Dreamcatcher - Epilog

Previously on Dreamcatcher:

Det var som att befinna sig i ett vakuum där endast jag och Grace kunde vara, men snart kändes det som att mina ben vek sig, tjejen som kysste mig gav mig ett sista tryck med läpparna innan jag kände att hennes närvaro avtog. Jag kunde inte längre hålla andan, det började sticka till i mina armar och ben, frustrerat försökte jag öppna mina ögon för att se vad som hände, men det gick inte. Luften blev allt tunnare ju längre tiden gick och snart kände jag att bristen på luft gjorde att det började sticka i lungorna då jag försökte dra efter andan, jag höll på att drunkna.

”I love you.” viskade hon innan hon försvann och jag föll ner i ett stort svart hål.


 Ett ljus ovanför mig drog mig upp till ytan, det kändes som jag simmat i mörkret i flera timmar och alla mina muskler var helt slutkörda. Jag skulle inte orka röra mig en centimeter till, försiktigt öppnade jag mina ögon och det första jag fick se var den mest fantastiska drömfångaren som hängde ovanför min säng. Dess fjädrar rörde sig harmoniskt ovanför mig och den vajade försiktigt i takt med små vindpustarna som kom in genom rummet från en okänd källa. Objektet höll min uppmärksamhet ett tag medan jag försökte vänja mina ögon mot ljuset i rummet, det var dunkelt men de få lamporna som lös var starka nog för att få mig att kisa.

Jag lät mina ögon vandra vidare i rummet och fästes vid maskinerna som stod runt sängen jag låg i, det var uppenbart att jag inte låt i min egna säng. En utav dem visade mina hjärtvågor och gjorde ett konstant pipande som började bli irriterande efter det tionde pipet, jag låg på ett sjukhus. Förvirrat fortsatte jag leta efter en förklaring till varför jag var här, denna gången fastnade mina ögon på den långa brunetta killen som stod vid det öppna fönstret, vilket var källan till de kyliga vindarna i rummet. Han höll armarna runt sin kropp då några höstlöv flög in genom fönstret. Det var höst?

”Lou...” det var som en viskning, precis som jag inte använt mina stämband på evigheter. ”Louis.” försökte jag igen, denna gången sprack min röst, den lät osäker och skakig. Allt på samma gång, förtvivlat vände sig killen om av sitt namn med tårar i ögonen.

”Oh, my god.” viskade han nästan ohörbart fram innan han stängde fönstret och tog snabba kliv fram till min säng. ”Oh, my god.” sade han nu högra och brast i gråt innan han tog mig i sin famn och föll ner över mig av lättnad. Förvirrat kramade jag om min vän som uppenbarligen inte förväntat sig att jag skulle vakna, hela hans kropp skakade av förtvivlan, men kanske också av lycka. Han drog sig tillbaka för att kolla på mig innan han drog mig in i en kram igen, det ömmade i mina muskler utav trycket från min kompis kropp men jag lät bli att säga något.

”W-What is going on?” frågade jag tveksamt istället medan jag strök honom över ryggen för att trösta honom. ”What am I doing in a hospital?” Snart lugnade Louis ner sig, han snörvlade ett par gånger innan han drog sig bakåt.

”You don't remember?” frågade han med en tjock röst, hans skäggstubb var längre än vanligt, han såg smalare ut än vad han brukade göra, som om han inte ätit på flera veckor. ”We were in a carcrash, three months ago. I got out with a cracked rib, but you...” han svalde hårt och försökte samla sig för att inte brista i gråt igen. ”You, hit your head really hard and went into a coma after a surgery. You've been gone, Harry for three months. You drove, I shouldn't have given you the keys, but I did... I heard that someone died in the other car, but the one of the women survived.”

Hans historia lät konstig, vart hade jag varit de senaste månaderna? Hade allt bara varit en dröm?

”Where's Grace?” frågade jag utan att tänka, i hopp om att hon fortfarande levde, jag kanske tappat fattningen, hon kanske överlevde och den senaste månaden bara varit en dröm.

”Who?” Louis lät uppenbart förvirrad.”Harry, you don't know anyone named, Grace.”

”Yes, I do.” envisades jag, jag nickade frustrerat. ”She's got long wavey blonde hair, curvy, green eyes with a crack of yellow.”

”Harry?” han skakade förvirrat på huvudet. ”You don't know anyone named Grace.”

Jag lutade mig bakåt om kollade upp i taket i hopp om att svaret skulle stå skrivet i taket, hade jag drömt mig igenom hela min relation med Grace? Så Alice, Felicia och Emma existerade inte i heller, jag skulle inte vakna upp med Alice i samma hus som jag, höra Felicias eller Emmas konstanta tjatande om vad jag borde ha på mig eller att jag borde äta mer.

Det högg till i min sida då jag började inse att jag var tillbaka till verkligheten.

”What about the tour?” frågade jag avlägset innan jag fokuserade på Louis igen, han log lite snett mot mig, fortfarande tagen utav stunden vi hade.

”We had to cancel, there's no band without you.” jag log lite och kollade på då Louis sträckte sig efter den röda knappen.

”How's mum, dad and Gemma?”

”They had to get back to work after the first month. They didn't leave your side, but they had to go on with their lifes when the doctor told us that there was a very huge chance that you'd never wake up ever again. We all have been heartbroken.”

”The lads?”

Han skrattade lite och kliade sig i håret innan han puttade på mig och jag förstod att han ville få plats i sängen, jag makade mig lite till vänster så han kunde lägga sig bredvid mig.

”Liam and Danielle broke up...”

”Oh, he was so happy with her.”

”Yeah, Niall is more childish than ever...”

”Nothing new.” konstaterade jag och vi båda brast i skratt. Vi båda visste att den blonda killen hade svårigheter att sitta stilla, jag kunde bara föreställa mig honom tusen gånger värre än vanligt. Det var nästan så att jag var glad över att vara borta.

”Zayn and Perrie is getting married.”

”What!?”

”Yeah, he proposed to her in America, rented a restaurant on the roof. It was pretty romantic according to the entire world.”

”Wow...” var allt jag fick fram och suckade ut, det var nästan det jag gjort för Grace. Jag försökte fortfarande plocka ihop pusselbitarna till en hel bild men jag hängde fortfarande inte med, Grace fanns inte? Jag kände mig tom inombords, min enda anledning till att leva hade endast funnits i min fantasi. Det var något jag inte fick ihop, jag skakade av mig tanken om att jag borde gå igenom händelseförloppet igen men lät bli då jag kände Louis blick på mig.

”What about you?” frågade jag till slut, en kvinna i en vit rock kom in i rummet och log mot mig. Hennes brunetta hår var uppsatt i en hästsvans och hennes djupa blå ögon sken mot mig, hon kunde inte vara mer än i tjugoårsåldern.

”I'm just going to run some tests, don't let me interrupt, mr Styles. Welcome back.” jag drog lite på läpparna men kunde inte bry mig mindre om henne för tillfället.

”Ehm... Same old, same old I guess. Eleanor has graduated so we are thinking about getting a house not far away from yours actually. She wants to work here in London. Oh and I got signed for Doncaster.” han sneglade upp mot kvinnan som kollade mina värden och sedan ner på mig, han såg nästan förvånad ut.

”Really? Amazing, congrats.” sade jag imponerat men jag pratade för döva öron.

Kvinnan mötte snart upp våra blickar igen, hon log snabbt till innan hon tog fram en spruta.

”You need to rest,” började hon och tog med hjälp av nålen som satt fast i droppet och sprutade in sprutans innehåll. ”You'll get sleepy soon.” hon kollade strängt på Louis. ”Keep an eye on your friend, will you?”

Louis nickade ansvarsfullt till innan han kollade ner på mig för att se hur min reaktion var, jag kollade trött upp på honom, hans ögon följde efter kvinnan ut genom dörren och sedan ner på mig igen.

”There's definitley something different about you though.” sade han och flinade.

 

Trots min brist om vad som var verklighet försökte jag fortsätta mitt liv som vanligt där jag låg helt sysslolös i en sjukhussäng. Jag var sällan ensam då flertal släktingar, mamma, pappa, Gemma och killarna tog skift och höll mig sällskap. Men snart hade även dom slut på nyheter och lät istället teven stå för pratandet i det numera tysta rummet, då och då kommer en sköterska in om kollar gillande på mina värden innan hon kollar nöjt ner på mig.

”You are recovering fast, you will soon be able to go home.” det hade varit samma mening i snart två veckor.

Så fort jag vaknat blev jag även tilldelad en psykolog som kom in till mig en gång om dagen och frågade frågor om hur jag kände mig. Jag hade inte berättat om drömmen för henne, Louis förblev den enda som jag berättat det för. Till och med han trodde jag var galen, så jag antog att en psykolog inte skulle ta det som en positiv sak om jag hade haft en dröm hela denna tiden.

Idag hade jag fått komma till hennes kontor istället för mitt rum, jag hade tagit på mig normala kläder, något som fått mig att känna mig friskare än på väldigt länge. Denna gången kunde jag inte hålla mig, jag var tvungen att berätta för någon...

”I saw her today.” sade jag lågt medan jag stirrade ut genom det gigantiska fönstret som visade en stor park som jag varit ute och gått i tidigare idag. Solen sken, det var höstigt ute och snart skulle träden vara helt kala. Hösten var en utav mina favorit årstider, det betydde att man kunde krypa in i vardagsrummet och se en eller flera bra filmer på en dag utan att man skulle behöva skämmas för att vara osocial.

”You saw who?” hörde Karen säga, hennes röst lät avlägsen, som om hon pratade från en annan planet, men jag hade hört hennes fråga... Jag var bara inte redo att besvara den.

”I walked around the park, thinking about stuff. The fans, how worried they must have been, how dissapointed they must have been when we had to cancel the tour. My family and my bandmembers how terrified and miserable they must have been. That stuff in general is always in my head nowadays, it keeps reminding me how greatful I should be of everything they have done for me... But still I feel like something is missing, like someone is missing...” jag suckade och tänkte över hur gruset från gången jag gått på hade låtit tidigare under dagen, hur jag såg barn leka längre bort efter att ha träffat på sin relativa på sjukhuset. Området här var avspärrat från resten utav världen kändes det som, det var endast få som kände igen mig och störde mig sällan, det var konstigt. Det kändes som jag var en enstöring numera som puttade bort människor, men för tillfället var det en utav mina mindre problem, hur social jag var.

”... And that's when I saw her... S-She looked tired, miserable, just like me. Her dark blond hair, almost brunette was up in a ponitail, but it was still wavey. She had a navy blue jacket on, underneath I could see she wore sweatpants. She had dark circles around her eyes and her face was puffy, like she had cried for hours and hours. But still, she was the most beautiful, the most incredible woman I've ever seen. She took my breath away by just existing.

I went behind a tree, so she wouldn't notice me when I was observing her, she sat on a bench, waiting for someone. She looked around with her stunning green eyes, and her little crack of yellow in the right eye was still there. That's one of my favourite features of her. Even if she was in sweatpants and looked like she was drained on blood, she still looked like an angel. She was my angel.

Suddenly she waves, and at first I thought it was to me but I was wrong. A lad, with a sweater and a pair of dark blue jeans came up to her with a wheelchair. It was the same lad that I hated in my dream, I fought with him about her. Even in real life I hated him, to see him smile at her and the way he touched her made me feel sick. He never cared as much as I did, he doesn't deserve her. He planted a kiss on her forhead before he took her in his arms, and carried her to the wheelchair. I realised she couldn't walk... She was disabled, I'm still wondering what's happened to her...

She smiled a little bit up to the lad that had put her down in gratitude, but nothing more. It was obvious that they had mixed feelings, she wasn't happy, she didn't know how she felt. I know her enough to see when she's confused, and that's what she was. Confused.

He started to push the wheelchair infront of him and that's when it happened... She looked up, right into my eyes. It was like she knew that I've been watching her all this time, her eyes were like magnets and I couldn't pretend to not look at her. Her face was serious for a moment before a warming smile came over her face, and then they were gone... They disappeared around a corner of a building... She disappeared...”

”Harry? Harry...” jag vaknade upp ur mina tankar med ett ryck, min blick gled tillbaka in i det vita rummet, på den äldre kvinnan framför mig med ett block i handen och hennes glasögon hade nu glidit ner på hennes nästipp. Hon drog bak ett grått hår medan hon granskade mitt ansikte som nu var fyllt av tårar, jag snörvlade till och försökte samla mig. ”Who was she, Harry? Who did you see?”
Jag släppte ut ett skakigt andetag och torkade bort några nya tårar som kommit ner över mina kinder, jag gjorde några snörvlande ljud och försökte återfå min skakiga röst. I verkligheten hade jag aldrig sagt hennes namn innan utan att sätta det i en fråga, som att varför hon inte var här eller hur det kom sig att jag faktiskt kände en som hette det men ingen annan verkade förstå.

Men alla dessa känslorna om att säga hennes namn... Det var något jag hade behållit för mig själv i huvudet, för ingen skulle tro mig. Att jag faktiskt levt i en dröm hela tiden och den mest fantastiska ängeln hade hjälpt mig tillbaka till mig själv. Jag hade henne att tacka, men jag var också rädd... Rädd för att om jag någonsin skulle komma i närheten av henne igen, så skulle historien upprepa sig själv. Men om jag inte fick ha henne i närheten av mig så skulle jag bli galen, hon var tjejen jag älskade och jag är redo för att kämpa för henne. Hon är min värld.

”Grace... Grace Sonenclar.”


Så Dreamcatcher har nått sitt slut! Berätta gärna vad ni tyckt om fanficen och vad ni förväntar er inför uppföljaren, Nightingale. Trailern till uppföljaren är kommer upp under den kommande veckan så håll utkik, även en ny design kommer att läggas upp under natten inatt! Så bloggen kommer att stängas ner mellan 23.00-00.00 i natt!

 
Kommentarer
Victoria

Suuuuper bra! Vet inte bad jag ska skriva mer då jag redan vet hur lite av designen ska se ut :) men hoppas nästa ff kommer vara riktigt bra!

Date: 2013-11-02 Time: 13:06:11
Angiee

I can't even omg... Såå bra! Fatta göra det här till en film... Skdjakfjakfjakfjla:'''')

Date: 2013-11-02 Time: 13:39:02
Lucy

omfg just happen...!! asdfghjk aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaasssssssdddddffffgggghhhhjjjjkkkkk
Herregud *dör* *vaknar upp* *dör*
Shit...

Date: 2013-11-02 Time: 14:00:18
blogg: http://www.onemorefanfiction.blogg.se
Anonym

ååååh det var så himla bra. hoppas att nästa ff är lika bra eller till och med bättre :):):)

Date: 2013-11-02 Time: 14:43:06
Ebba

Bxndndixmflfndldls åh så otroligt jävla bra, jag grät under både sista kapitlet och epilogen! Stackars Haz....
Du är så otroligt bra på att skriva, grym tillovhmed! :')

Date: 2013-11-02 Time: 18:37:29
Emelie ^.^

Seriöst! Jag har läst ifatt allt nu och jag tror knappast du vet hur grym du är Amanda! Sjukt bra!! :D<3

Svar: tack :*
onerightdirection.blo.gg

Date: 2013-11-02 Time: 20:01:05
blogg: http://betternow.blogg.se/
Anonym

Älskar din blogg! Har läst alla dina fanfics, dom äger! Denna fanficen är den bästa jag läst. Kan inte äns beskriva hur bra den är! Love it! Du har en grym talang!

Date: 2013-11-02 Time: 20:32:00
Anonym

Åh, herre... Jag vet inte vad jag ska skriva! Snacka om plot twist. Under hela fanficen har jag funderat över namnet, varför den hette "Dreamcatcher", och nu förstår jag verkligen varför. Du är så fruktansvärt bra på att skriva. Hur kommer du på alla idéer?
Hoppas att nästa fanfic blir lika bra (eller bättre). :)
Du ska veta att jag aldrig skriver kommentarer men jag var bara tvungen att göra det idag.
Tack för mig!

Date: 2013-11-02 Time: 21:18:36
Agnes x

HERRE GUD! HAN DRÖMDE HELA TIDEN!?!?! Det kan inte va sant! I uppföljaren vill jag att han ska leta upp grace och kämpa för att få henne! BÄSTA FAN FIC JAG NÅGONSIN LÄST!! JAG HAR VARIGT SOM BESATT AV DENNA! JAG TROR JAG DÖR OM JAG INTE FÅR LÄSA MER!

Date: 2013-11-02 Time: 22:17:34
Amanda

Kära nån!! vilken twist!
Har inte sagt något tidigare, men vill bara säga att du verkligen har en talang för att skriva och är så sjukt fascinerad över varifrån du får allt?! Sjukt bra skrivet, hela Dreamcatcher och de andra ff's! Längtar verkligen att få läsa fortsättningen och vad mer du har att komma med! Jag skriver själv, noveller då och inte ff's, och jag gillar hur långt du kommit med din skriv-process! Man ser verkligen att du utvecklas och jag tror att du en dag kan publicera din egen bok el.dyl! Det finns i dig! Kämpa på och tack än en gång för en lång rad fantastiska kapitel, tvärvändningar och riktigt bra ff's!
You rock girl! :D

Date: 2013-11-02 Time: 22:30:39
blogg: http://thenovellist.blogspot.fi
Marina

Har läst dina fanfics men tror att detta är första gången jag komenterar, hehe!
Alltså, det här är inte hälsosamt! Jag har legat vaken halva nätterna och läst Dreamcatcher (haha, dina andra fanfics också såklart) och det är nästan så att jag önskar att jag inte läste klart Dreamcatcher, inte för att den var dålig, absolut inte, för det är den inte.. Men jag kan inte sluta tänka på den! Åhh, jag är så sjukt förvirrad, hahaha! Allting med Grace och Harry, hur kunde det bara vara en dröm!? Eller var det verkligen bara en dröm?? Allt kändes ju så verkligt.. Gahh, jag borde ha slutat läst den innan de sista två kapitlen.. Då allting var så bra och lyckligt.. Jaja, är grymt glad att du fortsätter och gör en fortsättning, hade inte överlevt alla tankar denna fanfic har väckt hos mig. Hoppas verkligen att Nightnigale blir lika bra och hoppas att den kanske kan reda ut mina tankar. Haha
Men du är iaf grymt duktig på att skriva och det borde du verkligen fortsätta med, hela ditt liv, dina texter berör verkligen, jag vet inte hur mycket toapapper det gick åt till att torka mina tårar nu de senaste kapitlen, heheh. Älskar dina fanfics! Xoxo <3

Date: 2013-11-03 Time: 01:28:07
Emma!

Inga ord.
Inga jävla ord.
Fan vad bra, ditt lilla underbarn! Åh!!!!!

Date: 2013-11-03 Time: 11:42:34
Hanna...

Åh herre Gud!
Som jag tolkar det är Grace en "ängel" som hjälpt Harry tillbaks till livet.

Sen tänkte jag att det kan vara en parralell värld Harry fått uppleva, en värld där han och inte Dylan får Grace. Um, well idk.
Ska titta på handlingen till nästa nu!

Date: 2013-11-03 Time: 13:54:55
louise

Satt och grät som en bebis när jag läste avsnittet igår kväll! Grace fanns inte, har tänkt på det hela dagen idag och försökt smälta det. Måste nog vänta ett tag innan jag börjar på nästa igen! Sluta gör såhär mot mig!! Haha, älskar berättelsen ändå!

Date: 2013-11-08 Time: 19:49:00
Anonym

Okej, jag måste bara kommentera detta. Jag är inte sån som läser fanfics eller så, men så kom jag in på denna när jag skulle söka på en sak om one direction. Och dessutom är jag inte ens en directioner. Men jag började läsa för att jag tänkte, varför inte? Kan vara kul. Jag fastnade såklart för den och satt och läste varje dag. Och jag måste bara säga att jag blev extremt extremt påverkad av denna. Asså den är så extremt fin och jag vet inte vad jag ska ta mig till för att den är så bra skriven. Du är så så duktig på att skiva och förmedla känslor. Jag måste erkänna att jag nästan grät av det sista "inlägget" eller "episodet" eller vad man säger. Du är så så duktig och det ska du verkligen veta!

Date: 2013-11-18 Time: 00:28:52
Alice

Du inser inte hur mycket jag grät. Tårarna bara sprutade.
Tack för en underbar novell!

Date: 2014-06-06 Time: 10:04:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-mail: (publiceras ej)

Bloggadress: