När vi kom fram var vi dom första som kom dit.

”So there is three bedrooms and we are nine.” kostaterade Harry när vi kom in i huset och det var som en helt vanlig sommarstuga.

”Three in each.” sa jag utav en ren reflex medan jag kollade kollade mig omkring.

”I guess you and Eleanor could take the big bed and Niall can sleep on the extra.” sa Harry fundersamt och syftade på Louis. ”And Zayn will be with Perrie so maybe you Liam could sleep in that room too. Then it's just you,” pekade han på mig. ”Jenny and I. Would you mind?” frågade han osäkert och jag kollade på resten som kollade roat på mig som om det var något jag inte riktigt fattade.

”Oh, why not?” suckade jag och kollade mot resten som kollade på Harry.

”You are getting in to so much trouble when Zayn gets here.” sa Liam och började brottas med varandra och jag fick aldrig chansen att fråga heller för efter jag slängt in mina grejer i rummet så kom resten. Det var absolut ingen munter skara som klev ur bilen och in i huset.

”Stop fighting! Please!” utbrast Niall irriterat på sin irländska brytning.

”He started it!” hörde jag Jenny. ”Just because he can't face the truth!”

”Are you kidding me, Jen!” röt Zayn. ”You are the most annoying person in this entire world and you had to come!”

”YOU INVITED ME!” skrek Jenny och alla vände sig mot deras konversation. Alla omringade dom och jag stod inners.

”I didn't! I invited Al. Not you!” morrade Zayn. ”I had to invite you so Aly could come!” fortsatte han gapa.

”You are unbelievable!” väste Jen. Perrie drog lite i Zayns arm men han ryckte sig ur greppet och jag gned mig i pannan... Precis som förr. Tänkte jag för mig själv och la armarna i kors. Jag kände att någon petade mig på axeln och jag kollade mig om.

”Ain't you going to do something?” väste Louis och jag höll uppe ett finger som visade att jag hade allt under kontroll för snart började det på riktigt.

”No you are! Who are you!? Seriously look in the mirror your selfabsorbed bitch!” morrade Zayn och Jenny drog efter andan.

”Take that back!” hennes ögon blev smala och jag såg att snart hade jag pressat min tur nog med att slippa gå in och avbryta. Men Jenny gick raka fram till Zayn och stod kanske fem centimeter ifrån och spottade honom nästan i huvudet när hon pratade. Då insåg jag att jag var tvungen att komma i mellan och jag puttade ifrån så att jag stod mellan dom.

”Stop it!” skrek jag över deras irriterande röster. ”Enough! Both of you!” jag drog bak mitt hår som hade hamnat i ansiktet. Jenny började gå mot mig och jag kände att Zayn puttade på från andra sidan. ”Jen, go take your things out of the car and in to our room. You, me and Harry will share.” jag kände att Zayn stelnade till bakom mig då han nu stod med överkroppen lutandes mot mig. Jen gick där ifrån och jag kände att detta bråket hade inte slutat för nu såg Zayn rött. Bråket hade tagit en drastisk vändning.

”What did I tell you NOT to do Harry?!” vrålade Zayn och jag vände mig mot honom och tryckte mina händer mot hans bröst för att han inte skulle komma närmare.

”Zayn.” sa jag men han lyssnade inte. ”Zayn” försökte jag igen. Han ignorerade mig och började putta mig ur vägen.

”Zayn. It's nothing. I don't know what have gotten in to you!” försökte Harry och alla bitarna för mig föll på plats. Zayn var bara överbeskyddande. Jag tänkte ut ett sätt för att få honom att lyssna på mig och det enda jag kunde komma på var att fälla honom. Det låter som jag är världens super människa men jag när jag inte spelade musik längre så intresserade jag mig utav sport. Jag gick fem år på karate och kunde definitivt klara mig själv i en mörk gränd mitten av London. Då jag bestämt mig för vad jag skulle göra så tyckte jag nästan synd om Zayn som antagligen skulle bli chockad. Men jag hade inte tid och tänka och gjorde ett grepp på honom så han trillade ner och jag la ett knä i bröstet på honom så jag hamnade ovanpå. Han såg chockad ut på mig och jag var andfådd för han var den första som jag hade fällt som inte hade min kroppsvikt eller längd. Vilket var mycket tyngre än vad jag väntat mig då jag skulle låta bli att skada honom. Allting blev tyst och även Jen som hade kommit tillbaka nu stod som förstelnad. Jag kollade Zayn rakt in i ögonen och försökte återhämta andan.

”I can take care of my self.” sa jag lågt mellan andhämtningarna. Jag lättade lite på mitt grepp och reste mig sedan upp för att ta mig där ifrån. Jag trängde mig mellan Harry och Louis som kollade förvånat på mig och jag gick ut genom ytterdörren och började gå längs vägen. Luften var kvav och inte alls lika innestängd som luften i London. Det hade börjat mörkna och det skulle bli en helt underbar kväll att sitta ute och äta på. Min klänning var inte längre slät och fin jag kände att mina fötter klibbades fast i Conversen på grund utav den kvava känslan. Mitt hår klibbades fast på den bara ryggen och jag satte upp det i en hög hästsvans för att få bort den stickande känslan. Jag hittade en liten park med en å som flöt förbi. Min tidsuppfattning var inte den bästa och jag var så dum så jag hade glömt mobilen i väskan som låg på sängen. Jag satte mig på en sten och drog av mig mina skor och stoppade fötterna i vattnet som var iskallt. Trots det isade lite i fötterna så tog jag inte upp dom och jag suckade tungt. Mina fötter flöt på ytan och jag tänkte mig bort på den sommardagen i ettan. Den dagen som fotot togs som Zayn hade i sin plånbok. Det hade varit väldigt varmt och min mamma hade tagit mig och Zayn till stranden öster om London. Hon såg Zayn som sin son och smorde noga in honom med solkräm för att han inte skulle bränna sig. Jag kommer ihåg att vattnet var iskallt men ändå så höll jag och Zayn på att göra ett sandslott utav den blöta sanden nere vid kanten utav vattnet. Hans hår var fullt utav sand och han hade hällt en hel hink vatten över mig mitt hår var blött. Mamma hade fixat lite fika uppe på handdukarna och vi fick lite fickpengar för att ta oss till kiosken och köpa varsin glass. När vi hade köpt glassarna och var på väg tillbaka så hade vi redan börjat äta våra glassar och när vi var framme vid mamma så hade vi glass i hela ansiktet. Hon hade bett om att få fota oss och det gjorde hon medan vi hade lagt armarna över axlarna på varandra och lett stort med vaniljglass över hela ansiktet.

”You are my sister.” hade Zayn sagt och jag hade lett mot honom.

”And you are my brother.” sa jag och satte mig ner för att ta fram kortleken vi spelade med.

Vi hade aldrig problem med pengarna då, det var mamma som drog in det mesta så vi hade ett fint hus. Med en stor trädgård och vi hade även en katt som vi hade döpt till Molly.

Min blick fastnade på de upplysta stenarna längre bort och jag tänkte tillbaka på den tiden. Allt hade varit så mycket enklare om jag hade berättat för Zayn. Han har lika mycket rätt att veta vad som hänt med mamma som vad jag har. Då hade jag haft någon som alltid varit där, men nu var mellanrummet mellan oss större än någonsin.

”Thank god that I've found you!” hörde jag en hes röst bakom mig och jag hoppade till och vände mig om.

”Oh, you scared the crap out of me, Harry.” sa jag och vände mig tillbaka och torkade mig under ögonen för att vara säker på att jag inte grät.

”You've been gone for like an hour and everyone is worried.” Han satte sig ner bredvid mig och slängde av sig sina flipp flopps och stoppade ner fötterna i det iskalla vattnet. Han tog upp sin iPhone ur byxorna och skrev ett sms.

”Don't tell them were we are.” mumlade jag och la mina händer i knäet. Han fortsatte skriva på sin mobil och lade sedan ner den i fickan igen. ”How did you find me?” frågade jag sedan.

”You're new here so you probably followed the road and found a place to sit down.” sa han och rykte på axlarna och skakade till huvudet så håret lade sig rätt igen. ”That's what I would have done.” jag nickade långsamt och kände att tröttheten drog över mig. ”You want to talk about it?” frågade han tyst.

”There's nothing to say. I never thought I would use that kind of grip on a friend. Ever.” sa jag och skrattade sorgset till. ”It feels like...” jag kollade ner på mina händer. ”...It feels like a mistake to even come here.”

”I'm sorry.” började han och jag kollade på honom. ”For making the mistake to offer you to sleep in the same room as me.” jag skrattade till. Denna gången var jag faktiskt rätt road.

”He's just overprotective. He'll come around.” sa jag och kollade rakt in i de glittrande gröna ögonen.

”You got any siblings?” frågade jag Harry när vi var på väg tillbaka. Jag höll i mina converse i ena handen och hoppade till lite då och då när en sten kom under en utav fötterna.

”An older sister. You?”

”Does Zayn count?” frågade jag och Harry skrattade.

”Like the way he acts, yes.”

”I've always wanted a sister though.” sa jag och kollade fram över vägen som bredde ut sig. Jag tyckte vägen tillbaka var mycket längre än när jag gick på andra hållet. Mörkret hade fallit över oss nu och det var riktigt kallt.

”What happened?” frågade han.

”It's complicated.”

”I think I could keep up.” sa han och rykte på sina axlar. Jag tvekade och kände att han kollade mot mig nu.

”Maybe later.” sa jag bara. ”It's just a depressing story.” sa jag så enkelt jag kunde och fokuserade extra hårt på vart jag inte skulle sätta fötterna.  

+4 Kommentarer till nästa del! ;D