The Walk of Shame... Jag hade aldrig gått en sådan tidigare, men nu efter att ha kysst Niall som stod bredvid mig, efter att ha erkänt att jag gillar honom och efter att ha varit ute i regnet i tjugo minuter gick jag för första gången med huvudet nerböjt i korridorerna bakom scenen som fortfarande var under konstruktion trots att det var endast en och en halv timme kvar till show. Jag hoppades på att ingen hade kommit till omklädningsrummet än då jag höll hårt i Nialls hand och nästan sprang ner för korridoren.

Till min stora lättnad hade endast Louise kommit dit och höll på att plocka upp verktyg som snart skulle användas på killarna för att skapa kvällens look.

"What has happened to you?" frågade hon då hon fick syn på oss i spegeln innan hon vände sig om. Hon hade sitt blonda hår uppsatt i en hästsvans och hade på sig ett svart linne och slitna jeans.

"It's raining." muttrade jag innan jag tog mig in bland ställningarna av kläder och började leta igenom alternativen som jag kunde sno utan att någon skulle märka något.

"I have a pair of jeans on that rack." Louise pekade mot en utav hängarna längst in i rummet och jag tog mig dit för att hitta ett par tighta mörka jeans och snodde åt mig en t-shirt från Nialls länga med kläder. Den vita t-shirten var alldeles för stor för mig så jag blev tvungen att stoppa in en del i linningen på jeansen.

"Here, use this." sade Niall och räckte fram en tjocktröja. Jag tog tacksamt emot den. Efter regnet frös jag fortfarande och mina skakningar minskade gradvis.

"I need to have a chat with Paul." informerade jag efter att ha granskat mig själv i spegeln. Den tjocka gråa tröjan var alldeles för stor och slutade på mitten av mina lår.

"Why?" frågade Niall nyfiket och jag vände mig mot Louise.

"It'll just take ten minutes, then I'll come back and help you out." sade jag och ignorerade Nialls fråga.

"Oh, it's okay, I think Paul would like to have an assistant for today. Stay with him." sade hon och log. "You." hon pekade på Niall och man kunde se allvaret i hennes blick. "Go and get changed."

Jag vände mig om och log lite mot Niall innan jag gick förbi honom och tog mig ut i korridoren.

"Marnie!" hörde jag bakom mig och jag stannade upp någon sekund för att vända mig om och såg Niall komma mot mig. "Where are you going?"

"Like I said, I need to have a chat with Paul." påpekade jag igen och drog förvirrat ihop ögonbrynen. Hade han blivit döv?

"Why? Can't you stay?" han ryckte oskyldigt på axlarna och jag kunde inte låta bli att le.

"I'll see you after the show." lovade jag och pussade honom på kinden, vilket jag visste skulle få honom ur balans och glömma bort vad han egentligen frågade efter. Niall fick ett litet leende på läpparna som bevisade att min plan fungerade och genast började jag gå snabbt ner för korridoren och in under scenen där jag visste Paul skulle finnas med resten utav sitt team. Snart kom jag fram till en grupp svartklädda män med öronsnäckor som stod och pratade med varandra, det var uppenbart att de inte hörde mig. Jag harklade mig och alla ögon föll ner på mig, jag må vara kortare än dem men jag såg redan svagheterna de hade.

"Paul, can I talk to you? In private."

"Yes, of course." sade Paul och tog ett steg framåt, han visade med handen att vi kunde ta oss ut bakom draperierna vid sidan av scenen där inte speciellt många kunde höra oss då arenan hade redan börjat fyllas.

"Boys." mumlade jag som en hälsning på till de andra innan jag följde med den bredaxlade mannen ut från ridå och ut till den öppna arenan som fortfarande var lite blöt efter regnet. Fans hade börjat inta läktarna och snart vände jag mig mot Paul.

"The boys know." sade jag så snabbt jag bara kunde för att få det ur världen.

"What?" han gjorde en grimas som ett tecken på att han ogillade det han hörde.

"The lads know about me. Everyone but Niall. And I want it that way, at least for now. I don't have any suspicions towards him, I just don't want to mess things up between me and him and I don't think he could take it as good as the others." jag försökte klargöra så bra jag kunde om min plan men nu stirrade Paul endast på mig och försökte puzzla ihop det jag just sagt.

"For how long?" frågade han istället.

"Harry and Louis, a couple of weeks. Liam and Zayn, this morning."

"This wasn't the deal." muttrade han irriterat.

"The situation has changed and I had to make a decision, fast. So I'd like to update you and Louise, about what's going on..."

"We can not tell the management." avbröt Paul mig och jag skakade på huvudet.

"No, that's a risk. If the lads really are in danger, the management are the last ones to know. This stays between me, you, Louise and then Lads, but not Niall."

"Don't you think that's a bit selfish?" frågade han efter ett tag.

"I know it is, but I can't bring myself to tell him. And I should be the one to tell him. So please, just go with it for a little while longer." Jag kollade förhoppningsfullt på Paul ett bra tag som granskade mig noga innan han nickade.

Vi fick aldrig chansen att säga något mer till varandra då han var tvungen att gå iväg för att ta sin position då förbandet precis börjat och jag tog mig in bakom scenen igen.

"Marnie." jag vände mig om för att möta upp Louise som kom gående med killarna i släptåg. De såg redo ut för scenen och svängde vänster för att hämta sina mickar medan Louise gick rakt fram till mig. "You look adorable in Nialls hoodie." jag grimaserade åt hennes kommentar medan vi tog oss ut vid sidan av scenen och kollade på medan förbandet spelade.

"They know." sade jag så lågt jag bara kunde men tillräckligt högt för att överrösta musiken.

"I know, they were whispering all day!" ropade Louise över musiken och jag grimaserade igen, det skulle bara vara en tidsfråga innan någon försäger sig.

"Niall doesn't though!" ropade jag tillbaka och hon nickade precis som om hon redan visste det med.

Under tystnad så såg jag på då killarnas intro intog scenen och publiken började skrika extra mycket. De dök snart upp på scenen och tillsammans med Louise fick jag se första akten utav showen. Precis innan de skulle gå av scenen kom något flygande i luften och träffade Nialls knä mitt under en låt. Man kunde se hans ansikte förvridas i smärta och jag rätade på mig, redo för att dra ner den personen som gjort något men genast drog Louise tag i min axel och tog mig tillbaka.

"You can't do anything here." väste hon och jag kollade argt mot henne.

"He's hurting! Look at him!" jag pekade på den haltande blondinen som var på väg av scenen.

"You can't lose it here." väste hon igen och jag pressade ihop mina käkar och stirrade irriterat på min blonda vän som började se smått rädd ut.

Till hennes lättnad lades snart min uppmärksamhet på min mobil som vibrerade i min jeansficka, medan jag sneglade på Niall försöka ta sig av scenen med hjälp av Liam och Harry. Jag kollade ner på min mobil och kunde se ett tyskt nummer dyka upp på skärmen och jag kände igen numret. Detta samtalet kunde inte komma mer olägligt, jag ville ta mig tillbaka bakom scenen och hjälpa killen som uppenbarligen stulit mitt hjärta men jag var tvungen att svara.

"Yes?" sade jag strax efter jag tryckt på den gröna luren.

"There's someone who's trespassing down at area thirty-two."

"Got it." jag lade på och vände mig mot Louise som såg nyfiken ut. "If anyone asks, I have a family matter to take care of." innan jag fick chansen att börja gå bak mot nödutgången stannade Louise upp mig.

"I don't like that face you're doing. Don't do anything stupid." jag gav henne en hård blick som fick henne att släppa taget om mig och jag vände mig om. Det var dags för mig att lätta på trycket.

Jag tog mig ut bakvägen bland alla bussar och lastbilar som skulle turnera över hela Europa. Tystnaden här ute var bedövande då alla arbetare höll sig inomhus, alla fans som inte kommit in till konserten stod flera meter längre bort och kan kunde höra dem långt borta skrika i väntan på att få se killarna. Under tystnad slöt jag ögonen och fokuserade på det jag kände, jag stod mitt i area trettiotvå. Redo på vad som skulle komma mot mig. Jag kunde höra fotsteg två lastbilar längre bort och jag öppnade mina ögon för att kolla på bussen framför mig. Enkelt tog jag sats och fick fotfäste på det stora hjulet och fönsterkarmen innan jag hävde mig upp på taket utan att föra något större oväsen. Jag satt på huk medan jag lyssnade intensivt på fotstegen som kom allt närmare. Försiktigt kikade jag över kanten för att hoppa till utav rädsla när jag såg förbandet gå in i sin buss, fulla på adrenalin. Irriterat fnös jag till och reste mig upp för att få syn på killen som stod framför mig på samma busstak. Utav ren förvåning fick jag aldrig chansen att reagera förrän han sparkade mig hårt i bröstkorgen och fick mig att flyga bakåt ner för bussens framsida. Jag fick tag i backspegeln i fallet och dämpade dunsen som skulle fått mig att bryta ryggen.

Ingen hade lyckats smyga upp på mig så där innan och det gjorde mig arg. Vem det än var, visste han mina svaga punkter när han kom ner till marken och slog till min vänstra axel som brukar hoppa ur led vid ett visst tryck. Ett plågat gnyende föll från mina läppar innan jag fokuserade med min arm mot mitt bröst att sikta mot hans ansikte och fick in en fullträff med min högra fot mot hans haka. Han föll baklänges och det gav mig chansen att slå hungra gånger hårdare tillbaka när min anfallare skulle ta sig upp på fötter igen. Jag gav honom en knytnäve i magen när han kom tillbaka upp på fötter och han vacklade bakåt med ett stön som fick mig ungefär åldern på honom.

Han var mycket äldre än vad hans fysiska hälsa sade mig. Vilket gjorde mig förvånad, inom några sekunder kände jag ett slag mot mitt huvud och jag tog stöd mot bullen jag några sekunder tidigare, mitt högra öga sved och jag visste redan då att jag inte skulle kunna se på det ögat ett bra tag framöver. Men istället för att slå till igen pressade han upp mig mot bussen så att mina fötter lämnade marken. Han ville inte döda mig inte just ikväll i alla fall. Jag kunde inte se hans ögon men de granskade mig noggrant medan jag försökte öppna mitt igenmurade öga men det gick inte. Argt försökte jag trycka ifrån bussen får att överrumpla honom.

"Venimus ad vos." väste han på latin och jag spärrade upp ögonen i väntan på min död.

Niall's Point Of View

"The medics will take a look at your leg after the show. Can you walk on it if we are holding it together with bandaid?" hörde jag en kille från sjukvårnarna och jag nickade. Det gjorde ont, men jag visste att det var det enda de kunde göra för tillfället, för jag var tvungen att ta mig upp på scenen igen för extra numren.

"Where's Marnie?" frågade jag Paul som stod vid sidan av och granskade det snabba klädbytet. Han ryckte bara på axlarna och jag höjde förvirrat mina ögonbryn. Hon borde vara med honom, jag kollade mig omkring för att se om jag kunde hitta den kurviga tjejen som uppenbarligen har stulit mitt hjärta endast genom att vara sig själv.

"Has anyone seen Marnie?" frågade jag igen men det var alldeles för många som pratade i munnen på varandra för att de skulle höra mig.

"Chill, she can take care of herself." sade Liam och ryckte på axlarna. "You can find her after the show."

Hans ord var menade för att lugna men det fungerade inte, det gjorde mig mer nervös, hon skulle vara här med mig. Hon borde sett mig skada mig och ändå var hon inte här, hon borde vara här och fråga hur det var med mig. Men det var hon inte.

Jag tog mig upp haltande på scenen igen med hoppet om att kunna genomföra showen enda in i slutet. Publiken var helt vild och musiken dånade runt omkring oss men ändå kunde jag inte låta bli att tänka på Marnie, mer än vanligt. Jag kände på mig att något var fel men vad visste jag inte. Det kunde antingen vara något jag inbillade mig eller så var det något med hennes frånvaro som gjorde mig nervös.

"Sit down for a while." viskade Harry mellan refrängerna och jag satte mig på rekvisitan på scenen som såg ut som en skejt park. Stången jag satt på var kall men det gjorde mig bättre till mods där jag satt och sjöng medan jag kände mig mer frånvarande än tidigare. Zayn var tvungen att dra mig upp från min plats då det var dags för fyrverkerierna och vi skulle ta oss ner under scenen igen för sista gången ikväll.

Utan att jag kunde säga något mer tryckte sjukvårdarna ner mig på en brits och började genast bära in mig i deras sjukstuga som vi hade längre bort. De började undersöka mitt ben medan jag trilskades om att jag mådde bra, allt jag ville veta var att Marnie var okej. Hon syntes fortfarande inte till och nu började jag bli rädd för att hon aldrig skulle komma tillbaka. Jag vet inte varför men varje gång hon öppna munnen för att säga något, kändes det som att hon skulle säga hejdå för evigt, som om hon helt plötsligt skulle försvinna.

"Alright, you'll have to do an xray in the next city, in the meantime you'll have to use crutches." jag kunde inte säga nej till det, jag kunde knappt stå på benet och allt jag ville var att träffa Marnie så jag kunde släppa denna fåniga tanke om att något skulle hänt henne. Frustrerat snodde jag åt mig kryckorna som en utav personalen höll ut till mig och reste mig snabbt upp för att leta rätt på Louise igen.

Det tog mig ett tag att hitta henne i kaoset som uppstått bakom scenen. Jag och killarna skulle inte vara kvar här normalt sätt, då arbetarna redan börjat plocka ihop scenen.

"Where's Marnie?" frågade jag när jag fick syn på vår stylist som var omringad utav resten av killarna som genast tystnade när de fick syn på mig. Alla såg oroliga ut och väldigt osäkra på vad de borde svara mig.

"She's having some family issues and will meet us back at the hotel." fick Louise fram till slut och jag nickade långsamt. Det lät resonabelt, men jag ville dit nu. Blickarna killarna gav varandra gjorde mig nervös, det fanns något som alla visste utom jag. Men jag lät dem hållas, det var inte direkt så att jag skulle kunna jaga ifatt dem och tvinga ur dem ett bra svar med ett par kryckor.

"So we're heading back there now to get some sleep before we take off in the morning to Norway." påpekade Liam för att klargöra vår plan inför morgon dagen. Det skulle bli en lång dag i morgon också. Men det skulle bli skönt att få komma tillbaka till en säng och sova.

Under tystnad låg alla och halvsov tillbaka till hotellet, adrenalinet vi haft i kropparna efter att ha gått av scenen rann snabbt ur en och lämnade kvar en trötthet som gjorde hela kroppen bedövad. Tacksamt tog vi emot erbjudandet om att ta oss in bakvägen till hotellet för att slippa undan alla kameror som väntade på oss vid huvudentrén. Vi puttades in i tjänstehissen upp till vår våning som var avspärrad för oss och de närmsta som arbetade med oss.

Istället för att gå raka vägen till mitt och Liams rum tog jag mig till sista rummet, längst ner i korridoren och knackade på dörren till Marnies rum. Hon hade fått ett helt eget rum att använda, vilket kändes lite underligt men samtidigt förståeligt då hon inte riktigt hade kunnat sova med Louise då hon konstant skulle få sällskap av hennes man och barn.

Jag knackade försiktigt på hennes dörr och tystnad följde. Några extra hårda knackningar gjordes på hennes dörr innan jag ropade hennes namn, men ingenting. Hon kanske inte hade kommit tillbaka än. Jag kollade ner på min mobil, halv tolv...

Marnie´s Point of View

Vi kommer för dig... Jag skakade besviket på mitt huvud och ångrade mig genast då en ilande smärta gick ner över min svullna rygg. Att jag inte insett det tidigare, att det var aldrig killarna de var ute efter. Det var för få attacker, för få försök till att döda dem. Om de hade varit målet från första början hade jag löst problemet redan.

En försiktig knackning på dörren kunde höras och jag reste mig försiktigt upp från min plats i sängen som jag inte kunnat röra mig ifrån. När jag hängde i strypgreppet mot bussen hade jag inte en aning om hur han hade kunnat skada mig så brutalt, ingen förutser mina rörelser eller min attackstrategi förutom några få här i världen som jag träffat. Och alla dem var antingen döda eller bakom lås och bom. Men jag hade visst fel, jag hade mött min överman och jag var inte riktigt säker på om jag var redo för att möta honom igen. Jag hade bankat med mina knytnävar på bussen jag hängde mot och dem inuti hade hoppat ur för att se vad som pågick. Den maskerade mannen hade genast släppt taget och försvunnit lika snabbt som han kommit. Jag föll ner på marken med en dov duns innan jag kravlade med den lilla kraften jag hade kvar under bussen och försvann precis innan ett par killar rundade bussen.

Försiktigt haltade jag fram till dörren till mitt rum och kollade med mitt enda friska öga vem som stod på andra sidan dörren... Niall. Två hårda knackningar uppstod igen och hans irländska betoning på mitt namn hördes. Han kunde aldrig få se mig såhär. Jag skulle aldrig kunna förklara vad som hänt mig utan att väcka misstankar och han skulle få reda på vilket monster jag egentligen var.

Jag lät min panna luta mot dörren medan jag slöt mitt enda fungerande öga och lyssnade på hans andetag. Känslan av saknad fyllde mig då jag inget annat än ville ha en kram. För första gången i hela mitt liv, längtade jag efter en kram, kanske till och med en kyss. För första gången någonsin så skämdes jag för vad jag var och vad jag gör. Den genompressande känslan av skuld gick igenom min kropp och jag tog upp min mobil för att trycka upp Cades telefon nummer.

"What's up, girl!?" hörde jag på andra sidan efter ett antal signaler. Jag kunde inte låta bli att le... Jag saknade honom.

"Are you at the office?" frågade jag lågt och han stannade upp ett tag innan han svarade.

"No, I'm at home. Why?"

"Good, is the safehouse in Area thirty-two sixty-seven still open?"

"No? We shut that one down, years ago. You know that."

"Right, open it up for me, without anyone knowing." beordrade jag.

"What? Why, Marnie? What's going on?"

"I'm in deep trouble. They aren't after the band, they are after me. And all this time, I've been putting these innocent people in danger. I need to get undercover fast."

"What..." Det lät inte som en fråga utan som att han försökte greppa taget om vad jag just sagt. "Marnie... You'll have to speak to your father." sade han efter ett tag.

"Father can't know about this. Promise me that. He's still out of the country and is not available for the next couple of days. Just open the safehouse without telling anyone."

"I can't do that right now." envisades Cade och jag kunde höra nervositeten i hans röst. "There's some complications in that department."

"How long?" frågade jag istället och satte mig försiktigt på sängen och grimaserade, jag hade ont i min svanskota.

"A couple of days... I can get you down there in let's say five days. Will that do?"

"Five days, not a day longer." beordrade jag. "Thanks, Cade."

"Anything for you, sis. So how's Germany?"

"It's nothing special. How's the office?"

"Hectic. I'll come back to you in a couple of days then with tickets and keys."

"Okay."

"Take care." han lät orolig och jag kunde inte låta bli att le.

"Good, I'll talk to you later." jag lade på och reste mig långsamt igen för att ta mig fram till spegeln. Försiktigt granskade jag mitt igenmurade öga som började skifta färg från rött till djuplila. Försiktigt höjde jag min tröja och granskade mina blåslagna revben som jag kände var ömma men de var inte brutna. Till min lättnad hade jag sluppit bryta något och jag skulle bli tvungen att linda ihop mitt ben men annars var det is som gällde. Jag hade tidigare beställt upp en ishink till rummet och tog tacksamt emot den några timmar tidigare.

En ny knackning hördes på min dörr och jag bet ihop mina käkar hårt medan jag försiktigt tog mig fram till dörren. Till min lättnad var det inte Niall denna gången och jag öppnade dörren försiktigt medan Harry och Louis tog sig in i rummet utan att kolla på mig.

"What's up? You left the concert early." påpekade Louis med ryggen mot mig och jag stängde dörren långsamt.

"Yeah, I had some things to do." muttrade jag lågt innan jag vände mig om och haltade efter de två killarna som slängt sig i soffgruppen. Louis var den första som vände sig om för att kolla på mig och tappa hakan.

"Bloody hell!" utbrast han när han fick syn på mitt skadade ansikte.

"What?" frågade Harry förvirrat innan han vände på huvudet mot mitt håll så att lockarna flög åt alla håll. "What the fuck happened to you?!" utbrast han så fort han lade sina gröna ögon på mig. Normalt sätt hade jag skrattat åt hans ansiktsuttryck, men jag lät bara ett litet luftigt skratt lämna mina lungor utan att göra någon större skada på mina revben.

Jag lät tystnaden falla över oss innan jag öppna munnen igen för att fråga det jag hoppades ett positivt svar på.

"Do you think Lou can fix me up?" 

+22 kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar: