Vi var instängda i en timme i Harrys hus innan vi insåg att vi skulle aldrig komma här ifrån utan att bli sedda. Jack var hysterisk över att vi skulle åka fast och höll på att få en hjärtattack efter några minuter. Jag fick gå ut i köket och fixa något att äta åt honom, något som gjorde honom galen men protesterade inte då jag gav honom en macka. Efter att ha startat upp övervakningskamerorna utanför huset ute i tvättstugan så insåg jag att det fanns bara en väg in och ut, och jag brydde mig inte om någon såg oss längre.

Till slut letade jag fram ett par utav Harrys solglasögon och en keps som jag satte på mig innan jag granskade Jacks klädsel. Han skulle lätt kunna lura folk att han var säkerhetsvakt. Snart ledde han mig ut genom porten och genast blev vi attackerade utav främlingar med väldigt stora kameror.

”Step back, please.” hörde jag ovanför mig då Jack banade vägen för mig genom havet utav kameror fram till bilen.

Det gick enligt planerna och ingen hade en aning om att han faktiskt inte var någon säkerhetsvakt alls. Vi gav varandra en high five efter vi skakat av oss dem inne i centrala London innan vi började köra norrut. Jag rotade fram en huvudvärkstablett i bilen och svalde den med vattnet som vi köpt i närheten utav Oxford då vi köpte på oss lite snacks till vår lilla roadtrip. Lådan som jag fått i huvudet hade gett mig ett sprängande huvudvärk och under tiden jag gav Jack den sammanfattade men fortfarande sjuka historien så masserade jag mina tinningar för att få spänningen att släppa. Min historia var osammanhängande och hade flera hål i sig som jag fortfarande försökte förstå själv. Jag hoppades på att Harry skulle kunna fylla i dem.

 

Efter tre timmar med Jack som konstant hade följdfrågor om hur psykiskt sjuk jag var från en skala ett till tio var vi äntligen framme i den lilla staden. Det var inte riktigt svårt att hitta då det endast fanns två huvudleder och det var inte riktigt så att den hade förändrats sedan sist jag var här. Jag beskrev vägen för Jack fram till huset som till hörde Styles familjen.

Vi tog oss ut från vår bil och upp till huset, jag kunde nästan känna Jacks nervositet bakom mig då jag tryckte på ringklockan. Några intensiva sekunder gick förbi innan Gemma öppnade dörren med en lättad min.

”Thank god you are here.” pustade hon ut, tydligt lättad över att jag var här innan hon drog in mig i hallen. Det var först då hon fick syn på den bredaxlade killen bakom mig.

”This is my brother, Jack. Jack, this is Gemma, Harry's sister.” presenterade jag dem för varandra, de skakade formellt hand innan Anne kom ut från köket. Hon gav mig en hård kram som jag osäkert besvarade. Kramen varade länge och ett tag undrade jag om hon glömt hur man släpper. Men snart drog hon sig tillbaka och lade sina händer uppe på mina axlar.

”This have been so hard to see you guys go through this hard path.” sade hon med en låg och dyster röst. ”I'm so sorry, Grace. About your sister and everything...” hon suckade tungt ett tag innan hennes trötta ögon fångade upp mina. ”Harry should have come clean the minute he knew, I've been so mad. But I don't think really my opinion matter. I think yours is so much more important to him...”

”And I gave him a real punch in the face with my choice of words in the prison...” avbröt jag henne och hon grimaserade när jag påpekade att jag faktiskt suttit i fängelse.

”We kind of figured.” konstaterade Gemma då hennes mamma inte riktigt hittade ord. ”I would do the same thing if I were you. But you also have to understand that you have such an inpact on him, that it is frightening.” jag nickade långsamt, han påverkade mig också. ”So I'm kind of glad that you are here... It's his birthday.” jag blinkade ett par gånger innan jag började inse att vi faktiskt var i början på februari, första februari för att vara exakt.

”Is he here?” frågade jag efter en stunds funderingar över hur tiden kunde gå så pass snabbt att vi redan var på februari.

”No, he went out this morning after his breakfast and didn't come back, so we are really worried. He won't answer his phone and to be honest. I'm sure he wants nothing to do with us.” sade Anne med en orolig röst och jag började inse varför de tyckte det var så skönt att jag var här.

”Alright, why don't I go out and try to find him?” föreslog jag innan jag sneglade mot Gemma och sedan mot Jack. Jag fångade upp Gemmas blick och hon nickade en gång innan hon drog tag i den tagna Jack som såg ut att vilja svimma vilken sekund som helst. Något som fick mig att känna mig dum, jag hade dragit runt på honom hela dagen utan att ens fråga om han var okej med det.

Utan att säga något mer tog jag mig ut i kylan igen, som var tio gånger värre här än i London då det inte fanns några höga hus som skyddade mot den kalla vinden. Jag tog mig ut på trottoaren och kollade åt båda hållen och funderade över vilket håll jag skulle ta. Men framför allt, vart Harry skulle gå om han ville vara ensam en hel dag utan att någon störde honom.

Snart satte jag av mot höger, i ett hopp om att han inte skulle välja att gå i de små butikerna och sitta på ett caffee någonstans men istället gömma sig där igen riktigt var på den här tiden utav året. Det tog mig inte lång tid innan jag kom ut från det tätbebyggda området och ut på ängen som Harry en gång visat mig, jag tog mig upp på kullen för att se om jag kunde se något levande.

Allt var snöbetäckt, till och med träden hade snö på ena sidan som pinats utav vindens starka krafter. Den lilla sjön som man knappt kunde se när träden hade sina löv, syntes nu klart genom trädstammarna. Mina ögon fångade snart upp en ihop sjunken figur som satt på en utav stenarna. Jag tog mig lite närmare och ju närmare jag kom kände jag att oron började lätta inom mig. Men så fort oron över Harrys hälsa lättade började nervositeten över hur han skulle ta det jag skulle säga kicka in.

Trots att jag hade varma skor så trängde den fuktiga snön ändå in i sömmarna och började fukta ner mina strumpor. Det kändes som att promenaden ner till det lilla buskaget tog längre tid än vanligt och när jag nästan var framme höll jag nästan på att fly där ifrån.

Harry satt med ryggen mot mig och stirrade ner mot den frusna sjön, helt omedveten om att jag faktiskt betraktade honom. Hans hår såg fuktigt ut och rufsigt, ett klart tecken på att Annes och Gemmas historia faktiskt stämde. Han måste suttit här ute ett bra tag.

”H-Hi.” stammade jag fram och genast stelnade hela hans ryggtavla till, trots att han verkade vara nyfiken om det faktiskt var sant att jag var här, så verkade som att han inte riktigt vågade vända sig om. Det gick några minuter utav tystnad men snart insåg jag att han inte skulle vända sig om så istället ställde jag mig och lutade mig mot ett träd snett bakom honom innan jag fortsatte.

”Happy birthday.” försökte jag igen, men det gick inte, åter igen var det som att prata med en vägg.

”I went to your place earlier, trying to find my things. Hope that was alright?” sade jag i ett hopp om att få någon respons denna gången.

”I know.” sade han lågt med en raspig röst och drog fram sin avstängda telefon ur jackfickan. Självklart hade han sett bilderna redan...

”You've hidden my things very well... I even got a box in my head and blacked out.” när jag sade det sista fick jag äntligen den reaktionen som jag önskat och Harry vände sig om. Han såg trött ut, men de intensivt gröna ögonen såg vakna ut, oroligt granskade de mitt ansikte. Ett hopp om jag faktiskt skämtade om det där sista, men när han inte hittade några tecken på att jag ljög pressade han ihop sina läppar till ett tunt sträck.

”Are you alright?” frågade han efter ett tag och jag nickade innan jag skakade bort hans oro med min ena hand.

”I'm fine.” sade jag enkelt och drog lite på läpparna. Åter igen blev det tyst medan vi båda stod och granskade varandra. Han var klädd i sin svarta kappa tillsammans med ett par svarta tighta jeans, slutligen ett par slitna bruna skor.

Jag kunde känna att den röda asken som lågt ner tryckt i min jackficka blev tyngre och tyngre ju längre tiden gick. Snart tog jag ner handen i fickan och greppade tag om det lilla fyrkantiga objektet men den förblev kvar i fickan.

”I remember.” sade jag kort och enkelt. Harry drog ihop sina ögonbryn och kollade ner på sina händer som låg i knäet.

”How much?” frågade han lågt.

”Everything.” han mötte min blick igen innan jag drog fram den röda lilla asken och viftade med den. ”I think you would like this back.” Han granskade det röda objektet ett tag innan han skakade på huvudet.

”If you remembered everything, you would know it belongs to you.”

”Oh, I know.” sade jag enkelt innan jag drog mig bort från trädet jag lutat mig mot och gick närmare. ”But as you said in the dream... We are not ready.” Harry granskade mig noga innan han långsamt ställde sig upp, det började äntligen gå upp för honom att jag faktiskt talade sanning. Jag kommer ihåg. Utan att slita blicken ifrån honom stod jag och väntade på att han skulle säga något, jag räckte fram asken till honom och han tog den långsamt. Våra fingrar snuddade vid varandra och Harry drog sig snabbt undan innan han tryckte ner asken i sin jackficka.

”Is that all you wanted? To say that you remember?” frågade han obekvämt och undvek min blick. Jag granskade hans ansikte och det var precis som jag kom ihåg det, bara lite blekare än tidigare. Lite skäggstubb syntes på hans haka och kinder, kinderna var rosiga och pinade utav kylan precis som hans lockar. Jag kommer ihåg mardrömmarna och jag grimaserade utav tanken att han satt bredvid mig, nu visste jag att det var en lögn... Men det gjorde fortfarande lika ont. För det fanns en sak som jag aldrig sagt till honom.

”No.” sade jag till slut, jag bet mig lite i min underläpp i ett hopp om att det skulle underlätta för att orden skulle komma ut. ”I forgive you.”

De gröna ögonen fokuserade snabbt på mig, en aningen större än vad de tidigare varit. Runda utav misstro spändes de fast vid mig och för ett tag trodde jag att han var arg.

”I... Forgive you.” upprepade jag för att förtydliga att han faktiskt hört rätt. ”I won't particular forget it anytime soon. But I do forgive you, but you have to understand. You're not entirely to blame. We both share the guilt, and I don't seek your forgiveness and you shouldn't seek mine. We should both turn to Alice for forgiveness, because she's the one six feet under ground.” Harry stod tyst och kollade plågat på mig, detta var tydligen inte hans favorit ämne och inte mitt heller för den delen. Men jag hade funnit ro i situationen, det fanns ingenting vi kunde göra mer än att gå vidare och hedra Alice på det bästa sättet vi bara kunde.

”She would have wanted us to be together. She would have loved you.” sade jag och jag menade det verkligen, Alice var väldigt lik den andra Alice i drömmen. Hon var energisk, positiv och lycklig med det hon hade runt omkring sig. Även om vi inte bodde i ett stort flott hus som vi hade i drömmen så var hon ändå nöjd.

Jag sträckte mig efter Harrys stora hand och denna gången protesterade han inte. Våra händer höjdes och vi höll våra handflator mot varandra innan jag flätade samman våra fingrar. Det var en skön känsla som gick igenom hela min kropp och helt plötsligt var inte mina fötter frusna längre.

”Alice were a lot like the one in the dream... She loved your music and had one of those paper dolls that looked like Niall that Emma gave her for her birthday.” jag kunde inte låta bli att skratta till och jag kände att tårarna brände bakom ögonlocken bara jag tänkte på hur lycklig hon var. ”She would adore you even more in real life than she did in that dream of ours.”

”Please stop...” viskade Harry nästan fram. Hans avsky för sig själv så tydlig att det skrämde mig. Jag kände en tår trilla ner från min kind och jag fångade upp de pinade ögonen ännu en gång innan jag sänkte våra händer ner mellan oss, men jag höll fortfarande ett fast grepp om hans hand så att han inte skulle fly.

”I...” jag stannade upp ett tag för att veta hur jag skulle fortsätta. ”I have never been in love, ever. And then Dylan came. He protected me, and gave me a new life that I thought I so desperately needed. And we became that sort of couple that were best friends, and it was love.” jag stannade upp för att granska Harrys ansikte, han såg förvirrad ut över vart denna historien skulle leda.

Jag torkade bort en ny tår från min kind med min lediga hand innan jag fortsatte.

”And then I met you... Twice!” jag nästan skrek ut det sista för jag trodde fortfarande knappt på vad jag sett i Harrys sovrum. Det var så otroligt men samtidigt så verkligt att det var läskigt. ”You didn't just become my new best friend or someone how helped me through a rough path. You... gave me your heart, unconditional love. And all of a sudden my old perception of love were so far away... And I didn't even give you my heart.” jag kände hur olycklig jag var, jag var generad över vad jag erkänt. Jag skämdes över vad jag just erkänt.

”It's alright, you don't have to...” började Harry lågt.

”But I want to.” avbröt jag honom och granskade honom innan jag kollade honom djupt in i ögonen. ”What ever happens after this. If we go back to your parents house, you'll go in and celebrate your birthday and I will go back to London. And maybe we'll never see each other again. I want you to know that I love you...” jag snörvlade till lite och väntade på Harrys svar. Jag var lättad över att få allt ur mig, det var som en rensning utav alla tankar jag haft de senaste månaderna. Det fanns inget mer jag ville säga för jag hade just lagt allting på bordet. Jag var ovillkorligt kär i killen framför mig och jag har aldrig tidigare kände det så här. Inte ens med Dylan när vi sa de tre orden, då jag trodde jag var kär men jag vet inte riktigt vad jag skulle kalla det längre. För det var så långt ifrån kärlek som det bara kunde komma.

”Could you say that again?” föll det från de fylliga läpparna som snart hade mungipor som pekade uppåt. Jag kände hur rosig jag blev i hela ansiktet och jag kände att mitt självförtroende sjönk ut i snön och försvann långt bort. Detta var långt utanför min komfort zon.

”You heard me.” sade jag och skakade irriterat på huvudet, det var så tydligt att han drev med mig. Jag kände en hand under min haka som lutade mitt huvud en aningen uppåt så våra ögon möttes igen.

”I love you too.” Harry log snett och jag kunde inte låta bli att kände en tung börda släpptes från mina axlar. Jag släppte hans hand och drog mina armar runt hans hals och sjönk in i en sval men samtidigt skön kram. Hans armar drogs runt min midja innan han sträckte på sig en aning så jag inte längre kunde känna marken under fötterna. Jag lät min näsa gnuggas in vid hans krage och jag slöt mina ögon medan jag drog in hans doft som jag så länge velat fylla mina sinnen och skapa en dimma över mina tankar som inte riktigt var till betydelse. Allt som betydde något var Harry, hans fasta grepp runt min nedre del av midjan. Jag drog mig bakåt för att se om han verkligen fanns kvar och av någon otrolig händelse så var hans vackra gröna ögon som lös allt klarare nu och hans runt formade ansikte kvar. Jag lät våra näsor snudda vid varandra medan jag långsamt åter fick mark under mina fötter. Små rök moln kom ut från hans mun och även jag började bli lite varm innanför kläderna.

Mina fingrar trasslades in i hans lockiga hår i nacken innan hans läppar hungrigt kraschade mot mina. De mjuka läpparna var bekanta och jag hade inget emot att sära lite på mina för att våra tungor skulle bråka om vem som var starkast. Harrys skäggstubb var vasst mot mina kinder men den irriterande känslan ignorerade jag så gott jag kunde, för att vara helt ärlig så brydde jag mig inte alls. Att bara vara nära honom fick mig att vakna till liv, precis som om jag sovit hela vintern och precis kommit ut ur mitt ide.

Denna gången var det jag som vann dominansen och av en anledning kändes det som att han gav sig rätt lätt innan våra läppar särades för att hämta luft. Adrenalinet rusade runt i blodet och med tunga andetag förblev vi nära varandra med våra pannor pressade mot varandra. Harrys mörka ögonfransar gick över min ena kind och de små fjärilspussarna gav mig gåshud. Men jag var snart tvungen att dra mig bakåt, påminna mig själv om vart jag var.

”I want to go on a real date.” flög det ur mig och Harry höjde sina ögonbryn en aning.

”I thought we've already done that.” påpekade han och syftade bak på middagar både i dröm och i verklighet.

”I mean like a classic date. No airplanes, or an super expensive restaurant. I don't want three security guards watching us while we eat.” Påpekade jag och rynkade på näsan.

”You know that what you ask for is really hard for me to give you.” sade han och spände sina käkar en aning.

”Be creative.” föreslog jag och ryckte på axlarna innan jag log uppmuntrande. ”Now, let's get inside before your mother gets a heartattack.” Harry grimaserade åt tanken och nickade innan han tog min mycket mindre hand i sin. Det var tydligt att han redan börjat fundera över en idé till mitt krav om en vanlig dejt medan vi började ta oss upp för kullen igen.

”Could you say it again?” hörde jag ovanför mig och jag kollade upp på killen bredvid mig som log oskyldigt.

”No.” sade jag och skrattade nervöst till.

”Please, I just love to hear you say it.”

”No.” envisades jag.

”Just once...” jag sneglade upp på killen bredvid mig som fyrade av mitt favorit leende. Jag kände att fjärilarna i magen vaknade till liv... Inte bara magen, utan hela min kropp gav respons på den vackra killen som gick bredvid mig. För en gångs skull så visste jag att allt skulle bli bra igen, allt kanske inte skulle gå och fixa helt. Vårt förhållande skulle aldrig bli det samma och jag skulle aldrig glömma att vi båda förstörde ett litet liv. Vi var lite som Bonny and Clyde, två brottslingar tillsammans. Men för oss så skulle vårt slut bli bättre än deras, för jag var så tjejig att jag ville ha ett lyckligt slut. Även om jag fått finna mig i att min drömprins inte bar rustning utav stål eller ägde en vit häst, så kunde jag leva med det. För min drömprins var faktiskt just precis det... Min alldeles egna drömprins, fast han var hundra gånger bättre i verkligheten.

Jag kom tillbaka till verkligheten och drog honom intill mig i en konstig sidokram medan vi fortsatte gå, jag kände hans armar dras runt mig och en puss placerades på min hjässa innan jag öppnade munnen.

”I love you.”

---

Dagens kommentar:

 

 Mitt huvud var ovanligt tungt och tomt. Tomheten var tillbaka och denna gången var den genomträngande. Trots att jag försökt stänga ute allt och låtsas som jag varit oberörd... Så var det som en spärr bara släppte när jag hörde honom sjunga, han hade kollat på mig och de konstanta minnena om hur jag sett honom i den brinnande bilen tillsammans med mig dök tillbaka in i mitt medvetande. Alla mardrömsfyllda nätter gjorde sig påminda och jag var tillbaka på ruta ett igen, bara ännu värre. Nu när jag inte längre hade en trygghet där bredvid mig så var det tio gånger värre än tidigare.

Jag har vaknat upp skrikandes, gråtandes och alldeles andfådd över att jag höll på att dö tillsammans med den som, tro det eller ej, jag älskade allra mest i hela världen. Men det fanns inte en chans att jag skulle kunna rädda honom, varken i drömmen eller i verkligheten.

Jag hade förvandlats till ett nervvrak. Efter en månad med sömnlösa nätter bestämde sig pappa och Jack att turas om att jobba hemifrån då jag sov på dagarna för att sedan åka till radiostationen och göra mitt jobb tidigt på mornarna.

Pappa var rädd, eller något liknande i alla fall då det var så tydligt att han hade ingen aning om vad han skulle göra. Ett tag trodde han till och med att det var hans fel att jag hade så hemska mardrömmar, men när jag började skrika Harrys namn under mardrömmarna så började han inse att det var något djupare än så. Det var kärlek som tagit slut på grund utav något som ingen borde gå igenom.

Nick hade inte pratat om det, han verkade förstå att mitt försök till att bygga upp en fläckfri fasad gick åt helvete och nu var det dags att ta itu med mina känslor som kokat över. Han stängde av musiken i båset under tiden den spelade och hjälpte mig så gott han kunde då jag kom av mig.

Men någon gång i början på februari kom Jack in i mitt rum med bestämda steg medan jag sov och gick raka vägen fram till det nerdragna fönstret. Han drog irriterat upp rullgardinen och jag kved utav det ljus som kom in genom fönstret innan jag gömde mig under täcket.

”Get up.” fnös han irriterat och drog bort täcket så det flög ner på golvet och jag spärrade irriterat upp ögonen.

”What the fuck are you doing?!” gormade jag irriterat och satte mig upp.

”I am having an intervention, because being nice isn't working at all. You've been nothing but sleeping, screaming and having all kinds of trouble since the Brit awards. It's time for you to get some help.” sade han. Jag behövde inte kolla på honom för att höra allvaret i hans röst. ”This is not normal. If you like the lad go back to him, but I would suggest you get a grip.”

”I don't need your help.” sade jag och kollade argt på honom, irriterad över att han verkade tro att han visste bäst.

”Yes, I am pretty sure you do.” sade han tung med sarkasm innan han rättade till sitt fixerade hår.

”I won't go back to him.” muttrade jag och ryckte på mina axlar.

”Then don't. But you have to get back out there at some point. You can't use your fathers driver forever and you can't avoid the paparazzi either. They have already started to suspect that something is up.”

”According to the media we broke up at the Brits.” påpekade jag tyst, jag pratade mer till mig själv än till Jack. Någon hade snappat upp den lilla incidenten vi haft under galan och nu skulle en bild på mig och mina påsar under ögonen vara värd tillräckligt för att mätta halva Afrika.

”Then there's no reason to be locked up here! Move on if you want, or don't. But make up your mind before you'll ruin your own life, this is not healthy.”

Under tystnad funderade jag över vad han just sagt, han hade rätt och jag hatade honom för det. För det var dags för mig att göra ett val. Det som var smärtsamt nog redan kändes som någon tryckt in handen i min bröstkorg och dragit ut mitt hjärta. För hur mycket jag än ville gå tillbaka och göra allting rätt. Att ta mig förbi Jack och kolla in i Harrys djupt gröna ögon, låta mina fingertoppar nudda hans stubbiga kind och känna hans starka armar dra sig runt om mig... Hur rätt det än skulle kännas att låta mina fingrar dras igenom hans lockiga och trassliga hår innan hans panna skulle snudda min och jag skulle känna hans varma andetag mot min hud. Hans läppar skulle passa perfekt mot mina så som de alltid gjorde och helt plötsligt var vi inte längre kvar på jorden, det skulle bara vara vi och det skulle kännas som den mest självklara saken i hela världen att vi skulle bli gamla tillsammans...

”Grace?” jag vaknade upp till verkligheten och kände att min puls var hög och andetagen var tunga. Jag kollade upp på Jack som såg orolig ut och jag tog ett djupt andetag.

”You're right... I'll have to...” jag svalde hårt för att trycka ner klumpen. ”...To move on. I'll have to move on.” upprepade jag för mig själv i ett hopp om att budskapet skulle nå fram till resten utav min kropp som fortfarande hade gåshud utav fantasin jag just haft.

”Good.” sade Jack nöjt.

”I just have to do one thing first.” sade jag och kollade bedjande på Jack som höjde frågande på huvudet.

 

Han hade inte varit frivillig, men det fanns ingen annan som skulle kunna köra mig, då jag var rätt säker på att jag aldrig mer skulle köra i hela mitt liv efter att ha haft en dödsolycka på repris varje gång jag slöt mina ögon för de senaste fem veckorna.

”I can't believe I am doing this.” muttrade Jack bakom ratten medan vi var på väg mot norra londons villa område.

”It's not like we're breaking in.” sade jag oskyldigt. ”I've got the keys, and Nick says he's in Holmes Chapel, celebrating his birthday.”

”Yeah, right. And we walk right into him in the garden drinking a martini.” jag himlade med ögonen över Jacks dumma kommentar.

”It's below zero, and it will only take a minute.” trilskades jag och pekade in till höger mot det vita huset som stod precis där jag kom ihåg det. De fönsterna man såg kikandes upp över muren var nerdragna och huset såg obebott ut då vi stannade in till kanten.

”Wait here, I'll be right back.” sade jag innan jag hoppade ut genom den höga bilens dörr, men hörde snart att motorn dog och en annan dörr slog igen bakom mig.

”I'll come with you.” suckade han då han joggat fram jämsides vid mig där jag stod vid porten och tryckte in nyckeln i nyckelhålet.

”Told you he wouldn't change the lock.” viskade jag innan jag vred om och lät porten glida upp så vi kunde se hela huset. Snabbt tog vi oss in i den lilla trädgården fram till som fortfarande var snöbelagt innan jag stängde porten ordentligt bakom oss och vi tog oss fram till huset. Jag visste om att det skulle bli problem att stänga av larmet inne i huset då jag nästan var helt säker på att han ändrat det de senaste månaderna.

Med ett djupt andetag låste jag upp den stora dörren och öppnade den, genast började larmet pipa och jag visste att jag från och med nu hade trettio sekunder på mig att komma på en lösning. Jag vände mig snabbt mot panelen och kollade på siffrorna ett tag innan jag bestämde mig för ett försök.

”Four, seven, two, two, three...” mumlade jag lågt för mig själv och hörde hur det pipande ljudet upphörde. Jag skrattade bittert till innan jag ropade in Jack som såg skräckslagen ut. ”He's so obvious.” påpekade jag innan jag stängde den stora dörren bakom killen som nästan var vit i ansiktet. ”Don't be such a child.”

”Why do I have the feeling that you've done this before?” frågade Jack och såg väldigt avlägsen ut. Snart kollade han ner på mig och jag höjde ögonbrynen.

”The less you know, the better.” sade jag enkelt och jag antog att det inte riktigt var det svar han önskat. Men jag kunde inte riktigt ljuga och säga att jag inte brutit mig in hos någon innan för det har jag... Några gånger.

Mina tankar gick tillbaka till de första gångerna Dylan visat mig hur man dyrkat upp ett lås, eller när Felicia och jag kortslöt elen till ett hus så att larmet inte gick igång. Det fanns några saker som jag inte var speciellt stolt över.

”Stay here, I'll be quick.” lovade jag den nervösa killen som stod och vred på sig då jag så snabbt jag kunde började springa upp för trapporna upp till den tredje våningen där jag visste att alla mina saker skulle vara.

Det jag inte hade förväntat mig var att när jag tände lampan i taket var allt städat och fint, inga kläder slängda någonstans, sängen var fint bäddad och alla plana ytor var glänsande och hade inte några prylar på sig. Allt var bortstädat. Jag tog mig fram till badrummet och tände men även där möttes jag utav tomma bänkar och inga blöta handdukar hängde på tork.

Snart gick jag tillbaka ut i sovrummet, tänk så hade han slängt alla mina saker? Jag tog mig fram till garderoben och drog bort skjutdörrarna för att granska fina rader med Harrys kläder. Skorna var uppställda på hyllorna ner till prydligt.

”You son of a...” muttrade jag och kollad upp på hyllan som var högst upp i garderoben. Bestämt vände jag mig om för att hitta något att stå på och tog fram en pall som stod längst in i hörnet på garderoben. Enkelt tog jag mig upp på den lilla pallen men kom fortfarande inte i tillräcklig höjd för att helt kunna se vad som fanns där uppe. Jag lät min hand treva över hyllan och snart drog jag fram en svart väska som jag kände igen, min väska som Emma tagit med sig hit och jag jublade lågt för mig själv. Snabbt drog jag tag i väskan men det verkade som ett utav handtagen fastnat längre in.

Jag ställde mig på tå för att se vad som stoppade mig ifrån att fly här ifrån. Till slut drog jag till hårt, chockat såg jag på då en stor flyttlåda kom fram till kanten och något rött föll från den överfulla lådan. Mina ögon följde det röda objektet som landade med en duns på golvet och förvirrat drog jag ihop ögonbrynen, den var bekant. Genast blev min väska oviktig och jag tog mig försiktigt ner från pallen innan jag böjde mig ner till den lilla röda boxen. Jag lät min högra hand sträckas ut och ta upp den sammetslena lilla boxen. Den knall röda färgen fick min hjärna att gå i cirklar, jag hade sett den innan, någonstans. Jag lät min vänstra hand att ta tag i locket för att öppna den men snart hörde jag ett hasande ljud ovanför mig. Chockat kollade jag upp och fick se lådan tippa över kanten. Innan jag fick chansen att reagera slog den tunga lådan i mitt huvud och allt blev svart...

 

”Hey, watch it!” hörde jag ovanför mig och jag kollade irriterat upp på stoppklossen som stod i vägen. Jag kunde inte låta bli att vara ännu mer besviken då jag såg vem det var. Alice älskade honom, Harry Styles.

”I'm Harry...” sade han och flinade, jag höjde irriterat på ögonbrynen, jag trodde knappt mina ögon då han lade på den där äckliga charmen. Han försökte ragga upp mig. Jag kollade stressat ner på min klocka som satt på min handled, som jag alltid brukade ha på mig, jag hade inte tid att ge honom en örfil så jag höjde bara på huvudet igen.
”And I am late.” sade jag irriterat då jag såg att jag bara hade fem minuter på mig innan första lektionen skulle börja där jag hade ett prov att göra.

”Then why waste my time?” frågade han kaxigt och jag kände att illamåendet började komma fram, jag rynkade ogillande på näsan.

”You are standing on my english paper.”...

 

”You've got a visitor.” konstaterade Emma innan hon började dra mig mot läktarna. Jag frågade gång på gång om vem det var men hon förblev tyst, min glädje försvann då jag fick syn på siluetten av en kille som jag kände igen från Alice affischer som hon hade på sitt rum. Emma ledde mig nervöst enda fram till Harry som stod med händerna i fickorna, han hade på sig sina solglasögon trots att det hade börjat mörkna. Jag räckte över min hjälm till Emma innan jag drog av mig mina handskar.
”I'll be with the others.” mumlade hon lågt innan hon med snabba steg tog sig tillbaka till festen som utspelade sig längre bort. Mitt humör sjönk och jag kände ilskan komma tillbaka då jag tänkte på min kvaddade bil som stod ute på banan helt övergiven.

”Do you want to sue or something?” frågade jag irriterat...

 

”Let her and her sister over.” beordrade Harry till säkerhetsvakten och pekade mot mig och Alice. När jag kände en arm ta tag i mig stretade jag emot.

”No.” sade jag och log ursäktande mot säkerhetsvakten som släppte mig genast och ursäktade för missförståndet.

”Come on, get over.” sade Harry och jag skakade frustrerat på huvudet.

”Take those two instead.” föreslog jag och nickade mot de två tjejerna som grät högt och ljudligt bredvid oss. Harry drog ihop ögonbrynen och visste inte riktigt vad han skulle säga.

”You know her?” frågade en stor svartklädd man som nu stod bredvid Harry.

”Yes.” svarade han snabbt och flinade mot mig, jag rynkade irriterat på näsan och det fick bara hans leende att bli ännu större.

”No, he don't.” kontrade jag irriterat.

”Yes, I do.”

”No, he don't.”

”Yes, I do.” Harry blev nu frustrerad av min envishet, vilket syntes på hans ansiktsdrag som blev allt hårdare, hans käke spändes.

”No, you don't!”

”Let them over.” beordrade han säkerhetsvakten igen.

”No, don't.” jag höll upp en hand mot den stackars vakten som verkade uppenbart förvirrad över vad han borde göra.

”Why are you so negative?” frågade Harry uppgivet.

”Because I don't like you!” utbrast jag...

 

”You're beautiful and I don't want to share you with anyone, definitley not with someone named Dylan.” hans röst lät plågad och jag kände att mina kinder brann av den rosa färgen då jag aldrig haft någon som uttryckt sig på det sättet innan. Jag var glad över att mörkret låg över rummet, men när jag höjde på huvudet för att kolla upp på killen som låg under mig kunde jag se konturerna av hans vackra ansikte.

”I'm yours.” viskade jag innan jag lade mig ner på hans bröst igen och slöt mina ögon innan jag sjönk ner i en djup och säker sömn...

 

Jag fick ta ett djupt andetag för att försäkra mig på att jag andades, hans charmiga klädsel gjorde det svårt för mig att inse att denna perfekta varelsen framför mig var min pojkvän, inte någon annans utan min. Frustrerat kände jag att min puls ökade, något som inte var så uppskattat då Harry faktiskt höll i min hand och enkelt kunde känna att den skenade iväg. Snabbt försökte jag samla mig för att inte låtsas vara allt för oberörd men han hade redan lagt märke till att jag stirrat, generat kollade jag ner mellan oss.

”You're beautiful.” mumlade Harry lågt och jag kollade upp på honom, trots min nya längd var han fortfarande fem centimeter längre än mig.

”If I'll break a leg, I'll blame you.” muttrade jag surt och han flinade åt mitt ansiktsuttryck som visade min irritation...

 

”Harry, what's this...?” frågade jag och kollade frånvarande upp på killen framför mig som inte befann sig där han skulle utan satt med benen under sig och höll en ask i handen. ”Now, I'm worried.” pep jag fram och det var allt jag fick fram, jag pressade ihop mina läppar innan jag nervöst kollade upp på killen, hans gröna ögon var lugna, mitt favorit leende lekte på hans läppar medan han pillade med asken.

”Don't be.” sade han och skrattade lätt till. ”I just want you to know that it excists, my mother gave this to me when she was here a couple of weeks ago, giving me the speach about how I should treat you right and that we would look adorable in black and white.” han kliade sig lätt i pannan och kollade ner mot asken i hans händer, han grimaserade över hans mammas ord, det såg nästan ut som han var generad nu. ”I told her it was too early, it's too early for us to make this decision. I want to know all about you, and I want you to know all about me before any other decision...” han började ändra riktning på förklaringen, nu kollade han upp mot mig i ett pinat leende, det var tydligt att det inte var något allvarligt utan att det mer var ett 'ååh, jag måste göra detta annars dödar mamma mig'-leende. ”... That's why the day after your race, we're going home, to Holmes Chapel. Mum would love to meet you, she wants me to... Show every little embarrassing thing about my childhood.” han stoppade ner asken i kavaj fickan och log mot mig. ”So would you like to go?”

Jag satt fortfarande stelt kvar och gapade, min chock var uppenbar och det enda jag kunde göra var att nicka. En del utav mig var lättad över att jag inte skulle behöva avgöra hela mitt liv nu, men samtidigt smått besviken över att jag inte fått se vad som fanns i boxen. Min nyfikenhet vaknade till liv och jag kunde inte låta bli att överväga om jag kunde ställa frågan om jag fick se vad som fanns i.

”I'll keep the box, until it's time.” sade Harry slutligen och log precis som han läst mina tankar. Han lutade sig fram och pussade mig på pannan, de mjuka läpparna i kontakt med min hud fick mig att vakna till liv...

 

Skräckslaget satte jag mig rakt upp och spärrade upp mina ögon, skräckslagen över vad jag just fått se. Men jag kommer ihåg... Jag kommer ihåg allt... Alice, Eleanor, min död... Ringen som låg i asken som jag fortfarande höll hårt i. Lådan och allt som fanns i den låg utspridd runt mig och jag kände paniken inom mig växa.

Jag behövde inte öppna den lilla röda boxen för att veta vad som fanns i, jag hade varit i detta huset så många gånger tidigare, jag kommer ihåg det blå rummet, Alice rum... Jag kommer ihåg drömmen vi båda delat. För jag hade levt i den tillsammans med Harry.

Han hade vaknat upp med sitt minne, han kom ihåg allt som hänt... Men jag vakna med minnesförlust. Därför kände jag igen honom, därför kändes det som jag känt honom i flera år och han visste vart jag var någonstans. Det var därför han aldrig riktigt frågade om mitt förflutna, för han visste redan... Han älskade mig och jag älskade honom så mycket, och han förlorade mig. Precis som jag förlorade Alice. Vi båda har lidit, fast på två helt otänkbart olika sätt.

Mitt val av att gå vidare var nu otänkbart, hur totalt idiotiskt det än lät, så var jag redo på att släppa allt. Jag ville ge honom det som han ville ha så fruktansvärt mycket, min förlåtelse.

Jag kravlade mig upp från golvet med andan i halsen och flög ner från trapporna. Huset var inte längre som en gåta då jag visste exakt vad som funnits där i drömmen och var antagligen likadant nu. Jag tryckte ner den röda asken i min jackficka innan jag kom ner till foten av trappan.

Jack gick nervöst fram och tillbaka medan han bet på naglarna, han såg lättad ut när han fick syn på mig igen.

”Did you find what you were looking for?” frågade han nervöst då han kollade ner på mina händer, jag kom tillbaka tomhänt.

”Yes.” sade jag snabbt utan att tänka. För jag hade hittat det jag inte trodde jag tappat, mitt minne.

”We need to get to Holmes Chapel, right now.” min röst var bestämd och stressad. Snabbt tog jag mig förbi Jack som såg förvirrad ut men han fann sig snart i situationen rätt snabbt då jag tog tag i handtaget till ytterdörren.

”Don't!” utbrast han och jag blinkade förvånat till ett par gånger då jag oförstående kollade på honom. ”There's some...” han letade efter rätt ord men snart insåg han att det fanns nog inte ett bra ord för hans förklaring. ”... Visitors, with huge cameras out by the car.”

---

Förlåt för att jag inte uppdaterat men jag ligger sjuk. Verkligen perfekt så här början på sommaren! Så jag har inte orkat skriva. Men jag har inte glömt! Allt är på G! Det är endast två delar kvar utav Nightingale innan jag helt och fullständigt tillägnar min vakna tid till Undisclosed. :) Men först... Så ska jag försöka bli frisk! 

Ha en härlig midsommar! 

xx, Amanda

 

Dagens kommentar:

 

Jul. Det var en högtid som var som vilken annan dag för mig, eller nästan i alla fall. Jag brukade gå upp och plocka fram julklapparna mitt i natten och lade dem under den lilla plastgranen jag köpt till Alice rum och vänta ett par timmar innan det var dags för att väcka henne. Hon agerade lika förvånad och glad varje år, även om hon visste om att det egentligen inte var något speciellt. Trots att jag hade bett henne att spara sina fickpengar till något roligare så hade hon varje år köpt något nytt till mig, förra julen var det en ny hjälm. Det irriterade mig att jag glömt hennes presenter i det gammal huset som jag en gång kallade hem.

”Grace?” hörde jag på avstånd och jag ryckte till så jag föll handlöst till marken. Efter jag kommit hem från sista dagen på radio one för detta året så blev jag överöst med jullekar, konstiga familjetraditioner och historier som jag aldrig hört innan eller riktigt var den del av förrän nu. Jag hade försökt hålla mig i bakgrunden så gott jag kunde men det var svårt att vara den osynliga när allas uppmärksamhet var på mig då jag fick hälsa på Carters nya tjej som bara skulle hälsa på snabbt innan hon skulle hem till Manchester.

Jag hade smugit ut till det lilla skjulet på baksidan för att göra klart Jacks projekt under natten för att avlasta lite stress. Det var något jag inte känt på väldig länge. Att en bil kunde ge mig terapi som inte en människa kunde. Under tystnad hade jag hållit på och meka hela natten och måste somnat på pallen vid arbetsbänken.

Med ett stön träffade jag marken och kollade förvånat upp då jag mötte två killar med oro i sina ögon. Det störde mig fortfarande att jag hade svårt att urskilja dem åt men just nu brydde jag mig bara om min ömmande svanskota.

”That's not the way to wake someone who just have slept five hours on a wooden stool.” muttrade jag irriterat innan jag tog mig upp med hjälp utav en hjälpande hand som sträckts ut.

”What are you doing here?” We all have been looking for you.” jag mötte Jacks ögon då jag kände igen hans stämma.

”Ehm...” jag försökte samla mina tankar och kollade mot bilen. ”Merry Christmas.” sade jag och pekade på bilen. Under tystnad tog jag mig för min rygg medan jag såg på då Jack granskade bilen.

”You did this?” frågade Carter efter ett tag, en aningen chockad.

”It's running just fine.” försäkrade jag. ”Tested the engine last night, you're gonna love it.”

”Thank you so much.” sade Jack fortfarande chockad innan han gav mig en hård kram. ”This, is better than your present, Carter.”

”You haven't even opened mine yet!” protesterade Carter sårat och jag kunde inte låta bli att flina åt hans min. Jack släppte greppet om mig och snart räckte Carter fram ett litet rektangulärt paket till mig.

”Merry Christmas.” sade han.

”It's from us both.” fyllde Jack i och sneglade irriterat mot sin bror.

”You really didn't have to give me anything.” sade jag osäkert men kunde inte direkt protestera mer än så då Carter tryckte paketet i handen på mig och jag höjde ögonbrynen mot honom.

”Oh, but we did.” sade han kaxigt och ryckte på axlarna och jag suckade tungt innan jag började pilla på tejpen. Snart drog jag fram en ask med den senaste iphonen och jag kollade irriterat på Jack.

”There's nothing wrong with my old phone.” envisades jag ännu en gång.

”The queen just called... She wants her phone back.” påpekade han retligt och jag spände ögonen i honom. Jag gav snart upp och kunde inte låta bli att le då de båda såg så roade ut över min reaktion.

”Thanks.” sade jag och gav dem varsin kram.

”Let's go inside, the rest of the presents are inside.” sade Carter glatt och det verkade inte längre som han var tjugofem.

”The rest?” frågade jag skräckslaget.

 

Juldagen handlade endast om en stor familj med massa människor som jag träffat för första gången. Det läskiga var inte att de var nya människor, snarare att alla visste vem jag var men jag hade inte en aning om vad de ens hette. Så fort de sade sitt namn så försvann det igen då jag var så koncentrerad på att komma ihåg mitt egna namn.

Cynthias föräldrar hade kommit in som en bulldoser, överlyckliga över att de äntligen fick träffa mig, även om jag är hundra procent säker på att de hade ingen aning om vem jag var för någon månad sedan.

Alla dessa låtsas släktingarna som kom därefter gav mig tvångstankar. De ville veta allt, och jag var inte redo att ge dem så mycket utav mitt liv som de bad om. Jag visste att de bara var nyfikna och ville väl, men det fick mig att vilja fly. Men jag försökte hålla mig till den mest ytliga informationen om mig själv och lät dem dra sina egna slutsater om resten.

 

Harry's point of view

 

”Harry! Harry! Look to your right!” fotograferna fyrade av sina kameror på löpande band medan jag försökte göra mig tillgänglig för alla som ville ha bild medan jag stod intill Zayn. Jag kände att ögonen började svida och den bländande känslan fick mig att blinka till ett par extra gånger. Louise arbete på mitt trötta ansikte var bra gjort men min rädsla för att mitt buttra humör skulle vara skina igenom var stor. Jag skulle bli tvungen att hålla mig i ett par timmar framöver utan att krypa ihop i fosterställning och känna mig som en mördare. För det var just det jag var, en mördare.

Jag följde resten utav killarnas rörelser för att ta oss bort från fotograferna och låta nya kändisar ställa sig i strålkastarljuset. Mina ögon kunde inte låta bli att skanna över den stora mottagningshallen efter den brunetta tjejen som jag så tydligt förstört livet för. Jag log lite mot de jag kände igen innan jag fortsatte skanna vidare genom folksamlingen.

”She's not here yet.” mumlade Louis bredvid mig utan att kolla på mig. Var jag verkligen så genomskinlig? Jag kollade på min kompis bredvid mig som tog in utsikten över scenen som vi kunde se genom en öppen dörr längre fram. Borden var nästan fyllda och folk stod upp i klungor och hälsade varandra välkomna innan de började göra sig redo för kvällens underhållning.

”Let's get inside and...” började Liam innan han stannade upp och jag kollade på min kompis för att se vad han höll på med. Han stod i sin kostym och kollade bort mot den röda mattan med ett snett leende. Jag drog förvirrat ihop mina ögonbryn och försökte rycka upp mig innan jag kollade bort mot entrén.

”Grace! Grimmi!” hördes det höga skrik från fotograferna medan de avfyrade sina kameror. Ett par svarta högklackade pumps med röd sula kunde ses genom slitsen på den långa svarta klänningen som pryddes med guldiga band upp till, ryggen var bar och avslöjade en tränad rygg. Hennes brunetta hår var svept över så att det endast hängde ner på ena sida och avslöjade ett par guldiga örhängen som hängde fritt i luften. De blodröda läpparna var i ett snett leende medan hon blinkade irriterat till ett par gången så att hennes långa ögonfransar snuddade vid hennes kinder.

Bredvid henne var Nick nästan jämnlång med svart kostym och hans hår var som det brukade. Han log brett innan han mumla något till den vackraste kvinnan jag någonsin sett. Jag fick syn på en liten röd handväska som han höll i och jag antog genast att den tillhörde Grace outfit.

”Close your mouth, Styles. You've had your chance.” Liam drog mig tillbaka till verkligheten och påminde mig om den bittra sanningen. Genast suddades mitt muntra humör ut och jag kände att mitt hjärta frös till is då de började gå mot oss med självsäkra steg. De pratade med varandra och Nick gav över handväskan till henne innan de båda skratta. Snart mötta jag hennes blick en aningen osäkert på vad som skulle hända. Hennes ögon sade allt, de var kyliga och gav mig igen känsla hur mycket jag än letade. Men snart förflyttades hennes ögon mot mina vänner och hon drog lite på de röda läpparna.

”Hey, guys.” sade hon med sin ljusa stämma som gav mig gåshud utav behag men jag förblev fastfrusen där jag stod. Killarna mötte henne med öppna armar och kramade henne hårt. Trots hennes långa klackar så var hon fortfarande några centimeter kortare än alla.

”How are you? Where are you staying? We have to catch up before we take off.” babblade Niall på och Grace skrattade till. Jag kände den ilande avundsjukan gå igenom min kropp och ett tag var jag nära på att be honom att backa från min tjej. Men jag hejdade mig snabbt då jag insåg mitt fel i min plan.

”I'm staying with my dad and his family.” sade hon och drog bak en slinga av hennes hår som störde henne.

”Your dad?” föll det ur mig och alla vände snabbt sin fokus mot mig. Jag såg att Grace hejdade sig innan hon kollade ner i marken och skrattade ut en suck.

”Yes, my dad.” sade hon utan att kolla på mig som om någon annan hade sagt frågan. ”They are really nice. So I am giving it a shot.”

”Good, that sounds amazing. You deserve a fresh start.” sade Zayn gillande och gav henne ett uppmuntrande leende.

Ett pipande ljud hördes från väskan och hennes manikyrerade naglar öppnade den röda väskan och plockade fram den senaste iphonen. Jag svalde hårt då jag kollade på medan hon granskade skärmen och drog irriterat ihop sina ögonbryn. Snar sökte hon upp Nick och viskade något i hans öra innan han nickade.

”I'll have to make a call. I'll see you guys inside.” sade hon och log ett vänligt leende mot mina vänner innan hon självsäkert gick bort mot ett högt runt bord längre bort där det var mindre folk. Hon såg irriterad ut då den andra svarade och det var tydligt vad hon mimade.

”Where are you?!”

”You are so screwed. Somebody will call dibs on her tonight.” mumlade Louis roat bakom min rygg innan resten skrattade lågt utav det han just sagt. Jag fick en klapp på ryggen innan alla började dra sig in i arenan.

 

Jag satt tyst under showens gång och kollade mot Grace bord som hon delade med tjejerna från Little Mix. De satt och babblade på och skrattade mellan de olika priserna presenterades och mellan de olika uppträdanden. Snart gjorde en bred och muskulös killen dem sällskap, Grace reste sig upp och kramade honom hårt och verkade knappt vilja släppa honom och presenterade honom snart för hennes bord. De alla skakade glatt hand med honom innan de fortsatte sin diskussion.

”Stop staring, it's rude.” viskade Liam bredvid mig och kollade tillbaka till vårt bord som var i full gång med en egen diskussion om golf tillsammans med Rita Ora och Cher Lloyd. När jag drog blicken tillbaka till Grace bord var hon borta, och det var även Nick. Jag gav upp efter jag skannat borden en gång och följde vår konversation så gott jag kunde utan att min nyfikenhet skulle gå till överdrift.

”Welcome to the stage...” började den manliga rösten i högtalarna och drog till sig våran uppmärksamhet åter igen. ”BBC radio one's own, power duo. Grace Sonenclar and Nick Grimshaw.” Den omänskligt vackra tjejen och Nick dök upp mitten på scenen och väntade på att applåderna och busvisslingarna skulle mynna ut. Jag sneglade bort mot deras bord och killen som tidigare smitit in busvisslade högt.

”Nick?” började Grace medan hon kollade mot monitorn som började rulla.

”Yes, dear?” svarade han med en allvarlig ton.

”How many times have you been on this stage?” frågade hon långsamt.

”Twice.”

”Oh, great. So you know how to do?” nick nickade snabbt och Grace suckade ut. ”I am a newbie so could you guide me through this?” hon skådespelade bra.

”We need to get ready.” viskade Louis och vi alla började resa oss under tystnad och började smyga bakom scenen där vårt band väntade på oss. Vi kunde dock höra och se fortsättningen på skärmen där bak.

”Of course, but...” började han obekvämt.

”W-What?” stammade hon fram medan hon sneglade åter igen mot monitorn.

”Well... We haven't talked this though, but I've snogged with all of my co-workers.” Grace stelnade till och pressade ihop sina läppar medan hon obekvämt kollade ut över publiken vilket fick alla att börja skratta. Hon fick snart syn på en kamera man vid scenen.

”Psst! I think my co-worker is broken.” väste hon fram och tog ett steg ifrån Nick. Alla började skratta åt den pinsamma situationen innan hon vände sig tillbaka mot Nick. ”You're not going to kiss me.” sade hon skämtsamt. ”But what if you kiss one of the winners of this years best group?”

”That sounds good.”

”Here are the nominees for best group.” avslutade Grace och alla vände sig till de stora monitorerna. Alla fem olika nomineringarna hördes och snart kom kameran tillbaka till duon som fick alla att le.

”And the winner is...” Började Nick och öppnade brevet innan han lät Grace som höll priset läsa, hon svalde en extra gång.

”One Direction!” utbrast hon med ett stort leende. Snabbt slängde vi över våra öronpluggar över axlarna innan vi tog oss ut på scenen och tog emot vårt pris. Niall fick en blöt puss utav Nick på kinden och alla började skratta.

Jag fick en snabb och stel kram av dem båda innan de snabbt drog sig till bakgrunden.

”Thank you so much!” sade Louis som höll i priset. ”We'd like to thank our management, our families and friends that have been supporting us along the way. And thank you to all our fans that are the most devoted fans in the world... Who should we more thank?” han räckte över micken till Niall.

”Thank you to our label and thank you for having us again.” publiken applåderade högt och snart försvann vi alla bakom scenen. Grace gick snabbt framför oss och försvann runt hörnet innan jag fick chansen att ropa till henne.

”Alright, does everybody have their mic?” jag vände mig mot en utav arbetarna som kollade så att våra öronsnäckor fungerade och att mikrofonerna var på.

”Yes.” sade alla fem samtidigt som vi hörde den kvinnliga rösten i högtalarna hälsa oss välkomna tillbaka på scenen och snart följe åter igen ett högt skrik och applåder. Vi tog oss tillbaka på scenen och satte oss ner på varsin hög pall som var utsatta till oss.

Jag mötte Zayns blick och jag log lite mot honom medan melodin började och applåderna tystnade.

Niall höjde micken mot hans mun och tog ett djupt andetag.

”I figured it out. I figured it out from black and white...” började han sjunga och jag svajade med till melodin medan jag kollade ut mot publiken som jag inte kunde urskilja längre, strålkastarna var så starka.

Snart var det min tur efter Liam och jag försökte tömma mitt huvud på allt drama.

”You and I. We don't wanna be like them. We can make it 'til the end...” jag kände orden fylla tomrummet inom mig då jag faktiskt önskade att denna sången var sann. ”Nothing can come between, you and I. Not even the gods above can seperate the two of us. No, nothing can come between you and I... Oh, you and I.” jag svalde hårt för att inte visa hur mycket texten påverkade mig och det var då jag mötte de vackra ögonen. Hon såg vit ut i ansiktet medan hon stirrade på mig där hon satt vid sitt bord. Denna gången vägrade jag släppa henne med blicken då jag inte var säker på om jag skulle hitta henne igen om jag lät min blick vandra iväg.

När refrängen kom igen sjöng jag automatiskt och denna gången kändes orden overkliga. Mellanrummet mellan oss var så tydligt att det var läskigt. Det hade gått endast någon vecka sedan jag såg henne sist men det kunde lika gärna varit år.

”Oh, you and I..” jag avslutade låten och applåder och busvisslingar tog över, det var först då jag släppte hennes ögon och tackade publiken innan vi snabbt föstes av scenen. Under lugn och ro tog vi av oss våran utrustning och de tackade oss innan vi tog oss tillbaka till vårt bord. Vi snirklade oss förbi alla borden under pausen och jag fick syn på de två tomma platserna vid tjejernas och Nicks bord.

”I'll be right back.” sade jag oroligt och förvånad över att de lät mig gå började jag ta mig fram till bordet längre fram. ”Where did she go?” frågade jag förvirrat de vackra tjejerna som satt och pratade lågmält med varandra. De kollade förvånat upp och granskade mig ett tag, men det var Nick som bröt tystnaden.

”She went home.” sade han och ryckte på axlarna och låtsades som att han inte brydde sig men det var tydligt att han var trött och sliten. Han kände mig tillräckligt bra för att veta att jag skulle inte ge mig. ”They went that way.” suckade han och pekade bort mot dörren som ledde ut till entrén.

”Thank you.” sade jag och gick med snabba steg bort mot dörren, jag ville springa, men vågade inte väcka uppmärksamhet. När jag drog upp dörren och tog mig ut i korridoren kollade jag mot den inglasade utgången där Grace gick med killen som hade lagt sin kavaj över hennes axlar. Hon hade tagit av sig de högklackade skorna som killen höll i och hon fick hålla upp klänningen med ena handen för att inte trilla över den.

”Grace!” Ropade jag och började gå snabbt mot dem. Endast killen kollade sig över axeln och jag hörde att hon mumlade något och de stannade upp medan jag tog stora kliv mot dem. Han föste henne bakom sig medan hon kollade bort, hon vägrade möta min blick då jag endast var några meter ifrån dem.

”She doesn't want to talk right now.” sade killen med en vänlig men samtidigt bestämd röst.

”Grace, please talk to me.” bad jag och ignorerade killen som täckte Grace med hans breda kropp.

”Just go Harry.” hörde jag lågt bakom den breda killen men jag vägrade ge mig, rösten var sprucken och sorgsen.

”Are you okay?” frågade jag oroligt.

”You heard the lady.” sade killen uppmanande och lade en stark hand på min axel och min fokus landade snabbt på honom. ”Go back inside.”

”I don't know who you are, but I'm her boyfriend...” började jag hetsigt och visste inte riktigt vad som flög i mig, men jag var redo att slåss. Men snart insåg mitt misstag.

”I think not, man. Go back inside.” uppmanade han mig igen och jag kände irritationen växa, utan att tänka på det tog jag ett steg närmare och slog bort hans fasta grepp om min axel.

Snart kände jag en hård knuff i bröstet och jag såg ner på den olyckliga tjejen som såg riktigt arg ut. Hennes smink hade runnit, hon hade gråtit.

”It's my brother, you fool.” fräste hon argt, med besviken blick granskade hon mig. Utan att säga ett ord till vände hon om och tog sig ut från arenan med hennes bror efter sig där en svart bil stod och väntade.  

---

Dagens kommentar:

 

 ”Gracie!” utbrast Nick när han fick syn på mig då hissdörrarna öppnades och jag tog mig in på radions vånig på måndagsmorgonen. Den minimala sömnen jag fått under natten gjorde mitt huvud dimmigt och tankarna var över allt då jag blev omfamnad av Nick som vägrade släppa taget.

”You can let go now.” mumlade jag lågt efter ett tag då jag insåg att det började bli väldigt obekvämt att stå i samma ställning såhär länge.

”I don't want to.” viskade han lågt och jag visste att han hade något i kikaren. Jag kravlade mig ur kramen och kollade på honom. Han såg själv sliten ut då han struntat i att fixa håret idag så det låg platt på hans hjässa, han hade på sig en långärmad tröja och jeans tillsammans med en halsduk, något som fick honom att se extra mysig ut.

”What have you done?” frågade jag instinktivt men samtidigt avvaktande.

”It's not what I've done. It's what you've done.” påpekade han och bet sig lite i läppen. ”Big boss Ben wants to see you.” Jag svalde hårt, jag borde inte vara förvånad. Klart Ben ville se mig efter att ha blivit fälld för brott, hamnat i fängelse, magiskt kommit ut ur fängelset efter två och en halv vecka där inne och nu var jag bland de levande igen.

”I'll pray for you.” var det sista Nick sade innan han pussade mig på kinden och med nedsänkt huvud tog sig in i radiobåset.

Jag sneglade bort mot den öppna dörren längst ner i korridoren. Studion var nästan tom då det var alldeles för tidigt för att någon skulle vara vaken här. Ett antal tekniker satt framför varsin dator eller höll på med några sladdar under tystnad men det var tydligt att deras headset tillförde ljus. Under tystnad tog jag mig snabbt mer för korridoren och knackade försiktigt på den öppna dörren innan jag kikade in i det lilla kontoret där Ben.

Den mörkhåriga mannen bakom skrivbordet såg ytterst trött ut där han satt i sin skrivbordsstol och kliade sig i pannan. Han kollade upp på mig och log lite.

”Come on in, close the door.” sade han vänligt och jag gjorde genast som han sade innan jag tog mig fram till hans skrivbord för att sätta mig ner på trästolen framför. Jag tog mig av min tjocka jacka och hängde den över stolsryggen innan jag uppmärksamt vände mig mot Ben. Han hade på sig ett par jeans och en ljus skjorta. Trots den enkla klädseln fick han mig att känna mig underklädd i min hoodie och jeans.

”How are you doing?” frågade han efter ett tag och jag som förväntat mig ett 'du är sparkad'-tal blev jag förvånad och försökte finna mig i den nya situationen som jag inte förväntat mig.

”I'm good.” sade jag och avvaktande.

”Good, it's been a hard couple of weeks for you.” sade han och log lite mot mig.

”A hard couple of months.” rättade jag honom och grimaserade.

”I understand.” Ben nickade långsamt innan han kollade ner i sina papper och nu kunde jag inte längre hålla mig.

”Am I going to get fired?” frågan flög okontrollerat ut och nu hängde den i luften, redo på att bli besvarad.

”No.” sade Ben bestämt till slut och jag kände att en tyngd släpptes från mina axlar och jag suckade lättat ut. ”I just wanted to know how you were doing. We are happy to have you back and we want you to present an award with Grimmy at the Brits this weekend.” jag kollade avvaktande på honom. ”You're back, and you need to put up a good front for the radiostation, and what better way to do so on a music gala, with your co-host!”

Jag nickade gillande och förstod hans poäng, jag hade varit frånvarande väldigt länge, och var tvungen att visa att jag faktiskt var levande. Trots att One Directions manangement varit i farten och mörkat allt så skulle deras lögner stärkas med att jag kom till en gala.

”I've never been to an award show, like ever.” påpekade jag smått nervöst och jag såg att Ben kunde inte låta bli och le även om han höll tillbaka sitt skratt så visste jag att det fanns där.

”Don't worry, Nick will fill you in and you are going to be each others date so no worries. I've been in constant contact with Harrys management and I've come to terms with them that you guys have to be nice to each other even though you might not talk to him. At least behave nicely and they have agreed on the terms that Harry is going with the lads and you are going with Nick. It will look like you're there with each other even though you're not.” han verkade ha allt under kontroll och trots att jag skulle bli tvingad till att vara i samma rum som Harry, så slapp jag i alla fall att han skulle behöva tilltala mig. Men det gick inte att undgå hur nervös jag faktiskt var över att vara i samma lokal som honom. Vi hade lämnat saker och ting i luften, ingenting var löst. Jag var fortfarande arg, sårad och minst sagt okontrollerat förtvivlad, jag visade bara inte det.

”Sounds great.” sade jag och tvingade fram ett leende.

”Oh, Grace. You need to try so much harder than that.” Ben log ett varmt leende och pekade på sina läppar.

”Got it.” mumlade jag fram innan jag reste mig upp och kollade ner på den vänliga mannen som jag just nu skulle kunna pussa skorna på för att jag fick behålla mitt jobb. ”Thank you for giving me a new chance.” sade jag tacksamt.

”No worries. Get back to Nick now before he goes bananas in there... I have a feeling that he thinks the worst is about to happen.” jag nickade då jag höll med, den stackars killen höll på att få en hjärtattack för den mista lilla stress han utsattes för. Och så som han var när jag lämnade honom... Låt oss säga att det var dags att gå tillbaka.

Jag började obekvämt ta mig snabbt mot dörren, smått orolig för min kollega.

”Grace?” hörde jag bakom mig. Jag kollade mig över axeln för att möta min chefs blick, om han såg mer lugn ut så skulle han vara död. ”It's going to get easier.”

Det skulle aldrig bli lättare, ju längre jag stannade inom samma arbetsområde som killen som dödade min syster desto svårare skulle det bli att gå vidare. Att konstant ha honom där och påminna mig om vad jag gjort för fel och hur jag alltid skulle få leva med det.

Mina tankar gick tillbaka till första dagen jag träffade Harry medan jag tog mig ner för korridoren till radiobåset.

”I've seen you before.” jag hade varit så förvirrad över mötet, dels över att jag sett honom innan, men trots att jag påpekat att jag sett honom på sjukhuset, så kändes det inte rätt. Jag kunde fortfarande känna den obehagliga känslan. ”Are you stalking me?” det var läskigt hur rätt jag hade, han måste ha förföljt mig. Det är helt orimligt att han skulle veta vem jag var, att jag var den han kört in i.

”I'm Harry.”

Jag skakade av mig tanken och tog mig in i radiobåset och startade mitt pass med Nick. För fem timmar så kunde jag faktiskt njuta utav mitt jobb, det var första gången jag skrattat på flera veckor och det kändes skönt att vara oberoende av någon. Jag har alltid varit den som bott hos någon annan och följt andras regler och trots att jag gjorde det samma nu så var det annorlunda. Det var inte främlingar, vänner eller pojkvän utan faktiskt min familj. Tro det eller ej så mådde jag faktiskt bra utav att ha dem i närheten. Att veta att de faktiskt brydde sig, eller jag hoppas i alla fall att de bryr sig och för tillfället var det inte något jag oroade mig över. De tog in mig som om vi känt varandra i fler år, vilket var underligt.

För att ha haft en natts minimal sömn och fem timmars arbete så var jag ovanligt pigg efteråt. Det var en ovanlig känsla för någon som oftast var trött.

”Would you like to take a coffee and just talk or something?” frågade jag Nick som kollade upp från sin väska. Han höll på att trycka ner sin vattenflaska och kastade alla godis papper i papperskorgen innan han rätade på sig.

”I'd love to.” sade han och log, ett par fingrar gick igenom hans bruna hår som vanligt stod rakt upp. Jag drog på mig min svarta vinterjacka och drog på mig min mössa innan jag rättade till min fläta jag klarat av att göra helt själv tidigare i morse.

”I like your hair like that.” kommenterade Nick medan vi tog oss fram till hissen.

”Thanks, I needed a way to not look like me when I took a taxi this morning.” sade jag och ryckte på axlarna.

”Yeah? Very innovative of you.” sade han smått roat över mitt sämsta försök hit intill att smälta in och inte väcka uppmärksamhet.

”It went really good to be honest, the man was about sixty years old so he knew nothing. And my family lives far outside London so nobody will ever find me there.” sade jag muntert. ”It's like a freaking ghostcastle.”

”Alright, Polly, calm your pocket down.” skojade Nick och jag kunde inte låta bli att skratta till då han var så uppenbart fäst vid Polly Pocket låten som han konstant spelade upp då en utav våra medarbetare tog sig in i vårt radiobås.

När vi kom ut så snöa det, det var riktigt kallt för att vara London, men det var också förståeligt. Vi var i slutet på December nu och på onsdag var det dags för julafton. Nick och jag skulle bli tvungna att jobba på julaftons eftermiddag men jag såg fram emot det. Ju mer jag jobbade, desto mindre slapp jag sitta hemma och grubbla över när jag skulle ta modet till mig att hämta upp mina saker från Harrys eller ens tänka hans namn.

Jag krokade arm med Nick medan vi tog oss ner för gatan, vi siktade på ett gulligt litet fik några kvarter där ifrån som visserligen var modernt, men samtidigt hade karaktär. Inredningen var väldigt ny och vi bestämde oss för att sätta oss uppe på den lilla inglasade ovanvåningen där det inte var så många som kunde se oss.

Nick beställde in te och jag tog en varm choklad med grädde uppe på toppen. Under tystnad tog jag en sked och högg av toppen av grädde innan jag förde den till munnen.

”What are you going to do for christmas?” frågade han uppmuntrande och jag kollade upp på min feminina killkompis som satt och rörde långsamt i sitt te.

”Just getting to know dad again I guess and his family. How about you?”

”Some friends usually get together on christmas eve and then being with family on christmas day. I'm going to roll down through London's streets work after my nanas dinner the twenty-fifth.” jag log mot honom och kunde se en rund Nick rulla sig igenom kontoret och hur jag skulle bli tvungen att använda en kofot för att bända in honom i båset.

”Who's the friends?” frågade jag istället, smått nyfiket men endast för att slippa hans frågor.

”Oh, same old, same old. Some high school friends and then usually Harry turns up and some other people turn up before they travel home to their own families...” han sneglade en aning på mig men när jag inte rörde en min så kollade han ut genom fönstret istället. ”... But I doubt he'll even call. He's been M.I.A. For a while now, probably back in Holmes Chapel over the holidays.”

”What about the Brits then?” flög det ur mig och Nick grimaserade.

”Oh, he has to show up for that one, he's in deep shit with the manangement already.” han skrattade bittert till och jag tog en liten klunk utav min varma choklad. Jag kände att grädden nuddade min näsa och Nick erbjöd mig en servett när jag satte ner muggen. Tacksamt tog jag emot den innan han började prata igen. ”So what do you think about the award show?” Jag tvekade ett tag, osäker på vad jag borde säga, jag var inte ens säker på vad jag tyckte om det hela. Bens sätt att framföra nyheten hade helt trubbat av mig och nu var jag osäker på om jag var lika lugn som jag varit tidigare.

”I don't know...” sade jag avvaktande och bet mig lite i underläppen. ”I don't really have an oppinion of it really.”

”Building a wall?” frågade Nick snabbt.

”Yepp.” svarade jag nicka hetsigt och han nickade förstående. ”A big fat brick wall.”

”Understandable, but at the same time, you need to talk about to so you can move on.” påpekade han och tog en ny klunk utav hans te, han grimaserade en aningen och jag antog att teet var fortfarande alldeles för varmt för att dricka.

”I've already moved on.” mumlade jag fram och vägrade möta Nicks blick, det var tydligt att han inte trodde mig. Tystnaden lade sig medan jag försökte få honom att förstå. Jag kanske inte riktigt hade gått vidare, men jag var fortfarande inte riktigt kvar på samma plats. Allt jag gått igenom, allt jag lyckats och misslyckats med har fått mig att tänka om. Nu var vissa saker inte lika viktiga längre.

”A man walks in to a bar.” börjar jag långsamt då jag försökte komma ihåg hur historien gick. ”He ordered a glass of water. The bartender looked at the man and pulled out his gun. He shot one time, and missed the man by an inch.” jag mötte Nicks blick då han försökte förstå vart jag ville komma. ”The man thanked him, gave the bartender a tip and took off.” Jag hade aldrig sett Nick så här förvirrad innan, han har alltid varit den med konstiga historier som jag inte fattade. Det var skönt att se att rollerna var ombytta. ”Why the thanks and why the tip?” frågade jag till slut och mötte Nicks blick. Han rättade till några hårstrån medan han tyst satt och funderade på frågan jag just ställt honom. Jag tog en ny klunk av mitt te och väntade på att han skulle svara.

”He had hiccups?” frågade han efter ett tag och såg ytterst osäker ut men sken upp som en sol så fort jag nickade.

”Life is all about response. I know that Harry wants me to contact him, tell him everything will be alright again. My friends wants me to be the same old Grace and start racing again, my dad thinks I'm okay with his past... The list is so long. But everything is dependent on how I respond. I won't contact Harry because I am still confused and trying to move on, I won't continue racing because that's not something that interests me anymore and I may not be okay with my father's past but I am most sertainly supportive of his future.”

Det var första gången jag såg Nick mållös men samtidigt väldigt förstående över vad jag faktiskt just sagt. Det kändes skönt att säga det ut högt, i huvudet var det en enda röra och att kunna säga det ut högt fick det att låta vettigt.

”Wise words, Cece.” sade han till slut och log mot mig. Det var det sista gången under hela tiden vi satt på fiket som vi tog upp Harrys namn och det var skönt att låta honom falla i glömskan återigen. Snart så kände även jag att energin började rinna ut och vi delade taxi för att ta oss hem. Under tystnad körde bilen norrut och vi slapp snart storstadstrafiken.

”So...” började jag när vi närmade oss Nicks lägenhet. ”About that award show. What exactly are we going to do?” bilen svängde in på en ny gata och stannade snart vid trottoaren som ett tecken på att vi var framme vid det första stoppet.

”We are doing a fun dialogue, presenting the nominees, reveals the winner and we are out.” sammanfattade han enkelt medan han räckte över några sedlar till chauffören som tacksamt tog emot dem.

”Alright.” sade jag och försökte lugna mitt inre. ”I'm so releaved that it has nothing to do with any of my past mistakes.” Nick tystnade och jag kollade på honom, jag hoppades på att han satt i halsen eller något och skulle snart säga att jag hade rätt men han kollade lagom olyckligt mot mig och lät hans hand strycka över min arm.

”Oh, honey. We are going to present the award for the groups.”

 

Efter jag bett chauffören att vända om och köra tillbaka in i London igen satt jag som fast frusen och stirrade rakt framför mig. Osäker på vad det rätta svaret egentligen var i denna situationen. Jag var så insatt i mina egna tankar att jag märkte inte ens att taxin stannat.

”Miss.” hörde jag från förarsätet och jag försökte skaka av mig faktumet att jag skulle behöva dela scen med en som praktiskt taget förstört mitt liv. Jag gav den stackars chauffören ett par sedlar och mumlade fram att han kunde behålla växeln innan jag snubblade ut på trottoaren framför det stora, moderna garaget.

Senast jag var här så vandaliserade jag och Dylan tegelväggen som var inne i gränden till höger om garaget efter att Jack hade nekat oss bildelar för femte gången.

Jag drog upp dörren in till en liten reception där en kvinna som såg ytterst chockad ut satt och knappade på sin dator. Receptionen var helt tom. Jag tog stora kliv fram till disken och stirrade frustrerat på den brunetta kvinnan med glasögon då hon inte verkade veta att jag var närvarande. Högt harklade jag mig för att få hennes uppmärksamhet och snart lyfte hon motvilligt på huvudet.

”Yes?” sade hon drygt och jag svalde hårt för att inte spotta henne i ansiktet.

”Where's Jack?” frågade jag vasst och var inte på humör för att vänta på ett svar.

”Have you an appointment?” frågade hon istället och kollade över sina glasögon på mig. Mitt tålamod rann ut och istället för att svara tryckte jag upp dörren till garaget som var stort och modernt. Killar runt omkring jobbade med sina projekt som rullat in under morgonen och snart drog jag tag i en killes arm. Han såg ytterst bestött ut då han kollade upp på mig.

”Where's Jack?” frågade jag irriterat och genast nickade han upp till den mörkbruna dörren längst bak. Jag kunde höra kvinnans irriterande röst bakom mig då jag med snabba kliv började gå mot dörren.

”Stop! What are you doing?” ropade hon efter mig medan hon ihärdigt följde med. Hon kom precis ikapp mig och drog mig i armen då jag öppnat den bruna dörren och vi snubblade in på ett välstädat kontor. Jack som stod vänd mot ett fönster och pratade i telefon, vände sig förvånat om för att se vad som just trillat in på hans kontor.

”Let go off me.” fräste jag argt och drog åt mig min arm från kvinnas hårda grepp.

”It's okay, Eliz. She's family.” väste Jack frustrerat så att människan på andra sidan luren inte hörde ståhejet som pågick. Jag kollade triumferande mot Eliz och log skadeglatt innan hon fnös och vände på klacken. Hårt smällde hon igen dörren bakom sig och jag vände min uppmärksamhet mot Jack.

”I'll have to call you back, Mike.” sade han och lade på. Jag väntade inte ens på att han skulle tilltala mig utan jag började babbla om hur jag skulle gottgöra Big boss Ben genom att göra denna tjänsten att presentera på galan och alla problem jag hade med att stå på scen inför en stor publik, min panik gick snart över till det faktumet att One Direction mest troligt skulle vinna det priset som jag skulle presentera.

Oroligt gick jag fram och tillbaka i hans kontor medan han under tystnad satt och lyssnade på mig i säkerligen femton minuter.

”Grace.” hörde jag i bakgrunden medan jag fortsatte prata. ”Grace!” jag stannade förvånat upp och kollade med stora ögon på Jack som just höjt rösten åt mig. Jag blinkade ett par gånger medan jag väntade på en fortsättning. ”Stop walking back and forth. You're creating a draft.” Med två stora kliv var jag framför hans skrivbord.

”They think I will be that close to someone who's a part of the 'Make Grace life a hell'- clan?!” utbrast jag. ”That's just crazy thinking! I could have presented the biggest balls- awards for all I care!”

”You don't watch award shows a lot, do you?” frågade Jack roat och jag spände ögonen i honom.

”Alright... Would it feel better if I came? I don't know what difference I would do, but I might be a good sidekick.” jag granskade den lugna killen noga medan han väntade på mitt svar. Hans blå ögon gled snart över till stolen som var snett bakom mig och jag satte mig motvilligt ner.

”That sounds... good.” sade jag avvaktande, osäker på vad jag skulle säga. Jag kom hit för råd och helt plötsligt hade jag fått en plus en till galan.

”Great, then I'll put it in my calendar.” sade han med ett leende innan han började knappa på sin dator. ”So now that you're here. Would you like to take some of our new cars for a ride?”

---

+25 kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar:

 

 Jag vaknade upp med en sprängande huvudvärk, den där sorten man får innan man blir sjuk. Långsamt vände jag mig över på andra sidan och kände snart att jag inte längre låg i min cell säng. Jag kisade med ögonen för att se det upplysta rummet som nu drog tillbaka alla nattens händelser. Huvudvärken ökade och långsamt satte jag mig upp i ett hopp om att det skulle lätta. Den tunga känslan följde med mig in i badrummet då jag började leta igenom lådorna efter en huvudvärkstablett. Men snart gav jag upp och bytte om till ett par nya jeans som satt lite för löst men spände dem på plats med ett svart bälte och avslutade med ett linne och en hoodie. Jag drog upp mitt fortfarande fuktiga hår i en hög hästsvans.

Efter att ha blivit lämnad ensam kände jag stanken utav mig själv och blev tvingad att duscha innan jag lade mig i rena nya lakan. En känsla som aldrig kunde bli gammal.

Jag öppnade försiktigt dörren och gick långsamt ut för att inte trigga igång ännu en våg utav huvudvärkssmärta. Tyst stängde jag dörren efter mig och var så inne i att inte trigga igång ännu en våg att jag missade helt att jag blev bevakad några meter bort. Inte förrän jag vände mig om och fick syn på den nästintill nakna killen vaknade jag till och var tvungen att svänga runt omedelbart. Denna pinsamma situation var inte trevlig för någon utav oss och eftersom jag just träffat den nya familjen jag bor hos, var detta förödmjukande.

”Sorry, I didn't see you... I mean, I saw you, but not at the moment... Not that I was watching... I'll shut up now.” tryckte jag fram och kände genast att min plötsliga rörelse triggade igång den ömmande känslan i mitt huvud.

”Good morning.” hörde jag roat bakom mig och jag stönade trött ut innan jag motsträvigt vände mig om för att kolla på allt annat än killen som endast hade boxers på sig.

”Do you have any aspirin?” frågade jag utan att möta Carters blick. Jag kunde se ett flin i ögonvrån innan han försvann bort till en bokhylla som stod precis utanför hans rum. Snart kastade han ett paket som träffade mig rakt i pannan.

”Help yourself, sis.” flinade Carter innan han försvann in i sitt rum igen. Jag kunde inte låta bli att ryckas med och sträcka ut tungan efter honom. Snabbt svalde jag ner ett utav de vita pillerna och försökte ta mig ner till nedre våningen för att se om någon mer än jag var uppe.

Klockan på väggen indikerade på att klockan endast var tio och jag kände att alla sysslor som jag fått göra i fängelset gjorde sig påminda. Jag var rastlös.

Jag drog på mig mina skor och valde att ta en promenad runt husen för att se vart jag faktiskt befann mig nu när det var någorlunda ljust ute. Den kalla brisen slog emot mig när jag öppnade dörren och klev ut i snön som endast var ett tunt täcke. Det ljusa pudret lös upp dagen tillsammans med de grå molnen och jag drog min hoodie tätare runt min kropp.

Jag granskade landskapet från framgården och märkte att vi var mitt ute på landet. Husen var omringade med olika åkrar som nu såg djupfrysta ut. Mina skor gjorde dova små krasande då jag tog mig fram till grinden som ledde in till trädgården. Den gnisslade en aning då jag tog mig igenom den och möttes utav en välskött trädgård med formade buskar som nu var kala, en stor gräsmatta och ett stort upphöjt trädäck som satt ihop med huset. Poolen var nersänkt i trädäcket och var övertäckt med ett tak.

Under tystnad lät jag min blick gå över trädgården då jag snart fick syn på ett litet skjul längst ner i hörnet. Den ena dörren var öppen och lugn musik hördes från det lilla huset som jag tog mig ut till via de små gångarna som klöv gräsmattan på mitten.

Jag kikade in genom dörren för att se Jack lutandes över motorhuven på en bil som såg relativt ny ut.

”Good morning.” sade jag i ett hopp om att han skulle lägga märke till mig. Jag insåg att jag hade skrämt honom då han slog i bakhuvudet i locket till motorhuven och gav ifrån sig några svordomar innan han kollade upp och mötte min blick.

”Ouch, good morning.” muttrade han men gav snart ifrån sig ett vänligt leende. ”You're up early, thought you would be sleeping all day after the long night.”

”Thought so too, but the prison duties is still there telling me to get up early... Or this is late, I should have woken up by seven but I guess I was tired so slept in. So this is not very early, it's actually late...” jag började inse att jag babblade på om ingenting igen och suckade djupt. ”What are you working on?” Jack skrockade roat till innan han gned sig i pannan och kollade ner på sitt projekt.

”I've been working on this for months. When I'm stressed out or can't sleep I come here. It makes me relaxed. It's just som finishing touches.” sade han och nyfiket tog jag mig fram till bilen. Jag kollade ner under huven och granskade det fina arbetet han gjort, allt var gjort nästan helt fläckfritt.

”Loose up that bolt a bit, otherwise it's great.” informerade jag honom och pekade på bulten som satt alldeles för hårt vid batteriet som skulle kunna orsaka olyckor i framtiden om han inte rättade till det.

Jack gav mig en nyfiken blick då jag gick över till en arbetsbänk och satte mig på pallen. Jag tog in omgivningen i det rätt så upprustade skjulet. Det fanns värmeslingor i taket som gjorde det till en behaglig värme här inne. Allt var fint och städat och jag började undra hur de klarade av att ha allt så rent.

Dock det var något med det hela som gjorde mig fundersam, jag kollade runt för att se om jag kunde missat något. Men jag förblev lika förvirrad efter jag skannat över det lilla skjulet.

”So, how are you going to get this,” jag pekade på den breda bilen. ”... out there?” jag pekade ut genom den enda dörren som kunde fungera för att få ut bilen.

”We have a backroad outside of our property.” informerade han mig medan hans blåa ögon granskade mig. ”How come you know about cars?”

”Three time champion, street race.” svarade jag kort innan jag vände mig mot radion och stängde av dem. ”That will be a problem.” mumlade jag lågt. Jack som nu stirrade förundrat mot mig drog sig ur sin trans.

”Don't like music, sis?” frågade han och fortsatte pyssla om sitt mästerverk.

”Yeah, it takes memories and makes them unbearable.” sade jag med spända käkar, att erkänna mitt nederlag mot alla minnen som jag låst in långt bak i hjärnan irriterade mig.

”I can see why that'll be a problem. You can always start at my garage, it's a pretty successful business.” föreslog han och sneglade mot mitt håll, jag kunde inte låta bli att grimasera, jag började inse varför jag kände igen killen som nu mera var min halvbror.

”I've left that part behind a while ago, Jackson Nelson.” sade jag lugnt och ryckte på axlarna. Min plötsliga insikt fick honom att kolla upp med uppspärrade ögon.

”You've heard of my work, Grace.” sade han med ett leende på läpparna.

”Oh, yes, you're one of the better ones according to the entire London. Apart from the south, of course. There you've got a quite funny reputation.” jag kunde inte låta bli att le då jag såg hans muntra leende försvinna. ”Jackass Teaser-dale.”

”You did not just say that!” utbrast han med stora runda ögon.

”I'm not the one who denied the engine parts for my Subaru Impreza.” påpekade jag och suckade enkelt ut. Jack började inse att min besvikna röst var ett skämt och snart började han slappna av. ”The car was trash after the third race. So no harm, no foul.”

”You're so full of shit, Grace.” han kastade en smutsig handduk mot mig och jag slog enkelt bort den. Jag kunde inte låta bli att släppa ifrån mig ett skratt som genast blev avbruten utav en signal. Förvirrat följde jag ljudet till min hoodie och drog snart fram min telefon. Jag övervägde att neka samtalet när jag såg namnet på den slitna displayen. Mina ögon mötte Jacks och han nickade uppmuntrande.

”Take it, I don't mind.” sade han innan han vände sig mot bilen igen. Snart gick min fokus ner på displayen igen och tryckte på grönlur.

”Yes?” sade jag iskallt och väntade på ett svar.

”Grace?” jag ryckte till utav hans röst, det var länge sedan jag hörde den så desperat, så extremt sorgsen.

”What, Dylan?” frågade jag med samma iskalla ton som tidigare, redo att trycka på den röda luren.

”You have to come down to the hospital, now.” sade han stressat och först nu hörde jag dova röster, rullande hjul och någon i en högtalare i bakgrunden, han var på ett sjukhus. ”Felicia got into an accident. Please, Grace.”

Jag svalde hårt i ett hopp om att jag kanske drömde. Mitt ex ringer mig om min före detta bästa vän som hamnat i en bilolycka. Jag övervägde att strunta i det, trots allt, det var mitt gamla liv. Hon stöttade aldrig mig då jag försökte förändra mig. Hennes syn på att jag ville förändras var negativt, och jag kan förstå henne. Förändring var svårt ibland, kanske till och med svårare för dem som satt fast och kollade på medan någon annan kunde skapa en bättre framtid åt sig själv.

Men det förändrar inte saken att hon inte stod bredvid mig när jag behövde henne som mest.

”Grace?” hörde jag på andra sidan och jag bet mig frustrerat på insidan av min kind.

”I'll be there in twenty.” sade jag till slut och tryckte på den röda luren.

Jag kollade upp på Jack som fortfarande stod hukad över sin bil.

”Flintstone called, he wants his phone back.” sade han roat utan att vända sig om. ”No but really, we have to do something about that. Maybe a christmas present.”

”Would you mind giving me a ride?” frågade jag istället och ignorerade hans hackande på min gamla mobil. Den var nere för räkning, det kunde till och med jag se. Men det var även dem som gjorde att jag slapp alla e-mail, facebook notiser och twitter alerts som indikerade på att jag faktiskt hamnat på framsidan av alla kändistidningar i hela London.

”Of course, where to?” frågade Jack nyfiket och slog igen motorhuven med en hög smäll.

”The Hospital.”

 

Jacks roade min irriterade mig när jag stängde av hans gräsliga musik på bilradion.

”I can't believe you are listening to that crap.” muttrade jag medan Jack körde ut på motorvägen in till Londons sjukhus.

”It's good music.” påpekade han och skrockade roat.

”That is most certainly not music.” protesterade jag nästan förolämpat. Men utan att föra diskussionen vidare om våra totalt helt olika åsikter om musik så bytte Jack snart samtalsämne.

”So tell me, who's in the hospital and why? And how come they didn't contact you sooner?”

”They are not really my friends, anymore. But I care and how much I dislike them right now, I don't wish any of them to die.” sammanfattade jag snabbt men insåg att det fanns några minuter kvar i bilen som skulle bli tvungna att fyllas med ännu mer torrprat.

”So if I got this right, it's an old friend that's in the hospital. And you're in a fight?” sammanfattade Jack det efter ett tag och jag nickade medan jag kände över bältet för att vara säker på om det satt fast. ”You've done that twice now, I promise you I'm not planning on crashing this car.”

”You can't promise that, I promised to keep my sister safe, I promised Harry that I felt the same thing as he did and still, here I am.... Never kept those. So don't promise me something when there's a small chance you'll might break it.” babblade jag på innan jag tonade ut, min ton var inte speciellt vänlig. Jag svalde hårt och suckade ut min ilska som helt plötsligt kom över mig, jag kände mig som en hormonell tonåring. ”Sorry, I didn't mean to...”

”It's alright, I get it. Sensitive subject, changing subject.” sade han utan att fortsätta ett samtal. Under tystnad fortsatte vi rakt in mot centrala London, jag kände mig skyldig till att förstöra stämningen i bilen. När vi körde av motorvägen kunde jag inte låta bli att tycka synd om Jack som försökt föra ett samtal med en asocial människa.

”They didn't like me changing my life. I've always been the girl with the cars and all of a sudden I had a boyfriend who actually loved me, I had a real job that I really like, I coloured my hair back to brown like it was when I was ten and I started to know new people.” jag stannade upp ett tag för att andas in. ”I suddenly went from having no clue to someone who knew what I wanted in life in a second and they didn't approve.”

Tystnaden föll över oss i bilen och det kändes som att jag hade berättat tillräckligt om mitt liv. Jag förväntade inte mig att någon skulle förstå, jag var nog en utav de få som upplevt detta.

”What do you want exactly?” frågade Jack nyfiket och jag sneglade mot den vältränade killen i dunjacka bredvid mig.

”I don't know anymore, after I found out who actually was behind my sisters death, my life sort of changed course.” jag sade inget mer och snart var vi på parkeringen utanför sjukhuset. Jag förväntade inte mig att Jack skulle vänta, men han följde med mig in som moraliskt stöd efter han antytt att jag kunde inte ta mig hem utan bil ändå. Även om jag föreslog en taxi så nekade han och gick bredvid mig in. Det kändes skönt att ha någon med sig då vi tog oss in på våningen och möttes upp utav en söndergråten Emma och en Dylan med påsar under ögonen.

”Thank god, you came.” snyftade Emma fram och slog armarna om mig så för någon sekund vacklade jag bakåt. Snabbt återfick jag min balans och drog lugnt runt mina armar runt min sorgsna kompis. Hon var den enda som faktiskt förblev min kompis efter förändringarna. Jag lade snabbt märke till hennes sunkiga gråa mjukisklädsel som hon hade på sig, det var väldigt ”O-Emmigt” utav henne.

”How is she doing?” frågade jag lugnt i ett hopp om att inte skaka upp fler utbrott.

”She's stable now, resting. She had a really bad concussion but otherwise she's okay.” informerade Dylan och mina ögon mötte hans, men utan att säga något nickade jag bara och lät mina armar falla till mina sidor och Emma drog sig bakåt. Hon torkade sina tårar innan hon lade märke till den mycket större killen vid min sidan.

”You've moved on quickly.” mumlade hon lågt medan hennes ögon vidgades ju mer hon stirrade på den bred axlade killen. Jag rynkade på näsan och kollade upp på min påstådda halvbror, jag kunde inte låta bli att grymta till.

”Eww, no.” sade jag och fick roat samma reaktion tillbaka från Jack. ”This is Jack, my kind of halfbrother.” jag presenterade dem för varandra och var tvungen att skaka av mig den obehagliga känslan av att vara tillbaka på sjukhuset igen. Det var samma gamla äckliga doft och miljö som vanligt och av någon anledning drog jag mig närmare Jack som en påminnelse om att jag endast var besökaren och inte patienten.

”Can I see her?” frågade jag efter ett tag och Emma nickade innan hon tog mig hand. Dylan hängde med in efter oss, Jack stannade kvar utanför rummet. Jag lät Emma putta fram mig till sängen för att möta en mörbultad Felicia i sjukhussängen. Hon hade blåmärken över varenda centimeter på hennes kropp, hennes ögon var fridfullt slutna där hon låg i sin sjukhusklänning.

Jag svalde hårt då jag långsamt tog hennes hand och granskade henne under tystnad. Utan ett enda ljud kände jag hennes hand röra sig och tog ett hårt tag i min, jag såg den greppa min hand hårt innan jag mötte ett par trötta ögon.

”Hi.” viskade hon fram och jag log lite mot henne.

”You look horrible.” sade jag smått olyckligt och jag fick fram ett litet leende som svar.

”You not looking that great yourself.” sade hon med en svag röst och hostade till i slutet. Hennes ironi fanns kvar och jag log lite utav tanken över hur kul vi faktiskt haft tidigare. I ett tidigare liv som kändes väldigt avlägset för tillfället. ”I'm sorry.” jag kollade upp på henne och mötte de trötta ögonen, jag suckade lågt och gav henne ett försäkrande leende, dock räckte inte det enda upp till öronen. Det var mer ett sorgset leende över hur enkelt jag faktiskt förlät henne när hon nu låg där i sjukhussängen.

”Don't worry about it.” sade jag och hade nästan glömt att vi inte var ensamma i rummet. När jag kollade upp mötte jag Dylans blick och jag kände att detta var inte platsen att ta upp där vi avslutade. Istället vände jag mig mot Emma utan att släppa Felicias hand, Emma torkade bort nya tårar och jag började fundera på om hon någonsin skull få slut på dem.

”What happened?” frågade jag och förväntade mig ett svar från Emma men det kom inte fram något mer än ett pip, det var då jag insåg att det var något skumt i luften. Tystnaden var tryckande, ingen ville vara den första som bröt den.

”Tyler Nelson.” hörde jag bakom mig och jag svängde om för att möta Dylans blick. Namnet fick mitt blod att koka och en rysning gick igenom min kropp. Jag spände ögonen i killen som jag en gång faktiskt gillat, men fanns endast hat.

”Are you that stupid you let her race with him?” spottade jag fram, medan jag kände att om jag inte höll i Felicias hand så skulle jag kasta mig över honom.

”Well you weren't there. She had to take your place.” snäste han och ryckte på axlarna.

”Give me one good reason I shouldn't tear you apart right now.” väste jag argt. ”You know she would never have a chance and you let her into that car!? Your stupid little son of a bitch.” jag spottade nästan fram de sista orden av ilska.

”You left us, you have no say in this!” utbrast han argt.

”You gave me no choice!” skrek jag rakt ut, mina andetag blev allt ytligare och pulsen var öronbedövande.

”Stop!” utbrast Felicia som nu satt upp. Jag kollade ner på henne i ett hopp om att jag skulle kunna lugna ner mig själv. ”Just, stop.” sade hon lågt och jag försökte ta ett djupt andetag. Jag ville inte vara kvar här längre men när jag försökte dra undan min hand och försvinna här ifrån tog Felicia ett hårdare tag. Det fanns snart inget blod kvar i min hand, hennes hårda grepp fick cirkulationen att stanna upp i mina fingrar.

”You left, you're not allowed to come back.” sade Dylan stelt och jag kände ilskan inom mig värma upp hela min kropp åter igen. Han behövde inte upprepa det uppenbara, jag var mycket väl medveten om vad jag fick göra för att gå vidare. Det var ett ultimatum som ingen kompis någonsin skulle ge, det tydde bara på hur lite jag egentligen betydde för honom.

”Don't worry, I'm not going to.” sade jag sammanbitet innan jag kollade ner på Felicia, jag pressade fram ett litet leende innan jag slingrade mig ur hennes grepp. Jag lät den falla mot täcket innan jag lutade mig över min blåslagna kompis och pussade henne på hannan.

Snabbt började jag gå mot dörren och utan att säga något drog jag upp dörren och tog mig ut till Jack som hade gjort sig hemma i soffgruppen precis utanför. Han satt och läste en motortidning när jag kom ut och han sneglade upp på mig då jag gick förbi. Han såg chockad ut och det var tydligt att han var ovetandes om vad som precis hänt.

”Let's go.” ropade jag med en kall röst efter mig då jag redan var framme vid hissen.

---

+25 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 

 Pappa, såg alldeles för välbehållen ut för att vara i femtioårsåldern, det var nästan skrämmande. Men det var också förståeligt, efter hans framgång så följde antagligen en hel del botox och alldeles för lite rynkor.

Tystnaden som följde efter min hälsning var obekväm, jag rörde mig nervöst under hans konstanta blick och funderade över om jag skulle få gå och lägga mig igen. Jag var trött och även om jag sov i den hårdaste sängen någonsin som bestod utav en tunn madrass och en plywood skiva så nöjde jag mig med det för tillfället.

”Det var länge sedan.” började han långsamt och genast ryckte jag till utav hans dåliga svenska. Snart pep det i högtalarna och en mörk röst hördes från det gamla ljudsystemet.

”Only english, please.”

Jag drog ihop mina läppar en aning och nickade, inte för att jag hade något att säga. Och om jag hade något att säga så var det inte lagligt att använda de orden på något språk.

”It's christmas in a week.” försökte han igen och jag nickade, hårt bet jag mig i kinden men denna gången gick det inte att låta bli, jag var tvungen att slänga ur mig en spydig kommentar.

”Yeah, like every other year.” påpekade jag och gäspade stort för att visa hur trött jag faktiskt var. Jag ville inte sitta här, med en person som må vara min pappa, men jag var långt ifrån hans dotter. När han inte sade något mer reste jag mig upp och vände mig om för att gå ut där ifrån, det fanns ingen mening med detta. Om han nu ville ha lite kvällsunderhållning genom att se hans clown till dotter så hade han fått den nu.

”Let me take you... home.”

Jag snurrade runt och stirrade ursinnigt på mannen andra sidan bordet. Att han ens vågade uttrycka sig om något över huvudtaget gjorde mig arg. Det var något jag lärt mig, att ett hem är inte bara en bostad med fyra väggar och ett tak, ett hem är där ens kompisar var och dem man tyckte om, som får en att känna sig hemma.

”You're not taking me anywhere.” fräste jag argt till men stannade kvar precis där jag var, endast några centimeter från dörren som skulle leda mig tillbaka till min säng.

”Oh come on, Gracie. Nobody should celebrate christmas alone.” hans röst var lugn och sansad, helt oberörd.

”You don't have the right to call me that and see it like this, there are five hundred criminals in this prison. I won't be alone.” jag vände mig om och knackade på dörren, men den öppnades inte så som den skulle göra. Frustrerat knackade jag igen och tillslut lade jag handen platt mot dörren och försökte ta ett djupt andetag.

”They won't open. I've bailed you out, you are no longer a criminal.”

Jag stirrade ursinnigt på mannen som långsamt reste sig upp. Ingen hade någonsin satt mig i den här situationen innan att jag är tvungen till att följa med en nästan främling hem.

”You had no right to take her from us, but...” började han igen och denna gången gick han för långt. Jag stormade nästan fram mot bordet igen som var det enda som stod emellan oss.

”I had every right!” skrek jag, frustrerad över att jag inte kunde fly. ”I did what you didn't have the balls to do! I saved myself and my sister!” jag drog jag irriterat i håret i ett försök till att lugna ner mig men jag kände att min puls gick på övervarv. ”You and mum fought, you did hurt me, can't you remember that?” jag svalde hårt medan jag kollade på mannen som brukade betyda så mycket för mig, men nu var han bara ännu ett spöke från mitt förflutna som jag inte längre kände.

”I do remember that, and I am deeply sorry for not being in the right state of mind. But that's also why I owe this to you, you don't deserve to be in here because of others mistakes. Your mother and I are just as guilty as you when it comes to your sisters death, and even if your mother can't see that. I do.” hans lugna röst fick mig att stanna upp, utan förvarning brände tårarna bakom mina ögonlock och jag svalde hårt innan jag tryckte tillbaka dem.

”I want to stay in here.” mumlade jag lågt, min röst var skakig.

”Why?” frågade han förvirrat och jag skakade bara på huvudet medan jag kollade bort mot det igengallrade fönstret.

”I'm the reason Alice is dead, I drove a bit too fast because of a stupid competition and... It's my fault. And I deserve to be in here, I'm the one who should have died.” Mina andetag lugnade sig och den härliga tystnaden lade sig.

”You can't blame yourself. You couldn't have done anything to prevent this from happening. And I'm not saying it's no ones fault, I'm just saying that things do happen for a reason. Even how cruel it might be.”

Jag visste inte vad jag skulle säga längre, han tog på sig skulden, skulden som jag gått omkring och lagt på mig själv. Nu kände jag mig bara tom, jag hade velat höra denna ursäkten i flera år men jag visste om att det inte var möjligt för att vi hade försvunnit. Vi hade inte lämnat ett spår efter oss så hur skulle de kunna säga förlåt om de aldrig hitta oss.

Det började gå upp för mig att efter jag bytt tillbaka till min brunetta hårfärg och började synas mer allmänt, så måste det varit som att vakna upp från de döda. Jag hade kommit över gränsen och jag var inte längre försvunnen, jag var hur synlig som helst. Så det var klart att de hade hittat mig, jag hade praktiskt taget gett mig själv till polisen. Nu vet jag inte längre om det var något dåligt, nu hade jag fått det jag letat efter, förlåtelse. Men det var fortfarande mycket som skulle krävas för att något skulle bli normalt, och jag tvekade på att det någonsin skulle bli normalt.

Jag har anklagat Harry för att döda min syster, mina kompisar var inte längre mina kompisar och jag var inte längre den gamla Grace.

”Could we go somewhere?” frågade jag efter ett tag då jag stirrade rakt ut i luften. Jag lade min fokus på mannen på andra sidan bordet som nu verkade lysa upp, inte bara utav glädje men också lättnad. ”I have to do something.”

Mina två veckor i fängelset hade gjort mig isolerad, och utan att tänka på det hade jag gjort det för bekvämlighetens skull. Utan att ha teve, telefon eller dator så var mina problem långt ifrån mig. Det gav mig även lite perspektiv, de som sade att fängelset förändrar en så måste jag hålla med. Eller så hade det bara fått mig återställd, muren som jag en gång gömt mina känslor bakom verkade vara återställd.

När jag fick tillbaka mina nycklar, halsband, mobil och plånbok så berörde det mig inte lika mycket som jag tänkt det skulle göra. Det var min första kontakt med verkligheten igen och det kändes bra, på ett väldigt lugnt och icke hämndlystert sätt. Jag måste blivit hjärntvättad. Utan att tänka drog jag på mig de nya kläderna som pappa tagit med till mig, ett par jeans och t-shirt med en tjock dunjacka till och ett par vinterstövlar. Tacksam för att han inte gett mig allt för utmärkande kläder tog vi oss ut till parkeringen och jag insåg varför han gett mig de varma kläderna. Ett tunt snötäcke låg över de parkerade bilarna och små snöflingor föll från himmeln och lös upp den gråa natten en aning.

Min pappa guidade mig ut till en stor mercedes som var en utav de dyrare bilarna på parkeringen, jag lade märke till de glänsande fälgarna och den polerade lacken precis som om något lyft hit bilen och undvikit alla vattenpölar.

”Grym bil.” mumlade jag lågt innan jag hoppade in i förarsätet och stannade upp när jag såg min pappas besvärade ansikte.

”Tack.” muttrade han en aning innan han sneglade bak i baksätet. För en sekund trodde jag att någon satt där men när jag följde hans blick var det bara ett mörkt utrymme. ”Detta kommer låta väldigt beskyddande utav mig, med mitt förflutna och så, men kan du sitta i baksätet? Jag gillar inte att ha barn i framsätet.” Jag höjde på ögonbrynen och stirrade ett tag innan jag tog mig ut igen för att byta till baksätet utan att säga något. Men det var svårt, jag orkade bara inte protestera, jag var fortfarande trött och smått otålig.

”Du har återhämtat dig väl.” kommenterade han nöjt när jag satte mig i baksätets mitt och satt på mig bältet. ”Du haltar inte längre.” förtydligade han en aning och jag nickade.

”Fängelset förändrar personer.” sade jag med ett litet leende på läpparna, mitt egna interna skämt fick den mörkhåriga mannen att snegla upp i backspegeln. Jag ignorerade hans blick medan jag kollade ut genom fönstret för att se den sista glimten utav de höga stängslen försvinna bakom oss.

”Okej, vart ska vi?” hörde jag pappa från förarsätet och för ett tag kändes det mellanrummet väldigt långt bort. Jag försökte dra mig tillbaka till verkligheten igen och började förklara vart vi skulle, det var svårt att orientera sig då jag aldrig kommit från denna delen av London innan men så gott jag kunde började vi ta oss ut mot kusten som jag så väl kände igen.

”Sväng vänster här och kör en min norr.” sade jag slutligen medan jag hängde med huvudet fram mellan framsätena för att kunna se vägen som vi körde ut på.

”Det finns inget här ute.” påpekade pappa tveksamt och jag tvingades pressa ihop mina ögon för att hindra mig själv från att himla med ögonen, skulle han någonsin sluta ifrågasätta mig?

”Jo, det gör det.” muttrade jag. Träden började glesna och snart fanns det inga träd kvar utan endast en kust, vi var framme. ”Kör in till kanten” beordrade jag och lugnt stannade han in för att köra in till kanten.

”Är du säker på att detta är rätt ställe?” nu svarade jag inte ens på hans fråga, jag hade tröttnat. Istället knäppte jag upp bältet och gled mot dörren.

”Jag är strax tillbaka.” sade jag irriterat innan jag tog mig ut i mörkret utan att vända mig om. Jag behövde inte lyse för att veta vart jag skulle sätta fötterna när jag snabbt tog mig ner för den gräs och snötäckta kullen ut på den nästan bäcksvarta bryggan. Plankorna var isiga och svåra att inte förlora fästet på trots mina vinterstövlar, långsamt och försiktigt tog jag mig fram till den yttre delen av bryggan. Jag stannade upp ett tag och slöt ögonen, ett djupt andetag fyllde mina lungor med luft.

Det senaste minnet utav bryggan spelades upp i mitt huvud, det var precis som om allt gick på repeat i mitt huvud tio gånger om innan jag öppnade ögonen igen och släppte mitt andetag. Jag släppte allt. Enkelt sträckte jag mig efter mitt halsband som hängde runt min hals igen, utan att tänka drog jag av den över huvudet och lät min tumme gå över konturerna några gånger. Mina ögon granskade det gamla halsbandet.

”Now it's yours, Alice.” viskade jag lugnt fram medan jag knöt min hand runt hjärtat och kastade ut det i det okända. Ett litet plask störde lugnet som sedan lade sig igen och jag lät min hans gå upp över min hals igen. Den tomma känslan var tillfredsställande, den kom till bättre nytta där den inte höll mig i kvar förflutna.

Jag tog ett djupt andetag innan jag vände mig om för att se pappa på andra sidan bryggan. Han stod och granskade mig när jag långsamt tog mig tillbaka mot land igen. Utan att säga något gick jag förbi honom och tillbaka till bilen.

”Vad gjorde du för något?” frågade han och jag kunde inte låta bli att höra nyfikenheten finnas i hans röst.

”Något som jag skulle gjort för länge sedan.” sade jag lugnt innan jag tog mig upp i till den upplysta gatan igen. Jag hörde de tunga stegen försöka hinna ikapp mig igen och när jag vände mig om i väntan på att han skulle låsa upp bilen. Han granskade mig ett tag i det dunkla lyset från en gatlampa på andra sidan gatan.

”Vad?” frågade jag förvirrat och kände ruset utav mitt adrenalin var öronbedövande. Jag snörvlade till lite då kylan började bita i mina kinder och snart började mannen framför mig komma i rörelse igen.

”Inget, nu åker vi hem.” sade han tillslut och låste upp dörren. Bilfärden hem var lång, och obekväm då jag inte var säker på om jag skulle fråga honom om vilken fru han var inne på eller hur mycket han har reproducerat sig. Det var bara några få frågor som skulle vara mer än obekväma att ställa.

”Så...” började jag långsamt i ett hopp om att han skulle fatta vad jag var ute efter.

”Hon heter Cynthia.” sade han enkelt men samtidigt vaksamt.

”Fru nummer fyra?” frågade jag utav ren nyfikenhet.

”Tre.” rättade han snabbt mig och jag pressade ihop mina läppar till ett tunt sträck för att inte säga något dumt. ”Hon har två sönder, jag har endast dig och Alice. Kändes aldrig rätt att... Du vet... När jag inte gjort rätt första gången.”

”Så nobelt av dig.” mumlade jag och bet mig hårt i läppen som straff för att jag pratade innan jag tänkte.

”Den förtjänade jag. Men du måste förstå att jag försöker här. Låt mig försöka.” jag svalde hårt och började fundera över om jag hade överreagerat som kastat halsbandet i vattnet, jag började fundera över om jag verkligen ville ha ett nytt liv.

”Du kommer aldrig ställa saker till rätta..” sade jag lågt och kollade ut genom fönstret där ett kyligt London svischade förbi. ”Och jag är glad att du försöker, och du kommer alltid vara min pappa, men jag är inte din dotter. Vet du hur mycket jag har gått igenom, på grund utav dig? Jag har sett saker ingen i min ålder borde se. Alla slåss för sig själva och varje dag är en ny kamp för att hålla sig vid liv.” jag tog en paus för att känna av stämningen, men den verkade neutral. ”För att vara en del av min familj, så behöver jag förtroende nog för att släppa in dig. Och förtroende är något som måste förtjänas. Så försök i alla fall att förtjäna mitt förtroende innan du kalla mig din dotter igen.” en tystnad lade sig över oss och för en sekund som trodde jag att han skulle vända om och lämna tillbaka mig till fängelset.

”Det kan jag göra.” sade han enkelt och körde ut på en landsväg som jag snart insåg var en uppfart till en stor ladugård som gjorts om till bostäder. Det fanns en liten fontän i mitten på den lilla gården utanför husen som var nedsläkta, det enda som var tänt var utebelysningen som lös upp den grusade gården.

”Vilket är ditt?” frågade jag nyfiket då jag kollade på tecken så jag skulle kunna urskilja de identiska byggnaderna från varandra.

”Alla.” sade pappa med ett leende på läpparna. ”Cynthia och jag byggde om dem och gjorde dem moderna på insidan. Så den i mitten är huvudhuset med köket, vardagsrummet och det stora sovrummet. På baksidan finns det en trädgård med pool och lekplats för hundarna. Den till höger delar Jack och Carter på och den till vänster är fortfarande inte riktigt färdig men det ska bli en gästbostad.” Jag gjorde likadant som pappa och tog mig ut på grusplanen. Snart kom jag jämsides med mannen som var några decimeter längre än mig.

”Vet dem om...?” började jag långsamt och tonade ut då jag inte var säker på om jag ville höra svaret.

”Ja, de väntar på oss.” lätt började han föra mig in till den mittersta byggnaden, gruset krasade under våra fötter då vi tog oss fram till de vita dörrarna som skulle leda oss in i värmen. Enkelt öppnades dörren och pappa puttade in mig först i värmen så jag råkade snubbla över tröskeln. Jag lyckades rädda situationen innan jag argt kollade över axeln. ”Jag har glömt hur klumpig du var som barn.” muttrade han lågt och jag bet argt ihop mina käkar.

”Tack.” svarade jag sarkastiskt genom sammanbitna tänder innan jag tog av mig jackan och gav pappa den innan jag drog av mig stövlarna och satte dem åt sidan. Långsamt började jag röra mig in i den mjukt upplysta, vita hallen som ledde in till ett gammalt men samtidigt modernt inrett hus. De gamla träbjälkarna satt fortfarande kvar i taket och gav huset en väldigt rustikt intryck. Jag kom snart in i ett stort vardagsrum med gräddvita soffor och en stor teve på väggen som vätte ut mot trädgården som syntes genom altandörrarna. Det var rent och fint, det var nästan som att de bodde i en IKEA katalog.

Snart började jag ana att jag var under bevakning och så fort jag vände mig åt höger fick jag syn på tre främlingar som stirrade på mig från köket, det var en öppen planlösning... Långsamt tog jag mig fram och möttes upp utav pappa som artigt puttade mig in i köket som var fylld med vita köksluckor och gråa granitbänkar.

Cynthia var blond, smal och väldigt mycket yngre än pappa och för en sekund var jag nära på att skrika rakt ut att de två långa bredaxlade killarna kom ut från henne. Killarna var nästan identiska förutom att den ena var några centimeter längre än den andra, men annars hade de samma ljusbrunetta hårfärg och samma blåa ögon som deras mamma. De såg ut som kloner från en annan värld, vilket var smått skrämmande för återigen, var jag den fula i rummet.

”It's so nice to finally meet you.” utbrast Cynthia och kom fram och drog två långa, smala armar runt mig som liknade spagetti. Åt hon något över huvudtaget? Snart drog hon sig bakåt och granskade mig från en armlängds avstånd. ”I'm Cynthia, your stephmum, and this is Jack and Carter your stephbrothers.” hennes överansträngda röst fick det att rycka i ögonen på mig. Snart sträckte hon på sig och fyrade av ett kritvitt leende.

”I'm...” började jag men blev genast avbruten av de två killarna som satt vid bänken på varsin barstol och flinade mot mig.

”Grace. We know.” sade de samtidigt.

”De är tvillingar.” informerade pappa bakom mig och jag andades in ett djupt andetag, hans uppenbara kommentar fick mig nästan att fnysa till men suckade ut istället och nickade som ett tecken på att jag hört.

”Come on, let's eat and then Jack and Carter can show you your room. We aren't finished with the guesthouse so if it's okay with you, we have a room over at Jacks and Carters house.” informerade Cynthia medan hon tog mig fram till det stora bordet som var dukat för fem personer. Hennes mjuka mörklila jogging set gned sig mot min arm medan hon förde mig framåt och jag insåg att alla såg väldigt yrvakna ut. Speciellt killarna med joggingbyxor och varsitt linne som avslöjade deras pumpade muskler.

Jag försökte få någon sorts uppfattning om vad tiden var och snart när jag satte mig ner vid bordet insåg jag att det måste vara morgon redan. Jag sneglade på pappa som satt snett framför mig på andra sidan bordet medan jag fick Jack, tror jag, bredvid mig och Cynthia på andra sidan.

”Dig in.” beordrade Cynthia maniskt och jag tog en skål för att ta lite flingor.

Jag trodde aldrig jag skulle få se en kvinna som Cynthia äta så mycket som hon faktiskt gjorde, hon pratade samtidigt om hur hon vuxit upp med endast killar i sin familj och att hon vuxit upp i norra Essex. Jag höll hårt i stolskanten med ena handen, alla visste vad Essex producerade. Stroppiga tjejer som endast använde brun utan sol och alldeles för korta klänningar.

Jag ignorerade snart hennes konstanta babbel medan jag lugnt åt mina flingor och granskade resten utav bordet som mer eller mindre åt som vargar, medan pappa endast satt med en kopp kaffe och synade mig. Mina ögonbryn höjdes som ett tecken på att han kunde sluta, men det enda han gjorde var att höja på ena mungipan. Men ingen sade ett ord, alla var tysta, förutom Cynthia förstås som fortsatte pladdra på.

När jag kom ut i kylan igen med Jack som skulle visa mig mitt rum så hade hörde jag knappt något längre, jag hade zoomat ut från verkligheten och stängt in mig i min lilla egna bubbla där jag inte längre kände mig obekväm. Jag vaknade till då någon körde en armbåge i sidan på mig och jag kollade upp på den kortklippta killen.

”Huh?” sade jag lamt.

”Are you alright?” frågade han och jag kollade förvirrat på honom, han tog ett hårt tag om min arm och jag följde hans blick ner på min arm. Blåmärkena från fängelset.

”Oh... Yeah.” mumlade jag frånvarande och drog mig ur hans grepp.

”So you work on the Radio One right?” försökte han igen.

”For now.” muttrade jag och grimaserade över att jag var verkligen tvungen att höra av mig till chefen. Nick skulle inte behöva ta fler smällar för att tillåta mig att jobba med honom från första början, det var inte rättvist.

”You're with that One Direction lad right?” jag stannade upp och kollade irriterat på Jack som stannade upp några få centimeter ifrån mig. Hans blåa ögon såg avvaktande ut, osäker på vad jag skulle göra. Jag började fundera över om mitt rykte att ha suttit i fängelse gjort avtryck. Var de rädda för att jag skulle mörda dem eller något?

”If I'm going to live under the same roof as you we need to set some rules. Mind your own business, treat me as one of you guys and please no more questions tonight.” sade jag med en trött röst, och snart nickade han innan han öppnade dörren in till det andra huset. ”And no, I'm most certainly not with that One Direction lad.” sade jag och klev före honom in i värmen.

Huset var i två våningar, det fanns ett spelrum på nedervåningen med tevespel och liknande, vilket fick det att kännas väldigt ungkarlsaktigt. På ovanvåningen fanns det tre sovrum som låg nästan på rad. Till min lättnad fick jag rummet som hade eget badrum då jag trodde jag skulle behöva dela badrum med två främlingar. Det var inrett med en stor säng, ett modernt skrivbord och stora spegeldörrar till garderoben. Några tavlor hängde på väggarna som jag aldrig sett tidigare och en fåtölj stod i det inre hörnet vid nattduksbordet.

”We have bought bathroom supplies for an entire army of girls so no worries. There are some clothes in the closet, and we didn't know what you wanted to sleep in so there are some of mine and Cars t-shirts you could use.” han såg minst sagt obekväm ut där han stod och informerade mig om vad som fanns tillgängligt. Jag nickade och drog lite på läpparna.

”It's great. Thanks.” mumlade jag och kollade upp på den långa killen som efter ett tag vände sig om för att gå.

”If it is anything, don't be a stranger.” sade han och började dra igen dörren men stannade snart upp och öppnade den igen. Jag drog mina händer bakom ryggen och började nervöst dra i mitt hår bakom ryggen medan jag ansträngt försökte se artig ut.

”And hey, we're family now.” sade han med en liten hint utav lycka i hans röst. ”So if that band twat is bothering you, we'll have your back anytime. Nobody messes with our sister. Alright?” jag kunde inte låta bli att le och svalde den lilla klumpen som uppstått i min hals, jag nickade som bekräftelse och snart stängde Jack dörren. Jag vände mig om för att kolla mig runt i rummet, tystnaden som följde var konstig, nästan obekväm.

Jag var ensam, för första gången på flera månader så var jag hundra procent ofrivilligt ensam...

---

+25 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 

 Fängelset var fridfullt, stilla och minst sagt äckligt. Men efter de senaste veckorna som jag varit här inne, så brydde jag inte mig längre. Jag kände mig tom inombords efter Harry, sviken efter mina kompisar och skräckslagen för mina föräldrar. Det fanns inget annat jag kunde göra än att sitta av mitt brott, tillsammans med en olivhyad kvinna som gav mig obehagliga blickar i mellan åt men annars verkade hon vara ofarlig. Men det var bara att vänja sig... Detta var min vardag nu.

 

14 dagar tidigare

 

"What am I charged for? If your not going to charge me for something I want my boyfriend to pick me up." Trilskades jag när jag satt i ett tillfälligt förhörsrum som varit min fängelsecell de senaste timmarna. De hade tagit min mobil och allt annat elektroniskt så det fanns inte ens chans att jag skulle kunna höra av mig till Harry utan deras tillåtelse.

Det kom in i kvinnlig polis i en svart blazer, svarta snäva byxor och hennes röda hår var uppsatt i en prydlig knut.

"Miss Sonenclar." Började hon utan att vänta sig ett svar fortsatte hon. "I'm officer Clark." Hon sträckte ut sin hand och skakade hand med mig innan hon öppnade en fil som var fem centimeter tjock. Jag insåg snart att denna bunten papper var endast om mig. "So you still haven't confessed to any of the charges you are being held here for. Which is making this a lot more complicated than it should."

"I can't confess to a crime I didn't commit. There's clearly stuff you're not telling me, but I am not those things you're accusing me of." Svarade jag kallt och svalde hårt. Det var svårt att hålla rösten stadig, jag var arg och samtidigt väldigt rädd. Jag kände mig instängd här.

"But you did run away with your little sister a few years ago." Det var mer ett påstående än en fråga.

"Yes, but we were unhappy, our parents we're fighting really bad, I have scars from one of their fights. I have proof that we had no other choice left than to run." Försökte jag förklara. Mrs. Clark skrev ner något på hennes papper utan att säga något.

"Too bad your sister aren't here to confirm your story, or your friends for that matter." Mumlade hon till slut fram och jag kände för första gången deras ögon på mig genom spegeln bakom den rödhåriga medelålderskvinnan framför mig. Jag svalde hårt och återgick till att kolla ner i bordet, det var det enda objektet här inne som inte gjorde mig illa till mods.

"She would confirm it, so no worries." Muttrade jag fram.

"And what about the accident?" Sade mrs Clark och ignorerade min kommentar.

"I wasn't the cause of that." min röst var stel. "I'm a victim, I've just started to walk again. It was a drunk driver who was the cause of that."

"Afraid not, miss. You were driving way too fast. You're just as responsible as the other driver in the other car." Sade hon formellt och lade fram ett antal bilder framför mig som tagits direkt efter krocken. Min bil var helt kvaddad och ihop tryckt mot den andra bilden. Skräckslaget kollade jag ner på bilden, minnena var så smärtsamt färska så att det gjorde ont.

Förvirrat drog jag ihop ögonbrynen då jag granskade bilderna, jag sneglade upp på kvinnan framför mig som intensivt granskade min reaktion.

”May I?” frågade jag med skakig röst och pekade på en utav bilderna. Mrs. Clark nickade samtidigt som hon hastigt började anteckna något i sina papper.

Med skakiga fingrar lät jag mina fingrar ta tag i det tjocka fotopappret, min hand skakade medan jag stirrade ner på min systers dödsplats. Vår bil fanns inte inte mycket kvar utav, det var en liten skrothög som var intryckt i den stora mörka bilen. Skräckslaget fokuserade jag på registreringsskylten och jag kände att allt svartnade. Fotot föll ner till bordet och jag försökte ta ett djupt andetag, men det gick inte. Mitt liv gick från toppen till botten på två sekunder.

 

”Sonenclar!” jag ryckte till och kom tillbaka till verkligheten. Jag satt kvar i min cell med min cellkamrat som nu stod och stampade otåligt med foten, det var uppenbart att hon stått där ett tag. ”It's lunch.” sade hon neutralt och för första gången sedan jag kom hit fick jag ett litet sympatiskt leende.

”Thanks...” började jag innan jag insåg att jag inte visste hennes namn.

”Call me, Neveah.” sade hon innan hennes runda kropp tog sig ut genom celldörren och försvann. Jag kollade ner på min orangea overall med mitt personliga nummer på över bröstet, jag passade inte i den självlysande färgen. Så snabbt mina ben kunde förmå mig ställde jag mig upp och långsamt började jag halta ut genom cellen och ner för korridoren. Det fanns några få kvinnor som stod och pratade lågmält med varandra vid sina celldörrar men annars var hallen rätt tom. Något man inte kunde säga om matsalen, där var det fullt med högljudda konversationer, vilket gjorde att detta var det livligaste rummet på hela fängelset.

Jag tog mig igenom matkön utan att möta något med blicken, jag fick något grått på min tallrik som jag inte någonsin skulle äta. Långsamt började mina ögon söka igenom salen efter en ledig plats, min fokus fastnade på Neveah som vinkade, hon hade en ledig stol framför sig där hon satt med sina kompisar. Så snabbt jag kunde tog jag mig fram till den tomma platsen och gled under tystnad ner på träpallen.

”Guys, this is, Grace.” sade Neveah och alla runt omkring henne hälsade. Jag granskade inte deras utseende tillräckligt länge för att lägga märke till deras nyfikna blickar.

”How did you end up here?” jag kollade upp på den äldre damen som frågan kom ifrån. Hennes svarta hår hade börjat ljusna i en mörkgrå ton.

”Manslaughter and kidnapping.” mumlade jag fram och jag hoppade till då alla brast i skratt runt omkring mig.

”You look too decent to have done those things.” påpekade Neveah och tog en klunk från vattenglaset. Ingen utav oss hade rört maten och jag antog att detta skulle inte bli bättre än så här, hur hungrig jag än var så var det inte värt det att äta grå sörja som skulle kunna förknippas som flytande asfalt.

”Yeah, tell that to the judge.” muttrade jag lågt tillbaka.

”Falsely accused?” frågade en annan som satt precis bredvid mig, jag orkade inte kolla upp på henne utan jag nickade bara.

”Then who's the basterd that's still out there and living the dream while you're in here and sitting of anothers punishment?” frågade Neveah nyfiket och jag bet mig lite i läppen innan jag mötte hennes nästan svarta ögon.

”My boyfriend.”

 

12 dagar tidigare

 

De hade tagit mina kläder, mina behörigheter och mitt halsband. Jag lät min hand automatiskt gå upp till min hals och klumpen som var i bröstet blev tio gånger större än tidigare. Från en golfboll till en frisbee på några få sekunder. Jag har aldrig gått utan det sedan jag fick det, nu kände jag mig bara naken.

Jag har suttit inspärrad i polisstationen som jag blev förhörd i, i två dagar nu. I morgon var det dags för domstolsbeslut och där efter skulle jag skickas till det kvinnliga fängelset utanför London. Det skulle bli tungt att möta mina föräldrar i morgon i domstolen, det skulle bli ännu värre om några andra skulle dyka upp. Jag ville inte träffa någon, eller prata med någon för den delen.

Mina ögon stirrade rakt ut i luften framför mig medan jag under tystnad lyssnade på ett irriterat samtal längre bort i korridoren. Väggen på andra sidan korridoren var sliten med en gammal murken vit färg. Snart kom en överkropp in i mitt synfält och störde tystnaden med en djup suck, mina ögon flög upp på människan framför mig, mörker föll över mig då jag fick syn på de gröna ögonen som varit min favorit färg för tre dagar sedan.

Jag visste vad han såg framför sig, jag hade söndergråtna ögon, mitt hår hade inte borstats på tre dagar och den gråa klädseln som jag hade på mig var alldeles för stora.

”Grace?” hans mörka röst fick mig att grimasera och kolla bort, jag klarade inte av den psykiska pressen. Att han ens klarade av att leva med sig själv var svårt för mig att förstå. ”Grace, please?”

”Just... Go.” sade jag med tjock och trött röst efter allt gråtande. Jag ville aldrig mer se honom, hans närvaro äcklade mig. Jag äcklades utav mig själv, att jag kunde gilla en person som tog min systers liv, jag hade hellre dött än att leva med honom någonsin igen.

”Are you alright?” frågan var som en knytnäve över mitt ansikte och utan att tänka på det mötte jag Harrys blick med ren vrede.

”Do I look okay?” fräste jag tyst och kände att adrenalinet pumpade in. Långsamt reste jag mig upp och granskade äcklat på den lockiga killen på andra sidan gallret. ”You killed my sister, made me paralyzed from the waist down because you were driving drunk and you are making me taking the punishment.” jag började långsamt gå fram mot honom i en haltande takt. ”And you have the audacity to ask me if I'm alright?!” jag väste fram det sista, men jag visste mycket väl att han hörde mig. Harry var nu vit i ansiktet och jag kunde inte låta bli att bittert skratta till.

”What? You didn't think I would find out? Or recognize your fucking car on the photos!?” skrek jag rakt ut och stod så nära gallret att jag kunde se att han hade svårt att andas. ”You stupid twat.” jag var glad att det fanns ett stålgaller mellan oss för annars hade jag varit den första som slagit till den kända pojkbandsstjärnan.

”Calm down.” sade Harry kvävt och av ren ilska kollade jag upp på killen framför mig. ”I'm here to get you out of here.”

”You don't have the right to ask me to calm down or chill out, what the fuck, give me an anesthetic syringe for all I care. I won't calm down. I don't give a shit about you, or how the fuck you could come out from this shit without a punishment. I rather stay in prison for twenty fucking years, than being bailed out by a traitor, a murderer. Fucking psychopath” jag spottade fram det sista ordet med avsmak innan jag vände mig om och långsamt tog jag mig tillbaka till bänken jag tidigare suttit på utan att kolla på honom. Jag vägrade möta hans blick men jag visste att jag tryckt ner honom ordentligt, det kändes bra. Mer än bra, det kändes toppen!

”Feel free to leave.” sade jag stelt och utan att säga något mer hörde jag släpande fötter ta sig ner för hallen och försvinna.

 

”Sonenclar!” gormade någon bakom mig och jag rycktes ur min dvala. Jag var för trött. Allt jag dög till var att stirra stint rakt framför mig, mina ben gjorde ont, jag hade blåmärken över hela min kropp och som om inte det vore nog hade jag inte duschat på flera dagar. Jag orkade bara inte.

Jag befann mig på utegården medan jag satt under tystnad och kollade utöver den leriga marken. Det regnade, det hade regnat i flera dagar nu och trots de ljusgråa molnen som indikerade på att det borde snöa. Kylan trängde igenom min overall då jag struntat i min den lövtunna jackan jag blivit tilldelad, det fanns ingen poäng.

De andra fångarna var ute i regnet och sprang runt i leran för motion medan jag satt under ett tak på en parkbänk och granskade dem. Jag visste att jag snart skulle bli tvungen att gå ut där och göra dem sällskap, men jag tänkte inte göra det frivilligt, jag orkade inte.

”Sonenclar! Get your arse out there and do your laps.” jag vred långsamt på huvudet och lät ett varmt litet moln släppas från min mun när jag mötte ett par arga ögon som stirrade på mig genom ett par tjocka glasögon. Hon var en utav vakterna som övervakade orådet utomhus och verkade trivas i sin dunjacka.

Jag tog mig långsamt ner och började jogga ut i regnet, leran pressades in i mina skor och genast blev kylan allt mer påträngande.

”Faster!” hörde jag bakom mig och jag stannade upp innan jag vände mig om.

”I have problem with my legs!” ropade jag tillbaka och kände hur regnet började trängas in i overallen samt att mitt toviga hår började lägga sig platt på mitt huvud. Damen nickade med huvudet en gång, som ett tecken på att hon hört mig men utan att säga något vände hon om in under taket och satte sig där jag tidigare suttit.

Under tystnad tog jag mig så snabbt som möjligt runt och försökte låta bli att trampa i det allra värsta, jag höll mig längst bak i ledet för att inte störa de andra som verkade njuta utav den kyliga luften. Jag hörde ett par kommentarer om att detta var tio gånger bättre än på sommaren men jag lät bli att säga något spydigt som skulle väcka uppmärksamhet.

Det var tydligt att jag var en utav de yngre här och även en utav de nyaste, vilket gjorde det lättare för mig att smälta in. Ingen kände igen mig här som Harry Styles ex eller någon radiopratare, vilket antagligen var en fördel här. Varken de yngre eller de äldre fångarna verkade uppskatta någon som hade någon sorts framgång. Inte för att jag någonsin såg min och Harrys relation som en framgång, inte längre.

Jag kände något hårt slå i min fot och väckte mig ur mina tankar innan jag föll till marken med en duns. Leran fanns över allt och jag var tvungen att torka mig med min smutsiga arm för att kunna se på ena ögat. Långsamt reste jag mig upp för att se framför mig hur en utav fångarna hånflinade medan hon fortsatte att springa med resten utav klungan. Men utan att ge något anspråk om irritation fortsatte jag bara rundan under tystnad, jag var för trött.

 

8 dagar tidigare

 

Jag fördes framåt av en vakt till ett bord i mitten utav rummet innan jag satte mig ner, han lät mina händer förbli fängslade och utan att säga något mer tryckte han ner mig på den metalliska stolen som matchade bordet.

Rummet var sterilt, det fanns små fönster högst upp på vänstra väggen och var även den enda ljuskällan som fanns. Det fanns två dörrar på var sin sida utav rummet och ett stort fönster bakom min rygg där en vakt antagligen granskade mig väldigt noggrant. Jag började lära mig, det fanns inte en sekund utan att någon såg vad jag gjorde.

En djup suck föll från mina läppar då dörren öppnades på andra sidan rummet och ett bekant ansikte dök upp bakom den. Lättnad föll över mig och genast lät jag mina tårar falla ner och träffa metallbordet med ett lågt plaskande ljud. Jag höjde mina fängslade händer för att torka bort mina tårar, så jag kunde se ansiktet som jag inte riktigt vetat att jag saknat.

”Hi.” Nick tog sig fram till mig och satte sig ner på stolen mitt emot bordet. Han fick inte röra mig.

”H-Hi.” hulkade jag fram och försökte pressa tillbaka tårarna så gott jag kunde. Ingen hade hälsat på mig, inte Emma eller någon och lättnaden över att någon tänkte på mig fick mig att muntra till lite för första gången på över en vecka.

”How are you, Ce?” hans lugg stod rakt upp som vanligt, en tight t-shirt satt snävt åt hans överkropp och jag kunde inte låta bli att le lite på grund utav hans sätt att röra sig, det var så feminint.

”Not so good.” erkände jag och snörvlade lite för att kunna få lite luft in i näsan.

”Please, cheer up a bit.” sade Nick nästan bedjande och log lite olyckligt. ”I wish I could give you a hug.” jag kunde inte låta bli att le lite tillbaka men hans ord fick mig bara att börja gråta igen. Allt som jag suttit och hållit inne kom över mig nu och det gick inte att stoppa. Tårarna rann över mina kinder och jag försökte fånga upp dem så gott det gick, men snart gav jag upp.

Nick lät mig gråta och försökte trösta mig utan att röra mig, hur svårt det än var fick han mig snart att sluta.

”I'm fired, aren't I?” frågade jag tveksamt med en tjock röst och svalde hårt för att få bort allt slem.

”Absolutly not, we've made an excuse that you're sick. No one really knows you're in here, for now at least.” Nick drog ett par fingrar genom hans lugg och satte sedan armbågarna på bordet och lutade sitt huvud i händerna. Han granskade mig ett tag medan jag funderade över vad han sagt.

”It's going to be a long time to be sick, people will notice.” påpekade jag och bet mig lite i läppen. Jag hade blivit dömt till tio år, det fanns inte en chans att de skulle kunna hålla uppe den fasaden så länge.

”Yeah, I know. Harr... Ehum... His management is trying to hide it as long as they can.” jag grimaserade då han var på väg att säga Harrys namn, jag hade inte sagt eller hört det högt sedan jag kom hit. Det var nu mera ett förbjudet ord, det gjorde mig arg, ledsen och sårad över hur djupt och oundvikligt mycket jag fallit för en mördare.

”H-How is he?” stammade jag fram och hoppades på att jag skulle få ett svar som skulle göra mig nöjd, att han plågades lika hårt som jag gjorde.

”Bad... Really, bad.” Nick sträckte på sig lite obekvämt, hans blick gick över min axel där han antagligen såg en vakt kolla på och lyssnade på vårt samtal. ”I haven't really seen him that much. He has locked himself up in his bedroom and won't open. If it wasn't for the tour we would send him to a clinic. He's not healthy, his behaviour is not... good. He is suffering, and we are worried as friends. But nothing more. He deserves what ever's coming his way, Grace.” jag kollade ner i bordet. Svaret borde gjort mig gladare, men det gjorde bara att jag mådde ännu sämre. Något som även gjorde mig arg, jag kände fortfarande av bandet vi hade mellan oss som inte verkade vilja släppa. Hur många gånger jag än förnekade, eller försökte gömma det så gick det inte, det fanns där och jag hatade det.

”I didn't really get punished for the accident.” sade jag lågt, det hade låtit bättre i mitt huvud än vad det gjorde när jag väl sade det ut högt. Det lät som jag gav honom en ursäkt till att må dåligt och det var det sista jag ville ge honom, en ursäkt till att döda min syster. ”Only for the kidnapping, but because of his six lawyers... Well, let's say it turned out better for him than for me.” min bittra ton gjorde att hela jag rös till, rösten lät så ihålig och jag började undra hur länge jag varit här inne för att låta så livlös.

”Yeah... He sent you a letter. I gave it to one of the guards so I guess it'll be in your cell when you get back. But remember that all of us, in your new world as you are calling it. We are all here for you, even the lads. Liam would have wanted to come here but, you know. He has eyes on him at all time.” jag nickade långsamt och började genast överväga om jag skulle spola ner brevet.

 

Jag spolade aldrig ner det, här inne där jag var isolerad från allt annat som var civilisation, så var detta brevet precis vad jag behövde för att dyka in i en fantasi där allting var okej. Där jag inte var inlåst i en cell med en främling, där min syster levde och allt var okej.

När Nick hade hälsat på mig var allt bra igen, i alla fall för resten utav dagen. Men jag öppnade inte brevet då, jag väntade i ett par dagar tills lyckan från Nicks besök runnit ur mig och jag hade inget annat för mig än att sätta mig ner och läsa den skakiga, manliga handstilen som jag kände så väl igen.

 

Dear, Grace

I'm sorry, I'm sorry that it's not enough to make things right. I didn't know about our accident until a few weeks after we met in the real world. I've tried to tell you but I couldn't, I couldn't see my self as a killer. My actions have made you so unhappy and I understand. I understand that you never want to see me again and that you want me dead. I understand that.

But you have to understand how much you mean to me, I love you so much it hurts and I have no reason to continue living without you. I've tried to die a couple of times already, but it's hard, because I hope someday you'll remember and come back to me.

I want you to remember everything.

 

Loads of love, Harry

 

Den sista delen gjorde mig lika nyfiken varje gång, men samtidigt förvirrad. Jag var inte säker på om jag ville veta allt, eller komma ihåg vad det nu var som var så viktigt. För det skulle antagligen göra mig ännu mer förvirrad än vad jag redan var. Jag höll knappt koll på dagarna här inne, jag höll på att bli galen. Jag lät mitt huvud falla ner mot min platta, tunna kudde medan jag försiktigt lade ner brevet i det nu mera slitna kuvertet.

'In the real world' och 'I want you to remember everything' ekade i mitt huvud och jag kollade upp i taket, några lampor utanför det gallrade fönstret lös in och gjorde att hela rummet var dovt upplyst. Jag kunde se de svarta sprickorna i taket och jag lät mina ögon följa de tråkiga sprickorna. Vad han än menade började jag inse en sak, saknaden av honom började försvinna, ilskan var borta och jag började se honom som en främling. Harry vem?

”Open cell tree fifteen!” skrek någon högt och jag ryckte till. Det tog ett tag innan jag började inse att det var numret till min cell och genast gjorde jag likadant som Naveah redan gjorde, stod upp. Vår cell lös upp då lampan i taket vaknade till liv och in klev en nattvakt. ”Prisoner fifteen twentytwo has got an visitor, it is urgent.” sade han med lika hög röst att det gjorde nästan ont i öronen. Jag sneglade på kvinnan framför mig som ryckte nästan osynligt på axlarna. Hon var lika förvirrad som jag, vem kunde ha en sådan makt att de kunde strunta i besökstiderna?

Utan att säga något mer klev vakten ur cellen och jag följde tyst efter, smått rädd för att se vad som gömde sig bakom dörrarna till besöksrummen. Nervöst höll jag mig nära vakten medan han använde sitt passerkort för att ta sig igenom dörrarna. Ett tag övervägde jag att fråga honom om vem det var så jag kunde förbereda mig för det värsta, men innan jag fick chansen att reagera satte han på mig handfängsel och tryckte in mig i ett nytt besöksrum som nästan var identiskt förutom att allt var spegelvänt.

Jag kände att mitt hjärta stannade upp ett tag då jag mötte mannens gråa ögon, hans hår var grått och fylligt över hans hjässa. Han var klädd i en dyr kostym med guldknappar på, hans ansikte var välbehållet för att vara i femtioårsåldern och endast ett par rynkor prydde hans ansikte medan han väntade på min reaktion.

Jag öppnade och stängde munnen i omgångar medan jag stod som fastfrusen på platsen där jag trillat in på. Fortfarande osäker på vad jag skulle tog jag en djup suck och långsamt började jag gå mot den lediga stolen på andra sidan bordet, mitt emot mannen som granskade mig noggrant.

”Hi, dad.” sade jag med skakig röst innan jag satte mig ner.

---

+25 kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar:

 

 Bilens motor dog ut och tystnaden lade sig, Harrys hand låg kvar på mitt lår och för några sekunder blev jag nästan rädd utav hettan som den utstrålade. Det var konstigt att jag inte behövde kolla ner för att se den ligga där, jag kände tyngden på mitt ben. Jag kände! Myrorna fanns fortfarande delvis där, men de minskade allt efter som. Mina kryckor låg mellan passagerardörren och mitt vänstra ben, jag hade fått dem av sjukhuset och det gick bra att använda dem. Men jag orkade bara ett antal meter innan minna ben blev som överkokt spagetti, men det var framsteg. Betydligt bättre än att sitta fast i en stol med två stora hjul, men alternativet fanns fortfarande kvar, däremot lämnade vi rullstolen hemma just idag.

”Breath, love.” mumlade Harry med en nästan bedövande röst innan han öppnade dörren på sin sida. Det var fredag och dags för den stora middagen hos Harrys kompis och bandmedlem, Liam. Jag var både nyfiken och livrädd, nyfiken för att detta var ännu ett nytt steg för mig att gå utanför min gamla kompis krets och skulle bli tvungen att göra ett bra intryck. Livrädd för att jag visste inte hur mycket Harry berättat om mig, och nervositeten om hur obotligt rubbad jag var som drömde mardrömmar varje natt, jag var halvt handikappad och av någon anledning har jag och Harry denna konstiga relation som ingen, inte ens hans kompisar, skulle förstå.

Jag tog tag i mina kryckor och tog mig krångligt ut på den blöta asfalten, det hade börjat snöa under morgonen men snöflingorna lade sig aldrig, utan smälte direkt och gjorde bara allt mycket blötare än vanligt.

Försiktigt lät jag mina Converse nudda asfalten men min kroppstyngd låg fortfarande på kryckorna då jag tog mig upp till porten till huset. Harry höll lätt en arm runt min midja, han gjorde det som en lugnande gest men jag visste att han var nervös för att jag skulle tappa balansen och falla handlöst till den hårda marken.

Han plockade fram en nyckelknippa och låste upp den svarta porten som gled upp och ett vackert gammaldags hus dök upp bakom stenmuren. Det var ett vackert tegelhus med en stor vit vacker dörr, den hade två våningar och såg väldigt rektangulärt ut från denna vinkeln.

Långsamt tog vi oss fram till den vita dörren och utan att knacka öppnade Harry enkelt dörren precis som om han bodde där och lät mig gå in först i en liten och mysig hall.

”Hello!” ropade han in i hallen för att annonsera att vi var här och direkt blev jag genast tacklad av något ljust, kramen var överraskande och fick mig ur balans. Jag föll handlöst bakåt och lättnaden gick över min hela kropp då jag kände att de bekanta händerna tog emot mig. ”Ey, dude.” snäste Harry irriterat och den blonde killen drog sig tillbaka med ett flin och jag återfick balansen.

”Are you alright?” mumlade Harry bakom mig och jag nickade som svar medan jag nyfiket kollade på då den lilla hallen fylldes med främmande människor. Harry hjälpte mig av med min skinnjacka innan alla började dyka upp från de olika rummen.

Alla presenterade sig och lika snabbt som de sade sitt namn glömde jag bort dem igen, men det fanns en blond och två brunetta tjejer och sedan fanns de Louis som jag träffat en gång innan och resten som jag endast sett på foton.

Den ena brunetta tjejen höll sig till Liam medan hon fyrade av ett modell leende och genast insåg jag att jag var den tjejen som inte såg ut som en fotomodell här.

”Please, come on in.” sade hon och log. Snart splittrades skaran med folk och jag kände att mina ben började krampa men jag lät bli att säga något medan jag tog mig in i ett fint modernt vardagsrum tillsammans med Harry som samtalade med den blonda killen som tacklat mig utan någon större anledning.

”Would you like me to show you around?” föreslog Liam. Jag testade att stötta lite extra på benen och svalde hårt för att inte stöna tungt, jag skulle tagit Dr. Graths träning på större allvar.

”Yeah, I'd like that.” och svalde hårt för att pressa undan de irriterande myrorna i benen som trilskades om att jag behövde vila. Jag mötte Harrys blick och log säkert för att försäkra honom om att han inte behövde bevaka mig som en hök.

Lättad över att han gick på det började Liam visa mig runt i det hemtrevliga huset. Det var väldigt städat och de olika rummen hade sin egna stil. Rummen var lagom stora och hemtrevliga på nedre våningen innan han tog mig vidare upp för trappan och denna gången kunde jag inte låtsas som att det var okej, jag skulle trilla utmattat ihop vilken sekund som helst.

”Could I sit down for a second?” frågade jag när vi kom in i ett litet kontor, det var det första jag sagt under den senaste kvarten då vi nästan tagit oss igenom hela huset.

Kontoret var fyllt med IKEA möbler som fortfarande inte riktigt var färdig konstruerade, men skrivbordet som stod vid fönstret var färdigt med en svart läderstol och en skrivbordsstol.

”Of course.” sade Liam med en lugn röst och riktade mig mot skrivbordsstolen på andra sidan bordet innan han tog plats mitt emot mig på stolen framför skrivbordet.

”You are making him calm you know.” jag kollade förvånat upp på den korthåriga killen framför mig som log vänligt mot mig, av någon anledning slappnade jag av. Liam hade någon sorts lugn aura runt om sig som gjorde att man kunde luta sig tillbaka, slippa anstränga sig så mycket. Samtalet kom naturligt och kändes inte längre pressande att vara här i en främlings hus, utan det kändes som att komma hem till en gammal vän.

”He is making me calm.” påpekade jag.

”You didn't know him before, but he wasn't always the one who you would associate with familyoriented.”

”And he is now?” frågade jag förvirrat och drog ihop mina ögonbryn, jag var långt ifrån redo för barn. Ännu mindre att jag ville dra fram falska förhoppningar för Harry, det skulle ta ett bra tag innan jag skulle bestämma mig för något sådant stort steg.

”Kind of, yes.” Liam nickade långsamt. ”I think you've given him a reason to. So I'm pleased, no I'm so happy for you guys.” Jag kände att jag genast blev generad, men samtidigt orolig över att jag inte lagt märke till något utav detta.

”How was he before the accident?” frågade jag nyfiket till slut, då jag bara fått små hintar om hur dåligt det faktiskt var ställt, men jag hade aldrig fått höra hela historien. Bara snuttar av något som skulle leda till ännu en utflippad stjärna.

”Well, he wasn't the nicest person to be around, he had some trouble getting to rehearsal in time, if he even came at all. He was hung over or even drunk in the middle of the day, even high at some point. We all got tired of it and tried having an intervention. But he and Louis got in to the accident before we even got a chance to say something.” jag bet mig på insidan av min kind medan jag lyssnade på vad Liam hade att säga. Jag granskade hans vita t-shirt med tryck på som han matchat ihop med ett par mörkblå jeans medan jag funderade under tystnad.

”The accident...” började jag långsamt, jag visste att jag gått i flera tankebanor runt detta ämnet innan, men jag hade aldrig vågat utveckla frågan tillräckligt. ”What happened?”

”He drove drunk, and...”

”Liam, your girl wants you downstairs in the kitchen. Now.” den bekanta rösten lät hård och min blick mötte ett par gröna spända ögon. Harry såg långt ifrån glad ut, vilket jag sällan fick se, men jag var glad över att jag inte var ensam i detta rummet med honom just nu i alla fall.

”Alright, you can guide her through the rest of the house, pal.” sade Liam lika lugnt som tidigare och satte händerna på armstöden för att trycka sig upp men fastnade i den ställningen och granskade mig ett tag. Men utan att säga något reste han sig upp och vände sig mot den oförståeligt arga killen som stod i dörröppningen.

De fina lockarna var fast pressade mot varandra i en uppåtstående stil som han försökt fixa till med vax innan vi hade åkt hit. Han hade på sig en svart skjorta och ett par mörka jeans, han såg väldigt mystisk ut, nästan som han höll på en hemlighet som jag snart skulle få ta del av.

Tystnaden lade sig efter Liam var tvungen att pressa sig förbi den långa och rätt breda killen i dörröppningen som vägrade att flytta på sig. De gröna ögonen piercades in i mig och det var tydligt att den lättsamma killen i bilen på vägen hit var borta. Snart klarade jag inte av blicken längre och jag var tvungen att kolla bort, det kändes som att han nålade fast mig trots jag inte gjort något.

”What?” sade jag till slut, förvirrad över vad som faktiskt kunde ha ändrat hans humör så på den senaste halvtimmen.

”Nothing.” han höll upp sina händer oskyldigt medan han tog ett steg in i kontoret. Åter igen mötte jag hans blick, han hade lugnat sig.

”Well, that was not nothing. You don't talk to your friends like that.” påpekade jag en aningen förvirrad, Liam hade inte förtjänat den där behandlingen, han såg ut som en genuint snäll kille så vad han än gjort skulle jag inte tro att det var tillräckligt allvarligt för att få en sådan kall behandling.

”Don't worry about it.” han ignorerade min irriterade blick och kollade sig över axeln. ”So what do you think about them?” Harrys smidiga övergång till ett annat ämne gick inte att undgå men jag lät bli att envisas med att fortsätta i samma spår, jag ville inte bråka, inte här.

”I've only talked to Liam and Louis, but they seem really nice.” jag försökte låta uppmuntrande men faktumet att allt detta skulle försvinna om någon vecka gick inte att undgå. De skulle snart åka på turné och jag skulle förbli här hemma, jag hade tidigare försäkrat Harry om att allt skulle fungera. Men i mellan åt var till och med jag osäker på hur detta egentligen skulle fungera.

”You know, Sophia and Eleanor will be back here as well...”

”And you want me to be friends with them?” avbröt jag trött på att denna sortens gissningslekar som han konstant höll på med. Hans sätt att konstant prata i gåtor började gå mig på nerverna. ”Why? So you can keep an eye on me? You want me to make new friends?” frågorna flög ur min mun och trots att de kom från mig så förstod jag fortfarande inte sammanhanget, vart kommer detta ifrån?

Men jag orkade inte vänta på ännu ett vagt svar utan reste mig upp, jag hade vilat klart och jag tänkte inte ta upp någon diskussion här. Jag reste mig upp och tog tag i mina kryckor för att börja ta mig ner till de andra, men Harry stod fortfarande i vägen för när jag tagit mig långsamt fram.

”Move.” sade jag utan att kolla på honom, jag var oroväckande lugn för att vara mig själv, det måste bero på att jag var hungrig eller något. Oset utav mat började stiga upp för trappan och gjorde det svårt att faktiskt fokusera.

”What's the magic words?” jag kunde höra en hint av lek i Harrys mörka raspiga röst och jag kunde inte låta bli att höja blicken för att leta efter ledtrådar om vad han var ute efter. De fylliga läpparna var krökta till mitt favorit leende medan hans ögon kollade ner på mig, det fanns en viss barnslighet i de mössgröna ögonen.

”I dunno, your welcome? Please and thank you?” min röst var full med ironi och hans leende blev allt bredare ju mer jag pratade och jag började inse vad han var ute efter.

”Wrong.” mumlade han lågt och jag spände irriterat ögonen i honom.

”I'm not going to say it.” påpekade jag och ryckte på axlarna.

”Why not?” han verkade inte ledsen för att jag nekade honom, mer att han blev uppspelt utav att jag gav honom en chans att jaga.

”Why do you need to hear it?” kontrade jag istället och jag visste att jag hade tryckt på en nerv då hans leende falnade.

”Because I have a feeling that I sometimes care more about you than you care about me.” han var fullständigt allvarlig, och jag kunde inte låta bli att hålla med. Jag var nästan hundra på att han var för bra för mig i mellan åt, han hade ett stort hjärta, men jag var inte redo.

”I think that could be the case too, but maybe if you'd let me take my time and not push me... I'd say it sooner than you think.” jag viskade nästan fram de sista orden och jag kände att mina andetag blev allt mer ojämna desto närmare vi kom varandra, när vi nästan var några centimeter ifrån varandras ansikten, jag kunde känna hans varma andedräkt fläktas över mitt ansikte.

”A lot sooner.” viskade jag fram och jag kände att jag vunnit när hans underläpp fastnade mellan hans tänder, jag mötte de nu mörkgröna ögonen med ett litet leende på läpparna. Harry visste att jag vunnit, och med ett triumferande leende drog jag mig bakåt.

”You're welcome.” viskade jag innan jag smidigt vek undan och utan att stöta i honom kom jag ut genom kontoret och började ta mig ner för trappan, steg för steg.

Jag hatar att erkänna det men jag kom väldigt bra överens med tjejerna som mer eller mindre adopterade mig så fort jag kommit ner från trappan. Eleanor var mer inåtvänd än Sophia och Perrie vilket gjorde att jag kände mig närmare henne än de andra två. Men Perrie var verkligen rummets centrum med hennes blonda hår och väldigt utåtgående, hon var definitivt inte rädd för att fråga om allt. Det tog emot ännu mer att säga att jag faktiskt kunde tänka mig att träffa dem igen då min lockiga envisa pojkvän inte skulle vara närvarande, det skulle vara svårt att erkänna det för Harry. Jag undvek hans blick trots han satt framför mig vid det avlånga uppdukade bordet i den fina matsalen. Den blonda killen, Niall, som tacklat mig i hallen tidigare var den som pratade allra mest och fick ta mycket skit för hans klumpiga uttal. Jag kunde inte låta bli att skratta då han blev galen på Zayn för att stjäla hans mat.

”I'd rather take yours than hers,” påpekade Zayn oskyldigt och nickade mot Perrie som satt bredvid honom och tog en klunk utav vinet i hennes glas innan ett brett flin spred ut sig över hennes felfria ansikte.

”Because you're living with her?” frågade jag roat och Zayn log roat mot mig.

”You'd think that, but she's eating like a man and has a temper like a...” han fick aldrig chansen att avsluta sin mening men avbröts utav en högljudd rap som ekade igenom rummet och min blick flög till Perrie som höll på att vika sig dubbel utav skratt. Snart satt vi alla och skratta, några kommentarer om att det inte förvånade någon av oss att det kom från den lilla blonda tjejen, Zayn skakade bara på huvudet och pussade sin tjej på tinningen.

”Love you.” sade han med ett snett leende och jag kunde inte låta bli att söka upp Harrys blick för första gången sedan vi satte oss ner vid bordet. Ett litet leende kröp över hans rosa läppar när han mötte min blick och jag var tvungen att bita mig i kinden för att inte ge efter, jag var fortfarande smått irriterad på honom. Han hade värre humörsvängningar än mig när jag har pms.

Vi pratade inte mer med varandra på hela kvällen, trots vi satt intill varandra när vi satt i soffan i vardagsrummet. Men det var allt och när klockan började närma sig midnatt kände jag av bristen på sömn tidigare under veckan då jag gradvis sjönk ihop mot Harrys axel. Något som satte av startskottet för alla som skulle börja ta sig hem, jag fick tjejernas nummer och dem fick mitt innan vi skiljdes åt utanför huset och snart var det återigen bara Harry och jag då vi kom innanför dörren till Harrys betydligt mer uppdaterade hus med vit puts.

Så fort ytterdörren stängdes bakom min rygg kände jag en varm hand läggas mot mina nyckelben och tryckte mig upp mot dörren, tillräckligt snabbt för att jag inte skulle reagera och tappade greppet om mina kryckor. Harrys läppar kraschade mot mina i en kyss som nästan gjorde ont, men så fort jag återhämtat mig från chocken besvarade jag den kraftfulla kyssen. Hans händer fångade upp mig då mina ben började svika mig och lyfte upp mig så jag kunde fästa mina ben runt hans midja innan jag drog mina armar runt om hans hals. Mina fingrar trasslades in i hans nackhår, lockarna kändes sträva och stela efter det gamla vaxet. Harrys stora händer letade sig under baksidan av min skinnjacka och lade sig mot min svank, den strålande värmen gick igenom det tunna tyget till min tröja. Jag kände hans kropp arbeta under mig och jag började inse att han gick upp för trapporna som ledde till tredje våningen. Allt jag kände var hans händer röra sig över min kropp, hans tunga lekte mot min innan han började nafsa på min underläpp och jag drog lite i hans hår. Våra andetag blev allt ytligare. Harrys läppar gick över min käke och ner över min hals, jag lutade huvudet bakåt en aning så han lättare kunde komma åt. Jag kände att luften fastnade i halsen och ett litet stön föll oväntat från mina särade läppar som snart möttes upp igen utav de fylliga läpparna som gjorde ett mjukt läte mot mina.

Snart hade vi hittat till sängen och försiktigt satte han ner mig innan han långsamt drog av sig sin jacka innan han hjälpte mig av med min utan att våra läppar skiljdes åt. Jag trasslade ur mina fingrar ur Harrys hår och med trevande fingrar hjälpte jag honom av med hans skjorta. Efter ett tag lyckades jag få upp alla knappar och Harry krånglade sig av den innan han tog tag i min tröja, jag höjde hjälpsamt mina armar så att den skulle gå lättare att ta av. Resten utav våra kläder gjorde snart dem sällskap på golvet förutom underkläderna som förblev på.

Jag kravlade upp så att mitt huvud lade sig på kudden och Harry följde ner, hans nakna överkropp trycktes mot min och jag kände hur tunga hans andetag blivit.

”Eh... Harry?” mumlade jag mot hans läppar, ett dovt hum hördes men han stannade inte upp. ”Not tonight.” försökte jag och denna gången stannade han upp, hans mörka ögon kollade ner på mig och drog lite på läpparna innan han försiktigt pussade mig på näsan. Jag rynkade genast på den och ett lågt skratt hördes ovanför mig.

”I'll wait.” sade han lugnt och rullade över på rygg bredvid mig och drog mig tätt intill sig. Det blev plötsligt väldigt påtagligt att jag var halvt naken och genast stelnade jag till. Harry kände av det och drog mig tätare mot sin sida innan hans lediga hand landade på min midja.

”You have the most amazing body, don't be ashamed.” mumlade han utan att öppna sina ögon, hans röst lät släpig och trött. Det halvt mörka rummet gav ifrån sig en sövande känsla och innan jag visste ordet av somnade jag med Harrys armar runt om mig.

 

Ett irriterande ringande i mina öron drog till sig min uppmärksamhet. Det stannade abrupt upp innan det började igen. Förvirrat kisade jag med mina ögon för att få någon sorts tidsuppfattning, jag låg under täcket med Harrys ena arm över mig medan han låg på mage bredvid. Jag började inse att det var porten som ringde och jag drog mig snabbt över till sängkanten för att lyfta på telefonen.

”Hello?” sade jag med en seg morgonröst.

”Hi, I'm police officer Todd and police Crane.” hörde jag en manlig röst på andra sidan och genast piggnade jag snabbt till.

”I'll be down in a second.” sade jag och tryckte på knappen som öppnade porten.

”Thank you.” sade Todd innan jag lade på, förtvivlat försökte jag skaka liv i Harry som inte gav någon respons utan bara stönade trött till utan att röra sig. Istället för att ödsla tid på honom som uppenbarligen inte var närvarande drog jag på mig mina byxor från gårdagen som fortfarande låg på golvet och drog över den första bästa t-shirten som jag hittade på en stol. Så snabbt som mina ben kunde förmå tog jag mig långsamt ner för trappan med ett antal pauser, men snart var jag nere på första våningen där mina kryckor låg från gårdagen.

Jag tog upp dem och stöttade mig på dem innan jag öppnade dörren för de två poliserna som de båda var gråhåriga och var klädda i sina uniformer, de båda visade upp sina brickor som bekräftade att detta inte var något skämt.

”How may I help you?” frågade jag förvirrat och jag började fundera över hur jag egentligen såg ut. Jag försökte förbli oberörd utav mitt utseende men jag visste att jag såg minst sagt hemsk ut med mitt morgonrufs till hår.

”Grace Sonenclar?” sade den ena som jag kunde bekräfta var Todd genom att känna igen hans röst.

”Yes?” sade jag förvirrat i ett hopp om att det skulle komma en förklaring vilken sekund som helst.

”Sorry for waking you up.” började Crane med en väldigt mörk och utdragen röst. I samma veva så hörde jag fotsteg bakom mig och när jag kollade över axeln så stod Harry morgontrött i endast sina boxers och gnuggade sig i ögonen.

”What's going on?” frågade han med sin raspiga morgon röst som i vanliga fall skulle gett mig gåshud, men jag stod som fastfrusen.

”We are here to arrest you for kidnapping and involuntary manslaughter.” fortsatte Crane och min blick gick sin en piskrapp till hans ansikte. Jag kände skräcken stiga inom mig då Todd började närma sig och fingrade på handbojorna som hängde i hans bälte. Hans röst var rak och tydlig medan han utan hänsyn drog mina händer ifrån kryckorna så att de föll med ett metalliskt ljud till marken och fängslade mina händer.

”You have the right to remain silent, you have the right to get an attorney. Everything you say or do may be held against you in court.” 

---

+25 kommentarer till nästa del! :)

 

Dagens kommentar:

 

 ”Let's play the hit of this week, Katy B's new single, Crying For No Reason.” sade jag och tryckte på skärmen som visade låten innan Nick tryckte på den röda knappen som stängde av mikrofonerna, jag tvingade tillbaka en gäspning. Jag hade varit vaken sedan fyra i morse och jag tror aldrig jag varit så avundsjuk på någon som när Harry lämnade av mig och tog sig hem igen för att sova några timmar till. Nick däremot var ett energiknippe och för tillfället trodde jag faktiskt att han gick på något mer än bara koffein.

”Here.” han räckte över en påfylld kopp kaffe, min tredje för att vara exakt och för att vara någon som verkligen ogillar kaffe så var det ren tortyr. Men det fanns verkligen inget annat sätt jag skulle klara av att hålla mig vaken i två timmar till utan lite hjälp.

”Thanks.” sade jag och tog emot koppen. ”How do you manage?” var jag tvungen att fråga och ett roat leende dök upp på hans läppar.

”It's not really that hard when you get in to it. And I'm always looking forward to the noon nap.” han blinkade roat till med ena ögat. Jag tog en klunk kaffe och satte ner koppen på bordet igen innan jag satte på de stora hörlurarna för öronen igen för att höra Nick börja prata om radions egna Live Lounge som är en gång varje vecka.

”... Rita Ora will be here with her new single. Me and Cece will be covering it for you on thursday afternoon.” informerade han med sin muntra radioröst innan han sneglade på mig, jag höjde förvånat på ögonbrynen eftersom det var det första jag hört om detta. Han nickade glatt och jag kände att jag skulle inte kunna säga nej till detta jobbet, för det var faktiskt kul.

”Yeah, it will be some amazing tunes so don't forget, thursday three pm.” fyllde jag i med samma glada röst. ”Now, it's time for the show quizness with Grimmy.” jag lutade mig över för att trycka på en knapp som spelade upp ett segment för att inleda dagens frågesport tillsammans med radions egna robot, som lät väldigt mycket som iPhone-Siri.

”Exactly, it's me against a caller. Who knows the most about a load of nothing?! Hello, Hope.”

”Hi.” hördes det på andra sidan, en väldigt feminin röst. Nick frågade hur hon mådde och hur hennes morgon hade varit.

”Oh, it's wonderful, I love that you are playing a lots of One Directions tunes.” jag stelnade direkt till utav hennes mening som jag inte varit beredd på. Nick mötte min blick innan han drog en hand genom sin log och flinade.

”Oh yeah? You like that?”

”Yeah, it's really good.”

”Their latest is really good, and Cece is rolling her eyes.” påpekade han och genast blev jag rosig om kinderna, jag skulle bli tvungen att kontrollera mina ansiktsuttryck bättre, genast satte jag upp det på min ”måste-göras-något-åt”- lista. Något som skulle tas i tu med direkt när jag kom hem.

”So hilarious.” fortsatte Nick med en tillgjord röst innan han fortsatte att diskutera hur Hopes helg har varit. ”Alright, let's turn on the showbot, goodmorning Showbot.”

”I'm reluctant to talk to you this morning, Grimmy.” började den robot liknande rösten eka i hörlurarna och jag var tvungen att svälja ett skratt.

”Why?” frågade Nick med en ansträngd röst som var tydligt att han tvingade fram.

”Let's just say that I am not in a good place right now.” fortsatte Showboten som konstant hade samma tonläge på rösten vilket gjorde att hon lät extra ironisk. Detta samtalet om robotens dåliga humör höll på ett bra tag innan de faktiskt kom fram till frågorna, något som gjorde att jag drack mer och mer kaffe. Vilket tog slut innan jag visste ordet av och sorgset satte jag ner koppen igen.

Frågorna var långt ifrån realistiska och svarsalternativen som man kunde välja mellan var långt ifrån sanningen, något som fick oss att gapskratta rakt ut medan vi väntade på att Showboten skulle säga rätt svar.

”Question two,” fortsatte showboten. ”True or false, Harry Styles has been forbidden to listen to your stinking show?”

”Whoa, that is a rough question.” konstaterade Nick. ”That's a bit mean acutally.”

”Maybe.” sade showboten oberört och jag kände att om jag inte satt i rullstol skulle jag gå och gömma mig under bordet vi satt vid.

”He's a big suporter of this show.” påpekade Nick.

”Absolutly, not.” trillskades Showbot.

”He is.” muttrade Nick. ”He has to be now at least.” och sneglade mot mig. ”So true or false? I'd say false, he has to support his girlfriend.”

”Yeah, that's a simple one, false.” konstaterade Hope med en lugn röst.

”The answer is true.” jag kollade upp på Nick och han började skratta.

”It's not. The answer is not true.”

”Undoubtely so.” trillskades Showboten och jag hoppades denna roboten bara retades.

”No it's not but let's move on.” sade Nick snabbt och genast gick de vidare, jag var lättad över att Harry aldrig drogs upp igen och Hope vann frågesporten.

”Alright, that was a hard one today.” konstaterade Nick när han sagt hejdå till tjejen på andra sidan som skulle ringa in i morgon igen.

”Yeah, I know it's my first day here, but I quite get why it's a quiz about nothing.” påpekade jag roat.

”What do you mean by that, Cece?” ekade den robot liknande rösten i mina öron.

”Yes, it's a load of rubbish.” ignorerade Nick rösten innan han stängde av roboten för dagen. ”Alright let's get some LMFAO and Pitbull but before that let's get the news from Miss Dahili.” han tryckte på den röda knappen och jag drog av mig hörlurarna igen sammanbitet.

”I'm sorry about that, it's not me who's writing these questions.” muttrade Nick irriterat.

”I know, it just caught me off guard.” erkände jag och ryckte på axlarna, han nickade långsamt innan han kastade bort några papper med morgonens program punkter på innan han kollade upp på mig.

”Yeah, I'll talk to the boss, it won't happen again.”

Jag gav Nick ett tacksamt leende innan jag kollade ner i mina papper och lät resten utav mina två timmar glida förbi som om ingenting har hänt. Fern Cotton kom in i studion och bytte av oss och utan förvarning gav hon mig en hård kram och hälsade mig varmt välkommen till deras lilla radio familj. Alla hade varit väldigt snälla och hjälpte mig om det var något som jag inte riktigt hängde med på, jag trivdes här, trots de tidiga tiderna.

”You want to share a cab? The radio house's got a deal with them so it's for free.” informerade Nick mig. ”So we're not driving home after these kinds of hours, it's a bit irresponsible.”

”Yeah, that would be lovely, I'll just text Harry.” jag slängde snabbt iväg ett meddelande till min pojkvän som antagligen var på väg halvvägs ut genom dörren vid detta laget för att hämta upp mig. Snabbt tog jag mina grejer och följde med Nick ut till en taxi som stod och väntade, chauffören hjälpte mig in i baksätet bredvid den brunetta killen som lutade sig tillbaka och slöt ögonen efter han sade adressen till Harrys hus och hans egna adress.

Tystnaden under färden tillbaka var så skön att jag gjorde likadant som Nick och lutade mig tillbaka medan Londons gator sakta rullade förbi under förmiddagstrafiken. Det var flera trafikstockningar efter varandra och snart kunde jag inte låta mig att sluta mina ögon.

Jag måste somnat för när jag öppnade ögonen nästa gång var jag inte längre i taxin utan i Harrys famn. Ett trött stön föll från mina läppar i ett hopp om att han skulle fatta att jag var vaken.

”How long have I been asleep?” mumlade jag innan jag lutade mitt huvud mot hans axel igen och slöt mina ögon.

”No idea, Nick was just as tired as you, but he was very pleased with your effort today so he didn't want to wake you up.” informerade Harry mig och jag kände hans varma läppar mot min panna innan jag sakta lades ner på något mjukt. Mina skor försvann snart från mina fötter innan det svala täcket kom över mig, jag öppnade ögonen och kisade upp på killen som satt på kanten.

”How was it?” frågade han nyfiket.

”It was really amazing.” sade jag och log trött mot den lockiga killen iklädd mörka jeans och en grå v-ringad grå t-shirt, i hans mjuka mörka hår fanns det en grön bandana som höll tillbaka hans lockar för att trilla ner i pannan. ”You look nice.” påpekade jag och drog ihop ögonbrynen. ”Where are you going?”

”It's our first rehearsal today. I though you would come too but you're really tired so maybe I should stay with you...”

”Oh, don't worry about me.” sade jag med en ansträngt lugn röst, jag visste vad det innebar men jag kunde inte låta det beröra mig. Jag visste att denna stunden skulle komma någon gång då jag skulle bli tvungen att möta mina värsta mardrömmar. ”Go to your rehearsal.”

”You're sure?” frågade han tveksamt och jag nickade trött, en mjuk puss placerades på mina läppar innan jag vände mig på sidan och slöt mina ögon, jag kände hans läppar pressas mot min tinning innan de förflyttade sig mot mitt öra.

”Love you.”

 

Nästa gång jag vaknade upp hade jag andan i halsen och min panna var fuktig utav svett, jag skulle aldrig bli van vid att vakna upp på detta sättet hur många gånger jag än skulle få uppleva samma dröm. Jag sneglade på min mobil för att se att klockan var fyra på eftermiddagen och jag satte mig upp för att trycka på knappen som drog upp gardinerna. Mina ögon skannade efter min rullstol och hittade den snart intill min säng. Min kropp kändes trött och långsam då jag drog mig över till stolen som förde mig in till badrummet, jag bestämde mig för att ta en dusch och drog enkelt av mig mina kläder jag haft på mig sedan fyra i natt. Jag satte mig på träpallen som underlättade för mig att duscha, jag satte igång den ytterst moderna duschen som började spruta vatten över allt till och med från väggarna innan jag tryckte på rätt knapp så att endast vatten kom från taket. Det varma vattnet brände över min hud medan jag varsamt schamponerade och tog i balsam i mitt hår. Jag lät mina händer tvåla in min kropp och strök endast försiktigt över alla ärren jag hade, jag grimaserade varje gång jag stötte i något ojämnt och snart stängde jag av vattnet. Snabbt drog åt mig en handduk för att göra en turban till mitt hår och en för att torka kroppen innan jag linda den runt min kropp så gott jag kunde och tog mig ut i sovrummet igen. Jag tog på mig rena underkläder innan jag drog åt mig Gemmas svarta tights och en utav mina egna linnen innan jag började kolla runt i rummet och hittade snart en svart hoodie som jag antog var Harrys. Något som skulle få duga för dagen då jag inte skulle orka att röra mig längre än innanför husets väggar. Jag redde ut mitt hår med min hårborste innan jag började fläta mitt fuktiga hår. Det var länge sedan jag flätat mitt egna hår, Alice skulle varit stolt. Flätan vilade över min högra axeln och jag kollade mig nöjt i den stora spegeln. Jag lade märke till att någon stod i bakgrunden och jag var på väg att skrika innan min fokus gick över till Harry.

”You scared the crap out of me.” flämtade jag till innan jag tog ett djupt andetag och vände mig mot killen som tvingade tillbaka ett snett leende. ”You're already home? I thought you were going hang out with the lads.”

”You obviously don't know them, the entire day have been catching up and like twenty minutes practise. It's been a whole day of fun.” han log lite innan han slängde sig utmattat på den obäddade sängen.

”I mean, you haven't seen them for a while, I don't want you to isolate yourself because of me.” sade jag avvaktande och granskade Harry när han hävde upp sig på sina armbågar för att möta min blick. De gröna ögonen lös av irritation men trotts det så låtsades han vara hur lugn som helst, han svalde hårt innan han särade sina läppar för att börja prata. Jag förstod inte varför han var arg, jag hade inte gjort något och om jag hade gjort det så hade jag inte gjort det med vilje, det var något han höll tillbaka.

”They want us to come over to Liam ans Sophia this saturday if you'd like?” föreslog han och jag nickade villigt, inte för att det var mig jag bekymrad över, utan för att jag var rädd att hans kompisar tror jag höll honom ifrån dem.

”Yeah, that would be nice.” sade jag med en lugn ton och log lite mot honom. Det gjorde mig nervös då jag visste att jag skulle bli tvungen att träffa alla på en och samma gång, men samtidigt var jag väldigt nyfiken på vem dem var, och om de var lika jordnära som vad Harry var.

Jag drog mig tillbaka till verksamheten medan jag tveksamt bet jag mig lite i läppen, för jag hade en fråga på gång som jag visste jag skulle få ångra.

”Would you like to help me work out and give me a massage?” tvingade jag fram och utan att kolla på honom så kunde jag höra det låga skrattet.

”Yeah, I'd love to.” sade han roat och jag visste att redan då så ville jag ta tillbaka frågan.

Det var inte så att han gjorde fel eller uppförde sig barnsligt, det var bara det att han såg så förhoppningsfull ut varje gång vi gjorde övningarna att det gjorde mig nervös. För om jag kände min kropp rätt så skulle jag göra honom besviken, efter några dagars rehabilitering så har jag inte känt någon skillnad. Harry var väldigt optimistisk över det hela, att jag skulle bli normal igen, men för dra en slutsats från det som var framför mig nu... Så var min framtid svartare än natten. Det var bara en tidsfråga innan han också skulle se den oföränderliga positionen jag var i, han skulle gå vidare till någon annan och jag skulle behöva krypa tillbaka till den håla jag kom ifrån.

Samtidigt trodde jag att dessa övningarna gav honom någon sorts fantasi om vad som potentiellt skulle hända i framtiden, och det är inte så att jag inte täkt på det. Det är bara det att det skulle aldrig hända så länge mina ben såg ut som överkokt spagetti.

”There was this funny question on the radio station today...” bröt jag tystnaden medan jag låg i sängen och fick en helkroppsmassage, med självklart kläderna på.

”Okay?” sade han fokuserat medan han höll på att massera min övre rygg.

”It was about you're not allowed to listen to the radio one breakfastclub.” sade jag avvaktande.

”That's just a load of rubbish.” sade Harry lugnt medan hans varma stora händer fortsatte ner till mitten av min rygg och fokuserade på kotan som var i fokus under denna rehabilitering. Dr. Grath hade varit vänlig att ge Harry en sida instruktioner innan vi tog oss hem från sjukhuset.

”That's what I thought too, but the showbot said it was true. So I started wondering, is there some contract or anything that I don't know about? Anything involving me, because I would like to know if that's the case.” Hans händer stannade upp och lade sig platta med de varma handflatorna neråt, de värmde upp över hela min rygg medan jag väntade nyfiket på ett svar.

”I've... I've made it clear, you're not involved in any agreement, or anything if they want me to stay. It's important to me to keep you and my job seperate, which is very hard because you get affected if I just step out the door. But no contracts have been signed.” berättade han lugnt.

”So... You've been offered to sign something?” hans försiktiga ordval gjorde mig misstänksam.

”Yes.” svarade han avvaktande och jag väntade på en förklaring, inte för att jag var förvånad, för det var väll så denna branschen fungerade. Cheferna ville att deras pengamaskiner skulle fungera utan några problem. För det var det enda de dög till, vad Harry dög till, att dra in stora summor till företagen som investerade i bandet. Långsamt började hans händer röra sig över min längre del av ryggen.

”They wanted you to stage as my fulltime girlfriend on paper.” mumlade han fram.

”But, I am your girlfriend.” sade jag med en frågande ton, det han sade var inte riktigt relevant för mig.

”It means that they want you to do stuff for them, so they remain with a good image. They know you're in a wheelchair and they want to take advantage of that, as some sort of chairity case.” jag kände ilskan inom mig byggas upp, var jag endast en påse pengar för dem också? Jag kunde inte låta bli att känna av stinget av irritation. ”And I said something like 'Over my dead body'.” Jag ryckte till utav att rösten var så nära mitt öra som pekade upp mot taket där jag låg med huvudet på kudden. Ett par läppar pressades mot min tinning innan jag hörde ett djupt andetag mot mitt näst intill torra hår nu.

”Turn over.” beordrade han och jag vände mig så att jag hamnade på rygg istället.

”You know, there's no chance I'll get my legs back.” informerade jag honom. ”It's just too good to be true.”

”I know it's a long shot, but it's worth a try.” påpekade han och jag sneglade ner på killen med lockarna tillbaka dragna i den där gröna bandanan. Harry gav mig mitt favorit leende innan jag lutade tillbaka huvudet på kudden och kollade upp i det vita taket. ”Never give up, love.”

Jag kände hettan komma över mina kinder utav det sista ordet, jag hade fortfarande inte vågat uttrycka detta ordet själv. Det var något som inte kom naturligt för mig, att visa mina innersta känslor för någon. Men jag skulle ljuga om jag inte sade att jag kände likadant för Harry, det fanns ett band där som jag aldrig känt med någon, inte ens med Dylan. Hans namn fick mig att stelna till en aning, jag hade inte tänk på honom på flera dagar nu, han var en del utav mitt gamla liv. Jag kunde inte heller låta bli att vara nyfiken på vad de gjorde i garaget nu, saknade dem mig? Emma gjorde, men det kändes som att det inte var tillräckligt, trots hennes konstanta sms och frekventa telefonsamtal under lunchrasterna hon hade. Vilket var den enda tiden då hon faktiskt kunde vara ensam utan att någon letade efter henne. Det lät som att situationen höll på att spåra ur, och jag var glad att jag satt på åskådarläktaren för en gångskull.

”When you left it's like a riot has begun.” hade Emma sagt då vi pratade under går dagen. ”People is asking for you, and when they find out where you are they are leaving too. Dylan and Felicia is furious and poor Hanna is so confused.” jag tyckte synd om alla dem som hamnat i kläm endast för att jag bestämde mig för en drastisk förändring i mitt liv. Det var som en kedjereaktion som skulle sluta i katastrof om någon inte tog tag i situationen och var en rättvis ledare. Men den personen var inte jag, det skulle någon annan få ta hand om, jag gav mig själv en chans, och den skulle jag inte kasta bort. Jag ville inte lämna Harry heller, den enda som verkade förstå mina konstiga mardrömmar som om han upplevt dem också, vilket han hävdar han gjort i den där bruna läderdagboken. Men jag var fortfarande inte helt övertygad...

En ilande smärta gick upp över mitt högra ben, över min höft och rakt in i rygg raden och avbröt mina tankar. Ett pipit skrik föll från mina läppar och jag satte mig rakt upp för att stirra på Harry.

”Aouch, what the hell?!” snäste jag instinktivt till, irriterat drog jag ihop mina ögonbryn då jag var hundra procent säker på att han var den som orsakat mig skadan.

”Sorry, I just...” han stannade upp mitt i sin mening och kollade ner på mitt smalben där han fortfarande höll sin hand. Jag följde hans blick till hans fingrar som fortfarande höll ett hårt tag om en liten bit utav mitt skinn. Han hade nypt mitt ben...

”Did you just...?” började jag osäkert och kände att paniken och en oförklarlig lycka rusa igenom mig. Utan att svara mig släppte han snabbt taget om min hud och kollade tveksamt upp på mig.

”Did you... Feel that?” Harry drog förvirrat ihop sina ögonbryn medan han granskade mitt ansiktsuttryck som antagligen var helt blankt, det kändes som att jag skulle kräkas vilken sekund som helst. Inte för att det fortfarande gjorde ont, utan en ny känsla började sprida sig genom benen och det var inte behagligt. Det kändes som att tusen myror sprang omkring över mina ben, så som det känns om en hand eller fot somnar normalt sätt, men tusen gånger värre. Den obehagliga känslan var över båda mina ben och gjorde det svårt för mig att andas.

”I think I need to throw up.” sade jag kvävt innan jag föll över sängkanten för att inte förstöra lakanen.

---

+25 kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar:

Håll utkik, Nightingale's Big Breakdown är nära :)

 

 Emma släppte trött ner den stora väskan på golvet med en dov duns, den landade mellan oss och den obekväma tystnaden var genomträngande.

"Some clothes." Muttrade hon och kliade sig trött i pannan. "It's not all of them, but you'll manage for a week at least."

"Thanks." sade jag avvaktande innan jag sträckte mig ner till väskan och lade den i knäet för att öppna den, medan jag lät min blick förbli på den blonda långa vackra tjejen framför mig som inte borde vara här. Emma hade en röd klänning under sin mörka kappa och ett par tjocka strumpbyxor satt tight runt hennes smala ben.

"Ehm... I like your hair...” började hon osäkert, jag kollade ner på mina brunetta toppar som vilade över mina axlar. ”We miss you..." Hennes perfekta fasad gjorde det svårt att tro hennes ord. Hon var inte en sådan som uttryckte sina känslor.

"Oh." var allt jag fick fram innan jag kollade ner i den öppna väskan som avslöjade prydligt hopvikta kläder. Några slitna jeans, t-shirts, tjocka tröjor och massa underkläder.

"I'm sorry." hörde jag ovanför mig till slut och min fokus flög upp till tjejen framför mig sin en pisksnärt. Emma hade tagit ett steg närmare och denna gången fanns inte längre den perfekta fasaden utan hon var ångerfull. Hon visade en känsla, något som sällan hände men när det hände så gick det inte att hålla andan. Tystnad följde medan jag försökte förstå vad som hände framför mig, hennes läppar var pressade ihop som ett tunt sträck.

"I-I should have backed you up, the only thing is... I didn't know what went on, nobody told me that Felicia went crazy on Harry and they didn't tell me what Dylan told you and that he gave you the ultimatum I've never supported..." Emmas röst tonades ut och jag svalde hårt innan jag satte ner väskan under tystnad och rullade bort mot en utav fåtöljerna för att kasta över kläderna på sängen så hon kunde sätta sig ner. Jag gjorde en gest mot den nu tomma stolen och hon satte sig ner, mitt emot mig medan hon väntade på mitt svar.

"He's right you know." sade jag till slut och nickade långsamt. "I have to follow the rules too, I knew that I wasn't allowed to come back if I left. I knew what I was getting myself into by leavning."

"But that doesn't make it right to kick you out from our family." envisades Emma och gjorde en gest med sina händer, tydligt att hon var upprörd. "Alice would be furious! And I'm surpriced you're not!"

"I'm not because I am doing this for Alice, Em!" sade jag i ett hopp om att överöste den upprörda tjejen framför mig. "I gave her a life that wasn't even hers."

"But she loved her life, Ce, why can't you see that?"

"But it wasn't her life! She should have lived like this! She should have had designer clothes, king sized bed and freaking caviar for breakfast if she wanted..." skrek jag fram, rent förtvivlad över att min kompis inte riktigt förstod. Hur mycket jag och Alice faktiskt gav upp när jag bestämde att det inte var tillräckligt längre. "We gave up everything, because we weren't happy. And for the first time ever I feel like I belong, I belong in this world and..." jag svalde hårt och kände att tårar brännde bakom ögonlocken. "... And I don't really deserve Harry, I have no idea why he's not with someone that's thinner, prettier... But I kind of feel like I belong with him too." Den första tåren bröt sig loss och började rinna ner för min kind. Ofrivilligt sträckte jag snabbt upp min hand och fångade den, innan jag blev krossad i en hård krav av Emma som hade slängt sig över mig på några millisekunder. Men jag hade inget emot den hårda kramen, tvärt om, den var behövlig. Jag kände Harrys närvaro bakom mig och jag kände snart att trycket från kramen lättade.

"Emma, would you like to come with us today." föreslog Harry och jag kollade över axeln, den lockiga killen log stelt mot mig innan jag vände mig tillbaka till den blonda tjejen framför mig.

"I'm starting my treatment today." informerade jag henne sade jag nervöst och hon drog förvirrat ihop ögonbrynen. "I'm learning to walk again." jag såg hennes fylliga läppar sära på sig innan hennes haka föll.

"Are you serious?" hennes ögon blev allt större innan ett öronbedövande skrik föll från hennes läppar. "Of course, I want to come! Oh my god, this is so exciting!” nervöst släppte jag fram ett litet leende.

”I don't want you to get into trouble, though.” påpekade jag tveksamt och tänkte på Dylans humörsvängningar.

”Oh, stop worrying about my hormonal brother.” Emma gjorde en gest med handen och viftade bort mina ord enkelt. Uppenbart exalterad över Harrys inbjudan, jag kände en stor varm hand på min axel och jag sneglade upp för att möta ett påklistrat leende, något var fel.

”We leave in an hour, get dressed and I'll be in the office waiting.” informerade han mig och pussade mig på hjässan innan dörren till sovrummet stängdes och jag lämnades ensam med min barndomskompis som hade större ögon än tennisbollar för tillfället.

”He's so lovely to you!” pep hon fram i allt för hög röst. ”I see why you replaced my brother.” jag tog mig bort till väskan igen för att börja dra ut alla kläderna i knäet medan jag gick igenom plagg efter plagg.

”I did not replace your brother, Emma. I haven't been happy with Dylan in so long and I guess Harry made me realize that.” Jag bestämde mig för ett par blekta jeans, ett linne och en urtvättad blå hoddie som varit marin blå en gång i tiden.

”Yeah, yeah.” sade hon och norpade åt sig fjärrkontrollen till teven som hängde på väggen framför sängen. Med en suck tog jag mig in i badrummet, jag satte upp mitt hår i en hög hästsvans innan jag borstade tänderna och bytte om till kläderna jag valt ut. Att se om jag såg okej ut var som rena gissningsleken då jag var långt ifrån nära att kunna kolla mig i spegeln som hängde över vasken.

”Grace?” hörde jag i rummet intill då jag försökte sträcka på halsen om det gick att se toppen på mitt huvud, men det gick inte.

”Yes?” stönade jag fram då jag föll ihop som en säck potatis i stolen igen.

”Have you said yes to this?” hon ignorerade helt att jag var i ett annat rum, istället verkade det som att jag skulle se genom väggar. Trött rullade jag ut i sovrummet igen för att se min kompis nu liggande på mage bland lakanen i den obäddade sängen.

”What?” frågade jag irriterat innan Emma pekade upp på teven framför henne. Jag vände mig till den stora platta skärmen.

”... We've been following this romance since last month and it's been developing very fast, she even visited her future parents inlaw a couple a weeks ago...” informerade den extremt feminina mannen bredvid reportern. En bild på när vi tog oss ut från det mysiga lilla huset som tillhörde Harrys familj.

”But, Jeremy. What do we know about this girl?” fortsatte reporten som rättade till sina glasögon och fyrade av ett vitt leende mot sin medarbetare som viftade bort fråga med sin hand mot kvinnan som tydligt var nyfiken på fortsättningen.

”She really is a nobody. And that's what's so interesting.” sade han exhalterat. ”Harry Styles is known for tashing on with celebrities like Taylor Swift, Caroline Flack and lately Kendall Jenner. This, is an entire new level.”

Jag blinkade några gånger, i ren chock över vad som spelades ut framför mig.

”Turn it off.” mumlade jag lågt.

”What's her name? What does she do? Is she a fan? Tell me, Bernard!” utbrast kvinnan, det är nästan så att hon skulle spricka när som helst.

”Turn it off.” sade jag lite högre denna gången.

”Her name is said to be Grace more I don't know and I am so excited to see how long this last...”

”Turn it off!” skrek jag denna gången mer arg än någonsin, jag vände blicken mot den blonda tjejen som genast stängde av teven då hon chockat kollade på mig. Utan att säga något började jag snabbt rulla ut i hallen för att ta mig till Harry, men stannade upp vid trapporna. Jag stirrade irriterat på min tillfälliga nemesis i ett hopp om att den skulle vika sig till en ramp.
”I'll help you.” mumlade Emma lågt bakom mig innan hon tog tag i rullstolen och tog ett steg i taget ner till andra våningen.

”Thanks.” muttrade jag frustrerat innan jag rullade vidare genom korridoren till dörren som jag visste skulle leda mig in i kontoret som Harry pratat om tidigare. Utan att knacka öppnade jag dörren och rullade in.

”When were you going to tell me about that everyone knows about me?” frågade jag sammanbitet.

”You know they do, Grace.” sade han förvirrat och drog blicken ifrån datorskärmen som satt på det mörka skrivbordet.

”You know what I am talking about!” utbrast jag frustrerat, det var så genomskinligt att han spelade dum, något som gjorde mig mer irriterad ju längre tid det tog för honom att öppna munnen igen.

”No, I most sertainly do not...”

”Stop lying, you knew this whole time!?”

”I didn't, Grace.” suckade Harry trött och gned sig i ögonen innan han reste sig upp. ”It's not really news to me though. I heard it last week and I didn't want to bother you.” jag kände att jag höll andan för att få min bröstkorg till att röra sig i en lugn och jämn takt. Jag borde inte reagera så här, för jag visste väll vad jag gav mig in på?

”If you want out, then get out now.” Harry satte sig på huk framför mig och vilade sina armar på mina ben. Hans fokus försökte fånga upp min blick och jag visste inte vad jag skulle säga. Tystnaden föll och jag fibblade med mina fingrar medan jag försökte bestämma mig för vad jag skulle säga.

”N-No.” sade jag tyst till slut, min röst var svag men jag visste att han hörde mig.

”Then stop listen to the others, I know it's hard, but you can't listen to them. They are unknown to you, and their point of view shouldn't even matter...”

”Why do you like me?” avbröt jag och denna gången mötte jag hans blick. ”Your oppinion matters right?” jag kunde inte riktigt förstå min robotliknande röst, men hans irriterande tal om vad som betyder något och inte tryckte verkligen på fler knappar än vad det borde. Argt kollade jag upp på killen som drog en hand genom sitt rufsiga hår, en aningen tveksam över vad han borde säga. Det verkade som att han hade en inre kamp med sig själv om vad som skulle vara rätt sak att säga i denna stunden.

”I love you.”

Mina ögon vidgade utav hans ord, det var tydligt att han själv var väl medveten om vad han just sagt.

”Take that back!” pep jag kvävt fram, jag insåg först då att hållit andan och jag kände att jag fortfarande andades ytligt. ”Take it back!”

”Why? What's wrong with that!?” utbrast Harry trött till slut.

”Because I'm not able to say it back.” snäste jag irriterat.

”I'm not counting on it either.” sade han uppgivet. ”I just want you to know that I am so sure of my feelings for you that I can say that. And that's the only thing that should matter, alright?” Jag skakade bara förundrat på huvudet medan jag försiktigt placerade en lock som fallit ner i hans panna tillbaka ibland virrvarret av det mörka vågiga håret.

”It will take a while for me to...” jag kunde inte riktigt avsluta meningen utan att känna mig dum, han hade öppnat sig helt för mig och jag kunde inte göra detsamma tillbaka.

”I know, and I'll wait.” en snabb puss planterades på mina läppar och den intima stunden vi delat var förbi. I ren chock vände jag mig om för att följa den långa killen med blicken, han hade stannat upp vid dörröppningen.

”Let's get you going.” sade han med ett roat leende och genast rynkade jag på näsan. ”Too much?” hans flin blev allt bredare.

”Yeah.”

 

Förutom den skrämmande obehagliga positionerna jag blev placerad i så var inte första behandlingsdagen så illa. Jag fick mängder med tid att tystnad och ensam tid med Dr Grath, jag har nog aldrig druckit så god lemonad och för vad det var värt så råkade jag gilla den gråhåriga tanten som gick och testade mina värden.

Däremot kunde jag inte låta bli att känna mig extra obekväm för tillfället med Harry mellan mina ben. Ni hörde rätt, och jag var ganska glad att jag inte hade någon känsel i mina ben medan han höll mitt vänstra ben rakt upp i luften för att sträcka ut mina leder.

”This is so awkward.” gnällde jag medan jag vände huvudet åt sidan för att inte möta hans blick medan jag räknade sekunderna.

”Why?” hörde jag ovanför mig och jag var tvungen att bita mig i tungan för att inte säga något olämpligt.

”Sixty.” sade jag och vände mig mot Harry igen innan han höjde mitt högra ben i samma position.

”You know this is the most intimate I've had in over six months.” mumlade han efter ett tags tystnad och jag höjde på ögonbrynen.

”Oh, how sad.” sade jag med rösten tung utav ironi, trettiosex, trettiosju... ”But doesn't our makeout sessions and cuddling count?”

”Oh yeah, I didn't think of those.” sade han och log lite blygt... Fyrtiotre, fyrtiofyra...

”Lads.” muttrade jag irriterat och rynkade på näsan av irritation över hans extremt opassande ämne när det satt en dam på sextiofyra år några meter ifrån oss och såg ut som att hon skulle få en hjärtattack när som.

”Oh, admit it. You're thinking about it too.” påpekade Harry och blinkade till med ena ögat, jag spände ögonen i killen ovanför mig innan jag sneglade mot Dr. Grath. Ja, hon var definitivt på väg i någon slags koma.

”I am not taking this discussion here... Sixty.” väste jag irriterat och sakta sänkte han mitt ben. Jag satte mig upp och kollade över Harrys axel för att se en besvärad Emma som försökte placera blicken över allt annars än på mig. Ett leende dök upp över mina läppar som jag genast försökte sudda ut då Harry klev åt sidan och den gråhåriga doktorn ställde sig framför mig istället.

”Do you want them here while I give you a massage?” frågade hon, frågan lämnade mig mållös. Jag funderade ett tag och började inse att jag endast skulle ha mina underkläder på mig under massagen då doktorn började smörja in händerna med olja.

”No, could you guys wait outside?” min osäkerhet på hur illa mina ärr fortfarande såg ut var något som gjorde mig obekväm. Det var inte tiden att vara äventyrlig, men mitt val rörde även upp en del åsikter.

”How am I supposed to give you a massage if I don't know how to...?” började Harry protestera, något som gjorde att jag himlade med ögonen två gånger på rad. Det fanns inte en chans att han skulle göra den så länge jag var vid medvetande.

”I'm a girl, Grace. I've seen your junk before.” fyllde Emma i och stod nu irriterat bredvid Harry med en irriterande stampande fot.

”Please, step outside for a moment.” sade Dr. Grath strängt då jag inte svarade och som ett par sura åtta åringar stampade de båda ut från rummet och slog igen dörren lite extra efter sig.

”Alright, take your clothes off and lie down on your stomach.” beordrade hon och besvärligt drog jag av mig mina jeans och lade dem i en hög på rullstolen och snart gjorde min hoodie och mitt linne jeansen sällskap innan jag drog mig över på mage och lade ner huvudet på kudden. Jag kände Dr. Graths fingrar börja leka över min ryggrad där och tryckte till på vissa ställen, emellanåt var jag tvungen att bita mig i tungan för att inte börja skrika.

”So, your boyfriend seem charming.” sade hon avvaktande, jag hade känslan av att hon kände hur stel jag faktiskt var. ”How long have you been together?”

”Not long at all, he's just very outspoken.” mumlade jag mot kudden och grimaserade då hon tryckte på en kota vid min nacke.

”I've noticed... I'll start down with your legs now, give me a signal if you start to feel anything.” jag nickade medan jag väntade på att jag skulle börja känna hennes händer på mina ben, men inget hände. Det skrämmande var att jag visste att jag borde känna något, jag borde känna hennes rynkiga händer massera mina ben.

”You know, when I was a couple of years younger that you, my little sister got cancer...” började Dr. Grath. ”... It was bone cancer that was in her right lower leg, and for a while we had thoughts about amputation, to save her life. But when we finally decided what to do it was too late, the cancer has spread over her whole right leg and continued over her whole body.” hon stannade upp ett tag innan hon suckade, jag hörde hennes skor gå runt till andra sidan av britsen jag låg på. ”... A couple of weeks later she died... I decided to become a doctor, and even if I could not save my sister, I have to opportunity to do great things for others.” hon tystnaden och tog en paus innan hon gav mig en order om att lägga mig på rygg så hon kunde ta framsidan av mina ben.

”What I am trying to say is, if life gives you lemons you make lemonade. Don't feel bad about your scars or your accident, don't feel guilty, Grace. It is what it is, and you can't change that. So be proude to say that you are a survivor.” snart hörde jag papper rivas av och jag antog att hon torkade sina händer, jag reste mig långsamt upp och sträckte mig efter kläderna i rullstolen.

”I am sure, your boyfriend doesn't mind, he seems caring enough to not judge you.” hon kollade ner i papperna men sneglade snabbt upp ovanför hennes glasögon och gav mig ett litet leende innan hon kollade ner igen. Så snabbt jag bara kunde krånglade jag på mig mina kläder igen, Dr. Grath hjälpte mig ner i rullstolen igen.

”Alright, Grace. That's all for today, I want you to exercise at least once a day, try massage at least once a week.” hon kollade ner i sin pärm medan hon pratade. ”And I'll see you in two weeks for a check up.”

”Okay.” sade jag och nickade medan jag tog in informationen som hon just sagt. Jag började långsamt rulla mot dörren innan jag stannade upp och vände mig om. ”Oh, and thank you, Dr. Grath.” jag behövde inte säga mer än så, hon visste vad jag pratade om. Genast schasade hon bort min tacksamhet med sin hand.

”Please, call me Kate.”

---

+25 kommentarer till nästa del!

Dagens kommentar:

 

 

Tack för ert visat tålamod, verkligen super gulligt av er! Och hoppas på att de som har haft och har sportlov tar det lugnt och vilar ut er. Jag själv har inget lov så jag fortsätter stenhårt med skolan :) Kram på er!

 

 ”I've got to go, but I'll call you guys tomorrow, alright?”

”Yeah, love you.” sade Eleanor glatt, jag kom ut i hallen och kände mig förvirrad över att någon hade kommit över muren igen. Jag borde verkligen lyssna på Grace och se till att ta bort det där trädet innan någon obehaglig person insåg bristen på säkerhet.

”Love you too.” sade jag innan jag tryckte på den röda knappen på telefonen och tryckte ner den i fickan innan jag låste upp dörren.

Framför mig stod en tjej med rödsprängda ögon, hennes pinade ansikte såg ut som hon höll på att gå i bitar, sorgen som låg över tjejen fick mitt hjärta att brista. Hon hade två väska hängandes över båda axlarna.

”I-I didn't know where to go.” sade Grace...

 

Snabbt bläddrade jag vidare genom sidorna till något som lät mindre deprimerande. Jag svalde hårt och fokuserade på texten som var emellanåt att urskilja på grund utav Harrys främmande handstil. De otroligt svårläsliga krokarna gjorde att det tog längre tid för mig att läsa än vad de brukade göra, det var även svårt att ta till sig orden jag läste...

 

Man hörde osäkra fotsteg på ovanvåningen, de var ojämna och snart såg jag den vackra varelsen försöka stötta sig ner för trappan med hjälp av räcket. Grace klänning fastnade under ena skon och när hon endast hade några trappsteg kvar var hon nära på att falla med huvudet före, snabbt tog jag emot henne innan hon föll till golvet.

Snart tog jag ett stadigt tag om Grace hand för att stötta henne medan jag granskade henne uppifrån och ner. Den mörka klänningen passade hennes kropp perfekt och det var svårt att tro att hon faktiskt var på riktigt.

Hon tog ett djupt andetag och en lätt rosa nyans dök upp på hennes kinder medan hon kollade på mig och jag var tvungen att svälja ett litet leende.

”You're beautiful.” mumlade jag lågt och Grace mötte upp min blick, trots hennes högklackade skor var hon fortfarande mycket kortare än mig.

”If I break a leg, I'll blame you.” muttrade hon surt och jag kunde inte låta bli att flinade åt hennes irriterade ansiktsuttryck...

 

"You've written all this?" Frågade jag mållöst, det var precis så att min röst höll. Den var några oktaver högre än vanligt. Jag hade endast läst halva och jag var inte tillräckligt säker på om jag var psykiskt stark nog att fortsätta utan att bryta ihop. Det som gjorde saken ännu värre var att pianorummet och detta huset, som dykt upp i mina drömmar och de bortglömda minnena fanns i boken. De var skriva på ett sätt som inte gick att missta att detta var samma plats som tatuerats in på min näthinna de senaste månaderna. Den konstiga känslan av att jag missat något var extremt jobbig då jag demonstrativt stängde igen Harrys dagbok. Det bruna omslaget var nött och det var tydligt att boken gått igenom mycket.

Han svarade inte på min fråga utan när jag sneglade upp på honom satt han bara ihop sjunken med huvudet i sina händer. Detta var en jobbig stund för honom också, jag visste att det fanns saker i slutet som jag antagligen borde läsa, men jag lät bli. Det hade varit en dröm, något som inte hänt i verkligheten, och vad som än hände som fick Harry att reagera såhär så var jag lättad över att det var en dröm och inget annat.

"Why am I in this?" försökte jag igen. "We've never met before, Harry." jag svalde hårt och lät boken lägga sig på soffan mellan oss, utrymmet mellan oss var större än vanligt och jag var inte speciellt bekväm med det. Tanken skrämde mig, inte bara att han var så avlägsen för tillfället, men också för att denna parallella verkligheten som Harry skapat lät inte så dålig att jag nästan önskade att den var verklighet.

"If you want to leave, I understand." muttrade den sorgsna mörkhåriga killen bredvid mig, det var det första han sagt på en timme medan han låtit mig läsa. Han hade inte rört sig en millimeter sedan han gav mig boken.

Han gav mig en utväg nu, frågan var bara om jag var villig nog att ta den. Boken skrämde mig, hans tankar om allt det som hänt i hans dröm skrämde mig, men det som gjorde mig livrädd var att jag faktiskt upplevt några utav dem i mina drömmar. Fanns det en chans att vi undermedvetet var länkade till varandra?

Men jag var inte redo att lämna, det fanns inte en chans att jag ville lämna i heller för det skulle betyda att tryggheten som jag kände hos Harry skulle försvinna och mardrömmarna skulle komma tillbaka. Samtidigt var jag tvungen att bestämma mig för vad vi var, det var inte rättvist att säga att jag skulle stanna när det var så uppenbart att Harry ville ha något mer. Jag visste bara inte om jag var redo för att ta det steget som skulle krävas. Det hade gått över tjugofyra timmar nu sedan jag sade hejdå till mitt gamla liv, men det kändes som en livstid sedan. Jag har börjat inse att jag har inte haft ett förhållande eller något från mitt gamla liv sedan jag vaknade upp på sjukhuset. Men det fanns bara ett sätt att ta reda på det.

Tveksamt sneglade jag på Harry bredvid mig, jag kände en klump formas i min hals och jag var tvungen att svälja hårt innan jag tog försiktigt tag i hans handled. Jag lyckades fånga till mig hans uppmärksamhet tillräckligt mycket för att han skulle vänta huvudet trött, stötar gick igenom mig åter igen och snabbt pressade jag tillbaka minnena som jag inte hade tid med för tillfället.

Lugnt mötte jag hans blick, eller i alla fall hoppades jag på att jag såg lugn ut för inombords höll jag på att få panik över det jag var på väg att göra. Jag släppte inte taget om hans handled utan lyfte hans hand upp till min kind, jag tog ett djupt andetag och kände hans parfym fylla mitt luktsinne innan jag mötte hans blick igen. De gröna ögonen var oförstående medan jag höll kvar hans hand mot min kind då den tydligt skulle falla till mitt knä om jag inte höll kvar den.

"Kiss me." mumlade jag lågt, i ett hopp om att det var en tydlig order. Men killen framför mig som för några dagar sedan hoppade på mig med en intensiv kyss endast var i någon konstig chock, det var något som hindrade honom. Försiktigt tog jag tag i hans t-shirts för att dra honom mot mig utan att se allt för desperat ut, han följde lydigt med i rörelsen trots han tydligt fortfarande var i chock. De sista centimetrarna tvekade han inte längre utan mötte snart upp mina läppar i en kyss som kändes i varenda nerv i min kropp, enda ut i fingertopparna och ner i mina tår. Harrys fylliga läppar var det enda jag kände då de rörde sig effektivt mot mina, hans ena hand gick över min rygg och drog mig tätare innan han lutade sitt huvud en aning för att fördjupa kyssen. Våra tungor möttes och kämpade över vem som skulle dominera.

Motvilligt avbröt jag kyssen efter ett tag för att hämta andan, våra pannor lutades mot varandra medan vi båda andfått kollade varandra in i ögonen. Det kändes så rätt som denna situationen kunde kännas, något som gjorde mitt val så mycket lättare än vad det borde vara. Jag borde vara förkrossad att jag kände så här, men det kändes inte mer än rätt. Det gick inte att jämföra Dylan med Harry, det gick inte för de kom från en helt annan värld och jag börjar inse att jag tillhörde en av dessa världar mer än den andra.

"I'm not leaving." mumlade jag lågt, jag kollade på då Harry slickade sig på under läppen med tungspetsen innan ett litet leende dök upp på hans läppar. Det var inte det vanliga flinet som han brukade ha utan detta var något annorlunda, hela situationen var annorlunda med senaste gången vi kysst varandra.

"Woah." viskade han lågt fram och bekräftade att han hade känt samma sak. "So you're not afraid of me?" han gjorde mig påmind om boken som låg mellan oss, jag drog mig bakåt för att kolla ner på den bruna boken innan jag mötte de nästintill lysande gröna ögonen.

"I'm not afraid of you," erkände jag och nickade långsamt. "I'm curious, and a bit weirded out, but not afraid." jag skrattade lätt till och kände hur Harrys fingrar lekte med mina.

"You know, you can't actually take me to the hospital tomorrow?" sade jag i ett hopp om att byta samtalsämne, han drog förvirrat ihop mina ögonbryn och särade en aningen på sina fylligt rosa läppar. "You are forgetting that people are watching." han gav mig det där sneda leendet som fick fjärilarna i min mage att bli galna.

"I have to admit, it's easy to forget that in your presence, but I actually brought it up with the management before."

Jag nickade långsamt medan jag drog ihop mina läppar en aning medan jag funderade, jag var definitivt inte lika lugn som vad Harry var. Det gjorde mig nervös att veta att hela världen skulle titta på, jag kunde redan nu känna pressen som satts på mig endast efter några sekunder.

"Breath, Grace." hörde jag bredvid mig och jag drog genast in färsk luft i lungorna utan att tänka på att jag hade hållit andan ett tag. Förvånat vände jag mig mot Harry som granskade mig med en lugn blick. "You'll be alright."

 

"Du kommer klara dig, Grace. Du klarar det." Mässade jag lugnt för mig själv medan jag väntade på att Harry skulle slänga in rullstolen i bagaget. Hans irriterat lugna ord gjorde ingen påverkan, inte ens igår när han om och om igen försäkrade sig om att inget skulle hända så gjorde det bara att klumpen i magen växte från en pingisboll till ett bowlingklot.

Snart hoppade den långa killen in bredvid mig, han hade dragit bak sitt hår i en tofs. Han synade mig ett tag i fullständig tystnad innan han lutade sig över mot mig och öppnade facket framför mig.

"Take these." uppmanade Harry mig och räckte mig ett par svarta solglasögonen.

"It's not even sunny." påpekade jag förvirrat och jag stirrade på killen bredvid mig som höjde ögonbrynen. Det hade varit mulet i snart en månad och jag började faktiskt sakna solen, men inte tillräckligt mycket för att gå omkring med solglasögon i ett hopp om att molnen skulle spricka upp. Snart insåg jag vad dem var till och mina läppar gjorde ett litet o innan jag tog emot dem.

Självklart så befann sig någon där utanför när Harry backade ut, genast började blixtrarna avfyras och villigt satte jag på mig solglasögonen. Så fort porten slog igen trycktes gasen i botten i ett hopp om att slippa undan blickarna och kamerorna som var bakom oss.

"You're still alive." påpekade Harry roat och försiktigt började jag ta av glasögonen. "Keep them on until the high way." Jag förstod genast vad han menade när vi stannade vid första rödljuset och jag kände någon köra upp bredvid oss. Så här pågick det fram tills vi kom på motorvägen och under tystnad åkte mot sjukhuset. Emellanåt kunde jag känna en stor hand läggas på mitt ben, antagligen en lugnande gest men det drog bara fram de där jobbiga minnena som jag försökte tränga bak.

Lättnaden sköljde över mig när Harry stannade utanför entrén, jag kände hur hela min kropp slappnade av. Jag hade klarat av den första allmänna bilturen, detta som skulle ske härnäst hos doktorn skulle bli en barnlek.

Harry hjälpte mig ut ur bilen innan han placerade mig i rullstolen, jag mötte de gröna ögonen som osäkert kollade på mig.

"Are you okay?" frågade han osäkert och jag log innan jag nickade. ”Should I come with you?”

"No, don't worry." försökte jag övertyga honom, det var tydligt att han inte var övertygad men gav mig ändå en motvillig puss på pannan innan jag började rulla in genom de automatiska glasdörrarna. Jag kände hans ögon bränna i min rygg innan jag tog höger för att ta hissen upp till andra våningen. En djup suck släppte jag fram medan jag väntade, om han skulle vara så beskyddande så skulle jag behöva tålamod utav stål.

Jag försökte så gott jag kunde släppa tankarna om det jag skulle bli tvingad och ta tag i senare och fokusera på det jag hade framför mig. Vilket var ett flertal test av känseln i benen, undersökning i min ryggrad och ett antal röntgenbilder som skulle tas innan denna dagen skulle vara över.

Min vanliga doktor som var en gammal tant så säkerligen vilken sekund som helst skulle gå i pension, men hon var väldigt försiktig och snäll, så jag hade absolut inget emot när hon började känna över mina lår och neråt för att kolla efter några sorters reflexer.

"So..." började Dr. Grath som drog försiktigt bak sina gråa lockar innan hon petade upp sina glasögon som hamnat på nästippen. Hon satt bakom sitt skrivbordet medan jag satt mittemot henne och granskade henne i ett hopp om att jag snart skulle få åka tillbaka till Harrys hus. Jag hade ingenting emot att vara här, det var ett hemtrevligt kontor, jag hade bara inte lust att bli analyserad.

"So?" jag väntade otåligt medan hon granskade röntgenbilderna genom att hålla upp dem mot sin skrivbordslampa som stod bredvid hennes dator. Det förvånade mig varje gång hon började snabbt trycka på tangenterna som vilken annan tonåring gjorde, hon såg gammal ut men var definitivt en fri och ungdomlig själ.

"Grace, what doctor did you have when you was in the hospital?" mumlade hon distraherat medan hon lade ner ena röntgenbilden och kollade ner i sina papper innan hon tog upp nästa bild.

"Ehum... I believe his name was George Sunderland" sade jag förvirrat och genast reste hon sig upp.

"I'll be right back." sade hon snabbt innan hon rättade till sin vita sjukhusrock och tog sig ut genom dörren och lämnade mig ensam kvar i kontoret. Jag kollade ner på min mobil och det var tydligt att Harry började bli otålig på att vänta, jag tryckte på uppringning och väntade medan signalerna gick fram.

"When are you done?" svarade han en aningen otåligt.

"Hello to you to." sade jag med tung ironi. "I have no idea, I think there's something wrong with my radiographs." jag kunde inte låta bli att vara nervös.

"I'm sure everything is just fine." sade han och suckade. Jag hörde röster bakom mig medan musik spelades och jag lyssnade extra noga när jag hörde någon ropa Harrys namn.

"Where are you?" frågade jag smått nyfiket.

"I am getting you a job." svarade han glatt och jag kände att blodet i mitt ansikte försvann.

"You don't even know what I'm good at." väste jag irriterat fram, jag vet att jag hade gått med på detta. Men för att vara helt ärlig trodde jag faktiskt att det var något han och jag skulle göra tillsammans så jag kunde säga nej till hans giriga och dumma idéer.

"Oh, I have a good idea. Trust me." sade Harry, uppenbart road över vad han hörde. Dr. Grath öppnade snart dörren och jag ryckte till.

"I've got to go." sade jag snabbt och lade på innan han fick chansen att säga något mer snabbt tryckte jag ner telefonen i min skinnjacka igen. Hela min uppmärksamhet låg på den gråhåriga kvinnan som åter igen pressade upp sina glasögon, en aningen för högt denna gången för att det skulle vara hälsosamt.

"What did Dr. Sunderland say to you about your injury?" frågade hon till slut, en väldigt rak och tydlig fråga.

"That I had to do surgery if I ever wanted to get my legs back. He also told me that the insurance didn't cover the damages that would be possible I would get." jag stannade upp och bet mig lite i min underläpp medan jag väntade på att Dr Grath skulle reagera. Det enda hon gjorde var att skaka på sitt lilla huvud så lockarna yrde omkring henne.

"No, no, no." mumlade hon frustrerat medan hon kollade genom sina papper för fjärde gången och förhoppningsvis den sista. Det gjorde mig extremt nervös. "Well, miss Sonenclar. That is no longer accurate."

Förvirrat kollade jag på henne i ett hopp om att hon skulle komma med en fortsättning, men hennes tystnad gjorde att jag otåligt började pilla med en papperslapp som låg framför mig på skrivbordet. Jag började försiktigt vika ihop den lilla fyrkantiga lappen medan jag funderade.

"D-Do I need amputation?" stammade jag skräckslaget fram, jag kände andan fastna i halsen av tanken att inte ha några ben alls. Det var ännu värre än den situationen jag var i för närvarande.

"No, you are misunderstanding me, miss." sade Grath men en suck. "Teenagers..." muttrade hon och jag höjde på ögonbrynen, det var uppenbart att hon var irriterad.

"Your spine is just fine, the vertebrae you're supposed to be having trouble with, that is very important to the nerve system, is indeed intact." jag stirrade på hennes röda läppar som skapade rynkorna runt hennes mun att röra på sig medan hon snabbt försökte förklara vad det var hon ville få fram men jag hängde inte med.

"What?" Jag drog trött ihop mina ögonbryn i ett hopp om att det skulle hjälpa mig att hänga med den rappa tanten framför mig som för tillfället hade mer liv än vad jag hade, hon hade uppenbarligen gjort en upptäckt i min tragiska situation.

"You've healed very very good, Grace. Your legs have lost some of their strength but they are very indeed functional. Which means that with the right exercise and the right medicine, you actually will be able to walk."

---

+25 kommentarer till nästa :)

Dagens kommentar:

 

 De ojämnt gröna ögonen stirrade på mig genom spegeln, den gula fläcken var mer uppenbar än någonsin på grund utav förändringarna som var på väg att ske. Den avlånga spegeln stod mot en vägg i köket som Harry hjälpt oss att flytta tidigare innan han tog sig upp igen för att duscha och ta hand om något annat som han var ovanligt tyst om. Hans sätt att ljuga var uppenbart, hans käkar spändes en aning och han fick den där blicken i hans ögon som sade att jag försökte stänga ute allt annat runt omkring som kunde avslöja honom.

Det mörka håret framhävde min bleka hy som var väldigt läskigt likt en vampyr eller en asocial människa som inte varit ute på ett år.

Louise eller "Lou" som Harry kallade henne höll på att klippa det sista av mitt hår då Harry kom in i köket med mobilen i munnen och drog precis en svart Led Zeplin t-shit över huvudet i all hast. Han stannade upp då han fick syn på mig och tog mobilen ur munnen innan han fyrade av ett leende mot mig. Hans gröna vackra ögon granskade mig en långstund. Jag kunde inte låta bli att bli generad medan hans intensivt ögon fokuserade på mina.

"Looking good." Sade han till slut, tydligt att det var något som stressade honom. Mina ögon fokuserade på Louise som kollade upp på killen som tog sig snabbt och smidigt fram till kylskåpet.

"You are in a hurry." konstaterade hon medan hon fokuserade åter på mitt hår med sin sax i handen.

"Yeah, the paperwork for next year is in the office and they want me to swing by." han slog igen kylskåpet med en vattenflaska i handen innan han stannade upp någon meter bakom oss och kollade på medan Louise fortsatte att putsa till mina toppar.

"What happens next year?" frågade jag nyfiket, men Harrys sammanbitna min sade mig att jag inte skulle få något svar på det.

"They are..." började Louise som lät som ett svar på min fråga, men kom inte längre förrän Harrys mörka röst avbröt henne.

"Will you be alright alone for a couple of hours?" frågan var riktad mot mig och jag kollade förvirrat på killen som mer eller mindre gick på stället.

"Yes, of course." sade jag och log lite för att lätta upp stämningen en aning men den pinsamma tystnaden lade sig över oss innan Harry tog initiativet och pussa mig på tinningen.

Mina tankar gick tillbaka till samtalet jag fick tidigare om doktorsmötet jag hade planerat i morgon, jag ville upplysa honom om det, men jag var inte speciellt säker på om jag ville ha honom med mig på mötet.

"Alright, I've got to go." Han tog min hand och väckte mig ur min trans.

"I've got an doctors appointment tomorrow." Orden föll automatiskt från mina läppar utan att tänka på det, irriterat drog jag undan min hand som berördes av killen som gjorde det så svårt för mig att tänka innan jag pratar.

"Okay, I've got an appointment with my psychiatrist so I'll drop you off, don't worry about it!" Han slängde ett snabbt litet leende mot mig innan han började gå ut i hallen medan han pratade och det sista ropade han från dörren innan den stängdes igen och allt blev tyst.

När jag kollade upp på Louise, hade hennes ögonbryn höjt sig en decimeter.

"Woah." Mumlade hon bakom lågt. Smått oförstående fäste jag blicken på henne och hon sneglade roat ner på mig. "It's just... I've never seen him like this protective over a girl ever. Not even with his sister. What did you do to him?" Det sista var tydligt ett skämt men även jag undrade samma sak ibland, vad hade jag gjort för att ens få hans uppmärksamhet. Det kändes för bra för att vara sant, som om jag skulle vakna upp vilken sekund som helst och inse att allt detta bara varit en dröm. En väldigt bra dröm dock för omväxlingsskull.

"Gemma?" sade jag distraherat.

"Yeah, you've met his family?" Louise lade ner sin sax i en utav fickorna i bältet med massa fickor på.

"Yes, we had some kind of trip there a couple of days ago."

"Woah... You've really made an impression." mumlade hon fram och gav mig en sista blick i spegeln. "Done. What do you thing?"

Jag granskade mitt kortare och väldigt mycket mörkare hår. Mitt naturligt vågiga hår räckte ner över mina axlar, något som tidigare hade nått ner till min midja. Det såg mycket fylligare ut än tidigare med den mörka bruna färgen som skimrade en aning i rött.

"Thank you so much, I love it." sade jag och log upp mot Louise som besvarade mitt leende med ett litet drag på läpparna. "I'll pay you back as soon as I can." lade jag snabbt till.

"Oh, don't be silly. You're a friend of Harry's, don't think about it." hon hjälpte mig av med det svarta skynket som varit runt mig innan hon började städa upp runt omkring sig.

Louise var snart utanför dörren och lämnade mig ensam kvar i det gigantiska huset, något som skrämde mig lite. Jag visste aldrig när drömmar och glömda minnen skulle komma upp till ytan, jag kunde fortfarande inte kontrollera över dem, men jag var lättad över att Harry inte var här för att förstärka chansen till att de minnena skulle dyka upp.

Louise lämnade mig sittandes i min rullstol i hallen och jag kände att så fort huset blev tyst började de okända tankarna i bakhuvudet vakna till liv, jag pressade skräckslaget tillbaka dem men det gick inte, jag reagerade allt för sent och jag dök snabbt ner i ett nytt minne.

En morgontrött Harry stod med ryggen mot mig, framför honom stod en blond Grace som såg minst sagt sliten ut, några löv och kvistar hängde i hennes allt för ljusa hår.

”Grace?” Harrys raspiga morgonröst hördes. ”Do you know what time it is?” Grace skakade på huvudet, han klev åt sidan som en gest om att den andra Grace skulle gå in. Hon passerade hans näst intill nakna kropp och hon vände sig snart mot honom då hon kommit in i hallen. Uttrycket hon bar var tydligt att hon var osäker på vart hon skulle sätta sina ögon, precis som jag varit när han gått omkring i handduk på det där hotellet. Det var uppenbart att han hade samma påverkan på den blonda Grace som han hade på mig i verkligheten. Harry kollade upp på väggen mot den moderna klockan och vi båda följde hans blick till klockan i hallen, halv sex visade pekarna. De gröna ögonen som nu verkade piggna till vändes mot den blonda tjejen, de granskade henne en lång stund innan han öppnade munnen.

”How did you get over the wall?” frågade Harry förvirrat och höjde en hand mot den andra Grace, han drog ut ett antal löv ur hennes hår men långt ifrån alla, hon grimaserade.

”You kind of need to move the tree outside.” påpekade hon ironiskt och Harry skrattade trött innan han blev allvarlig igen...

Jag drogs tillbaka till verkligheten och stirrade på den stängda stora dörren framför mig som dragit fram minnet. Frustrerat försökte jag förstå varför detta huset innehöll så många minnen som jag inte någonsin upplevt. Nervöst vände jag mig mot vardagsrummet och slöt mina ögon i hopp på att något skulle åter igen triggas igång för att få någon sorts information om varför.

Efter några sekunder började jag känna mig löjlig och suckade ljudligt innan jag öppnade ögonen och rullade in långsamt i det stora rummet. Jag tog mig fram till den stora mörka skinnsoffan och drog mig upp i en halvt sittande position, mina ögon skannade efter en fjärrkontroll eller något för att sätta igång monstret framför mig. Det fanns allt för många olika sorters boxar och liknande för att det skulle vara hälsosamt, men snart fick jag tag i en fjärrkontroll som verkade passa till teven.

Ett gammalt avsnitt utav Ridiculousness på MTV dök upp på den stora teveskärmen, jag lutade mig tillbaka och kollade på medan folk slog sig allvarligt. I mellan åt kunde jag inte låta bli att skratta åt deras olyckor och visste mycket väl att det skulle kunna hända mig om jag fortfarande hade möjligheten att röra mig som vanligt.

Jag lät mina fingrar leka med topparna till mitt mörka hår och jag bet mig osäkert i läppen. Mina ögon kom ner till min klädsel, jag hade fått låna några kläder som Gemma lämnat kvar under sin förra övernattning. De svarta mjukisbyxorna var lite för snäva runt låren för min smak men det fick fungera tills vidare tillsammans med en utav Harrys t-shirts. Han hade erbjudit sig till att köpa nya kläder men jag var rädd för att han skulle komma tillbaka med märkeskläder för flera tusen pund, något som jag inte skulle vara beredd på att ta emot.

Gästvänligheten han gav mig och lät mig bo här var tillräckligt och så fort allting lagt sig i huset hemma så skulle jag nog kunna be någon packa ihop mina saker. Men för tillfället, så var jag en utav de minst önskade människorna där och jag var inte redo att hoppa in i ännu en krigszon.

Ett ljud utomhus drog till sig min uppmärksamhet och jag spetsade öronen då jag hörde fotsteg komma upp på verandan utanför, en nyckel gick in i dörren och för ett tag trodde jag att Harry var tillbaka. Men när dörren gick upp hördes en främlings röst ropa Harrys namn.

"Hello?" hörde jag den manliga rösten ropa och dörren slog igen bakom honom men jag kände fortfarande hans närvaro. Jag var osäker på om jag borde svara honom eller låtsas som om ingen var hemma så skulle han gå, men efter ett tag insåg jag att han inte skulle ge sig. "Harry!"

"He's not home!" ropade jag tillbaka och kollade mig över axeln för att se en brunett kille stå i dörröppningen till vardagsrummet. Hans steg kom snart närmare och ställde sig snart framför mig med ett förvirrat uttryck, uppenbart att detta var något som han inte hade förutsett. Hans korta hår såg fuktigt ut i det mjuka gråa ljuset som kom in genom de stora fönstren, något som sade mig att det regnade ute. Kort skäggstubb prydde hans kinder och haka, de havsgröna ögonen såg oförstående ut och det var tydligt att han försökte bestämma sig för vad han ska göra.

"Hi?" sade killen mer som en fråga än en hälsning. "Where's Harry?"

"Hi, he's at the office and signing something." informerade jag osäkert.

"Oh, right." mumlade han distraherat, han nickade långsamt innan han drog ihop sina ögonbryn och pekade osäkert på mig. "And who are you?"

"I'm Grace." presenterade jag mig själv och sträckte fram min hand, han tog den och log lite.

"Louis."

"Well, you're more than welcome, I guess, to stay and wait for him." sade jag och ryckte på axlarna. Louis nickade frånvarande medan han drog av sig sin tjocka jacka och vände sig om för att lägga den på fåtöljen. Han stannade upp när han fick syn på rullstolen och jag kände hans blick fästa sig på mig.

"You are Grace Sonenclar?" frågade han förbluffat och jag nickade långsamt, osäker på vart han ville komma. Men istället för att förklara sig satte han sig bara ner bredvid mig, jag kände hans ögon på mig. "When did you guys meet?" frågan kändes som om den kunde ha fler svar, men samtidigt kändes det som att det ena svaret skulle spärra in mig på psyket resten utav mitt liv.

"In a coffeeshop." svarade jag tveksamt och vände bort blicken från teven där just en kille hade försökt ställa sig på ett rullband med styltor. Jag funderade över om jag borde utsätta den okända killen för min nyfikenhet men snart kunde jag inte låta bli. "What is Harry going to sign?"

"Oh, we had to cancel the tour earlier this year because of our accident, so the management have decided to kick it off next year in stead. We all have signed the lease but, Harry has been gone for so long so I guess he's the last one signing." hans dialekt gjorde det tydligt att han inte var här ifrån och jag kände att nyfiken blev allt starkare över varför Harry inte ville att jag skulle veta att han skulle börja jobba igen. Men samtidigt fångade jag upp hans ord i början, "Our accident".

"You were in the accident with him?" frågade jag, jag hade inte fått veta speciellt mycket om hans olycka. Bara att han hade krockat, men inget annat. Harry visste så mycket mer om mig än vad jag gjorde om honom, men samtidigt kändes det som jag kunde allt.

"Yeah, I just had a couple of manageable injuries, but Harry was in a coma for a while. We only know that one died in the other car." jag bet mig lite i underläppen medan jag försökte smälta det Louis just sagt.

"Where?" sade jag snabbt, rädsla över att höra hans svar, det skulle vara för stort sammanträffande om... Jag klarade inte av ens att avsluta tanken i mitt huvud.

"Oh, I have no idea, I don't remember. We were drunk, stupid and I still have a huge gap in my memories from that night."erkände han. "But I'm so thankful that we got out alive, though I think Harry feels really guilty when it comes to that one who died. I think he's really beating himself up for it."

Jag nickade långsamt medan jag funderade över det han just sagt, jag var smått lättad över att han inte sagt något som liknade platsen där Alice dog. Irriterat slog jag mentalt till mig själv för att ens komma in på den tanken att det var därför jag hamnat här, att han kände sig skyldig. Men det var tydligt att detta var två helt olika delar.

"What about you?" frågade Louis till slut och drog mig ur mina tankar.

"Car accident on the highway." sammanfattade jag oberört, jag hade berättat denna historien allt för många gånger för att ens känna hugget av ilska. "I'm hoping on a miracle." erkände jag och skrattade nervöst till.

"I'm relieved that he has you around then, I think he could use someone who have gone through something similar." jag nickade och log lite snabbt mot honom innan jag vände tillbaka fokusen mot teven. "So you guys are just... Friends?" jag skrattade snabbt till och vände mig smått roat mot den uppenbart raka killen, hans oskyldiga ögon granskade mig.

"Yes." sade jag rakt, jag visste att han letade efter detaljer, men jag var inte riktigt redo för att ge denna främlingen alla detaljer.

"Aouch, friendzoned." sade han roat. "Never thought this day would come!"

"I am not friendzoning him!" utbrast jag och puttade till Louis axel.

"You're not friendzoning who?" hörde jag bakom mig, jag vände mig inte om för jag visste redan vem rösten tillhörde. Genast kände jag hettan över hela mitt ansikte och jag stirrade på Louis som uppenbarligen var nära på att spricka av skratt. Men när han sneglade mot Harry så försvann allt det oseriösa och ersattes med en allvarlig blick, han kollade mot mig och blinkade roat till med ena ögat innan han reste sig upp.

"I need to have a word with you." sade Louis allvarligt, Harry ignorerade honom och kom istället fram till mig, han lutade sig ner och pussade mig på hjässan innan jag kände hans läppar mot mitt öra.

"I love your hair." han försvann snart ut i köket efter Louis och lämnade mig med andan i halsen.

 

Harry's Point of view

 

"What do you think you're doing?!" Väste Louis lågt då vi kommit in i köket. Han stannade upp vid diskbänken och vände sig om. "You've found a Grace? What did you think would happen? She's not the one you dreamed about! You're starting to sound like a psycopath, what are the doctors giving you, hallucination pills?" det sista var jag nästan säker på att även Grace kunde höra, den öppna planytan gav oss inte speciellt mycket privat område, så som jag önskade för tillfället. Jag bet mig på insidan av min kind då jag visste att även Louis snäsiga kommentarer skulle ta slut efter ett tag, även om orden han sade gjorde ont. Han visste vilka knappar han skulle trycka på, men det han inte förstod var att det var inte bara en tjej som jag drömt om, utan det var tjejen som även fanns på riktigt.

"You absolutely need to get your head checked up again because this isn't healthy. And you are cruel to that poor girl in there that doesn't even know why you picked her up in a coffeeshop!"

"Alright, enough!" sade jag till slut, men jag hade inte direkt något mer att tillägga. Jag hade inget som jag kunde försvara mig själv med utan att låta galen, det var tydligt att omvärlden såg denna situationen på ett annat sätt.

"Wake up, Harry." sade Louis till slut med en trött röst och tog sig fram till mig. Han klappade mig tafatt på axeln innan han började gå tillbaka in i vardagsrummet. Djupt försjunken i mina tankar hängde jag distraherat efter, Grace mötte min blick med hennes nyfikna men samtidigt förvirrade ögon. Det var tydligt att frågor skulle dyka upp så fort Louis bestämde sig för att gå och jag försökte så gott jag kunde förbereda mig.

"It was nice meeting you, Grace." sade han artigt, hon sneglade snabbt mot min kompis och gav honom ett litet leende innan hennes fokus flyttades tillbaka till mig.

"Yeah, nice meeting you too." mumlade hon lågt. Louis drog åt sig sin dunjacka och utan att vända sig om för att ge mig en sista blick utan tog sig snabbt mot hallen och snart slogs dörren igen lite extra hårt.

Tystnaden över oss lade sig och jag släppte fram en suck innan jag tog mig fram till soffan och satte mig bredvid Grace. Jag lät min arm lägga sig om hennes axlar och snart kände jag hennes huvud luta sig mot min axel.

Sluttexterna på något tråkigt MTV program rullade med en bakgrundsmusik som var det enda ljudet man kunde höra för tillfället innan Grace till slut bröt tystnaden och jag visste vad som skulle hända här näst.

"So?" började hon, tydligt att hon ville att jag skulle börja berätta utan att hon ens skulle behöva fråga, men orden kom inte naturligt ut från min mun. Jag försökte pressa fram något men det gick inte, hur skulle jag förklara för henne så att hon inte ville försvinna här ifrån och aldrig se mig igen.

"So..." var allt jag fick fram och jag kände irritationen som utstrålades från den otroligt vackra brunetten vid min sida. Jag kände att hon lyfte sitt huvud och drog sig bakåt för att granska mig, hennes blick brände hål på sidan av mitt huvud och snart kunde jag inte låta bli att möta hennes blick.

De vackra gröna ögonen släppte inte mig och de gjorde att jag kunde granska den vackra gula sprickan som gjorde dem så udda. Hon blinkade några gånger innan hon till slut öppnade munnen igen med frågan jag inte riktigt visste hur jag skulle besvara.

"What dream?"

---

+25 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 

 Trött blinkade jag till några gånger, osäker på vart jag befann mig drog jag mig upp på armbågarna och kisade med ögonen igenom det nästintill svarta rummet. Jag trevade efter lampknappen som jag visste befann sig på min högra sida och rummet lös upp. Minnena av tidigare idag flög över mig och jag var tvungen att svälja hårt för att inte börja gråta, bilden av rummet jag befann mig i klarnade, jag var i Harrys hus. Det kändes overkligt men samtidigt bra, för jag var inte längre bunden till något.

Min fokus fastnade vid rullstolen som stod vid sängen, redo för mig att använda. Harry måste ha satt den där då jag somnat, osäker på om hur länge jag sovit.

"Harry?" Ropade jag, jag väntade på ett tecken att han hörde men det gjorde han inte. Huset förblev tyst utanför den stängda dörren och irriterat spände jag blicken i den mörka trädörren.

En suck föll från mina läppar innan jag drog några hårstrån bakom örat för att kunna se rullstolen ordentligt. Jag hade gjort detta innan, det var bara något jag inte föredrog. Mina händer greppade armstöden och jag hävde mig över i stolen innan jag tog ett ben i taget och satte dem på sin plats på fotstöden. Mina ögon skannade rummet ytterligare en gång, inga minnen triggades igång denna gången och en lättnad fyllde mig.

Jag måste varit trött, jag måste inbillat mig tidigare om minnet av den brunetta tjejen och Alice. Plötsligt kände jag mig generad, Harry måste trott jag var helt sjuk i huvudet. Det skulle i alla fall jag gjort om jag var han, se en tjej börja gråta genom att kolla in i en främmande människas vardagsrum, bra jobbat Grace.

Jag tog ett grepp om hjulen och rullade fram till dörren, tveksamt sträckte jag mig efter handtaget och funderade över om jag verkligen borde göra detta. Klumpen i magen sade mig att jag skulle krypa tillbaka ner i sängen och vänta på att Harry skulle komma in, men även nyfiken tog tag i mig. Han hade respekterat min vilja att vara ensam, nu var det dags att undersöka huset ensam, precis som vad en självständig människa skulle gjort med två fungerande ben. Självständigheten gav mig en adrenalinkick och jag tog ett stadigt tag om dörrhandtaget. Dörren gled upp och jag tog mig ut i den upplysta hallen, de vackra vägg dekorationerna och tavlorna var moderna och väldigt abstrakta. Men det fanns även foton från världsdelar som Paris, New York och Los Angeles uppradade längs väggarna.

Det bruna trägolvet sken i lampornas ljus då jag funderade över vilken väg jag skulle ta och snart valde jag vänster. Dörren på andra sidan korridoren såg frestande ut och jag testade att öppna den, detta måste varit kontoret Harry pratat om tidigare. Skrivbordslampan var tänd men ingen var där inne, snabbt stängde jag dörren igen och tog mig till nästa. Lika enkelt som jag tog förre tog jag tag i detta handtaget. Dörrhandtaget gav mig en stöt då jag snuddade vid det och snabbt drog jag mig åt min hand. Tveksamt försökte jag igen, denna gången rädd för att få ytterligare en stöt men nu gled dörren upp utan något elektriskt alls och avslöjade ett ljusblått rum. Synen av det upplysta vackra rummet fick mig att dra efter andan och som paralyserad rullade jag långsamt in genom rummet. De stora fönstermarkiser vätte utåt mot gatan och visade att det var kolsvart utanför. Ett vitt glänsande piano stod mitt i rummet och frestelsen att röra vid det pirrade genom fingrarna.

Jag hade inte spelat piano sedan jag var tio, det skulle inte förvåna mig om jag hade glömt allt jag lärt mig. Men utan att tänka vidare på min bristande kunskap tog jag mig fram till det skinande instrumentet och hävde mig enkelt upp på den vita pallen som var i ungefär samma höjd som rullstolen. Försiktigt öppnade jag locket till tangenterna och granskade det nästintill oanvända pianot med stora ögon. Det var tydligt att Harry inte spenderade mycket tid vid den då det inte ens fanns en repa på tangenterna som var precis lika skinande som resten utav pianot.

Jag märkte inte att mina händer skakade förrän jag sträckte ut min hand och snuddade vid tangenterna som gav ifrån sig några ostämda noter.

En svidande känsla gick igenom mina fingertoppar och jag drog åt mig min hand i ren skräck. Jag kollade ner på mina fingrar för att se svullnad som snabbt uppstått på fungertipparna, det var brännskador. Försiktigt blåste jag på den innan jag förvirrat kollade på tangenterna som nu startat en egen liten brand. Som paralyserad satt jag stelt kvar och kollade på då de dansade runt varandra och till slut tog nyfikenheten över. Försiktigt tog jag min andra hand, min obrända hand och slog ytterligare på några av tangenterna och samma svidande känsla gick igenom min hand och lika rädd tog jag tillbaka den för att se samma illröda märken som formades på fingertipparna och jag gav ifrån mig ett väsande ljud. Den ilande känslan gick upp längs min arm och jag kunde inte låta bli att kvida lite utav smärtan jag orsakat mig själv.

Denna gången när jag kollade upp stod det vita pianot i lågor, de nådde taket och jag kunde känna hettan som konstant slog mig i ansiktet. Locket på pianot hade flera meter höga lågor som inte längre var vänliga, osäker på vad jag borde göra kollade jag på rullstolen som nu såg väldigt avlägsen ut.

"Harry?" Började jag osäkert, i ett hopp om att han skulle höra mig denna gången. Jag kunde inte röra mig medan jag stirrade på det som utspelade sig framför mig. "Harry! Fire!" Skrek jag nu med en viss panik i rösten men han hörde inte. Det var som han inte ens var hemma utan jag var ensam kvar i detta stora huset och hade en brand precis framför mig som säkerligen skulle sluka mig vilken sekund som helst. Röken började bränna i mina lungor och snart gav pianot vika och jag föll baklänges ner på golvet och slog i mitt bakhuvud i golvet. Smärtan fick mig att pressa ihop mina ögon hårt och ta mig för huvudet.

Den genomträngande smärtan i mitt huvud avtog snart och jag lättade trycket på mina händer, tveksamt kollade jag med ett öga innan jag öppnade det andra. Jag hängde nu upp och ner, den allt för välkända platsen gjorde att mitt blod frös till is, jag satt i den brinnande bilen igen.

Snart kom den klibbiga känslan över mitt ansikte och försiktigt försökte jag sträcka mig efter det som spred sig över mitt ansikte och gjorde det svårt att se. Men så fort jag rörde min högra arm spred sig smärtan som en löpeld genom min kropp och fick mig att skrika rakt ut.

"Vakna! Grace! Vakna!" flög det ur min mun utan att jag tänkte på det, jag visste att jag drömde, jag visste att jag var mer hjälplös än någonsin. Min panik blev snart allt värre då jag återigen kände lågorna och röken, det började tätna runt om mig och den instängda känslan var ett faktum. Paniken gjorde jag inte riktigt fokusera på vad som var annorlunda denna gången förrän någonting rörde sig bredvid mig. All min fokus fick mig att långsamt vända mitt huvud för att se en brännskadad mörkhårig, lockig kille bredvid mig.

"H-Harry?" väste jag fram, det lät knappt som ett namn då det föll från mina läppar, röken vällde in genom min mun och fick mig att börja hosta kraftigt, blodsmak dök upp i min mun och mina revben gjorde ont. "Harry," jag försökte dra efter luft men allt jag fick var mer rök. "You have to get out of here." Jag klarade inte av att säga mer än så, tårarna vällde ner för mina kinder, dels för röken, men även dels för att jag ville inte att killen bredvid mig skulle gå mot samma öde som mig.

Panikslaget kollade jag mig omkring efter något som kunde hjälpa honom ut, men allt som fångade min blick var något silvrigt som hängde vid backspegeln, ett litet hopp om något vasst som kunde hjälpa oss ut, men snart insåg jag att det såg ut som ett litet pappersplan och ett sting av sorg föll över mig. Jag hade aldrig sett den tidigare men jag vände mig snart tillbaka till den lockiga killen bredvid mig som sakta vände han sitt blodiga ansikte mot mig, en stor spricka i hans panna vällde ut mörkrött blod som spred sig långsamt över hans ansikte. Han såg riktigt hemsk ut nu, prydd i blod och sot. Skräckslaget drog jag snabbt efter andan utav ren reflex och genast började jag hosta igen. Han öppnade munnen men det kom inget ljud, jag kollade på de fylliga läpparna som rörde sig.

"I love you."

Jag visste vad som skulle hända om bara några sekunder, vi skulle dö. Elden spred sig allt mer och började ta tag i kläderna, de började ärra min kropp och jag gav ifrån ett pinat skrik.

"No! Harry! No!" skrek jag med min hesa röst som börjat påverkas av röken jag drog in. "Wake up! Wake up!" skrek jag mentalt till mig själv och jag klämde i med min allra sista livskraft i ett skrik som jag hoppades skulle väcka mig ur denna mardrömmen.

 

Snart kom jag upp till ytan och insåg att jag rörde på överkroppen i ren skräck fortfarande försöka komma undan lågorna som inte längre ärrade min kropp.

"Grace! You're awake, it was just a dream." en lugnande, mörk röst hördes intill mig, skräckslaget stannade jag upp och stirrade på Harry som jag inte lagt märke till förrän nu. Paniken som höll på att svälja mig började genast svalna av och jag kände att jag var andfådd.

"It was just a dream." upprepade han lugnande och för några sekunder försökte jag förstå hans ord fullt ut. Dröm.

För några sekunder kände jag att jag inte trodde honom och min hand föll ner till min hals där min silverkedja fanns. Jag drog ett djupt andetag och suckade ut, detta var verklighet, jag drömde inte längre.

När mina ögon kom upp till hans ansikte igen, såg jag hans ögon kolla ner på min hals, men istället för att fråga, såg han nästan förstående ut när han mötte min blick. Jag började fundera över när han faktiskt skulle sluta förvåna mig, det kändes som att han visste allt redan och det gjorde mig konstant förvirrad när han inte frågade saker som en normal person skulle vara nyfiken på.

"I'm sorry." mumlade jag lågt, fortfarande en aningen bortkommen då jag försökte få ihop vad som just hänt.

"Don't be. You just had a nightmare." sade Harry lugnande. "Though, it seemed pretty intense, what did you dream about?" Jag försökte komma till ett beslut om jag borde tala sanning, att han faktiskt var där, i min dröm och höll på att brinna upp. Hans tre ord som konstant ekade i mitt huvud trots han hade mimat fram orden.

"Not intense." började jag distraherat och kliade mig trött i pannan innan jag drog mig upp i en sittande position mot sänggaveln. "It felt so real. The dreams are magnified, and I can't really see the difference between a dream and reality anymore..." jag kände att jag började babbla på om vad jag kände men hoppade över en massa saker som skulle göra det jag sade sammanhängande.

"Wow, slow down." avbröt Harry mig med ett litet förvirrat leende, ett snett leende. Något som fick hela mig att vakna till liv och för första gången sedan jag somnade visste jag att jag faktiskt befann mig i verkligheten, detta var inte en dröm.

"There was this room, in this house. I-It was skyblue with a white piano in it." jag kollade ner i det vita tjocka täcket medan jag pratade och försökte att inte gå för fort fram. "When I touched it, it caught fire and all of a sudden I was in this familiar car. I was by the steering wheel and... You were there..." jag svalde hårt, det skulle inte finnas en chans att jag skulle nämna att han också var i bilen. "I was upside down and there was blood, smoke and fire everywhere... I've had that dream about the car every night since I woke up in the hospital and it just gets so much clearer and so much more intense each time I relives it." jag stannade upp och sneglade upp på Harry som nu hade spända käkar och stirrade rakt på mig med smärta i hans vackra ögon.

"Did you have a paperplane there with you? A silver charm?" frågade han tveksamt, hans röst var ansträngd och pressade ihop sina läppar medan han väntade otåligt på ett svar. Jag släppte hans blick och fokuserade på drömmen för att komma ihåg, det var så mycket som hände på samma gång i drömmen och jag visste att jag hade sett något silvrigt någonstans, men inte om det var ett pappersflygplan.

"There were something in silver, but I'm not sure if it was a charm." sade jag tveksamt och kollade upp på killen som satt bredvid mig med en rynka mellan ögonbrynen. Han såg orolig ut, frånvarande, precis som att hans kropp var här men hans tankar var på andra sidan jorden. Sättet han var försjunkit i sina tankar utan att riktigt lägga märke till att jag rörde mig, jag kunde inte låta bli att tycka att han var lite söt då några lockar slitit sig från resten och fallit ner i pannan.

Försiktigt lyfte jag min hand och lät mina fingrar stryka över hans panna innan jag lade lockarna på plats. Hans hår var mjukt, lite oborstat och man kunde känna lite utav hårprodukter han använt tidigare i morse, men trots det så var det fortfarande mjukt mot mina fingertippar. Min fascination av hans hår gjorde att jag inte tänkte på hans blick förrän jag kände honom röra sig.

Genast drog jag åt mig min hand och generat kollade jag bort, fortfarande frustrerad över mina egna handlingar och smått irriterad över att jag uppenbarligen inte kunde hålla mig borta. Jag hade precis gjort slut med min pojkvän men ändå kunde jag inte vara mer än lättad över det faktumet, medan jag istället borde vara ledsen, jag borde gråta. Varför kom det inga tårar!?

"I'm sorry." mumlade jag lågt och jag kände nu att hela mitt ansikte var ungefär tvåhundra grader varmare än vad det borde vara.

"You apologize a lot." det var tydligt att han hade roligt åt mina konstanta ursäkter över mitt beteende. En försiktig hand placerades under min haka och puttade den uppåt så att våra ögon tog kontakt med varandra, jag kände hans tumme stryka över nedre delen av min vänstra kind. "You're cute when your blush." elektriciteten mellan oss började bli välkänd och av ren instinkt pressade jag tillbaka mina minnen som försökte dra sig upp till ytan, jag ville inte bli distraherad, jag ville komma ihåg denna stunden.

Hans kommentar gjorde inte saken bättre, den bara ökade temperaturen i rummet och jag kände att jag snart var tvungen att dra mig undan.

"What do you say about pizza in my room tonight and watch a movie?" frågade han med sin låga raspiga röst, innan han drog sig tillbaka.

"Can I stay?" frågan föll snabbare från mina läppar än vad jag fick tid till att tänka över frågan. Men istället för att le eller ge mig en road kommentar över hur generad jag blev nickade Harry bara.

"Of course." sade han allvarligt innan han snirklade in sina armar under mig och plockade upp mig utan att direkt anstränga sig.

"Are you not tired of carry me around?" frågade jag nyfiket.

"No, I don't mind." mumlade han och drog mig tätare intill sig, något som fick mig att tro att han gillade närheten mer än vad han borde. Jag pressades mot hans hårda bröstkorg och lade mina armar runt hans hals. Hans mörka lockar i nacken kittlade min arm och krävde min uppmärksamhet. Den mörkbruna färgen fick mig och tänka på mitt gamla bruna hår, jag kunde inte komma ihåg om jag ens passade i det. Alice mörka hår fick mig att känna ett sting av längtan till att komma tillbaka till mitt mörka vågiga hår och en släng av skuld sköljdes över mig att hon dog i sitt blonda hår då hon egentligen borde varit sig själv hela tiden.

"Do you know a good hairdresser?" frågade jag lite frånvarande, fortfarande i tankarna om Alice hår och hoppades att hon inte kände ilska mot mig.

"I know a great hairdresser. You want to go all dark again?" det sista var tydligt att det skulle vara ett skämt, jag kunde inte låta bli att le lite medan jag såg honom bestiga det sista trappsteget och vi kom in i en ny del av huset som såg mer ut som en suite. Det lilla allrummet utanför var fyllt med lite bekväma fåtöljer och en teve, mycket mindre än det stora vardagsrummet på första våningen.

"Yeah, I want my own colour back." några sekunder undrade jag om jag verkligen ville ha tillbaka min gamla färg eller mitt gamla liv.

"I could call her, and ask if she's in the neighborhood tomorrow." sade han och puttade försiktigt upp en dörr till ett gigantiskt sovrum, de hade stora mörka fönster ut till en balkong som vätte ut tillbaksidan där jag kunde se en fint upplyst kal trädgård.

"Thanks, I'll pay you back as soon as I get a job." mumlade jag lågt, jag fick nästan stanna upp och tänka över det jag precis sagt själv. För det var uppenbart att nu när jag blivit utkastad från min så kallade familj, tvingats lämna huset där alla avskyr mig så har jag även lämnat min enda inkomstkälla. Jag visste att Harry inte skulle bry sig om jag betalade honom tillbaka men det var något som skulle bli viktigt för mig. Det fanns inte i min värld att leva av någon annan, även om det skulle bli svårt att förklara för killen som får betalt för att andas för tillfället.

Han satte ner mig på sängen utan att säga något, han såg väldigt fundersam ut medan han tog sig fram till teven för att hämta fjärrkontrollen.

"You don't really need to job." påpekade Harry efter ett tag. "But if you want to, I think I've got an idea." Han räckte över fjärrkontrollen med ett fundersamt leende, något som gjorde mig nervös. Det fanns tvivel hos mig att han kom inte alltid på de bästa grejerna.

"I am paralyzed from the waist down, you know." sade jag som en liten varning att jag skulle inte kunna bli någons personliga assistent eller så.

"I know." sade han och kollade ner på mig med en aningen upprörd blick, hans mossgröna ögon skannade över mitt ansikte och genast dök hans sneda leende upp. "I'm not going to sign you up for a marathon." den retliga tonen fick mig att rynka på näsan och hans leende blev bredare.

Oönskade fjärilar började flyga omkring i magregionen då han blinkade med ena ögat mot mig innan han vände sig om för att plocka upp sin telefon. Jag stirrade bara stint på hans ryggtavla, hur kunde han veta vilka knappar han skulle trycka på för att göra mig irriterad? Och varför hade jag ingenting emot fjärilarna?

Alla dessa olika frågor skulle bli tvungna att placeras i olika fack innan jag blev galen, de snurrade omkring och gjorde mig mer förvirrad än vad jag borde vara.

Harry kollade snart över axeln med telefonen mot örat, han fyrade av ett brett leende mot mig innan han blinkade till med ena ögat. Hans charmiga beteende fick mig åter igen att rynka på näsan, ett roat skratt föll från hans fylliga läppar innan han samlade sig.

"What kind pizza do you want?"

---

+27 kommentarer till nästa del! :)

 

Dagens kommentar:

 När jag kom tillbaka till bilen var Harry mer än arg, han var rasande. Jag kunde känna spänningen från något som hänt under tiden jag varit borta. Utan att säga något hjälpte han mig in i bilen och slog igen dörren allt vad han kunde innan han lade rullstolen i bagaget, även där slogs luckan igen med all kraft innan han hoppade in i bilen. Han slog huvudet bakåt mot nackstödet och slöt ögonen utav ren frustration, osäker på vad som egentligen utspelade sig framför mig. Ett tungt stön föll från hans läppar medan han knep ihop sina ögon hårt, det var uppenbart att han använde alla sina fiber i kroppen för att inte göra något dumt.

Tveksamt funderade jag över om jag borde lugna ner honom och funderade över vilken taktik jag borde använda för att inte vara allt för närgången. Försiktigt sträckte jag mig efter hans vänstra hand som greppade hårt om ratten så att hans knogar vitnade. Jag lät mina fingrar försiktigt gå över hans hand och den slappnade genast av, jag tog min chans till att få honom att släppa ratten och jag lät den vila i mitt knä. Mina fingrar följde alla konturer i hans handflata och fortsatte ut till fingertopparna. Det förvånade mig hur stora händer han hade och jag pressade min hand mot hans för att se skillnaden, något som gjorde mig väldigt förvånad och höjde förvånat på ögonbrynen.

Bortglömda minnen försökte ta sig upp till ytan men hag försökte pressa bak bilderna så gott jag kunde för att inte bli distraherad från nuet, det var svårt men till slut lugnade de ner sig och jag sneglade upp på killen bredvid mig. Harrys mörka ögon var nästan svarta då han granskade mig intensivt och för några sekunder trodde jag att han skulle äta upp mig.

"Do you want to tell me what's bothering you or do I have to figure that out by myself?" frågade jag, jag lät väldigt lugn något som förvånade mig efter allt det som just hänt inne i garaget för bara några sekunder sedan.

"Rebecka is a stuck up little twat." muttrade Harry irriterat, något som fick mig att rynka pannan i djupa veck. Rebecka?

"Hey, you don't mean that." Sade jag lugnande och lät hans hand vila i mitt knä innan jag flätade samman våra fingrar. "She's your... Friend." Det sista ordet var svårt att pressa fram, då jag egentligen inte direkt brydde mig om vad han tyckte om tjejen som uppenbarligen inte gillade mig.

"How did it go?" Frågade Harry istället för att komma bort från det obekväma ämnet om vem som var kompis med vem, och släppte min hand för att starta bilen.

"Bad, I don't think I'm able to get my things out of the house." Muttrade jag frustrera, jag behövde mina saker så småningom men just nu var det inte rätt tid att åka hem för att plundra huset på mina personliga objekt då alla antagligen skulle sluta jobba för dagen och åka hem. Det var det sista stället jag ville vistas på då uppenbarligen alla ogillade mig väldigt starkt för tillfället.

"No worries, we'll figure it out." Han lät fortfarande distraherad och jag kollade ut genom vindrutan för att se honom köra söderut, jag kunde se avfarten till stranden glida förbi och frustrerat försökte jag förstå varför vi färdades åt fel håll. Han hade ångrat sig, så måste det vara och tar mig tillbaka till det lilla stug-hotellet för att gömma mig och kasta bort nyckeln.

Jag drog förvirrat ihop mina ögonbryn och kollade ut genom rutan på min sida för att se London försvinna bakom oss.

"I know you're angry and all that, but we're going south." påpekade jag fundersamt, jag kände en varm stor hand ta tag i min, förvånat kollade jag upp på Harry som sneglade snabbt mot mig innan han fokuserade på vägen igen, detta kunde inte vara något bra om han försökte hålla min hand och lugna mig.

"Well, I still don't want you to get noticed by the public eye just yet, so Rebecka is taking you back to the house." Harry mumlade fram orden och för en millisekund trodde jag att han hade slagit i huvudet eller att jag inbillade mig orden som kom ut från hans mun.

"Are you for real?" frågade jag sammanbitet, smått fundersam över hur detta skulle gå till. "I'd rather poke my eyes out with a stick." ett lågt skratt hördes bredvid mig och irriterat spände jag ögonen i killen bredvid mig som såg väldigt nöjd ut med mitt svar.

"Hey, you don't mean that." pep han med en allt för ljusröst, uppenbarligen ett försök till att härma mig från tidigare.

"This is not the same thing! She's not my friend, I can hate on her how much I want to..." muttrade jag irriterat men blev avbruten utav Harrys roade mörka stämma.

"Oh, no you can't, babe." flinade Harry och jag kunde inte låta bli att stirra, min blick var full utav ilska, han sa inte det där.

"Babe? I'm not your babe, your cheeky little prick." snäste jag irriterat och ett hört och roat skratt föll från de fylliga läpparna från killen som inte kunde vara ute på djupare vatten för tillfället.

Jag fick inte mer tid att tänka över ett sätta att komma undan detta förrän han körde in på en grusväg och stannade bara några meter in där det stod en silvrig Audi skymd utav gles skog. Bakom ratten satt en rödhårig tjej som jag direkt förstod var Rebecka, hennes röst passade bra till hennes utseende. Det var inte det att hon såg ful ut, hon var precis lika fin som alla andra överklass tjejer och jag insåg att detta skulle bli en väldigt lång färd hem till Harry.

Det var uppenbart att Harry kände spänningen som gick igenom min kropp och kanske till och med mina nedre delar spändes som jag inte hade någon känsel i.

"Be cool." viskade han innan han släppte taget om min hand och hoppade ut för att möta upp sin kompis som tydligt var minst lika irriterad som vad jag var. Toppen. Tjejen hade på sig ett par ljusa tighta jeans, en marinblå jacka och ett par ljusa uggs. Hennes hår lös upp utav det gråa ljuset som himmeln försåg oss med.

Harry bar över mig från ena bilen till den andra utan att mellanlanda i min rullstol eller säga något över huvudtaget, vilket gjorde att Rebecka och jag fick aldrig chansen att hälsa på varandra ordentligt och för en sekund tyckte jag det skulle vara nödvändigt. Men när hon satte sig bittert bakom ratten igen ångrade jag mig genast, jag skakade inte hand med henne och gav definitivt inte henne en blick utan stirrade endast rakt fram för att undvika alla blickar som lades på mig.

"I'll see you at home, alright?" sade Harry då han lutade sig in på min sida genom det öppna fönstret och gav Rebecka en sträng blick, hon nickade innan hans blick kom ner till mig. Jag sneglade upp på honom, han gav mig ett litet leende och en puss på pannan, något som kändes som han mer märkte ut sitt revir mer än att visa tillgivenhet. Varför inte bara kissa på mig nästa gång? fräste jag irriterat i mina tankar innan jag tryckte på knappen till de automatiska fönsterna och han var tvungen att dra sig undan innan han blev klämd.

"Should I run him over?" muttrade den främmande tjejen bredvid mig, det var en frestande tanke för tillfället, men det skulle betyda att vi hade något gemensamt och jag vägrade dela samma cell med henne i fängelset.

"Just go." muttrade jag irriterat och väntade på att hon skulle pressa på gasen men inget hände. Jag kollade på när Harry gav mig en sista blick innan det stora svarta fordonet körde ut på vägen igen och körde in mot stan.

Med sammanbitna käkar sneglade jag mot den rödhåriga bredvid mig som från denna synvinkeln såg väldigt sliten ut, men trots detta faktum var hon vacker och hade den där granntjejslooken som man såg i teveserier.

"Is there somehing wrong?" Frågade jag sammanbitet och väntade ett tag innan jag gav upp hoppet på att få ett svar. Jag vände mig mot fönstret och försökte att inte visa hur obekväm jag var genom att sitta bredvid en tjej som gav mig dödens öga var tionde sekund utan att säga något.

"You know what?" Började Rebecka till slut och jag tackade Gud för att hon äntligen bröt isen. "There is something wrong... You." ... Och andra sidan, Gud är överskattat... "He doesn't even know you and still he trusts you, I've been his best friend since kindergarten and still he chooses a twat from gangster-hood." Hennes röst var vass och iskall, det kändes nästan som att temperaturen i bilen sänktes med tio grader så fort hon öppnade munnen.

Jag höjde mina ögonbryn och tvingade tillbaka min förbannelse att konstant rynka på näsan. Wow, jag skulle bli tvungen att be Harry om ursäkt för att ha tvingat honom ta tillbaka de där hemska orden han sagt om Rebecka tidigare. Men det var även här min ironi tog slut, i alla fall i mina tankar för jag kunde definitivt inte hålla mig längre jag var tvungen att uttrycka mig på något sätt innan jag exploderade.

"Oh, well I'm not having a hard time seeing why." Konstaterade jag lugnt och mötte hennes blick med ett leende på läpparna. Jag visste endast genom att kolla på henne att min kommentar hade slagit till en nerv. "Now that we've figured that one out, can we go?"

Jag såg att det tog ett tag för henne att överväga sina alternativ, jag var nästan hundra procent säker på att hon hade en tanke om att överge mig här och gå tillbaka själv till fots. Men snart startade hon motorn utan att säga något och tryckte gasen i botten tillbaka mot London. Skräcken över farten vi höll fick jag svälja för att inte visa min panik, jag slöt mina ögon och försökte hitta något sorts lugn i denna situationen.

Jag var lättad utav tystnaden som antagligen skulle bli min nackdel när jag kom innanför Harrys område, jag var helt säker på att han hade hundra saker till att säga till Rebecka som han inte redan sagt.

Det förvånade mig dock hur arg Harry faktiskt var då vi körde in i garaget som hade automatiska dörrar, han stod argt med armarna i kors och stampade med ena foten då vi körde in i det enorma och moderna garaget. Min dröm hade sett ut så här en gång i tiden, men nu var det bara ännu ett garage som ägdes utav en i överklassen.

Jag var tvungen att svälja hårt över synen, jag passade inte in här alls, för någon sekund var jag på väg att be Rebecka att köra där ifrån. Men porten slog snabbt igen bakom oss och vi befann oss nu instängda men en nästintill svartögd Harry, han var obehaglig när han var så här arg, man visste inte riktigt om han skulle slå till något eller bara skrika rakt ut. Det var därför jag skyggade undan en aning när han hjälpte mig ur bilen, han skakade bara på huvudet och pussade mig försiktigt på tinningen, det var antagligen hans sätt att försäkra mig om att det var inte mig han var arg på. Men trots det var jag inte helt övertygad.

Harry hade bytt om sedan jag såg honom sist, till ett par jogging byxor och en grå matchande hoodie. Han höll mig tätt mot sin kropp, nästan så att det gjorde ont då han vände sig mot Rebecka när hon hoppade ut ur förarsätet och drog bak en slinga från sitt ansikte.

"You know what you're going to do now." sade han lågt men samtidigt bestämt, under tystnad drog jag mina armar runt hans hals lite orolig över att trilla ur hans famn. "Your car is packed and ready." hans ton var iskall då han nickade bort mot den gamla bilen som stod ut från de andra välvårdade och denna gången tänkte jag inte skydda henne, hon hade gjort tydligt för sig att hon förtjänade allt Harry hade att säga.

"You seriously are kicking me out." sade hon och skrattade smått nervöst till.

"Basically, you're not living here so I'm not kicking you out. I'm just telling you that you can't stay." sade Harry enkelt och ryckte på axlarna innan han drog mig tätare intill sig. Rebeckas bruna ögon fastnade på mig, jag bet mig lite på insidan av kinden medan jag lät sekunderna gå, jag tänkte inte lägga mig i, det skulle bara göra saken värre. Hur mycket jag än önskade att jag kunde be henne att dra de där fylliga läpparna över hennes huvud och svälja, så lät jag bli.

"It's because of her, isn't it?" sade hon med avsmak innan hon kollade upp på den lockiga killen som såg ut som en jätte i jämförelse med henne, hon var till och med kortare än mig om jag hade kunnat känna mina ben.

"It doesn't matter, just go." sade Harry och suckade innan han spände sina armar en aning, jag kunde känna hans muskler genom hans tröja. "Tell your parents I said hi." en fnysning hördes från den rödhåriga tjejen innan hon vände sig om mot den gamla bilen. Hon fångade upp en bilnyckel från en hylla på vägen dit och snart backade hon ut från garaget utan att ens säga hejdå, porten slöts och lämnade mig och Harry ensamma.

Nervöst kollade jag upp på honom, jag hade varit ensam med honom tidigare, varför var jag så nervös nu? Jag möttes utav ett par mörka ögon som fortfarande inte var sin vanliga ljusa och magnetiska färg, det förvånade mig hur mörka de faktiskt var för tillfället. En teori om detta faktum dök upp i mitt huvud, om hans humör styrdes utav hans humör. Det var en bra teori som gjorde saken värt att lägga på minnet för framtida konfrontationer.

"You're not going to tell me I was too harsh?" frågade Harry till slut innan han öppnade bakdörren till garaget för att komma ut i en liten trädgård på framsidan av huset. Det stora vita huset såg stort och flott ut på utsidan och jag var nästan rädd för att se insidan.

"Nah, why help someone who doesn't want it." muttrade jag lågt, i ett hopp om att han inte skulle höra hur distraherad jag var över faktumet att jag för första gången på tio år inte befann mig i de södra delarna längre. De stora och mörka ekdörrarna som ledde in i huset öppnades enkelt men en utav Harrys händer under mig, dörren gled upp och avslöjade en gigantisk hall, vardagsrummet vätte in till vänster och rakt fram fanns ett kök.

Han satte ner mig i rullstolen som väntade i hallen och hjälpte mig av med min skinnjacka innan han tillät mig att fortsätta utforska nedre våningen, jag kom inte speciellt långt utan fastnade framför ingången till vardagsrummet där allt blev svart och jag kunde inte längre hålla tillbaka de okända minnena.

”Hallå?” Jag kollade förvirrat runt mig för att se om jag faktiskt hörde den jag trodde jag hörde, Alice. Hon gick förbi mig precis som hon inte såg mig och jag kollade in i vardagsrummet. Jag satt där med en brunett tjej i pyjamas, tjejen kändes bekant men jag kunde inte sätta ett finger på vem det var.

”In here!” ropade jag över axeln, den blonda kopian av mig själv stirrade rakt på mig, precis som om hon visste att jag satt där. Men hon gjorde inte någon ansatts till att bekräfta mina aningar.

”Varför pratar du engelska, Harry har väll...” började Alice prata igen innan hennes röst dog ut. Jag kände en tår rinna ner för min kind, jag hade inte glömt bort hennes utseende, brunett hår, kort och oskyldig. Synen av hur välmående hon såg ut fick mitt hjärta att snörpas ihop, det gjorde så ont. Den glada Grace som satt i soffan kollade över axeln för att se vad som var problemet. Alice ögon hade landat på den brunetta tjejen som satt bredvid mig och läste på baksidan av en film. Snart drog tystnaden även med tjejens uppmärksamhet som kollade nyfiket upp för att se vad som pågick, Grace lät det gå en stund innan hon log lite mot Alice.

”This is Eleanor..."

Jag kipade djupt efter luft och blinkade till några gånger, vardagsrummet var tomt, jag drog ilsket bort tårarna och kände att min puls var uppe på övervarv. En hand landade på min axel och min blick flög upp på den mörkhåriga killen som stod bredvid mig med oro i sina ögon.

"You okay?"

Det enda jag kunde göra var att nicka, för jag visste att min röst inte skulle hålla. Jag tog ett djupt andetag innan jag log lite och vände mig om, bort från vardagsrummet, det var officiellt, jag höll på att bli galen. Dessa minnen som jag inte hade en aning om att jag upplevt gjorde mig rädd, varför hade jag minnen av detta huset?

"I just need some sleep." mumlade jag lågt då jag hoppades på att min röst inte skulle svika mig. Jag vågade inte kolla något mer i något utav rummet, jag tror inte jag skulle vara psykiskt stark nog för att klara mig igenom ett minne till.

"Yeah, sure. My bedroom is on the third floor and then there are guestrooms on the second, the choice is yours." informerade Harry mig innan han fångade upp mig i sin famn igen.

"I just need to be alone right now." erkände jag, skuld över att inte vara mer tacksam kom över mig, men jag visste inte vad mer jag skulle göra. Jag behövde vara ensam, och reda ut mina egna tankar och syner innan jag blir ett psykfall.

Försiktigt hjälpte Harry mig upp på andra våningen, tveksamt öppnade han en utav dörrarna och en djup suck föll från hans läppar innan han stängde dörren igen och valde rummet intill istället. Jag var inte säker om det var något jag borde lägga märke till och lät bli att fråga, nästan rädd för svaret jag skulle få, för jag var nästan hundra procent säker på att jag skulle tro vart enda galet ord som kom från hans mun. Även om det skulle låta helt mentalt sjukt för en normal person.

Han satte ner mig på den stora sängen som stod mitt i rummet framför ett fönster, han tryckte på en knapp och jag ryckte till utav ljudet som hördes bakom mig, rullgardinen åkte automatiskt ner och jag kunde inte låta bli att se förvånad ut.

Ett lågt skratt hördes från Harry innan han tog fram en filt och gjorde en gest om att jag skulle lägga mig ner på rygg, han lade den mjuka flisfilten över mig och jag rättade till den under tystnad. Rummet var nu dovt upplyst utav en sänglampa bredvid dubbelsängen jag låg i, för ett tag kände jag mig nästa som prinsessan på ärten.

"I'll bring the wheelchair up," sade han med en mjuk röst. "And I thought some take away food tonight and maybe a movie?" det sista lät mer som en fråga om jag accepterade det och jag nickade. Smått road över att han inte var säker på om det var värdigt nog, då jag mer eller mindre levde för hämtmat då alla i huset var usla kockar och eftersom jag satt i rullstol nådde jag inte ens upp till diskbänken.

"Thank you." sade jag och drog ihop mina ögonbryn, osäker på vad jag borde säga, ett enkelt tack räckte inte längre. Men det var det enda jag hade råd att ge honom.

"Don't worry about it, alright? Don't feel the need to think like that." mumlade han och petade på rynkorna jag fått mellan mina ögonbryn med sitt pekfinger. Jag lättade genast på trycket och slappnade av, ett litet leende lekte på hans läppar.

Harrys mossgröna vackra ögon kollade ner på mig, de såg nästan drömmande ut och jag kunde inget annat än att kolla tillbaka. Han gav mig en liten puss på pannan innan han släckte lampan och reste sig upp. Sättet han visade tillgivenhet gjorde mig förvirrad, jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag hade precis gjort slut med min pojkvän och den enda resonabla reaktionen skulle vara att gråta, men jag hade inga tårar kvar åt Dylan.

"I'll be on the other side of the hall if you need anything." informerade han mig, han lät dörren vara öppen medan han tog sig ner för trappan och jag väntade på att han skulle komma tillbaka med rullstolen.

Under tiden jag väntade kollade jag upp i taket och kände mig väldigt liten där jag låg. Jag slöt mina ögon och lät sömnen komma över mig, jag hörde aldrig Harry komma tillbaka utan jag måste redan varit djupt försjunken ner i det undermedvetna vid det tillfället han kom tillbaka.

---

+27 kommentarer till nästa del!

Dagens kommentar:

 

 Jag satt i sängen och kollade ner på mina bara fötter, den neonblåa färgen som Emma hade försett mina tånaglar med har börjat flagna bort. Hon hade alltid en tendens till att måla allt hon kom åt i färgglada nyanser när hon var nervös, mina naglar var ett levande bevis att det fanns alldeles för många färger och alldeles för lite naglar. Jag skakade bara roat på huvudet, jag satt under tystnad och funderade över om det verkligen inte fanns en annan utväg än den jag valt.

För första gången visste jag inte vad jag skulle säga, Harry hade utan att blinka gått med på det jag bad honom om. Han hade inte bett om någon förklaring utan han bara gick med på det jag ville, jag var inte ens säker på om det var det jag ville.

Duschen i det lilla badrummet hördes, jag hade redan duschat så fort vi kom innanför dörren till den lilla stugan. Med min begränsade kapacitet att kunna fungera som en vanlig människa så blev det med en avtvättningsprocess än en dusch då duschen var alldeles för liten. Harry hade erbjudit sig att hjälpa mig men genast slog jag bort erbjudandet, ingen hade fått se min kropp sedan olyckan och jag hade fler ärr än Frankenstein.

Jag hörde ett dovt vibrerande ljud på täcket som drog mig ur mina tankar, mina händer trevade över det tjocka täcket och fick tag i Harrys mobil, det stod Rebecka med stora bokstäver över skrämen.

"Harry!" Ropade jag och hoppades han skulle höra över vatten ljudet. "Your phone!"

"Take a message!" Hörde jag den minst sagt manliga rösten på andra sidan med lika hög ton som jag hade. Jag tvekade innan jag tryckte på den gröna luren.

"Harry's phone." Svarade jag osäkert, jag hörde någon andas på andra sidan men ingen svarade. "Hello?" Försökte jag en gång till och denna gången hörde jag en kvinnlig röst på andra sidan.

"Ehum... Yes..." Hon lät osäker. "Who's this?" Frågade hon uppgivet till slut.

"Oh, I'm Grace." Sade jag vänligt. "And you?"

"I'm Rebecka, Harrys girl..." Rebecka stannade upp i slutet, men vi båda visste hur det skulle sluta, hon var hans flickvän. Jag kände irritationen över att han inte nämt denna detaljen tidigare. "I'm his girlfriend." Sade hon till slut, mer bestämt än någonsin.

"I kind of figured." Sade jag med rösten full av ironi. Rebeckas ton blev allt mer otrevlig ju fler ord som kom ur hennes mun. Ett litet fnys hördes på andra sidan och jag skrattade högt mentalt, var det sådana här människor jag skulle trilla över så fort jag kom över på andra sidan gränsen? Då skulle jag inte ha tråkigt i alla fall.

"Could you give Harry the phone?" Sade hon till slut och jag funderade över vad jag skulle säga, jag hade sett på för många romantiska komedier under tiden jag låg på sjukhuset för att veta att det inte skulle låta bra med att säga sanningen för tillfället.

"He can't talk right now, can I take a message?" Frågade jag istället och hoppades på att det inte skulle låta allt för skyldigt. En tung uppgiven suck hördes på andra sidan telefonen innan jag hörde Rebeckas röst igen.

"Just tell him that I called" sade hon och lade på i örat på mig, jag drog förvirrat ihop mina ögonbryn och kollade ner på den svarta mobilen jag höll i. Jag försökte undvika att rynka ogillande på näsan, men kunde inte låta bli när jag funderade över den konstiga konversationen jag just haft med Harrys flickvän.

Vattnet hade stängts av inne i badrummet och Harry kom snart ut ur badrummet med en vit handduk hängandes lågt på höfterna. Hans fuktiga lockar var mörka och låg rufsigt på hans huvud, hans tatuerade kropp var vältränad, det var tydligt att han lade ner mycket tid på att träna och V linjerna försvann ner under handduken.

Jag insåg inte att jag stirrande innan jag generat kollade upp på killen som hade ett snett leende på läpparna. Nervöst kände jag att mitt hjärta hoppade över ett slag, jag hatade när han använde det leendet för det hade bokstavligen negativa effekter på min kropp, det skulle säkerligen snart sluta med att jag fick en hjärtattack.

Men samtidigt tackade jag honom mentalt, för det var då irritationen kom tillbaka mot honom och Rebecka som jag just pratat med.

"Why didn't you... Ehum..." Det gick inte att koncentrera sig då den vackra killen lutade sig mot dörrkarmen, det var uppenbart att hans effekt på mig gjorde mig distraherad roade honom. "Why..." Försökte jag igen innan jag stönade högt och höll en hand för mina ögon. "Please, cover up" sade jag till slut, mitt ansikte var illrött nu och ett lågt skratt hördes på andra sidan rummet. Han njöt helt klart utav mina rosiga kinder och frustrerat försökte jag samla mig. Jag har en pojkvän, jag har en pojkvän, jag har en pojkvän, mässade jag för mig själv mentalt.

"Why didn't you tell me you had a girlfriend?" Frågade jag nu irriterar, med min hand fortfarande för mina ögon.

"Because I didn't know I had one." Hans röst lät ärlig, jag spretade lite på mina fingrat och kisade igenom glipan mellan mitt pek- och långfinger. Kusten var nu klar då han hade på sig sin t-shirt som han tagit med sig från Holmes Chapel. Jag visste inte riktigt vart han fått väskan ifrån men jag måste varit mer frånvarande än vad jag trott när jag varit med Harrys familj. Även jag bar en utav hans tröjor nu och ett par alldeles förstora gråa mjukisbyxor så att jag inte skulle frysa. Vilket var ännu en nackdel att inte kunna känna något under sin midja, man visste aldrig om man frös eller inte om benen.

"Who was it?" Frågade Harry till slut och jag sänkte min hand då hans gröna ögon lade all sin uppmärksamhet mot mig medan han tog på sig ett par vita tygshorts ur väskan.

"Your girlfriend, Rebecka." Envisades jag och han skakade frustrerat på huvudet så att han lockar rättade till sig någorlunda uppe på hjässan.

"She's just a friend." Sade han och drog ihop ögonbrynen, smått förbryllad över informationen jag kommit över. "Are you sure she didn't say friend? Because that's all that's between me and her."

"You don't have to explain it to me..." började jag men fick aldrig chansen att fortsätta.

"She's not my girlfriend." avbröt han mig med en snäsig ton.

"You don't have to explain," envisades jag irriterat. "But maybe you should have mentioned your girlfriend, and that's what she told me," jag lade till det sista då Harry var på väg att öppna munnen igen för att protestera. "... Before you accepted to help me." Hans händer knöts in till knytnävar ju mer jag pratade. "It's a really bad idea, if I stay at your place when it's obvious that, Rebecka doesn't approve..."

Jag fick aldrig chansen att fortsätta, Harry rörde sig snabbt och argt stormade han fram till sängen, för några millisekunder trodde jag att han skulle slå mig och även jag försökte rycka undan men det bar försent. Ett par läppar pressades mot mina, jag frös fast i min rörelse och visste inte vad jag skulle göra. De fylliga läpparna gav mig konstanta stötar av elektricitet och bilder av ett minne i bakhuvudet som försökte trängas fram medan läpparna rörde sig mot mina. Mitt hjärta stannade upp och innan jag fick chansen att dra mig undan besvarade hela min kropp villigt till Harrys mjuka läppar. Kyssen var statisk och för en sekund så befann jag mig inte längre i den lilla stugan utan på stranden, vi båda stod med armarna runt varandra, Harry lutade sitt huvud lite för att fördjupa kyssen ytterligare och mina fingrar trasslades in i hans fuktiga lockar. Fuktiga lockar... Min hjärna började fungera igen och jag puttade frustrerat bort Harry från mig.

"What are you doing!?" Utbrast jag chockat och stirrade skräckslaget på killen framför mig. "You can't just go around kissing people!?" Nästan skrek jag nu vid detta laget, min röst var några oktaver för ljusa. Min hysteri blev bara värre när jag började tänka på att jag just grävt min grav en meter djupare än vad den var för några sekunder sedan. Borde jag berätta detta för Dylan?

"You have a girlfriend, for gods sake and I've got..." Jag fick inte avsluta meningen förrän hans läppar pressades mot mina igen, denna gången var de inte för att njuta utav för ett syfte att hålla tyst på mig.

"Stop it!" Mumlade jag med min ljusa röst mot hans läppar innan jag fick bort Harry ännu en gång.

"It's the only way to shut you up." Sade han och ryckte på axlarna, ett litet leende dök upp på hans läppar. "And don't try to deny the fact that be both felt the electricity or the feeling that we were some place else." Jag stirrade på den lockiga killen framför mig, han hade också känt det. Frustrerat försökte jag hitta ord som beskrev stunden, men det var omöjligt. För några sekunder kände jag mig inte skyldig till något, som om jag inte hade några alls att tänka på hemma, att jag inte svek någon. Jag försökte fånga upp de viktigaste frågorna i mitt huvud men det gick inte, allt var intrasslat i varandra och varje fråga hade alltid en följdfråga.

"Why," började jag långsamt, jag kollade ner på de allt förstora kläderna. "... Do I have this constant feeling that I know you?"

"Because you do, as much as I know you." Mumlade Harry lågt, jag sneglade upp på honom under tystnad. "I know your favorite colour is yellow, because you think it's a happy colour. You're from Sweden, you love Ahlgrens bilar, you always crinkle your nose when you don't like something. You hate when people shut you up, you're an ambitious girl who loved to race..." Han bara fortsatte räkna upp sak efter sak om vad jag gillade, vad jag inte gillade, hur jag betedde mig i situationer och snart var jag tvungen att stoppa honom genom att sätta min hand för hans mun. Omedveten om hur nära vi faktiskt satt, mina ögon kollade skräckslaget in i de mossgröna ögonen som kollade med en menande blick rakt in i mina.

"How do you know all that?" Viskade jag, min röst skulle inte hålla om jag pratade högre. Osäker på om jag skulle börja kämpa för mitt liv eller om jag skulle börja skrika, eller varför inte både och, för detta var inte hälsosamt. Men samtidigt som alla självförsvarstekniker dök upp i mitt huvud kunde jag inte låta bli att känna mig säker, Harry fick mig att känna mig hemma.

"If I told you, you wouldn't believe me." Mumlade han lågt, jag kände någon fläta samman våra fingrar och jag kollade ner. Våra händer passade perfekt, precis som Harrys hand var menat för mig och tvärtom, det var långsökt, men samtidigt hade det inte känts bättre. Alla dessa gömma minnen som dök upp varje gång jag rörde vid honom gjorde mig galen, och för tillfället så skulle jag nästan kunna tro på allt han sade. För själv verkade det som att jag hade alla dessa minnen av saker jag inte ens själv kommer ihåg.

"Try me." Sade jag lågt medan jag kollade på då Harrys tumme masserade baksidan av min vänstra hand.

"Not tonight." Beslöt han och jag kollade upp och mötte hans mörka och tveksamma ögon, han höll definitivt saker tillbaka från mig. "It's going to be a long day tomorrow. So you need some sleep." Han hjälpte mig att lägga mig ner under täcket, jag såg på då han släckte lampan och reste sig upp.

"Would you mind staying? You keep the nightmares away." Jag var glad över att det var mörkt så han inte kunde se hur generad jag var. Utan att säga ett ord gick han över på andra sidan av sängen och lade sig ner under täcket bredvid mig, jag lade mitt huvud åter igen på hans bröst. Jag kunde göra hans lugna hjärtslag medan jag under tystnad låg och funderade, en tanke gick igenom mitt huvud och fick mig att fnissa till.

"What?" Hörde jag Harry mumla trött under mig. Hans armar drogs tätt runt min kropp och jag kände hans värme genom kläderna.

"Do you think your girlfriend would mind this?" Frågade jag med rösten tjock av humor, en fnysning hördes innan jag hörde han raspiga trötta röst en sista gång.

"Shut up and sleep."

 

Vi satt i bilen utanför garaget, vi hade suttit här nu i en halvtimme utan resultat. Harry vägrade övertala mig till att gå in i garaget för att han inte ville vara i mitten av allt detta. Men efter att ha kysst mig igår så var det just det han var, i mitten. Jag kunde fortfarande känna trycket mot mina läppar i mellan åt, det gick inte att glömma, bilderna av minnen som jag inte kommer ihåg flög förbi i mitt huvud och det var svårt att koncentrera sig på en bild. Han fick mig att känna något som jag inte gjort på väldigt länge, han fick mig att känna mig levande.

"I'm doing it." Informerade jag Harry, denna gången bestämt och satte mig upp med rak rygg.

"Alright." Sade han utan att röra sig ur sitt förarsäte utan satt lugnt var och kollade på mig.

"I am being serious." Snäste jag irriterat och Harry nickade innan han långsamt sträckte sig efter handtaget till dörren, snabbt greppade jag tag i hans arm för att stoppa honom. ”Could you come with? My Kung Fu skills ain't that good in a wheelchair if I need to defend myself.” Ett roat skratt hördes från Harry innan han slingrade sig ur mitt grepp och tog sig ut ur bilen för att hämta min rullstol. Jag öppnade dörren på min sida och kylan kom in i bilen, varför gjorde jag det här?

Jag hade på mig Annes stickade tröja under min skinnjacka, inga utav Harrys kläder för att inte göra det allt för pinsamt att komma in i garaget. Det var dags att kolla hur mycket skadegörelse jag gjort för att vara borta i snart över två dygn, jag visste om att även om mina kompisar skulle förlåta mig så skulle Dylan aldrig göra det.

Harry hjälpte mig ut ur bilen och ner i stolen, han suckade långsamt innan han log lite mot mig.

"Are you sure?" Var allt han frågade, det frågan hade jag frågat mig själv hela vägen hit och jag kunde inte ångra mig, jag var tvungen att göra det för mig själv men också för Alice. Hon förtjänade detta mer än vad jag gjorde, men på grund utav omständigheterna så fick det bli endas jag som tog detta steget, ensam.

"I'll stay in the car to make some calls." Sade Harry och jag nickade distraherat innan jag började långsamt rulla bort mot ingången till garaget. Känslan gick inte att beskriva som jag hade då jag började närma mig den gamla blåa metalldörren som jag visste skulle leda mig in till mitt öde. En stor klump låg i maggropen och tyngde ner hela mig där jag satt, ett tag funderade jag om jag skulle vända om och ta detta över telefon medan jag gömde mig på andra sidan jordklotet, men jag visste att det skulle vara fegt. Jag skulle bli tvungen att stå för det jag gjort.

Med ett djupt andetag sträckte jag mig efter handtaget och drog upp dörren innan jag rullade in i det livliga garaget där alla höll på att arbeta koncentrerat på bilarna de fått in för dagen. När dörren slog igen bakom mig kollade alla upp och stannade i rörelsen de var på väg att göra, borrar och slagverktyg stannade upp och allt blev tyst. Om detta varit en animerad serie hade man hört syrsan just nu, nervöst började jag rulla igenom den stora lokalen, för första gången någonsin så var jag tacksam över att jag satt i rullstol för mina ben skulle inte fungera normalt om jag skulle bli tvungen att gå. Snart fick jag syn på Dylan och Felicia runt hörnet där jag visste att de alltid befann sig, Emma skulle antagligen vara inne på kontoret och hålla på med pappersarbete.

Spänningen i den stora salen gick nästan att känna på då jag stannade upp några meter ifrån Dylan och Felicia som pratade intensivt om något som hade med bilen framför dem att göra och hade inte märkt att alla andra stannat upp förrän han kollade runt omkring sig. Han följde Hannas ögon som låg på mig och frös fast precis som alla andra, det var först när Felicia tröttnade på tystnaden som det blev liv igen.

"Go back to work!" fräste hon irriterat och alla började genast fortsätta med det de höll på med. "I'll cover for you." informerade hon Dylan och tog hans arm och tryckte försiktigt till för att visa sitt stöd innan hon gick förbi mig utan att ens ge mig en sista blick.

"Can we talk?" frågade jag tveksamt, min röst var ynklig, nästan skräckslagen. Utan att ens tilltala mig började han demostrativt börja gå mot bakdörren. Hans ryggtavla var spänd då han började ta sig ut på bakgården, han stannade upp längre fram vid kanten av racebanan utan att vända sig om för att kolla på mig.

Nervositeten som jag känt inom mig försvann och irritationen växte allt efter hand, varför kunde han inte bara kolla på mig?!

"You can't ignore me forever you know." snäste jag argt, Dylan vände sig om och hade armarna korsade över bröstet medan hans blå ögon kollade nervärderande på mig.

"You just disappear, for two days. I've been worried sick about you and I get to hear from Fizzy that your with Harry Styles." han sade Harrys namn med avsmak, jag bet mig irriterat på insidan av min kind medan han fortsatte. Irriterat förbannade jag mig själv över att ha ringt Felicia och inte Hanna istället, hon hade i alla fall hållit allt detta en hemlighet mellan henne och mig. "You come back dressed like some upperclass bitch, with an attitude..."

"Alright, are you done?" avbröt jag honom argt. "You have no right to say that. I needed time to think, what I should do with my life."

"Does it seem like you've got a choice!?" röt Dylan högt, hans bröstkorg höjdes och sänktes snabbt medan han blev allt rödare i ansiktet.

"I've got every choice in the world if I just think about it." morrade jag argt, jag vägrade att lägga mig ner denna gången, nu var det min tur att bli arg.

"You're a rat, just like the rest of us. Don't think anything else." fnös han till, hans ansikte var illrött nu vid detta laget och jag kunde inte låta bli att släppa fram ett roat skratt.

"You are forgetting where I come from." fräste jag och nästan spottade fram orden medan jag granskade hans slitna kläder. De var fyllda med smuts och jag började undra över hur länge han haft dessa kläderna på sig.

"You gave that up ages ago, your nothing more than a charity case. You can't be anything else."

"I can be what ever I want to be, don't you get it!" skrek jag nu, jag var så arg att jag skakade, mina händer darrade där de låg i mitt knä och jag kunde känna att Annes tröja absolut inte behövdes längre, jag var tillräckligt uppvärmd nu. "If you were my friend, you would give me the chance to a better life!" jag suckade frustrerat ut och kollade besviket upp på killen framför mig som stirrade ursinnigt ner på mig men tillät mig att fortsätta. "I've been miserable since I woke up, I can't sleep at night because of nightmares, I am in my own living hell and nobody even cared to ask about how I felt, what I wanted to do. Every single one of you just decided to..." jag skakade bara på huvudet. "...Forget. But here's the newsflash for you, I'm not okay, or even close. I lost my sister, because of this stupid sport that I've been obsessing with since we ran away, which was the dumbest thing I've done..." jag stannade upp och pressade ihop mina läppar till ett sträck medan jag kollade ner i mitt knä. "I'm not the old Grace anymore." tystnaden föll över oss, när jag kollade upp på den brunetta kortklippta killen framför mig synade han mig uppifrån och ner som om han letade efter något. Snart suckade han och slappnade av en aning, Dylan såg uppgiven ut där han stod framför mig, fundersamt bet han sig i läppen innan han särade på sina läppar.

"Do you love me?" frågan slog under bältet, den var rak och sylvass, jag kände att mitt blod förs till is och jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag suckade ut och funderade över frågan, jag visste redan svaret på denna.

"Yes." svarade jag, Dylan letade efter tecken på att jag ljög men han hittade inga, jag öppnade dock munnen igen innan han fick chansen att slappna av. "I love you," försäkrade jag honom och nickade. "I'm just... Not in love with you." jag bet mig tveksamt i kinden, av någon anledning var jag inte lycklig över att ha fått säga det jag tänkt på den senaste månaden, men samtidigt var det en otrolig lättnad och tyngden lättade på axlarna.

"Have you kissed him?" denna frågan fick mig att stanna upp, denna gången visste jag inte om jag borde tala sanning eller inte.

"Yes." det enkla och lilla ordet föll ur mig innan jag fick chansen att tänka en extra gång. Jag spände käkarna hårt för att inte något mer skulle komma ut som jag skulle ångra i längden, när Dylans röst hördes igen var den tyst, nästan ohörbar.

"Are you in love with him?" viskade han nästan fram, frågan var desperat. Jag kunde inte ens svaret på den frågan, det var något med Harry som fick mig att ta en andra titt, de uppåt väggarna känslorna och frågorna som flög igenom mitt huvud varje gång jag såg på honom, var ett tecken på att jag inte kunde riktigt kontrollera vad som hände när jag var i hans närhet.

"I don't know." min röst sprack, när jag kollade upp på den tysta killen framför mig hade han vänt sig om. En suck föll från mina läppar, jag kände mig bruten, jag hade bara föreställt mig hur detta skulle gå men detta var tusen gånger värre än vad jag hade föreställt mig. Att se killen som hjälpt mig igenom så mycket, som alltid hade en åsikt om allt, för första gången någonsin vara tyst. Det var ingen ilsken tystnad eller besviken tystnad. Det var bara tyst.

Utan att säga något mer lät jag mina händer ta tag i hjulen, jag vände stolen och var på väg att ta satts för att rulla mot gränden som ledde ut till parkeringen.

"If you walk away now, don't bother coming back." Jag kollade över axeln på Dylan som nu vänt sig om igen och hans ansikte var nu helt neutralt, han visade inga känslor.

"I'm well aware of the rules." Mumlade jag lågt innan jag började ta mig mot gränden, jag hörde fotsteg och såg snart Dylan försvinna in i garaget igen. Snart hörde jag däremot ett par snabba och lätta steg bakom mig, det fanns bara en person som sprang så där, Emma.

"Grace, wait up!" ropade Emma efter mig och ännu en gång stannade jag upp. Förtvivlat kollade hon ner på mig, hennes ögon stannade upp på mina kläder. "Is that a Michael Kors?" Hon stirrade ner på tröjan jag hade på mig, lite förvirrad av hennes ämne. Hon tog sig ur sin trans för märkeskläder, ett intresse som hon var ensam om, jag själv skulle inte känna igen ett märkesplagg om de så gällde livet. Tydligen så var detta ännu ett bevis på min bristande kunskap om mode.

"Please, stay." Bad hon, med en liten hint av desperation i rösten. "You weren't the only one who lost a sister, we all did." Hon svalde hårt och bet sig själv i läppen medan hon drog bak en blond hårslinga. "Please, let's make this right."

Jag visste inte vad jag skulle säga längre, jag var trött och hade en extrem huvudvärk på gång. Dagen hade bara börjat men jag skulle kunna gå och lägga mig redan nu bara för att slippa resten utav dagen. Detta var inte likt henne, hon var alltid den som bestämde saker och gav order till oss andra, men för första gången hade hon ingen makt över mig längre. Hon var bara en kompis som inte brytt sig tidigare, först nu så verkar det som hon för första gången öppnat sina ögon.

"I-I..." Började jag i ett hopp om att orden skulle komma till mig, att något inte skulle kännas hopplöst, jag tyckte lite synd om henne ändå, jag skulle sakna henne. Men jag orkade bara inte.

"I'm done," sade jag till slut och suckade tungt ut. "I'm so done." sade jag trött innan jag fortsatte tillbaka mot den mörka bilen där jag visste Harry väntade på mig och lämnade Emma ensam kvar i gränden.

---

+25 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 

 

 Under tystnad gick vi långsamt genom den lilla staden, eller Harry gick, jag rullade. Han hade varit konstigt tyst enda sedan vi gick utanför dörren och lämnade Anne inne för att städa, vi hade erbjudit henne att hänga med men hon vinkade bara bort erbjudandet och puttade oss ut genom dörren.

Det var uppenbart att det fanns något som han gick djupt försjunken i och snart tog min nyfikenhet över.

"You know, the best way to solve a problem is to say it out loud." Sade jag lugnt medan jag sneglade upp på killen bakom stolen. Harrys distraherade ögon kom ner på mig, han log lite besvärat innan han skakade på huvudet.

"Thanks, but it's something I need to think about first before I'm telling." Erkände han fundersamt, jag gav honom ett litet leende innan jag kollade rakt fram igen.

Holmes Chapel var en vacker liten stad med många charmiga små butiker och människorna hälsade artigt på varandra. Den påminde mig lite om whoville i Grinchen, med de små men även praktiska husen som var uppradade längs gatorna, det fanns bara två stor gata som delade uppsatsen i fyra olika delar.

Nu var vi däremot på väg norrut och den lilla trottoaren vi tog oss fram på började kantas utav en stor äng. Solnedgången var nu på väg ner och gav den tråkiga ängen olika sorters färger, längre ner för den lilla kullen vi stod på nu fanns ett litet buskage där det kom vattenljud ifrån. Det enda som hördes var vattendraget och blåsten som gick igenom de kala träden, det var en så fridfull syn över att få se solen som värmde upp mina kinder en aning. Hela jag var iskall, men det var inte fullt så påtagligt längre.

Harry förvånade mig när han började putta rullstolen ner för kullen ut på det fuktiga och mörka gräset. Jag hörde hjulens dova ljud under mig då vi kom närmare träden, tystnaden var behaglig, inte alls lika obekväm som den varit inne i huset.

"So what do you think about Holmes so far?" Frågade Harry till slut då han stannade upp och släppte taget på stolen, han lutade sig mot ett träd mitt emot mig. Vi var nu mitt i den lilla skogen och solen sken magiskt mellan trädstammarna och glänste i den lilla sjön sommfamns längre ner. Synen var så otroligt vacker att jag var tvungen att ta ett extra djupt andetag innan jag kunde förmå mig själv att prata.

"It's amazing." Mumlade jag lågt, nästan ohörbart. När jag kollade upp mot killen som lade rätt sina rufsiga lockar kunde jag inte låta bli att känna mig lite nervös.

"What is this place anyway?" Frågade jag nyfiket för att försöka gömma min nervositet. Jag såg ett litet leende dyka upp på hans läppar innan han kollade ut över det lilla vattendraget.

"You've got your beach, I've got my mini forest." Sade han och log innan han mötte upp min blick, hans ögon var fylld utav värme. "I like to come here when I need to think or be alone. It brings me peace." Jag granskade killen som såg ut som en mänsklig Edward Cullen i sin mörka kappa och uppstående mörka hår. Det var svårt att inte stirra på honom, som om han skulle försvinna vilken sekund som helst om jag kollade bort någon enstaka millisekund.

"The difference is that yours is two hours away." Påpekade jag och drog generat bort min blick från Harry som snart upptäckte att jag mer eller mindre stirrade på honom. Jag kände de vackra ögonen granska mig en lång stund då han lågt skrattade till, jag vågade inte riktigt kolla direkt på honom utan sneglade upp genom mina ögonfransar då jag kände hans blick.

"Yeah, so I hope you don't mind that I am borrowing yours." Sade han med humor i rösten, jag kunde inte låta bli att le.

"I guess I don't really care." Erkände jag efter ett tag, jag kollade på stenarna som såg kalla ut mellan träden, jag drog min jacka tätare runt mig och lät mina tankar gå tillbaka till bryggan som en gång varit mitt och Alice sätt att rymma från verkligheten, så mycket som ändrat sedan dess.

"I tried to have my frist kiss here." Sade Harry roat till slut, mer lättad än generad.

"Tried?" Frågade jag roat och höjde mitt ena ögonbryn, smått nyfiken över hur den situationen hade utspelat sig.

"Yeah, well, to make a long story short that didn't happen. She just laughed." Han ryckte enkelt på sina axlar och flinade mot mig. Vilket sade mig att om hans självförtroende hade dalat vid det tillfället så hade han byggt upp det igen. Jag bet mig fundersamt i läppen medan jag tänkte tillbaka på min första, Dylan var den sämsta på att kyssas någonsin, även fast jag inte hade något att jämföra med, så var det väldigt uppenbart att han var minst lika oerfaren om inte värre. Man skulle ju kunna tycka att han skulle bli bättre med åren, men det var bara något som aldrig hände.

"It's getting dark, let's go back to the house before we leave." Föreslog Harry och tog sig bort från trädet för att börja putta rullstolen tillbaka upp för kullen som vi tidigare tagit oss ner för och lämnade den nu nästan kolsvarta ängen bakom oss.

Det förvånade mig hur snabbt solen försvunnit, ännu ett tecken på att vi snart skulle gå in i December om någon vecka och alla skulle börja med julsånger och löjligt glitter.

"Your mum is really lovely." Påpekade jag medan vi var på väg tillbaka, en släng av avundsjuka hade kommit över mig då jag mött den minst sagt vackra kvinnan som Harry kallade sin mamma. Hon såg inte ut som de vanligt typiska fotbollsmammorna som hade påsar under ögonen och matchande otrevlig attityd efter en lång dag med barnen.

"I'm sorry that she questioned you before, she's always so..." Han försökte hitta rätt ord men jag kom före.

"Loving." Avslutade jag, det var tydligt att det inte riktigt varit det Harry ville använda för att beskriva sin mamma, men jag ignorerade han buttra mummel bakom mig. "She loves you very much, and I'm glad she asked me those questions, because you've never asked me yourself." Det var sant, jag hade väntat enda sedan vi träffades att berätta hur jag hamnade i denna irriterande rullstolen. Jag var fortfarande frustrerad över faktumet att jag konstant satt eller låg ner, allt jag ville var att få tillbaka mina ben igen, något som aldrig någonsin skulle hända. Det hade förvånat mig vid matbordet hur lång tid det hade gått sedan olyckan, de kommande dagarna efter jag vaknade upp i sjukhuset gick mellan medvetandet och att sova djupt i flera dagar. Allt som hände de dagarna var som i en enda dimma och gjorde att min tidsuppfattning måste försämrats en aning. Det hade gått fem månader sedan dess, nästan ett halvår och det kändes som att jag konstant varit från varande de månaderna.

"I didn't think you wanted to share." Sade Harry tveksamt och drog mig tillbaka till verkligheten.

"So what about you, what happened to you?" Min fråga var rak och ärlig, den kunde tolkas på fler olika sätt men han förstod vad jag mena.

"Car accident a couple of days after yours, I was in a coma for a month." Mumlade Harry lågt, uppenbart besvärad över sin korta historia men jag frågade aldrig varför. Om det var det enda han ville berätta så hade jag inga problem med det, det var bara en del av läkningsprocessen och jag antar att jag låg före då Harry varit borta i en månad medan jag bara varit borta i några veckor, även om det skulle gå att debattera om. Det kändes som att jag fortfarande var smått borta, som om jag konstant glömde något som låg i mitt bakhuvud och ville bli ihågkommen.

Vi kom snart fram till det nu bekanta huset som nu hade en ny silvrig bil framför sig. När vi kom innanför dörren igen möttes vi utav ett väldoftande os från köket och en ny människa som såg ut att vara några år äldre än Harry.

"What are you doing here?" Stönade Harry en liten hint av ironi hördes i hans röst när han fick syn på den blonda tjejen framför oss. Hon slog lätt till honom på armen innan hon omfamnade honom, hon var ett huvud kortare än Harry, något som fick mig att börja undra om det fanns någon som faktiskt var längre än honom.

"And this must be Grace." Sade hon och log innan tjejen lutade sig ner för att krama om mig minst lika hårt. "I'm Gemma." Presenterade hon sig och drog sig tillbaka, jag kollade upp på Harry som mimade att det var hans syster och jag nickade långsamt, jag såg nu likheten mellan de två. Ögonen, näsan och munnen var familjedrag som jag var förvånad över att ha missat.

"You two are just in time for mums famous stew." Sade Gemma glatt innan hon studsade tillbaka in i vardagsrummet där ett gammalt avsnitt av Emmerdale var igång på teven. Vi möttes av Anne iklädd i ett blommigt förkläde vid spisen när vi kom in i köket, hon vände sig snabbt om och kollade på oss, innan vi ens fick chansen att säga att vi skulle bege oss hemåt beordrade hon oss ner vid bordet där tallrikar var utplacerade.

Middagen var intim och mysig, det blev lite trångt vid bordet då vi alla klämdes in, min rullstol gjorde inte saken bättre men ingen av dem gav mig någon snäsig kommentar om att jag var i vägen. Annes moderliga sätt att hantera Harrys bristande bordsskick och Gemmas konstanta tjatter var något som var väldigt roligt att observera då de började sparka varandra på smalbenen under bordet. Under hela middagen var jag den som mest observerade det jag hade framför mig, en familj. De delade samma DNA och inte var i ungefär samma ålder alla tre, det fanns en förälder som skulle skänka hela sitt liv för de barnen, eller ungdomarna rättare sagt som satt framför mig.

Känslan av gemenskap och värme låg över köket när Robin, Annes man och Harrys och Gemmas styvpappa kom innanför dörren. Han hälsade trevligt på mig innan även han satte sig vid sin plats längst in vid fönstret. Trots Harry och Gemma inte var hans barn, var det tydligt att han brydde sig minst lika mycket som Anne gjorde för dem. Diskussionerna runt bordet var lite fängslande för min del, det hade inget om ett gammalt garage att göra eller bilar och motorer för den delen, utan de alla berättade om sin dag, vad de hade gjort och vilka de hade träffat. Alla verkade veta vem personen var också, vilket var ytterst fascinerande för mig som aldrig tagit del utav en sådan här konversation innan.

Till och med när jag bodde hemma hos mina föräldrar så åt vi sällan tillsammans då pappa ständigt jobbade och mamma brydde sig aldrig tillräckligt för att laga mat och sätta sig ner för att äta den. Jag förstod nu, när jag satt här med denna familjen att jag hade missat en hel del under mitt liv, som denna sortens middagar, något som drev min nyfikenhet att bli att starkare då jag såg på hur Harry engagerade sig i konversationen. Men samtidigt kände jag mig som en främling vid bordet, även om de ville ha min åsikt åt saker och ting så passade jag inte in här, jag upplevde en ny sorts ensamhet som jag aldrig tidigare känt. Ett hugg utav skuld sköljde över mig då jag mentalt bad om förlåtelse till Alice, över att jag aldrig gav henne möjligheten att ha en sådan här familj.

Jag bet mig på insidan av min kind för att inte börja gråta vid bordet, jag skulle bli tvungen att tränga undan skuldkänslorna till en annan dag.

"Would you like some more?" Frågade Anne vänligt och drog mig ur mina tankar.

"Oh, no thank you, I'm full." Meddelade jag smått distraherat, men fick ändå fram ett vänligt leende. Anne kollade oroligt mot mig men besvarade svart mitt leende med ett moderligt, sedan kollade hon över på Harry som satt minst lika djupt försjunken i sina tankar som jag varit. Några lockar hade fallit ner i pannan då han fokuserade blicken ner i den nästintill tomma tallriken och jag tvingade undan lusten att dra tillbaka de lockarna som smitit ur hans rufsiga hår. Han kollade snart upp på sin mamma innan han hade gaffeln åt sidan och suckade.

"I think it's time for us to be getting back to London." Sade Harry till slut och gav mig ett litet leende innan han reste sig upp. Först tyckte jag nästan de skulle vara lite respektlöst att gå innan alla ätit färdigt, men snart insåg jag efter att ha kollat på allas tallrikar, att den enda som inte ätit upp var Harry.

"Alright dear, but I'm not letting Grace go home like that." Konstaterade Anne, jag kollade ner på Harrys gråa tröja som jag fortfarande hade på mig. Nu efter att ha varit här hela dagen i den, som doftade Harry och gav mig någon sorts konstig trygghet så hade jag inget emot att åka hem i den heller. Jag satt redan illa till när jag kom tillbaka som det var redan, så vad skulle en allt för stor tröja göra något annorlunda.

"It's my sweater, mum." Påpekade Harry en aningen förolämpad över sin mammas ord, Anne gav honom en trött blick som om hon inte direkt vore förvånad.

"It's alright, mrs..." Jag fick aldrig chansen att avsluta meningen då Anne spände ögonen i mig. "...Anne." Rättade jag mig genast och hennes blick mjuknade.

"I'll be right back with one that'll suite you better that that old bag." Envisades hon och försvann snart från köket och lämnade oss. Jag och Harry sade hejdå till Gemma och Robin som satt kvar vid bordet och kommunicerade med varandra om något de hört på nyheterna i morse.

"Don't be a stranger, alright?" Sade Robin när han log mot mig och jag log tillbaka innan Harry började rulla ut mig i hallen där Anne stod och väntade med en vit stickad tröja. Hon nästan tvinga den på mig innan jag fick chansen att ta av Harrys som jag motvilligt lämna ifrån mig. Den stickade tröjan passade mig perfekt och när jag fick hjälp på med min skinnjacka insåg jag att det kanske var en bra idé trots allt att byta till en tjockare tröja.

Vi sade farväl till den vackra mörkhåriga kvinnan som gett mig en hård kram så att det var precis att jag kunde andas.

"Come back soon." Mumlade Anne mot mitt öra och släppte snart mig, ett stick utav smärta fyllde min kropp och jag ville bara här ifrån nu. Hon sade hejdå till sin son innan vi tog oss ut till bilen, Harry lyfte mig enkelt in i bilen som om jag vore luft innan han fällde ihop rullstolen och lade den i bagaget innan han hoppade in i passagerarsätet.

En lättnad fyllde mig när han körde ut från gatan och började köra söder ut, men stinget av smärtan som fyllt mig när Anne kramat mig fanns fortfarande där, konstant påminde mig om det jag inte hade, en riktig familj. Min ensamhet hade aldrig varit så total som den var för tillfället, detta besöket gav mig ännu mer översikt på mig egna tragiska liv och alla felen jag gjort de senaste åren. Jag skulle gett Alice chansen att återvända hem eller till någon annan familj, detta var inte livet jag ville ge henne utan jag ville att hon skulle ha allt det som Harry hade. För första gången någonsin så önskade jag att jag lämnat henne bakom mig och jag skulle flytt ensam istället för nio år sedan.

En tår slet sig lös från mitt ena öga och så diskret jag bara kunde drog jag bort den med sidan av min hand. Jag ville inte börja gråta framför Harry, jag ville inte se hans medkänsla i de där vackra ögonen. Men samtidigt ville jag inget annat än att låta hans armar dras runt om mig och ta bort all den smärta som de gjort under natten.

Nu när även denna dagen gled mot sitt slut som började jag bli rädd, nej, jag var skräckslagen över att gå och lägga mig utan min säkerhet som antagligen skulle ligga i sin king size säng och sovs som prinsessan på ärten. Medan jag skulle tvingas i samma sovrum med en som antagligen skulle gå helt Hulken på mig.

Några nya tårar föll ner för min kind och ännu en gång drog jag bort dem, men denna gången med tröjärmen som tittade ut under min skinnjacka.

"Are you alright?" Hörde jag bredvid mig, Harrys röst lät förvirrad, han tog genast min hand i sin stora och höll hårt medan han höll den andra på ratten.

I bakhuvudet flög det förbi en bild från ett minne, den gick lika snabbt som de förra och försvann innan jag fick chansen att uppfatta vad som funnits på bilden, men det kändes som en déjà vu, som om han hade hållit i min hand tidigare. Förvirrat försökte jag komma tillbaka till verkligheten.

"I'm just..." Det fanns inget bra ord som beskrev hur jag kände mig för tillfället, värdelös, ensam, rädd, förvirrad, ledsen, arg och framför allt sårad. Jag visste inte vilket ord jag skulle välja utav dem alla men snart valde jag den mest uppenbara. "...afraid." Sade jag till slut, fullt medveten av att Harry inte riktigt skulle förstå, jag sneglade på killen bredvid mig som var fokuserad på vägen men när han kände min blick mötte han den i någon sekund.

"For what?" Frågade han förvirrat.

"The nightmares, of feeling alone." Klargjorde jag, tveksam om jag borde utveckla mitt svar eller om det räckte så. Sekunder gick under tystnad, jag vågade inte möta Harrys blick eller ens kolla på honom. Jag var tacksam för det dunkla lyset så att han inte kunde se hur mycket jag skämdes för att erkänna mina brister.

"You're never alone, Grace." Sade han med en menande röst till slut. "And when it comes to the nightmares, if you want to we could stay in the little cabin hotel again."

Jag funderade över vad han sagt osäker på om jag borde tacka ja till erbjudandet och få ytterligare en god natts sömn eller åka hem och låtsas sova. Valet var inte speciellt svårt, men konsekvenserna var de som höll mig tillbaka. Jag grävde min grav allt djupare ju mer tid jag spenderade med den lockiga killen bredvid mig, jag visste inte heller hur jag skulle ta mig ur det djupa hålet jag grävt åt mig själv.

"You know, you won't be here forever." Påpekade jag prövande, jag var nyfiken vart han ville komma med denna relationen, jag var så långt ifrån hans typ att det var skrämmande, så det kunde inte vara kärlek han var ute efter. Jag var inte heller tillgänglig för ett sådant förhållande, men samtidigt kändes det som att det var något djupare i vår relation till varandra, trots vi bara känt varandra i några dagar, kändes det som att jag kände honom tillräckligt bra redan.

"I'm not planning on leaving you if that's what you're thinking." Sade han smått roat och blinkade snabbt med ens ögat mot mig då jag sneglade mot honom, det gick knappt att se genom det dunkla lyset. Jag förstod inte det roliga i det hela, jag var fortfarande förvirrad över att han inte sprungit iväg från mig eller bett mig att dra för om jag skulle finnas i hans liv, tog jag med mig ett helt bagage med trubbel som antagligen skulle påverka honom också. Men av någon anledning så verkade han inte bry sig om mitt förflutna eller att jag satt i en rullstol och antagligen skulle jag aldrig kunna gå någonsin igen.

"You're not?" Frågade jag fundersamt.

"I'll stay as long as you want me." Klargjorde Harry lågt och tryckte till min hand lite extra som fortfarande låg i hans stora.

Fjärilar dök upp i maggropen och flög omkring som galningar, jag förbannade dem mentalt då det inte alls var meningen att jag borde känna såhär. Jag var full med känslor och det kändes som att vilken sekund som helst så skulle jag sprängas om jag inte gjort något inom en snar framtid.

En klump formades i min mage efter ett tag. Jag hade fattat ett beslut, jag hade bestämt mig och jag skulle bli tvungen att be om något som jag visste att Harry skulle säga nej till.

"There's something I have to do." Sade jag till slut och höll lite extra i Harrys hand, då jag inte var säker på om jag någonsin skulle få ha denna känslan när jag höll den någonsin igen efter det jag var på väg att föreslå. "But I'll need your help."

---

+24 kommentarer till nästa del!

 

Gott nytt år på er alla! Hoppas ni har haft ett härligt 2013 och får ett kick-ass 2014.

xx, Amanda

 

 När jag slog upp ögonen morgonen där på var jag utvilad, för första gången på ungefär en och en halv månad så hade jag sluppit en natt fylld med mardrömmar. Lättnaden inom mig över att jag var utvilad gav mig ett lyckorus, jag var pigg och för första gången på väldigt länge, glad.

Jag försökte lyfta mig upp i en sittande ställning men kom inte längre än fem centimeter innan något höll fast mig mot madrassen, jag hade nästan glömt Harry som fortfarande låg under mig. Mitt huvud låg fortfarande på hans hårda bröst, hans beskyddande armar var tätt dragna runt min kropp och vägrade släppa taget, något jag inte riktigt hade något emot.

Jag tänkte tillbaka på det han sagt ute på bryggan, jag hade räddat honom från något jag inte riktigt själv förstod, nu hade han gjort detsamma för mig. På något skruvat sätt hade vi hade räddat varandra. Hur vrickat det än lät, vi hade räddat varandra så kanske det borde vara så?

Det kanske var meningen, för jag kunde inte hitta något fel med att ligga här i Harrys armar trots jag hade en pojkvän hemma som antagligen var skräckslagen för tillfället över att jag var spårlöst försvunnen, men jag kunde inte bry mig mindre om Dylan och hans temperament för tillfället, jag vägrade låta hans buttra humör påverka mig.

En lätt suck hördes under mig och denna gången jag kollade upp på den lockiga killen möttes jag utav klara gröna ögon som kollade trött ner på mig.

"Good morning." Mumlade han med en raspiga morgonröst, jag log lite mot honom innan jag försökte gömma mina kinder genom att lägga ner mitt huvud på hans bröst igen.

"Morning." Viskade jag tyst, osäker på vad man borde säga i denna stunden. Jag lät tystnaden lägga sig och vi bara låg där under tystnad, han släppte inte taget och jag ville inte att han skulle det i heller. "Thank you," sade jag till slut, fortfarande inte riktigt säker på varför jag sade detta ut högt. "It's the first time in ages I've slept through the whole night..." Erkände jag generat, fortfarande ovillig att kolla upp på killen som låg under mig, då jag visste att jag säkerligen var lika röd som en tomat just i detta tillfället.

"Don't." Uppmanande Harry med en raspig lugn ton. "It's nothing."

"Yes, it is." Envisades jag, för mig var detta en stor sak för jag visste att om ungefär tolv timmar skulle det bli mörkt igen, och jag skulle förbli fast bredvid min antagligen psykopat pojkvän som skulle sitta uppe hela natten för att se till så att jag inte skulle smita iväg igen. Det var en oundviklig faktor som jag visste om skulle vänta på mig så fort jag kom tillbaka till verkligheten.

Nu kunde jag inte hålla mig längre utan krängde mig ur Harrys grepp och hävde upp mig på mina armbågar för att sedan kolla ner på killen bredvid mig som såg förvirrad ut, samt osäker på vart jag ville komma.

"This may sound strange..." Började jag, smått nervös över vad jag skulle föreslå killen bredvid mig som fortfarande var ovetande, jag visste att det fanns en stor chans till att han skulle säga nej. "... But would you mind, not taking me home today?" Harry höjde sina ögonbryn och granskade mig.

"As much as I'd like that, I can't let your family be worried about you." Konstaterade han efter ett tag, väldigt moget utav honom. Jag himlade smått med ögonen för att visa att jag kunde inte riktigt bry mig om dem just nu.

"If you call them and say you're alright, I would feel less guilty." klargjorde han till slut, jag stirrade på killen nedanför mig som gav mig en hård men samtidigt en mjuk blick och om jag inte visste bättre såg den nästan uppfostrande ut. Utan att släppa Harry med blicken lutade jag mig lite åt sidan för att gräva upp min slitna och fula telefon ur jeansfickan.

"It's dead." Sade jag efter att ha tryckt på några knappar. "Well, I tried." Fortsatte jag sarkastiskt innan jag pressade ner min tegelsten till telefon i min jeansficka igen.

"Nice try." Skrattade Harry roat till innan han gav över sin snygga iPhone som såg ut som en guldklimp i jämförelse med min slitna Nokia.

Jag svor lågt för mig själv innan jag drog åt mig den snygga mobilen och satte mig med ryggen mot sänggaveln. Mina tankar bläddrade igenom vem jag borde kontakta för att få minst skäll, Emma och Dylan hamnade sist på listan som jag ville kontakta. Ett tag funderade jag över att ta den lättaste och välja, vilket var Hanna, hon var den som inte frågade några följdfrågor eller dömde någon, men det skulle vara synd om henne som skulle få bli budbärare och förklara för dem andra. Till slut bestämde jag mig för att knappa in Felicias mobilnummer som jag kunde utantill.

"Yes?" Hörde jag snart på andra sidan då jag tryckte det moderna objektet mot mitt högra öra. "Hello." Jag ryckte till då jag kom på att jag kanske borde svara den irriterade tjejen på andra sidan telefonen.

"Felicia, it's me." Fick jag fram, jag kände jag dum som endast sade de få orden, men snart hörde jag en lättad suck på andra sidan, uppenbart att mitt sätt att vara fåspråkig räckte för tillfället.

"Cece, are you alright? We're worried sick about you!" Väste hon till på andra sida innan jag hörde en dörr stängas i bakgrunden. Jag kollade obekvämt ner på killen som låg bredvid mig och granskade mig. Irriterad nickade jag med huvudet bort mot dörren, det fanns inte en chans att jag skulle prata med Felicia medan Harry lyssnade. Genast fattade han vinken och tog sig snabbt fram till dörren och försvann ut i det regniga vädret som hördes utanför med jackan som han fiskade upp från en stol på vägen.

"I'm fine, you don't need to worry." Muttrade jag trött, ännu en suck hördes på andra sidan.

"Where are you? I'll come and get you." Felicias röst var bestämd, och i vanliga fall skulle jag inte säga emot, när hon väl bestämt sig för något så var det inte direkt lönt att säga emot.

"No, no, don't." Sade jag distraherat medan jag kollade ut genom fönstret, Harry syntes inte längre till, det enda jag såg var den mulna himmeln utanför, det fanns inte en chans att vi skulle kunna hitta på något utomhus idag. "I know I'm in so much trouble right now, but please give me a day to sort things out, please cover for me." Tystnaden som följde gjorde mig nervös.

"You're with him." Var allt hon sade, det sista ordet spottade hon nästan ut i örat på mig och jag var glad allt jag var så långt ifrån henne just nu. "You know, I told him to stay away from you because I care about you..."

"You did what?" Avbröt jag irriterat, hon utav alla borde veta hur mycket jag avskyr folk som försöker göra saker bakom min rygg, ännu mindre försöka beskydda mig för något som inte ens är farligt.

"Can't you see? He has a bad influence on you! You're not yourself and I am trying so hard to help you." Felicia lät desperat och arg, men hon kunde omöjligt vara lika arg som vad jag kände mig för tillfället. Hon kände inte Harry, inte för att jag var någon expert på honom heller men jag var inte den som slängde falska anklagelser runt omkring mig.

"He was the one who wanted me to call you, to tell you that I was fine! You have no right to judge someone you obviously don't know." Utan att säga något mer tryckte jag på den röda knappen och lät telefonen falla mot det vita fluffiga täcket bredvid mig.

Min ilska värmde upp hela mig och när Harry försiktigt kom in i rummet igen så hamnade stackaren i ett rejält blåsväder. Till min förvåning verkade det som att han tog hela situationen väldigt lugnt.

"How come you didn't tell me Felicia talked to you!?" Morrade jag argt, killen som precis stängt dörren bakom sig stannade upp och stirrade oförstående på mig mig ett tag, uppenbarligen osäker på vad han borde svara.

"I didn't think it was something important." Svarade han till slut med en oskyldig röst.

"How could you not...!?" Utbrast jag i hög ton, jag stannade upp då jag insåg att jag nästan skrek, och dessutom på fel person. Ett irriterat stön föll från mina läppar innan jag samlade mig och mötte de trevande gröna ögonen ännu en gång, denna gången med en lite mjukare blick. "I thought you left me on that parking lot because you made up your own mind. That you wanted to forget. But it was my friends idea all a long! What about my opinion? My friends never count my opinion anymore and I thought you were different, that you actually cared enough to give my opinion a thought before you made up your mind." snäste jag irriterat, nästan besviken över hur fel jag hade.

"I took your well being before anything, and I meant what I said yesterday, I don't care what others are thinking about me, but if you get caught up in the upper side of London, you'll go crazy. My life ain't fun, I can tell you that. Everything is so public and messed up." Harry satte sig ner på sängkanten och sparkade av sig sina skor innan han satte sig mitt emot mig.

"My well being and opinion is not the same thing." Fräste jag och kollade ner i mina händer, smått skamset över mina tankar. Efter att ha sovit en hel natt var jag för första gången på en månad redo att gå vidare, skapa ett liv och en identitet för mig själv. Jag var redo att bryta av kontakter och skapa nya, bygga nya broar för att ge mig själv en chans, något som tydligen ingen utav mina vänner var redo att ge mig.

"Then what is your opinion?" Frågade Harry, jag lyfte min blick upp på killen som satt i en enkel t-shirt och ett par mörka jeans, han måste haft extra kläder i sin bil.

"I-I..." Började jag, plötsligt osäker på vad jag ville. "I-I want to be able to be with who ever I want to be, change my life without having any complaints about me doing it wrong or that the old me would never ever do this or that. For once I just want to be me." Jag stannade upp när Harry inte längre kollade på mig utan mer eller mindre stirrade. Osäker på om det varit något jag sade kollade jag generat bort, ut genom fönstret medan jag väntade på att han skulle säga något.

"So..." Började han lite avvaktande innan han suckade lättad över att min ilska nu verkade vara borta. "Do it." Sade Harry till slut med ett leende på läpparna. "I'm living sort of my dream, so I think you should fulfill yours, be yourself."

"How can you live sort of your dream?" Frågade jag, min röst var full med ironi. Han ryckte lite enkelt på sina axlar.

"I've changed just as much, it was my dream a couple of months ago but now... I like to sing and the band is something that I never regret, but all these screaming girls and photographers who constantly are around me, kind of creeps me out." Erkände Harry till slut och jag höjde roat på mina ögonbryn.

"Harry styles is afraid of girls?" Frågade jag roat, nästan på gränsen till ett skrattanfall. Ett roat flin kom över mina läppar när han mötte min blick.

"And that's what you got out of all that I've said the last five minutes?" Suckade han, trött kollade han på mig och nu kunde jag inte längre hålla mig, jag skrattade helhjärtat rakt ut över hans trötta utseende och bilden jag fick upp i huvudet. Hans nervositet över att möta tjejer som säkerligen var en halvmeter kortare än honom. Jag skrattade så mycket att jag fick ont i magen och gled ner på sidan i sängen igen för att minska smärtan i min mage. Tårar föll ner för mina kinder när jag försökte samla mig, jag reste mig upp och drog bort tårarna från mina kinder.

"Alright," sade jag kvävt fram innan jag tog ett djupt andetag, jag kollade på killen som bara satt framför mig fortfarande och granskade mig med ett snett leende på sina läppar, mitt hjärta hoppade över ett slag, jag hade kommit fram till att det var en utav mina favorit leenden.

"What are we doing today?" Frågade jag nyfiket.

"First, you have to change, and then we're going to Holmes Chapel." Konstaterade Harry fundersamt. Förvirrat drog jag ihop mina ögonbryn, jag försökte febrilt tänka igenom om jag varit där tidigare, men inga minnen av en stad som hette så.

"Where?"

 

Harry's Point Of View

 

Jag hade svårt att koncentrera mig på körningen medan Grace satt och kollade under tystnad ut genom fönstret, iklädd min gråa hoodie och hennes mörka jeans från gårdagen. Hennes blonda hår var uppsatt i en hög hästsvans, något som gjorde att hennes utväxt var allt synligare. Hon kände snart min blick och mötte den med hennes vackra gröna ögon och den lilla sprickan av gult. Jag kunde aldrig tröttna på de udda ögonen som verkade se rakt igenom mig varje gång hon tittade på mig, till och med när hon bara sneglade mot mig.

"Keep your eyes on the road, please." Bad Grace innan hon kollade ut genom vindrutan för att kolla efter säkerheten själv. Jag vände blicken ut mot vägen igen och log lite för mig själv. "What's in... Ehum..." Hon hade glömt namnet åter igen efter typ tionde gången då vi diskuterade över vad vi borde göra under dagen. Det förvånad mig hur dåligt minne hon hade, en liten bit utav mig antog att det var från olyckan så jag lät bli att påpeka det.

Jag hade inte riktigt förklarat för henne vad som fanns i Holmes Chapel, utan mer berättade att det var en utav de få ställena där folk lämnade mig ifred, vilket var sant.

"Holmes Chapel," påminde jag henne ännu en gång innan jag suckade, hon nickade till som ett tecken på att hon skulle försöka lägga det på minnet denna gången.

"I grew up there, my family still lives there." Förklarade jag så oberört som möjligt, men jag kände redan den vassa blicken hon spände i mig.

"I can't meet your family looking like this." Fräste Grace argt, jag flinade bara åt hennes reaktion då det verkade som vi båda tog denna situationen så annorlunda än vad vi borde göra. Vi var inte tillsammans, det var precis så vi var vänner men ändå så var jag nervös för att presentera den vackra tjejen bredvid mig för min mamma som skulle vara hemma, samtidigt som Grace var nervös över hennes klädsel, vilket inte var så hemskt som hon sade att det var. Tröjan var kanske lite för stor men annars var det inget som var så speciellt farligt, och om mamma skulle påpeka något så var det tröjan, vilket var min. Irriterad över mina tankar drog jag mig tillbaka till verkligheten för att sluta svamla i huvudet och fokusera på det som var framför mig.

"You're looking good to me." Påpekade jag och log värmande mot den stirriga halvt blonda halvt brunetts tjejen bredvid mig.

"Thanks." Muttrade hon irriterat, uppenbart att hon inte tog emot komplimangen som jag gett henne. Motorvägen var full med förmiddagstrafikanter som skulle tillbaka till sina jobb efter att ha varit hemma om och ätit eller hämtat upp mat. Sakta gled vi igenom de södra delarna innan vi äntligen kom in i den lilla byn som jag kunde precis som baksidan av min hand.

Jag blev allt mer nervös ju närmare huset vi kom, när vi körde in på gatan mitt barndomshus låg på kunde jag knappt sitta stilla längre.

"Are you sure we can't find something else to do today?" Mumlade Grace nervöst bredvid mig då jag stannade bilen utanför det gamla huset som låg bakom den låga stenmuren. Träden och buskarna hade inga löv kvar och den lilla trädgården på framsidan såg livlös och tråkig ut.

Utan att svara henne hoppade jag ut och tog mig bak till bagageluckan där jag tog ut och fällde upp rullstolen innan jag tog mig fram till passagerarsätet där Grace nervöst bet på sin läpp. Instinktivt lät jag min tumme gå över hennes underläpp för att hon skulle sluta, vilket hon gjorde och gav mig en lika chockad blick som hon gjort tidigare. Hon var frånvarande en stund innan hon kom tillbaka till verkligheten och suckade tyst innan hon lät sina armar slingras runt min hals. Jag bar enkelt upp henne och stängde dörren med min fot innan jag försiktigt satte ner den lätta kroppen i rullstolen.

Mamma väntade på oss innanför dörren då jag började putta rullstolen upp för den lilla gången. Hon hade ett stort leende på läpparna där hon stod och väntade iklädd jeans och en stickad mörk tjocktröja, hennes brunetts hår var utsläppt och gav henne en ledig känsla.

"Hi, sweetheart." Sade hon och pussade mig på kinden då vi kom in i hallen. Jag grimaserade innan jag kollade ner på tjejen i rullstolen som såg ytterst nervös ut, då hon kollade upp på kvinnan framför henne.

"This is Grace. Grace, this is my mum Anne." Presenterade jag dem för varandra, Grace sträckte formellt fram handen men genast föste mamma den åt sidan och gav henne en hård kram istället.

"I'm a hugger." Sade mamma glatt. "Nice to meet you." Grace log fortfarande nervöst mot min henne, vi tog oss in i köket där mamma redan hade dukat upp en massa bullar och kaffe och som på beställning började min mage att kurra. Vi hade inte ätit frukost på hotellet då Grace trilskades med att få igång dagen, hennes muntra humör varade dock inte länge i bilen då även hon verkade bli smått hungrig.

"Dig in." Sade mamma när vi satt oss ner vid matbordet som var uppdukat med fika. Jag började genast sno åt mig en hemma bakad frukostbulle och tog en stor tugga för att tysta min hunger.

"Harry Edward Styles, behave yourself." Snäste mamma argt till och förvånat kollade jag upp på kvinnan framför mig som gav mig en irriterad blick, precis som hon hade uppfostrat mig bättre än så. "I'm so sorry." Sade hon mot Grace som log lite besvärat, hon sneglade mot mitt håll och rynkade frustrerat på näsan, ett nöjt leende kröp upp på mina läppar innan jag började tugga på det jag hade i munnen medan jag lyssnade på mamma som började fiska information från Grace.

"So what are you doing for a living?" Frågade hon nyfiket medan hon tog en klunk kaffe och tog hela sin uppmärksamhet från sin oanständiga son till deras gäst.

"I work in a garage, or at least I did." Sade Grace bittert, något som gjorde min mamma ännu mer nyfiken än vad hon varit tidigare. Fundersamt började jag smida planer om hur jag skulle få Grace ut ur huset utan att bli av med en hand. När mamma väl blev intresserad av någon eller något lät hon inte någon smita från huset innan hon faktiskt pumpat ur all information från stackaren som var offret.

"How come?" Fortsatte hon med precis lika uppmärksamma och artiga ton.

"I'm for the south of London and the only kinds of jobs we can get is in a garage on a supermarket somewhere with a very low salary." Min mammas mun formades till ett litet runt o då hon verkade förstå var Grace kom ifrån, men samtidigt så verkade det inte riktigt som hon förstod bada en tjej som Grace gjorde där. Det var tydligt att hon aldrig fötts upp där med hennes sätt att prata, hon lät som hon kom från norra delarna av London, vilket hon en gång i tiden hade gjort.

"Me and my sister ran from home when I was ten," förklarade Grace till slut då hon insåg att min mamma verkade lite bortkommen. Jag kollade ner i min kopp för att fokusera blicken på något annat än den vackra tjejen som satt på kortänden av borden, jag visste hur den historien gick till och jag visste vilken sorts smärta som skulle skina i den vackra tjejens ögon. Jag ville bara inte bevittna det igen.

När Grace berättat klart sneglade jag upp på mamma som satt med tårar i ögonen och med handen för munnen för att dölja sin skakande underläpp. Hon gav mig en förtvivlad blick och jag drog lite på läpparna som ett tecken på att jag höll med.

"I'm alright though, I'm as good as I can be." Sade Grace till slut med ett litet tappert leende på sina läppar, hennes uppmuntrande min gjorde att mamma slappnade av en aning, men hennes blick var fortfarande i djupa tankar som jag säkerligen skulle få ta del av så fort vi blev ensamma.

"Sorry if it's a touchy subject, but how come your in a wheelchair?" Mammas sinne för att sluta ställa frågor och genast tog jag tag i Grace handled och gav henne ett litet leende.

"You don't have to answer that one." Sade jag mjukt, men hon drog endast undan sin handled ur mitt grepp och placerade sina händer i sitt knä innan hon vände sig mot min mamma igen. Men det var uppenbart att Grace tänkte över vad hon skulle säga.

"It was four months and twenty five days ago, me and my sister were late for a race so I took the highway." Började Grace berätta, jag hade inte hört hennes historia, precis lika lite som hon hört min, men när jag hörde den exakta dagen för min olycka... Så försvann allt mitt blod i kroppen ner i fötterna.

"I usually don't, because the one way roads usually go faster that time at night." Påpekade hon besvärat. "A black car came from nowhere and in a matter of seconds it hit my little sisters side of the car and got stuck by the front wheel. Before we know it our car started to tumble around by the speed that the other car provided and then everything went blank." Mina ögon var full utav smärta då jag kollade på tjejen som stirrade ut genom fönstret på andra sidan bordet. Jag kände mig tom inombords medan jag kollade på då tjejen jag var hemligt kär i gick igenom upplevelsen i huvudet. Snart kom hon tillbaka till verkligheten och gav mig ett litet sorgset leende då hon upptäckte att jag inte kunde släppa henne med blicken. "I woke up a week later in hospital, horrified over that I couldn't feel anything below the waist. My little sister died the day before, she couldn't handle the extensive damages her body was exposed to. They couldn't save her." Jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken men jag försökte febrilt blinka bort dem, Grace behövde inte se hur ledsen jag var för hennes skull, jag behövde vara stark. Jag sneglade över bordet på mamma som nu satt med sin servett och försökte torka tårarna som konstant förnyades. Mitt pinade ansikte var säkert allt för tydligt, då jag kände en hand läggas på min, jag kollade ner på den aningen mindre handen som vilade över min stora.

Jag kände mig instängd i detta köket som nu kändes väldigt litet, jag insåg att detta var vår chansen att fly.

"Mum, I think I should show Grace around in town before it gets dark." Sade jag till slut och bröt tystnaden som lagt sig tungt över huset.

---

Eftersom jag lovat ett dubbelt kapitel så kommer det inte finnas någon kommentar gräns på detta kapitlet, utan på nästa som kommer upp inom kort! :)

 

Dagens kommentar:

 De kommande dagarna var minst sagt vanliga, tråkiga, det gamla vanliga som jag hade njutit utav en gång i tiden men gjorde det inte längre. Dagarna bestod utav att vakna, åka till garaget och sitta och glo medan alla andra gjorde det jag älskat att göra. Sätta i motorer, ligga under bilar och vara helt smutsig i ansiktet när dagen var över. Nu... Jag bara satt där och frågade mig själv trettio gånger om varför jag gillat att göra det där. Dylan, Emma och Felicia klagade inte på mitt buttra humör som de verkade mer njuta utav än att oroa sig för att jag inte mådde bra.

I deras ögon så mådde jag bättre än någonsin, enligt mig själv kunde jag inte uttrycka nog hur frustrerad jag var. När jag kom hem såg jag bara på då alla skrattade runt matbordet, pratade om sin dag och vad som gått snett för dem, ingen lade märke till mig längre. Jag ingick inte i denna familjen längre och jag hade nog inte ingått i den på ett väldigt länge, det är bara först nu jag inser det själv.

Så fort alla gick och lade sig tog jag mig ut till bryggan, jag visste vad som väntade på mig om jag skulle somna, om jag mötte den drömmen igen skulle jag bli galen, instängd i ett trångt utrymme, med eld och rök... Jag rös utav tanken på känslan som gick igenom min kropp varje gång jag upplevt drömmen om och om igen. Just nu visste jag inte om jag föredrog min verklighet eller min dröm mest, båda två var lika jobbiga att stå ut med för tillfället, men ändå höll jag mig vid liv och levde i verkligheten. Så när jag var helt säker på att alla somnat hjälpte Hanna mig som vanligt.

Mitt i allt detta, alla tankar och alla känslor, så hade jag alltid Harry i bakhuvudet, hur han hade kört iväg och lämnat mig åt att ruttna i denna delen av London där han antagligen aldrig skulle sätta sin fot igen.

Varje gång jag såg Harry köra iväg, så var det som ännu en liten del utav mig försvann, något som inte bara gjorde mig förvirrad, men också rädd. För att jag kände knappt honom, han kom inte från min del av staden, han behövde inte oroa sig för pengar, mat eller försäkringar och det gjorde mig nervös. Det jag kände varje gång jag såg på honom, in i hans vackra gröna ögon, det adderade bara till problemen jag redan hade. Jag hade en pojkvän, en familj och en framtid som inte min syster längre var en del av.

Jag hade känt mig förvirrad och sårad i stunden då jag såg bakdelen på hans bil försvinna, jag kände mig övergiven av någon som jag knappt kände, nu där emot, var jag mer förstående.

Jag betalade taxichauffören som nu kört mig en gång tidigare och såg inte längre orolig ut då han släppte av mig, men han förblev vaksam innan han körde iväg, antagligen för att se vad jag skulle göra. Men när jag började ta mig upp för kullen som jag gjort förra gången, hörde jag motorn starta och snart var jag ensam. Min blick gick ut över det kalla bäcksvarta havet som låg över horisonten, det var en kall och molnig kväll, det skulle säkerligen börja regna när som helst. Bryggan var mörk, men jag visste exakt vart den ledde.

Långsamt lät jag rullstolen rulla ner på de fuktiga plankorna innan jag började ta mig ut till den yttre delen av bryggan, det var inte förrän jag var några meter ifrån då jag insåg att jag inte var den första som kommit hit denna gången. Mitt hjärta hoppade över ett slag då jag aldrig trodde att jag faktiskt skulle få se den ryggtavlan någonsin igen.

”I have to say, I'm a bit surpriced to see you here.” erkände jag med en osäker röst, då jag stannade upp helt och kollade på hans rygg som var vänd mot mig.

”Yeah, so am I.” suckade Harry och vände sig om, han såg inte speciellt förvånad ut över att jag upptäckt honom, utan mer lättad. Jag rullade upp bredvid honom där han stod lutad mot räcket.

”Maybe I just have to find a new place.” sade jag, med en glimt ironi i min röst som uppenbarligen inte Harry hörde. Tystnaden föll över oss och mitt försök till att lätta upp stämningen hade misslyckats radikalt. Jag snörvlade lite utav kylan som började bita riktigt ordentligt, snart skulle säkert första snön lägga sig, eller så skulle det bara regna så som det gjorde alla andra vintrar.

”I'm sorry.” flög det ur Harry och jag kollade upp på killen som stod bredvid mig, hans ögon mötte mina. ”For leaving you.” jag skakade bara på huvudet och drog lite på läpparna.

”Don't worry about it. I think I had left myself too, if I could.” jag ryckte på axlarna, och det var sant, jag behövde ingen ursäkt från Harry för jag hade gjort exakt samma sak om jag hade varit honom, jag förstod honom. Jag var den handikappade fattiga tjejen, till och med jag såg mig som ett välgörenhetsprojekt, det var ett under att inte alla andra hade stuckit redan.

Jag bet mig i kinden medan jag funderade över mitt bittra liv innan jag skakade av mig det irriterade känslan jag fick och kollade istället nyfiket upp på killen bredvid mig som kollade ut över havet.

”Why are you here?” frågade jag nyfiket, han tänkte noga över sitt svar innan han särade på sina fylliga läppar som putade utåt när jag såg honom såhär i profil.

”I was trying to forget.” erkände han med en suck, hans käke spändes efter han släppte fram ett skakigt andetag, uppenbart berörd utav stunden. ”Forget you, I think that's the right thing to do.” jag nickade förstående, hans blick for ner till mig innan jag gav honom ett litet leende.

”Yeah, that would be the right thing to do.” höll jag med, jag önskar att jag hade en anledning till att det inte var en bra idé men som vanligt så hade jag inte en enda anledning till varför någon vill vara runt mig frivilligt.

”This may not be the best place to be in though.”

”I agree, it's a pretty bad choice of place.” jag nickade och pressade ihop mina läppar till ett smalt sträck, tveksam om jag borde hålla tyst nu eller om jag skulle vända om och låta honom glömma...

”I don't want to.” avbröt Harry mina tankar och jag kollade förvirrat upp på honom, uppenbarligen hade jag missat en viktig bit av meningen.

”What?” frågade jag förvirrat och slutligen vände han hela sin kropp mot mig, hela hans uppmärksamhet låg över mig.

”I don't want to forget.” erkände han, mer säker än någonsin nu. ”It took me a couple of hours to figure that out, but I don't.”

”Why?” frågade jag nästan frustrerat, för jag förstod inte. Han hade möjligheter att umgås med superstjärnor över hela världen stod han här nu, och skulle förklara varför han var den enda i mitt liv som faktiskt stannar kvar frivilligt. Harry kollade ner på mig med en drömmande blick, övervägde ett antal svarsalternativ innan han öppnade munnen.

”Because you saved me, in some kind of twisted way that I can't explain to you.” hans vackra gröna ögon var dovt upplysta, han såg förtvivlad ut men samtidigt skrämmande ärlig. ”And I don't believe that you are going to understand when I am saying this but I want to make it up to you, as a friend or what ever you want me to be, I want to thank you for saving my life when nobody else could.”

Jag satt och gapade, jag var minst sagt förvirrad och en aningen frustrerad för denna killen framför mig påstod att jag räddat hans liv när jag klart och tydligt aldrig träffat honom innan. För första gången någonsin så var jag mållös, osäker på vad jag borde säga eller göra. Jag övervägde mellan att fly för mitt liv eller slå till honom, men jag var alldeles för bekväm i hans närhet för att ge upp nu på grund utav hans uppenbarligen skadade hjärna.

”Please say something.” bad Harry till slut och jag försökte komma på något vettigt, jag öppnade munnen i ett försök till att säga något men stängde den igen då det inte kom ut något.

”I-I don't know what to say.” erkände jag då jag öppnat munnen igen, denna gången hade det kommit ut något relativt vettigt svar. När jag insett att det inte går att komma med någon bra respons till hans erkännande suckade jag bara och log upp mot Harry som såg ledsen ut, som om han letade efter något slags tecken. ”Friends?” föreslog jag och ryckte på axlarna, han log lite men det var inte ett helhjärtat leende.

”Friends.” färdigställde han och jag sträckte ut min hand han tog min i sin mycket större, en stöt gick igenom min arm och ett minnet blixtrade förbi i mitt huvud innan det försvann lika snabbt igen, jag fick aldrig chansen att se vad minnet handlade om. När jag kom tillbaka till verkligheten suckade jag förvirrat och kollade ner på våra händer som fortfarande höll i varandra, Harrys var så mycket större än min, varm och behaglig. Genast drog jag åt mig min hand, förvirrad av känslan jag fått då jag kollade upp på killen framför mig som såg minst sagt lika förundrad över vad som just hänt. Hade han känt samma sak?

”Let's get you home, I'm sure it'll start to rain soon.” sade han distraherat utan att släppa min blick, genast skakade jag på huvudet.

”I don't want to go home, I can't sleep anyway so... But you should get going.” sade jag och log lite mot den lockiga killen som såg minst sagt nyfiken ut nu.

”I'm not leaving you out here alone.” sade Harry bestämt, nästan ironiskt allvarlig.

”I'll be alright, go home and sleep.” envisades jag och väntade på att hans extremt långa ben skulle börja röra sig ner för bryggan men han rörde sig inte en millimeter. Harry satt som fastlimmad i bryggan, hans intensiva gröna ögon glimmade igenom det dova lyset och satt fast vid mig. Ju länge tiden gick desto mer obekväm blev jag utav hans ögon som granskade mig och väntade på att jag skulle ge upp. Till slut blev det för mycket och jag drog genast undan min blick då jag inte klarade av pressen längre.

”Okay, alright.” sade jag till slut då det gått en stund under tystnad. ”Stop staring, it's burning.” snäste jag irriterat, ett roat flin dök upp över hans fylliga läppar och irriterat himlade jag med ögonen. ”So what should we do?”

Jag väntade mig att han skulle föreslå något, det var trots allt hans idé att inte gå hem som en normal människa och sova. Min uppmärksamhet låg helt på honom, jag granskade den långa killen framför mig, hans långa ben hade ett par svarta tighta byxor, eller de såg svarta ut i detta dunkla skenet, den svarta kappan hade jag sett någon gång tidigare och slutligen ett par tygskor.

”I have an idea.” sade han fundersamt, jag höjde på ögonbrynen och kollade fundersamt på den brunetta killen. ”What about this motel down the road...?”

”Ain't that where murderes and rapists hang out?” avbröt jag ironiskt.

”If we cross the line to my side of the town there will be people waiting for us, and I don't want you to get in trouble.” förklarade Harry och under meningen kändes det som att han menade något annat, irriterat snäste jag till.

”You could just have told me that you don't want to be seen with me.” muttrade jag förolämpat då det var så tydligt att han var rädd för att folk skulle känna igen honom. Istället för att stå och vänta på en förklaring vände jag stolen och började frustrerat rulla tillbaka in mot stranden.

”That's not what I meant!” ropade han efter mig innan jag hörde snabba fotsteg efter mig och snart kände jag någon ta tag i rullstolen, stannade upp mig och Harry ställde sig framför mig. ”I'm not worried about what others think about me.” han satte sig på huk för att hamna i samma höjd som mig, han var arg. Hans bröstkorg höjdes och sänktes tungt under kappan, hans käkar var spända och det var tydligt att hans ögon mörknat radikalt på bara några sekunder.

Jag förstod inte riktigt hans reaktion, mina tankar gick tillbaka till det han sagt tidigare, instinktivt lät jag min hand komma upp till hans ansikte, jag pressade min handflata pressas mot hans kind. Några få hårstubb stack mot min hand, nyfiket lät jag min hand utforska det nyupptäckta området. Harrys käke slappnade snart av då jag lät mina fingertoppar glida över hans vänstra, jag följde konturerna upp till hans hårfäste där jag stannade.

”Don't stop.” mumlade han fram, det var först då jag insåg att han blundade. Nervöst drog jag tillbaka min hand, tveksam över varför jag precis gjort det där.

”I've got a boyfriend.” informerade jag honom och mig själv. Harry öppnade sina ögon igen, de var inte längre mörka utan tillbaka i sin normala färg, smått road över det jag just sagt.

”Is it me or yourself you are trying to convince?” frågade han roat, uppenbarligen nyfiken på hur långt han kunde pressa mig innan jag skulle bli riktigt irriterad. Jag puttade bara honom åt sidan och fortsatte tillbaka till stranden.

”Let's go.” muttrade jag, jag försökte dölja min irritation som han lyckats dra fram, men han sade inget mer utan gick bara tyst bredvid mig med ett nöjt leende på läpparna. Harry hjälpte mig som förra gången in i bilen och under tystnad lade han rullstolen i bagaget innan han hoppade in på förarsidan för att sedan börja köra längre ifrån London än vad jag har varit på väldigt länge. Jag visste vart motellet låg, alla i den södra delen drog sig för att åka dit då det finns tillräckligt med historier som bevisade att man kanske inte skulle sätta sin fot där om man inte absolut måste. Jag hade en aning om att minst hälften av historierna bara var någon som försöker skrämma upp barnen, och det var uppenbart att personen lyckats för ingen tog sig ut hit.

När vi väl körde in på den tomma gården, såg det inte alls ut som jag hade förväntat mig. En liten upplyst torrlagd fontän satt i mitten på den lilla grusade gården vi körde in på. Det knastrade under bil däcken innan motorn dog ut, området var omringat av små timmerstugor som påminde mig om Sverige och gav mig en släng av hemlängtan för första gången på väldigt länge.

”A bit different, huh?” när Harry inte fick något svar öppnade han bildörren och en kylig bris kom in genom dörren. ”I'll be right back.” Det förvånade mig att han visste exakt vart han skulle, precis som att han varit här tidigare, jag antog att det var enda sättet att bli osynlig för några sekunder i storstadshetsen, ingen skulle någonsin komma ut hit för att leta efter en kändis.

Det var först nu mina tankar kommit i fatt mig, vad gjorde jag här? Jag kände inte Harry, men samtidigt kändes det som jag känt honom i flera år. Mina mixade känslor gjorde mig minst sagt förvirrad, det var som ett enda virrvar utav olika sorters idéer och tankar om varför jag borde åka här ifrån men samtidigt var jag nyfiken, jag ville lära känna killen som inget annat än varit snäll mot mig, och en aning konstig. Men det var lite utav hans charm, en liten suck föll från mina läppar innan jag såg Harry komma ut från en utav stugorna som hade skylten 'reception' vid dörren.

Istället för att hämta rullstolen i bagaget öppnade han dörren på min sida och fångade snabbt upp mig innan han enkelt slog igen dörren med foten innan han tog sig längst ner till de stugorna längst in. Jag lät mina armar slingra sig runt hans hals medan han tog sig upp för den verandan på den lilla röda stugan längst in och öppnade dörren med nyckeln han fått. Den lilla stugan var lika gullig utanpå som den var inuti med en soffgrupp och en säng, alla i matchande klädsel, längst in fanns en toalett som knappt gick att röra sig i. Väggarna var i en mjuk gul färg och trägolvet gav hela rummet en mjuk och inbjudande känsla tillsammans med det dova ljuset som kom från sänglamporna.

Harry satte ner mig på sängen så jag kunde luta ryggen mot sänggaveln innan han hjälpte mig av med min skinnjacka och tog sedan av sig sin.

”You know, I won't be able to fall asleep.” informerade jag honom, fullt medveten om att en följdfråga snart skulle dyka upp. ”I'm having terrible nightmares, and I haven't slept in days. So I can take the sofa.” erbjöd jag mig, han bet sig fundersamt i läppen medan han granskade mig.

”What's your nightmares about?” frågade han medan han puffade upp en utav kuddarna i soffan och ignorerade mitt förslag tidigare.

”Fire, I'm hurt and stuck, smoke and fire is all over me and I can feel my blood boiling and I hear this voice screaming my name...” min röst tonades ut, jag klarade knappt av att förklara vad jag gick igenom varje natt. Tystnad lade sig i det lilla rummet, Harry ställde inga följdfrågor utan förblev tyst och snart lade jag mig ner i sängen och kollade upp i det vita taket. ”Tell me about yourself.” föreslog jag till slut.

”What do you want to know?” frågade han artigt, lite distraherad men fortfarande med samma snälla ton.

”Is it true that you've been in rehab for the last month?” var min första fråga.

”You don't waste time.” skämtade han, jag skrattade nervöst till innan Harry drog in ett andetag för att börja prata igen. ”No, I've been home with my family. My mother is one of those mothers who is constantly worries, and she wanted me to be near her after the coma...”

Någonstans i Harrys berättelse sjönk jag ner i en mjuk sömn, hans mjuka raspiga röst var som en musikalisk melodi och snart var jag tillbaka i drömmen jag fasade allra mest.

Denna gången när jag försökte öppna ögonen kunde jag se, hela världen var upp och ner, ett kvävt andetag föll från mina läppar medan jag försökte kolla mig omkring men röken stack i mina ögon. Jag satt fast i en bil, något klibbigt rann ner för mitt ansikte och när jag höjde min hand för att se efter vad det var möttes jag utav mörkrött blod. Skräckslaget började jag vrida mig men ångrade mig genast när en ilande känsla gick igenom min kropp och jag gav ifrån mig ett gnyende. Ett panikartat stön föll från mina läppar då jag kände röken blev allt tjockare och jag hostade fram ett 'hjälp mig' så gott jag bara kunde, men ingen kunde möjligt urskilja orden som kom från min mun. Elden började ta vid rejält och började ärra min hud med sin graciösa rörelse, ett smärtsamt skrik kom från mig då jag kände att elden tog tag i mina kläder, jag försökte släcka den men det gick inte, elden gick inte att släcka.

”No! Grace, no!” hörde jag utanför bilen och panikerande röster, men det var en som stod ut i mängden, jag lät mitt huvud sakta vändas till höger för att se en lång kille stå några meter ifrån bilen, Harry. Han såg skräckslagen ut där han stod maktlös över situationen som utspelade sig framför honom, jag kände mitt blod börja koka av värmen som den utsattes för och det var inte länge innan smärtan var så ogenomlidlig att jag skrek en sista gång innan allt blev ljust.

”Grace, it's just a dream.” hörde jag in till mitt öra då jag öppnade mina ögon, jag låg i stugan, i Harrys famn som jag nu klamrat mig fast i. ”It's just a dream.” viskade han då han insåg att jag slappnat av. Harrys omfamning gjorde mig lugn, hans doft fyllde mina sinnen och gjorde nästan så att jag glömt det jag precis drömt om. Hans lockar kittlade mot min mind då jag skräckslaget klamrade mig fast runt killen som höll mig tätt till sig.

”It's alright.” viskade han, omfamningen var något jag aldrig fått tidigare, den gav mig närheten jag aldrig tidigare fått. ”Go back to sleep.” Kramen tog alldeles för snabbt slut och jag sjönk ner under täcket som jag inte kommer ihåg jag låg under när jag somnade. Jag släppte inte de gröna ögonen en enda sekund då jag lade mig ner på kudden igen, det fanns inte en chans att jag skulle kunna somna om nu. Harry reste sig från sängkanten, rent instinktivt sträckte jag mig efter hans handled, jag kunde känna att hela hans kropp stelnade till under min beröring. Tveksam över vad jag höll på med gick ett flertal tankar om att jag bara skulle låta honom gå och lägga sig på soffan igen, men då visste jag också att tryggheten som jag precis känt skulle vara borta och jag skulle definitivt inte kunna somna om. Jag var helt slut och visste att jag skulle behöva sömnen som jag skulle få nu innan jag skulle tillbaka till verkligheten igen.

”Please stay.” mumlade jag lågt, min röst var tjock och släpig. Till min förvåning tog det bara några sekunder innan han kröp ner under täcket bredvid mig. Harrys varma kropp värmde igenom kläderna vi hade på oss, jag lade mitt huvud mot hans bröst och kände hans starka armar dras runt om min kropp. Det förundrade mig hur perfekt mina kurvor passade Harrys vältränade kropp, det tog inte lång stund innan jag kände sömnen tynga ner mina ögonlock. Det för första gången på en och en halv månad, sov jag en drömlös natt.

---

+22 kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar: