Harry sänkte sig ner hela vägen och mötte upp mina läppar. En djup kyss väckte alla mina sinnen till liv, mina fingrar trasslades in i hans hår, pirret som gick igenom min kropp efter mer, jag ville ha mer.

Jag kände ett sting av besvikelse då han drog sig tillbaka med ett litet leende lekte på läpparna, förvirrat kollade jag upp på killen ovanför mig.

”Happy birthday, baby.”

De blandade känslorna om vad som faktiskt väntade där hemma var kluvna, ena sekunden skrek jag utav lycka att få köra igen, men samtidigt skulle jag bara vilja gå och gömma mig under sängen för vad min magkänsla sade mig.

Trots mina stunder med Harry, så kunde jag inte låta bli att känna att även detta skulle ta slut så småningom. Min kärlek för Harry skulle aldrig ta slut, det var något jag var helt hundra på där emot.

När vi kommit tillbaka till London igen hade Emma, Felicia och Alice välkomnat oss hem med en välkommen hem middag, det verkade som att huset stod kvar trots allt. Något som Harry speciellt såg lättad ut över då bilen kört upp vid trottoaren utanför huset som såg exakt likadant ut.

”Welcome home, baby.” mumlade han och pussade mig på tinningen, med hans hand låg på mitt lår där jag inte riktigt ville att de skulle lämna sin plats.

De kommande dagarna bestod utav hård träning, Harry höll sig borta från garaget så gott han kunde, men hämtade upp mig varje kväll. Han verkade inte lika orolig längre utan mer bekväm i att jag faktiskt skulle bli tvungen att arbeta med Dylan.

Dylan där emot tog sina chanser att pika om skandalen som hände för några veckor sedan, medan jag konstant påminde honom om att det inte var så och att han inte borde lita på allt som stod i tidningarna. Men även jag gav upp snart att övertala honom då jag kände att det inte skulle tjäna något till, jag hade värre saker att tänka på. Så som vem som faktiskt var min motståndare och hur jag skulle försöka hålla mig undan från hennes fordon så mycket jag bara kunde. För jag visste att om hon skulle få tag i mig, så skulle jag inte komma ut från detta racet levande.

Alice gick som på glas runt omkring mig och frågade var tionde minut om jag mådde bra, det störde mig att hon var den som såg rakt igenom den fasad som jag målat upp framför mig så att inte de andra skulle se hur dåligt jag mådde för tillfället.

Dagen innan tävlingen, tog jag mig ner för trappan när jag hörde hur Harry och Alice var mitt uppe i en diskussion på morgonen nere i köket, jag stannade upp för att höra vad de bråkade om.

”Harry, I'm telling you, there's something wrong. I can feel it.”

”Your sister is just worried, alright. She's so stressed out about this race, give her some time. After the race everything will go back to normal.” försäkrade Harry henne med låg och frustrerad röst.

”What is it that you don't understand?” fräste hon med samma låga röst. ”She's hiding something and I want to know what the hell she's up to before it's too late. I've got this bad feeling about it.”

”Leave it.” snäste Harry vasst innan han tog sig ut till hallen, han stannade upp då han fick syn på mig i trappan, de gröna ögonen bevakade mig noggrant innan han suckade frustrerat ut och gick in i vardagsrummet utan att säga något.

Det verkade som att alla betedde sig konstigt, och nu när jag låg här, helt sömnlös mitt i natten och om några timmar skulle jag upp för att ta mig ut till banan för att få denna tävlingen överstökad så kände jag pressen.

Trots att Harrys armar som var tätt dragna runt om mig tog bort den största delen av stressen, jag kände min neutral i hans armar, så kunde jag inte låta bli att få känslan av att jag mådde dåligt. Mina känslor var över hela stället och påminde mig konstant om vem det egentligen var jag skulle tävla emot, denna tävlingen skulle bli annorlunda utav en enda anledning som skrämde slag på mig... Det fanns inga regler, hon hade inga regler.

Jag kände att mina egna tankar gjorde mig bara mer nervös där jag låg under täcket med killen som älskade mig så obeskrivligt. Snart kunde jag inte ligga stilla längre då jag kände känslorna svälla upp i min hals och jag fick svårt att andas. Jag kravlade mig ur Harrys grepp och tog mig ur sängen innan jag tassade ut försiktigt från sovrummet.

Huset var helt släckt och den enda ljuskällan som fanns var den stjärnklara himmeln utanför och lite utav utebelysningen som fortfarande stod på, det svaga lyset sken mjukt in genom de stora fönsterna.

Jag tog mig ner för trappan till andra våningen och in i ett kontor som låg intill Alice rum. Försiktigt stängde jag dörren bakom mig och tände sidolampan som gav ifrån sig ett lugnt ljus över rummet. Jag hade aldrig varit här inne själv, det hade alltid varit Harry som satt bakom datorn och skrev så att tangenterna nästan gick av, eller så satt han och pratade i telefon med hög volym om varför just det datumet inte var ett bra datum för en intervju.

Jag hade endast en utav Harrys t-shirts på mig, mina bara ben fick gåshud utav det kyliga rummet då jag tog mig fram till det mörka skrivbordet och drog ut översta lådan på ren känsla.

Lättad över att jag inte skulle behöva rota mer hittade jag det jag sökte och skrev några rader på ett litet vitt blankt vykort utan att tänka på vad det egentligen var jag höll på med, det kändes som att min kropp hade sitt egna liv.

Mina skakiga fingrar sträckte sig efter mitt silver halsband och jag fibblade med låset innan jag fick av det. Mina ögon granskade det vackra hjärtat och pappersflygplanet, försiktigt drog jag av flygplanet innan jag låste halsbandet igen som jag sedan lade ner på kortet jag skrivit. Pappersflygplanet lade jag åt sidan innan jag tog fram ett litet kuvert, jag tog ett djupt andetag och granskade den vita framsidan. Jag var rädd, och jag var frustrerad över att jag inte kunde förklara det för Harry på något annat sätt. Jag började skriva de fem bokstäverna som formade namnet på den jag älskade allra mest i hela världen...

”Harry”

Harry's Point Of View

”Okay, let's get this over with.” muttrade jag frustrerat vid foten av trappan, Alice och jag hade stått och väntat i snart tio minuter på att Grace skulle bli klar och äntligen stod hon med sin väska i handen och tog sig ner för trappan iklädd ett par trasiga jeansshorts och en utav mina t-shirts hon fäst sig en hel del vid.

Hon spände ögonen i mig precis som hon hört vart enda lite snäsig kommentar jag och Alice sagt de senastes minuterna. Vi båda hade flinat åt dem alla, men nu var vi allvarliga då hennes spända syster var på bristningsgränsen.

”You're going to make this, don't worry.” försäkrade jag och pussade den blonda tjejen snabbt innan jag öppnade dörren åt de båda tjejerna.

Den pressade tystnaden som föll över oss i bilen gjorde även mig nervös, jag satte igång radion för att få lite stämning och när Moments började spela kunde jag inte låta bli att le, det var vår sång. Jag sneglade över på Grace som satt bredvid mig, hon var nu kritvit i ansiktet och sträckte sig efter radion för att byta kanal.

Förvirrat vände jag mig tillbaka till vägen och körde snart in på den nästintill fulla parkeringen utanför garaget, det var tydligen mycket folk som ville se denna tävlingen, något som gjorde min nyfiken över vem det faktiskt var hon skulle köra mot.

Men jag lät bli att fråga då vi alla tre hoppade ut från bilen, Alice gick sidan om mig medan Grace var några meter framför oss och sprang nästan in i garaget, hon stannade upp innan hon sprang tillbaka mot mig och gav mig en hård kyss. Beröringen var desperat och laddade ur min kropp på elektrisitet, jag ville ha henne, nu, jag ville lära känna alla hennes kurvor och var enda liten kroppsdel som om det vore mina egna.

Hon drog sig snart bort allt för snabbt innan hon vände sig om och sprang tillbaka in i garaget och lämnade mig helt ställd, rädd över vad jag bevittnat och hur långt jag skulle gå för denna tjejen.

”And you don't think she's acting strange?” muttrade Alice bredvid mig och jag kunde inte låta bli att instämma. Något var fel, men det var som att hon byggt upp den där väggen igen mellan oss och denna gången vägrade hon ta ner den.

Vi möttes upp utav Felicia som kollade frustrerat på mig, jag log lite mot henne i hopp om hon skulle säga att allt var okej. Hon såg liten ut i sin röda skyddsdräkt med headsetet hängandes runt halsen, hennes blonda hår var uppsatt i en hög hästsvans som hon irriterat slängde med.

”Don't look at me like that, Styles.” mumlade hon bara medan hon kollade ut över publiken som satt sig på läktaren, redo för lite action.

”You know something, don't you? Who's this girl she's racing?” jag spände frustrerat ögonen i den blonda tjejen i hopp om att det skulle ge mig någon slags fördel, men hon kollade inte ens på mig.

”Angelina Carter.” konstaterade hon frånvarande och kollade ner på sin telefon. ”Grace wants you two on the front row, take a seat, they'll drive out the cars in any minute now.” hon pekade bort mot läktaren där två tomma plaststolar väntade på oss.

”Go, I'll be right back.” informerade Alice mig och jag satte mig frustrerat ner där jag blivit tillsagd. Irriterat kollade jag mig omkring efter motståndaren eller något tecken på att jag faktiskt skulle få någon slags ledtråd som skulle hjälpa mig, jag kanske skulle känna igen Angelina, bara jag fick en bild på henne.

Snart kom Alice tillbaka, mer nerstämd än innan hon lämnade, men jag fick aldrig chansen att fråga då det började mullra inne i garaget och ut kom Grace bil tillsammans med en annan svart bil som jag inte kände igen. Däremot kände jag igen tjejen som satt i den, från natten då Grace hamnade på sjukhus, hon var i en utav motståndarnas bilar.

”Is that...?” började jag förvånat och jag såg i ögonvrån hur Alice sakta nickade.

”Get ready, because this is going to get really nasty.” viskade hon fram bredvid mig, hennes ton gav mig kalla kårar och jag väntade bara på att den glada Alice skulle komma tillbaka och le mot mig, säga till mig att allt skulle bli bra och jag behövde inte oroa mig. Men det kom aldrig, frustrerat ställde jag mig upp och gick bort till depån där Emma på säkert avstånd stod och kollade på då Dylan och Grace gjorde de sista säkerhetskontrollerna vid start linjen.

”Stop her or I will.” sade jag argt så att den blonda tjejen hoppade till och kollade sig över axeln. Hon vände sig mot mig och log lite, hennes blommiga sommarklänning fladdrade lugnt till i sommarbrisen.

”Don't worry, there's doctors in the garage if something goes wrong, Grace is a great driver, Harry. She'll do just fine.”

”Who are you trying to convince!?” utbrast jag, jag tog ett steg mot bilarna men den blonda tjejen stoppade mig. ”Haven't you seen what that other girl is capable of? She made Grace end up in the hospital last time! Don't think for a second that I've forgotten!”

”Calm down, you can't do anything about it now, Harry.” hon tog min hand i sin och drog mig fram till datorerna. ”She would lose a lot if she jumped out now.” Emma suckade och kollade upp på mig. ”Could you stay here with me? We could watch it together if you'd like.” föreslog hon och drog bak sitt raka blonda hår från ansiktet. Jag nickade bara men släppte Emmas hand, Alice ställde sig vid Emmas sida och höll hårt i hennes arm medan vi alla tre spänt väntade på startskottet skulle höras.

Det fasade startskottet var öronbedövande, jag blev som förstelnad, allt jag ville var att Grace skulle komma i mål så vi kunde lägga detta bakom oss. Bilarna turades om att vara etta och när de kört första varvet så ledde Grace med bara några meter, Felicia babblade konstant i sitt headset hennes röst blev allt mer panikslagen ju närmare sista varvet de kom.

Minuterna gick då bilarna försvann runt hörnet igen då de var inne på sista varvet och kom ut på andra sidan banan då de låg jämsides, det var som allt gick i slowmotion efter det.

”Oh, no.” pep Emma bredvid mig och greppade tag i Alice och tryckte hennes huvud mot hennes överkropp för att inte låta den lilla tjejen se vad som höll på att hända. Emma var inte den enda som reagera och Dylan hoppade över stängslet för att springa mot garaget i ren panik.

”Cut the breaks, Grace!” Skrek Felicia från kontrollpanelen där hon nu lät andfådd rädd, hennes röst skakade. ”Grace! Break!” hennes röst sprack i slutet innan hennes händer åkte i ren panik upp över hennes ansikte.

Men det var för sent, när de rundat den sista kurvan och var på väg in i mål bromsade Angelina in och träffade baksidan på Grace bil som fick sladd på den torra asfalten. Gummi gnisslade högljutt då bilen vred sig på sidan och åkte upp i luften utav den extrema kraften som de fått utav motståndarens bil.

Jag kände att all luft sögs ur min kropp ju mer metall som hördes krossas mot det hårda underlaget, den totalt kvaddade bilen åkte in i särgen och en utav framlamporna tog fyr, motorhuven började ryka kraftigt. Allt stod stilla, ingen rörde sig, allt låg under tystnad.

Jag hade ingen kontroll över min kropp då jag kände att jag tog i allt vad jag kunde för att springa över och ta ut Grace ur bilen innan det var för sent. Jag hoppade över stängslet och började springa bort mot den totalt kvaddade bilen med mitt livs kärlek i. Den livlösa tjejen hängde upp och ner med blod rinnande ner över hennes panna från hennes näsa.

”Harry, get the fuck out of there!” vrålade en röst som jag kände igen allt för väl, Dylan. Jag föll ner på knä och snörvlade medan jag försökte komma på ett sätt att få ut Grace där ifrån. Snabba fotsteg hördes bakom mig.

”It's too late, we need to get out of here, Harry.” Dylan tog tag i mig och började dra mig bort från bilen.

”Don't fucking touch me!” gormande jag förtvivlat, tårar föll ner från mina kinder medan jag hulkade fram det jag hade att säga.

”The car is about to blow up!” jag försökte streta emot men jag orkade inte stå emot längre. Då explotionen värmde upp luften flög vi bakåt mot den hårda marken, jag reste mig mörbultat upp men jag kunde inte förmå mig att stå. Jag försökte ta mig upp på benen och springa mot den brinnande bilen men föll ner lika snabbt på knä, världen stod stilla, långt borta hörde jag brandbilar medan jag kollade på då lågorna började äta upp det enda jag brydde mig om.

”No...N-No.” viskade jag fram och försökte återfå lugnet men det gick inte, min bröstkorg höjdes och sänktes häftigt medan en efter en snyftning släpptes fram. ”No, Grace, no.” hulkade jag fram, min röst lät tjock utav sorg och lät mina händer täcka mitt ansikte.

Sorgen spred sig igenom min kropp och jag lade mig ner på asfalten i fosterställning för att hålla ihop mig som höll på att falla i sär. Chocken av vad jag just fått åskåda kändes inte som på riktigt, det kändes som att någon hade dragit ut mitt hjärta ur mitt bröst, hålet var stort och gjorde ont. Smärtan gjorde sig påmind enda ut i fingertopparna och ner i varje tå, min kropp låg som paralyserad av smärta.

Skräcken över att vara ensam, att inte få hålla om tjejen som jag allra mest i hela världen, att inte kunna spendera resten utav mitt liv med henne... Det var otänkbart, jag ville hellre dö än att stanna kvar här. Smärtan som var i hela min kropp, tårarna som föll ner på marken fick dödskänslan inom mig att växa.

Jag höjde mitt huvud lite då jag kände att jag höll på att kvävas och kände att klumpen som var i min mage på väg upp, jag kräktes upp min frukost medan jag fortfarande låg på marken. Till slut var det bara ett par obetydliga hulkningar som gjorde att hela min kropp skakade, det ringde i mina öron och gjorde det svårt att avgöra vad som hände runt omkring mig.

Snart kände jag en filt runt om mig, ett par försiktiga händer undersökte min kropp och jag öppnade mina svullna ögon för att kolla rakt på en sjukvårdare.

”Can you hear me?” frågade hon försiktigt och jag suckade ut ett skakigt andetag innan jag nickade svagt, jag lät mina tunga ögonlock glida ner igen men hon skakade till mig. ”Stay awake, Harry.” jag kollade trött upp på kvinnan ovanför mig. ”He's about to go in to a post-traumatic stress! We need an ambulanse right away!” skrek hon frustrerat, jag försökte ignorera den skrikande kvinnan ovanför mig, mina andetag blev allt tyngre och jag kände att jag snart skulle somna.

”Come on.” sade hon till slut med lugn röst. ”We need to get you out of here.” jag kände asfalten försvinna under mig då hon försökte få mig att stå upp, den plötsliga rörelsen gjorde att det svartnade för mina ögon, jag kände att mina ben vek sig och föll ner hårt på asfalten igen. Denna gången brydde jag mig inte, jag ville ligga kvar här och dö, jag ville dö med Grace. Sorgen åt upp mig och drog ner mig under ytan till något som kändes som en dödskänsla, den fick duga. Jag tappade greppet om verkligheten och föll längre och längre ner i eldslågor som bara längtade efter att bränna mig och döda mig precis som Grace... Hon var borta.

+30 kommentarer

Dagens kommentar: