We'll be waiting for you in the car. Take your time.” sade Louis efter dem och snart lämnade mig ensam igen.

Skräckslaget kollade jag på det vita objektet jag höll i nu, tårarna brände bakom ögonlocket för tredje gången idag, jag snörvlade till innan jag vände på kuvertet och rev upp det.

Ett djupt andetag föll från mina läppar innan jag tog ut ett papper med bara några få skrivna ord på det. Jag kände så väl igen hennes handstil, förvirrat stirrade jag på de inristade orden.

”Do you remember...?

Ps. Don't worry, your paper plane is safe with me.”

Jag kollade ner i kuvertet och vände det upp och ner då tyngden fortfarande låg i kuvertet. Grace silverhjärta trillade ut i sanden och snabbt plockade jag upp det. Mina tankar vandrade tillbaka den dagen vi stod här på stranden och kysstes för första gången, det hade börjat regna och vi hade tagit in på ett hotell. Hon hade berättat om historien om halsbandet, varför det betydde så mycket för henne, hjärtat gavs till den som var älskad.

Mina fingrar strök över de vackra antika detaljerna på hjärtat jag höll i, jag kände efter i en utav mina jeansfickor och hittade en litet bläckpenna jag oftast hade där då om någon skulle vilja ha en autograf. Jag hade nästan glömt bort att jag hade den där. Försiktigt hängde jag hjärtat runt min hals innan jag vände på kortet och stirrade över den vita baksidan medan jag funderade över vad jag ville få ut som jag aldrig berättat.

”Before we got together, everybody told me ”Don't break her heart.” Well, after all that's happened and now that you're gone... You've broken mine. I love you baby.

You're mine, and I'm yours, remember?

Yours forever and always, Harry”

Ilska for över mig, Grace skulle varit här, hon skulle varit med mig, vi skulle älskat varandra, gifta oss, skaffa barn, bli gamla tillsammans. Hon skulle höra mig säga dessa orden på riktigt. Men istället satt jag här, där vi kysstes för första gången, ensam...

Jag ställde mig upp, kylan gav mig gåshud då jag inte längre låg i lä för den kalla vinden. Frustrerat knycklade jag hårt ihop pappret, med arga långa steg tog jag mig ner till vattnet och tog satts för att kasta ut pappersbollen långt ut i det nu nästintill svarta vattnet.

Ett vrål släpptes fram av ilska och jag skrek min förtvivlan rakt ut mot horisonten, nya tårar gjorde sig förtvivlat påminda och började rinna ner för mina kinder. Jag förlorade kraften i mina ben och jag föll ner på knä i den blöta sanden med mina händer för ansiktet.

Flertal snyftningar föll från min darrande underläpp, hela min kropp skakade av sorg. Hur kunde jag hamna här? Jag kan inte sjunga med mina kompisar utan att bryta ihop, jag kan inte se min framtid för min framtid dog. Hela min kropp fylldes med en fruktansvärd ilska över hur fel mitt liv blivit, hur jag förstört min enda anledning till att leva.

Argt lät jag mina händer falla mot den blöta sanden som knytnävar, argt började jag slå i den blöta sanden så att sandkorn yrde runt om mig. Ilskan fick mig att fortsätta trots den ömmande känslan som ilade i mina händer, min syn försäkrades med tårarna och sanden, snart kunde jag knappt se alls.

”Harry! Stop!” ett gällt skrik hördes och jag stannade skräckslaget upp, jag måste hört fel. Jag började bli galen, så måste det vara, fullständigt galen, jag höll andan men släppte den snart då jag inte längre hörde det jag trodde jag hört. Tabletterna måste börja stiga mig åt huvudet, jag får be doktorn om något lättare. Jag släppte taget om luften i mina ögon och suckade andfått ut.

”Please, look at me.” den sammetslena rösten var precis som vanligt. Alldeles för rädd för att kolla upp svalde jag hårt och kollade ner i sanden, detta hände inte.

”You're dead, you can't exist.” mässade jag för mig själv för att få ut den galna tanken ur mitt huvud att detta faktiskt händer. Jag kände någon sätta sig ner på huk bredvid mig, en försiktig liten hand gick över min kind.

”But, I do exist, baby. In your heart...” handen försvann ner för min kind och lades över min t-shirtklädda överkropp där mitt hjärta var. Skräckslaget kollade jag ner på den lilla handen jag kände allt för väl igen, de omålade naglarna, värmen av handen gjorde hela min kropp varm som om en stöt gått igenom min kropp.

Jag kunde inte hålla mig längre, jag släppte taget om min tragiska verkligheten och lät mina ögon glida upp över armen som satt ihop med kvinnan som jag älskade så mycket att jag ville dö, utan henne såg jag inte min framtid. Hon hade samma klädsel som hon haft då vi kysstes för första gången här.

”You won't leave me?” mina skakiga ord höll knappt ihop och hon gav mig ett litet förtvivlat leende innan hon skakade på huvudet så att hennes mörkblonda hår dansade i vinden. De små rynkorna vid hennes ögon poppade fram då hon höll kvar sitt leende, det var som att hon väntade på en bekräftelse.

”Never, I'll be here, I'll live inside of you forever...” hon reste sig upp och sträckte ut en hjälpande hand. Tveksam om jag verkligen borde röra henne sträckte jag mig efter hennes hjälpande gest och kom upp på fötter igen, kylan från de våta kläderna störde mig inte. All min fokus låg på tjejen framför mig, jag vågade inte blinka för då skulle hon försvinna. ”You've got my heart on you,” hon nickade mot mitt bröst där hennes silverhjärta hängdre. ”I'm all yours, forever. But you have to let me go.” hon log lite mot mig men leendet täckte inte hela hennes ansikte utan ersattes med tårar, en efter en föll de ner för hennes kinder. ”I want you... To live a happy and a long life without me.” jag skakade förtvivlat på huvudet, smärtan i min kropp blev allt värre och om inte hon höll i min hand så skulle jag falla ihop igen.

”Please, don't make me...” var allt jag fick fram, ett snyftande läte kom ur min mun och jag brast i gråt. ”It hurts.” gnällde jag fram och ett litet förtvivlat skratt fyllde tystnaden, en hand sträcktes upp till min blöta kind, den var varm och len, precis som vanligt.

Smärtan som kom med att hon rörde mig var outhärdligt, jag visste att det snart var över och snart skulle jag stå ensam kvar på stranden. Jag försökte hulka fram att hon aldrig skulle släppa taget, att vart hon än skulle så skulle jag hänga med.

”I'll take the pain away, alright? I'll take it away.” sade hon nästan panikslaget, jag kollade in i de vackra, unika ögonen som kollade allvarligt på mig. ”I'll take the pain away.” viskade hon innan hon ställde sig på tå, förtvivlat nickade jag, jag lutade mig ner mot henne, hennes försiktiga läppar pressades mot mina. Kyssen var desperat men fjäderlätt, precis som jag kysste luft men trots detta var det som att hela världen försvann, allt syre runt omkring oss och känslan av att ha ont överallt försvann. Hon hade rätt, hon tog bort det som skadat mig i över en månad, för en sekund kunde jag känna att hålet som fanns i mitt bröst inte var så stor längre.

Det var som att befinna sig i ett vakuum där endast jag och Grace kunde vara, men snart kändes det som att mina ben vek sig, tjejen som kysste mig gav mig ett sista tryck med läpparna innan jag kände att hennes närvaro avtog. Jag kunde inte längre hålla andan, det började sticka till i mina armar och ben, frustrerat försökte jag öppna mina ögon för att se vad som hände, men det gick inte. Luften blev allt tunnare ju längre tiden gick och snart kände jag att bristen på luft gjorde att det började sticka i lungorna då jag försökte dra efter andan, jag höll på att drunkna.

”I love you.” viskade hon innan hon försvann och jag föll ner i ett stort svart hål.

Dagens kommentar:

 Sommarklänningen jag hade på mig följde den lätta brisen så fort jag rörde på mig, den var så mycket lättare än den där guldiga som jag tvingat på mig tidigare. Fortfarande så var det nya kläder som tvingats på mig igen, men inte alls lika uppklätt.

Jag hade varit inne på toaletten först och bytt om, nu stod jag och väntade på Harry i lobbyn på något som såg ut som ett hotell men det verkade som att folk bodde här då det ständigt kom in affärsmän genom glasdörrarna.

Jag kollade ner på mina ljusblå Keds som höll mig stadigt på jorden i jämförelse med de där andra då ett par nya män gick förbi och stirrade stint på mig. Mina ögon fästes på sommarklänningen jag bar som hade en röd blek nyans med ett brunt flätat bälte i midjan.

Toalettdörren öppnades på andra sidan lobbyn och Harry ut kom med ett par tighta mörka jeans, en vit skjorta och en blazer. Han hade dragit bak lockarna från ansiktet i ett tunt band runt huvudet, hela han var som en ängel och jag undrade när han skulle försvinna och jag skulle vakna upp igen i min säng hemma i London. Nu såg han mer ut som sitt vanliga jag än innan då han var precis allt för uppklädd som jag.

”You're the most beautiful woman I've ever see.” mumlade Harry då han kom fram till mig, jag fick böja bak huvudet för att kolla honom i ögonen, mina kinder var djupt röda på några millisekunder. Ett par försiktiga fingrar strök över min ena hettande kind innan en försiktigt puss placerades på mina läppar, den var fjäderlätt precis som jag hade inbillat mig beröringen jag fått.

”Excuse me, sir.” en amerikans kvinnlig accent hördes bredvid oss, vi kollade generat åt sidan utav ren reflex. Det var brunett hårig kvinna som såg ut att vara i trettio års åldern och hennes dotter med lika vackert hår som sin mamma, som hade avbrutit oss. ”My daughter is a huge fan of yours, could I take a picture of you two together?” hon såg minst lika generad ut över att ha avbrutit oss, men försökte låta formell något som jag gillade med henne, då det absolut inte kunde bli värre för tillfället.

Genast steg jag åt sidan och såg på då Harry lutade sig ner för att hamna i samma höjd som den korta flickan, han kramade om henne och mumlade några uppmuntrande ord till henne innan mamman tog fotot. Kvinnan log nöjt över hur fotot blev och nickade godkännande till Harry att han kunde räta på sig igen.

”Thank you so much.” sade hon väldigt tacksamt och log halvhjärtat innan hon tog flickans lilla hand i sin.

”Oh, that's nothing.” svarade Harry och fyrade av ett leende mot den lilla flickan som blev helt röd i ansiktet.

Genast hettade även mina kinder till igen då jag kände att det var ungefär så jag såg ut konstant runt Harry och hans varma leende. Det var frustrerande då jag sällan var den som blev påverkad på det sättet, men att få se Harrys effekt på även små flickor gjorde mig bara irriterad. Att jag inte hade mer självkontroll än en liten flicka störde mig.

”You two have a good evening.” beordrade mamman glatt innan hon och hennes dotter skyndade iväg. Jag blängde frustrerat efter flickan som började skutta vid mammans sida, då jag försökte förstå vad det egentligen var med mig. Det var så olikt mig att rodna, att gråta och allt det där andra känslosamma och nu är jag som en hormonell tickande bomb.

”You're blushing?” konstaterade Harry roat då han tog min hand i sin och började leda mig mot hissen längre bort i lobbyn.

”No, it suddenly just got very hot in here...” muttrade jag frustrerat, jag hörde ett lågt mullrande skratt bredvid mig innan en hand placerades på min höft och ledde mig in i den tomma hissen.

Ett långt finger tryckte på översta knappen och jag kände tyngdkraften pressa mig mot golvet då vi började färdas uppåt.

”Should I be worried?” frågade jag till slut för att bryta den genom trängande tystnaden som även var statisk.

”Yes,” erkände han roat.

”Thanks, that helped a lot! Fräste jag argt och stirrade trotsigt upp in i hans vackra gröna ögon.

”Should I be lying then?” det gick inte att missa hur han njöt utav denna situationen.

”Yes! If the answer freaks me out even more, then yes!” min röst sprack i slutet, nu kunde han inte hålla sig längre utan släppte ut ett roande skratt som var så högt så att han nästan frustade ut det hackiga skrattet.

”What's so funny?” muttrade jag argt och drog bort min hand från hans för att lägga mina armar i en försvarsposition över bröstkorgen.

”Your attitude amuses me.” konstaterade Harry efter han samlat sig, de stora händerna placerades på mina höfter och vände mig mot honom, han drog mig intill sig. ”I love you.” viskade han fram innan han kysste mig passionerat, det fanns inga begränsningar längre och den elektriska energin laddades ur varje gång vi rörde vid varandra, det var skönt att känna hans läppar mot mina. Jag kände mig trygg vid hans sida, jag drog mig förvirrat bakåt och kollade upp på honom då jag försökte förstå vad som var så annorlunda nu än innan. Hade han hållit tillbaka? Varför skulle han göra det?

”I love you too.” mumlade jag lågt då jag försökte låta så lite frånvarande som möjligt.

Hissen plingade till och vi klev ut på översta våningen som inte var en våning utan ett tak, den stjärnklara himmeln bredde ut sig över Miamis kust, förundrat tog jag mig över till kanten helt trollbunden över synen, under mina fötter bredde sig gator och mindre hus ut och skapade en näst intill glittrande uppsyn över den vackra kusten.

”You like it?” hörde jag snett bakom mig efter ett tag och jag kollade över axeln för att se Harry stå med händerna i hans byxfickor och granskade mig från ett säkert avstånd från kanten.

”I-... It's amazing.” sade jag förundrat och lät blicken gå ut över det glänsande havet som speglade ljuset från fullmånen som var på väg upp över himlavalvet. Sval havsbris gick igenom mitt hår och svalkade av mina bara ben och armar i den pressande hettan som inte verkade vilja lugna sig trots att det var kväll.

”Come on, let's eat.” denna gången när jag kollade över axeln sträckte han ut sin ena hand för mig att ta den, jag log generat mot honom innan jag accepterade gesten och flätade samman våra fingrar.

”Are you afraid of heights?” frågade jag nyfiket medan vi började långsamt ta oss över till andra sidan av taket. Det var tydligt att han funderade under tystnaden på vad han skulle svara.

”A bit, not that bad though.” svarade Harry ärligt på min frågan, jag hade tänkt fråga varför han hade valt just uppe på ett tak då vi kom runt hörnet av hissen och jag glömde genast bort vad det egentligen var vi pratade om.

Framför oss stod ett uppdukat bord med levande ljus och rosor, en modern bar spelade låg musik och det syntes att detta egentligen inte var den baren som var lugnast. Men just ikväll var den en utav de mest romantiska ställena på hela Miamis kust, de små färgglada lamporna hängde runt baren och utstrålade ett mjukt ljus, i bakgrunden hörde man instrumental musik spela på väldigt låg volym.

”Do you like it?” sade Harry med låg röst och kramade om mig bakifrån, jag lät mina fingrar försiktigt leka över hans händer som låg på mina höfter, långsamt nickade jag medan jag försökte få fram några ord, men det gick inte. Jag stod bara och gapa över vad jag hade framför mig, istället vände jag min om och placerade mina händer på varsin sida av det vackra ansiktet. Det kändes som att luften tog slut mellan oss då jag kände hans händer placera sig lågt på min svank, stämningen var något jag aldrig känt innan, det var så allvarligt. Det fanns inga leenden eller några skämtsamma blickar, det var bara vi två... På ett tak... I Miami.

Så fort vi satt oss ner vid bordet dök det upp en servitör bakom den lilla baren som gav oss det vi beställde, genom huvudrätten satt vi mest och kollade varandra i ögonen utan att säga något mer än att maten var god, men det störde mig inte, det behövdes inga ord.

Vi njöt bara utav varandras sällskap, men jag började bli lite fundersam över vad han menat i hissen. Om detta var överraskningen som jag borde vara orolig över så fungerade detta bra för mig, detta var inte så farligt som jag trodde.

Men om jag kände Harry rätt, så stod där säkerligen en hel orkester runt hörnet och väntade på att få uppenbara sig.

Så fort servitören hade försvunnit med våra tomma tallrikar så kunde jag inte hålla mig längre, jag var bara tvungen att fråga.

”So what should I be worried about?” frågade jag nyfiket och Harry höjde roat på ögonbrynen.

”I thought you didn't want to know.” påpekade han och jag rynkade frustrerat på näsan, roat lutade han sig fram och petade till min näsa med en av hans långa fingrar. ”You just have to wait a little bit longer, love. Patience.” han flinade mot mig och jag gav honom en irriterad min tillbaka, jag var fortfarande inte van vid att inte få som jag ville. Det krävdes allt i min makt för att inte rynka argt på näsan igen eller fnysa som en fyra åring över hur han faktiskt behandlade mig.

”Let's get the dessert while we watch the stars.” föreslog Harry och reste sig upp, han sträckte ut sin hand för mig att åter ta den.

”Why not here?.” frågade jag fundersamt då jag inte riktigt accepterade hans sätt att distrahera mig.

”It would be a lot better if we avoid the obvious torticollis tomorrow if we sat here.” påpekade han formellt innan suckade då han väntade tålmodigt på att jag skulle resa mig upp och ta hans hand.

Irriterat kollade jag upp på den långa killen bredvid mig som tornade sig över mig med hans långa kropp, snart sköt jag ut min stol från bordet och ställde mig upp utan att ta hans hand.

En lätt suck släpptes från Harrys fylliga läppar då han gick bredvid mig tillbaka där vi varit innan, runt hissen. En söt liten picknick korg och en rutig filt låg på det hårda golvet nu, den hade inte varit där tidigare då vi kom upp hit, jag antog att servitören hade satt upp det under tiden vi hade ätit.

Nyfiket tog jag mig fram till den lilla picknicken och såg på då Harry satte sig ner på filten, innan han lade sig ner på rygg och kollade ut i tomma intet. Hans vackra ansiktsdrag lös upp utav månens dova ljus, jag kunde fortfarande inte riktigt förstå, trots att vi varit tillsammans i snart fyra månader om man räknar bort dessa få dagarna då vi inte varit tillsammans... Han var min, endast min. Den informationen värmde hela min kropp men gjorde mig också vilsen samtidigt för jag visste inte hur jag skulle bete mig, han hade en extrem påverkan på mig.

Jag följde hans rörelser och lade mig ner på filten, jag kände att min rygg rätade ut sig utav det hårda underlaget och jag suckade ut utav lättnad innan jag förundransvärt kollade upp över det mörka himlavalvet.

Ovanför oss sken miljontals små vita stjärnor tillsammans med fullmånen som nu stod högt på himlavalvet. Mina tankar fylldes av längtan hem, till Alice, till mina kompisar och till min bil som står och väntar på racet som äger rum om några dagar.

En klump formades i min mage, den hade funnits där i flera dagar nu, men det är först nu sedan jag lämnade London som jag faktiskt kände av den igen.

Det var något som var fel, jag kände oron välla upp inom mig och jag slöt ögonen för att inte släppa fram tårarna som hotade bakom ögonlocken. Jag drog fram mitt silverhjärta för något sorts tecken på att jag hade fel, att det skulle stärka mig att hålla i silver objektet. Jag kände något vasst stack till i min handflata och jag satte mig sakta upp och kollade ner i handen där jag trodde jag enbart hade mitt antika hjärta.

Bredvid hjärtat hängde ett litet pappersflygplan i silver, förvirrat kollade jag ner på den okända berlocken och vred förvirrat huvudet mot Harry för lite hjälp med blicken fortfarande fäst vid det silvriga objektet.

”Harry, what's this...?” frågade jag och kollade frånvarande upp på killen framför mig som inte befann sig där han skulle utan satt med benen under sig och höll en ask i handen.

Hjärtat och pappersflygplanet föll från min hand då jag i ren chock stirrade på den röda asken, jag kände hela min kropp stelna till och försökte förmå mig själv att prata innan Harry skulle få chansen att göra något dumt som jag skulle bli tvungen att säga nej till.

”Now, I'm worried.” pep jag fram och det var allt jag fick fram, jag pressade ihop mina läppar innan jag nervöst kollade upp på killen, hans gröna ögon var lugna, mitt favorit leende lekte på hans läppar medan han pillade med asken.

”Don't be.” sade han och skrattade lätt till. ”I just want you to know that it excists, my mother gave this to me when she was here a couple of weeks ago, giving me the speach about how I should treat you right and that we would look adorable in black and white.” han kliade sig lätt i pannan och kollade ner mot asken i hans händer, han grimaserade över hans mammas ord, det såg nästan ut som han var generad nu. ”I told her it was too early, it's too early for us to make this decision. I want to know all about you, and I want you to know all about me before any other decision...” han började ändra riktning på förklaringen, nu kollade han upp mot mig i ett pinat leende, det var tydligt att det inte var något allvarligt utan att det mer var ett 'ååh, jag måste göra detta annars dödar mamma mig'-leende. ”... That's why the day after your race, we're going home, to Holmes Chapel. Mum would love to meet you, she wants me to... Show every little embarrassing thing about my childhood.” han stoppade ner asken i kavaj fickan och log mot mig. ”So would you like to go?”

Jag satt fortfarande stelt kvar och gapade, min chock var uppenbar och det enda jag kunde göra var att nicka. En del utav mig var lättad över att jag inte skulle behöva avgöra hela mitt liv nu, men samtidigt smått besviken över att jag inte fått se vad som fanns i boxen. Min nyfikenhet vaknade till liv och jag kunde inte låta bli att överväga om jag kunde ställa frågan om jag fick se vad som fanns i.

”I'll keep the box, until it's time.” sade Harry slutligen och log precis som han läst mina tankar. Han lutade sig fram och pussade mig på pannan, de mjuka läpparna i kontakt med min hud fick mig att vakna till liv och förvirrat sträckte jag mig åter igen efter det lilla pappersflygplanet som verkade så irrelevant i nuläget.

”What's this?” frågade jag mer frånvarande än någonsin, ett brett leende kom över hans ansikte.

”I'm surpriced that you haven't noticed until now.” han skrattade till lågt, han började luta sig mot mig så jag var tvungen att luta mig bakåt då vi snart skulle krocka. Harry tog stöd med sina armar på varsin sida av min kropp och lutade sig ännu längre ner mot mig, snart låg jag på rygg med den långa killen över mig, han snuddade knappt vid mig.

”My mum gave it to me when I was ten, I haven't taken it of since. It've been my anchor to the ground many times, to keep me to the reality.” hans låga röst gav mig gåshud och jag kände den varma andedräkten över mitt ansikte medan jag försökte forma några förståeliga ord.

”Then I can't take this, it means a lot f-for you.” jag knep ihop ögonen för att dra mig tillbaka till verkligheten. ”I-I can't...”

”You've been wearing it since your first day you came here...” jag började känna trycket från hans kropp som sänkte sig över mig, jag kände hans tillbaka dragna lockar kittla min kind då han pussade min öronsnibb. ”After all, I've got something more valuable now to take care of that keeps me down on the ground. Something a lot better than a paper plane.” viskade han mot mitt öra och jag flämtade till utav pirret som gick igenom min kropp, jag öppnade förvånat mina ögon och mötte de vackra gröna ögonen som glittrade i det dova ljuset.

Harry sänkte sig ner hela vägen och mötte upp mina läppar. En djup kyss väckte alla mina sinnen till liv, mina fingrar trasslades in i hans hår, pirret som gick igenom min kropp efter mer, jag ville ha mer.

Jag kände ett sting av besvikelse då han drog sig tillbaka med ett litet leende lekte på läpparna, förvirrat kollade jag upp på killen ovanför mig.

”Happy birthday, baby.”

+30 kommentarer till nästa del!

Dagens kommentar:

 Grace ord ekade i mitt huvud, det var vårt tecken på kärlek och jag ville så gärna svara henne, jag ville förklara för henne att jag endast var hennes, men istället höll jag tillbaka orden och tvingade mig själv till att somna med en enda tanke i huvudet att jag aldrig skulle släppa henne. Det hade inte slagit mig förrän nu att jag hade saknat henne så overkligt mycket att det gjorde ont i hela min kropp, nu när den bakfulla tjejen låg insvept i min famn ville jag aldrig släppa taget, det skulle bara göra för ont.

Jag fick dåligt med sömn då Grace bestämt sig för att drömma mardrömmar hela natten och rörde sig ständigt oroligt under tiden hon mumlade, då jag lovat mig själv att aldrig släppa taget om henne fick jag följa med i hennes rörelser. Om hon rörde sig, rörde jag mig, vi var som två magneter som konstant samarbetade.

Lättnaden föll över mig då morgonen kom och vi hade tagit oss igenom natten, försiktigt lättade jag greppet om tjejen som låg uppkrupen mot min sida och sökte efter värme. Försiktigt drog jag mig bakåt och tog jag mig ur sängen för att så tyst jag bara kunde ta mig in på toaletten, jag kollade mig trött i spegeln. Jag hade påsar under ögonen, mina lockar var i en enda röra uppe på mitt huvud, några röda märken från där Grace sovit fanns på mitt bröst. Mina fingertoppar drogs över de små märkena innan jag lät min hand falla till sidan och vände mig om mot en hög kläder där jag hade lämnat ett par shorts igår. Snabbt drog jag dem över mina höfter innan jag tog mig tillbaka ut i sovrummet för att hitta en t-shirt men stannade upp då den blonda tjejen satt på sängkanten med ryggen mot mig. Hennes huvud stöttades upp i hennes händer medan hon kollade ut genom de bort dragna gardinerna, utanför sken Miami solen och de gröna växterna var läskigt mycket grönare än några andra växter i hela världen.

”How are you feeling?” frågade jag, min röst sprack på sista ordet och jag harklade mig lite.

”Better than I should be.” muttrade hon utan att vända sig om, hon såg så liten ut i min t-shirt. Jag var väl medveten om vad som fanns där under, hennes mjuka hud, jag har lärt känna varenda kurva på denna vackra kropp, lår som snuddade vid varandra, lite bredare axlar. Den vackraste tjejen jag någonsin sett satt på sängen framför mig och vi bråkade fortfarande.

”Happy Birthday.” sade jag tveksamt och tog några steg mot henne, men hon rörde sig inte hon satt stelt kvar och stirrade rakt ut i fönstret, jag ville så gärna se de där vackra ögonen.

”Yeah, thanks.” mumlade hon bittert.

”I love you.” de tre orden föll ur min mun innan jag fick chansen att tänka över dem, men orden gjorde att Grace ryckte till och hennes fokus var som en pisksnärt över mitt ansikte. Hon borrade in sina udda men vackra ögon in i mina utav vrede mot mig. Men när jag trodde hon skulle börja skrika på mig suckade hon bara frustrerat ut, skakade bittert på huvudet och vände sig mot fönstret igen.

”Why is it so hard for you to see that? I love you, Grace. No one else. You keep me to the ground and I need you more than anyone else...”

”Because it doesn't make sense!” utbrast Grace förtvivlat, hon flög upp från platsen på sängen och kollade med ren ilska mot mig, hon hade sett så fridfull ut för bara några sekunder sedan. Hon släppte fram ett skakigt andetag och svalde hårt innan hon särade sina vackra rosa läppar igen. ”It doesn't make sense for you to love me...”

”Why?” var allt jag fick fram, jag kunde inte lita på min röst för tillfället.

”B-Because you are you, Harry. You've got all these women by your feet and you chose me, I've got scars deeper than Grand Canyon, I don't like dresses or puffy pink stuff, I'm not the one who drinks alcohol or do drugs, I'm not the one who's into fashion or celebrity stuff... I'm just me, and in your world... It's not enough.” hennes röst lät ynklig, sårbar.

Jag bet mig själv på insidan av min kind för att inte låta tårarna komma fram som brände bakom ögonlocken, det plågar mig att höra hur lite hon tycker om sig själv.

”You didn't even tell me the truth when I asked for it.” skrattade hon bittert till och drog bort en färsk tår från sin puffiga kind, det var tydligt att hon funderat över vad hon skulle säga. ”Do you know who told me the truth? Niall, last night, you had me believe that you and I broke up because of a kiss, instead it was a slap over your best friends face! So if you love me, you would have told me the truth in the first place.”

Jag stod som fast frusen osäker på vad jag skulle göra, allt jag ville var att dra den trasiga tjejen framför mig in i en kram och aldrig släppa, precis lika lite som jag ville släppa henne innan. Grace förstod inte, jag är rädd att hon aldrig gör det, att hon är den enda som faktiskt skulle ställa mig mot väggen så här, hon var på riktigt. Det var just det här jag älskade med henne, hur hon kunde vara så brutalt ärlig och inte förvänta sig något tillbaka, hon var bara sig själv.

Hon stod ett antal meter ifrån mig med armarna slagna runt om sin kropp som en personlig sköld, hennes ögon vägrade möta mina och i några få stora kliv fanns det bara några millimeter luft som separerade oss.

”Don't you see?” viskade jag fram och placerade några försiktiga fingrar under hennes haka för att tvinga henne att se på mig men hon drog undan sitt huvud från min beröring men förblev lika nära mig. Hennes bröstkorg höjdes och sänktes häftigt medan hon försökte hålla tillbaka sina tårar.

”You're everything I want you to be... To be you.” jag envisades denna gången med att använda båda mina händer, försiktigt lade jag dem på varsin sida av hennes huvud, denna gången protesterade hon inte. ”I want to marry you someday, we could buy a house in Sweden, have kids, maybe a dog or a cat, or why not both?” jag skrattade bittert och snörvlade till. ”I want to be able to buy your dream car, without you complaining, I want to argue with you, fight with you, I want to kiss you goodnight every night for the rest of my life because you make me feel alive, Grace...” jag skakade förtvivlat på huvudet och pressade ihop mina läppar för att inte ett skakigt andetag skulle släppas ut, jag suckade och kollade in i de absolut vackrast ögonen jag någonsin sett. ”So don't you dare tell me your not good enough, because you're my everything.”

Det kändes som att luften tog slut i rummet, allt som behövdes bli sagt var ute och jag höll andan för vad hon skulle säga. Grace läppar särade på sig och drog in ett djupt andetag innan hon bestämde sig för att ge mig den där trotsiga blicken hon jämnt gav mig då hon inte ville lyda.

”Kiss me.”

Grace's Point Of View

Elektriciteten som byggts upp mellan oss laddades ur genom våra läppar rördes vid varandra och från det ögonblicket fanns bara Harry, hans händer och läppar var över allt. Den varma bara överkroppen pressades mot min och trots t-shirten jag bar så kunde jag känna hans brännande värme genom det tunna tyget.

Hans händer gick över min rygg och ner över min rumpa innan de stannade på baksidan av mina lår, jag låste fast mina armar runt hans hals medan mina fingrar var intrasslade i hans lockar. Snart försvann marken under mina fötter och jag låste fast mina ben runt hans midja, innan han började röra sig under mig utan att sära våra läppar. Försiktigt lade han ner mig på de skrynkliga lakanen och lät han sina läppar utforska min kropp utan att släppa taget han hade om min ena höft och min högra hand, jag kved till av närheten jag fick, hans hud som snuddade vid min. Den statiska känslan gav mig gåshud längs ryggraden om och om igen.

En högljudd duns hördes längre bort i rummet, jag skrek till och bröt från kontakten jag hade med Harry genom att rycka till så att han tappade greppet om mig och föll ner från sängen med en lika hög duns på trägolvet.

”Oh, my god. I'm sorry.” pep jag då jag kollade över kanten för att se så att Harry var okej innan jag vände mig mot andra hållet och fick se Liam hålla i en bricka med frukost, Niall och Louis höll i presenter och Zayn höll i en choklad muffins som blivit spetsad utav ett födelsedagsljus.

”What the hell are you kids doing?” Louis bröt tystnaden och besvärat drog jag ner Harrys t-shirt som jag bar lite extra så de inte skulle få fri insyn av mina trosor, Harry stönade irriterat till innan han hävde sig upp och kollade ner roat på mig. Jag hoppades inte att jag såg lika generad ut som jag kände mig men självklart kände jag hettan över mitt ansikte stiga radikalt då den lockiga killens blick förvandlades till att hungrigt stirra ner på mig, plötsligt kände jag mig väldigt liten. Han lutade sig över mig i en enkel gest och drog täcket över mina ben för att täcka överflödig hud, det var uppskattat för tillfället men jag kunde inte låta bli att undra om det bara var så att han markerade vad som var hans. Kunde han fortfarande vara sur på Niall som faktiskt var på väg att bli tillsammans med min bästa kompis?

”Did we interrupt?” frågade Niall roat, men snart var tystnaden för mycket och Zayn brast ut i ett högt och raspigt skratt, det tog inte lång tid innan alla instämde och killarna dunkade varandra på ryggen. Det var även start signalen på en utav de vackraste versionerna av födelsedagssången jag någonsin hört då de alla lade till varsin speciell stämma.

”Thank you guys.” sade jag och försökte låta så lite generad som jag bara kunde. Liam satte ner brickan på nattduksbordet innan han gav mig en hård kram, de andra gjorde likadant förutom Harry som hoppade ner i sängen bredvid mig och placerade en puss på min panna.

”So are you guys back together?” den fundersamma frågan kom från Louis som kollade mystiskt mot mig, jag visste inte riktigt vad jag skulle svara så jag kollade bara frustrerat på den långa brunetta killen som stod i badbyxor och en t-shirt vid den nedre sänggaveln. De alla såg ut att vara redo för stranden eller poolen idag, något jag inte fått göra sedan jag kom hit och såg definitivt fram emot en dag då jag inte behövde göra något alls.

”Kind of.” hörde jag bredvid mig och jag suckade ut av lättnad för att slippa besvara frågan och göra bort mig själv. Den pinsamma tystnaden föll över oss alla sex då det var uppenbart att de inte riktigt förväntat sig detta då de klev in genom sovrumsdörren.

”So...” började jag obekvämt och log mot killarna som stirrade delvis på mig. ”What have you planned for today?”

”You are going to have the best day of your life, Sonenclar.” flinade Louis och nickade mot sitt paket. ”Open it!”

Jag sträckte mig efter det prickiga paketet, osäker på om jag faktiskt ville bevittna vad som fanns där i. Harry stelnade till bredvid mig då jag rev upp pappret för att hitta en stor box med Dolce & Gabanas logga på, jag höll andan och stirrade på kartongen innan jag besvärat kollade upp på Louis.

”I can't take this.” mumlade jag lågt, besvärad över att jag antagligen skulle bli tvungen att dra upp alla anledningarna till varför jag var fel person för Harry. Oroligt kollade jag upp på killen bredvid mig som bara gav mig en ursäktande blick, något som sade mig att detta inte var hans påhitt.

”You haven't even opened it yet! You are going to look like a fox.” Louis putade ut med rumpan och viftade nonchalant med handen, flinet försvann aldrig och jag visste att han drev med mig, men jag försökte låta bli att se så allvarlig ut.

En tung suck föll från mina läppar innan jag öppnade kartongen för att se en utav de vackraste guldklänningarna jag någonsin sett, jag försökte låta bli att se lika nertyngd som jag kände mig då jag öppnade resten utav presenterna för att hitta ett par svarta högklackade skor, smycken och matchande väska.

”What do I need all this for?” frågade jag besvärat då jag satt i ett hav med presentpapper och en nu väldigt nervös Harry bredvid mig som inte kunde sluta flacka med blicken så fort jag vände mig mot honom. Jag spände ögonen i den lockiga killen som fortfarande satt med bar överkropp och ignorerade min panikslagna blick.

”To look pretty, and besides Hazza have something special planned for you guys tonight.” sade Liam glatt till slut då Harry inte ens gjorde en ansatts till att förklara, utan att kollade bara på mig och jag vände mig mot resten utav killarna som nu satt antingen i sängen eller nere på golvet, Zayn höll fram muffinsen med födelsedagsljuset som började brinna ut och log lite mot mig.

”Make a wish.”

”I can't believe you got me into a dress like this, again.” fräste jag lågt då jag kom ut från badrummet iklädd guldklänningen, jag fick hålla upp den lite då den var lite för lång men det skulle antagligen rätta till sig då jag tog på mig mördarskorna jag fått.

Jag ställde mig framför spegeln i sovrummet innan Harry kom upp bakom mig och granskade mig innan han mötte mina ögon. Mitt ansikte var lätt sminkat och mitt hår var nersläppt men Lou, killarnas stylist hade hjälpt mig att locka till håret lite så att de låt i mjuka vågor nu över mina axlar. Smyckena jag fått var ett par fina örhängen och ett berlockarmband som nu rasslade till varje gång jag rörde mig.

”I'd rather get you out of it right now, but you look absolutly incredible.” hans låga raspiga röst gjorde att jag trodde på vart enda ord han sade, ett par starka armar snirklade sig runt min midja och snart kände jag de mörka lockarna kittla min kind. Harrys läppar strök över min hals innan de mötte mitt öra. ”I love you.”

”If you love me so much, you wouldn't let me walk in those.” muttrade jag och nickade bort mot sängen där de svarta skorna fortfarande låg och väntade på mig. Ett lågt skratt ekade i rummet, något jag inte hört på väldigt länge, något som fick mig att slappna av.

”You could always take mine after we've eaten.” påpekade han retsamt och pussade mig på tinningen innan han drog sig bakåt och rättade till sin slips, han var fint klädd i smoking något som gjorde mig förvånad då jag inte riktigt ansåg det som ett bra klädval i värmen som skulle slå emot oss så fort vi skulle komma ut från den svala suiten vi befann oss i.

”So we are going to eat?” konstaterade jag, det var min första ledtråd till vad vi faktiskt klätt upp oss för men eventet förblev en stor dimma för mig då han vägrade säga någon användbar information. Jag försökte förbereda mig på det allra värsta, men det var svårt att hålla sig lugn då jag började se kristallkronor och en röd matta.

”Yes, go and get your shoes on, we're leaving in five.” sade han och flinade innan han tog upp sin mobil och gick ut i vardagsrummet där antagligen resten utav killarna låg och spelade xbox.

Frustrerat tryckte jag i mina fötter i skorna och önskade att jag kunde gå runt i flip flops precis som jag gjort tidigare under dagen då vi firat min födelsedag vid poolen. Jag hade aldrig riktigt insett att de alla fortfarande var i ungefär samma ålder som mig men betedde sig som tio-åringar så fort det kom till vatten. Något som höll oss sysselsatta hela eftermiddagen och ett antal oskyldiga kyssar hade ägt rum då ingen riktigt lade märke till varken mig eller Harry då de var upptagna med att se vem som höll andan längst.

Snabbt stoppade jag ner min mobil i väskan och kände runt halsen så att mitt kedjan till mitt silverhjärta var kvar, innan jag tog mig ut till Harry som stod och väntade med ett par killar som var väldigt fokuserade i sin Fifa match.

Niall sneglade upp innan han stirrade på mig och jag grimaserade mot honom då han fyrade av ett brett flin.

”Hey! Focus, you little shit!” fräste Louis bredvid honom innan han slog till honom och snart var Niall tillbaka i spelet igen precis som vi var osynliga, Harry sträckte ut sin ena hand för mig att ta den och drog mig mot dörren.

”See you later!” ropade han över axeln medan han eskorterade mig ut genom dörröppningen och ut i den kvava kvälls luften.

”You are getting better at it.” mumlade han roat och lade en stödjande arm runt min midja medan jag försökte fokusera på att inte trampa fel, jag var lika glad som förra gången att han var där och höll mig om det nu skulle komma ett litet hål jag skulle fastna i eller liknande. Dock kunde jag inte låta bli att vara lite irriterad, detta var en utav anledningarna till varför jag inte passade in i hans värld och ändå stod jag här nu med tolv centimeters klackar och kämpade för mitt eget liv.

”Don't be amused, I'm angry with you.” muttrade jag surt medan jag log halvhjärtat mot ett äldre par som gick förbi oss.

”Why?” frågade han stött men jag kunde inte låta bli att höra att han log, men jag vågade inte kolla upp för att bekräfta det jag hört.

”Because once again this is not me.” nästan viskade jag fram och ledde mig igenom lobbyn, ett roat skratt kom från killen som höll mig tätt intill sig precis som han var min personliga sköld. De få människorna som befann sig i lobbyn kollade upp och när jag mötte deras blickar log dem mot oss. Mina ögon drogs bort mot de stora fönster partierna ut mot gatan och stelnade till då jag såg mängden folk utanför som bara väntade på att något stort skulle hända, Harry pussade mig försiktigt på pannan innan han lutade sig ner mot mitt öra.

”I know and that's why there's other clothes in the car.”  

+30 kommentarer till nästa del!

Dagens kommentar:

 Nattklubben vi just blivit indragna i var varm och svettig, jag kände att linnet klibbades fast mot min överkropp fast jag bara varit i det stora rummet i några sekunder. Jag och killarna blev förda till VIP delen som var längst in, Liam och Louis slog sig ner bredvid den sura Harry medan jag kände Nialls närvaro bredvid mig då vi granskade de tre brunetterna börja kommunicera så gott de kunde över oljudet som dånade ut ur högtalarna. Ett flertal lätt klädda tjejer gick omkring på det avspärrade området och svajade till musiken innan de tog sig fram till killarnas bord, jag kunde inte låta bli att få en släng av svartsjuka då en slog sig ner oberört i Harrys knä.

”I don't want to be in your evil plan...” ropade Niall mot mitt öra och min fokus gick över på den nästan lika långa killen bredvid mig som vred sig nervöst.

”Come on, Niall. Right now you're the only one who actually would go through with this!”

”Who said anything about that I was in even in the first place!?” utbrast han.

”Could you buy me some shots?” frågade jag istället och log vänligt mot honom, han höjde på ögonbrynen.

”Not a chance, Harry will kill me! Do it yourself!” ropade han och såg panikslagen ut nu.

”I'm under age, duh. And besides I don't think Harry would mind.” jag nickade bort mot bordet och den blonda killen följde min blick på tjejerna som försökte förföra de andra två utan att lyckas. Jag drog lite på läpparna över att veta att Eleanor slog dem med hästlängder när det kom till utseendet. ”Just do it, you wimp!” fräste jag till slut och puttade iväg den blonda killen som frustrerat tog sig fram till en utav servitriserna och gav henne ett par dollar innan han kom tillbaka med. ”I am going to get into so much trouble.” muttrade han intill mitt öra. Vi ställde oss vid ett högt runt bord längre bort ifrån killarna och väntade på att servitrisen kom tillbaka med tre shots var, jag kollade förvånat upp på Niall.

”I need to calm my nerves.” ropade han bittert över musiken och jag grimaserade då han svepte det första lilla glaset.

Jag gjorde likadant och lät den klara vätskan rinna ner, det var nog det äckligaste jag någonsin gjort i hela mitt liv, den brännande känslan i halsen försvann aldrig och jag pressade ner de två andra glasen så snabbt jag bara kunde för att inte klökas.

Det sista glaset var inte lika hemskt och jag kände att min kropp började slappna av. Snart gick det upp för mig att jag var väldigt lättpåverkad och jag drog Niall ut på dansgolvet för att försöka dansa, jag härmade några andra tjejer som såg rätt skickliga ut på dansen de gjorde. Men snart släppte jag taget över min kropp och lät musiken vara guiden till den underliga dans som jag inte direkt brydde mig något om, det roliga var att Niall var lika usel som jag på att dansa och jag försökte hålla mig för skratt men kunde inte låta bli då han försökte göra någon underlig rörelse som antagligen inte ens klassades som dans.

Han lutade sig roat fram för att säga något intill mitt öra, han var så nära nu att nästan våra överkroppar snuddade vid varandra, trots den intima känslan så var den mer betryggande än attraherande.

”You're a really bad dancer.” skrattade han fram och tog tag i min hand och snurrade runt mig, ett roat skratt kom fram mellan hans tänder då han log brett.

”If you wanted to upset Harry, you've succeeded.” ropade Niall och jag kollade bort mot de tre killarna som beställt in öl nu, men den mina ögon landade på var den lockiga killen som satt i mitten och vakade över mig som en hök med bläcksvart mörker i sina ögon, han var inte arg, han var rasande.

”Let's see how far I can go! I'm thirsty.” ropade jag tillbaka och Niall kollade på mig och himlade med ögonen, han skakade bara på huvudet och dansade vidare, jag puttade irriterat till honom så han snubblade bakåt lite, han var nog lika påverkad som jag var. Jag höjde irriterat på ögonbrynen och gav honom en sur min innan han lämnade mig ensam på dansgolvet, jag svajade till musiken medan jag letade rätt på det blonda huvudet som klämde sig in mellan folk och kom tillbaka med två glas av en vätska som liknade skummande äppeljuice men antog genast att det var öl. Jag tog en stor klunk medan jag svajade till musiken, alkoholen började pumpa runt i mitt system och jag kände mig extremt fnittrig, min blonda killkompis tog mig under armen och drog mig ut ur massan till ett ledigt bord längre bort.

”How's it going with Emma?” flög det ur mig efter ett tag och Niall höjde på ögonbrynen av det plötsliga ämnet, jag antog att filtret mellan min hjärna och mun verkade vara ur funktion. Jag skyller på alkoholen som nu började göra sig påmind och pumpade runt i mitt blod.

”She'll cut my balls off after this, so good, thank you.” sade han högt och sarkastiskt över musiken, jag försökte hålla tillbaka skrattet som vällde upp inom mig, men jag kunde inte låta bli, Niall följde med då han insåg hur ironisk denna situationen var.

Här satt jag med mitt ex bästa vän och var nog mer full än vad jag borde vara efter så begränsat med alkohol, jag ignorerade de kolsvarta ögonen som granskade oss ett flertal meter där ifrån.

”She really likes you!” ropade jag tillbaka och jag såg att han blev generad. ”Thank you for doing this!” han skakade bara på huvudet och log mot mig.

”What are friends for!?” utbrast han i ett brett leende som fick mig att fnittra till. Utan förvarning kom en hand flygande i luften och landade på bordet mellan våra glas. Jag hoppade till utav smällen som handen orsakade, ådrorna och handen kände jag så väl igen.

”Let's go.” jag följde armen med ögonen upp till den lockiga killen som nu var högröd av ilska, hans näsborrar fladdrade av adrenalinet och jag brast i skratt. Något som gjorde Harry tveksam, men snart blev hans reaktion allt mer intensiv.

”Grace, let's go. We need to go.” fräste han argt och jag pressade roat ihop mina läppar innan jag kollade på Niall som satt på andra sidan bordet och höll andan. Han sköt fram huvudet som ett tecken på att jag skulle göra som den arga killen sade åt mig, jag hade lyckats.

”I don't want to go.” fnittrade jag fram och kollade upp på det spända ansiktet som frustrerat granskade mig.

Men utan att säga något annat tog han ett fast tag om min över arm och började dra mig efter sig genom publiken, de svettiga kropparna puttades bort av Harry som inte brydde sig om svordomarna som hördes efter oss. Han förde oss ut till en bakgård med några unkna soptunnor mellan ett par tegelväggar, det var en sådan här gränd som man sett i hundratals mördar filmer, nu saknades bara galningen med pistolen.

Jag kände att greppet om min arm gjorde ont nu då hans grepp hårdnat under färden hit ut, jag rörde mig besvärat för att komma ur greppet.

”What the hell is going on with you?” utbrast Harry argt, han släppte taget om min arm då han tröttnat på att jag försökte dra mig bort från honom, han granskade mig och väntade argt på ett svar. Jag pressade roat ihop mina läppar och ryckte oskyldigt på axlarna utan att säga ett ord, jag förstod inte själv vad som var så roligt, men alkoholen gjorde mig fnittrig.

”Is this the way to get back at me?” försökte han igen och nu kunde jag inte låta bli att släppa fram ett fnitter, det bubblade okontrollerat ut ur min mun utan förvarning.

”You can't posibily be mad at me for having fun.” sluddrade jag fram och fnissade till.

Men istället för att säga emot pressade han ihop sina läppar på ett sätt som visade att han inte endast var sur för mitt oansvariga beteende det fanns något annat också som han inte sade, men jag fattade.

”You can't be jealous on Niall.” fortsatte jag och brast i skratt. ”You're not as innocent yourself, that chic was all over you.”

Mitt filter mellan hjärnan och munnen var definitivt borta, då orden bara gled okontrollerat ut ur min mun, normalt sätt skulle jag varit rädd för den arga långa killen framför mig som andades tungt. Mina ord var droppen för Harry och hans händer tog tag i mina över armar tryckte upp mig frustrerat mot väggen till klubben. Ett lågt stön föll från mina läppar då jag kände den hårda smällen i ryggen och jag kunde känna att det skulle bli blåmärken dagen efter, men smärtan kom aldrig.

”You're driving me insane.” morrade Harry argt och frustrerat, jag grimaserade över att hans grepp hårdnade runt mina armar, pirret i magen gjorde det svårt för mig att ta honom på allvar. Jag tryckte tillbaka skrattet då jag mötte hans mörka blick, det började rycka i mina mungipor då den pinsamma tystnaden lagt sig över oss och ett nytt skrattanfall började. Det gick inte att undvika att det även ryckte lite i Harrys mungipor nu, men han var fortfarande arg, riktigt arg. Jag förde mina händer över munnen för att dämpa mitt skratt.

”I'm, so-o-rry.” skrattade jag fram, en tung suck föll från Harrys läppar innan han trött släppte mina armar. Jag skrek till då jag kände hans armar runt min midja och han slängde mig över sin axel hur enkelt som helst. Nu skrattade jag inte längre utan jag var arg, han behandlade mig som ett barn.

”Put me down!” utbrast jag och bankade argt på hans rygg i ett försök till att få honom att släppa ner mig. ”I'm not a child!” min röst var svag och frustrerad, jag kände att all min energi började ta slut och jag var nere för räkning, det var bara en tidsfråga innan jag skulle falla ihop.

”Then stop acting like one.” morrade han lågt medan han började gå ner för gränden och ut på en bakgata, jag fick aldrig chansen att se vart vi var då jag kände att hela min kropp blev tyngre och snart föll jag ner i en djup sömn.

En dunkande känsla gjorde sig påmind i mitt huvudet, smärtan kom ilande i bakhuvudet och försiktigt höjde jag min hand för att täcka mina ögon då smärtan tog sig fram till mitt ansikte, trött stönade jag till av smärtan som spred sig.

Försiktigt kikade jag genom mina spretande fingrar för att upptäcka att jag låg i ett mörkt och tyst rum, jag grimaserade då jag höjde huvudet för att se bättre, jag låg i Harrys säng.

Förtvivlat försökte jag komma ihåg hur jag hamnat här, minnet var suddigt och jag var inte speciellt säker på om jag minns rätt.

Trött lade jag mig ner igen och fokuserade upp i taket medan jag försökte ignorerade den gnagande smärtan i mitt huvud.

”Grace?” den låga rösten hördes från dörröppningen och jag kollade snett ner för att se en lång gestalt i dörröppningen, det var då allt kom tillbaka till mig. Hur jag dragit in Niall i min plan, hur jag hade druckit de äckligaste i hela mitt liv, hur arg Harry hade blivit... Hur dum jag var som faktiskt trodde detta skulle göra mig nytta, att göra honom arg, att testa gränserna. Min plan hade misslyckats, jag hade inte fått tillbaka Harry som jag ville, jag hade bara gjort honom rasande. Till en viss del hade det varit mitt mål, men jag hade hoppats på att han skulle släppa ut sanningen, att han skulle säga vad det jag egentligen hörde då jag trodde det var en kyss. Men istället hade han bara förblivit tyst.

”Yes.” viskade jag knappt hörbart fram med en svag röst. Han kom långsamt närmare och satte sig ner på sängkanten under tystnad, stämningen blev lite mer ansträngd än vad den borde vara.

”Close your eyes.” beordrade han till slut, jag gjorde som han sade, jag kände att hans vikt skiftade på madrassen och snart blev det ljust i rummet.

När jag kisade mötte jag ett par plågade gröna vackra ögon i ljuset av sänglampan. Harry höll fram en huvudvärkstablett och ett glas vatten till mig, försiktigt satte jag mig upp för att ta emot objekten som antagligen skulle lätta min huvudvärk.

Jag svalde ner tabletten innan jag försiktigt satte jag glaset på nattduksbordet innan jag skyldigt kollade upp under mina ögonfransar på killen i endast boxers som satt bredvid mig, det enda som skiljer oss åt är duntäcket.

”I'm sorry.” sade jag lågt, oförmögen till att möta hans blick, jag kollade ner på mig själv och såg att jag hade på mig en utav Harrys t-shirts utan att riktigt förstå hur jag fått på mig t-shirten.

”Don't worry about it.” mumlade han med en raspig ton, Harry sträckte ut en hand och försiktigt drog bort några ljusa slingor som fastnat på mina fuktiga läppar, en tumme strök försiktigt över min fylliga underläpp. Ett skakigt andetag släpptes fram från mina särade läppar och jag slöt ögonen av den lilla kroppskontakten jag fick.

”How did I get in... to your t-shirt?” andades jag fram, när jag öppnade mina ögon igen drog han sig bakåt och granskade mitt ansikte intensivt.

”I've seen a woman's body before.” påpekade han besvärat och sträckte på sig lite, jag spände frustrerat min käke över hur lugn han verkade vara över detta faktum. Jag var väl medveten om hans erfarenhet med andra äldre kvinnor, det förvånade mig dock hur jag reagerade på denna informationen. Jag försökte släppa min irritation genom att kolla ner på mina händer som låg löst och ledigt i mitt knä.

”When are you going to start yell at me?” muttrade jag lågt och jag började fibbla med det tjocka mjuka täcket som täckte min nedre del, jag vågade inte höja det och kolla för jag var rätt säker på att han dragit av mina shorts också.

”I won't yell. You've made your point very clear.” sade han och suckade. ”Let's talk later, it's in the middle of the night. Go to sleep.” han höjde lite på täcket för att jag skulle kravla ner under igen i den stora sängen. Harrys röst lät trött medan han väntade på att jag skulle lägga mig till rätta.

Utmattat lade jag mitt ömmande huvud på kudden igen och kollade på då Harrys stora hand sträckte sig efter lampan och rummet blev mörkt igen.

Utan att säga något mer började han gå mot dörren, dova ljud av hans fötter hördes mot den mjuka mattan. Fundersamt bevakade jag hans rörelser då jag nyfiket undrade över vart han skulle någonstans.

”Where are you sleeping?” frågade jag snabbt utan att tänka och bröt tystnaden, han stannade upp och kollade över axeln, det var uppenbart att han tvekade medan han tänkte över sitt svar noga. Jag väntade tålmodigt på ett svar medan jag lade mig på sidan.

”I'm sleeping in Liams bed.” informerade han innan han vände sig om och öppnade dörren, jag försökte bestämma om vad jag ville göra men min hjärna var som en enda gelé klump och skulle inte fungera även om jag ville komma fram till ett relevant beslut för tillfället.

”Harry?” sade jag snabbt innan han fick chansen att stänga dörren, han vände sig mot mig och väntade på ett svar.

”Yes, Grace?” han lät trött, sårad. Jag grimaserade över hans plågade röst och önskade att jag kunde säga detta på ett mindre desperat sätt.

”Please, stay.” min röst lät ynklig, ett pirr gick igenom min kropp som nu började bli rastlös under täcket medan jag väntade på att killen i dörröppningen skulle reagera.

”Please.” försökte jag igen, min röst lät desperat, mer desperat än vad jag ville erkänna att jag var. Men det hjälpte, för Harry tog sig snart in i rummet igen och stängde dörren försiktigt bakom sig, innan han rörde sig fram mot sängen.

Utan att säga något mer sjönk han ner under täcket bredvid mig och lade sig på rygg på ett säkert avstånd från mig så att vi inte skulle nudda vid varandra, jag bet mig sorgset i läppen. Jag var glad över att det var så mörkt i rummet för tillfället, min besvikelse var uppenbar.

Frustrerat vände jag mig mot honom och lade mitt huvud på hans bröst utan att tänka mig för, kroppen under mig stelnade genast till då jag kröp upp mot hans varma kropp.

”Hold me.” viskade jag nästan ohörbart, men han bekräftade att han hört då han tveksamt drog sina starka och muskulösa armar runt min kropp, de drog mig hårt intill den starka kroppen, den säkra känslan spred sig över min kropp och jag slappnade av.

Min hjärna gick på övervarv och när jag slöt mina ögon kände jag att mina tankar flög igenom huvudet, jag skulle inte kunna somna på ett tag trots att mina ögon knappt orkade hålla sig öppna mycket längre.

Harrys andetag blev allt mer jämna ju längre tiden gick och jag slöt mina ögon åter igen och fokuserade på hans hjärtslag som hördes mot mitt öra, han måste somnat. Hjärtslagen passade perfekt in med mina, de är synkroniserade med varandra på något underligt sätt.

Jag suckade tyst ut medan jag gosade in mig mot Harrys varma nästintill nakna kropp, det var här jag hörde hemma.

”I'll always be yours.” viskade jag fram.

+30 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 Harry bet hårt i sin underläpp och han såg uppenbart berörd ut utav stunden, vi hade stått såhär i snart tio minuter, utan att säga något. Vi båda var nog rädda för att säga att det verkligen var slut på riktigt, i alla fall jag var det, jag ville att han skulle protestera och skrika ett nej, men han var minst lika tyst som jag.

Jag stod kvar på samma plats och väntade på att han skulle reagera, men när jag började bli otålig funderade jag mer på att det kanske var mitt jobb att säga något, då det faktiskt var jag som lagt fram de hårda orden.

Men precis när han särade sina läppar och tog sats för att besvara mitt påstående om att det kanske inte fungerade trots allt då en dov knackning hördes på dörren, jag ryckte till utav ljudet som bröt tystnaden.

”Hey, guys. It's time for an apperance in the city in thirty minutes.” ropade en mörk röst på andra sidan dörren, samma röst från mannen som tidigare stått och vaktat dörren i skuggan. Men Harry rörde sig inte, han stod fortfarande lutad mot soffan och kollade olyckligt ner i golvet, det såg nästan ut som att han ville börja gråta men försökte häva lusten. Det gjorde mig faktiskt otroligt nyfiken hur långt han var tvungen att pressas innan han bröt ihop, han verkade alltid vara den som höll allt samman och inte föll i bita i pressade situationer. Denna gången såg det ut som han skulle falla i sär vilken sekund som helst, vilket gjorde mig nervös och osäker, utan hans självsäkerhet och snabbtänkthet, hatade jag att erkänna att jag faktiskt var en aning vilse.

”Go, we can finish this conversation later.” mumlade jag lågt och korsade mina armar innan jag drog bort en bortglömd tår som rann ner för min kind, jag snörvlade till för att ta mig tillsammans.

”You're going too... The apperance is for us, as a couple to make the Haylor rumours go away.” muttrade Harry lågt och jag skrattade bittert till.

”Well, don't you think that's a bad idea, we just broke up?” frågade jag, men det enda han gjorde var att rycka på axlarna, jag däremot ryckte till utav min ärlighet, jag var den första utav oss som yttrat orden ”gjort slut”, något som kändes främmande.

”Did we?” var allt han sade, hans röst lät frånvarande precis som han seglat iväg till en annan värld. Harry tog sig fram till en utav klädhögarna som låg på ett långt matsalsbord, han drog snabbt på sig en rutig skjorta innan han drog av sig sina badbrallor, impulsivt vände jag mig mot fönstret då jag insåg att han inte hade något under.

”Excuse yourself.” snäste jag argt, jag lade en hand för pannan och försökte komma på ett sätt att fly här ifrån. Men jag fick aldrig något svar utan istället hörde jag en dörr öppnas, jag vände mig om för att se Harry i en hatt, solglasögon, ett par svarta tighta jeans och den rutiga skjortan. Han flinade mot mig, jag kollade ner på mig själv i mina kläder som jag snart haft på mig i tjugofyra timmar, jag var svettig och äcklig, i jämförelse med Harry som såg sval och bekväm ut.

”I'm still getting under your skin, aren't I?” han fyrade av ett brett leende så att de där irriterat söta smilgroparna poppade fram i hans kinder, utan att tänka på det rynkade jag på näsan och ett lätt men ändå mörkt skratt hördes. ”Good, go and get changed, I'll wait outside.” Var allt han sade, frustrerat svor jag mentalt över att jag gjorde det så enkelt för honom att läsa av mina tankar.

”But...” började jag men det var för sent, han var redan utanför dörren och rummet blev tyst. ”Fuck” svor jag lågt.

Harry's Point Of View

Jag vägrade acceptera att diskussionen slutade så dåligt som Grace påpekade att den gjorde, jag vägrade ge upp. Mentalt hade jag bestämt mig för att låta henne lugna ner sig innan hennes födelsedag då jag redan bestämt vad som skulle ske, mina tankar for iväg till den fina presenten jag hade i min väska, mamma hade gett den till mig då hon var här förra veckan med Gemma.

”Give it to her, she means everything to you, then you should give this to her.” hade mamma sagt och gett mig asken.

”I can't take this, she wouldn't let me give it to her if she knew where it came from.” muttade jag surt då jag kände Grace lika väl som baksidan av min egna hand, hon skulle aldrig gå med på att bära detta.

”At least take it and think about it, will you, dumb ass?” muttrade Gemma och höjde ögonbrynen mot mig. ”Girls like these kind of things, even if she says otherwise.”

”And take her back home to, Holmes Chapel, I want to meet her.” beordrade mamma och hon bredd mot mig, jag blev genast generad och kollade ner i den mörka mattan. Det var endast mamma som kunde släppa en sådan kommentar utan att skämmas, jag hade varit glad att Grace inte varit där och upplevt denna situationen med mig.

Detta bråket däremot hade startats på grund utav ett dumt rykte och av något som Grace tror hon hört, historien där emot var helt annorlunda, jag kommer ihåg konversationen med Taylor då hon försökte förföra mig men några riktigt lama repliker som att jag inte fick det jag ville med Grace. Det som roade mig var att hon kunde inte ha mer fel, visst jag saknade den där kroppsliga kontakten jag egentligen ville ha med henne, men det var inget jag tänkte på så länge hon låg intill mig eller när hon kysste mig. Hela rummet stannade upp för några sekunder och det var bara hon och jag som var där just i den stunden då vi rörde vid varandra, det var något jag aldrig haft med någon och jag var redo att vänta hur länge som helst.

Taylors och min diskussion om hur fel hon hade var en enda dimma, jag kommer ihåg Niall då han kom in på killarnas toalett där Taylor hade smugit in några sekunder tidigare medan jag tvättat händerna och försökt skriva några ord till Grace. Jag hade lagt ner telefonen i fickan utan att låsa den då jag tänkt skriva klart så fort Taylor hade insett att jag inte var intresserad, men hon verkade inte fatta pikarna som jag gett henne.

”Well, hello there...” Nialls röst hade varit ett enda sludder och Taylor hade gett honom en örfil då han försökt lägga hans trötta huvud på hennes bröst som varit i perfekt höjd för honom, det roade mig att se den korta kille försöka göra sig bekväm på de små brösten som Taylor bar på sin smala kropp. Nu när jag tänker efter såg det nästan ohälsosamt ut att vara så smal, men Niall verkade i alla fall trivas i några sekunder innan hans kind hettade till utav slaget.

Jag höll tillbaka en ny skrattattack där jag satt i den svala bilen med Grace några centimeter ifrån mig, hon såg nervös ut där hon satt och lekte med silverkedjan till hennes halsband, de nervösa fingrarna gick inte att undvika.

Grace trodde mig inte... Det var det som gjorde så extremt ont, att veta att hon inte litade på mig efter jag sagt hur mycket jag älskar henne, att jag väntar på henne. Och väntar är något jag fortfarande gör även om hon tror att vi gjort slut, jag däremot vägrade tro det.

”Damn...” mumlade Grace och släppte ut ett skakigt andetag, jag vaknade upp ur mitt dagdrömmande och förstod snart vad hon pratade om, fansen hade hittat hit innan vi fått chansen att ta oss in, något inte management sagt något till mig om. ”Harry, I-I can't...” stammade Grace skräckslaget bredvid mig och jag kollade över på den blonda tjejen bredvid mig som såg vettskrämd ut. Behovet av att pussa bort rädslan och säga åt henne att det inte gör något, vi kan åka någon annan stans eller att jag kunde hålla om henne genom allt, var starkare än någonsin. Jag ville beskydda henne, ingen skulle få röra henne, men hon gjorde det svårt för mig att göra det då hon ansåg att vi gjort slut.

”Don't worry, I could help you out if you let me?” frågade jag tveksamt, men jag fick aldrig något svar, jag såg att hennes bröstkorg höjdes och sänktes snabbt och ytligt. ”Just take a deep breath, I'll be here.” sade jag bestämt innan jag öppnade dörren, jag tog Grace hand i ett fast grepp som jag absolut inte tänkte släppa och drog henne ut bakom mig in i folkhavet. Skriken var öronbedövande och gjorde det svårt för mig att koncentrera mig på att föra Grace i säkerhet då folkmassan blev allt mer påträngande.

”Harry...” sade hon kvävt då hon krampaktigt höll i min arm, hennes naglar borrades in i min hud och jag grimaserade en aning men lät bli att kommentera. Jag drog fram henne så hon hamnade framför mig mot min bröstkorg, jag blev hennes skyddsmur.

Det öronbedövande skriket från tjejer som slängde fram papperslappar och kameror var något jag fått lära mig att inte ta så speciellt hårt, jag gillade uppmärksamheten. Men denna gången kände jag att även jag fick för mycket uppmärksamhet. Mitt i allt hörde jag ett metalliskt ljud skära genom all uppståndelse och jag kollade mig omkring för att se vad det var medan jag gick så fort jag kunde igenom folkmassan, vilket inte gick så snabbt som jag önskat.

”H-Harry.” nu lät Grace panikslagen och stelnade till framför mig, jag stannade upp och kollade ner på tjejen framför mig som kollade upp på mig med smala pupiller. ”M-my necklace.” stammade hon med en sprucken röst, skräcken i hennes ögon sade att hon inte klarade av detta mycket längre, hon var nära på att bryta ihop. Jag kollade över min axel för att se något glittra i solen, innan jag kollade ner på henne igen. Min hand sträcktes ut till den närmsta säkerhetsvakten och bad honom ta med den panikslagna tjejen som krampaktigt höll sig fast vid mig medan hon hyperventilerade. Jag där emot, satte av mot tjejen med ett flin på hennes läppar där hon glatt höll i det som betydde allra mest för Grace, hennes halsband.

”Hey. Please, give me the necklace back!” ropade jag över oljudet och över barriären av stora breda män som försökte skydda mig ifrån de skrikande tjejerna och killarna med stora kameror och mobiltelefoner som konstant blixtrade till. Men hon ignorerade bara mitt försök till att var vänlig mot henne. ”Hey, you!” denna gången var min röst bestämd och om inte det så arg, hon reagerade inte på sättet jag hoppats på utan hon blev ivrig över att det faktiskt var henne jag pratade med.

”What's going on, Harry?” jag kollade över axeln för att känna att Paul drog mig bakåt in mot mitten av den lilla gången de skapat.

”Don't just stand there,” snäste jag argt och nickade mot halsbandet. ”It's Grace's.”

”Go inside, I'll get it.” sade han innan han suckade och puttade mig bort mot ingången, jag tog mig snabbt in i lobbyn till restaurangen där det var tanken vi skulle äta middag. Det hemska ljudet av tjutande tjejer dämpades utav glasdörrarna som gled igen bakom mig och det kändes nästan som att jag blivit tillfälligt döv. Jag hörde dova röster som kom runt hörnet till den nästintill tomma välkomstsalen förutom en man som satt bakom en liten reception och väntade på att någon skulle behöva honom, han bevakade situationen utanför de stora fönsterna med en bitter min.

Mina fötter tog mig runt hörnet för att längre bort se Grace i total panikattack försöka kontrollera tårarna och sina andetag samtidigt, medan säkerhetsvakten, Henry tillsammans med en servitris försöka lugna ner henne.

”Could you give her some water please?” frågade Henry och servitrisen nickade snabbt innan hon började gå mot mig, hon log artigt innan hon försvann in i restaurangens dovt upplysta rum. Henry försökte lugna ner Grace genom att prata med en lugn ton till tjejen som satt i en skinnsoffa som stod mot väggen med en stor tavla på.

”Grace, just take a deep breath, alright?” Det var uppenbart att hon inte lyssnade på honom då hon släppte fram en skakig hulkning.

”Here you go.” hörde jag över axeln och jag kollade över axeln för att se Paul hålla i silverhjärtat, jag tog tacksamt emot det innan jag tog mig fram till soffan, jag satte mig ner bredvid tjejen som hade slagit sina armar runt sig och såg ut att ha hamnat i chock. Jag tog enkelt av mig mitt egna halsband som hade en liknande kedja med ett pappersflygplan på, jag trädde i hjärtat tillsammans med flygplanet, innan jag försiktigt hängde kedjan runt Grace hals. Försiktigt stoppade jag halsbandet innanför hennes vita t-shirt innan jag drog henne tätt intill mig och lät henne falla sönder i mina armar.

Grace's Point Of View

Harrys doft fyllde mina sinnen, en utav hans stora händer strök min rygg medan han viskade fram vår låt i mitt öra för att lugna ner mig. Han lyckades snart men jag lät bli att dra mig undan, jag gillade att vara i hans armar, jag kände mig säker där.

”I want to go home...” mumlade jag fram mot Harrys hårda bröst.

”Please, stay. The lads have something planned for you at your birthday. We would be really dissapointed if you left.” hans raspiga röst lät plågad, men det var uppenbart att han inte brydde sig alls om min födelsedag, det var något annat han hade i tankarna. Jag drog mig ofrivilligt bakåt, ur hans grepp och torkade upp de sista tårarna och suckade tungt. ”I didn't cheat on you, I would never ever want to see you get hurt because of me, it kills me to see you crying because of me. I'm sorry I got you into this.”

Jag släppte fram ett litet leende och kollade upp mot killen bredvid mig med mina rödsprängda ögon, han log olyckligt mot mig innan han försiktigt sträckte ut sin hand för att placera en vilsen ljus slinga bakom mitt öra.

”It's alright,” ett litet ansträngt skratt föll från mina särade läppar. ”You're a nice guy, Harry. I just don't think we belong together.” hans ögon granskade mitt ansikte innan han nickade, ovillig att acceptera faktumet att vi gjort slut men lät mig gå åt det hållet han inte ville.

”Friends?” frågade han lågt, jag log mot honom, det var omöjligt att vi skulle kunna gå vidare genom att låtsas som vi aldrig känt varandra, jag ville han skulle vara där då jag skulle ha mitt race och jag antog att han ville ha mig här också. Jag älskade honom så otroligt mycket fortfarande och just nu visste jag inte hur jag skulle kunna gå vidare från detta.

”Yeah...” sade jag kvävt, det var allt jag fick fram.

”Do you guys want to come with us and have some fun? ” vi blev bemötta utav en exalterad Niall som definitivt var redo för en kväll ute i varma Miami, han hade ett par ljusa shorts på sig tillsammans med en vit tröja och en keps på huvudet. Jag log lite mot den uppspelta killen och funderade över saken, men Harry kom före mig.

”I think, we'll just stay in tonight, it's been a long day.” avböjde han Nialls erbjudande vänligt innan han slängde sig i soffan utan att säga något mer.

Jag hade aldrig varit den som gillade utekvällar, att dricka och dansa på nattklubbar, så normalt sätt skulle jag hålla med Harry, men jag har spenderat hela min dag inomhus och har inte fått uppleva något av Miamis fina stränder eller uteliv. Nialls ögon var fortfarande vid mig och log uppmuntrande medan jag försökte bestämma mig för att gå på magkänsla, vara lite spontan för en gångsskull.

”I want to go.” sade jag utan att tänka mig för, jag kände genast Harrys blick på mig men jag ignorerade honom som numera var mitt ex.

”You're not serious, you're not that type.” spottade han ironiskt fram och jag gav honom ett par höjda ögonbryn och ryckte på mina axlar.

”People change around here on a daily basis apparently, so why not?” sade jag oskyldigt men jag hoppades på att han förstod att piken var riktad mot honom. Han var den som förändrat sig själv till hemmakvälls killen med tjugosju katter och räddar nyckelpigor som en hobby, inte för att jag gillade hans nya ”mjuka jag”, men jag kunde inte låta bli att bli irriterad över hans sätt att behandla mig. Vi har varit ex-flickvän och ex-pojkvän nu hela dagen men han beter sig fortfarande som att ingen fick röra mig förutom honom, min frustration höll på att koka över och kände att det var dags att driva honom tillvansinne ytterligare för att han skulle förstå.

Enkelt bytte jag om till ett svart linne, satte upp mitt hår i en hästsvans, tog på mig ett par svarta converse och kom ut till Niall som stod och väntade på mig medan Harry satt surt kvar i soffan och kollade på teve.

”Ready.” meddelade jag den blonda killen som sträckte ut en vänlig hand och jag tog den innan han ledde mig mot dörren.
”I'll come with.” muttrade Harry surt och stängde av teven innan han puttade sig förbi oss ut genom dörren som ett femårigt barn, irriterat rynkade jag på näsan, jag sneglade mot Niall som bara kliade sig i pannan och suckade.

”He's not himself. It's really taking it's torn on him to know that you're not believeing in him.” mumlade han medan han ledde mig ner för den minimalt upplysta gången, Harry var redan tjugo meter framför oss, hans långa ben gjorde avståndet mycket större än vad det borde göra.

”I do believe in him.” erkände jag. ”I just don't trust him.”

”I think I know what you heard on the phone and it wasn't a kiss, because I was there.” fortsatte han med samma lågmälda ton. ”Taylor gave me a slap right over my face, I was drunk and I'm a bit childish when I drik too much...” erkände han generat och jag skrattade roat till.

”So you mean, that kissing sound was a slap?”

”Yes.”

Jag skrattade roat till och skakade på huvudet, jag lät mina tankar vandra iväg till den lockiga killen som stod irriterat och väntade på oss längre fram vid dörren.

Under hela tiden har jag haft känslan av att det fanns något jag inte visste, lättnaden över att veta att någon hade varit där och bekräftat att det inte var en kyss som ägt rum flödade inom mig. Men jag var fortfarande irriterad över att Harry inte berättat detta, det störde mig att han var så villig att låta mig gå. Det dök upp en idé i mitt huvud för att ge tillbaka, jag var inte ledsen eller arg längre, jag var revanschsugen. Snabbt stannade jag upp och vände mig mot den blonda killen som såg förvånat på mig.

”Let's pretend I don't know anything about this tonight, I want to know how far he'll let me go before he's going mad for real.”

+30 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 Emma och Felicias reaktioner var ungefär liknande Alice, dock såg det mycket barnsligare ut när två mer eller mindre vuxna tjejer skrek för fulla halsar av något som jag fortfarande inte riktigt tycktes fatta. Däremot började jag bli van vid känslan att vara lite långt efter när det kom till det senaste kändissnacket.

Det verkade som att våran diskussion var över och nu var vi vänner igen, alla tre, det kändes konstigt på något sätt, annorlunda, precis som om det var meningen. Att vår vänskap var på väg mot ett utgångsdatum, frustrerat skakade jag bort mina tankar och tryckte på ringklockan till lägenheten Eleanor skickat adressen till. Men av att döma på utsidan skulle lägenheten säkerligen vara lika stort som ett hus, jag väntade tålmodigt på att någon skulle öppna dörren men det enda jag hörde var någon som skrek att det var öppet på andra sidan.

Jag testade handtaget och den stora ljusa dörren gled enkelt upp, framför mig bredde sig en gigantisk hall ut sig och såg välkomnande ut med levande ljus på hallbordet. Väggarna vita och lös upp rummet trots det mörka trägolvet, det var högt i tak och de antika detaljerna skapade en väldigt hemtrevlig tillvaro. Till höger fanns en stor spegel med guldram som hängde ovanför en fin modern byrå, de små lamporna i taket skapade ett dovt och härligt ljus över hallen.

Dörren slog igen bakom mig och jag tog några steg längre in i hallen med min väska fortfarande över axeln, mina mörkblå vans gjorde dova ljud mot golvet medan jag kollade in i det första rummet för att se en stor bioduk och ett flertal skinnfåtöljer som stod på rader förutom längst fram där det såg ut som en madrass fylld med kuddar, det var nästan som ett litet moln. Rummet var uppenbarligen en hemmabio, något som Harrys hus saknade nu när jag tänkte efter, men jag hade inget emot det mysiga vardagsrummet. Jag vände blicken mot andra hållet för att möta ett fullt kök med ett flertal tjejer granskade mig, ett leende dök upp över Eleanors ansikte när hon fick syn på mig.

”Finally! You're the last one.”

”Sorry, I'm late, I've been driving the entire day.” sade jag ursäktande. Trots bristen på samtal och den konstanta tystnaden i garaget så fort jag kom in, hade jag överseende med det och ignorerade den negativa energin medan jag tränade. Men det var absolut inte anledningen till att jag blev sen, när jag var på väg ifrån garaget överraskades jag utav en tjej som såg ytterst bekant ut, hennes långa mörka hår, de där isande blå ögonen kände jag igen från någonstans. Hennes extremt tjejiga klädsel gjorde det svårt för mig att se henne i denna miljön, precis lika svårt som jag hade för att Emma gick omkring i högklackat och klänning i garaget.

”I want to race you.” hon pekade argt mot mig och jag höjde ögonbrynen, jag blev förvånad över vad hon sade men jag försökte låta bli att se osäker ut. Jag hade precis tagit mig ut i den mulna eftermiddagen i all hast och lättnaden utav att slippa den obekväma tystnaden försvann med osäkerhet då hennes kalla blå ögon granskade mig roat, nästan elakt.

”Excuse me?” stammade jag förvirrat fram.

”Didn't you hear me? You and me, a second time, just a fair game, princess.” hon hade lett kaxigt mot mig och jag kollade mig omkring och väntade på att någon skulle hoppa fram och skrika 'lurad'! Men inget hände, jag försökte ta mig samman och veta vad jag skulle säga innan jag öppnade munnen.

”Do I know you?” jag kisade lite för att se tydligare på den långa tjejen som var några centimeter längre än mig, hennes långa ben gjorde att hon såg hundra meter längre än vad hon egentligen var.

”Did you really hit your head that hard?” hon skrattade roat till och jag lät min hand automatiskt åka upp till baksidan av mitt högra öra där ärret slutade efter krocken, en blixt av ett bortglömt minne vandrade långt bak i mitt huvud. Jag kom fortfarande inte ihåg något om den kvällen, jag granskade tjejen framför mig som var i ungefär samma ålder. Hon hade varit där, hon hade varit en utav motståndarna... Hon. ”I can see that you remember now. So what do you say, princess?”

”You could have killed me.” hade jag morrat lågt mellan sammanpressade tänder. Hon hade suttit i bilen som prejat mig av vägen och rakt in i tegelväggen, hon var orsaken till att jag hade hamnat på sjukhuset.

”I'm sorry didn't...”

”Grace!” utbrast Emma efter ett tag, jag ryckte till och kollade upp på henne som log osäkert mot mig, det var uppenbart att jag hade glidit iväg in i mina tankar och stått och stirrat på tjejerna i Eleanors kök, minnet försvann långt bak i glömskan. Emma, Felicia och Alice stod och kollade fundersamt på mig ett bra tag innan jag vände mig mot resten utav de främmande tjejerna i rummet som var mer än nyfikna på mig, deras ögon lämnade inte mitt ansikte.

”Oh, hi everyone.” sade jag och skrattade nervöst till för att lätta lite på stämningen.

”Grace this is, Hannah and Caroline, they are my classmates. Perrie is in the US with the boys so she couldn't come.” babblade Eleanor obekymrat på.

”Grace, you're phone is ringing for the second time now, are you alright?” Emma tog ett steg ut i hallen och granskade mig, jag kollade ner på mobilen i min hand och försökte återfå greppet om verkligheten. Jag skakade på huvudet för att vakna till ordentligt innan jag kollade upp på min kompis som granskade mig med en mystisk min, precis som om det skulle hjälpa henne att kolla rakt igenom mig och avslöja min djupaste hemlighet.

”Yeah, everything is fine.” försäkrade jag henne innan jag tog upp telefonen mot örat utan att kolla på skärmen vem det egentligen var som ringde. Jag ignorerade deras fundersamma blickarna som granskade mig då jag lät min väska falla till golvet innan jag tog mig in i biorummet för att prata ostört. Låga röster började intensivt prata i köket igen och jag hade en känsla av att jag var huvudkaraktären i deras hetsiga diskussion.

”Eh...Hello?” sade jag fortfarande lite frånvarande över min tillbakablick.

”You alright, love?” den raspiga rösten gjorde mitt huvud klarnade och alla förvirrade och vilsna tankar skingrades då ett lätt och mörkt skratt hördes på andra sidan.

”Yeah, I'm fine, how are you?” jag försökte så snabbt som möjligt ändra så att fokusen lades på Harry istället.

”I'm good, nervous, but good. Will you be watching?” det lät på hans röst att han var nervös.

”Yeah, I'll be watching, and you should not be nervous. You're going to be amazing as always.”

Jag satte mig ner i en utav de svarta fåtöljerna och granskade den stora vita duken framför mig medan jag väntade på en reaktion.

”I love you.” Harrys raspiga röst gjorde hela min kropp varm, hans ord lät privata, precis som endast jag kunde höra dem i hela världen.

”Love you too. And I'm proud of you.” ett lågt skratt hördes på andra sidan.

”Thank you, and I was thinking, when you get here, we could celebrate your birthday.”

”How do you know when my birth.... Alice.” jag svarade på min egna fråga med en suck, veckorna innan Harry åkt iväg så hade Harry och Alice utvecklat en slags skruvad syskon relation som innehöll brottningsmatcher, djupa diskussioner och ibland hände det att inte ens jag fick höra dem.

”Well, you should have told me but I'm glad at least Alice did, what kind of a boyfriend would I be if I forgot my own girlfriend's birthday!?”
”An understanding one?” föreslog jag, min röst var i djup sarkasm. ”I didn't tell you because I don't want anything, I'm happy with everything I've got, so please don't give me anything, I'm happy that I just can hang out with you on my birthday.”

”We'll see about that, I've got to go, but I'll call you tomorrow for an update. Have fun with the girls, no boys allowed.” det sista var ett skämt och jag skrattade till.

”Have fun, and no girls allowed.” kontrade jag.

”I would never ever, love.” hans vänliga röst gjorde att en dum idé dök upp i mitt huvud och jag grimaserade, men fick aldrig chansen att hindra det innan jag hörde orden flyga ur min mun.

”I'm going to race again...” det trillade ur mig som rinnande vatten och jag pressade snabbt ihop mina läppar för att säga något mer dumt, jag slog argt till mig själv i huvudet medan jag väntade på hans svar.

”Okay? Why?” han lät vaksam och fundersam över vad han borde säga. ”You're not street racing, are you?” En beskyddande ton var uppenbar i hans röst, jag tänkte tillbaka på alla gånger vi har haft diskussionen om hans beskyddande sida som mer eller mindre drev mig till vansinne, men denna gången var jag lättad av att höra att den sidan av honom inte var borta.

”No, not street... There was this girl that wants a rematch on the track and I accepted.” Jag försökte hålla ute så mycket detaljer jag bara kunde medan jag försökte komma på ett sätt att byta ämne.

”What girl? Have I met her before? Does Emma och Felicia know her?” frågorna hängde inte ihop med varandra och jag ångrade tillfället jag berättat det för honom, han skulle omöjligt kunna koncentrera sig nu på showen han hade framför sig.

”No, you haven't. And no, they haven't. She came up to me and wanted a rematch. It's not a big deal, and I picked a date so you'll be home to see it...” min röst tonades ut efter hand då jag inte fick någon respons. ”If you want to of course!” utbrast jag efter ett tag då det blivit allt för tyst på andra sidan. Jag kände att en oro föll över mig då jag väntade spänt på hans svar som dröjde ytterligare tills nervositeten hade tagit över mig helt och dränkt ner mig i ett olyckligt stadium där jag kände att känslorna höll på att svämma över.

”Of course I'll be there, even if I wasn't going to be home I would feel a lot better if I were there. Is that why you've been so jumpy the last couple of days? That you'd think that I don't approve?” han lät uppenbart sårad och jag kände att jag fick bita mig själv i kinden för att inte släppa fram ett litet skakigt andetag. Jag har haft en dålig känsla över att något var fel de senaste veckorna, men att hålla rädslan inne började svämma över, mitt känslosamma stadium som jag var i just nu tog det bästa av mig. Känslan har orsakat sömnproblem, svårigheter att äta och på de vakna timmarna oroade jag mig för allt skulle gå fel, det som skrämde mig var att jag inte var riktigt säker på vad jag borde se upp för. Men sen tanken om att det kanske berodde på saknaden av Harry hade slagit mig flera gånger tidigare, jag kanske bara skulle behöva se honom, röra vid honom för att lugna ner mig själv.

”No... I-I got this feeling.” sade jag med ansträngd röst, jag slöt mina ögon och lutade mig tillbaka i stolen, jag tog ett djupt andetag innan jag fortsatte, då jag var helt säker på att jag kunde förlita mig på min röst. ”There have been this bad feeling inside of me that something is about to...” jag blev avbruten av någon på andra sidan och en suck från Harry som verkade ta sin tid att bestämma sig.

”Grace, I'm so sorry, I really need to go. I won't let anything bad get to you, ever.” han lät plötsligt stressad och jag skrattade bitter till, jag drog bort en tår som hade letat sig fram medan jag försökte trycka bak den dåliga känslan jag hade.

”Promise?” frågade jag, min röst lät nästan ynklig och maktlös.

”I promise, and I love you and I can't wait to see you next week, but I have to go now. I'll talk to you tomorrow.”

”Okay, bye.” sade jag innan jag lade på och öppnade ögonen igen. Jag kände mig som mig själv igen för ett tag, jag reste mig från fåtöljen och vände mig om för att gå ut till köket igen då jag stannade upp för att få se Emma och Felicia stå i dörröppningen och granska mig vaksamt.

”What's going on with you?” mumlade Emma fram och lade huvudet på sned medan hon kisade med ögonen.

”You know we'll find out sooner or later.” sade Felicia och ryckte på axlarna. Jag tvekade ett tag innan jag log lite obekymrat mot dem, mina fötter tog sig fram till dem och jag lade självsäkert mina händer på deras axlar.

”I'd prefer later, so let's have some fun, no drama and we'll take everything tomorrow or the day after that.” jag gled snabbt och enkelt förbi dem för att sedan bli förd in av Eleanor till ett sovrum för att byta om till pyjamas som resten utav tjejerna redan gick omkring i. Jag hoppade i ett par joggingbyxor och en utav Harrys Led Zeppelin t-shirts som jag hittade i hans den utav byrån, det fick mig alltid att lugna ner mig då jag somnade i hans kläder. Sängen hade blivit så stor utan honom bredvid mig som alltid tog upp den största delen av sängen genom att dra mig hårt intill sig och lägga mig i mitten på sängen.

Kvällen bestod utav filmer, socker, pizza och en hel del tjejsnack, när de sena timmarna började spela sina spratt på oss började vi känna suget efter ytterligare socker för att klara av denna långa natten. Showen skulle börja mitt i natten och den största utmaningen var att hålla oss vakna tills dess, Eleanor föreslog till slut att vi skulle gå ut på balkongen en runda för att få lite luft innan det började.

Man kunde verkligen se allt här uppifrån, balkongen vätte ut över hela London och gav oss en fin utsikt över den stora staden och dess gatlampor och hus lös upp natten med ett tindrande ljus. Jag stannade kvar ett tag till då tjejerna började frysa, jag drog in en hand innanför Harrys tröja och drog fram hjärtat. Mina fingrar lekte över detaljerna och jag svalde hårt.

”Inget kommer hända, du saknar bara Harry, inget mer.” jag suckade och gömde hjärtat i tröjan igen, mina ögon vandrade ut över hustaken som bredde ut sig under mig.

”Grace! It begins!” skrek Eleanor innifrån och jag suckade innan jag drog ett djupt andetag utav friskluft och tog mig in i värmen igen där tjejerna redan låg bland kuddarna med varsitt glas med energidryck eller läsk för att hålla sig vakna.

När väl det var dags för röda mattan var vi så pass galna att biorummet såg ut som att en handgranat hade trillat ner och vi tog oss alla samman för att se början på galan. Jag hade aldrig brytt mig om att kolla någonsin, men av någon konstig anledning var jag nervös, för denna gången hade jag en anledning att kolla och jag var glad att jag inte var den som skulle behöva lugna ner Harry om något gick fel.

Killarna öppnade galan med sin nya låt och publiken blev som galna, de ignorerade problemen killarna hade på scenen då de uppenbarligen inte kunde höra sig själva och tog ett antal fel tonval. Jag grimaserade och önskade att jag inte hört det där, för jag såg tydligt hur arg Harry blev men försökte hålla uppe humöret genom att hoppa lite extra och få igång publiken.

”Damn.” mumlade Eleanor lågt och proppade en ny näve med popcorn in i hennes mun. Jag nickade och jag visste att även hon var glad över att inte behöva ta hand om de nedstämda killarna som tog sig av scenen efter slutet av sången.

Istället tog jag fram min mobil och började skriva ett litet och snabbt meddelande till Harry som ett litet plåster på såret.

To: Harry <3

”You were amazing xx”

Jag lade mobilen på golvet nedanför våran lilla ö av kuddar som vi bunkrat upp för att ligga bekvämt, det sista jag kom ihåg av showen var Harry dansa, något som jag inte alls var säker på att det verkligen hände innan jag föll in i en djup och bekväm sömn bredvid Eleanor. Alla bekymmer om att vara orolig över något som antagligen aldrig skulle hända hade försvunnit och jag somnade med ett leende på mina läppar.

Jag drogs upp ur min dvala av ett buzzande ljud som fortsatte och fortsatte, surt höjde på huvudet för att kolla om det var någon mobil som ringde eller liknande. Ljudet kom från min mobil några meter ifrån mig som lös upp som en strålkastare och orsakade ett oönskat upplyst rum för mina trötta ögon. Eleanor låg bredvid mig på mage och pustade ut mellan hennes särade läppar, det var uppenbart att det bara varit jag som vaknat är det ljudet som vägrade sluta.

Trött hävde jag mig upp på knä och sträckte mig så långt jag kunde för att slippa ta mig ur den bekväma platsen jag låg på i onödan. Men min arm var för kort och nästan ohörbart stönade jag innan jag satte mig ordentligt upp och tog objektet som vägrade sluta lysa.

Jag kisade mot skärmen för att se Harrys namn på displayen, jag tryckte på grön lur och pressade telefonen mot mitt öra.

”Harry?” viskade jag fram innan jag tog mig upp från madrassen med alla kuddarna, jag sträckte på mig lite innan jag gick på tå över en gnyende Emma som trillat ner från madrassen och låg med täcket över sig på golvet, jag stelnade till för att vara säker på att jag inte skulle väcka henne, men hon suckade snart lättat ut över att vibrationerna från telefonen slutat.

Försiktigt tog jag mig ut i hallen och gick så snabbt jag kunde ut på balkongen för att ingen skulle höra mig.

”... do you want to come up to my room?” den amerikanska kvinnliga rösten lät bekant, men ändå väldigt långt ifrån något jag hört tidigare.

”Why would I want that?” Harrys raspiga röst lät släpig och inte speciellt arg över frågan utan mer kaxig över att han har fått den, det var väldigt tydligt att han hade druckit och var påverkad av alkoholen som gick runt i hans blod. Jag gillade inte när han drack, något han visste om men jag skulle aldrig hindra honom från att göra det, precis lika lite som han hindrar mig från att göra det jag älskade. Något som inte hörde hit i denna stunden, jag försökte identifiera den uppenbarligen ljusa klingande stämman, hon lät som tingeling eller något älv-likt som man endast hörde i Disney filmer.

Jag satte mig ner i en utav solstolarna som var ute på balkongen och väntade på ett svar, att någon skulle börja prata med mig eller om Harry kunde säga att han ringer mig i morgon, men ingen tilltalade mig, de pratade om mig.

”I've got a girlfriend.” sluddrade Harry fram.

Det var tydligt att denna konversationen inte var avsedd för mig att höra den, jag funderade på att lägga på men ångrade mig genast när nästa mening från den amerikanska kvinnan hördes.

”Well, it's pretty obvious that you're not getting some from that brat you're with. She'll never know, I promise.” det var uppenbart att hon försökte förföra honom, jag höll andan för att höra hans svar.

”Really?” han lät road över hennes förslag, men det var oklart om han var road över tanken eller om det bara var ironi.

Tystnad följde och något prasslade till mot telefonen som oavsiktligt hade ringt upp mig.

”Harr...” försökte jag igen, ett ljud hördes, ett ljud som lät som en kyss innan samtalet dog ut och jag satt ute i kylan med en mörk telefon i handen.

+29 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 ”Hallå?” Alice röst hördes från hallen. Eleanor hade varit hemma om och hämtat upp ombyte för övernattningen och nu satt vi båda i pyjamas med minst tio olika romantiska komedier framför oss och försökte välja vilken vi skulle se först.

”In here!” ropade jag över axeln.

”Varför pratar du engelska, Harry har väll...” hennes röst dog ut och jag kollade över axeln för att se vad som var problemet. Hennes ögon hade landat på Eleanor som satt bredvid mig och läste på baksidan av en film. Snart drog tystnaden även med Eleanors uppmärksamhet som kollade nyfiket upp för att se vad som pågick, jag lät det gå en stund innan jag log lite mot Alice.

”This is Eleanor, Eleanor this is my syster, Alice.” presenterade jag dem för varandra och ett litet men absolut hörbart pip kom från Alice som skuttade fram till en ytterst förvånad Eleanor och gav henne en hård kram och vägrade släppa.

”I can't believe that I actually meet the actual Eleanor Calder. You're like an inspiration!...” babblade Alice på, det var tydligt att Eleanor rodnade åt min systers komplimanger och sjönk ihop lite för att inte dra till sig allt för mycket uppmärksamhet trots all uppmärksamhet stannade vid henne.

”Alice.” sade jag för att avbryta henne, hon stannade upp och kollade på mig. ”Vill du vara med?” hon drog sig ifrån Eleanor och granskade omgivningen i det stora vardagsrummet.

”Gärna! Jag går upp och byter om snabbt bara.” hon studsade glatt iväg upp för trappan och lämnade mig och den ytterst generade tjejen ensamma.

”I'm sorry about that. She's a fan of all of this. I guess she is getting used to the lads but, you're fresh meat.” ursäkten var lam, men också ärlig. Alice skulle lägga ner hela dyrka-marken-Eleanor-går-på grejen så fort hon vant sig.

”It's alright, I guess.” Eleanor skakade av sig den konstiga känslan och höll upp en film som hon valt ut. ”What about this?” Det var en gammal komedi med Reese Witherspoon som jag sett minst hundra gånger innan, jag nickade gillande och tog filmen för att gå fram och starta den.

”So, I thought you were going to the Teen Choice Awards with the lads.” Alice hade kommit in igen, nu i ett par mjukisbyxor och en t-shirt som hängde ledigt på hennes överkropp. Hon hade ändrat sin attityd till något lugnare nu då hon satte sig ner i fåtöljen och granskade Eleanor som fortfarande verkade aktsam över den yngre tjejen som tidigare attackerat henne.

”Oh, I was.” sade hon till slut. ”But I had to study so...” Jag vände mig mot dvd-spelaren för att sätta i dvdn, medan de två fortsatte prata, jag hörde vaksamheten i Eleanors röst.

”Well, I'm surpriced that Cece is so calm about it.” fortsatte Alice och kollade ursäktande på mig då jag kollade över axeln, för att hon pratade till mig i tredje person.

”I know what you mean!” utbrast Eleanor och jag stötte till knappen till dvd spelaren två gånger så att den hackade upp sig.

”Okay, guys, what are you guys talking about?!” jag vände mig om och ignorerade den arbetande maskinen bakom mig.

”Oh, nothing. You most sertainly have nothing to worry about.” svarade Eleanor snabbt och log mot mig. ”Right, Alice?”

”Yeah....” Alice dryga svar var uppenbar att det var något som de inte berättade för mig. Dvd spelaren verkade reda ut problemet själv och jag satte mig ner i soffan bredvid Eleanor igen innan jag tryckte på pausknappen och väntade på att någon av dem skulle börja prata.

”Speak.” beordrade jag efter ett tag då ingen verkade förstå att de faktiskt skulle prata, de gav varandra varsin tveksam blick innan ögonen återvände till mig.

”But we're going to watch the movie.” försökte Alice, jag gav henne en mörk blick och hon kollade ner i marken.

”Okay, I'll tell her.” sade Eleanor, jag vände mig mot den vackra tjejen som satt bredvid mig i hennes hotpants och hoodie. ”How much do you know about Harry's ex girlfriends?”

”Not much, why?”

Eleanors ögon vandrade över till Alice som skakade besviket på huvudet medan hon gav Eleanor en ursäktande blick.

”Well, there was this thing... With Taylor Swift and he've had a fling with other women in the exact same area Taylor´s in...”

”Okay, so what does this have to do with me? I know I'm not the first one he's been with even if he's my first.”

”Oh, probably nothing, it's just that it's this award thing this weekend that the lads will attend to...”

”And you guys think that Harry's ex are there too.” avslutade jag deras mening och suckade. Jag stirrade på den pausade teve skärmen medan jag funderade över om jag verkligen borde oroa mig, det hade bara gått några timmar sedan Harry åkt iväg och vårt känslosamma avsked satt fortfarande i min kropp och jag kände mig känslomässigt instabil. Något som fick en del av mig att tycka att detta bara var löjligt, den andra halvan av mig skrek av panik över att något hemskt kunde hända. Jag var nästan hundra på att hälften av hans ex skulle vilja ha honom tillbaka och erbjöd honom det jag inte var redo att ge honom.

”I'm sorry, Cee. I didn't mean to make you stressed up.” pep Eleanor besvärat och tog min hand. ”I guess it's a part of life, and you've got that one thing they don't have. Harry. And if I know Harry right, then he won't even look at them.”

Jag kollade mellan våra sammanlänkade händer och hennes ögon under tiden jag försökte bestämma vilken sida av mig som var mest dominant. Den lugna sidan vann till slut genom att övertala den andra sidan att det fanns ändå inget att göra, Harry var på andra sidan jordklotet vid denna tiden och det skulle vara för sent att stoppa honom nu.

”What do you say about a sleepover at Louis and my appartment this weekend? We could see if Perrie is in the neighborhood, maybe some of our other friends and we could watch the award show together in the middle of the night.” Eleanor gav mig ett litet förhoppningsfullt leende och väntade på att jag skulle skina upp lika mycket som hon gjorde, hon kikade förbi mig bort mot fåtöljen där Alice satt. ”You're welcome too, if you'd like. It will be so much fun.” nu kunde den vackra tjejen framför oss inte sitta stilla längre utan hoppade där hon satt i soffan bredvid mig. Det var uppenbart att hon redan planerat allt i hennes huvud, något som fick mig att känna skuld över att jag faktiskt försökte dra mig ur hennes plan.

Jag bet mig lite i läppen och suckade till slut, innan jag log lite snett mot henne.

”Yeah, okay. I'm in.”

Tidigt på morgonen smög jag ut ur huset där fortfarande Eleanor och Alice sov i soffan i det nedsläckta och nästan mörka vardagsrummet, jag kände mig rastlös, innestängd och jag kunde inte sitta inne en sekund till då klockan precis slagit sex på morgonen. Alla tankar om det som sades igår låg och väntade på att jag skulle ta tag i dem och konfrontera Harry då han skulle ringa idag någon gång, men argt drog jag bort tanken. Det skulle bara skapa problem om jag sade något, därför lovade jag mig själv att jag inte skulle säga något alls till honom.

Istället bestämde jag mig för att ta Harrys Range Rover ut till garaget där ingen skulle vara vid denna tiden på morgonen och test köra bilen jag aldrig fick prova tidigare för någon vecka sedan. Banan hade en tät dis över sig som snart skulle glesna då solen började kika över kanten på horisonten och gav miljön en väldigt gul nyans.

”Hello, beautiful.” mumlade jag och granskade bilen på avstånd, den svarta glansen från lacken med mina initialer på sidan var riktigt fin. Det var verkligen en ny stil för mig, men den passade på sättet hur jag kände mig för tillfället. Jag gick över till sidan och testade om dörrarna var öppna, jag log lite då förarsidan enkelt öppnades och jag hoppade in, nyckeln låg där den brukade bakom solskyddet och jag startade enkelt motorn och körde ut bilen på banan.

Bilen var bättre än den förra, allt hade bytts ut och jag vågade inte gissa hur mycket detta kostade egentligen då jag bara kunde gissa hur hemsk den såg ut efter olyckan. Så som det hade låtit på mina kompisar så hade den var fastklistrad in i en tegelvägg, jag grimaserade åt tanken och lät däcken slira några gånger över den fuktiga asfalten.

Jag lät timmarna gå och ignorerade faktumet att jag borde göra något vettigare idag, när jag kollade på klockan igen efter några timmar hade klockan redan blivit halv elva och om jag inte ville att någon skulle se mig så skulle jag bli tvungen att lämna tillbaka bilen och åka iväg nu.

Enkelt körde jag in bilen igen i garaget igen och granskade den under tystnad ett tag, innan jag bestämde mig för att smyga ut här ifrån innan någon började ställa frågor.

”Admiring the work of art?” jag hoppade till av skräck och vände huvudet snabbt mot ingången för att se Dylan lutade sig mot en utav arbetsbänkarna, jag undrade hur länge han stått där egentligen. Utan att säga något pressade jag ihop mina läppar och nickade, jag drog upp dragkedjan på min skinnjacka innan jag vände mig om och började gå mot utgången på andra sidan garaget för att inte komma i närheten av honom, jag ville inte andas samma luft som honom.

”I'm sorry, Cece!”

Jag svängde runt och blängde surt på honom, hans ansikte var smalt, inte alls lika söt och fin form som Harrys. Det gröna i Harrys varma ögon var en utav mina absoluta favorit färger, inte alls samma sak som Dylans brunaktiga.

”I'm not the one you should say you're sorry to. And only my friends call me Cece, you're not my friend.” fräste jag argt, han flinade mot mig, något som fick mig att bli ännu mer irriterad än vad jag redan var, en rysning gick igenom min kropp.

”You can't possibly be mad at me.” hans ton var tjock av ironi som gav mig gåshud.

”You know what? Yes, I am. You fought my boyfriend!? You hit him? Are you out of your freaking mind?!” skrek jag mot honom.

”He was the one who punshed me first.” han kollade allvarligt på mig och jag skakade bara besviket på huvudet. Hans röst lät pressad och hård, i ett försök till att inte bli lika arg som vad jag var.

Jag vände mig om för att gå, jag öppnade dörren ut men stannade upp och vände mig om för att granska killen som fortfarande stod kvar vid arbetsbänken. Hans slitna kläder sade mig att han skulle stanna här ett tag och det var definitivt dags för mig att gå här ifrån utan att säga något mer, men jag kunde inte låta bli.

”He may have started it, but he was the one who ended it when he saw how hurt I was. And that's what matters to me.”

Jag vände mig om och tog mig ut i den kalla förmiddagen, utan att tänka mig för, visste jag exakt vart jag skulle ta vägen. Driven av min ilska tog jag mig till det mörka fordonet som stod ensam ute på parkeringen.

Irriterat trampade jag gasen i botten och körde ut mot de norra delarna av London där jag visste Emma bodde, det var en ren gissning att Felicia skulle vara där.

När jag körde upp på uppfarten såg jag en gammal bil parkerade längre fram, något som bekräftade att mina gissningar var rätt.

En lång blond tjej med jeans och linne öppnade dörren med ett leende på läpparna, något man inte kunde säga om den bittra tjejen bakom henne som stod med armarna i kors och blängde på mig då jag tog mig in i den stora hallen.

Emmas hus var något liknande med det huset jag och Alice bott i innan, det var stort och den moderna inredningen blandades med lite gamla detaljer som gav huset en egen personlighet.

”We... I have been waiting for you. I didn't know if I should've called you or something.” började Emma ursäkta sig och jag gav henne ett litet leende. ”I'm a bit afraid of Harry so I didn't want to bother, it seemed like you guys had a lot to talk about.”

”Yeah, we had.” sade jag och den pinsamma tystnaden lade sig som ett lock över hallen där vi stod lutade mot väggarna och undvek varandras blickar.

”Okay, let's be honest. I'm not angry,” erkände Emma och jag kollade upp på tjejen mitt emot mig som höll oskyldigt upp sina händer innan hon sjönk ner på golvet, även jag sjönk till golvet. ”... I'm just in chock, I think. It was a stupid fight and it had nothing to do with the three of us so we shouldn't pick sides.”
Felicia fnös irriterat och rättade till sin hoodie där hon fortfarande stod och bevakade oss på ett säkert avstånd.

”Felicia's right, it had something to do with us, at least me. But I think it's stupid that we're arguing about this. There's no right and wrong in this.” sade jag och ryckte på axlarna, Emma höjde en hand och väntade på en high five.

”Ten points to Sonenclar.” meddelade hon innan hon kollade irriterat upp på sin kompis som pillade på ett utav snörena som hängde ihop med hennes tjocktröja. ”You should be more forgiving, Fizzy.”

”Stop calling me that.” fräste hon argt, Emma höjde på ögonbrynen och vägrade släppa Felicia med blicken. Till slut suckade Felicia argt och kom fram till oss och satte sig ner bredvid Emma.

”I'm sorry, I shouldn't have picked Dylan's side, I know he was just as wrong as Harry.”

Jag nickade instämmande och log lite mot henne, det var skönt att veta att vi pratade igen, vi hade så mycket att prata om. De senaste veckorna hade varit påfrestande för mig och att inte ha möjligheten att prata om har gjort mig galen. En lättare tystnad lade sig över hallen igen och jag försökte samla mod till mig att berätta var som hade pågått de senaste veckorna.

”I told Harry I love him.” flög det ur mig och jag pressade generat ihop mina läppar medan jag väntade på någon reaktion från de blonda tjejerna mitt emot mig.

Ett öronbedövande pip kom från de båda till slut och de hasade sig närmare mig för att höra bättre då de båda pratade i mun på varandra.

”Did he say it back? Have you done anything in the bed yet? How are you feeling about him leaving?...” frågorna flög runt i hallen och det var omöjligt att svara på någon av dem utan att bli avbruten med en ny fråga. Men snart slutade de båda prata och kollade förväntansfullt på mig, jag kände att mina kinder hettade av uppmärksamheten jag fick.

”How are you feeling?” sade Felicia till slut för att sammanfatta alla frågorna till en, jag gav henne ett litet leende.

”I'm good, happy in some kind of weird way even though Harry is so far away and he promised me to call every night, but I'm a bit worried you know.”

”About Taylor Swift?” det var inte en direkt fråga som Emma ställde utan mer att hon konstaterade att det var problemet.

”How does everybody know about that!?” utbrast jag frustrerat.

”It's all-round education, Grace. You need to be aware of what's going on around the world, otherwise how will we ever learn about the war in the middle east or the economic crisis. Or even worse, when a country singer is about to get water over her head.” hon lät ytterst allvarlig om ämnet som dykt upp och jag kollade upp på henne, hennes ögon var allvarliga då de granskade mig oskyldigt och jag kunde inte låta bli att skratta till.

”How can you even compare the economic crisis with Taylor Swift?” frågade jag roat.

”Hello? They both are getting worse.” hon sade det med en ton som om det vore uppenbart, jag tyckte faktiskt inte Taylors låtar var så hemska som Emma fick dem att framstå. Möjligen annorlunda i jämförelse med vad hon brukar göra, men fortfarande är det de låtarna som fastnar i huvudet efter att man hört dem på radion.

”She's not that bad.” försvarade Felicia henne precis som om hon hade läst mina tankar, hon bet sig i läppen för att inte börja skratta, något som jag också var på väg att göra. Men hon samlade sig snabbt och lade en försiktig hand på mitt knä.

”Don't worry about Harry, he loves you and that's all that matters, alright? And besides, we have a lot funnier things to talk about...” hon vände sig roat mot Emma med ett brett flin klistrat över hennes ansikte, Emmas glada humör försvann snabbt och pressade ihop sina läppar till ett streck medan hon spände sina ögon i Felicia. Jag granskade de båda då de hade en mental kamp om vem som skulle berätta den roliga saken för mig.

”Emma and Niall sitting in a tree...” skrek Felicia rakt i ansiktet på Emma som snabbt täckte över hennes mun för att få tyst på henne, men det var för sent, jag vek mig snart dubbel av skratt.

”You and Niall?” fick jag fram mellan skrattattackerna.

”They have been talking over the phone for days now.” konstaterade Felicia roat över sin hög röda kompis bredvid henne. Jag torkade några tårar som trängts fram under mitt skrattanfall då jag tänkte tillbaka på bråket som brutit ut under tiden jag och Harry varit på dejt, det var omöjligt att någon av dem skulle förlåta den andra för det där. Men ett gammalt minne av vad jag hade tänkt den dagen var att de var så lika mig och Harry då vi först träffades, vi hade bråkat om allt, så detta faktum om att de var på väg mot en djupare relation borde inte vara speciellt förvånande.

”We've gone past the point when I acted like a brat and he acted like a crazy person over food.” Emma lät ytterst allvarlig då hon beskrev deras nya vänskap och jag höjde roat på ögonbrynen.

”So you both have grown up?” frågade jag retligt och hon gav mig en surmulen blick.

”It's nothing official, we've just been talking, nothing more.” försvarade hon sig själv och jag ryckte på axlarna.

”As long as you're not taking his food ever again.” sade jag retligt innan jag lät ett roat skratt klinga ut.

”Ha-Ha, very funny.” jag gav Felicia ett leende och hon log tillbaka innan jag suckade.

”So, I have to ask you something. Eleanor is throwing a sleepover this sunday, so we can watch some sort of an award show, and I would like if you guys came?”

+29 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 I huset började vi räkna ner dagarna inför Harrys resa till USA med resten utav killarna, ju längre tiden gick desto stökigare blev det i huset med kläder och saker han ville ha med sig. Mina tankar om resan höll jag helst för mig själv medan jag kollade på då Harry började packa en utav resväskorna på golvet. Det var en ytterst liten packning han fick ta med sig, något han svor lågt över hur han faktiskt skulle få plats med allt. Lockarna var tillbaka dragna i en tofs på huvudet för att inte störa honom där han satt på golvet i endast ett par shorts som satt lågt på höfterna.

”You know, you could always take a bigger suitecase.” påpekade jag där jag satt på kanten av sängen och granskade honom. Jag hade låtit bli att erbjuda honom min hjälp då jag uppenbarligen bara skulle vara i vägen, min erfarenhet i att packa var inte den bästa och att gissa rätt klädesplagg i Harrys garderob var som att hitta rätt sandkorn på en strand. Trots hans ointresse för mode så var hans garderob tillräckligt stor för att få plats med en mindre familj där inne.

”They won't let us.” muttrade han. ”I'll stink when you come and visit in a month.”

”I don't mind as long as you shower... Because you will shower, right?” sade jag roat och han vände bara på huvudet mot mig och räckte lekfullt ut tungan. Enkelt hoppade han upp på sina långa ben och tog sig över till mig, lekfullt stångade han sin panna mot min medan hans händer landade enkelt på mina nakna ben, jag hade endast en utav Harrys t-shirts på mig. Men lekfullheten försvann efter ett tag då de gröna ögonen granskade mitt besvärade ansikte.

”You trust me, right?” hans låga raspiga röst var tveksam, osäker och rädd över vad svaret var, jag nickade bara lite och suckade.

”Yeah.” sade jag lågt och bet mig i läppen innan jag drog mitt huvud bakåt så våra pannor inte längre höll kontakten.

”Then, what is it that's bothering you?” hans panna hamnade i djupa veck medan han granskade mitt ansikte, det var uppenbart att han såg rakt igenom mig.

”Okay, so maybe it's a part of you that's bothering me.” sade jag tveksamt och han log lite av att jag erkänt.

”Aah, what part, babe?” han pussade mig på pannan innan han drog sig bakåt och satte sig ner bredvid mig.

”I know you wouldn't do anthing on purpose, but there is a lot of temptations out there...” började jag obekväm med ämnet jag skulle bli tvungen att dra upp.

”I'm waiting for you.” sade han bestämt och jag kollade upp på honom för att se om han menade allvar eller skojade, men hans ansikte var ytterst hårt och menande.

”And I thank you for that, it's just that... I could punch somebody and end up in jail for thirty minutes if somebody doesn't get the memo that we're together.” jag refererade till Harrys tidigare incident med Dylan, något som genast lättade upp stämningen igen. Mitt favorit leende lekte på hans läppar medan han kollade ner i golvet.

”And I would bail you out everytime.” mumlade han roat innan hans ögon fäste sig vid mina. Jag bet mig tveksamt i min underläpp medan jag granskade hans maskulina ansiktsdrag, den dominanta käken, hans morgonstubb som stuckit mig ett antal gånger inom omloppet av några timmar, hans fylliga läppar...

Harrys kropp flyttade sig närmare mig innan en ömsint kyss placerades på mina läppar, jag blev förvånad över gesten då jag faktiskt inte riktigt förväntat den. En hand trycktes mot min axel och manade mig ner på det mjuka täcket, han placerade sig ovanför mig och lutade sig ner mot mig så att det endast var några få centimeter kvar. Heta andetag kändes över mitt ansikte innan han började placera små pussar över min käke och upp mot mitt öra.

”I love you.” hans raspiga röst var alldeles intill mitt öra, något som gav mig en rysning enda ner till tåspetsarna. Orden var fortfarande nya för oss, de skrämde mig fortfarande, men det kändes skönt att höra någon säga dem. Jag slöt mina ögon och kände hans ögonfransar ge mig fjärilskyssar mot min kind.

”I love you.” nästan viskade jag fram och ett skakigt andetag släpptes från mina särade läppar.

”When you see me on tv, or on stage or when you hear a song on the radio. Remember that you're the only one that can make me feel twenty pounds lighter...” han rullade av mig och satte mig bredvid mig innan han försiktigt tog min hand. ”You're the only one that can do this...” han tryckte min hand mot hans fjäril. ”And the only one in the world that can do this.” utan att släppa min hand lutade han sig ner mot mig och mötte mina läppar försiktigt. ”I'm yours.” mumlade han mot mina läppar och jag kunde inte låta bli att le.

”And I'm yours.” sade jag lågt och pussade honom en sista gång innan han drog sig bakåt. Snabbt hoppade han ner från sängen och drog åt sig en t-shirt som han enkelt drog över sitt huvud och kom sedan fram till mig igen och sträckte ut sina händer i en hjälpande gest.

”Come, I want to show you something.” sade Harry hemlighetsfullt, jag tog hans händer som drog mig upp från min liggande position.

”What?” frågade jag nyfiken.

”You'll see.” var det enda han sade innan han drog mig efter sig ner till andra våningen, vi kom fram till sista dörren i den långa hallen, till ett rum som jag aldrig varit inne i förut eller ens tänkt på. Innan han öppnade dörren ställde han sig bakom mig och lade en stor hand över mina ögon för att jag inte skulle se.

”Hey!” utbrast jag och försökte dra bort den, men gav upp efter ett tag då han bara höll kvar den.

”Don't sneak peek.” envisades han glatt intill mitt högra öra. När jag hörde dörren öppnas med ett klick letade jag reda på hans andra hand för att försäkra mig på att jag inte skulle tappa balansen. Men hans kropp pressades säkert mot mig då han ledde mig försiktigt in i rummet, hans hand låg fortfarande säkert för mina ögon. Han stannade oss då vi tagit några steg in i rummet, det luktade nymålat.

”Are you ready?” frågade han nervöst och jag suckade.

”I don't know, should I be worried?” frågade jag ironiskt och ett lågt skratt vibrerade i kroppen bakom mig innan han lät hans hand falla och ett par starka armar lades runt mig då jag öppnade ögonen. Jag möttes utav ett himmelsktblått rum, det var som att jag hamnat i himmeln. Fåtöljerna som stod vid fönsterna var kritvita, som moln och pianot i mitten av rummet var minst lika vitt.

Synen av rummet gjorde mig mållös där jag stod i Harrys famn och kollade runt i rummet.

”I thought you missed your piano back in the old house.” sade han och lutade sin haka mot min axel medan han lät mig samla mig.

”I haven't played since my dad died.” sade jag förvånat, osäker på hur jag skulle reagera över hans överraskning.

”Then, take your time, I just thought you might wanted your own space here in the house so I got some help from Liam to pick out a piano. And I had the walls repainted.”

Jag bet mig i underläppen medan jag granskade rummet som såg ut som en bit av himmeln hade trillat ner på jorden.

”It's incredible, thank you. I love it.” Jag vände mig runt i Harrys grepp för att kolla upp på killen bakom mig. Han log ner mot mig och jag ställde mig på tå för att nå upp till hans läppar men han fick ändå böja ner huvudet en aning då jag inte nådde riktigt enda upp till hans läppar.

Snart drog jag mig ur hans grepp och tog mig en närmare titt på pianot, den vita lacken sken och lös upp hela rummet. Jag satte mig ner på den vita pallen som hade en skinndyna och öppnade locket till tangenterna och lät mina fingrar stryka försiktigt över dem. Harrys ögon granskade mig innan jag försökte blunda och stänga ute hans nyfikna blick, snart började mina fingrar leka över tangenterna precis som om det vore igår jag spelade sist. En bekant gammal melodi ekade i det nästintill tomma rummet, en Debussy komposition.

När jag öppnade ögonen igen stod Harry lutad över pianot och granskade mig intensivt, jag nickade mot pallen bredvid mig som ett tecken på att han skulle sätta sig ner. Han förstod gesten och satte sig ner försiktigt utan att försöka störa mig, snart gled jag in på en melodi som jag visste Harry kunde, det var ju trots allt hans låt.

”Shut the door, turn the lights off. I wanna be with you, I wanna feel your love...” jag svalde hårt, nervös över att ens behöva sjunga, något jag inte gjort på flera år, min röst lät raspig och ouppvärmd. Detta hade varit ett sätt för mig att komma undan hemskheterna som varit runt om mig och nu när det inte fanns några sådana, så fanns det egentligen ingen anledning till att spela alls förutom för nöjesskull. ”...Trembling hands, touch skin...” Tveksam ledde jag in mina händer i den högre delen av låten och lät Harry ta över sången medan jag fortsatte spela. Hans röst var mer passande till låten och jag satte den högre stämman vid vissa tillfällen men lät honom fortsätta sjunga till låtens slut.

”It's a sad song, now that I am thinking about it.” mumlade han lågt.

”Well, that depends on how you think about it.” sade jag och ryckte på axlarna. ”But when I think about the song it only brings up happy memories. And then it ain't that sad anymore.” Jag kände en hand läggas på min höft, ett tecken på att han visste vilka minnena var, han var i vart enda minne jag hade utav den låten. Då vi hört den i bilen eller vi gått omkring om nynnat på den, det var den enda låten jag faktiskt riktigt kunde utav bandets låtar, vilket kanske var pinsamt att erkänna men jag tyckte det var tillräckligt.

”It's kind of our song, isn't it?” sade Harry smått roat och jag kollade upp på honom, ett leende lekte på hans läppar och smilgroparna poppade fram i hans kinder. Jag nickade innan han pressade sina läppar mot min panna.

”I'm going to miss you.” mumlade jag lågt och lutade mig mot hans hårda bröstkorg, mina kinder hettade av mitt erkännande.

”I'm going to miss you like crazy, but we'll talk every day and in a couple of weeks you'll come over to the US. And you have Eleanor to talk to, you guys haven't meet yet and I think it's time that you do.” Jag nickade långsamt, jag visste att han försökte få mig på bättre tankar, men det var bara omöjligt just nu. Mitt humör var nere i botten även om jag satt med min pojkväns armar runt om mig och hans försäkrande ord, så kände jag mig fortfarande rädd. Det skulle betyda att jag skulle möta Dylan ensam, jag skulle bli tvungen att öppna mitt antagningsbrev ensam, jag skulle bli tvungen att möta allmänheten helt ensam. Allt det skrämde skiten ur mig och det kändes bara ännu värre att inse att Harry faktiskt inte skulle vara där, han skulle vara på andra sidan jordklotet.

Tystnaden föll över oss och jag kollade runt i rummet ett tag, solen började skina in genom de gigantiska fönsterna.

”You sing really good, like an angel.” Harry bröt tystnaden med sin raspiga röst. ”See, you fit in here. An angel in heaven.” jag skulle aldrig kunna se mig på det sättet som han beskrev mig på, det skulle betyda att mitt liv var perfekt, vilket det inte var. Jag var ingen ängel, långt ifrån faktiskt. ”You're my angel.” mumlade han lågt intill mitt öra och hans varma andedräkt lekte över min hettande kind.

Dagen då det var dags för Harry att åka iväg med killarna var rätt svår att hantera, det var verkligen svårt att förstå hur länge han faktiskt skulle vara borta. En ömsint halvtimme passerade utan att vi släppte varandra men samtidigt höll vi samtalet till ett minimum, några oönskade tårar dök upp och Harry pussade bort dem och försökte vara den starka utav oss genom att hålla tillbaka sina känslor så mycket som möjligt.

Men snart tvingades jag backa tillbaka med Eleanor bredvid mig, som jag just träffat. Louis hade tagit sig hit med henne då Harry bett honom, jag tror nog hon var lika förvirrad som jag över vad han egentligen ville. Harry pussade mig på huvudet innan han hoppade i den svarta bilen utan att vända sig om, tillsammans med Louis och Niall.

En stöttande hand tog min och kramade åt den hårt då bilen lämnade uppfarten till Harrys hus och körde ut på vägen, jag var ensam igen. Om man nu inte skulle räkna med den extremt vackra tjejen bredvid mig som såg ut som en fotomodell, Alice som var iväg med några vänner och mina kompisar som jag fortfarande inte pratat med sedan bråket mellan Harry och Dylan. För första gången någonsin så var jag rädd för att vi inte skulle prata med varandra någonsin igen, tystnaden hade uppenbarligen delat upp oss i två läger, jag var på Harrys sida, Emma och Felicia var på Dylans. Jag vet dock inte vad mina kompisar fått höra om bråket egentligen, men jag antar att de skulle höra av sig så snart de är redo för att reda ut tystnaden vi hade mellan varandra.

”Let get inside, it's a bit cold.” föreslog Eleanor som började dra mig in i huset igen, jag torkade bort de fördömda tårarna och snörvlade lite för att ta mig samman en aning. Hon verkade vara en sådan som blev vän med alla, något som förvånade mig då jag såg henne för första gången för en timme sedan och hon såg ytterst bitter ut. Nu där emot verkade hon mer lättad, hennes brunetta vågiga hår var uppsatt i en boll på huvudet och hennes somriga klädsel som innehöll en magtröja och ett par skjorts som hade hög midja.

Det förvånade mig att den vackra tjejen inte gråtit, men hon kanske inte var en som grät. Jag hade varit en som inte brukade gråta... Men sen träffade jag Harry och nu började jag gråta så fort jag såg en hundvalp, min irritation över detta faktum var fanns ständigt där och en liten röst inne i mitt huvud bad mig ständigt att samla mig.

Under tystnad satte vi oss ner i vardagsrummet och jag var osäker på vad Harry faktiskt ville att vi skulle prata om, plus denna situationen var bara konstig. Våra pojkvänner hade precis åkt i väg för att vara borta i fyra månader, jag satt här med en helt främmande människa och försökte sluta gråta, uppepå allt så verkade jag vara i något slags tyst krig med mina riktiga vänner.

”How are you feeling?” Eleanors ljusa stämma bröt tystnaden och jag kollade upp på tjejen framför mig som uppenbarligen suttit och stirrat på mig ett tag nu.

”Weird.” erkände jag lågt och satte mig tillrätta i soffan medan jag granskade henne där hon satt i fåtöljen, mina ögon vandrade ut genom fönstret, det hade börjat små regna och de gråa molnen över London verkade inte vilja lämna himmeln.

”It's getting easier, you know.” sade hon och log ursäktande mot mig.

”It didn't seem like it.” jag visste inte varför jag var så spydig, men det irriterade mig då hon faktiskt ljög om att det skulle bli enklare, hon kanske inte grät, men hon visade definitivt känslan av motvillighet.

”Okay, it gets worse.” sade hon och suckade, hon grimaserade mot mig och jag denna gången var det min tur att le ursäktande mot henne. ”It's getting harder and harder each time.”

”That seems logic, in some kind of twisted way.” jag nickade långsamt och försökte komma på något bra att säga.

”Yeah, it kind of does.” hon nickade och kollade ner i sitt knä. ”Both you and me are in a really weird situation, sometimes they are here for six months and then they leave for four. You feel abandoned and a bit unsure what's goign to happen.”

Hennes beskrivning träffade mitt i prick, jag kände mig övergiven. Men samtidigt visste jag att allt skulle bli bra, Harry skulle komma tillbaka eller så skulle jag få komma till honom, vi skulle se varandra igen. Fast den tanken var svår att föreställa sig för tillfället.

”You know what's fun to do when you're feeling down?” Eleanors humör hade ändrats och jag drogs tillbaka till verkligheten där hon nu satt rakt i ryggen och kollade förväntansfullt på mig.

”What?”

”How about we have a sleep over? I'm in town for the weekend and our boyfriends are just about to get out of the country.” hennes ögon lös av friheten som just getts till henne, jag kunde inte låta bli att le.

”That sounds fun.” erkände jag och flinade mot henne, hon hovade upp sin mobil och börja knappa på den.

”What pizza would you like?” frågade hon glatt medan hon satte telefonen mot sitt öra.

”You pick.” sade jag utan att tänka mig för, hon nickade bara försäkrande över att hon visste exakt. Jag bad lågt för mig själv att inte ta något med lök på, en utav de få sakerna jag absolut inte klarade av att äta utan att må illa efteråt.

”Hi, I'd like to order, could you drive it home?” Eleanor stannade upp och satte sig bekvämt i fåtöljen igen medan hon lyssnade. ”Okay, great. We'll take a capricciosa and a hawaii. There's no onion on it right?”

Jag kollade förvånat upp och hon flinade mot mig, hon avslutade telefonsamtalet och lade telefonen på soffbordet.

”You know what?” sade jag och kunde inte sluta le.

”What?”

”I think we are going to be really good friends.”

+29 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 ”Cece?” hörde jag på andra sidan badrumsdörren. Jag hade precis rett ut mitt morgonrufs och var reda att möta dagen, jag var inte riktigt säker på vad som skulle hända, något jag nu för tiden borde vara van vid. Enda sedan jag blev tillsammans med Harry hade mina vardagar varit allt annat än normala, och denna skulle definitivt inte bli något undantag, till viss del gjorde det mig orolig för jag hade en ond aning liggandes i magen. Visst, dagen hade börjat bra men allt kunde bara gå utför här ifrån.

”Ja?” ropade jag tillbaka till Alice som antagligen stod och väntade på svar. Nervöst drog jag en blond slinga bakom örat innan jag öppnade dörren och fick syn på min syster som fortfarande stod i sin pyjamas och höll upp min mobil.

”Eh... En man söker dig.” sade hon besvärat, jag drog förvirrat ihop mina ögonbryn innan jag långsamt tog mobilen och förde den till mitt öra, så snart som möjligt försvann Alice in i badrummet och låste dörren bakom sig.

”Hello?” min röst lät ansträngd och tveksam, min vaksamhet mot mannen på andra sidan var uppenbar.

”Hi, Miss Sonenclar. I'm Fredric Westwick from Modest management...”

”Ehum... Hi.” sade jag och skrattade nervöst till, jag började gå upp för trappan till översta våningen för att se om jag missat Harry, men sängen var fortfarande obäddad och det var uppenbart att han inte kommit tillbaka. Jag satte mig försiktigt ner på sängen och lyssnade på vad Fredric hade att säga.

”Well, I assume you are aware about Harry's little fight yesterday and...” jag grimaserade över hans ord. ”Harry didn't want us to talk to you about this but we kind of need you to get down to our office.”

”A-Alright, yeah, sure.” stammade jag fram, smått förvirrad över varför Harry inte låtit dem prata med mig, men jag antog att jag inte skulle behöva fråga, så jag lät bli.

”Could you posibly take Mr. Styles with you?”

”Ehm... he's not in, at the moment and I don't know when he's coming back, so...”

”It's alright, as long as you'll be here, then it's not any problem. I'll see you as soon as possible then?”

”Yes.” jag fick inte chansen att säga hejdå, utan han lade på direkt och lät mig sitta där som en idiot med telefonen mot örat. Jag lät handen med mobilen snart glida ner till sängen och jag släppte enheten på det mjuka täcket innan jag slängde mig ner bland kuddarna och skrek ut min frustration. Men något lugnande föll i mig då jag kände doften som fortfarande var i kuddarna, Harrys maskulina doft blandat med en parfym fyllde mina sinnen. Hårt slöt jag mina ögon och absorberade hans doft, jag skulle bli tvungen att möta några extremt obehagliga män helt själv, så jag skulle behöva all styrka jag kunde få.

Jag tog mig till Londons centrum genom att leta rätt på bilnycklarna till Harrys Range Rover som stod övergiven i garaget, uppenbarligen hade Harry tagit Audin. När jag kom in i receptionen till den renoverade byggnaden möttes jag utav en ung tjej med korpsvart hår, hon granskade mig utan att säga något och pekade på kontoret rakt fram innan hon fortsatte ner i sina papper. Jag lät mina slitna skor röra sig över det fina glansiga trägolvet mot kontoret som hade glas som väggar, jag höjde en nervös hand för att knacka försiktigt på glaset.

Den brunetta kortklippta mannen som satt på andra sidan skrivbordet kollade upp och log lite innan han vinkade in mig.

Kontoret var stort och rymligt, ett fåtal bokhyllor stod längs väggarna men annars var väggarna kala och innehöll inga foton, det stora skrivbordet stod i mitten av rummet och hade ett par skinnfåtöljer framför sin. På skrivbordet fanns det två skärmar och en namnskylt som sade mig att jag kommit rätt.

”Take a seat, Miss Sonenclar.” sade Fredric Westwick, jag kände igen hans röst, men jag hade föreställt mig honom med smal och nördig. Hans kroppsbyggnad var vältränad och det var tydligt att han inte hade något att skämmas för under hans kostym, han måste vara i mitten på sin trettio års ålder och såg ut att ha en bra hälsa.

Jag satte mig obekvämt ner i en utav skinnfåtöljerna under tystnad, detta var lite som att bli skickad till rektorn efter att ha gjort något fel på en lektion. Där emot hade jag faktiskt gillat min gamla rektor och jag hade mycket hellre suttit i hans kontor just nu än Fredrics.

”So, what's your side of the little incident yesterday?” han klickade ett sista klick med datormusen innan han vände sina iskalla blå ögon mot mig, jag kände att jag sjönk ihop lite ytterligare. Han höjde otåligt på sina buskiga ögonbryn innan jag faktiskt insåg att han väntade på ett svar.

”Ehum... I wasn't actually there until the end.” sade jag besvärat och sträckte på ryggen lite innan jag sjönk ihop igen.

”Where were you?”

Jag bet mig besvärat i läppen och kollade runt i hans bokhyllor efter ett tecken på att han hade barn eller fru, men hittade inget. Mina läppar pressades ihop medan jag svor långt i mina tankar, det var oftast ett tecken på att han jobbade för mycket eller hade ett allvarligt problem.

”I was with my friends, you see, we had a little bit of an arguement but we sorted things out and one of my friends surpriced me with my car. So that's where we were at the moment everything started...” jag svalde hårt och funderade om jag borde fortsätta, om detta var någon sorts polisutredning eller om jag bara skulle sluta prata.

”So you weren't anywhere near Mr. Styles when he started the fight?”

”He started it?” frågade jag förvirrat, jag insåg snart att jag inte skulle få ett svar, Fredric gav mig bara en ogillande min innan jag skakade på huvudet. ”No, I wasn't sir.”

”Are you aware that the other guy is pressing charges against Mr. Styles? And that he went to jail for thirty minutes last night before any of his relatives could bail him out?”

”He didn't call me or anything...”

”He didn't want to.” avbröt han mig strängt, jag gissade att det var dags för min utskällning nu och jag satte mig på mina händer för att inte låta honom se hur mycket dem skakade. ”He wanted to protect you by not telling you anything, this is huge in the media and your little guy friend gave the Channel four a statement about it this morning. Harry is a troubled kid, we all have had really though making him do the right stuff the last couple of months. But when you came in to the picture we thought everything was over. Until now, we are concerned that this will happen again and we are not sure you should be together as a couple. It's not good for you two or the publicity.” jag bet mig frustrerat på insidan av min läpp för att inte börja gråta, hårt svalde jag ner klumpen i halsen och väntade på en fortsättningn. ”You seem like a reasonable girl, how much du you want for pretending that this never happened and you and Harry just are friends. You move out with your little sister and never come back.”

Min haka föll och jag blinkade ett antal gånger i ett hopp om att han hade skojat och tog tillbaka just det han sagt. Men snart insåg jag att jag satt i ett kontor med en man so uppenbarligen inte hade ett humoristiskt ben i hela sin kropp, han menade faktiskt fullt allvar, han väntade på en summa pengar.

”A million pounds? Two? Ten?”

”Woah! Pull the breaks, dude!” utbrast jag, all rädsla och alla tårar var borta, jag var inte rädd och ledsen längre, jag var arg. Att någon skulle vilja erbjuda mig pengar för att göra slut med Harry var något som inte lät vettigt för mig, att någon skulle kunna sälja sig så. ”What the hell are you trying to do here? I understand your concern about Harry, I am worried as hell, but do you think this has been easy for me? Huh? We saved each other and we will keep doing that. He means everything to me, you could put me down on a deserted island somewhere in the middle of the freaking ocean...” jag ställde mig upp och gjorde en gest med min hand. ”with Harry, and I would survive. Because we got each other, that kind of love is irreplaceable. And if you think for a second, that I will accept your money... Then you, sir. You're most likely delusional.” Aggressionen som jag kände för mannen bakom skrivbordet blev bara ännu värre då han piercade sina iskalla ögon i mig, men istället för att säga något mer vände jag mig om och började gå ut ur kontoret med raka steg ut från byggnaden. Om jag skulle vända mig om för att kolla på honom en gång till skulle jag gått tillbaka och slagit honom, därför fortsatte jag bara gå.

Argt drog jag upp min telefon och letade rätt på något utav bandmedlemmarnas nummer, jag fick enkelt tag i Nialls via min syster som verkade förstå min irritation genom bara kort och enkelt ge mig numret jag ville ha och sedan lade på. Jag slog snart in numret på min mobil då jag nått bilen som stod ett kvarter ifrån det flotta kontoret jag just stormat ut ifrån.

”Hello?” hörde jag den irländska dialekten på andra sidan, det var uppenbart att han inte känt igenom numret.

”Hey, Niall it's me, Grace. Could you give me the address to the gym Harry works out in?” sade jag, tystnad följde i några sekunder innan jag hörde en suck.

”Eh... Sure...”

Efter att kört fel två gånger, svurit minst hundra och snäst ett flertal arga kommentarer för mig själv hittade jag till den näst intill övergivna byggnaden i södra delen av London som jag aldrig varit i. Jag var smått rädd över att ta mig ut i dessa gatorna själv, men hettan av min ilska värmde mig fortfarande då jag klev ur och kunde inte bry mig mindre för tillfället vart jag befann mig. När jag kom in i rummet före gymlokalen stoppades jag utav en stor svartklädd man som säkert var mer än två meter. Hans läskigt långa kropp skulle normalt sätt skrämma mig och alla försvarstekniker skulle flyga runt i huvudet på mig, men det enda jag tänkte på var Harry. Mannen framför mig granskade mig ett tag, mitt ilskna uttryck avgjorde antagligen vem jag var då jag gav honom en mörk blick och han lät mig passera utan att säga något.

Hårt knuffade jag upp glasdörren till de tomma gymmet, det enda som hördes var stön och slag längre in, den stora läskiga lokalen var under mörker och alla maskiner stod tomma och kastade skuggor över det mörka rummet. Längre in såg jag ljus komma från ett lysrör i taket som gjorde ett konstant surrande ljud. Jag rundade ett antal pelare innan jag fick syn på en svettig tränad rygg, lockarna var tillbaka dragna av en bandana, hans nakna överkropp avslöjade de färska blåmärkena. Ett par svarta shorts satt ledigt på hans höfter, ett par neon gula gympaskor gjorde små gnisslande ljud medan han ständigt joggade på stället och ett par vita hörlurar var intryckta i hans öron medan de svarta boxningshandskarna konstant träffande den röda säcken som hängde från taket.

Jag gick runt några maskiner för att få en bättre blick av hans ansikte som varit full med blod senaste gången jag såg honom. Men snart vågade jag inte gå längre då jag stod fem meter ifrån honom, jag såg halva hans ansikte nu. Han såg spänd och fokuserad ut, hans näsa hade en vit plåster liknande sak över sig, det spruckna ögonbrynet hade var över plåstrat, men trots dessa bristerna såg han lika snygg och vacker ut som vanligt.

Snart stannade han upp och torkade bort svetten han hade i pannan med sin underarm, av ren reflex kollade han mot mig och det var uppenbart att jag hade smugit upp på honom.

Harry drog frustrerat ut sina hörlurar ur ögonen och svor lågt.

”Damn, Grace. You scared the shit out of me.” muttrade han och stängde av den lilla ipoden som låg i hans ficka. Chocken av att se hur dåligt hans ansikte kvar gjorde mig förvånad och tog några få steg fram mot honom för att se tydligare i det starka ljuset från lampan i taket, självklart missförstod Harry min fåspråkiga entre.

”Please, don't be scared of me.” sade han pinat, jag skrattade bittert till och tog några modiga steg fram till honom.

”You're boxing too? Is there anything else I should know about you? Because this day have been just amazing.” fräste jag, ironin i min röst var tjock.

”You're angry?” han var uppenbart förvirrad och rynkade sin panna i djupa veck medan han granskade mig. ”Yeah, I box. You want to try?” frågade han istället, då jag inte svarat, han smått osäker på vad som pågick, jag kollade tveksamt mot den röda säcken bredvid oss innan jag argt drog av mig min hoodie och avslöjade min tighta t-shirt under som jag hade på mig tillsammans med ett par ljusa jeansshorts, jag drog åt mig boxhandskarna som Harry höll i.

”Let's have it a go.” sade jag argt. ”Okay, the first hit is for Modest.” började jag och slog till den röda säcken hårt, av någon anledning släppte min ilska lite, jag kollade upp på Harry för att förklara men hans ansiktsuttryck förvånade mig igen genom att vara förstående. ”They called by the way.” innan jag slog nästa slag med ett stön. ”The second one is för Fredric Westwick and his thoughts about trying to give me money.” lättnaden i min kropp av att slå på något gjorde att jag slog två gånger för nästa anledning. ”And this is for the most crapy twentyfour hours in my life. And this is for your lousy apology last night...” jag slog några gånger till, jag tappade tidsfattningen om hur länge jag hade stått och slagit på säcken, jag glömde bort vart vi befann oss och det var nästan så att Harry också försvunnit. ”And this is for me, because I am in love with the idiot who hit my friend and made yesterday to the worst day of my life...” orden föll bara ur mig och jag fick inte chansen att hindra dem innan de hängde i luften mellan oss. Jag stannade upp och andades tungt, skyldigt kollade jag upp på Harry under mina ögonfransar, det var tydligt att han hört vart enda ord jag sagt. De gröna vackra ögonen som jag försökte undvika stirrade ner på mig medan jag drog av mig handskarna och lät dem falla till cementgolvet med varsin duns innan jag tog upp min tröja och sjönk ner på en av stolarna längre bort som stod uppradade mot den vita tegelväggen. Jag lät min tröja hamna på stolen bredvid innan jag drog upp fötterna på trästolen och slog mina armar runt dem innan jag gömde mitt ansikte.

Jag hörde gympaskor mot cementgolvet som gnisslade några gånger medan Harry rörde sig, jag kände att mina kinder hettade och var generad över erkännandet, det var första gången jag sagt de orden ut högt. Det var inte heller sättet jag ville säga dem på. Men för första gången på länge kände jag mig lättad och inte arg eller frustrerad. En försiktig varm hand lades på mina armar som var hårt spända runt mina ben. Jag vågade inte kolla upp, så jag satt kvar i samma ställning och hoppades på att han skulle gå där ifrån och låta mig vara ifred, istället greppade han min hand och drog försiktigt bort den från min andra arm så att mina fötter tappade fästet på stolen och föll ner med en duns i golvet. Mitt huvud var fortfarande nerböjt för att inte möta hans blick, mitt blonda hår föll ner som gardiner runt mitt huvud medan jag försökte dra bort mina handleder från hans grepp, snart lyckades jag.

”Grace, just look at me.” han lät trött men fortfarande vaksam. Jag drog bak mitt hår, frustrerat bet jag mig på insidan av min kind medan min blick gick mellan hans ögon, hans bara överkropp och det övriga gymmet. Han satt på huk framför mig och försökte fånga upp min blick men misslyckades varje gång, men jag kunde inte låta bli att förundras över hur vältränad han var, jag ville röra honom, känna hans varma hud under mina fingertoppar.

”Please? Just do as I say.” Harrys röst var låg och ironisk, men när jag mötte hans blick tillslut var jag nervös, nästan skräckslagen över vad han skulle säga. De gröna vackra ögonen granskade mitt hettande ansikte under tystnad, de genomträngande ögonen fick mig att känna mig helt naken. Jag skulle kunna sitta i underkläder och ha ungefär samma känsla som jag hade just nu när jag var fullständigt påklädd, något man inte kunde säga om Harry som fortfarande var utan t-shirt.

Hans långa fingrar gick på en upptäckt över min kind, försiktigt fäste han några slingor hår bakom mitt öra innan han fortsatte över mina läppar, hans tumme strök försiktigt över min underläpp.

”I love you, Grace.” Harrys tysta ord var knappt hörbara, hans gröna ögon väntade på respons. Jag kände mina kinder hetta ännu mer, ett litet leende kröp upp okontrollerat över mina läppar, jag bet mig lite i läppen för att hindra ett okontrollerbart fnitter. Ett flin lös upp hans ansikte och gjorde att skadorna i hans ansikte inte såg fullt så allvarliga ut längre, smilgroparna poppade upp i kinderna och fick honom att se ut som ett barn.

”Sorry, I didn't hear you.” skojade jag, osäkert letade min hand fram till hans som hamnat på mitt ben.

”I love you.” upprepade han och pussade mig på näsan, jag hoppade till av ren reflex. Det var konstigt höra honom säga de orden, de ord som jag faktiskt bara yttrat till mamma och pappa i yngre år. Jag lade mina armar runt hans hals och drog honom närmare, jag kände hans händer på min rumpa och drog mig fram på stolen så jag satt på kanten. Våra näsor snuddade vid varandra medan vi andades in varandras heta andetag, våra fåniga leenden bröts då våra läppar möttes i en försiktig kyss.

”I love you too.” mumlade jag mot hans fylliga rosa läppar innan jag kände han pressade sig emot mig ytterligare och föll ner på knä för att komma närmare. Harrys varma överkropp var fortfarande fuktig av svett, något jag inte kunde bry mig mindre om.

Våra tungor lekte med varandra i kyssen som blev allt hetare ju längre tiden gick, mina händer letade sig upp till hans lockar och hans händer låg säkert på mina höfter, för att försäkra sig om att jag inte skulle gå någonstans. Jag drog mig tätare intill honom då hans huvud sänktes och började kyssa min hals, jag njöt utav kontakten och mina ögon förblev slutna av behandlingen han gav mig. Ett antal gånger sved det till då han sög för länge på en och samma plats, men snart hittade han min svaga punkt, precis under örat, ett gnyende släpptes från mina särade läppar och mina korta naglar grävdes in i hans rygg av ren reaktion. Ett lågt stön mullrade från Harrys hårda bröstkorg som pressades mot min mjuka. Allt jag kunde tänka på var Harry, hans stora händer, hans fylliga läppar, hans kropp som pressades mot min, allt annat runt om fanns inte.

Hans läppar återförenades snart med mina i ett leende, hans händer lämnade sina positioner från mina höfter och letade sig upp under min t-shirt, han tryckte mig ytterligare lite närmare honom men stannade motvilligt på min rygg. Värmen från hans handflator värmde upp hela mig, en sista mjuk puss placerades på mina läppar, innan de särades för att hämta luft. Våra pannor lutades mot varandra medan våra andetag var ojämna och korta, jag öppnade ögonen för att möta hans vackra gröna ögon som var nu var mörka av lust, det var uppenbart att vi båda var upphetsade av den heta stunden.

”I'm really sorry for what happened yesterday.” sade Harry med sin låga raspiga röst som gav mig rysningar. ”He just... I shouldn't have...” jag pressade mina läppar mot hans igen för att få honom att sluta prata.

”Shut up.”

”No one has even told me to shut up like that before.” mumlade han roat mot mina läppar. ”But okay, I'll shut up if you do that again.”

+29 Kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 ”This car is awesome!” utbrast jag när jag satt i bilen bredvid Felicia då vi körde ut den på banan, Felicia satt i förarsätet och lös utav lättnad över vår konversation inne i omklädningsrummet, oss tjejer emellan. Vårt samtal hade varit snabbt och enkelt, då jag faktiskt inte riktigt förstod vad allt handlade om från första början. Då jag konstaterat att jag inte alls hade något intresse av Dylan och att jag faktiskt var lycklig tillsammans med Harry sköt även Emma in de förbjudna orden som jag inte ens själv hade förmått mig att säga.

Självklart blev hela konversationen obekväm, i alla fall för mig, medan Emma och Felicia diskuterade hur jag faktiskt skulle berätta det för Harry. Jag visste att jag skulle bli tvungen att berätta det förr eller senare, men det var ännu en vägg som stod i vägen och hindrade mig från att säga det. Min brist på självförtroende när det kom till just dessa sakerna var tydlig, något som var uppenbart när Harry var i närheten, men också rädslan för att bli sårad och för att veta att han kanske inte alls kände det samma, var något som gick om och om igen i mitt huvud. ”Tänk om”. Var de konstanta två orden som nu tatuerats in i min hjärna, men jag kunde inte låta bli att ta fram min envisa sida i detta. Om jag klarade ett bra varv idag så skulle jag berätta allt för Harry, det är i alla fall vad jag hade lovat mig själv för ungefär tio minuter sedan.

”I'm so happy you like it, we've been working on it, twentyfour seven.” påpekade Felicia medan hon tryckte på några knappar, under tiden däcken rullade över asfalten ut mot banan.

”Thank you, so much, Fizzy.” pep jag uppspelt och kunde knappt sitta stilla i passagerarsätet, jag lät kampen med mig själv och mina känslor falla i glömskan, jag skulle bli tvungen att ta itu med det senare. En av alla anledningarna till att jag älskar bilar, jag kunde ta allt senare när bilen körde tillräckligt snabbt.

Felicia stannade bilen precis på startlinjen innan vi öppnade dörrarna och vi tog oss ut på den torra asfalten som längtade efter lite regn. Min svarta och röda overall kändes ovanligt hemtrevlig, efter att ha haft på sig klänningen som Harry tvingat på mig igår, så klagade jag absolut inte av den genom trängande värmen som producerades inne i dräkten.

”What's that noice?” muttrade Felicia då hon kom runt bilen, hon lutade sig mot huven medan jag sträckte mig in genom det öppna fönstret på bilen för att ta upp hjälmen från golvet. ”Are they betting on you again?” hennes förvirrade ansiktsuttryck gjorde att jag stannade upp och lyssnade, några skrek medan några skrattade, jag tog upp hjälmen och vände mig mot samma riktning som Felicia.

”They aren't that noisy when they bet.” konstaterade jag, jag spände åt min overall som jag satt på upp till midjan, men sedan knutit armarna på dräkten runt min midja för att inte bli allt för varm. Min överdel av täckt av ett svart underställ som räckte enda upp till halsen. ”What are they waiting for, I thought they wanted to watch?”

Ljudet kom från gränden mellan läktarna och garaget, det var uppenbart att alla från garaget hade samlats, något som var förvirrande.

Ju längre jag stod här och kolla på det, ju mer försvann mitt lyckorus, insåg jag efter ett tag. Jag blev mycket mer väl medveten om att jag inte kom hit ensam, och vart min pojkvän hade tagit vägen. Frågorna som borde varit självklara för mig flög runt i mitt huvud som en tornado då min hjärna började fungera ordentligt igen.

”Where's Harry?” sade jag lågt, smått oroligt nu då jag kollade på från bilen hur högljudd gruppen av killar började bli. Jag försökte skaka av mig den oroliga känslan av att det kanske inte var något positivt, men Harry hade lovat att inte bry sig längre. Alla mina tankar sade emot varandra och snart var jag allt för uppeldad för att kunna stanna kvar vid bilen, jag måste se så att Harry mådde bra.

Jag började springa med hjälmen i handen, den tunga overallen som hängde runt höfterna och med alla skyddslager var inte det bästa att springa i, jag snubblade ett antal gånger innan jag var tvungen att sakta in för att börja tränga mig in i den befolkade gränden. Skräckslaget trängde jag mig igenom publiken med hjälp av min hjälm och armbågarna, men ju längre in jag kom desto mindre behövde jag trängas då publiken villigt släppte fram mig. De bekanta ansiktena gav mig pinade ansikten då de kollade på mig då jag passerade, nervöst fortsatte jag.

Jag fick allt svårare att andas ju längre in jag kom, oron över att hitta Harry var över hela min kropp. Alla mina sinnen sökte efter honom och när jag kom närmare och närmare hörde jag slag, stön från cirkelns mitt som formats längre fram. Jag önskade att jag kunde vända om, jag ville inte veta vem det var som slogs, jag ville hitta Harry där. Men det var något som fick mig fortsätta, nervöst tog jag de sista stegen innan jag stod i utkanten på cirkeln men utan att tänka tog jag ett extra steg in i cirkeln då jag fick se vad som var i centrum.

Blod täckte asfalten, två killar låg på marken och brottades, den tydliga doften av testostron osade i luften. Hela min kropp frös fast och jag kände att hjälmen som jag fortfarande höll i föll till marken med ljudet av plast som stött i stenig asfalt. Alla runt om oss tystnade förutom de två killarna som fortfarande kämpade med att få övertaget över varandra, men snart hamnade Harry ovanpå Dylan och höjde en blodig knytnäve mot killen under honom.

Jag har bara sett honom så arg en gång innan, i poolhuset, vilket gjorde det uppenbart vad bråket egentligen handlade om. Mina ojämna andetag gjorde det svårt för mig att öppna munnen eller göra något alls, min rädsla för den vackra killen gjorde mig extremt osäker på vad jag kände. Alla mina tankar flög runt i mitt huvud, skräckslaget försökte jag räkna ut vad jag skulle göra. Men innan jag fick chansen att göra något träffade knytnäven träffsäkert Dylans näsa som gav ifrån sig ett genomträngande ljud av något som bröts. Snart höjde Harry handen igen och denna gången, utan att tänka tog jag ytterligare ett steg mot dem båda, steget var motvilligt, jag kände att första tåren föll ner för min kind över att se något så hemskt göras från någon som var så älskvärd. Någon som jag kände så djupa känslor för att jag faktiskt skulle tänkta mig ta en kula för honom.

Innan Harry fick chansen att sänka handen igen mot Dylans huvud gav jag ifrån mig ett gällt skrik.

”Harry!” försökte jag igen efter ett tag, min röst var lika gäll och desperat som skriket. Jag kippade efter andan, min hand stannade över min mun medan jag såg Harrys handen sjunka, men inte med samma kraft som innan, utan stannade på marken innan ett blodigt ansikte dök upp under lockarna, hans näsa satt snett, en spricka i hans ögonbryn sipprade ut blod som strömmade ner för hans tinning och över hans kind. De normalt sätt vackra gröna, kristall klara ögonen var mörka som natten, det fanns inget snällt i dem hur jag än vände och vred på situationen, de var fulla med vrede.

Förtvivlat försökte jag hindra mina tårar men det gick inte, jag försökte blinka bort dem för att kolla på killen som jag fallit så idiotiskt mycket för men det producerades bara mer tårar som föll ner över mina kinder. Snart släppte Harry Dylans tröja och killen landade avslappnat på den rödfärgade asfalten under honom, intensiteten var över och luften låg tungt över oss alla. Publiken bakom oss var knäppt tysta då Harry försiktigt reste sig upp från den nästintill medvetslösa killen, han blundade hårt. Jag försökte svälja klumpen som formats i min hals och lät min hand falla från ner till min sida, besviket pressade jag ihop mina läppar för att hindra det skakiga andetaget som var på väg ut.

När han öppnade sina ögon igen och kollade ner på mig, började de återfå sin färg men skräcken i min kropp var fortfarande där, tårarna fanns fortfarande där och framför allt blod, som nu alla de normalt sätt vackra lockarna klibbade fast i, fanns kvar, allt fanns kvar.

”Grace.” en försiktig hand tog min hand försiktigt bakifrån, jag kände igen rösten, det var Emmas. Jag släppte fram ett skakigt andetag innan jag skakade besviket på huvudet, oväntat gled en snyftning med.

”You promised.” min röst lät liten, sårbar. Jag önskade att det bara var han som hörde, men utan att säga något mer lät jag Emma leda mig ut ur publiken som lät oss komma förbi utan att bråka. Mina ben orkade snart inte gå mer då vi kommit ut ur gränden, jag var helt slut, allt jag ville var att lägga mig ner och gråta, låta mig själv vara sårbar för en gång skull utan att någon var där och försökte rädda mig. Försiktigt guidade Emma mig in i garaget, hon fiskade upp mina kläder och Felicia kom snart med in i omklädningsrummet. Jag lät några tårar falla ner tyst över mina kinder emellan åt, men jag satte mig bara ner på bänken under tystnad och kollade ut i tomma intet. All kraft som funnits där för femton minuter sedan fanns inte längre kvar, under tystnad hjälpte Felicia och Emma mig av med overallen och alla skydd. Jag kunde se i ögonvrån att de gav varandra försiktig blickar och nickningar. Men rummet förblev tyst, jag kände mig bruten, som att hela min kropp hade gått i tusen små bitar och jag hade ingen aning om hur jag skulle få mig hel igen.

”I'll go and get the car ready.” sade Felicia lågt.

”Good, I'll take her out.” mumlade Emma nere vid mina fötter, mitt hjärta slog febrilt, fortfarande i chock över synen av Harry.

Efter att dörren slagit igen, blev det åter tyst, snart ställde Emma sig upp och granskade mig, jag snegla lite mot henne genom de dimmiga ögonen men fäste snart ögonen i väggen längre fram istället.

”Alright, babe. Let's get you out of here, as fast as my shoes let us, alright?” jag visste att hon försökte skoja, men jag kunde inte ens förmå mig själv att le. En suck släpptes från Emmas läppar innan hon försiktigt hjälpte mig upp, hon granskade mig ett tag innan hon började rota i sin väska, hon tog upp ett par runda mörka solglasögon som hon satte högt upp på min näsa.

”Now.” sade hon bestämt, mer till sig själv än mig. Emma lade en arm över mina axlar innan hon började leda mig ut ur garaget, jag kollade för det mesta ner i marken, men jag kunde höra de små tysta viskningarna om bråket som pågick, något jag inte kunde stänga ute. Tårarna föll ner i solglasögonen och gjorde det svårt för mig att se vart jag satte fötterna, de blå och röda ljusen som vi möttes utav utanför var tydliga att polisen tillkallats, regnet hade äntligen börjat falla.

”Miss Sonenclar, we need to speak with you.” hörde jag en kvinnlig röst längre bort, en manlig röst avbröt henne innan Emma fortsatte bara gå ut mot parkeringen där Felicias gamla bil stod och väntade.

”Grace!” ropade någon bakom mig, rösten visste jag allt för väl vems den var. Men jag kunde inte möta hans ögon, istället hoppade jag in i baksätet och kurade ihop mig till en boll, jag gömde mitt ansikte i mina händer och önskade att någon kunde ta bort smärtan och rädslan. Men den som alltid gjort det tidigare, fanns inte längre där.

Jag hörde hur Harry kom hem sent på kvällen, jag låg i Alice rum som hon nu verkade rätt så bekväm i. Det fanns planscher på väggarna som Harry tydligen varit snäll och hjälpt henne sätta upp, ett flertal utav hennes prylar var ut slängda över golvet som ett minfält och om man inte såg upp vart man satte fötterna hade man fått en bok eller en penna i foten.

Emma och Felicia hade åkt hem efter ett tag då Alice försäkrat sig om att inget var fel på mig utan att jag bara var i chock. De hade berättat kortfattat om vad som hänt och utan att höja ett ögonbryn hade Alice bara nickat och låtit mig ta hennes rum. Hon påpekade bara att hon kunde ta rummet intill som stod tomt, något som jag normalt sätt skulle tacka nej till, om jag inte var så förvirrad över min egna existens för tillfället.

Rummet var tyst och mörkt nu, utanför hörde jag någon röra sig upp för trapporna som en zombie. Han måste vara minst lika trött, om inte värre. Rädslan över att han skulle upptäcka att jag var här inne slog mig och jag drog täcket hårdare runt min kropp, jag vände ansiktet mot väggen och lyssnade intensivt på killen ovanför mig.

De trötta stegen hördes innan de abrupt stannade, mitt hjärta hoppade över ett slag och jag höll andan. Snart började de röra sig igen, mer livligt denna gången och jag hörde dem ner för trappan igen där de stannade, dörren till rummet intill öppnades.

”What are you doing?” väste Alice utanför dörren till rummet jag låg i.

”Where's Grace, is she alright?” hans låga oroliga röst gjorde att det högg till i mitt revben, jag slöt mina ögon och fantiserade om de starka varma och betryggande armarna runt om mig, hur de skulle försäkra mig om att inget dåligt skulle hända. Men jag skakade snabbt tanken ur mitt huvud för att fokusera på konversationen utanför.

”Yeah, she's fine. But you ain't, just go to sleep, Harry. We'll take the rest in the morning.” hon lät så vuxen, jag drog argt bort en tår från ögonvrån innan jag hörde dörren till rummet intill slog igen. Skräcken för att hon skulle behöva bevittna vad som hänt innan idag gav mig gåshud, men samtidigt tog det emot att erkänna att hon antagligen hade hanterat det bättre än vad jag gjorde.

Jag väntade spänt på att fotstegen skulle höras upp för trappan till översta våningen, men inget hände. Ett djupt andetag drogs in, innan jag suckade lättat ut och försökte återgå till den konstiga medvetna sömnen jag befann mig i innan. Jag var inte riktigt medvetslös men jag var inte heller medveten om det som fanns runt omkring mig, dvalan var skön men inte tillfredsställande.

Mitt försök till att ”somna” avbröts utav att sovrumsdörren gled försiktigt upp. Det dunkla ljuset från lamporna i taket utanför i hallen sken in genom dörröppningen och kastade skuggor över rummet, jag slöt ögonen och hoppades på att han skulle gå på mitt sätt att låtsas sova. Jag kände att madrassen trycktes ner bakom min rygg och jag antog att han satte sig, en försiktig hand fångade upp en tår, snett under mitt öga, som jag inte tänkt på. Men han lät bli att säga något, istället lutade han sig över och placerade en försiktig puss där tåren varit.

”I'm sorry, love.” viskade han, han snörvlade lite, något som fick mitt hjärta att gå sönder, lite till. ”You're my everything, and I don't want to lose that.” en sista puss placerades på min tinning, denna gången varade den längre. Den var desperat efter respons, men den fick ingenting alls.

Jag vaknade med ett ryck av att ytterdörren slog igen, ett par bara fötter hördes i hallen, det var uppenbart att det var Alice. Irriterad över gårdagen reste jag mig upp i det mörka rummet och tog mig upp från sängen som jag sovit i under natten. Trött tog jag mig ner i köket, smått orolig över att Harry skulle sitta i köket, men till min lättnad så var det bara Alice.

”Du kan vara lugn, han stack till gymmet precis.” mumlade hon medan hon kollade posten. Ett stort brev inspekterade hon innan hon kollade mellan mig och brevet. Snart räckte hon över det till mig då jag satte mig mitt emot henne.

Jag granskade brevet innan jag rev upp det, det var uppenbart att det var mammas handstil utanpå, men jag var mer intresserad utav vad som fanns i. Min hand trevade i det stora kuvertet innan jag fick tag i en bunt papper som jag drog ut på bordet.

”Vad är det?” frågade Alice förvirrat där hon satt mitt emot i sin pyjamas, något som fick mig att tänka på att jag hade gårdagens klädsel på mig.

”Bank papper.” sade jag efter en stund innan jag rev sönder lappen om hur ledsen mamma var över att hon ljugit. Det var pappas pengar som varit gömda på banken i flera år nu, ingen hade rört dem precis som jag trodde. Pappa hade haft tillräckligt med pengar trots han blev arbetslös efter vår flytt, det skulle räcka till oss båda i resten av våra liv, jag log glatt över de sju siffriga beloppet längst ner på pappret.

Lättnad över att inte vara beroende av någon annan kom över mig, för första gången på flera timmar kände jag den värmande känslan av glädje inom mig. Vi var äntligen fria från vår mamma, plus vi hade pengar till att göra vad vi ville i princip. Däremot förblev min plan att studera vidare till hösten, Alice skulle gå ut skolan.

”Fick vi lite i alla fall?” frågade Alice tveksamt som uppenbarligen tagit min tystnad som ett negativt tecken.

”Vi fick mer än lite, Alice. Vi kommer klara oss.” jag höjde blicken och log mot henne innan jag fortsatte läsa på pappret som beskrev att kontot delar ut en liten del varje månad så att vi klarade oss.

”Hur mycket?” envisades hon ytterligare och jag himlade med ögonen innan jag stoppade ner alla papperna i kuvertet igen.

”Tillräckligt för att köpa en egen båt om det skulle behövas någon gång.” sade jag och log mot henne. ”Så... Vad blir det till frukost?”

+29 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 ”Thank god you're back!” utbrast Alice då hon kom springande ner för trappan, i en marinblå t-shirt och ljusa jeansshorts. Hennes mörka hår var uppsatt i en hästsvans och det var uppenbart att hon inte orkat borsta det då några tovor hängde i tofsen.

Harry och jag hade vaknat tidigare i morse av att hela världen visste om vart vi befann oss, vårt hotell var fyllt med One Direction fans som försökte få en glimt utav Harry och på grund utav vår brist på säkerhet så evakuerades vi båda ut genom en källare under hotellet som inte var speciellt hemtrevligt. När vi väl kommit ut väntade en bil på oss som hjälpte oss tillbaka till flygplatsen och tog oss hem utan att någon kom till skada, men även slapp vi att bli fotograferade med gårdagens kläder, ännu en bonus.

Det hade faktiskt aldrig slagit mig hur stor Harry egentligen var, tanken hade aldrig slagit mig. Självklart var jag väl medveten om hans framgång och hur mycket det påverkat den lockiga killen, men jag hade själv aldrig sett det med egna ögon, vilken kräsen värld han faktiskt lever i.

Jag kom tillbaka till verkligheten för att syna min lillasyster som uppenbarligen var upprörd över något.

”Are you alright?” min oro var ett faktum och jag kände en stöttande varm hand som placerades på min svank. Den var inte osäker utan visste sin plats, något som gjorde mig ofokuserad och generad samtidigt.

”Yes, but...” hon blev avbruten utav två arga röster som dök upp i köksdörren, de två blonda personerna snäste åt varandra innan de försökte tränga sig ut genom dörrkarmen båda två samtidigt. Jag hade aldrig sett Emma så arg någonsin, och det var andra eller tredje gången jag träffat Niall som alltid varit glad. Men det var han definitivt inte nu då hans blåa ögon piercades in i Emma som gav honom ungefär samma irriterade blick, om inte värre.

Hon gav Niall ett tjuvnyp i sidan, något som fick honom ur balans och föll ner på knä innan Emma fortsatte med bestämda steg mot oss. Men snart kom Niall upp på fötter igen, han knuffade sig förbi Emma och fram till oss.

”I hate her...” började Niall.

”I hate him...” sade Emma exakt samtidigt, vilket var startskottet för ytterligare ett bråk...

”He's so childish, and do you know what he did to my makeup!? I swear to god, Niall that you'll pay for this. You're the most selfish most selfabsorbed brat in the entire world and if you so much as look at any of my stuff ever again I will kick your arse so fucking damn hard that you won't be able to...” hon verkade inte få slut på luft och bara fortsatte, jag fokuserade på Niall som pratade i mun på henne. Hans ansikte var spänt av ilska medan han kollade på tjejen framför honom som såg ut som terminator, jag av alla visste att det inte fanns någon knapp man kunde trycka på för att få tyst på Emma.

Jag var osäker på hur jag skulle reagera och trevade efter Harrys hand som låg lugnt på min rygg, jag flätade samman våra fingrar, en lugnande tumme masserade baksidan av min hand. Det var uppenbart att Harry var lika förvånad över utbrottet som vad jag var.

”Are you even listening to yourself? Makeup! Did you guys know what she did with my food!? She ate it! All of it! Harry, you know I never share my food, it's the last thing in the world I am doing. And you were about to forget Alice outside today, what about that, huh? Selfabsorbed? Why don't you try brainless instead, because that's what you are!...”

”Fuck off!” skrek de båda mot varandra innan allt blev tyst, de vände sig mot oss med korsade armar och väntade på att vi skulle hålla med våra vänner, istället föll min haka och gjorde att jag stod och gapade medan jag kollade förundrat på min kompis som andades hetsigt.

Jag kunde inte låta bli att dra en liknelse mellan mig och Harry, hur mycket vi faktiskt bråkade innan vi lärde känna varandra. Tveksamt kollade jag upp på Harry som stod i gårdagens kläder med mina skor i handen och granskade dem båda med väldigt road blick.

När jag vände mig tillbaka till Emma och Niall höjde Emma på ögonbrynen och stirrade argt på mig för att jag inte backat upp henne tillräckligt, något som fick mig att flina.

”This is not funny, Grace.” snäste hon.

”Yeah, it kind of is.” sade jag och skrattade till. ”You sound like a married couple.”

”We are not!” fräste de båda samtidigt, vilket fick ett mörkt roat skratt komma fram från killen bredvid mig.

”Sorry Grace, it wasn't the best choice to give them the responsibility to babysit Alice.”

”I don't need a babysitter, jerk!” snäste Alice.

”Alice!” utbrast jag argt på henne, hon himlade med ögonen innan hon tog sig upp för trappan igen och lämnade oss fyra ensamma.

Men istället för att ge varandra varsin ursäkt såg de ut som ett par barn i femårs åldern, de vägrade möta varandras blickar något som såg ytterst roande ut.

”Anyway, Felicia called earlier today.” konstaterade Emma efter ett tag och rättade till sin klänning som hon bar, den räckte ner till mitten av låren och hade ett fint mönster på sig i midjan.

”And?” frågade jag, Harry släppte då taget om min hand och puttade ut sin blonda kompis i köket, jag visste inte om det berodde på att han hade en känsla av att Dylans namn skulle dyka upp i konversationen eller om han bara var respektfull nog att låta samtalet förbli privat.

”She wants us to come out to the garage later.” Emma ryckte på axlarna och slängde bak håret över axeln.

”Why?”

”She said that we needed to talk, I didn't ask why though.”

Jag bet mig lite i läppen innan jag fundersamt gick fram till trappan och satte mig ner på andra trappsteget. Hon följde efter och satte sig ner bredvid mig, tystnaden över hallen var uppenbar, men en låg konversation från köket kunde höras.

”How was your date? You looked stunning.” Emma bröt tystnaden och jag höjde på ögonbrynen medan jag skannade hennes ansiktsuttryck.

”How did you know...?” började jag, snart tog hon upp en mobil ur en utav sina bruna stövlar som hon hade på sig, hon skrollade igenom twitter innan hon stannade upp och tryckte in på en. Snart fick jag telefonen i handen.

Harry Styles (@Harry_Styles)

Let's go on a date, love!

Under texten fanns ett foto som Alice tog, det var den bilden där jag inte varit beredd och kollat upp på killen som höll om mig. Bilden kunde varit tagen ur en kärlekshistoria, vi båda såg ytterst kära ut där vi stod, mitt hemlighetsfulla leende och glittrande ögon var lutat upp mot Harry som flinade ner i golvet. Vårt sätt att stå och hålla om varandra hade jag sett i många filmer, något jag aldrig sett tidigare i verkligheten. Den mörkhåriga killen såg generad ut, något som var uppenbart ovanligt, det brukade alltid vara jag som blev generad. Men även det var ovanligt i mitt fall, jag hade aldrig tänkt på mina känslor för killen som varit så snäll och omtänksam.

Jag hade aldrig varit kär, och detta är nytt för mig, det kanske till och med var nytt för honom. Men för min del var jag rädd, jag var mer sårbar än någonsin, Harry hade faktiskt på ett eller annat sätt tagit mitt hjärta.

Nervöst bet jag mig i läppen innan jag gav tillbaka telefonen till Emma som nyfiket kollade på min reaktion.

”You really like him.” det var ingen fråga, och jag kände inte för att svara på det heller. ”You're inlove.” det var inte heller någon fråga, och ordet som hon sagt fastnade i mitt huvud, jag stirrade bara ner i trägolvet utan att säga något. Jag försökte skaka av mig den oroliga känslan i magen och fokusera på nuet.

”I'll pick you up at five and we'll drive to the garage.” mitt sett att byta ämne var uppenbart irriterande för Emma som grimaserade.

”You're going to the garage?” den mörka rösten gjorde att jag hoppade till, jag hade inte lagt märke till att Harry stod i hallen och granskade oss.

”Yeah, Felicia wants to talk.” hörde jag Emma bredvid mig som fann sig snabbare än vad jag gjorde i situationen. Jag undrar hur länge han stått och lyssnat, jag hoppades så innerligt på att han inte stått där allt för länge och hört Emmas konversation med mig innan.

”I could drive you.” föreslog Harry och ryckte på axlarna, han hade släppt ut slipsen lite och knäppt upp de första knapparna på att skjorta, vilket gav honom ett löst och ledigt utseende. Jag hade tänkt precis tacka nej då jag inte var riktigt säker på om Dylan skulle vara där, men Emma kom före mig och nickade gillande.

”That would be nice of you, don't you think, Cece?” hon petade mig med sin armbåge och jag kollade distraherat upp på den långa killen framför mig.

”Yeah, thanks Harry.” jag log lite mot honom men snart reste jag mig upp utan att kolla på honom. Jag kunde inte förmå mig själv att se honom i ögonen, det kändes som att han kunde se rakt igenom mig, se alla tankar jag hade i mitt huvud som inte alls verkade hänga ihop för tillfället.

Nervöst vände jag mig om mot Emma och kramade om henne, snabbt sade jag hejdå innan jag började springa upp för trappan. Jag tog mig in i sovrummet och började rota efter ett par shorts och ett linne, jag hittade ett par ljusa slita shorts och ett grått linne med ett tryck på framsidan. Mina fötter tog mig fram till sovrumsdörren och låste innan jag började kravla mig ur klänningen.

”Grace? Are you okay?” hörde jag Harrys röst utanför då jag precis dragit linnet över huvudet.

”Yeah, I'm alright.” ropade jag tillbaka, jag hörde att han försökte öppna dörren, shortsen drogs enkelt upp över mina höfter och jag stoppade slarvigt snabbt in det lösa linnet innanför dem, innan jag öppnade dörren.

”You're acting really weird, what is it that you're not tell me?” hans gröna vackra ögon granskade mig och jag suckade ut. Lättad över att han inte hört mitt och Emmas snack tidigare, men jag lät bli att möta hans blick.

”Nothing.” konstaterade jag istället, jag stängde ute reflexen av att berätta allt, alla mina känslor och alla tankar jag hade. Men jag låtsades som ingenting och gömde mitt ansikte mot hans hårda och solida överkropp, jag kände att han var förvirrad då han drog ett par starka armar runt om mig. Det var uppenbart hur förvirrad han faktiskt var men lät bli att säga något.

Harry's Point Of View

Grace betedde sig konstigt, hon undvek min blick och sättet hon desperat ville hålla kroppskontakten med mig gjorde mig orolig. Men varje gång jag frågade förblev det ett svar som var mer eller mindre den samma hela tiden, att det inte var något, att jag inte skulle oroa mig. Fast ju mer hon sade samma mening om och om igen, ju mer oroade jag mig.

När det var dags att plocka upp Emma så hade vi sagt hejdå till Niall och tystnaden som lagt sig över oss i bilen hade bara blivit allt mer pinsam med tiden.

Jag trevade efter Grace hand medan vi stod utanför Emmas hus och väntade, snart hittade jag hennes hand och kollade ner på våra sammanlänkade händer.

Hennes närhet var något jag hade blivit allt mer fäst vid, det gjorde ont i mig att vet att jag snart skulle bli tvungen att lämna henne, att veta att jag inte skulle få se tjejen som ägde mitt hjärta varje dag.

Jag ryckte till utav min egna tanke, gjorde hon verkligen det? Det var på riktigt.

Vad skulle jag vara om jag var utan henne? Frågan fick mig att grimasera, antagligen utsparkad från bandet, jag skulle förlorat mina bästa vänner och förlorat chansen att göra det jag älskar. Hon hade gett mig styrkan att fortsätta, att få rätt på mitt liv, något som ingen annan någonsin vågat.

Jag är rädd för att om jag förlorar henne så kommer jag att gå till samma dåliga spår som jag befann mig i när hon räddade mig. Det är bara dags att erkänna det nu, Harry, du har omedvetet blivit beroende utav en annan människa, och inte vem som helst. Utan den du faktiskt fallit stenhårt för, Styles, du har gått och blivit kär på riktigt!

”What?” jag ryckte till och kom tillbaka till verkligen, snart insåg jag att jag faktiskt hade suttit och stirrat på Grace hela denna tiden. Hon såg nervös ut där hon satt i passagerarsätet och kollade tveksamt på mig.

”Nothing.” sade jag och log fåraktigt, vilket fick henne att rynka på näsan, så som hon alltid gjorde. Hennes gröna ögon och den där lilla biten av hennes högra öga som var gult granskade mig innan hon generat kollade bort igen, upp mot huset där Emma kom ut från huset och ut på verandan.

Jag lutade mig över mot henne och gosade in mitt huvud i kroken på hennes hals, jag gav henne en puss och sög lite på den tunna huden innan jag drog mig tillbaka då dörren till baksätet öppnades. En tyst suck släpptes från Grace särade läppar då hon försökte samla sig innan hon vände sig mot baksätet.

”Hey, Em.” sade hon med ett litet leende, jag bet mig frustrerat i läppen men hälsade snart vänligt på min flickväns blonda kompis som nu bytt om till en somrig topp och ett par mörka piratbyxor.

Vi tog oss ut till garaget på ungefär tio minuter, spekulationerna om vad som skulle hända eller vad som skulle sägas mellan kompisarna var i full gång efter två minuter. Jag förblev tyst och lyssnade bara på deras olika teorier som gjorde mig mycket medveten hur tjejig Grace egentligen är, trots hennes brist på klänningar, kjolar och för att inte tala om bristen på erfarenhet i ett par högklackade skor.

Jag bestämde mig för att hänga med in, trots jag kände Grace motsträvighet vilket jag var väl medveten om. Hon var rädd för att Dylan skulle vara där, men jag lovade mig själv att inte ens kolla på honom, det behövde inte bli bråk så länge han inte gjorde något som fick mig på dåligt humör. För att vara säker på att jag skulle förbli lugn så tog jag Grace hand då vi tre tog oss runt byggnaden och in i garaget som var i full gång. Folk höll på med att reparera bilar och starta dem då vi kom in, men snart tystnad alla maskiner och den stora salen som bilarna stod i blev tyst. All uppmärksamhet vändes mot oss, något jag normalt inte riktigt skulle bry mig om, men nu blev jag allt mer osäker ju längre tiden gick.

Felicia uppenbarade sig snart och kom fram till sina kompisar, hon såg ångerfull och nervös ut. Något jag också antagligen skulle vara om jag bråkat med Grace, tveksamt höll jag kvar hennes hand i min och när jag försökte släppa taget höll hon kvar ett fast grepp.

”Hi...” började Felicia nervöst. För att inte se allt för nyfiken ut kollade jag runt om i garaget tills min blick landade på den killen som jag gärna skulle sett gått ut för ett stup. Han stirrade argt på mig innan jag bröt ögonkontakten och tillbaka till Felicia som verkade vara förlåten.

”So, well. As a peace offering, Dylan and I made this.” hon pekade mot bilen som stod bredvid oss, den var väldigt lik Grace gamla, den som hon kört och krockat i. Fast denna var silvrig, Grace initialer var fint målade på den silvriga lacken, plåten såg ny ut men på samma gång var den annorlunda i jämförelse med hur bilen såg ut från början.

”You fixed my car?” Grace röst var chockad, snart försvann hennes hand från min då hon tog sig närmare bilen för att granska den. ”Woah, you guys really didn't need to do this.”

”We wanted to, because we acted like idiots. Right, Dylan?” förklarade Felicia och log lite mot Grace som fortfarande var i chock. Dylan ropade något som jag inte orkade bry mig om att lyssna på.

”I want to test it.” påpekade Grace glatt då hon dragit sig ur chocken, hon vände sig snart mot mig. ”Could you call Alice, tell her that we'll be late.” hon gick fram till mig, det var första gången på denna eftermiddagen hon faktiskt kollat in i mina ögon.

”Of course.” sade jag och lutade mig ner för att möta hennes läppar. ”Be safe.” mumlade jag mot hennes läppar.

”Promise.” hon log mot mig innan hon försvann, jag tog mig ut i den gråa eftermiddagen. Det var en kvav värme som vilade över hela London som nu var täckt med ett tjockt lager gråa moln.

Jag gick in i gränden mellan läktaren och garaget då jag tog fram min mobil, jag letade upp Alice nummer och tryckte mobilen mot mitt öra.

”What up?” Alice röst lät uttråkad.

”We're at the garage and apparently we're going to be here a bit longer than we thought.” jag sparkade till en sten med mina slitna bruna skor innan jag lutade mig mot garageväggen.

”Why?” frågade hon irriterat.

”Felicia and... Dylan have repaired your sister's car...”

”For real!? What does it looks like?”

”Silver, kind of the same model as the old one but still it's got Grace's style.” jag suckade och undrade över vart de båda tjejerna fått sina intressen för bilar från.

”Awesome!” utbrast Alice, hon lät minst lika upprymd som Grace, men tystnade snabbt efter ett tag och suckade. ”You know she's with you and not him, right?” jag nickade långsamt innan jag insåg att hon faktiskt inte kunde se mig.

”I know, and she knows. But he doesn't” påpekade jag irriterat, jag hörde att en bil motor startades runt hörnet och däck hördes mot asfalten. Jag antog att de var på väg ut, men fokuserade åter på Alice på andra sidan luren.

”You really need to give yourself more credit, Harry. She's with you, and she's happy. She has more feelings for you than you know, stop being such a baby.”

Jag fick känslan av att hon inte berättade allt, att hon kanske hade svaret på varför Grace hade betett sig så konstigt de senaste timmarna.

”Has she told you something?” frågade jag.

”No, what? Why?” hon lät uppenbart förvirrad, något som var ett klart tecken på att hon visste lika lite som jag.

”Nothing, I'll see you later.” sade jag och avslutade samtalet. Jag hade precis tänkt gå då jag såg att någon granskade mig några meter bort, det var uppenbart att killen ungefär tio meter ifrån mig inte var glad. När han tog ytterligare några steg mot mig insåg jag vem det faktiskt var framför mig.

”You guys are official, huh?” Dylans fråga var rak och enkel.

”Yeah.” sade jag sammanbitet, jag tänkte på hur jag hade lovat mig själv att inte ens kolla på killen framför mig. Hans klädstil var slapp och nersölade med olja som han antagligen fått från bilarna han hängt över hela dagen. Det krävdes all styrka i hela min kropp att inte slå till hans fläckfria ansikte.

”What do you think will happen when you leave?” hans fråga fick en negativ effekt inom mig att vakna till liv, argt bet jag mig på insidan av kinden för att inte slänga ur mig det första jag tänkte på.

”That's non of your business.” muttrade jag argt innan jag började gå mot honom, det var uppenbart hur osäker han blev men slappnade av då jag bara knuffade mig förbi honom.

”She's better off with me, you know.” hörde jag efter mig innan jag tänkte runda hörnet till garaget. Jag vände mig om och stirrade på honom. ”She'll end up with me, one way or another, she belongs with me.”

”A reality check, mate. If you haven't noticed, she's not available and she never will be.” sade jag lågt, irriterad över hur enkelt han hade provocerat mig. Dylan skrattade roat till, han visste vart han hade mig, lätt tog han ett steg mot mig innan jag vände mig om för att gå ifrån den mentalt sjuka killen framför mig. Mitt adrenalin startade gå igenom min ådror och påminde mig om hur arg jag egentligen var, jag kände mina händer formades till knytnävar.

”I'm going to steal her, it will be easy when you're not here to watch over her.”

Jag vände mig om igen, denna gången tänkte jag inte ta det lugnt. Hans retsamma ansiktsuttryck gjorde det svårt att behärska sig, han log elakt mot mig, något som fick hela mig att tända till. Mina andetag blev allt tyngre.

”Okay, mate, that's it.” morrade jag lågt innan jag tog några få steg mot killen framför mig och slog det första slaget.

+29 Kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 Jag pratade inte med Harry på resten utav helgen, visserligen försökte han få kontakt med mig genom sms och han försökte ringa ett antal gånger. Men varje gång tryckte jag på upptaget, inom några minuter så kom det ett nytt meddelande om att jag fått ett röstmeddelande. Han sade mer eller mindre samma sak som i smsen, att han ville att jag skulle svara honom och att han snart blev tokig om jag inte lät honom träffa mig.

Om jag ska vara helt ärlig, var jag nog rädd för att möta honom ensam. Hans utbrott hade skrämt skiten ur mig minst sagt, att veta att vi inte hade avslutat detta bråket gjorde mig illamående.

Men nu när jag stod uppe på scenen i aulan på skolan tillsammans med alla andra avgångselever kunde jag inte låta bli att sakna honom. Mamma och Alice satt glatt i publiken med sina kameror tillsammans med resten utav de stolta föräldrarna, en ledig plats vid Alice som egentligen Harrys sved i mina ögon och jag var tvungen att kolla bort.

Jag fick syn på Felicia längre bort som stirrade på mig, för att undvika hennes blick kollade jag ner i marken och väntade otåligt på att rektorn skulle vara klar med sitt tal.

”... And now I present to you, twothousand and thirteen's graduate students.” han vände sig mot oss i en gest som sade att alla skulle applådera och vi slänga upp våra studenthattar utav glädje men jag lät bli. Emma kastade sin en extra gång bredvid mig innan hon gav mig en hård kram som fick mig att rycka till.

När jag kollade på henne gav hon mig ett milt leende, jag visste vad hon försökte göra och jag skakade bara på huvudet. Hon hade försökt få mig att ändra mina planer om ikväll, jag skulle vara hemma och fira tillsammans med mamma och Alice istället för att ställa till med en extremt pinsam stämning. Jag var inte heller på fest humör efter allt som hänt något som mamma väl förstod efter ett tag då jag kommit tillbaka in i huset efter Harry hade gått i lördags.

Vi tog oss ner från scenen och möttes utav gråtande föräldrar, stirriga små syskon och släktingar man aldrig träffat innan som bestämt sig för att låtsas vara stolta. Emma försvann i folkmassan och jag stötte snart på mamma och Alice som var fint klädda i varsin somrig klänning.

”Jag är så stolt över dig, Gracie.” utbrast mamma och slängde sig runt min hals, jag rynkade näsan över hennes sätt att göra mitt namn ytterst barnsligt. Alice kollade sig omkring i folkmassan som om hon väntade på någon skulle komma fram innan hon vände sig mot mig, hon log upp mot mig och gav mig en kram så fort mamma hade återfått balansen och gick till sidan.

”Grattis.” sade Alice och puttade lekfullt till mig.

”Tack.” mitt ansikte drogs in i en grimas innan jag suckade och bad dem om att vi skulle åka hem. Jag såg inget roligt i att säga hejdå till folk som har gått omkring och dömt mig hela dagen då jag blivit förföljd utav en större man vid namnet, Paul. Harry hade hållit sitt löfte och skickat en svartklädd man som min barnpassare för dagen.

Paul körde oss hem innan han tackade för idag och körde iväg till något säker mycket mer roligt än mitt liv. Fotograferna hade gett upp under söndageftermiddagen då det hade börjat regna ordentligt och blött ner all deras utrustning. De alla hade varit buttra då de hoppat in i sina vans och försvunnit till något mycket torrare. Nu var det precis som vanligt igen och fick mig att slappna av lite extra då vi kunde ostört ta oss in i huset.

Mamma hade dukat upp en buffé som hon beställt från ett catering företag i centrala London med olika smårätter ute vid poolen och tillsammans satte vi oss tre, Alice pladdrade på att hon bara skulle äta snabbt innan hon hade planer att åka iväg till hennes kompis för att sova över. Det hade även blivit sommarlov för henne och hon strålade utav frihet där hon satt och mumsade i sig en sallad som mamma hade tvingat på henne.

”Juste, Harry ringde mig igen.” började Alice då hon grimaserade åt en tomat som hon försökte trycka ner. ”Han frågade om du hade tänkt svara på hans sms eller om ni gjort slut. Jag sade bara så som jag gjort de andra gångerna, att du behövde tid och att du säger till när du är redo.”

”Bra.” mumlade jag och lutade mig bakåt i trästolen som jag satt i, eftermiddagssolen sken och det var en helt underbar start på sommarlovet. Det minsta jag ville oroa mig över just nu var Harry och vårt bråk, men jag kunde inte låta bli att sakna honom och jag var tvungen att erkänna för mig själv att saknaden hade nått nya höjder just idag.

Mamma hindrade mig från att analysera mina nya känslor genom att babbla om att hon snart skulle behöva åka tillbaka till New York, men hon lovade att hon skulle åka hit oftare och kanske även flytta jobbet hem hit om det var det vi ville. Jag och Alice skakade artigt på huvudet och påpekade att vi klarade oss så snällt vi bara kunde för att inte såra henne.

Snart försvann Alice iväg då det började mörkna ute och lämnade mig ensam med mamma, jag hade inget emot sällskapet, speciellt inte när det kom till att hon var den enda som pratade och emellanåt lade jag in passande kommentarer. Våran relation var inte så invecklad och vi passade perfekt tillsammans då hon var den pratglada utav oss.

”Vad vill du göra nu när du gått ut gymnasiet?” jag ryckte till av förvåning över att det var en fråga och inte att hon skulle förklara varför hon gillade Prada väskor så mycket.

”Eh... jag har ansökt till universitet genom hela landet och om jag inte kommer in hade jag tänkt hitta ett jobb.” hon nickade gillande åt mitt svar och jag tänkte att det var bättre att erkänna mina tankar om arbete innan hon började ge exempel på vart jag kunde börja någonstans. ”Garaget...”

”Inte en chans, Grace!” utbrast hon förfärad över bara tanken. ”Det kommer inte på fråga, jag har precis hämtat upp dig från sjukhuset för något jag inte vill veta hur det gick till.”

”Men jag skulle inte köra om jag arbetade där.” suckade jag.

”Det kvittar du lägger ner med de dumheterna du håller på med där borta, inget mer race för dig, unga dam...” sade hon argt och jag kvävde ett stön då dörrklockan avbröt oss. ”Gå och öppna, jag börjar plocka in, det börjar bli lite kyligt.” föreslog hon och reste sig upp. ”Vad sägs som att vi käkar tårta och kollar på en film i vardagsrummet?”

Jag log lite mot min ivriga mamma som började plocka ihop disken på bordet, snabbt reste jag mig upp och tog mig in i huset. Dörrklockan hördes ännu en gång innan jag fick chansen att lägga handen på dörrhandtaget och öppna den.

Ett förvirrat uttryck kom över mitt ansikte då jag mötte en kort tjej med hår som räckte ner ner över axlarna och hade en lugg som stannade precis ovanför ögonlocken, hon hade ungefär samma hårfärg som Alice. Hennes kurviga kropp syntes tydligt igenom hennes shorts och snäva t-shirt som hade ett tryck av ett band jag inte kände till. Hon måste vara i samma ålder som mig, kanske ett år yngre och jag försökte förvirrat få ihop sammanhanget till varför hon befann sig här vid denna tiden på kvällen.

”Eh... Is Katherine Sonenclar home?” frågade hon osäkert och jag drog förvirrat ihop ögonbrynen då jag inte riktigt fattade hur hon kände min mamma.

”Erh... Yeah, sure.” sade jag förvirrat. ”Mamma!” ropade jag över axeln och jag hörde mamma ropa tillbaka att hon kommer strax. ”Who are you?” min fråga var inte menad att låta nedlåtande, men jag kunde inte låta bli att oroa mig för att tjejen missförstått mig.

”I'm Ida, Katherine's daughter.” sade tjejen och log, jag kollade över hennes ansikte efter ett tecken på att det var ett skämt. Jag skrattade nervöst till och synade Ida under tystnad ett antal gånger innan jag kunde förmå mig själv att öppna munnen.

”You must have the wrong Katherine, because I'm her daughter.” sade jag och drog på munnen, nervöst skrattade jag till.

”No, you're misunderstand me, Katherine is my mother.” hon log vänligt mot mig och suckade.

”She can't be.” sade jag roat. ”You must have the wrong address, the Katherine that lives here has only got two daughters, me and my little sister.”

Lättat kände jag mammas närvaro komma ut från köket och jag vände mig om för att se min mammas ansikte vitna precis som hon sett ett spöke. Snabbt rusade hon fram till dörren och kollade på tjejen på andra sidan dörren.

”What are you doing here, Ida?” frågade hon bedrövat och Ida såg ytterst lättad över att hon inte hamnat vid fel dörr.

”Hi, mum.” sade hon glatt och jag rynkade pannan i djupa veck för att förstå vad som pågick framför mina ögon. Det såg nästan ut som en dotter och mamma återförenas men jag skakade bort tanken och vände hela min uppmärksamhet till mamma för en förklaring, det måste finnas en förklaring.

”Ida, could you give us a second?” frågade mamma och log moderligt mot tjejen som jag synade ännu en gång för att leta några liknelser, men blev avbruten då Ida vände om för att ta ett steg tillbaka och lät dörren glida igen bakom henne. Min fokus flög mot mamma och gav henne ett roat uttryck.

”Är detta något skämt jag inte förstår?” frågade jag med ett leende på mina läppar.

”Grace...” började den blonda kvinnan framför mig som såg ytterst besvärad ut. Mitt leende försvann då det tog för lång tid för henne att erkänna att jag var med i Punk'd eller dolda kameran.

”Mamma, det är ett skämt, eller hur?” sade jag med den sista roande tonen jag hade kvar att ge, mitt hjärta sjönk då mamma inte klarade av att kolla mig i ögonen. ”Mamma?”

Det kändes som att blodet i mina ådror frös till is, jag satt som fastklistrad i marken, helt oförmögen till att röra mig och jag kände bara att mina läppar särades i ett chockat uttryck. Min hjärna arbetade på övervarv för att förstå vad som händer framför mina egna ögon, men innan jag kom till någon lösning på situationen bestämde sig mamma plötsligt för att prata.

”Jag försökte berätta för er idag men jag kunde inte...” började hon förtvivlat, hennes röst bar henne inte längre och hon harklade sig lite, försökte ta sig samman innan hon försökte på nytt. ”Jag har en ny familj, här.” erkände hon med låg röst och jag kunde inte röra en min över hennes avslöjande.

Hon. Hade. En. Ny. Familj?

Snart började min hjärna arbeta igen och jag försökte smälta hennes ord. Hon hade varit här hela tiden, i samma tidsson? Hon hade skaffat en ny familj för flera år sedan också verkade det som. Tjejen utanför skulle kunna vara lika gammal som mig, kanske något åt yngre. Nu när jag granskade mammas bleka ansikte såg jag likheterna mellan dem, det skrämde mig hur lika de var nu när jag tog mig en andra titt på min egna mamma.

Snart drog jag mig ur chocken och gick över till ren vrede, hela min kropp blev varm av ilskan jag kände för kvinnan framför mig. Jag pressade ihop mina tänder, spände mina käkar för att inte skrika rakt ut av frustration.

”Ge mig mina fonder som pappa lämnade efter sig och Alice.” mina villkor var enkla och raka, min röst var iskall då jag pressade fram orden genom mina sammanbitna tänder. ”Du kan få huset och allting i det, så länge du ger mig det jag vill ha.” morrade jag lågt, min ilskna blick gick över mammas vita ansikte då hon nu insåg vad jag önskade. Jag var väl medveten om vad pappa lämnade bakom sig då han dog, banken hade försökt få tag i mamma om ett testamente i flera år nu och när jag fick tillåtelse att besöka banken gick de igenom alla pappas fonder med mig. Det hade ingen betydelse för mig just då, men nu var det allt jag ville åt, inklusive Alice.

”Du kan inte få Alice.” sade mamma lågt och jag gav henne ett bittert leende.

”Try me.” sade jag med en låg, kaxig röst för jag var beredd på den meningen. ”Förklara då vart du har befunnit dig för socialen de senaste åren, då när de knackar på din dörr och frågar om Alice.” jag visste att jag hade träffat rätt, ingen vettig vuxen skulle lämna sina barn ensamma hemma i flera år utan att hälsa på dem eller ta hand om dem ordentligt.

”Du skulle aldrig...” började hon häpet.

”Det skulle jag.” försäkrade jag henne med åter sammanbitna tänder.
Utan att säga något började jag röra mig mot trappan, när jag passerade henne slog jag en armbåge i sidan på henne utan att säga ett enda ord.

”Du är fortfarande min dotter!” ropade hon efter mig, jag skakade bara på huvudet över hennes desperata tonläge.

”Kanske, men du är definitivt inte min mamma!” ropade jag enkelt tillbaka innan jag började plocka ihop de mest nödvändiga sakerna till mig och Alice. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, men jag sov hellre ute på gatan än att vara under samma tak som, Katherine. När jag kom ner med två fyllda träningsväskor, en till mig och en till Alice stod Ida i hallen, hennes stora skräckslagna ögon kollade på mig, nästan livrädd för vad jag skulle göra. Men istället för att reagera på det sättet som hon hade trott log jag ursäktande mot henne.

”It was nice meeting you, Ida.” sade jag, jag lät bli att kolla på mamma och tog mig istället mot dörren och ut i det snart mörka London. När jag kommit ut från min gata kände jag mig tom, all ilska, alla känslor hade runnit ur mig och sorgen över hur misslyckad min familj var, var allt för överväldigande. Ett stort hål hade gått rakt genom mig då jag faktiskt insåg att Katherine hade befunnit sig i samma land i flera år utan att kontakta sina egna döttrar, jag kände mig ihålig och hela min kropp värkte utav sorg. Hur skulle jag förklara detta för Alice?

Trots smärtan som fanns i min kropp tvingade jag mina ben att röra på sig, argt drog jag bort några olyckliga tårar, jag var tvungen att fortsätta gå, jag fick inte bryta ihop.

Harry's Point Of View

Efter en hel dag i studion drog jag av mig min t-shirt och jeans för att sätta på mig ett par joggingbyxor och ett slappt vitt linne. Jag kunde äntligen andas ut för första gången idag, hela dagen hade varit ett helvete, allt jag kunde tänka på var hur orolig jag var för att det är över mellan mig och Grace. Killarna hade börjat klaga på att jag konstant kollade på min mobil, men de var oerhört förstående då insåg hur illa det faktiskt skulle vara om inte Grace skulle vara kvar i mitt liv längre. De erbjöd sig att åka till hennes hus och prata med henne, men jag hade bara snällt nekat deras försök till att fixa mina problem.

Jag tog mig ner i köket och började varma en pizzabit i mikrovågsugnen, under tiden tog jag upp mobilen för att kolla för minst tusende gången idag om Grace hade bestämt sig för att svara. Alice vaga svar om hur hennes syster kände gjorde mig galen och jag kunde inte vara mer bitter över att jag faktiskt missade Grace exakmensfest om hon nu gick på det. Vilket betydde att hon skulle träffa Dylan, en rysning gick igenom min kropp av tanken på honom i närheten av Grace och snart var jag på väg ut genom dörren men ångrade mig genast. Detta var en utav anledningarna till varför vi inte pratade och bestämde mig istället för att sätta mig ner i soffan med min pizza och en burk Pepsi. Jag satte igång en fotbollsmatch jag nästan var hundra procent säker på att Louis också följde.

Som om vi hade någon slags telepati mellan oss lös min telefon upp med Louis namn på, jag svalde biten pizza jag hade i munnen och satte teven på ljudlös innan jag tryckte på grön lur.

”What's up, bro?” sade jag med en tillgjord röst.

”Hey, Harry.” rösten var väldigt feminin och jag insåg snabbt att det inte var Louis utan Eleanor.

”Oh, hey, El, what's up?” min förvånade röst var uppenbar och ett ljust skratt hördes på andra sidan.

”Nothing really, Louis told me about Grace so I got a bit worried.” erkände hon och jag log åt hennes oroliga ton.

”I'm okay, really, Eleanor. I'm as good as I can be right now.” sade jag uppgivet och tog en klunk ur burken.

”I know how much she means to you, but you have to get used to the rules that comes with a girlfriend.” sade hon med en moderlig röst, ett roat skratt hördes i bakgrunden.

”There are many, so get a pen and paper, Haz!” ropade Louis i bakgrunden och jag skrattade till.

”Shut up, babe!” snäste Eleanor argt och jag log åt paret på andra sidan som jag kände allt för väl. ”Just tell her you're sorry and everything will be alright.”

Rådet var något jag hört tidigare som utbytts mellan Louis och Liam då Louis förtvivlat hade råkat förstöra Eleanors mormors diamantring som var ovärderlig för henne. Som tur var tog de sig igenom det med att Louis gav henne presenter i minst en månad och bad om ursäkt i säkert två månader.

”Thanks for the advice.” sade jag och log lite åt henne då hon suckade lättat ut, jag tänkte just be henne räcka över luren till Louis då dörrklockan ringde och jag tog en sista klunk av drycken innan jag reste mig upp. ”I've got to go, but I'll call you guys tomorrow, alright?”

”Yeah, love you.” sade hon glatt, jag kom ut i hallen och kände mig förvirrad över att någon hade kommit över muren igen. Jag borde verkligen lyssna på Grace någon gång och se till att ta bort den innan någon allt för obehaglig person insåg bristen på säkerhet.

”Love you too.” jag tryckte på den röda knappen på telefonen och tryckte ner den i fickan innan jag låste upp dörren.

Framför mig stod en tjej med rödsprängda ögon, hennes pinade ansikte såg ut som hon höll på att gå i bitar, sorgen som låg över tjejen fick mitt hjärta att brista. Hon hade två väska hängandes över båda axlarna.

”I-I didn't know where to go.” sade Grace, hon snyftade till och de båda väskorna föll till golvet, hon väntade på min reaktion medan hon försökte stadga sin darrande underläpp genom att bita på den. Jag sträckte ut mina armar mot henne och hon tog några skakiga steg mot mig, jag ville pussa bort allt det onda, jag drog henne beskyddande in i min famn och hennes kurviga kropp passade perfekt mot min kropp. Det kändes som hon föll i bitar i min famn och jag var tvungen att hålla henne upp henne för att hon inte skulle falla till marken. Hennes hulkningarna och den konstanta gråten blev allt tätare. Snyftningar blev allt hetsigare och förvirrat tog jag initiativet, jag lyfte upp henne i min famn, hon klamrade sig olyckligt fast om mig och enkelt bar jag henne in i huset.

+28 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 Nervositeten slog i en extra växel då jag kände matos komma nerifrån köket. Emma och jag vaknade av att folk hade börjat samlas utanför mitt hus med kameror började skrika frågor så fort någon tog sig ut ur huset. Frustrationen ökade bara då mamma snart fick tillkalla polisen för att de började bli allt för närgångna då hon var tvungen att åka till affären. Jag körde snabbt hem Emma innan jag tog mig upp till mitt rum igen och satte på mig klänningen som hon tvingade på mig idag. Hon hade köpt den till mig i födelsedagspresent förra året och hade aldrig sett mig bära den. Den svarta klänningen pryddes med färgstarka blommor. Den hade en perfekt passform och satt tight över bysten innan den gick ut i mjuka vågor ner till mitten av mina lår. Jag var tvungen att medge att den var söt, men det var inget jag skulle ha på mig frivilligt.

Nyfiket tog jag mig ner till köket då jag verkligen ville se att mamma lagade mat på riktigt, jag hade aldrig sett henne göra det, någonsin! Det var alltid pappa som fick ta hand om maten då han blev arbetslös och innan dess åt vi mer eller mindre hämtad mat varje dag om inte jag eller Alice åt hos en kompis. Vilket gjorde mig ytterst förvånad då jag dök upp i dörröppningen för att se henne i ett vitt förkläde över hennes svarta snäva klänning. Hon stod lutad över spisen och rörde om i en kastrull innan hon tog en snabb titt in i ugnen.

Alice satt vid köket med sin dator och knappade medan hon emellanåt tog sig in i matsalen för att duka upp då hon kände för det. Hennes vita shorts och hennes färgglada topp lös upp rummet då hon ställde sig upp och avslöjade hennes ljusa klädsel.

”Vad blir det för något?” frågade jag och mamma ryckte till då det var tydligt att hon inte lagt märke till att jag kommit in i köket.

”Eh, det blir lamm.” sade hon distraherat och jag nickade långsamt, tystnaden föll över oss igen. Jag gick till dörren då jag hörd en motor dö ut utanför, jag öppnade innan Harry fick chansen att ringa på, han såg väldigt fin klädd ut precis som resten utav oss.

Fotograferna som nu hittat sin plats nere vid trottoaren utanför vårt lilla vita staket, började genast trycka på sina kameror, något som Harry inte var speciellt lycklig över och gav mig ett besvärat leende då han trängde sig förbi fotograferna och tog sig snabbt upp på verandan till huset.

Snabbt smet Harry enkelt innanför dörren och låste den ordentligt innan han vände sig mot mig igen. Han hade ett par svarta tighta jeans och en svart blazer över en vit enkel t-shirt, han fick sin enkla klädseln att se avancerad ut. De normalt sätt rufsiga lockarna hade dragits bak från hans ansikte och gjorde att hans hår hade höjts upp en aning.

”Hi.” sade Harry och fyrade av ett charmigt leende med smilgropar, jag kände hans händer placeras mot mina höfter, han drog mig intill sig och mötte upp mina läppar med hans fylliga innan hans glittrande ögon gick ner över min klänning som jag matchat med ett par Converse som Emma hade godkänt kvällen före.

”You look lovely.” sade han och log mitt favorit leende, jag kände att fjärilarna i magen vaknade till liv , mina kinder hettade till lite extra utav hans komplimang något han genast lade märke till och fick honom att le lite bredare.

”Not really what I'm used to though...” erkände jag lågt och han skakade bara på huvudet, några lockar föll ner i hans panna och jag sträckte mig upp för att dra tillbaka dem på plats.

”You're beautiful, love.” mumlade han lågt, våra ögon tog kontakt, han gav mig en snabb puss innan han kollade upp. Jag följde hans blick och fick syn på mamma som nu tagit av sig förklädet och stod några meter ifrån oss, jag snurrade runt och ställde mig bredvid Harry då Alice kom fram till honom. Hon höjde knytnäven och Harry gjorde det samma, deras knytnävar slog mot varandra i en liten hälsning innan hon försvann upp för trappan för att lämna sin dator utan att säga något alls.

Jag vet inte riktigt om Alice fortfarande var orolig över att mamma var här eller om hon rent allmänt var nervös för att vi skulle behöva umgås med kvinnan som ignorerat oss så pass länge.

”This is Katherine, my mother. Mum, this is Harry.” presenterade jag dem besvärat och de skakade hand, mamma lös upp i ett leende då hon slätade till sin svarta klänning.

”It's nice to meet you again, Harry.” sade hon, rynkorna vid hennes ögon blev allt tydligare ju längre hon höll sitt leende.

”Nice to meet you too, Mrs. Sonenclar.” svarade Harry artigt, en stor hand placerades lätt på min höft och jag var väl medveten om att mamma hade lagt märke till samma sak.

”Oh, erh... Call me Katherine.” sade hon och viftade distraherat med handen, men snart blev det tyst igen. ”The dinner is ready, so are you hungry?” mammas försök till att bryta den pinsamma tystnaden var uppenbar, frågan var riktad till Harry som fann sig snabbt och nickade villigt.

” I'm starving.” erkände han gillande och tog ett stadigt tag om min höft för att sedan dra mig med sig efter min mamma in i den dukade matsalen. Levande ljus satt i ljuskronan ovanför det ovala mörka bordet i mitten, de moderna skinnstolarna drogs ut och vi satte oss ner. Mamma satte sig mitt emot mig och Harry, Alice kom snart ner och gjorde oss sällskap bredvid mamma.

Det var ytterst stelt i början, Alice hjälpte mig att lätta stämningen genom att berätta om hennes vecka i skolan och hur hon hade råkat hamna i fel klassrum... Igen. Vi alla skrattade åt hennes sätt att berätta historien, vilket lättade genast upp stämningen och diskussioner om Harrys så kallade karriär kom igång. Normalt sätt skulle jag rynka ogillande på näsan, men Harry tonade ner sitt ego då han såg att jag började vrida mig på stolen bredvid honom, men samtidigt var det också rätt intressant och höra hans perspektiv på saker och ting. Snart gled vi in på hur jag och Harry träffades, vilket sen gjorde att vi gled in på ett mindre önskat ämne, min student.

”Harry, you're coming right?” frågade mamma glatt och jag grimaserade över ämnet, jag hade helst sluppit denna diskussionen just nu då jag och Felicia inte var direkt vänner, sen också att Harry var en del av anledningen till att vi började bråka.

”Huh?” sade Harry förvirrat och rynkade pannan. ”Wait, you're graduating on monday?” han vände sig förvånat till mig och jag visste inte riktigt vad jag borde svara och nöjde mig enkelt med att nicka.

”She didn't tell you? She and her friends are going out to celebrate afterwards...”

”Mum.” avbröt jag henne besvärat, situationen jag hamnat i var inte något jag hade räknat med, hettan över mina kinder var tydlig då jag frustrerat försökte komma på ett sätt att komma undan denna obekväma situationen som mamma försatt mig i.

”Aren't you going to invite him?” frågade mamma frustrerat och just då kände jag en förstående hand på mitt lår.

”It's okay, you don't have to.” försäkrade Harry och log lite mot mig, jag skrattade nervöst till.

”Oh, don't be silly!” utbrast mamma som om det var det dummaste hon någonsin hört. Jag försökte finna mig i situationen som stressade mig, instinktivt tog jag Harrys hand under bordet och hans tumme gjorde lugnande cirklar på baksidan av min hand.

”I was thinking it wouldn't be such a good idea for me to go. I mean with everything that's going on right now.” mumlade jag lågt, jag kände att Harrys grepp hårdnade och jag bet mig frustrerat i läppen.

”You have to go, don't worry. I could tell Paul, the security guard you met yesterday to help you out.” försäkrade Harry, hans beskyddande instinkter kickade snabbt och effektivt in, något som hördes på sättet han talade. ”It's once in a lifetime thing and you have to go, don't let anything get in the way for you to live your life.” han lät nästan stött att jag hade antytt att vårt förhållande skulle hålla mig tillbaka från det jag normalt sätt skulle göra.

”Then it's all seattle, Harry you'll go with her.” beordrade mamma och Harry kollade tveksamt ner på mig om tillåtelse och jag nickade. ”Then you can meet all Grace's lovely friends. Emma and Felicia, oh and that boy who was here yesterday, what's his name?”

Jag försökte hålla tillbaka ett litet skrik då Harrys grepp om min hand hårdnade till, hans kropp frös till där han satt bredvid mig, bilder av första gången Harry träffade Dylan kom tillbaka till mig. Harrys kroppsbyggnad och muskler blev allt mer tydliga så fort han hade fått syn på Dylan för första gången, något som skrämde mig, jag hade aldrig sett Harry arg innan och jag var inte så jätte säker på om jag ville veta heller.

”Grace?” sade mamma otåligt och väntade på ett svar.

”His name is Dylan, mum.” sade jag genom sammanbitna tänder, energin som Harry utstrålade gjorde mig rädd, känslan som kom över min kropp hade jag inte känt på ett bra tag i Harrys närhet. Jag började genast tänka över mina möjligheter om han skulle börja slå saker eller få ett utbrott, tanken om självförsvar fick mig att undra om jag faktiskt någonsin skulle ha en chans mot honom. Jag var visserligen stark, men han var tio gånger mer tränad än vad jag någonsin varit.

”Right!” fortsatte mamma glatt, mina nervösa ögon gick över till Alice. Hon kollade intresserat ner på ett salladsblad och spetsade med sin gaffel som om det vore det mest otroliga hon sett någonsin. Det var tydligt att hon ville hålla sig utanför denna diskussionen, jag insåg också att hon hade varit beredd på detta där hon satt och inte hade höjt ett enda ögonbryn sedan denna konversationen började.

”By the way, did you guys fight? It was a pretty intense exiting Felicia and Dylan made yesterday.” babblade mamma på och jag försökte ta ett djupt andetag men luften fastnade i min hals. Tanken över vårt bråk och meningen bakom det gjorde att jag ville sjunka genom golvet, om Harry fick veta detta skulle det bli ännu värre stämning runt bordet än vad det redan var. Jag försökte undvika Harrys mörka blick medan jag försökte komma på något annat att tänka på, men allt jag hade i huvudet var just nu att ta mig ut här ifrån. Denna situationen som jag hamnat i fick mig att må illa, jag ville gömma mig i poolhuset och aldrig komma ut igen. Pressen som mamma hade lagt på mig nu började göra inverkan och jag drog loss min hand från Harrys fasta grepp.

”I'll be right back.” muttrade jag frustrerat, jag reste mig snabbt från bordet innan jag började fly, jag tog mig ut i köket för att sedan försvinna ut genom bakdörren.

Harry's Point Of View

Tystnaden lade sig över matsalen som jag nu satt i tillsammans med Grace mamma och syster, jag var arg och frustrerad medan jag försökte samla tankarna för att kunna prata i en normal ton. Jag var rädd att om jag öppnade munnen skulle bara ett argt skrik komma ut, något jag inte ville att de skulle uppleva.

Dock kom Alice före mig och suckade trött precis som hon hade varit med om detta innan. Hon hade inte sagt något under hela middagen, förutom då hon försökte starta konversationen tidigare, nu såg hon mest pinad ut över situationen som hade fått hennes syster att fly.

”Go, we'll take care of this and you'll take care of Grace, you know how to handle her better than we do.” påpekade Alice och reste sig upp, hon började stapla våra tallrikar uppe på varandra. När jag stelt satt kvar gav hon mig en mörk blick, vilket fick mig att tänka tillbaka till då jag faktiskt träffade henne för första gången. Hon hade varit som vilket annat fan som helst, men givetvis var hon inte det, hon var Graces syster och nu verkade Alice mer lugn i mitt sällskap än någonsin.

”Go!” sade hon frustrerat och jag reste mig argt upp, ilskan av att Grace inte brättat för mig att Dylan varit här fick mig att vilja slå något, hon visste att jag inte gillade honom. Trots att det var han som kommit till henne och inte tvärt om så hade hon fortfarande inte tänkt på att ge mig informationen om det. Hur skulle jag kunna beskydda henne om hon inte berättade saker för mig!?

Jag gick ut genom bakdörren som Grace gjort några minuter tidigare, utan att tänka mig för visste jag exakt vart jag skulle ta vägen, mina raka steg tog mig fram till poolhuset. Utan att knacka gick jag raka vägen in och jag fick syn på Grace som satt i en utav fåtöljerna och kollade ner på sina fingrar som lekte med varandra.

”What the hell was that!?” utbrast jag och stängde dörren bakom mig, hon bet sig frustrerat i läppen och jag kände på mig att hon försökte hålla tillbaka de kaxiga kommentarerna som jag visste hon kunde leverera när som helst på dynget. ”You better tell me the damn truth, Grace!” fortsatte jag argt, ilskan inom mig ökade och jag drog argt bort några irriterande lockar i min panna.”Did he touch you?” Min fråga var arg och rak mot en öm punkt som fick henne att tippa över kanten, nu kunde hon inte längre hålla tyst utan reste sig och gick några kaxiga steg mot mig.

”He didn't even lay a finger on me so don't think anything else!” snäste Grace argt mot mig, hon drog bak några vågiga blonda slingor från hennes ansikte som hade trillat fram då hon kommit mot mig.

”Then why didn't you tell me? I need to know everything!” röt jag argt, jag kände att pulsen ökade över att hon hållit detta hemligt, jag försökte behärska min röst men det gick inte.

”No! That's the point, Harry!” skrek hon mot mig. ”You don't need to know everything! You can't come here and tell me who I can and can not see.”

Argt kom slöt jag upp den metern som var mellan oss, jag kolla ner på den stöddiga tjejen som ilsket rynkade på näsan. Normalt sätt skulle jag backa undan men denna gången var jag trött på att vara den som kände mig besegrad i en diskussion. Utan att tänka tryckte jag upp henne mot väggen bakom henne, hon gav ifrån sig ett skakigt andetag. Trotsigt försökte hon dra sig undan men jag tryckte fast hennes höfter med mina händer mot väggen, mitt hårda grepp gjorde att hon grimaserade. Jag såg att hon ryggade undan lite då jag lutade mig ner, det förvånade mig att se henne smått rädd för mig, jag ville inte ha den reaktionen från min tjej, den som jag skulle skydda från allt hon tyckte var obehagligt. Men hur skulle jag skydda henne från mig själv då jag faktiskt utvecklade såhär starka känslor för den blonda tjejen som visste vilka knappar hon skulle trycka på för att göra mig riktigt arg.

”I need to know everything because I want to protect you. I want you all by myself, nobody can touch you but me!” morrade jag argt fram, hennes bröstkorg höjdes och sänktes tungt, de gröna ögonen var mörka av ilska då de kollade upp mot mig. Argt lades hennes små händer på mitt bröst och tryckte ifrån med all kraft hon hade.

”Get out.” fräste hon med sammanbitna tänder. ”I don't want to have this conversation with you anymore.” Hon tog några steg bakåt med en varnande blick, denna reaktionen var inget jag sett innan, hon såg arg och sårad ut där hon stod, hennes normalt sätt gröna ögon var mörka av ilska då hon granskade mig. Jag ville bara gå fram och dra henne in i en hård och passionerad kram, värmen av min ilska men samtidigt fick jag lust att dra av alla hennes kläder bevisa mina känslor för henne, men jag visste att hon skulle säga nej.

”Don't.” sade hon trött då jag öppnade munnen för att protestera. ”Just get the fuck out of here.” hon vände sig om för att inte kolla på mig, jag kände att mina andetag var ojämna och jag var långt ifrån lugn. Argt vände jag om mot dörren och började gå tillbaka till huvudhuset, Katherine och Alice stod i köket. De kollade uppmärksamt upp på mig, de blev genast besvikna då de insåg att jag kom tillbaka ensam, jag var tillräckligt samlad för att ge dem ett svagt leende.

”Sorry, but I have to go.” sade jag lågt och jag kunde inte undvika att låta besviken. ”It was nice to meet you, Katherine.” jag skakade artigt hand med Graces mamma och kramade om Alice.

”I'm sorry for my daughter, she's a bit intense.” ursäktade Katherine då hon följde mig till dörren.

”It's alright, she's a lovely girl. We'll figure it all out.” sade jag, när jag öppnade dörren vände jag mig mot henne och granskade kvinnan framför mig. Hon såg härdad ut då hon log trött mot mig, hennes svarta cocktailklänning satt snävt över hennes smala kropp.

”Please, take care of her for me.” bad jag och hon nickade.

”Of course, you're forgetting that she's my daughter, Harry. Though I'm very pleased that she has you so don't give up on her, promise me.” sade hon och lutade huvudet åt sidan, hon granskade mig nyfiket.

”I promise.” sade jag och log mot henne innan jag vände mig om för att ta mig ner mot bilen, fotograferna vaknade till liv då jag kom emot dem med rask takt.

”How did it go?” började dem skrika efter mig. ”Did you meet her family? How was her parents? Are you getting engaged?”

Frågorna dämpades då jag hoppade in i min Range Rover, jag startade bilen och tutade några extra gånger för att få de påfrästande fotograferna att flytta på sig. Jag hade ingen lust till att kommentera deras ingående frågor och definitivt ville jag inte vara med på någon bild.

Så snart jag kom ut på vägen tryckte jag gasen i botten för att ta mig hem, jag körde frustrerat igenom utkanten av Londons tomma gator. Ilskan inom mig fick mitt blod att koka, om jag hade vetat vart jag kunde få tag på Dylan så skulle jag åkt dit, jag hade velat ge honom ett blått öga eller två. Men istället bestämde jag mig för att bara ta mig hem, jag bestämde mig för att hämta upp min träningsväska och mina boxnings handskar.

Äcklat tänkte jag på Dylan i hennes rum, hur han hade upprört henne utan att jag varit där för att stå vid hennes sida, jag hade velat vara där och beskydda henne från den typen som gav mig gåshud av avsky varje gång han öppnade munnen. Jag hade velat slå honom så hårt att han inte skulle komma ihåg hans namn, men jag skulle behöva bli av med ilskan genom att slå på något annat istället.

+28 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

Svar: Ja verkligen! Det var ungefär som Fanfic författarnas dröm med alla nya karaktärer som Marcel till exempel ;) Där emot tänker jag hålla mig undan från det för det blir inte speciellt orginellt i slut änden. Men videon var helt underbar :3 

 Ordet ”Kaos” svävade i mitt huvud hela vägen hem, det var tydligt att jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen i den nya situationen jag hamnat i. Trots att Harry försökte hjälpa mig och höll mig så nära att han nästan krossade mig mot hans kropp, kände jag mig fortfarande vilse. Det var dock tur att jag hade honom där då ett antal fötter gjorde att jag snubblade framåt några gånger innan den stackars säkerhetsvakten fått in mig först i passagerarsätet. Jag hade fått låna en utav Harrys kepsar och jag smög även in i hans garderob under tiden han vari och duschade, jag hade blivit rätt så fäst vid en av hans hoddies med en text framtill.

När han hade kommit ut ur badrummet, med fuktigt hår och en ny outfit på sig som innehöll ett par svarta shorts och ett nytt vitt linne såg jag ett leende krypa över hans fylliga läppar då han granskade mig. Hans tröja räckte ner till mitten på mina lår vilket gjorde att det såg nästan ut som en klänning då den skymde mina jeansshorts.

Jag var helt ofokuserad hela vägen hem, något som jag hade en aning om Harry kände på sig då han försökte starta en konversation. Han gav snart upp och höjde lite på radion, lågt sjöng han med till en Ed Sheeran låt medan hans hand letade sig över till mitt lår. Beröringen var lugnande och jag slöt ögonen för några sekunder medan jag bara kunde höra hans röst.

”Are you sure you don't want me to come with you?” frågade han osäkert då jag kollade ut genom fönstret, det verkade som att reportrarna inte hade hittat hem till mig än så jag förstod inte riktigt meningen med att han skulle följa med in.

”I'll be fine.” sade jag och nickade. ”Besides, ain't you going to meet up with the lads?” jag vände mig mot honom och han log lite. Hans lugg stod nästan rakt upp nu och jag undrade för några sekunder hur jag egentligen hamnade i denna bilen med honom.

”Yeah, I was thinking I will head to the gym with Liam, maybe blow off some steam.”

”That sounds healthy.” sade jag roat och pussade honom på kinden. ”See you later.” jag öppnade dörren men jag kände en hand dra mig tillbaka in i bilen, förvirrat vände jag mig mot Harry som såg ytterst sårad ut.

”You thought a kiss on the cheek was enough?” frågade han nästan förolämpad och jag himlade med ögonen, våra läppar möttes i en mjuk kyss innan jag hoppade ut ur bilen och började gå uppför gången till huset.

Harry körde först iväg då jag hade ena foten innanför dörren, jag kände den tunga luften ligga runt huset och förstörde genast mitt glada humör. Huset kändes ytterst tomt förutom teven som hördes från vardagsrummet, försiktigt kikade jag runt hörnet för att se mamma sitta i träningskläder och byta kanaler som en galning. Hon stannade upp vid en av skvaller kanalerna och jag grimaserade då ett antal foton på mig och Harry kom upp på skärmen, de hade lyckats få tag i mitt student ID, jag såg ut som en fågelskrämma på knark.

Jag harklade mig lite och hon vände sig trött om för att granska mig, mina ögon gick över hennes ansikte men jag visste inte riktigt vilket humör hon var på.

”Var har du varit?” frågade hon lågt medan och stramade åt tofsen på hennes huvud, hon stängde av teven och lade hela sin uppmärksamhet på mig i dörröppningen. Hon gjorde en gest med handen som sade att hon ville att jag skulle sätta mig ner vid henne.

”Hos Harry.” svarade jag och stod kvar i dörröppningen med armarna i kors.

”Vi måste prata...” började mamma men jag avbröt henne.

”Kom Alice i tid till skolan?” frågade jag tvärt och hon bet sig lite i läppen, hon nickade bara.

”Sätt dig ner.” beordrade hon denna gången och jag drog mig motvilligt fram till soffan mitt emot och granskade min mamma med en hård blick. Jag försökte undvika ögonkontakt med kvinnan framför mig som uppenbarligen fått ändra attityd efter gårdagen då hon inte längre hade samma arga attityd.

”Jag var orolig för dig då jag kom in i rummet och du var borta.” började hon efter ett tag, jag nickade bara och pressade ihop mina läppar. ”Och, ni är tydligen officiella nu?” hon nickade mot teven och jag rynkade på näsan, men till slut nickade jag igen. Jag var inte på humör att prata om min relation med Harry just nu. Irritationen över att hon faktiskt kallat Harry misslyckad igår fick det att ila under huden på mig, då hon hade en så mjuk röst nu.

”Jag skulle vilja träffa honom.” sade hon efter ett tag, jag höjde på ögonbrynen och gav henne en tvivlande blick. Jag måste ha gått in i fel hus, för detta var inte min mamma, jag skrattade bittert till och skakade på huvudet.

”Jag vet inte vad du tror du försöker göra här, men jag mår bra...” försäkrade jag henne. ”... Och du kom hit för att jag låg på sjukhuset, så det enda jag vill just nu är att du åker tillbaka, för jag mår bra.” jag reste mig långsamt upp för att vara säker på att jag inte skulle få svart för ögonen, men jag hade inte räknat med att mamma skulle göra samma sak.

”Jag ber om ursäkt för allt.” sade hon snabbt, det var precis att jag kunde urskilja orden, hon suckade ut och sakta satte jag mig ner igen. När hon gjorde det samma suckade hon ut ännu en gång. ”Förlåt för mitt beteende när jag kom hit, förlåt för att jag lät dig ta hand om Alice när det är ni är mitt ansvar.” Jag försökte låta bli att kolla på henne, men hennes röst lät ångerfull, ett skakigt andetag fick min uppmärksamhet och jag kollade upp på kvinnan som satt framför mig i den andra soffan. Först nu lade jag märke till att hon såg trött och sliten ut, hon granskade mig ett tag innan hon kollade skamset ner.

”Jag har inte kunnat sova i natt...” sade hon med en darrig röst. ”Att höra det du hade att säga om mig är hjärtkrossande, jag vill inte att min egna dotter ska se mig så där.” en tår gick ner över hennes kind och jag försökte förbli oberörd men det var svårt att se henne så osäker, även fast jag inte gillade henne så var hon fortfarande min mamma.

”Jag vill vara en bättre mamma, jag vill vara där för er.” förståelse för min mamma kom över min kropp och jag suckade tyst.

”Du har ditt jobb.” påpekade jag.

”Ja, men jag skulle kunna ta lite ledigt, det är var föräldrar gör, tar ledigt, åker på semester med familjen...” hon såg nästan drömmande ut över hennes fantasier men på något sätt sade min magkänsla att inte spela med på det hon höll på med. Jag avvaktade och väntade på att hon skulle komma tillbaka ner på jorden.

”Så du menar att du inte har haft en enda semester sedan du började detta jobbet?” frågade jag och höjde på ögonbrynen, hon kollade frånvarande på mig, jag såg att hon försökte komma på en förklaring.

”Nej, inte mer än två dagar eller så...” hennes röst tonades ut efter ett tag och jag gav henne en stel blick, det var något hon inte berättade. Snart gav jag upp då jag försökte gissa mig till det på egen hand men istället sparkade jag av mig skorna, jag lade mig ner i soffan under tystnad.

”Så, Harry. Hur träffades ni?” frågade hon igen och jag rynkade bara på näsan över hennes fråga. ”Okej...” hon drog ut på ordet och det blev åter tyst, jag följde linjerna i taket medan jag väntade på hennes nästa fråga. ”Kan du inte bjuda in honom? Jag kan laga middag och så får jag lära träffa killen som uppenbarligen mjukat upp min dotter så pass så att hon inte går i taket just nu.”

Jag hörde hennes desperata försök till att få mig att skratta, men det enda hon gjorde var att få mig att grimasera. Men snart satte jag mig upp och slöt mina ögon medan jag tänkte över vad jag borde säga, tyst svor jag en ed på att jag skulle ge henne denna chansen att göra allt rätt. Om hon misslyckades en gång till, så som att ta ett telefonsamtal mitt i middagen, försvinna innan hon skulle få chansen att träffa Harry, så skulle hon förbruka sin chans.

”Okej, jag bjuder in Harry, men detta är din sista chans.” sade jag trött och satte mig upp i soffan, jag gav henne ett vakande öga innan jag reste mig upp, jag stannade upp i dörröppningen och vände mig mot min mamma som nu verkade stråla av glädje. ”Alice slutar tre.” informerade jag henne innan jag tog mig upp på mitt rum. Jag var förvånad över att min säng var bäddad när jag kom in i mitt rum och kände mig lättad över att inte behöva göra det själv för en gångs skull.

För att inte känna mig allt för rastlös bestämde jag mig för att rensa min garderob, något som höll mig sysselsatt ett tag innan jag hörde dörren slå igen där nere. Röster hördes i hallen men jag ignorerade dem och fortsatte inspektera om jag skulle lägga tjocktröjan i högen jag skulle ge bort eller om jag skulle behålla den. Medan jag granskade de slitna kanterna på armarna hörde jag någon komma in i mitt rum och jag slängde snabbt tröjan i högen innan jag vände mig om.

Felicia, Emma och Dylan stod med aktsamma blickar, tjejerna var fortfarande i sina skoluniformer medan Dylan hade ett par shorts och t-shirt.

”Hey, what's up?” frågade jag och log lite mot dem innan jag stängde igen dörrarna till garderoben och tog ett steg ut i rummet så de kunde se hela mig, de synade mig uppifrån och ner. Snart följde jag med deras blickar ner på mig och lade märke till att jag fortfarande hade Harrys tröja på mig.

”Okay, we need to talk.” konstaterade Dylan snabbt och slog igen dörren, jag hoppade till då dörren slog igen med en hård smäll.

”I don't know...” började Emma och lutade huvudet lite åt sidan så att hennes blonda hår hamnade över hennes ena axel. ”I think she's cute in it...”

”Not about the obvious fact that it's Harrys jumper, but the fact that she's on the worlds most wanted right now.” fräste Dylan argt och jag höjde på ögonbrynen.

”Oh, it's nice to see you too.” sade jag sarkastiskt innan jag visade att vi kunde sätta oss på golvet och prata. Felicia var snäll och slängde ner lite kuddar från sängen som vi kunde sitta på.

”So how's school?” frågade jag och försökte börja en normal konversation men ingen nappade på mitt förslag. Emma såg mest lugn ut utav de tre men, hon kände sig precis lika obekväm i denna situationen som vad jag gjorde. Jag såg hennes blick förflyttas till min garderob och jag hade känslan av att hon skulle vilja ta sig en titt där inne för att ha något att göra.

”We are here for two things...” började Felicia som såg lika frustrerad ut som vad Dylan gjorde.

”I'm just here to check up on you so keep me out of this, Fizz.” utbrast Emma och höjde oskyldigt på händerna innan hon slätade till sin kjol.

”Okay, we need to know what to do with the completely wrecked car.” började Dylan som verkade otålig.

”I don't know, I can't race when my mother is here and it seems like she's staying for a while. So, keep it in the back of the garage for a while until we know what to do.” sade jag diplomatiskt och Dylans ögon fastnade på Felicia, jag kollade mellan dem och försökte förstå vad jag hade gjort för fel för att hamna i denna situationen.

”And I guess you can't race when you're famous now right?” började Felicia och jag kunde inte låta bli att skratta till bittert.

”What is that supposed to mean? I haven't had the chance to even think about any of this, I just got out of the hospital!” försvarade jag mig själv med en uppgiven röst, Dylan kliade sig i sitt solblekta hår medan han försökte hålla sig lugn.

”Don't let Harry take you away from something you love.” sade han till slut med en hård röst och jag höjde kunde knappt lita på att jag hört rätt, enligt mig var detta ett skämt. Frustrationen inom mig ökade.

”Harry has nothing to do with this, so leave him out of it. And he've seen me race, he knows that I love it and would never keep me from anything that I love.” snäste jag argt nu.

”He's the biggest joke in the entire U.K. You can't be serious that you're going to be his girlfriend! Everybody out there,” Felicia var nu också arg, något som förvånade mig då jag faktiskt inte höjt rösten åt henne utan Dylan. ”...thinks that you're a beard for some kind of bromance gone wrong! And you're not that type of girl to fall for that type of guy!”

Min haka föll en aning medan jag granskade hennes osminkade ansikte, hennes blåa ögon såg minst sagt irriterade ut och jag kunde inte låta bli att skratta till.

”You really think that I'm a what?” sade jag roat. ”Okay, you need to get down to the planet earth right now, because I'm not lying or pretending to be anything.” jag kollade mellan Dylan och Felicias arga ansikten. ”That's the kind of girl I am.” arg reste jag mig upp och tog mig till dörren, jag öppnade den med ett ryck, smått frustrerad över att jag inte kunde gå där ifrån då jag faktiskt var den som bodde här. Istället vände jag mig mot dem och gjorde en gest mot dörren i ett hopp om att de skulle fatta att de borde gå nu. Emma pekade på sig själv och jag gjorde en snabb och svag skakning på huvudet. Snart fattade de båda att det var dags att gå där ifrån, så fort Dylan reste sig gjorde Felicia det samma och jag kollade då de båda tog sig ut genom min dörr. Så fort jag hörde ytterdörren slå igen under tystnad stängde jag försiktigt min dörr och vände mig mot Emma som nu låg i min säng.

”What the hell was that?” frågade jag argt, hon hävde sig upp på sina armbågar medan hon granskade mig med sina gråa ögon.

”I think Fizzy's got a thing for Dylan.” erkände hon, jag rynkade pannan i djupa veck.

”She hasn't said anything.” påpekade jag.

”No, because Dylan likes you. It's like freaking Gossip Girl right now.” suckade Emma innan hon lossade på slipsen runt halsen och drog den över huvudet för att snart kasta den på golvet. Jag satte mig ner på madrassen medan jag granskade Emma som kolla upp i taket. ”Do you see the problem? Dylan is angry because you're now with a very nice boy. Felicia is angry because Dylan can't get over you.”

”I see the problem.” sade jag ironiskt och kunde inte låta bli att börja skratta, Emma satte sig snart upp och kollade nyfiket på mig nyfiket. Jag försökte låta bli att skratta för att förklara min obekväma situation. ”Don't you think it's pretty funny that I am in the middle of all of this? Me, Grace is in this situation.” min förklaring fick Emma att spricka upp i ett flin.

”Well, I agree, it's pretty odd.” hon skrattade roat till över tanken. ”So now, let's just drop this. It's friday and on monday we graduate! What about we watch a movie and hang out tonight, maybe even have a sleep over and I could help you with your cloaset.” jag flinade åt hennes sista förslag, jag hade bara väntat på att hon skulle säga något om det, det var tydligt att hon såg att jag tvekade. ”Haven't you picked out an outfit for moday?” hon såg nästan chockad ut då jag skakade på huvudet, uppgivet suckade hon. Efter avslutningsceremonin hade vi tjejer tänkt ta oss ut till en restaurang och fira, men omständigheterna sade åt mig att inte hoppas på för mycket längre. En kväll hemma var inget jag skulle ha emot längre efter allt detta.

Emma tog sig upp från sängen och hoppade glatt bort till min garderob, hon öppnade dörrarna och granskade insidan ett tag.

”Can I borrow some clothes?” frågade hon då hennes huvud dök upp bakom den ena vita dörren, jag nickade.

”I just need to call Harry.” informerade jag medan jag såg att hon började byta om bakom dörrarna. Jag såg en manikyrerad tumme pekas uppåt och jag flinade åt min extremt feminina kompis. Under tystnad såg jag på då ett flertal kläder föll till golvet då hon började rota runt i min garderob, snart hörde jag den raspiga rösten på andra sidan.

”Am I interrupting?” frågade jag då han lät distraherad.

”No, of course not. We were about to head over to Liam's place.” sade Harry efter ett tag.

”Okay, well. My mother has decided to play nice so she wants you over for dinner tomorrow.”

”Of course, I'll be there.” sade han snabbt och jag kunde inte låta bli att bli överraskad över hans entusiastiska ton.

”You're serious?” sade jag frustrerat och jag hörde ett lätt skratt på andra sidan.

”Yeah, why not? I think it's not more than right for me to get an new fresh start with your mum.” hans röst lät självsäker och lugn.

”Even if she said something stupid about you?” frågade jag tveksamt, jag tog tag i kragen på tröjan som jag hade på mig, långsamt höjde jag kragen till näsan och sniffade lite diskret då Emma inte kollade ut från garderoben. Tröjan luktade precis som honom, en värmande känsla kom över mig och jag hade nästan glömt bort telefonen mot mitt öra innan jag hörde den raspiga rösten igen.

”Especially then.” jag hörde att han log lite och jag bet mig lite osäkert i läppen, jag kände något slå i min panna och förvånat kollade jag upp. Emma stod med händerna fulla av vikta strumpor, snabbt kollade jag ner och fick syn på en strumpa som hon kastat.

”Tell him to call later I need you.” sade Emma med en extra hög röst och jag flinade då jag hörde ett lågt skratt på andra sidan.

”Alright, I'll call you later. Oh and by the way, I was thinking it would be good for you to talk to someone that's in the same position as you right now.” började han snabbt. ”You know, with the whole paparazzi and everything. So I was wondering if you'd like to meet Louis girfriend? Eleanor, she's had a hard time with everything and I think it would be nice if you two got together sometime.”

Han lät genuin och orolig över hur jag reagerade tidigare idag, hur jag hade svårt att veta hur jag skulle reagera. Jag kände att han kanske överreagerade en aning med att jag behövde prata med någon, men jag kunde inte säga nej då han lät som orolig.

”Ehum... Yeah, that would be nice.” sade jag till slut, en ny strumpa kom farande och träffade min arm denna gången. ”I really have to go.” konstaterade jag snabbt.

”Okay, see you later.”

”Yeah, bye.” jag lade frustrerat ner telefonen och plockade upp strumporna, jag väntade tills Emmas blonda huvud dök upp bakom dörren igen då jag siktade och träffade henne i ansiktet. Nöjd slängde jag mig bak i sängen och lät Emma pladdra på om det senaste som hänt i skolan. Men mina tankar gick iväg till middagen som skulle äga rum i morgon, min nervositet över eventet gjorde att hela min kropp stelnade till. Jag kunde inte låta bli att se allt det negativa som skulle kunna hända, hur allt skulle sluta i katastrof. När min mamma var i farten så slutade allt med ”Kaos”.

+28 Kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar: