Hela dagen spenderade vi i vattnet efter vi sovit ett par timmar. Vi båda var lite yra när det gällde alla tidsskillnader vi gått igenom för att ta oss hit och redan vid elva på kvällen orkade jag knappt hålla mina ögon öppna längre då vi båda låg på soffan och kollade på teve. Det var skönt att veta att vi kunde gå utan för huset utan att stöta på män med stora kameror, något som Niall tog som fördel då han sprang en runda runt den lilla ön medan jag låg och halvsov under i palm. Jag kunde inte låta bli att le för mig själv då jag såg hur lycklig han var över att få ta det lugnt utan att folk kollade på.

Jag vaknade upp i sängen med en sovande Niall intill mig, hans arm låg slappt över min mage, jag kollade på klockan som stod på nattduksbordet. Klockan var bara ett och jag var klarvaken, irriterat svor jag tyst för mig själv över allt resande den senaste veckan hade gjort att tidsskillnaderna hade varit min största fiende. Jag somnade ibland mitt på dagen då jag egentligen borde vara vaken och ibland blev jag hungrig mitt i natten. Men varje gång jag gick upp för att äta något blev jag pigg och kunde inte somna om. Jag hade inte berättat något för Niall men han kände på sig att jag inte var van vid detta.

Sakta men säkert kravlade jag ur den stora sängen och lät mina fötter komma i kontakt med trägolvet, försiktigt började jag gå på tå mot dörren som jag försiktigt öppnade och stängde lika försiktigt bakom mig innan jag satte ner hälarna på golvet och började gå mot köket. Det hade redan varit en kille här i eftermiddags och fyllt på hela kylskåpet. Innan han hade kommit hade det varit ett stort frågetecken för mig då jag visste att min pojkvän kunde lika gärna klassas som ett svart hål när det kom till mat.

Jag öppnade kylskåpet, tog fram mjölkpaketet och drog fram flingpaketet ur skafferiet. Det tog ett tag innan jag hittade skål och sked men när jag väl hade färdigställt min aptitretare tog jag med skålen ut i sanden. Jag satte mig ner under en palm som jag blivit rätt så fäst vid under eftermiddagen. Ett antal syrsor hördes längre bort tillsammans med vattnet som sköljde in över strandkanten. En månhalva lös upp vattnet, trots detta förblev ändå vattnet mörkt, dess oinbjudande färg fick en rysning att gå över mina armar. Under tystnad satt jag och åt på mina flingor och njöt utav nattens tystnad.

Den fuktiga värmen hade inte lämnat trots att det var natt, och jag kände att Nialls t shirt som jag hade på mig och mina hotpants klibbades fast mot min svettiga kropp. Jag var glad över att luftkonditioneringen inne i huset fungerade vilket hade varit vår räddare i nöden under de värsta timmarna mitt på dagen.

Danielle hörde av sig tidigare under dagen, nyfiken om vad jag tyckte om Nialls överraskning. Hon lät överlycklig över att jag gillade den och på något sätt hade jag på känn att hon var delaktig i överraskningen. Vårt samtal blev relativt kort då hon var tvungen att ta sig hem till London för att göra sitt sista jobb innan det var dags för henne att luta sig tillbaka och spendera resten utav hennes åtta månader genom att bara vara hemma. Något sade mig att det lät enklare för henne än vad det skulle bli, vi alla visste hur mycket hon älskar att dansa och det skulle bli svårt för henne att sitta stilla. Hennes sätt att prata med mig fick det att låta som vi aldrig blivit separerade för nitton år sedan. Vilket fick mig att tänka på allt jag har varit med om de senaste månaderna, jag hade gått från misshandlad hemma till en delägare av ett skivbolag, jag hade en familj med två systrar och jag hade fått flertal vänner som jag skulle behålla för livet. Men framför allt att jag hade fått en pojkvän som var alldeles för bra för mig.

Mitt liv hade bara börjat men ändå kändes det som en hel livstid sedan som jag bodde nere i den lilla källaren med en gitarr som saknade strängar, en hund som inte ens var min egna och en oöppnad dagbok. Niall hade vänt upp och ner på hela mitt liv genom att få mig att öppna den där boken, och egentligen, mitt liv hade börjat redan innan jag visste om det, precis den dagen då jag började chatta med Niall.

”What are you doing out here, babe?” jag rycktes ur mina tankar och kollade upp på killen som stod bredvid mig. Niall hade lyckats smyga upp på mig utan att jag märkt något, han väntade på ett svar med huvudet sned. Hans nakna överkropp hade blivit lagom brun under vår första dag i paradiset, på hans nedre halva hade han satt på sig ett par slappa shorts som satt lågt på hans höfter och avslöjade hans v linjer.

”You scared me.” påpekade jag och log mot honom innan jag vände bort blicken ut mot havet igen, jag satte ner min skål i sanden. Jag kände att han satte sig ner bakom mig och ett par starka armar drogs runt min övre kropp innan jag kände hans haka vila mot min axel.

”You can't sleep.” konstaterade han. ”You know, the first couple of months when we traveled a lot, I more or less slept all day and were up all night.” han pussade mig på halsen och jag lät min hand vandra över hans armar som höll mig tätt intill honom.

”It's been a lot these last couple of months and it's now everything comes to me.” erkände jag. ”I'm really overwhelmed.” mumlade jag lågt och lutade mig bakåt mot honom, jag kände hans rygg lutades mot palmen.

”I know the feeling...” började Niall och jag skakade snabbt på huvudet.

”No, you don't. I bet you want to, but you don't.” sade jag lågt med en mjuk röst så att han inte skulle ta illa upp. Hur mycket jag än önskade att han förstod de stora förändringarna för mig så skulle han bara förstå en del utav dem.

”Make me understand then.” bad han lågt med en viss smärta i hans röst, den sortens smärta jag försökt undvika. För jag visste inte riktigt hur jag skulle få honom att förstå. Jag bet mig lite i läppen och såg nu att himmeln började ljusna i horisonten, något som sade mig att morgonen var på väg och jag hade ännu en natt varit sömnlös.

”I don't know how...” sade jag lågt, mest för mig själv men jag visste att även Niall hörde. Jag lutade mitt huvud mot hans bröst och jag kände hans läppar pressas mot mitt huvud, en lätt puss pressades på min hjässa och jag suckade.

”When you became One Direction you already had your friends and family behind you.” började jag tveksamt i ett hopp om att jag skulle kunna förklara för honom.

”Yeah.” sade han lågt och väntade på att jag skulle fortsätta.

”... When all this crazy happened I only had you and all my friends. And it's not that it doesn't count... It's just, family is family... And there are so different energies between family and friends, do you know what I mean?”

”Yeah, actually I do.” sa han och skrattade bittert till.

”I've never had a family or any friends and all of a sudden... I've got everything and more than I could ever dream about.” jag kände att jag tappade fattningen om verkligheten och sögs in i min egna historia. Hur mycket jag än försöker glömma det förflutna så fanns det alltid där, för att påminna mig hur enkelt det är att bli skadad.

”My adoptiveparents didn't want that life I lived for their daughter, no parent does... I've never had those opportunities that a normal teenager would think is obvious. I've been eating the leftovers, I've been using boys clothing because I couldn't afford...” jag stannade upp och kände att några få tårar hade slitits loss från mina ögon och trillat ner över Nialls armar. Jag snörvlade till och suckade.

”What I am trying to say is that when you lose someone it stays with you, only reminding you how easy it is to get hurt. Now I've got some really amazing friends. I've got a family, that is more than weird because it feels like we know each other, but we really don't. It's weird, but I am thankful.” jag kände att jag inte kunde göra det mer klart för honom nu, tystnaden föll över oss och jag kände hans jämna andetag medan han fundera över det jag sagt.

”You know what?” frågade han lågt, jag skakade på huvudet och vände huvudet för att snegla upp på honom, han såg nervös ut men utan att tänka mer på det vände jag tillbaka huvudet och kollade ut över den ljusnande himmeln. ”I want to know everything about you.” mumlade han lågt. ”I want to be your family.”

Ena hans arm försvann och han började gräva i sin ena ficka på shortsen. Snart tog han fram ringen som jag bara sett en gång innan, ringen var minst lika vacker som förra gången.

”You said you would save it for a special moment.” mumlade jag lågt och kollade skräckslaget på ringen.

”And this moment is more than special. You and me on a island, just us. No cameras, no friends or bandmembers. No stupid swedish family that tries to kill you...” jag grimaserade över hans ord, jag vände upp min blick mot honom och han kollade ner mot mig. Han log lite innan han blev seriös igen. ”So... would you like to be my family?” hans sätt och fria var annorlunda i jämförelse med vad jag hade sett på ett fåtal filmer, men jag kunde inte låta bli att känna hettan över mina kinder och jag log upp mot den blonda killen. Hans tumme drog försiktigt bort tårarna som återstod på mina kinder.

”Yes.” sa jag och krokade tag med min hand om hans nacke, jag förde hans huvud ner mot mig och gav honom en ömsint kyss. Jag mumlade ännu ett ja mot hans läppar och han log. Snart vilade jag huvudet tillbaka mot hans bröst och kollade på medan han trädde på den vackra ringen på mitt ringfinger. Snart hade jag hans armar tätt runt om mig igen och jag höll upp min hand framför mig, vi båda granskade den i ljuset av soluppgången.

”Fits perfect.” mumlade Niall lågt.

”It's unreal,” viskade jag men jag visste att han kunde höra. ”It feels like all of this is going to disapear when the sun comes up and I wake up.”

”I'll stay right here, by your side, princess. Always.” sade han lågt och jag kunde höra att han log. ”And look, now when the sun comes up, and the reality set in... I'm still here, you're still here. This is real.” jag kände hans läppar mot mitt öra och jag kollade rakt in i solen som nu kollade upp över horisonten. ”This is our reality.”

Det var sista kapitlet någonsin av When The Sun Comes Up! Det kommer upp en epilog i morgon (En epilog för er som inte vet är ett kapitel där man får veta vad som händer efteråt!) :)

Hoppas ni har gillat den och jag hoppas ni är redo för överraskningen! Berätta gärna vad ni tyckt om denna fanficen ;p

 Veckan gick relativt snabbt då vi fick förflytta oss från västkusten till östkusten där även Danielle mötte upp oss med min extra resväska. Hennes mage hade blivit en aningen större sedan jag träffade henne sist och man kunde väll säga att hennes hormoner gick över oss alla. Stackars Liam hamnade väldigt illa till då han råkade hamnade bredvid en tjej som tydligen var hans idealtjej då vi väntade på våran snabbmat.

Även om jag saknat min syster så var jag lika glad över att flyga där ifrån då det var dags för mig och Niall att ta vår semester som vi båda längtat efter ett bra tag nu. Niall hade hade fixat ett privatflyg till vår ännu hemliga destination, det enda jag visste var att det skulle vara ett varmt ställe. Något jag hade fått reda på utav Lou, Zayn och Liam, det roliga var att när Niall fick reda på det vaknade de alla tre med varsin ritad mustasch bara en dag innan deras första intervju i New York. De var måttligt roade då de försökte gnida bort de svarta sträcken på sina överläppar.

”Good morning, babe.” jag ryckte till utav att min kudde pratade. Jag höjde på huvudet och kollade mig omkring omkring, jag befann mig fortfarande på planet och jag hade somnat på Niall medan vi hade legat och pratat på soffan för några timmar sedan.

”Are we there yet?” gnällde jag innan jag lade ner huvudet igen på hans bröst korg och suckade.

”Yeah, we are landing in a couple of minutes.” hans röst lät morgontrött och raspig. Det var då jag slog upp ögonen, denna gången var jag klarvaken och drog mig snabbt upp från soffan och Niall innan jag snubblade fram till ett utav fönsterna. Långt nedanför fanns ett par öar mitt ute i havet, jag kunde inte se land någonstans. När jag sträckte på mig och vände mig om mot Niall hade han ställt sig upp och pussade mig på tinningen.

”Welcome to Hawaii, love.” han drog på sig sin t shirt som några timmar tidigare hade blivit avdragen medan vi njöt utav varandras sällskap. Nej, vi gjorde inget som började på bokstaven S, men det var inte långt där ifrån. Om Niall hade fått bestämma hade han klätt av mig redan i New York, men jag vägrade då det jag ansåg att det var olämpligt eftersom vi sov vägg i vägg med alla våra vänner.

När vi landat slog värmen emot oss när vi kom ut från flygplanet, en bil väntade på oss och tog oss ner till en liten söt hamn. Värmen var torr och jobbig, Niall köpte mig en vattenflaska då han oroade sig över min hälsa av någon konstig anledning. Vi stannade framför en båt som några lokalbor hjälpte lasta i våra kläder.

”We're not staying?” frågade jag förvirrat och han log mot mig medan han tog min hand.

”Like I said, it's only you and me.” påminde han mig och jag drog förvirrat ihop ögonbrynen. ”You'll see.” han skrattade och pussade mig lätt innan han hoppade ner från bryggan och i båten. En hjälpande hand tog tag i min och hjälpte mig ner. Snart var vi ute och åkte båt mot en utav de mindre öarna, Nialls arm låg beskyddande över mina axlar medan vi satt och kollade ut över ögrupperna som breddes ut framför oss. När vi rundade en utav de mindre öarna fick jag syn på ett fint litet strandhus som låg precis på sin egna lilla strand.

”That's ours for the week.” hörde jag intill mitt öra och jag kollade storögt mot honom.
”Seriously?”

”Yeah, I'm dead serious.” sa han och blinkade till med ena ögat.

Båten lade precis till vid stranden och när jag skulle hoppa ner från båten hamnade jag i vattnet, av chocken jag fick trillade jag baklänges och satte mig ner med ett stön. Niall brast i skratt och jag kollade irriterat upp på honom för att se honom klara hoppet perfekt. Han hjälpte mig upp, jag kollade ner på mina shorts och t shirt som jag fått låna av Niall. Allting var genomblött av saltvatten och jag kollade besvärat upp på min pojkvän som höll på att spricka om han inte fick skratta snart. Jag bara stampade surt upp på stranden utan att säga ett ord.

”Sorry, babe. But it was pretty funny.” ropade han efter mig och snart kände jag ett par händer som snurrade runt mig och drog mig intill en vältränad kropp. ”Hey, don't be angry.” han drog bort en slinga som hamnat för mina ögon. Jag kollade irriterat in i den blå ljusa ögonen men suckade ut min irritation och mjuknade upp då jag såg leendet han hade på läpparna. Mina läppar strök över hans och jag ställde mig tätare intill honom, jag gav honom en puss och log innan jag vände mig snabbt om och började gå upp mot det lilla huset. Bakom mig hörde jag ett frustrerat stön, när vi kom in i den lilla stugan tappade jag hakan. Det fanns en modern men samtidigt en väldigt Hawaiiansk inredning med bambu och något som liknande IKEA möbler.

”How did you find this place?” frågade jag förbluffat och kollade upp i taket som var flera meter ovanför oss inrett med bambu. I taket hängde två fläktar som täckte köket och vardagsrummet som satt ihop.

”I didn't, Louis did a couple of years ago. He always come here when it gets too much. Sometimes alone, sometimes with Eleanor.” Niall gick förbi mig och jag gick efter. Han visade mig toaletten som var inrett med snäckor och även sovrummet som var stort och hade fönster ut mot den lilla djungeln som fanns bakom huset.

”This is incredible.” mumlade jag och kollade med vidgade ögon runt omkring mig. Jag hade aldrig sett något liknande innan. Snart landade mina ögon på Niall som granskade mig, jag bet mig lite i läppen och släppte hans ögon för några sekunder för att ta en andra titt runt om i rummet. Ett par starka armar drogs runt min midja och fick mig att återgå till att kolla in i de blå ögonen.

”I think I've waited long enough.” påpekade Niall och flinade. Jag släppte fram ett nervöst skratt och bröt vår ögonkontakt, jag kände att han blev genast tveksam och drog sig lite bakåt. Vilket fick mig att kolla upp på killen framför mig. ”If you don't want to...” började han och jag skakade häftigt på huvudet.

”No, no. You're misunderstanding me.” babblade jag på. Jag hejdade mig själv och drog mina armar runt hans hals, jag drog honom närmare intill mig. ”I... It takes time for me to get used of the thought that somebody cares about me so much like you do. And even if you are showing it, it's hard to take it to heart.”

”I love you.” viskade han och trasslade in sina fingrar i mitt trassliga långa hår.

”Yeah, but, you're...” försökte jag men han skakade på honom.

”... Niall Horan.” han avslutade min mening och jag drog förvirrat ihop mina ögonbryn. ”I'm Niall Horan, only your Niall Horan and I love you to pieces. Always.” mitt hjärta hoppade över ett slag då jag såg hur allvarlig han var. Men innan jag fick chansen att öppna munnen för att säga något kraschade Nialls läppar mot mina i en hård och desperat kyss, som snart förvandlades in till en passionerad och öm kyss. Hans händer hjälpte mig av med mina blöta kläder och snart stod jag endast i ett par fuktiga underkläder. Jag kände hans händer gå ner över min rygg, rumpa och sedan stannade vid mina lår, han lyfte upp mig och jag fäste mina ben runt hans midja medan han bar mig över till sängen. Försiktigt lade han ner mig i sängen, det kalla täcket var ett faktum under min överhettade kropp. Jag ryckte försiktigt i Nialls t shirt som han mer än villigt tog av sig och våra nakna överkroppar tog kontakt, han var minst lika varm som vad jag var. Hans läppar placerade en tungkyss medan han kastade bort tröjan för att göra mina blöta kläder sällskap på golvet. Mina osäkra fingrar öppnade knappen på hans shorts och drog ner dragkedjan, utan att bryta kyssen vickade han av dem. Hans ögon sökte efter någon tveksamhet över mitt ansikte innan hans läppar reste ner i dalen mellan mina bröst och fortsatte ner för min mage innan han försiktigt krokade tag i mina fuktiga trosor med sina fingrar, jag höjde försiktigt på mina höfter och lät honom dra ner dem för mina ben. Pirret i min mage blev att starkare då jag kände Nialls läppar på insidan av mina lår innan hans huvud dök upp ovanför mig igen.

”You're beautiful.” viskade han mot mina läppar snart tryckte jag bestämt Niall mot madrassen så att han hamnade under mig. Ett leende kom över hans läppar då jag retligt drog ner mina bh band i något som skulle se graciöst och sexigt ut. Hans händer vilade på min nakna rumpa, under mig kunde jag känna bulan i hans boxers bli allt hårdare, något som indikerade på att jag måste göra något rätt. Snart var jag helt naken uppe på min älskare som ständigt hade sina ögon fästa vid mitt ansikte. Även hans boxers gjorde resten utav våra kläder sällskap inom kort och hans erektion slog upp på hans mage. Niall rullade över så att jag hamnade under honom igen och gav mig en tung kyss medan han trevade efter nattduksbordet, undertiden tog jag tag i hans längd och började försiktigt pumpa upp och ner. Ett tungt andetag släpptes ut från hans vackra läppar, våra andetag blev allt tyngre och snart särades våra läppar och Niall rev upp ett silvrigt litet paket, något jag bara sett honom göra en gång innan. Jag släppte honom och hans nu tunga längd stötte i min mage innan han trädde på kondomen.

”Are you ready?” frågade han och allt jag kunde göra var att nicka. Min talförmåga var inte närvarande längre och min bröstkorg höjdes och sänktes snabbt. Hans topp gick över min värme och fukt innan han försiktigt pressades in i mig, när jag grimaserade stannade han genast och lät mig vänja mig innan han såg att jag slappnade av och anpassat mig till honom. Det var inte alls lika smärtsamt som första gången, vilket jag var lättad över.

”Can I go deeper?” nästan viskade han fram och jag kollade upp på honom och nickade. Snart träffade han min botten och jag gav ifrån mig ett flämt. Hans läppar strök försiktigt över mina medan han försiktigt började röra sig in och ut. Min ena hand som vilade på hans axel spändes då att träffade en ömtålig punkt i mig, mina naglar borrades in i hans axel, han svor lågt. Vårt kärleksfulla älskande värmde upp rummet ytterligare och snart såg jag ett par svettdroppar pärla sig i pannan på den blonda killen ovanför mig. Ett par fuktiga hårslingor hade klibbats fast i hans panna och försiktigt drog jag bort dem, ett djupt stön släpptes från Niall innan han lutade sig ner och gav mig en tung kyss.

”I love you.” viskade jag andfått mot hans läppar och jag kände att hela min mage flammade upp utav njutning då han träffade min känsliga punkt. Min värme drog sig ihop runt hans styva längd, jag kunde känna var enda ådra flamma upp inom mig, jag gav ifrån mig ett stön.

”Fuck.” svor Niall lågt och snart kände jag hans substans hamna i gummit, tätt följt utav att jag red ut min orgasm, min rygg kröktes uppåt innan jag slappnade av, en utmattad Niall kollapsade uppe på mig innan han gav mig en slö kyss.

”I love you too.” viskade han andfått innan han rullade av mig, slängde kondomen i soptunnan som var bredvid sängen innan han drog täcket över våra nakna kroppar och jag kröp upp intill honom.

Detta var egentligen meningen att detta skulle bli det sista kapitlet av hela fanficen... MEN ni är nog de mest dirty läsarna jag varit med om någonsin såååå... Jag fick slänga in ett extra kapitel!

Vilket betyder att detta är nästsista kapitlet förutom en epilog som även kommer i morgon! Därför blir det lite tätare mellan kapitlena och epilogen nu inför överraskningen därför blir det ingen kommentar limit! 

Dagens kommentar:

 Staples Center var fullsmockad med fans som skrek och började samla sig inför konserten. Niall, Louis och Harry sprang ut för att överraska fansen medan jag, Zayn och Liam stannade inne och spelade kort tillsammans med deras stylist Lou. Jag funderade över att jag nu hade chansen att luska lite över vart Niall skulle ta mig nästa vecka. Jag visste att Liam var den som enkelt skulle brista under press om jag försatte honom under några svåra frågor.

”So do you know where Niall is taking me next week?” frågade jag tveksamt innan jag lade ner ett kort och jag hörde Liam muttra något om att jag skulle ha en sådan tur. Vi hade spelat tre omgångar innan som jag vunnit två utav, den tredje vann Lou som hade gjort en dålig moonwalk utav lycka. Jag gillade henne, hennes udda sätt var något som gjorde att hela rummet lös upp.

”Yeah, we do.” konstaterade Zayn och gav mig ett leende innan hans mörka ögon kollade över mitt ansikte.

”Where!?” frågade jag nyfiket, han skakade roat på huvudet, han lutade sig bakåt i sin stol och väntade på att Lou skulle fortsätta lägga sitt nästa kort.

”We don't want to wake up in the morning and have a knif to our throats because we spilled Nialls plans.” sade Lou och flinade. Hon puttade upp sina glasögon innan hon lade ner hennes näst sista kort. ”One card.” informerade hon med ett flin.

”So not even a clue?” frågade jag besviket och alla tre gav mig var sitt lurigt leende. ”Not even a word?” jag putade ut lite med min underläpp och vände mig mot Liam. Han rynkade på nästan och försökte dra bort blicken, hans läppar blev till ett sträck i hopp om att det skulle hjälpa honom.

”That's not fair!” utbrast Zayn. ”Don't even try to use our weakest link against us!”

”I am not the weakest link.” muttrade Liam innan han lade ner sitt nästa kort.

”If I win the next game, you'll tell me one detail.” föreslog jag och de alla kollade osäkert på varandra. ”Oh come on, you all are like chickens!” jag började klucka som en kyckling och alla började skratta åt mig. ”Deal?”

”Okay, okay, deal. But only one detail!” varnade Liam. Zayn lade ner ett utav sina kort och jag kollade ner på mina två återstående. Han hade lagt ner ruter tre vilket gjorde att mina ruter två och spader två kunde läggas ovanpå. Med ett flin vände jag på mina kort och jag hörde ett högt stön.

”Damn it, Zayn!” fräste Liam. ”You're too easy with the cards.”

Vi samlade åter igen ihop korten och Zayn blandade medan Lou lade upp en instagram bild, så snart när korten var utdelade igen började vi intensivt spela som om det gällde livet. Men till min lättnad hade jag även denna gången turen med mig och när jag lade ner mitt sista kort pressade alla ihop sina läppar i hopp om att någon annan skulle börja läcka information.

”We are in big trouble.” muttrade Liam.

”Okay, I'll tell, it's on a beach.” erkände Lou och suckade.

”Where?” frågade jag nyfiket och vilade mina armar på bordet. Liam såg lättat över min axel, jag följde hans blick som hamnade på Niall, Louis och Harry som var tillbaka och avbröt mitt förhör.

”Thank god.” mumlade Liam lättat för sig själv.

”What's on the beach?” frågade Louis nyfiket och jag kände spänningen i rummet. De hade hört det sista Lou sagt och jag såg att alla tre försökte komma på en bra ursäkt.

”I and Niall were.” sade jag snabbt. ”... on the beach.” fortsatte jag för att rädda mina vänner som önskat att de aldrig spelade om Nialls överraskning. ”I was just telling them about Nialls surprice today and how... thankful I am.” Harry skakade roat på huvudet och man såg att ingen köpte min förklaring men lät mig hållas. Jag reste mig upp så att Niall kunde sätta sig ner på min stol, han drog mig med sig så att jag hamnade i hans knä. Mitt huvud lutades mot hans axel, hans armar drogs runt mig.

”You're a really bad lier.” viskade han innan han pussade min kind, jag visste att han hade sett mitt usla pokerface.

”Thanks.” viskade jag tillbaka, en utav Nialls stora händer strök över min rygg medan den andra vilade på mitt lår. Jag lekte med hans krage på hans t shirt som han hade på sig medan jag njöt utav våran stund. Trots att jag visste att det fanns ögon på oss så lät dom oss hållas och det kan ha varit för att Niall gav Liam, Zayn och Lou varsin dödsblick.

”Are you ready, Nialler?” frågade Zayn som nu stod upp, han hoppade upp och ner, något jag antog var hans sätt att värma upp sig själv inför konserten.

”I was born ready.” svarade Niall kaxigt och flinade mot sin bästa vän.

”I meant for the other thing.” påpekade Zayn, Niall flinade och nickade mot sin kompis.

”What are you talking about?” frågade jag nyfiket och kollade upp på Niall. Hans blå vackra ögon granskade mig men det enda han gjorde var att flina. ”Hey, please, what are you guys talking about?” ny var jag mer förvirrad än någonsin då alla stod och log mot mig. Det var tydligt att jag var den enda som inte visste vad de pratade om. Men irriterat nog fick jag inget svar och jag bara återgick till min bekväma position i min pojkväns famn med en irriterad trumpen min.

Efter att ha bytt om till ett par mörka jeans och en fin glittrig topp, tvingade Lou på mig ett par pumps som jag klagade över innan jag följde med Luke för att sätta mig ner i publiken. Jag drog av mig skorna, Luke som satt bredvid mig flinade och satte dem under hans stol.

”Thanks.” viskade jag och han gjorde bara en gest med handen som att det inte var något.

”You don't like high heels?” frågade den mörkhåriga tjejen som satt nedanför mig och jag svor inom mig då jag trott att ingen bevakade mig.

”No, not my thing.” sade jag och log mot henne och hennes vän som satt bredvid. De båda var målade i ansiktet med One Direction loggan, deras vita t shirts hade killarnas ansikten på.

”You're Madison right?” frågade tjejens kompis, hennes blonda hår var upp satt i en hög hästsvans förutom hennes lugg som spretade ner över hennes panna.

”Yes.”
”Oh, my god!” pep hon, hon ryckte i hennes kompis som pep instämmande med. ”Could we take a photo with you?” frågade hon nu mer uppspelt än innan, jag tvekade lite innan jag log och nickade.

”Sure.” jag poserade för varsin bild med dem.

”Ain't that Nialls chain?” tjejen med svart hår pekade på kedjan runt min hals som jag glömt stoppa innanför min topp.

”Oh, eh... yeah...” svarade jag och stoppade snabbt in den, jag suckade lättat ut då arenan mörknade och hela arenan började jubla över att showen skulle börja. Ljudet var öronbedövande då skärmarna lös upp med introt till konserten. Killarna dök ut på scenen och ljudet som jag tyckte var öronbedövande blev allt värre då första låten kom igång. Mellan låtarna pratade killarna och snackade om vad detta betydde för dem, det var något som fick mig att le. Jag kunde inte låta bli att känna mig stolt över den blonda clownen uppe på scenen. Det var som att han inte hade fått vara barn när han var liten och helt plötsligt förvandlades in till killen med humor. Jag kunde inte låta bli att bita lite extra i min läpp då han tog fram elgitarren, det var pinsamt att erkänna för mig själv vilken inverkan Niall hade på mig.

Det kändes konstigt att man faktiskt kände killarna men något som kändes ännu mer bisarrt var att min pojkvän var en utav de fem. Det tog ett tag för honom att hitta mig i publiken men när han väl fick syn på min glittriga topp vinkade han och log mot mig. Jag var nog den enda här inne i arenan som inte hade hans ansikte på min klädsel. När de åkt ut till den lilla scenön tystnade allt förutom några få som krävde uppmärksamhet genom att skrika.

”So today...” började Niall prata och alla började jubla. ”... someone really special to me has her ninteenth birthday...” jag kände hettan över mina kinder då de som satt närmast mig vände sig mot mig och jag ville bara sjunka genom golvet.

”She's special to all of us.” flikade Harry in och gav Niall en armbåge i sidan.

”So we thought we all could sing happy birthday to, Madison.” fortsatte Niall och pekade mot mig. Färgen i mitt ansikte försvann då en strålkastare lös upp hela mig och jag kisade mot killarna som flinade mot mig. De alla började sjunga och hela publiken hängde på medan jag höll på att bli blind utav strålkastaren som fick mig att svettas lite extra. Killarna gjorde några stämmor i slutet och alla började jubla och det öronbedövande skriken startade igen.

”Happy birthday, princess.” ropade Niall, några skrek och några gjorde ett ljud i ett tecken på att det var ett utav de sötaste sakerna de hört. Jag mimade ett tack innan jag lättat slapp lampan som snart gjorde att jag badade i svett, men även för att hela situationen hade gjort mig nervös. Jag kände en hand ta tag i min hand med och drog ner mig mot tjejerna framför mig, någon andades intill mitt öra innan jag hörde några få ord.

”You're so lucky.” pep den blonda tjejen i mitt öra och jag skrattade nervöst till innan jag satte mig ner bredvid Luke som satt och smsade.

”Happy birthday.” sade han och flinade mot mig.

”Did you know about this?” frågade jag bestört och han nickade.

”The lads are bad at keeping secrets, it's a miracle that you didn't find out.” han skrattade till innan han gav mig en kram innan han pekade bort mot scenen där jag fick syn på killarna som gjorde sina bästa dansrörelser då någon hade skrivit det i en tweet.  

+30 kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentarer:

 Hela dagen gick ut på att Niall försökte guida mig igenom Los Angeles. Han försökte verkligen hålla en rak min då vi åter igen kört fel, men jag lät honom hållas då han var så ytterst gullig mot mig och undrade om jag frös. Våra fuktiga kläder stoppade oss inte dock. Vi fick ett antal gånger stanna upp och fråga om vägen samtidigt som vi blev ertappade utav ett antal skrikande fans på vägen. Jag kunde inte låta bli att skratta då Niall försökte be om vägbeskrivning till en flicka som såg ut att vara på väg att svimma. Men snart gav vi upp och tog oss tillbaka till hotellet som redan var ockuperat med mängder av fans utanför. Jag tror även att Niall var frustrerad över vår gnista som vi hållit vid liv resten utav dagen, vi hade rört vid varandra flertal gånger och den sexuella frustrationen blev allt mer tydlig för Niall då vi var på väg tillbaka.

Det blev problematiskt för oss att ta oss in på hotellet innan ett par säkerhetsvakter hjälpte oss in genom glasdörrarna och in i lobbyn. Nialls arm var fortfarande beskyddande över mina axlar medan vi tog oss in i hissen och han tryckte på sjuttonde våningen. När dörrarna stängdes och vi blev ensamma igen tryckte Niall upp mig mot väggen, försiktigt men bestämt.

”I'm tired of waiting.” mumlade han och log ner mot mig innan han lutade ner sitt huvud och började suga på min känsliga punkt under mitt öra.

”Eh, we're soon on the thirteenth floor.” stammade jag och kände honom dra lite i kanten på mitt linne. Hans tänder nafsade över min hud och jag kände pirret som funnits där hela tiden förstärkas ytterligare, även jag började bli frustrerad. ”N-Niall..” stammade jag och kände att mina ben höll på att vika sig under mig, Niall höll mig uppe. Men snart stannade hissen på femtonde våningen och jag puttade snabbt bort Niall från mig, rättade till mitt linne och försökte se oberörd ut då ett äldre par gick in i hissen.

”Good day.” hälsade gubben artigt och jag besvarade med ett leende. Niall försökte samla sig där han stod bredvid mig men jag hoppade till av en hand som landade på min rumpa. Ibland förvånade det mig hur Niall kunde förvandlas från en söt och oskuld kille till en sexig krävande sådan. Till min lättnad blev resten utav hissturen kort och jag gick snabbt ut ur hissen utan att kolla på det äldre paret.

”Makeout in the elevator ain't such a good idea.” läxade jag upp Niall och han stönade bara frustrerat till. ”Guys.” muttrade jag medan Niall ledde oss till en dörr längre ner i korridoren. Han stoppade i sitt nyckelkort och öppnade dörren åt oss, men hans lycka över att komma till hotellrummet varade inte länge då rummet var ockuperat av resten utav killarna. Man kunde se hans ansiktsfärg ändras från den rosiga färgen han fått idag till kritvit utav frustration.

”Happy birthday to you, Happy birthday to you...” började killarna sjunga och jag kunde inte låta bli att börja skratta lågt. Niall kom ur sin lilla panikstund i slutet och körde stämmor tillsammans med killarna medan jag kände ett par beskyddande armar runt min midja som kramades åt bakifrån. Snart var alla framme och gav mig varsin hård kram.

”So have you got any presents yet?” frågade Louis barnsligt och flinade mot mig.

”I am here, aren't I?” sa jag och log mot honom.

”I mean, like material stuff?” sa han och himlade kaxigt med ögonen.

”Oh, no. But it's alright, I've got this amazing tour of Los Angeles so I am happy.” sa jag och blinkade med ena ögat mot Niall som stod längre bort och lyssnade på vår konversation. Han bara skakade roat på huvudet innan han försvann någon annan stans.

”Niall James Horan...” började Louis och försvann snart efter Niall.

”So you are coming tonight? Right?” frågade Liam nyfiket och jag nickade.

”Of course.” sade jag och log mot honom. Han log stort tillbaka.

”Well, I've got at least something to give my littlesister on her birthday.” avbröt Harry och räckte fram ett guldigt paket.

”You better not put down too much effort in this.” konstaterade jag och han bara flinade.

”Just open it already.” gnällde han och jag rev upp pappret. Snart höll jag i en svart ask och tvekade innan jag öppnade den. I asken låg det ett berlockarmband som redan hade en berlock på sig, det var en liten guld palm.

”It's a travel bracelet. So for every country or state you're in, you have to add something that is typical that place. For example, the palm trees is a fact here in Los Angeles.” förklarade han medan han hjälpte mig att sätta på det på min högra handled.

”Thank you so much, it's adorable.” sade jag och gav honom en extra kram. Han rufsade roat till mitt hår och jag slog lätt till honom innan jag bestämde mig för att leta rätt på Niall.

”He's in the bedroom.” ropade Zayn efter mig och jag gick i riktningen mot sovrummet. Jag hörde låga röster på andra sidan dörren och jag knackade försiktigt på. Rösterna blev allt hårdare och snart öppnades dörren av Louis som log oskyldigt mot mig.

”I was just about to leave.” sade han andfått innan han lämnade rummet och lät mig kliva in i rummet på egen hand. Niall stod med bar överkropp och kliade sig i nacken medan han letade efter något på golvet.

”What's going on?” frågade jag och skrattade nervöst till.

”Oh, nothing. I was just about to change before we go down to the arena.” påpekade han och log mot mig. Jag plockade upp en svart t shirt med ett tryck på framsidan och slängde mot honom.

”Thanks, love.” sa han och log mot mig innan han drog på sig tröjan. Han gick fram till mig och jag trodde han skulle krama om mig då han sträckte sig bakom mig och drog igen dörren.

”I guess we won't have time for something right now.” konstaterade jag och han flinade medan han skakade på huvudet.

”No, but I thought we just could cuddle and I've got something for you.” sade han och jag log mot honom. Jag lade huvudet nyfiket på sned i ett försök till att förstå riktigt vad han prata om. Han tog mina händer och ledde mig mot sängen, jag trampade av mig mina skor innan jag hoppade upp i sängen tillsammans med Niall. Vi satte oss i mitten på sängen och Niall tog fram sin mobil.

”So, one of my presents are a bit special so I can't really give it to you right now...” började han och lät fingrarna glida över hans telefon innan han stannade upp och fokuserade på mig. Han räckte över telefonen som visade en bild på en liten hundvalp, oförstående kollade jag upp på honom.

”I know you were devestated when you had to leave Rex in Sweden, and I don't like leaving you in that house on your own.” jag tänkte tillbaka på huset vi köpt, visst var det stort men det var också lagom för oss två. ”So little, Sam is your present.” han pekade på skärmen.

”Sam?” frågade jag och log. Nialls gulliga uttryck gjorde att mitt breda leende blev allt större. ”Thank you so much, I love him already.” sade jag och pussade honom på kinden. Jag kollade ner på den svart vita hunden en sista gång innan jag lade ner Nialls mobil på sängen och kröp in till honom. Hans läppar kändes på min hjässa då han pussade mig och gosade in sitt ansikte mot mitt huvud.

”I love you.” sade jag, känslan i mig var skrämmande hur mycket de orden betydde, de lät så seriösa och meningen i dem fanns tydligt där. Niall stelnade till och jag visste att han hade hört innebörden i dem, han drog sig tillbaka och kollade in i mina ögon, de blå vackra ögonen skannade över mitt ansikte.

”I love you too.” med samma allvarliga ton som jag haft. Han fuktade sina läppar innan han lutade sig mot mig och våra läppar möttes i en öm och passionerad kyss. Försiktigt lutade jag mig bakåt ner på täcket, Niall följde efter utan att bryta kyssen. Hans varma kropp pressades mot min medan jag trasslade in mina händer i hans hår, försiktigt särade jag lite på läpparna för att bjuda in hans tunga att möta min.

”You guys are freaking disgusting.” vi bröt genast vår kyss och vände på våra huvudet mot samma håll där ljudet kom ifrån. I dörröppningen stod Harry och rynkade på näsan.

”Well, thank you for knocking, brother.” sade jag sarkastiskt och fick tag i en kudde som jag kastade mot honom men landade vid hans fötter. Han lade bara armarna i kors och stampade otåligt med fötterna, jag höjde ögonbrynen i väntan på att han skulle börja prata. ”If you are waiting for an invitation then you could wait forever.” påpekade jag, Niall gav ifrån sig ett skratt innan han rullade av mig.

”Control your girlfriend, Nialler.” bad Harry, jag räckte ut tungan mot den långa lockiga killen som snart räckte ut tungan mot mig. ”I was going to tell you guys that the car is waiting.”

”Okay, we'll be out in a second.” sa Niall och satt kvar bredvid mig medan vi väntade på att Harry skulle ta sig ut ur rummet. När dörren väl stängdes igen suckade han och pussade mig på pannan innan han hoppade av sängen för att dra på sig ett par skor.

”I can't wait til next week when it's just you and me.” mumlade han medan jag kravlade över sängen och satte mig på knä framför Niall, jag lade mina armar runt hans midja och drog honom intill mig, jag lutade mitt huvud mot hans mage och jag kände hans händer gå över mitt huvud och rygg.

”Just you and me?” frågade jag en sista gång då jag inte kunde få nog utav att höra honom säga den meninge. 'Du och jag', var något jag tyckte lät som ett löfte som aldrig kunde brytas. Att det var han och jag mot världen. Det var något med de orden som fick fjärilarna i magen att vakna till liv.

”Yeah, just you and me for a week.” sa han och skrattade lågt innan han pussade mig på huvudet.

 Jag gäspade och kisade lite med ögonen, förvirrat kollade jag mig omkring då jag hade svårt att komma ihåg hur jag hamnade på ett flygplan. Men snart kom verkligheten i fatt mig, jag satt i förstaklass på ett gigantiskt flygplan på väg till Los Angeles. Intill mig låg Luke och snarkade tyst, förvirrat kollade jag på min mobil för att kolla klockan. Den var redan tolv på natten svensk tid, inte undra på hur tyst flygplanet var. Jag reste mitt säte upp och kollade på skärmen framför mig som visade att vi endast hade en timme kvar, min lättnad var total då även piloten bekräftade detta genom att prata i högtalarna, de dova lamporna lös upp flygplanet. Nedanför bredde USA ut sig så långt ögat nådde, morgonsolen syntes i horisonten vilket indikerade på att det faktiskt var min födelsedag idag. Jag fyllde hela nittonår idag, i normala fall hatade jag att fylla år, då jag faktiskt sällan brukade fira den på rätt sätt. Min förra födelsedag gick ut på att måla om ett utav familjen Nielsens kontor, något jag inte direkt njöt utav att göra på min födelsedag. Denna var annorlunda, jag var nervös över det okända som skulle göra denna dagen till min första riktiga födelsedag någonsin.

”Happy Birthday, Madison.” hörde jag bredvid mig och jag vände huvudet mot Luke som nu satt sig trött upp och log mot mig.

”Thank you.” sade jag och log mot honom.

”What do you think Niall has planned for you?” frågade han nyfiket och jag ryckte på mina axlar, jag suckade innan jag öppnade munnen för att svara.

”You'll never know what he is up to.” påpekade jag och Luke gav ifrån sig ett roat skratt.

”True.”

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig faktiskt, så när jag tog mig fram till toaletterna för att byta om bestämde jag mig för ett par svarta shorts som satt högt i midjan, ett vitt slappt linne tryckte jag ner i midjan. Mina uggs byttes ut mot ett par låga Converse och jag satte upp mitt långa vågiga hår i en hög hästsvans innan jag lade på ett tunt lager av smink. Jag tog mig snabbt ut från toaletten då jag hörde att de tände säkerhetsskylten och bad alla passagerare att sätta sig ner på sina platser.

När planet landat tog jag min svarta handväska och satte upp mina svarta solglasögon i håret innan jag blev ledd av planet. Till min förvåning så ledde Luke mig mot ett annat håll då jag trodde vi skulle hämta våra väskor.

”Where are we going?” frågade jag förvirrat och pekade bakåt mot det hållet vi egentligen bort gått.

”You'll see.” sade han glatt innan han tog tag i min överarm och fortsatte ledan mig ner för korridoren där restaurangerna fanns. Över allt kryllade det med folk som var på väg mot en annan destination. ”Okay, if you follow this hall until you find terminal three, I'll go back and pick up our bags.”

”What? I will litterally get lost here.” sade jag nervöst och kollade upp på mannen som bara skakade på huvudet.

”You have nowhere else to go if you follow this hall. I promise, you'll find it.” försäkrade han och jag suckade nervöst.

”Alright, call me when you're picking me up.” suckade jag och började gå i den riktningen han pekade mot.

”I will!” ropade han efter mig, jag kollade över axeln för att se Luke börja gå mot rätt riktning. Han lämnade mig minst sagt förvirrad men jag fortsatte ändå gå mot det hållet han sagt åt mig. Givetvis kollade folk på mig och nervöst satte jag på mig mina solglasögon för att försvåra deras aningar.

Snart nådde jag slutet på den stora hallen och hittade den stora lysande trean, dock var detta ett avspärrad terminal vilket gjorde mig nervös över att bryta någon lag. Jag kände mig oönskad där och bestämde mig att ta mig snabbt igenom glasdörrarna ut till parkeringen utanför. Men så fort jag kom ut stannade jag upp och tog av mig solglasögonen, satte de i håret innan jag gav ifrån mig ett andfått skratt. Ute i solen stod Niall lutad mot en gammal blå Corvette utan tak, han hade ett par shorts och ett vitt linne på sig. Han puttade upp sina mörka solglasögon, drog en hand genom sitt blonda hår och fyrade av ett stort leende då han fick syn på mig. Nialls utstrålning gav mig fjärilar i magen, han såg så vacker ut där att stod lutad mot det blåa fordonet. Han gick mot mig och jag mötte upp honom i den stekande solen, han placerade sina stora händer på mina höfter och jag lät min väska falla till marken innan jag lade mina armar runt hans hals. Krävande drog han mig in till sig så att våra höfter slog emot varandra och jag gav ifrån mig ett litet flämt.

”Happy birthday, baby.” sade han och log innan han lutade sig ner mot mig för att ge mig en passionerad kyss. Hans mjuka läppar gav mig små stötar medan de strök över mina en sista gång innan han drog sig bakåt.

”What is all of this?” frågade jag nyfiket medan han hjälpsamt tog upp min handväska som jag släppt på marken.

”A part of your birthday present.” konstaterade han och flätade samman våra fingrar. Niall ledde mig bort mot bilen och öppnade dörren till passagerarsidan. ”Jump in.” beordrade han och jag gjorde som han sade, jag tog emot min väska som jag placerade på golvet vid mina fötter medan Niall skyndade runt till förarsidan. Jag tog på mig mina solglasögon och kollade nyfiket på min pojkvän som nu satt sig i bilen och startat motorn. Bilen vaknade till liv med i ett morrande läte och jag kunde se att han var helt såld på bilen.

”What about my bags and Luke?” frågade jag.

”He knows, he's getting a car to our hotel and we are meeting up with him later.” han lutade sig över mot mig och gav mig en puss på kinden innan han lade i en växel och började köra ut från parkeringen.

”You've got a concert tonight.” påpekade jag och kollade på min mobil, vi hade visserligen hela förmiddagen på oss men jag var orolig över att han inte skulle hinna.

”I know but not until eight tonight, so today I am all yours.” sade Niall och gav mig ett snabbt leende, uppskattande lade jag en hand på hans lår.

”So where are we off to first?” frågade jag nyfiket, han tog upp min hand och pussade den försiktigt innan han lade ner den på hans ben igen.

”It's a surprice, but I hope this will be your best birthday ever, princess.” jag kände hettan över mina kinder.

”It already is, so don't do anything fancy.” erkände jag och han flinade.

”Well, you just have to go with it.” konstaterade han retsamt innan han blinkade ut på motorvägen. Jag stönade till lågt då jag kände på mig att han inte tänkte snåla med sina pengar idag. Snart kom vi ut mot Kaliforniens kust och längre bort kunde man se stränderna breda ut sig. Trots det var tidigt på förmiddagen var det tillräckligt varmt för att jag skulle uppskatta den svala brisen som skapades genom vår snabba fart.

Snart stannade vi framför en öde strand och motorn dog ut.

”I thought you'd like to see the beach first before we do anything else.” sade Niall och kollade på mig.

”Can we go and feel the water?” frågade jag och han nickade.

”Of course.”

Vi möttes upp framför bilen och länkade samman våra händer innan vi började gå ner barfota i sanden. Den lena sanden var varm och skön mot mina fötter, jag kände att Nialls hand lämnade min och letade sig mot min midja medan han drog mig tätt intill sig. Snart kom vi ner till stranden och jag kände efter vattnet med mina tår, jag pep till utav obehag då jag kände det kyliga vattnet möta mina varma fötter.

”Oh my god!” pep jag och försökte dra mig bakåt men retsamt höll Niall emot och skrattade lågt över min panik i att fly från vattnet.

”Where are you going, Mads?” frågade han roat.

”Oh, my god. You are so dead, Horan.” utbrast jag då han puttade mig så att vattnet hamnade upp över mina vader. Jag började skvätta kallt vatten mot honom och försökte att inte tänka på hur kallt det faktiskt var. Nialls vita linne blev snart genomskinlig och avslöjade hans tränade överkropp, hur söt han än försökte framstå att vara, så var han hur attraktiv som helst. Hans blöta hår som droppade ner över hans vackra ansikte, hans vackra ögon brände in i min kropp och jag visste att han kände samma gnista som jag gjorde. Niall ruskade på huvudet så att dropparna som satt i håret yrde runt omkring honom. Jag började skvätta vatten på honom igen och snart tappade jag bort honom då en hel den vattnen hamnade i mina ögon, jag ville inte veta hur jag såg ut just nu då jag var rädd för att mitt smink smetat ut sig.

Snart kände jag ett par armar runt min midja som drog mig mot en blöt hård bröstkorg, Niall lyfte upp mig från vattnet och satte snart ner mig på den varma sanden. Hans armar var fortfarande runt min midja medan han kramade om mig bakifrån.

”I love you.” sade jag lågt och lät mina händer vandra över hans lår. Försiktigt gick min högra hand över hans skrev och som jag redan hade känt på mig, var attraktionen ömsesidig. Ett lågt stön gick igenom hans bröstkorg så att den vibrerade mot min rygg.

”You are making me crazy.” morrade han lågt intill mitt öra och jag skrattade till.

”I've missed you too.” sade jag roat och ett lågt skratt hördes intill mitt öra.

+30 Kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar:

 Jag hade suttit och kollat nervöst på min mobil i snart fyrtio minuter. Att vänta på att Nialls plan skulle landa och han skulle bli uppdaterad om vad som just hänt för en timme sedan var hemskt. Bilder och videos var överallt på internet, vissa visade bara då vi flydde till bilen och vissa klipp hade till och med fått med smällen som hördes inifrån tingsrätten. Det fanns till och med rykten om att jag hade blivit träffad utav pistolskottet och det var anledningen till att vi flydde, för att vi skulle till sjukhuset.

”The flight should be there by now, Madison. Why don't you just call him so he knows that everything is alright?” föreslog Luke som hade varit på telefonen hela tiden med min advokat, hon bad mig att åka här ifrån så snart jag känner att jag är redo och hon ser till så att allt blir färdigt utan att jag skulle behöva närvara. Jag slängde en sista blick på klockan innan jag tog upp min mobil och tryckte på Nialls namn. Signal efter signal gick fram, jag trodde knappt han skulle svara tills jag hörde en bekant röst på andra sidan.

”Hello, beautiful.” sade Niall med en lugn ton, vilket fick mig att inse att nyheterna inte riktigt hade nått honom ännu.

”Hi.” sa jag och kände att mitt hjärta hoppade över ett slag utav glädje över att höra hans röst. Jag saknade den redan trots vi hade träffats tidigare i morse, det skrämde mig hur mycket jag saknade honom på så kort tid.

”How was the court today? Will they get behind bars.” frågade han och jag hörde muller i bakgrunden som antydde på att de nu var i en bil.

”You could say that.” sa jag tveksamt och antog att även deras pappa borde få ett straff för att gå omkring beväpnad.

”That didn't sound very convincing.” påpekade han och jag hörde nu oron över hans underbara röst.

”Well, we didn't have the time to finish...” fortsatte jag medan jag lekte med en slinga som trillat ner i ansiktet på mig.

”Why?” hans röst lät hård och jag grimaserade, detta började inte bra.

”W-Well, please don't get angry, I am alright and nobody got hurt.” pladdrade jag på i hopp om att hålla honom lugn.

”Madison, just tell me already...” stönade han otåligt då han väntade på att få en förklaring till mitt stirriga humör.

”Their dad, Mr. Nielsen, you remember him don't you?”

”Mhm.” var allt jag hörde och jag bet mig tveksamt i läppen.

”Well, h-he tried to... Shoot me.” jag lät inte säker på det jag sade och det lät mer som en fråga än ett faktum att han faktiskt försökte men misslyckades. Oroligt väntade jag på Nialls reaktion, men allt jag hörde var tystnad och bruset från bilen som antagligen körde på gatorna i USA. Just nu var jag lättad över att han var så långt borta, hans reaktioner till saker som händer mig... Man kan väll säga att han blir mentalt ostabil varje gång.

”N-Niall?” stammade jag i ett hopp om att få ett svar. Jag bet mig nervöst på läppen i ett hopp om att få ut något slags ljud som svar. Efter ett tag var jag nästan säker på att linjen hade dött och drog telefonen från örat för att kolla på displayen som sade att vårt samtal fortfarande pågick. Jag satte tillbaka den mot örat och väntade på att något skulle hända.

”Are you unharmed?” hörde jag den irländska rösten på andra sidan, jag suckade utav lättnad.

”Yes, I'm fine, Luke covered me before he got the chance...” sade jag och tystnaden lade sig över oss åter igen, men denna gången varade den inte alls lika länge.

”When are you getting here?” frågan var oundviklig och jag borde varit förberedd på den.

”When are you getting to Los Angeles?” frågade jag istället och jag hörde ett skakigt andetag på andra sidan.

”In two days.” svarade Niall uppgivet efter ett tag och jag nickade.

”Then in two days.” konstaterade jag tyst. ”I'll just visit the twins before I leave.”

”Don't do anything stupid.” varnade han. ”I don't want you to be in the same house as someone who is working for those arseholes.”

”I don't think that's a problem.” sade jag fundersamt och tänkte på att tvillingarnas mamma som också varit där idag men hade förblivit i bakgrunden då deras andra advokat försökte starta ett bråk i tingsrätten.

”If the paparazzi finds out about this...”

”They already know, Niall.”

”Oh.” var allt han sade och jag gäspade medan jag vände mig mot Luke som gestikulerade om att han skulle beställa mat. Jag nickade innan jag försökte koncentrera mig igen på Niall.

”You didn't react the way I thought you would.” sa jag försiktigt för att inte klämma en öm tå som kunde orsaka en mindre explosion.

”I'm trying to change.” påpekade han. ”You don't like when I am all over you. I trust you to tell me the truth and if you are okay and nobody hurts you then there's no need to get angry.”

”Very mature of you, Ni.” sa jag, road över hans sätt att tänka och tanken på vad som egentligen skulle hänt om situationen hade utspelat sig för en månad sedan. Det gick en rysning genom min kropp av tanken på hur denna diskussionen skulle sluta.

”Ni? I've got a new nickname?” frågade Niall glatt och jag kände att faran var över, jag hade tagit mig igenom det värsta nu och slappnade av.

”Eh, yeah. Even though I love your name, there are too many letters.” retades jag och ett lättat skratt slapp från mina läppar.

”I like it.” sade han drömmande.

”I miss you.” sade jag och strök en slinga ur ansiktet, det var skönt att höra hans låga skratt.

”I love you.” kontrade han, jag kände hettan pryda mina kinder och jag var glad över att han inte såg mig just nu.

”Where are we going next week?” frågade jag nyfiket och tänkte på det han lovat, att veckan då han skulle ta ledigt och ta oss bort från denna galna världen. Jag hade aldrig riktigt brytt mig om vart han skulle ta oss, men nyfikenheten fanns där.

”I don't kiss and tell, baby.” sa han roat och jag skrattade lågt. Men vi blev snabbt avbrutna av en röst som hördes i bakgrunden och Niall gav ett läte ifrån sig för att visa att han hört. ”I need to go. See you in two days.”

”Love you.”

”Love you more, baby.” snart var det bara jag kvar med min telefon i handen och jag suckade lättat ut.

Jag hade haft problem att sova, trots visste jag att inget skulle hända då Luke sov i rummet intill. När jag kom till tvillingarnas hus med Luke hack i häl var jag fortfarande smått trött efter bristen på sömn.

”I call you when I want to go home.” försäkrade jag Luke, han nickade innan han återgick till bilen. Jag blev lämnad vid dörren som jag ringde på, huset var sort och hade en typisk svensk utsida som var gjort utav brunt tegel. Trädgården framför det stora huset var välvårdat och jag kommer ihåg så många gånger jag gått förbi detta huset då jag skulle hem från skolan. När dörren snart öppnades drogs jag in i hallen och in i en hård kram av de båda tjejerna.

”Vi har varit så oroliga, efter det som hände igår.” utbrast Fanny och rättade till sin svarta topp efter hon dragit sig bakåt. De ledde mig snabbt upp för trappan utan att visa mig runt så jag fick inte chansen att ta in omgivningen, och in i ett sovrum som jag direkt antog var Fannys. Rummet var ljust och man såg att det vara hennes stil, det var stilrent och den stora sängen som stod längst in i rummet hade en sänghimmel över sig. Vid spegeln som hände på vänstra väggen stod det en sminkväska och en plattång på det lilla bordet under till. Skrivbordet bestod utav en glasskiva på ett par metall ben. På det rena trägolvet hade de lagt ut en rödrutig filt, det stod en korg uppe på och de tryckte ner mig på filten samtidigt som de slog sig ner bredvid.

”En picknick?” frågade jag och de båda nickade glatt.

”Vi visste inte om det skulle bli bra eller dåligt väder idag så vi tänkte att det var lika bra att det kunde vara inomhus.” påpekade Fanny medan hon hällde upp ett glas läsk till mig.

”Är ni ensamma hemma?” frågade jag tveksamt och de båda gav varandra långa blickar innan de vände sig mot mig igen.

”Ja, just nu är vi. Men mamma skulle aldrig ta med sig jobbet hem.” sade Fanny och log övertygande mot mig. ”Speciellt inte när de är de onda hon står för.”

”Det är tur det för i så fall hade jag slagit skiten ur den där sjuka familjen.” kommenterade Emelie irriterat.

”Eller hur, hur fan kunde han ens få tag i en pistol?” frågade Fanny instämmande och kollade på sin syster.

”Han är rik, han måste väll kunna försvara sig på något sätt.” föreslog jag och de båda stirrade på mig.

”Visste du att han hade den?” frågade Emelie och gav mig en varnande blick.

”Åh, ja. Jag hittade den pistolen när jag var ungefär tio år. De hade sagt åt mig att städa hans kontor och jag hittade den under hans skrivbord. Det var inte direkt så att han gömde den, den bara låg där liksom.” de båda kollade förbluffat på mig och jag suckade innan jag skrattade bittert. ”Dock trodde jag aldrig att jag skulle behöva bevittna att den skulle användas. Ännu mindre mot mig.”

”Du är så stark.” mumlade Fanny och jag kollade in i hennes uppspärrade ögon.

”Nej, det är jag inte.” sade jag och skakade på huvudet, jag tog emot kanelbullen som Emelie räckte mig.

”Jo, det är du. Du har varit med om så mycket dåligt i ditt liv men ändå står du upp.” påpekade Emelie, den brunetta tjejen började nu äta på sin bulle.

”Em, kan du ge mig läsken?” frågade Fanny och Emelie räckte ut tungan mot henne innan hon gav henne flaskan. Jag kollade på syskonen medan de diskuterade min nya styrka som de påstod jag hade. Känslan av att sitta här tillsammans med dom var mysigt men det gjorde min obekväm då de fick mig att framstå som en superkvinna. Jag var långt ifrån det dem trodde jag var, jag kände mig nerbruten och överkörd. Trots att de senaste månaderna hade ändrat riktning till min fördel så fanns det fortfarande tvivel inom mig att nästan när som helst så skulle jag vakna upp och vara tillbaka i mitt gamla rum.

Snart höjde de varsitt glas i luften och kollade mot mig, jag log och tog upp mitt glas i luften.

”Vad skålar vi för?” frågade jag nyfiket.

”För dig?” föreslog Emelie och log lite. Jag grimaserade och skakade på huvudet medan jag försökte komma på ett annat förslag. Snart slog det mig, något som faktiskt hade varit min räddning från den värsta familjen i historien, jag kunde inte låta bli att flina.

”För vänskap?” frågade jag och de båda log innan de nickade.

”För vänskap.” sade de båda och våra glas klirrade till mot varandra. 

 ”Är ni redo?” frågade jag tvillingarna som stod och diskuterade något då jag kom tillbaka med biljetterna i handen efter att ha sagt hejdå till Niall. Det gjorde inte fullt så ont som förra gången att låta honom gå, men ändå var det plågsamt att behöva lämna hans bil som han sedan skulle köra till Liam för att hämta upp honom.

”Ja.” sa de båda samtidigt.

”Jag vill inte hem.” muttrade Emelie surt och jag flinade mot henne.

”Du kan alltid komma och hälsa på fler gånger.” påpekade jag och gav henne en biljett innan vi började ta oss mot säkerhetskontrollen. Niall ville att jag skulle fixa ett privat flygplan men jag påminde honom åter igen att trots min nya rikedom tänkte jag inte utnyttja det på en flygbiljett hem. Min envishet hade blivit ett faktum för honom och gav upp rätt snabbt, han hade även gett upp att försöka bjuda in sig själv för att sova över hos Pat och Jon. Jag fick muta honom med att vi faktiskt skulle i väg snart, helt ensamma och vi kunde vara med varandra dag som natt. Helt ärligt vet jag inte riktigt säker på vad som pågick i killens huvud när hans ansikte sprack upp i ett flin och jag kände helt plötsligt en hand på min rumpa.

Jag hade tagit mig friheten till att kontakta Luke som skulle möta upp mig i Sverige, något som var till Nialls lättnad. Hans oro över att jag var ensam i Sverige med endast några kilometer mellan mig och de åtalade gjorde honom nervös nog.

Flygresan hem gick rätt snabbt då Fanny satte igång en film på sin ipad som hon köpt i London. Emelie satte istället i sina hörlurar och började lyssna på musik medan jag och Fanny satt och skrattade åt en riktigt dålig komedi. Jag hoppade in i en egen taxibil medan Fanny och Emelies pappa hämtade upp sina döttrar efter vi sagt hejdå till varandra. När jag kom fram till hotellet tog Luke glatt emot mig och berättade att han redan checkat in oss.

”It's been a while.” påpekade han medan han drog min väska ifrån min hand då han envist insisterade på att bära den åt mig.

”Yeah, I know. It's been a lot going on.”

”So I've heard.” Luke tryckte in våning åtta på hissknapparna och dörrarna stängdes efter oss. ”Is everything going to be alright then?”

”Yeah, actually I've never been better.” konstaterade jag och log mot honom. ”I just want this to be over and I can move on.”

”Oh, right.” dörrarna öppnades och Luke tog sig före ut från hissen och tog höger i korridoren. ”Your jawyer called and told me we should be there at four pm in her office.”

”Today?” jag kollade ner på min mobil för att kolla hur mycket tid jag hade, den digitala klockan visade kvart över tolv.

”Yes, today.” Luke tog fram nyckelkortet och förde in den i dörren innan det pep till och dörren gled upp. Sviten var fint modernt inredd, det fanns två sovrum och ett vardagsrum som sammanlänkade de två rummen.

”When is the tial?” frågade jag och drog av mig skorna innan jag slängde mig i soffan.

”Five a clock.” hörde man Lukes röst från hans rum. Jag tog upp min mobil och bestämde mig för att smsa Niall så han visste att jag var framme, dock förväntade jag inte mig att han skulle svara då han antagligen satt på ett plan till USA vid detta laget.

To: Niall

”Just got to the hotel. Miss you already, text me when you've landed. Love you. Xx”

Jag bestämde mig för att byta om till ett par svarta stuprörsjeans, ett vitt spetslinne och en kavaj som jag snott av Danielle. Hon skulle ändå inte få plats i den längre då hennes mage har börjat växa.

Luke tvingade i mig lite mat trots att jag mådde illa av tanken på mat just nu då det enda som fanns i mina tankar var vad jag skulle behöva göra.

”Mrs. Marbles, your client doesn't have enough solid proof to charge André and Anton Nielsen.” domaren vände sig mot min advokat som irriterat stampade med foten tyst under vårt bord.

”The security cameras of the hotel clearly shows when and where the brothers went, which is into the room of Miss. Zeaper.”

”Yes, but we don't have proof of what they were doing in there.” påpekade domaren och jag sneglade bakåt på mina vänner som var några utav vittnena.

”The witnesses are the proof, Miss Zeaper was bruised all over her body, also the doctor that have been examine Miss Zeaper in London can clearly tell she have been forced to sexual intercourse.”

”Does Miss Zeaper have something she wants to say, that can make your statement more valid?” föreslog domaren och Mrs. Marbles vände sig mot mig med en ogillande blick.

”If you don't want to...” viskade hon och jag skakade på huvudet.

”It's okay.” viskade jag tillbaka och reste mig skakigt i min stol. ”Ehh...” började jag och kollade över på andra sidan för att se bröderna stirra på mig. Deras föräldrar satt i publiken och kollade intensivt på mig. ”Ehm...” jag försökte komma på en bra början och när jag vände mig nervöst mot domaren log hon vänligt mot mig. ”You know, I've never been treated right in the Nielsen family...”

”Protest!” avbröt Anton som flög upp från sin stol.

”Sit down, Mr. Nielsen, and be quiet.” fräste domaren argt innan hon vände sig tillbaka till mig. ”Proceed.”

”I've lived down in their basement, with their dog. And I've been treated as their maid since I walked into the house of theirs.” jag svalde och bet mig lite i läppen. ”And the brothers raping me was just a new low for them. I would never lie about such a thing, it have been haunting me for so long now and I don't really care what punishment they get, as long as they get one. I'm not after some kind of revenge, I'm not that kind of girl.” domaren nickade förstående och väntade på en fortsättning. ”As long as this is the last time I will ever see them, I don't really care what happens. They have made me hate myself so bad, all the scars I gotten because of them is something that I will always have. It reminds me that what doesn't kills me makes me stronger.”

”Do you've got scars?” frågade domaren snabbt och jag nickade. ”Come forward.” en vakt tog sig ur sin position och eskorterade mig fram till den svart vit klädda damen.

”Protest! It's not for sure my clients have been causing these scars.” utbrast brödrarnas advokat som nu var helröd i ansiktet.

”Sit down, Mr. Anderson.” höjde domaren rösten medan hon gav honom en varnande blick innan hon kollade över min hals, mina armar och vid mitt revben. Hon nickade besvärat innan hon visade mig tillbaka till min plats.

Allt efter det gick så snabbt, jag hamnade under en stor bekant kropp som tryckte mig mot golvet innan en smäll hördes igenom rummet och jag kände att jag blev tillfälligt döv. Jag började sprattla under kroppen som låg över mig.

”Stay still, Mads.” sade Luke som var ovanför mig som en skyddande sköld.

”What is going on?” utbrast jag och kollade bort mot golvet medan jag såg Mr. Nielsen ligga på golvet med fem olika sorters säkerhetsmän. Hans ögon kollade mot mig med avsmak men jag fick aldrig chansen att riktigt förstå vad som precis hänt förrän Luke drog upp mig från golvet och drog mig ut snabbt genom bakdörren som hölls upp utav en svartklädd man.

”Please, tell me what's going on!?” nästan skrek jag medan Luke fortsatte dra mig genom en lång hall. Men han ignorerade mig och en gul och grönklädd kvinna var framme vid mig.

”Hur mår du? Mår du illa? Är du skadad?” frågade hon medan hon började ta av mig min kavaj.

”Vad pratar du om? Jag mår bra.”

”I can't see any blood, I think she's fine... Shaken up but fine.” konstaterade Luke.

”Good, get her out of here.” beordrade kvinnan innan hon försvann. Luke tog min kavaj innan han tog tag i min överarm och började leda mig ut där vi parkerat, till min stora skräck fanns det fotografer som flög över oss medan Luke fortsatte i riktningen mot bilen. När han försökte pressa mig in i bilen spjärnade jag emot.

”Damn it, Luke. Tell me what the fuck happened!?” utbrast jag medan jag pressade emot Lukes styrka.

”Get in the car, Mads.” sa han irriterat.

”Not until you tell me what is going on!?”

”I'll tell you when we are on the road.” Jag kollade upp på honom och han gav mig en besvärad blick innan jag irriterat hoppade in i baksätet på det stora mörka fordonet. Så fort Luke hoppade in och slängde min kavaj mot mig i baksätet innan han satte igång motorn.

”Tell me! I want to know what the fuck happened back there, I am about to freak out!” skrek jag och kände paniktårar bränna bakom ögonlocken.

”Mr. Nielsen had a gun taped on his upper body, the security is really bad. I am glad I had the chance to cover you before he got the chance to shoot you.”

”Oh, my god! H-He tried to...” stammade jag och kollade storögt mot mannen som satt i förarsätet och körde. Han mötte min blick i backspegeln innan han nickade.

”This ain't good, the paparazzi is following us.” muttrade han surt. ”Mr. Horan is going to blow up.”

”You have no idea...” suckade jag besvärat och kollade bakåt på de mörka bilarna som körde bakom oss in mot centrum.

+28 kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar:

 Jag och Niall satt i bilen på väg till Liam och Danielle för en avskedsmiddag innan killarna skulle till USA och jag skulle till Sverige. Trots de långa telefonsamtalen jag och Danielle haft då hon ringt för egentligen prata med sina föräldrar så saknade jag att ha henne runt omkring mig.

Vi hade precis lämnat av tvillingarna på deras hotell som Niall uppenbarligen betalat för. De skulle ha sin kväll ute på stan innan de skulle åka hem med mig i morgon.

Nialls stora, varma hand landade på mitt lår och väckte mig upp ur mina tankar. Jag kollade förvånat upp på honom och möttes utav ett litet leende.

”Love you.” mumlade han lågt och jag kunde inte låta bli att le lite. Jag lutade mig mot honom och pussade honom lätt på kinden medan hans ögon var fokuserade på vägen. Snart lutade jag mig tillbaka och lade min mindre hand på hans stora som låg på mitt lår.

”Love you too.” sa jag och kände hettan sprida sig över mina kinder.

”You have no regrets about the house?” frågade Niall och jag tänkte tillbaka på gårdagen. Vi hade pratat med mäklaren som lade upp papperna framför oss, huset var nu mera vårt och vi kunde flytta in så fort jag kom hem till London igen. Vårt samtal på den öde parkeringen för två dagar sedan spökade fortfarande för mig, och den där ringen Niall hade i sin byxficka gjorde mig nervös. Jag var inte nervös över faktumet att det var en förlovningsring, utan mer för att Niall hade alla dessa höga tankarna om våran framtid. Att anpassa sig utefter vad jag har fått efter mina adoptivföräldrar var svårt, näst intill omöjligt. Men jag hade fått Niall till att låta mig betala en liten del av huset så jag faktiskt var delaktig. Efter att försöka övertala mig till att låta bli gav han sig snart med en likgiltig blick.

Motorn dog och jag lade märke till att vi var framme, vi stod nu utanför det bekanta huset som jag bott i ett antal veckor i början av min vistelse här. Jag knäppte upp säkerhetsbältet och tog mig ut från bilen så graciöst jag kunde. Sommarklänningen som Niall hade pekat ut åt mig var inte jätte praktisk men den var sval och skön. Jag gick före Niall upp för gången till huset och klev rakt in genom dörren. Något jag fått lära mig utav Danielle som ständigt säger åt mig att inte vara så extremt vänlig hela tiden.

”Dani? Liam?” ropade jag och Danielle kom snart ut från köket, hon hade en blå blus på sig och ett par svarta jeans som såg mer pösiga ut än nödvändigt.

”Hey, guys. You're the last ones, the rest is already here.” sade hon glatt och kramade om oss båda. Vi följde med henne ut till altandörren i köket, markisen var utdragen utanför och ett långbord var uppdukat. Louis, Harry, Liam och Zayn var där. Även en blond tjej och en mörkbrunett tjej var där som jag kände igen från någonstans.

”You girls, need to meet my little sister!” utbrast Harry när han fick syn på mig och jag himlade med ögonen. Han reste sig snabbt från sin stol mellan Louis och Zayn innan han flög fram för att dra ut mig på den lilla terrassen. Jag blev framknuffad till tjejerna och en stark arm hamnade runt mina axlar.

”This is Perrie, Zayns girl” började Harry och pekade på den blonda tjejen. Hon fyrade av ett stort leende och sträckte fram handen.

”You're Madison, I've heard all about you.” sade hon glatt.

”And this is Eleanor, Louis chick.” fortsatte Harry och min blick gick till den brunetta tjejen som tog av sig sina solglasögon och log mot mig.

”Nice to meet you.” sade Eleanor och sträckte fram handen. ”And Harry, don't frighten the girl.”

”No worries.” påpekade jag och hon flinade mot mig.

”Mads!” Danielle ropade inifrån köket och jag gled ur Harrys grepp och in i huset där min gravida syster stod vid spisen.

”Do you need help with something?” frågade jag och hon gav mig en irriterande blick. ”What?”

”Liam have been asking me that since he came home, he thinks I am disabled.” suckade hon irriterat.

”Okay, what do you not need help with?” försökte jag och hon räckte irriterat ut tungan.

”Take the bowl over there and help me put the pasta in it.” beordrade hon. Jag gjorde som hon sade och hjälpte henne bära ut sakerna till de hungriga killarna och tjejerna som var mitt uppe i en diskussion om USA.

”Harry, you've spent a lot of time over there.” påstådde Perrie.

”So have you.” kontrade han.

”The girls and I have our reasons, why have you?” försökte hon igen. ”Can it be a girl?”

”Actually no.”

”It's rumour about you and Taylor again.” hon ville inte släppa ämnet och Harry började få slut på stubbin.

”You know that isn't something I am proude about.”

”What?” frågade jag nyfiket medan jag satte mig ner bredvid Niall.

”Oh, haven't you told your littlesister about Taylor Swift?” retades Louis. ”Madison, you'll like this story.” han gav mig ett roat leende och jag lade snart blicken på den lockiga killen som satt snett framför mig.

”It's not that funny at all.” påpekade Harry besvärat. ”As you may know I and Taylor dated for a while in the beginning of the year.” Jag skakade ärligt på huvudet och kände en värmande hand på mitt lår, jag försökte fokusera på killen som försökte berätta sin historia.

”Oh, boys. You're not letting him relive that story again?!” utbrast Danielle då hon kom ut och alla tystnade. Louis brast i skratt och Danielle slog till honom i bakhuvudet medan hon passerade honom för att sätta sig bredvid Liam.

”Will I ever hear the point of the story?” frågade jag nyfiket och Zayn flinade.

”Yeah, Harry. What was the point of the story?”

”Never go naked in your own hotelroom.” muttrade han surt.

”But still! I find him walking around like the naked cook every damn time I walk right in to his hotelroom.” påpekade Zayn roat och smått äcklat.

”That's because you never knock! Maybe you should try it sometime.” sa Harry vasst och vi alla började skratta.

”Welcome to our family, Mads.” sade Perrie roat. ”Where the lads enjoy watching each other naked.” Hon rättade till sin prickiga topp och Zayn lade en arm över sin flickvän och drog henne intill sig innan han började kittla henne. ”I swear to god, Zayn...” fick hon fram mellan skratten. ”You're going to sleep with Hatchi tonight.”

När vi ätit satt vi kvar och lät kvällens mörker slutas runt om oss, de små värmeljusen var vår enda ljuskälla och jag satt i Nialls knä då jag försökte värma upp mina frusna ben.

”Do you need a pair of trousers?” frågade Danielle och jag nickade. Jag gled ur Nialls grepp och jag kände en hand över min rumpa och jag slog bort den, ett lätt skratt gled ur den blonda killen innan jag och Danielle tog mig in i huset. Vi tog oss upp för trappan och in i Liams och Danielles sovrum.

”So, you and Niall are good now right?” sa Danielle över ryggen då hon tog sig in i garderoben.

”Yeah, I guess.” sade jag och satte mig vid fotänden av sängen.

”Guess?”

”Yeah, I mean we're good and everything, but there is one tiny thing that is bothering me.” Danielle kom snart ut från garderoben med ett par mörkblå jeans.

”And what's that?” frågade hon och slängde jeansen mot mig, jag tog emot dem och trädde på mig dem. Danielle skakade ogillande på huvudet innan hon försvann in i garderoben igen. Jag svalde och försökte vinna tid till att tänka ut ett bra sätt till att förklara för min syster vad jag tyckte om hela situationen, men snart gav jag upp.

”He's got a ring.” erkände jag och Danielles huvud blev snart synligt i dörren.

”A what?”

”A ring.”

”Like a... Ring ring?” frågade hon och joggade snabbt över till där jag satt på sängen och gav mig en tunika.

”Yeah, a ring ring.” sade jag och suckade. Hon hjälpte mig knäppa upp klänningen och jag lät tyget falla till golvet innan jag drog på mig den vita tunikan.

”Oh, lord. Have he...?”
”No!” utbrast jag och Danielle skakade på huvudet.

”Then how...?”

”He have been carring it around way too long and I found out and I am kind of freaking out. We had an arguement and he have been so adorable ever since and I don't know if I am ready...”
”Okay, okay.” avbröt Danielle och tog tag i mina axlar. ”You need to take a chill pill, sis.” hon slängde sig bakåt i sängen och jag gjorde det samma. Vi låg under tystnad och kollade upp i taket. ”You love him right?” Danielle bröt tystnaden.

”Yes.”

”And he is crazy about you. So when he asks you are going to be the luckies girl on the planet.” tystnaden föll och vi hörde skratt utanför, det verkade som vi hade missat ännu ett skämt från Zayn eller Niall.

”How's it going with the baby?” frågade jag och vände mitt huvud mot Danielle, hon mötte min blick och grimaserade.

”It's going great. Liam on the other hand...” Danielle bet sig lite i läppen och undvek min blick. ”He's really overprotective and he has forbidden me to dance.”

”Why? It's your passion.” konstaterade jag snabbt.

”And he knows it, he is just worried something will go wrong.”

”You should talk to him.”

”I know.” hon suckade och jag kollade tillbaka upp i taket. Niall och jag hade pratat, vi var numera på ett bra ställe om man utesluter min ångest över ringen som jag upptäckt. Något jag egentligen inte borde oroa mig för eftersom jag hade känslan av att det skulle dröja ett tag innan han visade den för mig igen.

”You should talk to him.” föreslog Danielle. Jag fick aldrig chansen att öppna munnen då jag kände någon trycka ner sängen.

”Talk to who?” frågade Niall nyfiket och jag grimaserade.

”Nothing.” sade jag och ett huvud dök upp ovanför mig. Han log ner mot mig och pussade min näsa.

”I think it's time for us to get home.” konstaterade han och jag nickade innan jag satte mig upp i sängen.

”You're still living with our parents?” frågade Danielle och jag nickade.

”We've actually bought a house though.” flikade Niall glatt in.

”When?!” utbrast Danielle, smått sur över att vi inte berättat för henne om våra plötsliga planer att flytta ihop igen och dessutom köpa ett hus tillsammans.

”Yesterday, I told the lads when you weren't paying any attention.” sade han med en retsam ton.

”Well, congrats then, I guess.” sa hon och bet sig tveksamt i läppen medan hon undersökte min tysta reaktion över det hela. Men snart log hon då hon inte hittade några tvivel och jag log lite tillbaka.

”Let's go, love.” sa Niall och hjälpte mig upp, Danielle och resten sade hejdå till oss i hallen. Jag kramade om var och en, Perrie och Eleanor önskade mig lycka till i Sverige precis innan ett par starka armar som tillhörde Harry drog mig rakt in i en hård kram.

”If they as much as try something, call me.” viskade han i mitt öra och jag bara knuffad lekfullt till honom, utan att visa hur mycket de orden egentligen betydde. Sist men inte minst kramade jag om Danielle.

”Take care.”

”Thanks, Dani.” sa jag lågt och hon drog sig bakåt för att kolla smått förbryllat på mig. ”For everything.” jag tänkte tillbaka på alla stunderna vi pratat med varandra, då vi hållit varandras hemligheter, då vi bråkat och haft våra olika sett att se på saker och ting. Men framför allt att hon varit så lugn att dela med sig av sin familj, att ta in mig med öppna armar.

Danielle bara log och drog mig in i en sista kram innan dörren mellan oss stängdes.

+28 Kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar:

 Dagen därpå hade jag, Niall, Emelie och Fanny letat igenom hela London efter något passande för oss. Niall fastnade för ett stort modernt hus som endast låg ett kvarter ifrån Harrys, jag fastnade för en fin lägenhet i London centrum som var väldigt gammal men med en moden inredning. Trots våra olika argument förblev Emelie och Fanny neutrala i våran diskussion och vågade inte riktigt lägga sig i när våra diskussioner blev allt mer intensiva. Jag visste att Niall ville skämma bort mig tillräckligt för att få mig att stanna i London på fredag. Under allt detta med att flytta ihop igen så innehöll detta en större betydelse än innan... Detta skulle betyda att vi skulle starta ett riktigt seriöst liv ihop, betala räkningar tillsammans, bråka med varandra om vem som tar längst tid i duschen. Vi båda kände tyngden av detta uppdraget, men ändå utan att säga något höll vi med om att detta var något vi var redo för.

”If I agree on the appartment, then you have to promise to not go on friday.” försökte Niall medan vi satt i bilen på väg hem igen.

”Stop doing that!” utbrast jag. ”You can't give in like that and then think you can ask for something like that.” jag vände mig irriterat mot fönstret och kollade ut på folket som sprang stressat mot jobbet. Det var riktigt varmt och soligt utanför precis som det varit igår.

”You guys are arguing like a married couple.” konstaterade Fanny trött. ”You've been arguing all day, what's going on with you two?”

”Nothing.” muttrade jag. Jag ville inte prata om detta mer än vad jag ville igår, när Niall lämnade av mig hemma hos Pat och Jon gav jag honom en snabb puss på kinden innan jag hoppade ur bilen och började springa upp mot huset. Jag hörde Niall ropa mitt namn och bad mig att vänta men jag låste dörren efter mig och förblev otillgänglig resten utav kvällen, till och med när jag hörde småsten bli kastad på mitt fönster. Det gjorde ont i mig att ignorera honom, men han bad mig göra slut med honom för en sådan här liten sak, vilket gjorde ont i hela mig. Det bevisade bara hur mycket han brydde sig om våran relation.

”Come on, let's pull over.” föreslog Emelie.

”We're on the middle of the highway if you haven't noticed, Em.” suckade Niall.

”I don't care, pull over you guys need to talk.”

”Nej, låt honom va, Em. Han bryr sig ändå inte om vi gör slut eller vad vi gör.” jag gav honom ett falskt leende, Niall himlade med ögonen innan han åter igen fokuserade på vägen.

”Säg inte så, han bryr sig visste, han är bara lite...” Fanny stannade upp för att hitta rätt ord. ”Överbeskyddande...” mumlade hon lågt så att jag knappt kunde höra.

”Precis, han är så överbeskyddande så att han är redo att göra slut med mig om det håller mig ur fara.” sa jag med en hård ton. ”It was exactly what he meant!” fräste jag.

”Girls, please translate.” bad han och jag gav dom en varnande blick då jag vände mig mot tjejerna i baksätet men självklart gjorde de som han sade och förklara precis allt vi sagt.

”Oh, Madison, that's so not what I meant!” utbrast Niall efter ett tag.

”Then stop acting like I am a walking timebomb!” fräste jag. ”Let me out, stop the car.” beordrade jag.

”No.” muttrade Niall argt.

”Let me out now!” snäste jag och spände mina ögon i den blonda killen. Han gav mig en irriterad blick innan han körde av motorvägen och körde in på en landsväg, snart hittade han en parkeringsplats vid ett övergivet hus och så fort bilen stannat helt knäppte jag upp säkerhetsbältet och hoppade ut ur bilen. Jag drämde igen dörren efter mig och jag kände att mitt humör var värre än någonsin, till min lättnad kände jag inte samma panik känsla som jag brukade, vilket bara lämnade mer rum för ilska. Självklart hörde jag fotsteg bakom mig då jag äntligen nått fram till gränsen av den grusiga parkeringsplatsen, där gräsmattan och grönskan av träd började.

”Where are you going? We are out in the middle of nowhere.” hörde jag den irländska dialekten som varit mitt favorit ljud för inte så länge sedan.

”I rather walk home than going back to that car.” fräste jag.

”It will take about a day to get home by foot.” påpekade han och jag svängde om för att möta de blå klara ögonen, han var inte arg längre utan mer orolig. ”When I said that yesterday I didn't mean it like that. I say stuff I don't mean and I thought we were over that fight yesterday.”

”Well, obviously not.” sa jag irriterat.

”Don't be angry with me just because I am trying to protect you.” bad Niall, han rättade till kepsen som han hade på huvudet.

”I don't get why you are trying so hard, I am here right. I'm here with you not anyone else, I am safe with you then why are you constantly worried about me, I don't need a babysitter... All I need is my boyfriend why believes in me. If I need a babysitter I'll just go to my parents. And that's another thing you don't know about me because you never ask how I feel, how I feel about living with my biological parents. Do you even care?” de sista orden blev allt för skakiga för att de skulle låta starka.

”Is that what you think? That I don't care?” frågade han misstroget. ”I kind of care enough to take a bullet for you.” jag öppnade munnen för att börja prata igen men han kom före mig, han tog några steg närmare mig. ”Do you think it's easy for me to not be able to help you when you're in pain, or not being there when you found out about all of this? It kills me to not be able to take the bad things away from you, to protect you.” en tår föll ner för min kind då jag såg smärtan som Niall tagit fram genom att dra upp detta ämnet. Han var arg och sårad samtidigt, det gjorde inte saken bättre då jag snörvlade till och han kom tillbaka till verkligheten. Niall hade fortfarande samma arga uttryck när han tog ännu ett steg framför sig, han grävde ner handen i fickan och pekade på halsbandet jag fortfarande hade runt min hals. ”Do you think that was easy for me to open up to you? You are my life, you are the only one who actually keep my both feet on the ground. And you still don't see why I gave you that necklace. I want to be there for you, always, just like Danielle were there for you when you thought you were pregnant, I want to be that person for you. I want to wake up right next to you even when we are eighty years old and be just as in love as we are today.” han kliade sig i pannan och suckade. ”I want to marry you someday, to have a daughter that looks just like you, with your curly hair and your beautiful eyes, and when she grows up she got your curves. I want to be able to have this nice old house, and we are sitting on the porch and watching out grandchildren play football. Damn it, I want to die with you...” jag ryckte till av hans stora ord, jag snörvlade. Jag var mållös och trots jag försökte öppna munnen för att säga något så lydde inte mina läppar och de särades inte. Frustrerat försökte jag att fånga upp varenda ord han sagt och lägga dem alla på minnet. När jag inte sade något skrattade Niall bittert till och vände sig om för att börja gå tillbaka till bilen. Jag lade märke till något konstigt då han drog upp sin hand från sin ficka.

”What do you have in your pocket?” frågade jag och han vände sig om.

”Why does it matter?” frågade han och jag svalde hårt.

”What's in your pocket, Niall?” frågade jag lågt, klumpen i min hals blev bara större då han stelnade till över min fråga. Jag bestämde mig istället för att ändra taktik en aning. ”I love you, Niall.” jag släppte ut ett skakigt andetag. ”I-I love you to the moon and back, and if...” jag svalde åter igen och försökte komma på ett bra sätt att uttrycka mig. Men jag kom inte på ett bra sätt att säga det jag ville få fram. Jag tog ett djupt andetag och kollade ner på mina skor då jag inte klarade av att kolla in i hans blå ögon. ”I-If... W-When I thought that I was pregnant, I wanted it to be yours, I would like a son someday, that would have us as his parents, that he would have your e-eyes and be extremely boyish when it came to football. But still I would find you some nights in the livingroom, maybe with a guitar in your hands.” jag skrattade bittert till innan jag kollade upp på den blonda killen. Han log lite mot mig, jag log tillbaka och tog ett steg närmare Niall, vi var nu endast två meter ifrån varandra.

”So.. I want to ask you again and I want you to be honest with me, what's in your pocket?” min blick fokuserade på hans ansiktsdrag och jag lutade huvudet nyfiket åt sidan. När hans hand åkte ner i hans ficka igen gick mina ögon från hans ner till fickan. Han tog upp en knuten knuten näve och gick fram de sista meterna till mig.

”Please, don't freak out.” viskade han nästan fram och jag skakade på huvudet med ögonen fortfarande på hans knutna näve som lättade lite då han suckade. Hans stora hand rätades ut och avslöjade vad som låg där. Nervöst bet jag mig i läppen medan mina ögon gick mellan Nialls ansikte och det glänsande objektet i hans hand.

”W-Where did you get that?” stammade jag.

”My mum gave it to me when she visited me. She'd never seen her son so in love before...” han grimaserade och kollade ner på ringen som låg i hans hand. Den var gammal och antik, men samtidigt såg den moderniserad ut på något sätt. Den vita stora diamanten som var i mitten var enorm och de små diamanterna prydde ringen på ett vackert sätt. En rysning gick igenom mig då jag försökte pussla ihop saker och ting i mitt huvud. ”I told her it was too soon and we were too young, and she agree, but she wanted me to have it, so when the time was right for us...” han behövde inte avsluta meningen och jag skrattade bekymrat till.

”The time isn't right for us.” erkände jag och han nickade medhållande. Han stoppade ner den i sin ficka igen och höll ut en erbjudande hand mot mig. Jag tog den och vi började gå tillbaka till bilen igen.

”No, not right now. But you should know I am planning on keeping it close to me, so when the time is right, I am going to ask.” han drog mig intill sig och pussade mig på pannan innan han lade en arm över mina axlar. ”And you're right, let's take the appartment.”

”No...” sa jag snabbt och kollade upp på honom. ”Let's take the house, I think it's more us anyway.” han log ner mot mig och skakade bara roat på huvudet.

”Girls.” mumlade han lågt.

+28 Kommentarer till nästa del!

Dagens Kommentar:

 Vi spenderade hela eftermiddagen på fotbollsplanen, Paul som hälsade glatt på mig kom med snabbmat åt oss och vi satte oss ner i lugn och ro medan vi åt vår mat. Jag pratade med Liam om Danielle medan jag kände Nialls blåa ögon nyfiket sneglade mot mitt håll. Det tog ett tag innan han verkade ta mod till sig att öppna munnen.

”Could I talk to you for a moment?” frågade han och jag nickade innan jag log ursäktande mot Liam. Jag reste på mig och vi tog oss upp de sista trappstegen på läktaren för att prata ostört. Vi hamnade högst upp där vi kunde se ut över fotbollsplanen men även på andra sidan läktaren ut mot parkeringen.

”So, I know this wasn't the surprice you was hoping for.” konstaterade Niall lite tveksamt.

”What are you talking about? I love it. We needed some fun.”

”I know, but I see you're not really into it. You're a really bad liar.” han drog mig intill sig genom att sätta sina stora händer på mina höfter. ”So, before I go on with my next surprice I have to ask you if you want to move in with me, at my place again? I really miss you and I want to spend all my time with you but it's pretty hard when we live twenty minutes apart.”

”I...” började jag och tänkte över mitt förslag, att bo hos honom var hur mysigt som helst, men jag behövde någonstans där inte mitt förflutna ständigt ville följa efter mig. ”... I don't want to move back in to that appartment.” sade jag ärligt och jag såg att Nialls värld rasade samman för mina ögon och jag kände att mitt hjärta hoppade ett extra slag. ”No, no! Not like that!” utbrast jag.

Jag försökte komma på ett enkelt sätt att förklara vad jag menade, snart suckade jag och kramade om honom istället.

”This feels like home.” försökte jag igen, jag kände hans armar spännas lite extra runt om mig. ”It feels safe. I want to live with you, but maybe not in that particular flat.” jag kände mig nöjd med mitt svar och andades in hans doft och lutade mitt huvud mot hans axel.

”Are you telling me you want to buy something that belongs to us?” jag hörde att hans röst var ljus av glädje och jag skrattade till innan jag nickade.

”Yeah, something like that.” Niall pussade mig på pannan och jag kände att han slappnade av.

”Alright, well. I said I had a surprice for you, so why don't you look over to that black car.” sade Niall och pekade på ett mörkt stort fordon, jag lyfte mitt huvud från hans axel och kisade mot bilen. När bildörrarna öppnades såg jag genast vem det var och hela min kropp fylldes med glädje. Jag pussade Niall glatt innan jag gled ur hans grepp och skyndade mig ner från läktaren för att möta mina kompisar, Emelie och Fanny. De mötte mig med öppna famnar och kramade om mig hårt.

”Gud, vad jag har saknat dig!” utbrast Fanny. Hennes hår var uppsatt i en tofs, hennes vita ballerina skor matchade resten utav hennes sommriga outfit som innehöll ett par ljusa shorts och en vit tight t-shirt. Emelie som var hennes raka motsats hade även hon sitt hår uppsatt men hade ett par converse, mörja jeansshorts och ett vitt linne under en kortärmad rutig skjorta som var uppknuten i midjan.

”Jag trodde inte jag skulle få se er förrän senare i sommar.” påpekade jag efter jag dragit mig ur Emelies hårda grepp.

”Jo, men Niall berättade att han hamnat i lite knipa och ville överraska dig. Plus, där hemma är rena kaoset. Mamma är advokat till dina adoptivbröder, när de blev arresterade gick hon i taket.” påpekade Fanny med ett flin.

”Va? Är eran mamma deras advokat!?” utbrast jag då jag ignorerade hennes roade uttryck.

”Ja, men ta det lugnt Madison, de kommer åka dit vilket fall som helst, till och med mamma säger det.” konstaterade Emelie och lade en arm över min axel, vi började gå tillbaka mot fotbollsplanen.

”Hänger ni med som stöd på fredag?” frågade jag oroligt.

”Det vore en ära, Mads.” sa Fanny glatt medan vi rundade hörnet och båda tjejerna stelnade till då fem par ögon granskade oss. Det påminde mig om att de hade endast träffat Niall och inte resten utav killarna.

”Kom igen nu,” började jag roat och drog i deras armar mot skaran killar som roat höjde på sina ögonbryn. ”De kommer inte bitas.” påpekade jag roat och fortsatte dra dem i rätt riktning. ”Jag trodde ni hade kommit över allt vid detta laget.”

”Man kan inte komma över sådant här, Madison.” sa Emelie med en extremt moderlig röst.

”Are you talking shit behind our backs?” frågade Louis kaxigt och jag skakade bara roat på huvudet.

”Yeah, of course, Louis.” sa jag ironiskt innan jag pressade ner tvillingarna på bänkarna där vi satt och åt. ”This is Emelie and Fanny, everybody.” jag satte mig ner bredvid Harry och han lutade sig mot mig.

”Directioners?” viskade han frågande och jag nickade.

”Yep.”

”Single?” frågade han igen och jag vände mig mot honom.

”You don't need to turn on everything that's moving, Harry.” sa jag och han gav mig en irriterande blick.

”I never said that.”

”No, but you thought it.” jag höjde ett varnande finger mot honom innan han skulle börja protestera och han nickade lite erkännande.

”So girls, do you want to come with and find a new appartment tomorrow with me and Mads?” föreslog Niall glatt innan han högg in på Zayns hamburgare, Zayn gav honom en irriterande blick som han ignorerade.

”What? Are you going to take the step to actually let go of that appartment?” frågade Louis roat.

”Actually I am.” sa Niall kaxigt mellan tuggorna.

”We'd love you...” började Emelie. ”To!” hon blev genast generad. ”I mean 'to'!” förtydligade hon och jag brast i skratt, hennes nerver gjorde det inte lätt för henne att förklara sig och Niall log bara roat.

”Snyggt jobbar, Em.” muttrade Fanny och jag kunde inte hålla mig längre utan vek mig dubbel av skratt.

”What did she say? We are missing something big right now, I can feel it.” påpekade Liam glatt.

”Em, du behöver inte vara så nervös, du har ju pratat mängder med gånger med Niall.” påpekade jag medan jag torkade bort tårarna under ögonen som kommit fram under mitt skrattanfall.

”Now she's talking about you Niall.” Zayn petade till den blonda killen i sidan som oberört kollade upp på mig och jag gav honom en likgiltig blick, han blinkade till med ena ögat och fyrade av ett vitt leende mot mig.

”Borde vi berätta om André och Anton?” frågade Fanny oroligt, hennes ögon landade på mig och Emelie körde en armbåge i sidan på sin syster.

”Även om vi pratar Svenska är fortfarande namnen väldigt likadana, idiot.” fräste hon och min blick landade direkt på Niall som nu inte längre hade det där söta leendet. Jag kollade nervöst på Liam som gav mig en menande blick innan han reste sig upp i ett försök till att rädda situationen.

”Let's go guys, I think they need a moment.” sade han och tog upp fotbollen under armen. ”You too.” han pekade på tjejerna som gav ifrån sig nervösa läten innan de kollade ursäktande på mig. Jag skakade bara på huvudet och log mot dem.

”Gå, vi kommer snart.” uppmuntrade jag dem. Harry sträckte ut en hjälpande hand till Fanny som glatt tog emot hjälpen. Snart var vi ensamma, jag reste mig upp för att hoppa över till Niall, jag drog undan lådan med mat och satte mig intill den blonda killen som hade ett ben på varsin sida utav bänken han satt på. Jag drog mina armar runt hans midja och grävde in mitt ansikte i kroken av hans hals.

”Stop.” muttrade han och puttade mig försiktigt ifrån sig, han var mycket väl medveten om att jag försökte hindra hans tankar att skena iväg. ”What happened to no more lies or secrets?” frågade han irriterat.

”You don't know what you are talking about.” muttrade jag.

”Then make me understand.” bad han förtvivlat.

”Fanny and Emelies mother is the brothers lawyer and I am going to Sweden on friday to attend the court.” jag tänkte att det inte var lönt att hålla undan eventet som närmat sig utan att Niall vetat.

”You're not going on friday.” konstaterade Niall.

”I have to. I need to finish this.” sa jag med en hård ton.

”You can finish this in London too, it's not impossible.”

”Stop being so overprotective!” utbrast jag och reste mig upp, jag kollade ner på den blonda killen som gav mig en irriterad blick. ”I am doing this for us, I don't want anything to do with them, ever again.”

”Then break up with me, because I won't let you go.” fräste han och jag gjorde en irriterad gest med händerna.

”You are the most annoying person in the world! Niall, I can't stand you right now.” fräste jag tillbaka och gick irriterat förbi honom, jag gick ut i gången och gick ner för trappan till gången nedanför. Även om de andra spelade fotboll visste jag att de tjuvlyssnade, mina misstankar förstärktes ytterligare när Harry och Emelie började prata lågt med varandra. Harrys ansiktsdrag blev hårda och irriterade direkt och jag skakade bara irriterat på huvudet innan jag fortsatte gå.

”Talk to me, Madison.” hörde jag bakom mig. Irritationen som var inom mig gjorde att jag blev varm inombords, frustrationen att inte kunna skrika rakt ut gjorde allting värre.

”No, stop following me!” snäste jag och vände mig om. ”I don't want to talk about it, because every single damn time you are so freaking annoying I can't stand it... Just leave me alone...” jag tänkte precis vända mig om då ett par läppar pressades desperat mot mina, jag drogs ur min irritation mot den blonda killen och lät honom få mig att glömma vad vi pratade om. Hans läppar gav mig små extra pussar då jag försökte börja prata igen och han skakade bara på huvudet utan att bryta kyssen. Starka armar drogs runt mig och tryckte mig mot hans varma överkropp som fortfarande var lite svettig efter fotbollsmatchen.

”I'll let you go, but not alone.” började han. ”And you have to promise you'll make it to Los Angeles in time for your birthday.” jag suckade och gav honom en varnande blick, jag granskade hans ansikte efter några tecken på att han skämtade.

”I promise.” sade jag till slut.

+28 kommentarer till nästa del

Dagens kommentar:

 Jag vaknade upp utav att min mobil vibrerade på den hårda träytan av mitt nattduksbord. De suddiga bilderna från nattens aktiviteter surrade i mitt huvud då jag kollade ner på min mobil och såg att jag fått ett nytt meddelande från Niall.

From: Niall

”Good morning, love. I'll pick you up at 2pm. Xx”

To: Niall

”OK. Where are we going? Xx”

Jag satte mig upp och kollade på klockan, jag hade sovit till ett. Stressat tog jag mig upp från sängen och snubblade iväg till badrummet för att borsta tänderna, reda ut mitt fågelbo till hår och fräscha upp mig inför det oväntade besöket inom en timme. Snart var jag tillbaka i mitt rum igen för att ta på mig ett par mörka shorts och ett vitt spetslinne som smet åt över bröstet och blev vid nertill. Jag satte upp mitt hår i en hästsvans i all hast då jag plockade upp min mobil för att se att Niall redan meddelat att han stod utanför och väntade. Min hand snappade upp mina solglasögon innan jag tog på mig mina vans och rusade ner för trappan i ett försök till att inte snubbla.

”Where do you think you're going?” frågade Pat med armarna i kors då hon stod i köksdörren.

”Niall is outside.” påpekade jag och log mot henne. Hon pekade på sin kind och jag himlade med ögonen, hennes sätt att lära mig uppskatta hennes närvaro var uppenbart men jag kunde inte neka henne då hon varit så snäll mot mig. Jag gav henne en försiktig puss på kinden och kramade om henne.

”And tell that boy he can't always come and visit in the middle of the night.” suckade hon då jag började ta mig mot dörren, jag svängde förvirrat om, hon nickade roat mot mig. ”Mama, can hear everything, even pebbles.” jag kände mina kinder hetta då jag tog mig ut från huset och stängde lättat ytterdörren för att ta mig ner till bilen som väntade på mig. Jag hoppade in i bilen och möttes utav ett vitt brett leende på min favorit kille, han hade en fotbollströja på sig och ett par shorts.

”Hello, beautiful.” sa Niall och gav mig en puss.

”You look... Sporty.” konstaterade jag och han flinade mot mig medan han körde ut på vägen och in mot Londons gator. Jag bet mig i läppen för att inte släppa alla frågorna över honom men snart var det olidligt då jag inte sagt något på flera minuter. Niall hade pratat om att de snart var tvungna att ta sig till USA för att fortsätta sin turné. När vi väl kom in i London brast det för mig och jag vände mig uppmärksamt mot den blonda killen som fokuserade på vägen.

”Where are we going?” frågade jag frustrerat.

”You'll have to wait, love.” Niall skrattade lätt till medan han blinkade in till vänster så att en ny okänd gata sträckte sig ut framför oss.

”Seriously, I have to wait? I'm about to blow up over here.” gnällde jag och försökte låta bli att låta som en gnällig femåring, men jag lyckades självklart inte och Niall placerade en hand på mitt bara lår.

”Patience, ain't your strongest feature.” konstaterade han mer för sig själv som om han skulle lägga det på minnet. Han stannade upp vid ett rödljus och vände blicken mot mig, han log innan han pussade mig på kinden och skrattade lågt åt min buttra min.

”We're soon there.”

”A football court?” sa jag misstroget då vi väl var framme vid vår destination. Niall stängde av motorn och kollade roat mot mig.

”You promised the lads you'd try football.” påminde han mig och jag stönade trött till, mina tankar gick tillbaka då vi suttit i Nialls lägenhet och Harry ville lära mig spela fotboll.

”I thought it was a joke.” erkände jag. ”I have no experience with a sport... Like ever. I will look like a clown.”

Niall försökte tränga undan sitt skratt då han såg min buttra min, jag visste att han hade svårt för att trycka ner skrattet men istället kupade han sina hand under min haka.

”Don't worry, if you fall, I'll catch you. I promise.” han pussade mig på näsan och jag kunde inte låta bli att le. Niall knäppte upp sitt säkerhetsbälte och jag gjorde det samma innan jag hoppade ut ur bilen och tog Nialls hand då vi gick in genom grindarna till idrottsområdet den gröna gräsmattan befann sig på. Ett par starka armar överraskade mig bakifrån och jag skrek till utav förvåning då jag hamnade på någons axel. När jag såg lockarna började jag sprattla och försöka glida ur Harrys grepp.

”Let me down!” utbrast jag och det enda jag hörde var Harrys mörka skratt, snart satte han ner mig framför straffområdet på fotbollsplanen.

”I've missed you, littlesister.” konstaterade han och drog mig in i en kram.

”I've kind of missed you too.” sa jag lite förvirrat och besvarade hans kram genom att dra mina armar runt hans midja. Dramatiskt drog han sig bakåt och placerade sina händer på mina axlar.

”Kind of? Is that how you talk to your big brother!?” frågade han med en dramatisk ton på rösten, vilket fick mig att börja skratta.

”You know what I mean.” han nickade och kollade mörkt mot Niall som pratade med Liam, Zayn och Louis. Snart mötte jag hans mörka blick igen och jag stötte lekfullt till honom.

”Hey, don't be angry with him. Okay?” varnade jag och skrattade nervöst till.

”He shouldn't have sold you out like that.”

”It doesn't matter, everything is alright. I've forgiven him, you should too.” hans mörka blick började mjukna lite.

”Are you sure you are alright?” frågade han istället, jag suckade och bet mig lite i läppen.
”I'll survive, it's been worse to be honest, I have to go back to Sweden on friday.”

”Does he know?” frågade Harry lågt och nickade mot Niall, min blick landade på killen som skrattade åt något som killarna sagt, han sneglade mot mitt håll och blinkade till med ena ögat. Jag besvarade med ett litet leende och vände mig snart tillbaka till Harry, jag skakade på huvudet.

”He'll freak out. You guys will leave on friday and he can't do anything about this. I need to attend to the court, to bring down my adoptive brothers and he needs to be in US to work. On tuesday it's my birthday and I'll be there.” sade jag och försäkrade den lockiga killen framför mig om att allting var planerat och skulle gå enkelt och smidigt.

”You need to tell him.”

”And I will... Just not today.” konstaterade jag och log mot honom. ”Now, you've draged me here to play football and I am very excited about this so start teaching me, Styles.” beodrade jag och försökte dra bort det oroliga uttrycket från hans ansikte. Han flinade åt min brist på entusiasm och drog på sig sina målvaktshandskar, snart fångade han upp en boll som låg i målet och rullade den försiktigt fram till mig.

”It's very easy...” började Harry och sträckte sig efter övre ribban och gjorde några gester med armarna som antagligen skulle mjuka upp hans muskler. ”Kick the ball.”

”Woah, you are making this sound like so simple.” sa jag sarkastiskt och han flinade. Jag gjorde små tassande steg innan jag sparkade på bollen och den flög snett åt höger, jag missade målet, Harry försökte trycka ner ett skratt.

”Let's try it again, no preasure.” han sprang efter bollen och dribblade tillbaka den till mig innan han ställde sig i målet igen. Jag kände ett flertal ögon på mig denna gången och jag suckade tyst innan jag försökte återigen sparka på bollen, denna gången fick jag in en fullträff som hamnade i magen på Harry. Han stönade till utav träffen men återhämtade sig snabbt, Harry log stolt mot mig och rullade snällt tillbaka bollen igen.

”I tol you she had a hidden talent! Make him cry sister!” ropade Louis uppspelt och sprang över fotbollsplanen mot oss. Jag fnittrade till åt den långa killen som såg ut som ett barn i vuxen storlek. Snart fokuserade jag igen på bollen och det stora målet med min lockiga kompis i som stod i mitten. Jag sparkade till bollen en sista gång, omedvetet fick jag in en skruv på bollen som fick den att slå i nätet till vänster om Harrys huvud som storögt kollade på mig.

”And she scores!” utbrast Niall och sprang runt mig, jag brast i skratt av Harrys chockade min.

”Told you!” utbrast Louis och pekade mot Harry på ett retsamt sätt. ”Let's play, three against three!” jag kände Nialls armar slingras runt min midja bakifrån och ett par läppar som pussade min tinning innan de vandrade ner mot mitt öra.

”You're amazing. I love you.” viskade han och jag log.

”I'll chose first!” utbrast Zayn glatt.

”Why!? I want to!” gnällde Louis och Zayn räckte ut tungan mot honom.

”I'll pick Madison!” ropade Zayn och jag gled ur Nialls grepp, pussade honom på kinden innan jag hoppade över till Zayns högra sida. Han lade en arm över mina axlar och Louis gav gjorde en gest med handen då han kastade bak sitt osynliga långa hår, han vände på klacken och gick bort till Liam och krokade arm med honom.

 Jag granskade hans häpnadsväckande ansiktsdrag, hans käke spändes och väntade på min reaktion, men jag reagerade inte så som han trott. Hans fingrar lekte med mina och flätades samman.

”I'm not sure I understand.” erkände jag.

”Before you came with me to France, the night when you and Danielle went to the concert in Sweden. The management and I had a meeting. They told me that I couldn't be with you because of your background, that it would be like a filthy spot on the bands reputation.” han grimaserade åt sina egna ord innan han fortsatte. ”I was pissed and we had an argument. They asked me to calm down and all I could think about what how they treated you at home, I needed the one I love to be safe. So I came up with this arrangement, that we could turn all this bad background of yours into something that would be a rather good image for the band.” han pausade och väntade på att jag skulle ställa mig upp och gå där ifrån. Istället fick jag en större lust till att krypa intill honom och pussa varje millimeter av hans kropp. Som om han läst mina tankar släppte han mina händer och sträckte ut armarna som en inbjudan till att krypa närmare honom. Jag satte mig intill honom med min filt och hans varma kropp intill mig. Nialls starka armar kändes mer beskyddande än någonsin då han drog mig ytterligare lite närmare.

”They agreed on the whole women abuse thing and I had to promise that I would need to keep my distance. I don't know if you read the papers but I asked for one more thing before the meeting was over.”

”What?” mumlade jag och lutade mitt huvud på hans axel.

”To keep you safe no matter what, and when André came to the flat, the deal was broken. The management didn't keep their part of the bargain. Which meant that I was free from my part too. The point is that the night we had, it was more than real to me than anything else, and if you're worried that I only kept you safe for some sort of contract then no. It was real.” han suckade och mina tankar gick tillbaka på aktiviteterna i hans sovrum. Jag kände den rosa färgen komma över mina kinder och jag var glad över mörkret som var runt omkring oss.

”You opening up to me was something incredible and I'm so blessed to be the only one that has the opportunity to see this part of you.” han drog sig bakåt och kollade ner på mig. Mitt hjärta hoppade över ett slag då jag mötte hans ögon, jag öppnade munnen för att säga något men det kom inte ut något. Jag visste inte vad jag skulle säga, besvärat drog jag bak några slingor från mitt ansikte och placera dem bakom mitt öra.

”I don't know what to say.” erkände jag lågt och skrattade nervöst till.

”That you forgive me?” föreslog Niall retsamt och jag puttade till honom lätt på bröstet. Ett flin spred sig över Nialls ansikte och jag himlade med ögonen.

”If...” började jag tveksamt. ”If I am going to forgive you. We need to come up with a rule.” jag granskade honom då han började nicka.

”Anything.” nästan viskade han fram och drog bak några hårstråk som trillat ner över hans panna.

”No more lies. No more secrets.” konstaterade jag allvarligt.

”What if I have a surprice for you and I really can't say what it is?” föreslog han och jag höjde på ögonbrynen.

”That's different, but now I am very curious.” erkände jag och suckade. Han flinade mot mig och jag drog mig ur hans grepp, jag drog mina ben in under mig.

”Anyway, I'll promise, No more lies or secrets. And if there's anything that goes wrong we'll tell each other everything.” jag nickade och log mot honom.

”Let's seal the deal with a kiss.” föreslog jag och hans breda leende blev ännu bredare.

”Does that mean that I am officially forgiven?”

”Just shut up and kiss me, Horan.” sade jag irriterat och han skrattade lätt då han placerade en hand under min haka, han lutade sig framåt och strök sina läppar retligt över min kind, över mina läppar innan han pressade sina läppar passionerat mot mina. Utan att bryta vår kyss lutade sig Niall över mig och puttade mig försiktigt ner på filten, min rygg tog kontakt med väggen och Niall hamnade ovanför mig. Mina fingrar länkades samman runt hans hals och drog honom närmare mig, jag kände att han höll tillbaka då han inte ville vara allt för på. Jag lät min ena hand gå under hans tyg som han hade på överkroppen och han gav ifrån sig ett stön då jag råkade dra några naglar över hans tonade mage.

”Let me pleasure you.” mumlade han mot mina läppar och jag stelnade till. Vilket fick honom att le och nervositeten flammade upp i min mage, det skulle betyda att jag var tvungen att göra mig sårbar.

”It's okay.” viskade han. ”You don't need to.” han kollade ner på mig, hans blå ögon observerade mitt ansikte för tecken på osäkerhet. Men det enda han kunde se var kärlek, jag var hans. Hans ansikte förblev allvarligt innan han mötte mina läppar en sista gång innan de började vandra över min käke, ner över min hals och sög lite på en öm punkt medan han knäppte upp knappen på mina shorts. Jag gnydde till då jag kände att han sög extra hårt, det skulle bli ett märke. Han drog ner dragkedjan medan hans läppar fortsatte sin upptäcktsfärd över min kropp. Jag höjde på mina höfter så att han kunde dra ner mina shorts, hans händer gick över mina lår, jag kände hans fingrar gå över mina gråa trosor. En våg av rysningar gick igenom mig då hans långa fingrar krokade tag i dem och drog ner dem en aning.

”Lift your lovely bum, babe.” viskade han intill mitt öra och jag gjorde som han sade efter att ha tvekat en stund. Han stannade upp och drog av tyget som prydde hans överkropp, han drog extrafilten runt våra kroppar. ”Better?” frågade han och jag log lite generat innan jag nickade. Jag höjde ännu en gång på rumpan och han drog försiktigt ner tyget för mina ben. Nialls läppar pressades mjukt mot mina igen och fick mig att endast fokusera på honom. Jag kände hans händer gå över min gren, jag trasslade in mina fingrar i hans blonda hår och råkade dra till lite extra då hans tumme tog kontakt med den känsliga punkten mellan mina ben. Den växande bulan mellan Nialls ben gneds mot mitt ben och jag flämtade till. Hans läppar var över allt och snart försvann hans huvud under filten, jag lät mina fingrar glida ur hans hår. Hans ena stora hand fångade upp min ena medan jag kände hans läppar pussa insidan på mina lår. Jag ryckte till utav chock då jag kände hans tunga slicka över mitt varma område, jag hörde ett hum under filten vilket fick mig att fnittra.

”You taste good.” mumlade han under filten, hans läppar placerades runt min känsliga punkt och sög försiktigt. Jag greppa tag i filten under oss och greppet hårdnade om Nialls hand medan jag gav ifrån mig ett tyst stön. Känslan av njutning gick igenom mig då han sög lite hårdare, snart försvann hans läppar och jag kände att ett finger cirkulerade runt in ingång. Ett finger pressades snart in och en värmande känsla flammade upp i magen, jag gav ifrån men en lätt flämtning då jag snart kände kände Nialls läppar igen medan han försiktigt pumpade sitt finger in och ut.

”N-Niall.” stammade jag fram, men min blonda älskare ignorerade mig. Den brännande känslan i magen blev allt starkare, min plus ökade allt mer och hjärtslagen blev ojämna. Jag kände lusten att att pressa ihop låren men Nialls kropp var i vägen. Snart dök Niall upp från filten men fortsatte pumpa ett finger in och ut medan hans tumme tryckte lite på min känsliga punkt. Jag slöt ögonen och försökte hålla mig ett tag till.

”I want to see your eyes, baby.” viskade han och jag öppnade mina ögon långsamt medan jag släppte fram ett skakigt andetag. Han log lite mot mig då han insåg att jag inte kunde hålla mig längre. ”Come for me.” jag släppte och känslan i magen fyllde hela min kropp med värme och lät orgasmen fylla min kropp. Min rygg kröktes uppåt mot Nialls bara överkropp och jag gav ifrån mig ett mer hörbart stön denna gången.

Snart tog min rygg åter kontakt med filten under mig och den lilla vågen av den underbara känslan började glida ur min kropp. Mina ögon granskade Nialls blå då han drog ut sitt finger från mig och tog upp sin hand ovanför filten, han tog in ett finger i taget i munnen och jag höjde på ögonbrynen. Han gav ifrån sig ett lätt skratt och pussade mig på näsan.

”Your really tasty, beautiful.” mumlade han lågt och jag kände hettan spridas över mitt ansikte. ”I love you.” hans läppar strök försiktigt över mina läppar innan han hjälpte mig på med mina trosor och shorts igen. Han tog på sitt linne igen innan jag lade mig tätt intill honom under filten och lät mitt huvud vila på hans bröst.

”The moon seems too close to say that I love you to the moon.” mumlade han lågt och jag lade min fokus på den runda stora planeten som svävade ovanför oss.

”It's just how it looks like, even though it seems to be close it's over threehundred kilometers away.” konstaterade jag lågt. Då jag tänkte på det jag fick lära mig i nian om astronomi, något jag inte haft någon användning utav förrän nu.

”Will you be staying the night with me?” frågade jag och kände att det snart var dags att ta sig tillbaka innan natten var över och vi skulle bli tvingade att fortsätta med våra liv. Jag skulle vilja stanna här på våran glänta, men jag hade redan lovat Danielle att hjälpa henne med att shoppa några kläder. Hennes mage hade börjat svälla och hon kom inte längre i de jeansen hon hade i sin garderob.

”I can't, I've got stuff to prepare.”
”Stuff?” frågade jag förvirrat.

”It's a secret.” viskade han och jag kollade upp på honom, han flinade och jag himlade med ögonen. ”Time to go home, and put you to bed.”

”You make me feel like I am three years old.” muttrade jag och han pussade mig på pannan innan han reste sig upp och sträckte ut en hjälpande hand. Min kropp var fortfarande trött av våra tidigare aktiviteter, denna gången lät Niall mig att bära hans gitarrväska medan han tryckte ner filtarna i hans ryggsäck och hände den på ryggen. Han lade en beskyddande arm över mig och drog mig intill sig innan han drog åt sig gitarrväskan. Den kalla nattvinden gav mig gåshud och Niall strök en hand över mina bara armar.

”If I'd known it would be this cold, I'd bring a jumper for you.” mumlade han lågt.

”It's alright.” jag log upp mot honom och han pussade mig på pannan. Han följde mig tillbaka till Pat och Jons hus under tystnad, vi behövde inte säga så mycket. Men när vi kom fram till det bekanta huset stannade vi upp och han gav mig en försiktig puss.

”I'll call you tomorrow.” sade han och strök undan några slingor från mitt ansikte, han lade huvudet på sned och log lite mot mig. ”Would you like to move back to my flat?” frågade han och bet sig lite i läppen.

Jag tänkte över mitt svar och kände utmattningen falla över min kropp, jag var helt slut körd. Det hade verkligen varit en lång dag och jag kände att min hjärna var som en enda lerklump. Jag ställde mig på tå och pussade honom på kinden.

”Ask me tomorrow.” sade jag då jag lutade mig bakåt och kollade in i hans blå ögon en gång till innan jag vände mig om för att ta mig in i det mörka huset.

+28 Kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

Svar:

Hoppas det blev tydligare för dig nu! ;)

 

Så jag har lite INFO till alla läsare! Jag kommer inte kunna lägga upp något förrän på fredag igen då jag har min studentbal i morgon! Så ni får ha en härlig fortsatt kväll och torsdag så hörs vi igen på fredag! ;) Jag hoppas att detta smått "Dirty" kapitlet är till någon sorts tröst i alla fall, något som jag har väldigt svårt att skriva. Hoppas på att ni får lite Niall feels ;P Men hoppas ni gillar kapitlet ;)

 Känslan av att neka Niall en förlåtelse kändes tungt, men trots att jag grät medan han tröstade mig genom att hålla mig hårt mot hans bröst, verkade det som att han var den som var lugnast utav oss. Egentligen borde inte det förvåna mig eftersom jag är mer stirrig än de flesta när det kommer till känslosamma saker. Men han stannade med mig tills Pat och Jon kom hem, de hade träffats innan så det fanns inga pinsamma mellanrum utan konstant prat om hur det var på turnén.

”He's a lovely boy, don't you think?” sade Pat medan vi satt vid teven och kollade på ett avsnitt utav X factor.

”Mhm.” var det enda jag sade och kollade på medan en gammal gubbe gjorde bort sig på sin audition.

”How can you ladies watch this?” muttrade Jon och jag flinade mot honom.

”It's called fun, you should try it.” sa jag och han himlade med ögonen.

”Someone is in a good mood.” retades Jon, denna gången var det jag som himlade med ögonen och han försvann snart ut genom dörren för att gå till garaget. Så fort det gick över till reklam vände Pat sina nyfikna bruna ögon mot mig, hon höjde på ögonbrynen och väntade på att jag skulle börja prata.

”Stop staring! It burns!” utbrast jag tillslut och hennes moderliga skratt ekade i vardagsrummet.

”Then start talking!” påpekade hon. ”It was finally time you guys made up. You've been so low lately.”

”We haven't really made up.” erkände jag. ”He forgave me, I didn't forgive him. But we are on good grounds.”

”And Madison, Lovisa, Zeaper, why didn't you forgive the poor boy!?” jag kände att en uppläxning var på väg. Jag var fortfarande inte riktigt van vid att få en moderlig uppläxning, men jag har fått en hel del på senaste tiden och jag började faktiskt gilla sättet hon höjde sin stämma mot mig, när hon tyckte saker och ting var fel.

”I thought he was the only one who didn't look at me like a chairity case and that was exactly what he did.” försvarade jag mig själv.

”Yeah, but he is still here, isn't he?! And he's trying to make it up to you!” utbrast hon.

”Is it now you are giving me some kind of curfew?” frågade jag ironiskt och hon skakade bara trött på huvudet.

”To be honest, I don't like that kind of punishments. And I want you to be openminded, my child.” jag tänkte över hennes ord ett tag innan jag log mot henne.

”Openminded, got it! Could I start being openminded after the X factor ends, I don't feel like it right now.”

Pat suckade trött och himlade med ögonen innan hon återgick till teven, precis som vad jag gjorde.

När programmet var över bestämde jag mig för att ta mig upp och lägga mig tidigt, att låta sinnet öppna sig för vad som än livet gav mig skulle vara krävande. Ironiskt nog tyckte jag det lät som en bra idé och jag lade mig under täcket iklädd i en utav Nialls t shirts med en rätt positiv attityd. Vilket gjorde att jag fick svårt att sova, jag låg och kollade upp i taket då jag hörde ett slag mot fönstret. Jag ryckte till men försökte inte göra en ansats mot fönstret utan låg kvar och lyssnade efter fler ljud. Efter ett tag hörde jag åter igen ett slag mot rutan och denna gången var det högre. Jag satte mig upp i sängen och kollade irriterat på fönstret, mina fötter gjorde kontakt med det mjuka golvet. Försiktigt tassade jag över och kikade igenom gardinerna lite för att se en kille i linne och röd keps stå på gräsmattan utanför, vid fötterna hade han en ryggsäck, ett gitarrfodral och en filt. Jag drog bort gardinerna och tvingade upp det gamla fönstret med all kraft jag hade.

”What are you doing here?” väste jag irriterat mot Niall som flinade mot mig.

”Is that my t shirt? I've been looking for that.” sa han roat och jag suckade. ”Come down.”

”It's in the middle of the night, no.” sa jag irriterat. Vi båda pratade med låga röster då jag var nästan helt säker på att alla låg och sov vid denna tiden.

”I understand that you don't forgive me, but let me at least try to make it up for you.” sa han sårat och jag bet mig i läppen. Jag var ytterst nyfiken över vad han skulle hitta på, efter ett tags väntan gav jag upp.

”Fine, I'll be down in five.” sa jag innan jag stängde fönstret och tog på ett par shorts, jag bestämde mig för att behålla t shirten på mig men stoppade in vissa bitar av den där fram så den inte skulle se ut som en klänning. Jag satte upp mitt hår i en fläta och tog mina vans i handen innan jag smög ut från mitt rum, ner för trappan, hela huset var nedsläckt. Min hand greppade mina nycklar innan jag försiktigt öppnade ytterdörren och stängde den försiktigt bakom mig. Niall stod och väntade på mig medan jag hoppade på ett ben på verandan för att få på mig skorna. Han räckte mig filten då jag kom fram till honom och vi började gå ner för gatan mot en obebyggd del av denna orten. Jag hade sett denna delen innan när vi kört förbi men jag hade aldrig lagt någon större energi för att utforska.

”Where are we going?” frågade jag nyfiket.

”You'll see, your sister gave me some instructions so let's hope I'll find it.” mumlade han nervöst, jag log över hans nervositet.

När vi hade svängt av på en stig som ledde in i den lilla skogen började undra vart vi var på väg. Jag var inte orolig över att vara med Niall, jag visste han skulle beskydda mig, men jag var där emot rädd för det om var runt omkring oss. Snart tog vi de sista stegen innan vi kom ut i en glänta som innehöll en liten sjö i mitten. Månljuset lös upp gläntan, ljuset speglades i det klara vattnet som fanns i sjön, små vita blommor stack upp här och var ur det höga gräset.

Jag hade inte lagt märke till att Niall hade satt ner sina saker förrän han tog filten ur mitt grepp och lade ut den försiktigt över gräset. Den enda ljuskällan vi hade var fullmånen på himmeln, vilket gjorde det svårt att urskilja de olika konturerna.

”Sit.” beordrade Niall och jag höjde på ögonbrynen, när jag inte rörde mig kände jag en varm stor hand ta tag i min handled och drog mig ner på filten.

”What is this, Niall? It's in the middle of the night, it's dark and I think I just got bitten by several mosquitos at once.” påpekade jag och satte mig ner i skräddar ställning. Niall plockade fram en liten bärbar lykta som han tände och lös upp våra ansikten en aning, han tog sedan fram en extra filt och lindade den runt om mig.

”You told me you love me, and I am not giving up until you forgive me and we could let all of this behind.”

”So... you are going to drag me out here every night?” frågade jag ironiskt och han gav mig en blick som sade att jag skulle vara tyst nu.

”This is supposed to be romantic.” sa han och suckade, han såg så nedstämd ut. Jag tog hans hand och log mot honom.

”It's super romantic.” erkände jag och bet mig lite i läppen. Hans blå ögon glittrade i mörkret då han granskade mig och jag kände att jag rodnade.

”You're a bit different.” påpekade han och lutade sitt huvud lite åt sidan, jag höjde mina ögonbryn och väntade på en fortsättning. ”You're a lot stronger than you were a couple of months ago.”

”I feel stronger.” erkände jag, jag bet mig lite i kinden och tänkte över de senaste månaderna. Jag var ett levande bevis på att ”What doesn't kill you makes you stronger” faktiskt var sant. Niall började fibbla med gitarrväskan, min blick gick ut över sjön som såg mörk och stilla ut. Jag kände den smått kittlande känslan i magen, något som jag bara kände när jag var med Niall. Han hade planerat detta för endast mig, vilket gjorde det ytterst svårt att hålla mig tillbaka då jag fortfarande borde vara arg på honom. Men som vanligt slog han ner väggen som jag börjat bygga upp mellan oss med hans charm. Jag kände hans ögon granska mig där han satt några centimeter ifrån mig med gitarren i knäet.

”What?” frågade jag medan jag höll kvar ögonen på sjön men mina mungipor pekade uppåt. När han inte svarade vände jag huvudet mot honom och mötte hans vackra ögon.

”You're really beautiful.” utan att rodna som han brukade göra verkade han mer övertygad än någonsin, jag kände hettan över mina kinder och bet mig i läppen. Nialls fingrar började slå på strängarna, jag kände igen låten då han började sjunga, men först när han nådde refrängen insåg jag vart han försökte komma.

”If you're pretending from the start like this, with a tight grip, then my kiss. Can mend your broken heart, I might miss everything you said to me. And I can lend you broken parts, that might fit like this. And I will give you all my heart, So we can start it all over again...” jag skrattade lågt till under ett andetag innan jag fortsatte lyssna på den blonda killen som fortsatte spela och sjunga tills det inte fanns något mer.

”Was it too cheesy?” frågade han till slut då jag inte sade något. Jag försökte fortfarande samla mina tankar på hur jag skulle reagera och jag tror han såg min osäkerhet då han lade ifrån sig sin gitarr och hoppade närmare mig. Han fångade upp min hand och en stöt gick igenom min kropp.

”I never told you, why I signed those papers.” mumlade han medan han förde upp min hand till hans mjuka läppar, de tog kontakt med baksidan av min hand innan hand placerade våra händer i hans knä. Hans tummar masserade mina händer under tiden han funderade på hur han skulle fortsätta.

”You know, you tried to protect me by breaking up with me?” jag nickade förvirrat och förstod inte riktigt vart han ville komma. Nialls ögon gav mig kalla kårar då jag mötte dem igen. ”Well, I've been doing the same for you.”

”What are you talking about?” frågade jag förvirrat, jag drog ihop mina ögonbryn och försökte läsa av hans vackra ansiktsdrag.

”Your brothers are the bad guys, well. The management is kind of my big brother.”

”Niall, you doesn't make any sence.” sa jag irriterat, jag var trött på att han försökte skrämma mig på ett sätt han aldrig försökt innan.

”They made me sign because otherwise I would have to leave you in Sweden.”

+26 Kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar:

 Jag var ensam hemma idag då Pat och Jon skulle iväg för att hälsa på några avlägsna släktingar. De frågade artigt om jag ville följa med, men jag skakade bara på huvudet och de nickade förstående innan de tog bilen. Jag kände mig dum som var en sådan krävande tonårsdotter då vi bara känt varandra i några dagar, men på något sätt kändes det naturligt att bo med dem. Istället för att slösa bort min tid på verandan som numera brukade vara en vanlig dag i mitt liv, bestämde jag mig istället för att städa huset som ett litet tack för att de är så förstående. Städningen var något som ockuperade mina tankar, vilket kändes skönt att inte kunna tänka i oljudet av dammsugaren. Men huset var inte tillräckligt smutsigt för att jag skulle kunna hålla på i all evighet så jag bestämde mig för att ta en filt och en bok jag redan läst ut till den lilla trädgården. Solen stod högt på himmeln och indikerade på att det redan var eftermiddag, det hade varit ett par riktigt varma dagar och det enda man kunde ha på sig var shorts och linne.

Jag lade ut filten på den lilla gräsmattan, jag lade mig ner på mage och började bläddra fram till där jag slutade sist. Det var väldigt sällsynt att se mig läsa men sedan jag kom hit hade jag inte velat ta mig in på min dator, utan att känna rädslan av att folk skulle veta om mitt och Nialls uppbrott.

Mina ögon började skanna över orden på sidorna, jag slöt ut verkligheten om var jag befann mig någonstans. Jag var helt uppslukad utav boken och jag blev helt chockad då ett par skor hamnade framför mig, men utan att kolla upp på vem det var fortsatte jag kolla ner i boken.

”Sorry, but Mr. And Mrs. Peazer ain't home at the moment.” mumlade jag innan jag vände bland för att börja läsa nästa sida. Men när skorna inte rörde sig eller yttrade några få ord som ”Oh, okay.” så slog jag irriterat ihop boken och kollade upp på min ovälkomna gäst.

Mitt hjärta sjönk till mina fötter då jag fick syn på det blonda spretiga håret och de allt för bekanta ansiktsdragen. Hans ögon var trötta, hans kinder var lite mer puffiga än vanligt men annars var han samma kille som jag sagt att jag älskar för någon vecka sedan. Oron över att folk kunde sett honom komma hit gjorde mig nervös, jag reste mig upp och samlade ihop mina saker.

”You shouldn't be here.” sa jag med en hård ton. ”How did you find me?”

”Liam saw your shoes here yesterday when he picked Loki up. Sarah was like an open book...”

”You can't be seen with me.” avbröt jag, jag passerade honom och började gå mot ingången, men han följde efter. ”What is it you don't get?” frågade jag irriterat och vände mig om, jag lade ner mina saker på en stol som tillhörde utemöblerna.

”How you think for a second that I wouldn't figure it out!” fräste Niall. Jag tog ett oroligt steg bakåt över hans humör, jag hade inte lagt märke till hans normalt ljusa ögon var mörka, de var inte glada. Pupillen vidgades av irritation och jag försökte låta bli att vara lycklig över att få se honom igen. Det gjorde ont att veta att jag inte kunde kalla denna vackra varelsen min.

”Harry found the folder a couple of days ago, and he have seen the videotape of you and André talking, the night before you broke up.” erkände han.

”I am doing this for us.” sa jag lågt och kollade mig omkring så att inte grannarna var ute i sina trädgårdar.

”You don't need to. It's my mess you are trying to clean up.” jag granskade killen uppifrån och ner, en genomträngande känsla utav sorg kom över mig.

”I have to ask you something.” sa jag ansträngt och han nickade för mig att fortsätta. ”Did you feel sorry for me when you took me here? When you signed those papers?” jag kände att det högg till i mitt bröst över att behöva säga de orden ut. Men tystnaden föll över oss och jag tog upp mina grejor igen, jag kände paniken komma krypande och jag sprang in genom bakdörren och slängde mina saker på golvet. Jag skyndade mig ut i köket och öppnade skåpet som innehöll min nya börda. Mina panikattacker hade blivit allt starkare de senare dagarna och till slut tog Jon med mig till doktorn där jag hade fått lugnande utskrivet. Hur mycket jag än önskade att det inte berodde på Niall så kunde jag inte undvika att erkänna för mig själv. Han var anledningen till att jag var lugn då han tröstade mig, höll om mig och sjöng för mig.

”What are you doing?” utbrast Niall då jag precis fått upp locket på burken, burken föll till golvet och alla tabletter föll ut på golvet. Andfått föll jag ner på golvet och började med skakiga händer skrapa ihop dem mot burken igen. ”Stop, Madison. Stop!” jag ignorerade Nialls desperata röst och snart kände jag ett par händer ta tag i mig, de drog mig intill något varmt. Ilskan inom mig eldades upp och jag försökte dra mig ur hans grepp.

”Don't touch me!” fräste jag men han höll ett stadigt grepp runt mig.

”Just breathe, Mads.” hörde jag intill mitt öra.

”No, I'm not your chairitycase!” jag stretade mot och försökte nå efter en tablett innan jag skulle svimma igen.

”You are not my chairitycase!” utbrast Niall argt. ”You're my girlfriend and I love you to the moon and back!”

Hela min kropp frös till is och jag glömde bort den obetydliga tabletten som jag nu fått tag i, jag lät Niall dra mig intill sig.

”W-Where did you hear that?” stammade jag osäkert innan jag svalde hårt.

”Your mum wrote that in the diary,” började Niall och lutade sitt huvud mot mitt. Hans doft fyllde mina sinnen, något som fick hela min kropp att slappna av, hans låga röst fortsatte intill mitt öra. ”You said that when you broke up with me.” han skrattade bittert till. ”You forgot to hang up. I listened to you sobbing for two straight hours.”

Jag kände min puls återgå i rätt takt medan jag lyssnade på Nialls hjärta dunka hårt mot hans bröstkorg. Han släppte mina handleder och drog sina armare tätare om mig istället innan han fortsatte prata.

”You were so miserable and I couldn't understand why.”

Jag slöt mina ögon och kommer så väl ihåg de två timmarna efter jag gjort slut, paniken över att ha gjort fel åt upp mig inifrån och jag tänkte aldrig på om jag stängde av samtalet, det var det sista jag tänkte på.

”All I could think about was, how I could make someone I love so much so miserable.” hans sårade ton fick mitt hjärta att hoppa över ett slag, jag var orolig över vad jag var tvungen att berätta för honom.

”This doesn't change anything.” sa jag lågt. ”We can't be together, you could get hurt.” det sista var endast en viskning, en oskyldig tår letade sig ner för min kind och jag fokuserade min blick på en utav de vita tabletterna som låg utspridda över köksgolvet.

”Tell me why, Madison.” beordrade Niall lågt.

”The brothers got that file mass produced and will hand those out to the public if I'm not pulling back from court.” sa jag och suckade. Min röst lät naturell utan att röra en min kollade jag upp på killen bakom mig. Han fångade upp tårarna med sina tummar och utforskade mitt ansikte under tystnad.

”I know, that's why I didn't get here yesterday.” han grimaserade irriterat. ”They broke the law when they got that file. Modest are furious when they found out and pressing charges.”

Jag förblev tyst ett tag på att han skulle fortsätta men han gjorde inte det, jag gled ur hans grepp och började samla ihop tabletterna medan jag kände hans blå ögon granska mig.

”They got arrested yesterday in Sweden.” sa Niall till slut och jag mötte hans blick snabbt men återgick snart till att ducka under en bänk för att fånga upp de sista. ”Are you even listening?” jag stannade upp då han tog tag i min midja och drog mig ut från bänken.

”I am, I am!” utbrast jag och snörvlade till lite. Jag lade ner de sista tabletterna i burken innan jag reste mig upp och tog en utav dem med mig till vasken. Tabletten sjönk ner med ett glas vatten under tiden som Niall satte sig vid köksbordet, jag lutade mig mot diskbänken och vände mig mot honom.

”For how long have you, been using that?” han nickade mot burken jag höll i och jag kollade ner på objektet jag hade i handen. Jag satte tillbaka den i skåpet innan jag hoppade upp på diskbänken och lät benen dingla ner för sidan.

”I have a bad habit of fainting, and it's gotten worse since we broke up. And I haven't told you about it because it doesn't happen when you're around.” erkände jag skyldigt och vågade inte möta hans blick. Istället landade min blick på hans jeans shorts som täckte hans underdel, hans svarta t shirt avslöjade en tonad överkropp.

”Why haven't you?” frågade han sårat och jag bet mig lite i läppen, min fokus landade vid hans ansikte. Niall såg uttröttad ut, härdad av att behöva veta om vad jag har fått gå igenom de senaste månaderna bakom hans rygg.

”Because... I didn't want you to worry.” erkände jag lågt, han öppnade munnen för att protestera men stängde den igen. Tystnaden föll över oss, jag bet mig nervöst i läppen för att vänta på vad han skulle säga.

”I forgive you, for everything. I want this to work, I want us to work.” sa han till slut och jag kollade förvånat upp. Niall hade nu rest sig upp och ställde sig framför mig, hans varma stora hand tog kontakt med min kind. Jag njöt utav att hans beröring, den värmde upp hela min kropp på ett sätt jag saknat.

”Please, tell me that we are okay so that I can kiss all the pain in your face away.” bad han och jag drog ihop mina ögonbryn och svalde hårt innan jag mötte hans blåa ögon. De såg fortfarande osäkra ut, oroliga över vad mitt svar skulle vara.

”I'm glad that you could forgive me. I really am.” började jag, jag spände mina käkar och suckade innan jag fortsatte. ”And I want to forgive you for signing those papers, but...” jag slöt ögonen och andades in hans doft från hans hand som fortfarande var placerad vid min kind.

”Please...” bad han, jag släppte ut ett skakigt andetag.

”But, everytime you are looking at me. I-I can't help feeling like some sort of outsider. I don't belong in your world and you made that pretty clear when you signed those papers.” jag greppade hans hand som han höll mot min kind. Jag höll handen i mina mindre och gav den all min uppmärksamhet. Jag pressade ihop mina läppar och svalde snyftningen som egentligen skulle gjort det uppenbart att jag var på väg att bryta ihop. ”I love you, with all my heart... B-But I can't forgive you.”

+26 Kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar:

 Jag bet på ett paket flingor som inte ville öppna sig, irriterat drog jag bort håret från mitt ansikte och smällde paketet till slut i bordet.

”Do you need help, darling?” frågade Pat tveksamt och jag stönade irriterat.

”No, I'm not hungry anyway.” muttrade jag och Pat gav Jon en oroligt blick.

Jag hade kommit hit då jag inte hade någon annan stans att gå, fotograferna var över allt och de enda jag hade kontakt med var min advokat som hade började i domstolen mot mina bröder, men också Danielle som regelbundet kollade till mig. Min första instinkt hade varit att bo hos Liam och Danielle, men det skulle också vara Nialls första ställe och leta om han nu letade.

Han kanske hade gått vidare redan, något som hängde efter mig de dagarna då jag satt på verandan och kollade på bilarna som körde förbi. Jag hade ingen ork än att sitta i den kvava juni hettan och stirra rakt ut i luften. Egentligen borde jag befinna mig i Sverige och ta studenten, men jag orkade inte. Emelie och Fanny hade hört av sig till mig och uttryckte sin besvikelse. Men jag lovade att med mina nya funna pengar skulle jag köpa de varsin biljett hit så fort jag hade fått ett eget ställe att bo på. Tanken hade slagit mig att flytta in i huset som pappa uppenbarligen bott i innan han flyttade till Sverige. Men det skulle betyda att gå emot sina egen magkänsla.

”Mads, honey. We are worried about you. All you do is sit out there and waiting for something that will never come.” sa Jon oroligt och kilade sig i pannan. ”You need to start your life again. We love having you around, getting to know you. But it kills us to see you like this...” han tonade ut det sista då jag reste mig upp och började gå mot ytterdörren.

”Thank you for being so kind to me, but I just can't.” sa jag och svalde hårt, jag bet i min läpp innan jag gick ut i hallen och ut genom dörren. Jag satte mig ner i gungstolen som jag hade blivit rätt så fäst vid de senaste dagarna. Det var här jag oftast satt i en utav Nialls t shirts och shorts, det hade blivit riktigt varmt nu under Juni och känslan av värmen var skön mot min hud.

Jag tog oroligt upp min mobil, Niall hade försökt ringa mig flera gånger, han hade skrivit massa meddelanden om att de skulle komma tillbaka hem. Mina fingrar öppnade hans senaste meddelande...

From: Niall

”Please, tell me anything and I'll do it, as long as you take me back. It's killing me not talking to you, I still love you Madison. Please, tell me what I did wrong and I'll do it better, I buy you anything, I'll do whatever it takes to get you back... Love you, your Niall.”

Jag vet inte varför jag läste om dessa meddelandena, det skar i hjärtat varje gång jag såg de desperata orden han skrivit. Men jag kände att jag förtjänade det, jag hade skapat min egna tortyrkammare helt ensam utan någon hjälp. Om jag bara hade berättat för honom från första början vad som pågick hade detta aldrig hänt. Men självklart var den delen av mig som ville ha hämnd på mina bröder större, den drev mig och jag svor för mig själv att de skulle få det längsta straffet som var möjligt. För om inte André hade kommit hit, så hade jag varit i Nialls armar nu, kramat honom och berättat hur mycket jag saknat honom.

Varje dag väntade jag på att en bild skulle dyka upp på internet när Niall hånglar med en annan tjej. Men den bilden kom aldrig... Jag satt här ute dag ut och dag in och kollade på medan världen skulle fortsätta utan mig. Jag trodde jag hade lärt mig vid detta laget att inte fästa mig vid personer, för man blir bara sårad, jag trodde jag skulle klara av smärtan men det gick inte att undvika.

En bil körde in till kanten och Sarah hoppade ut ur bilen och vinkade mot mig. Jag höjde blicken och log lite sorgset då jag såg henne komma upp för veranda trappan, hon hade varit på besök en hel del denna tiden jag varit här. Hon sade att hon ville lära känna mig bättre men hon var nog Danielles ögon och öron. Men det var skönt att ha någon att prata med, eller att inte prata alls, vad jag nu än kände för.

”What are you up to?” frågade hon och slog sig ner på bänken framför mig.

”Nothing, just...” jag ryckte på axlarna och hon nickade.

”I've got you something.” konstaterade hon och dök ner i sin svarta nitväska. Snart fångade hon upp en Victoria Secret box som hon gav över till mig.
”You didn't have to.” mumlade jag innan jag slog ner blicken på den lilla boxen jag höll i. Långsamt öppnade jag den och ut kom en parfym flaska som hette, Bombshell. ”Is this some kind of nice way to tell your sister, 'you stink'?” Hon flinade roat och ryckte på axlarna.

”You may have cut down just a bit on the hygiene front.” sa hon och visade med sina fingrar hur mycket hon menade, jag höjde irriterat på ögonbrynen. Till slut suckade hon och drog några slingor bakom örat. ”Okay, so your hair is like a birdsnest and you really need to take shower.”

Hon lindade inte in det och jag grimaserade, jag hade inte duschat på ett tag, jag orkade inte. Men irriterat reste jag mig upp och gick in i huset för att precis passera Pat och Jon som höll på att ta på sig sina skor för att gå ut.

”A little thank you would do great!” ropade Sarah efter mig.

”Stop it! You are making it worse for your sister.” påpekade Pat strängt innan jag fick chansen att stänga badrumsdörren efter mig.

Irriterat satte jag ingång varmvattnet, drog av mig mina kläder och lät dom falla till de vita plattorna som var golvet. Försiktigt tog jag mig in i duschen och dess varma strålar stack min hud. Jag tog gott om tid på mig då jag inte orkade prata med någon, när jag klev ut ur duschen virade jag in mig själv i en handduk medan jag borstade ut mitt hår som jag i sin tur gjorde en fläta av. Jag tog mig ut ur badrummet och gick in i Danielles rum som jag fick använda tills Pat och Jon hade packat ihop alla sakerna i mitt egna så vi kunde göra i ordning det. Sarah stod och granskade mig stolt och räckte fram ett par tights med olika sorters serietidningsuttryck och en mörkblå skjorta. Loki låg och sov på sängen, men kollade nyfiket upp på mig då jag tog på mig kläderna. Hans svans började vifta och ögonen skiftade bort mot den öppna dörren, jag drog min fokus bort dit.

”I'm here to pick up Loki.” hördes en bekant röst och jag svor lågt.

”Come on in, he's upstairs.” sa Sarah och jag hörde en dörr stängas och ett par fötter började ta sig upp för trappan. ”Wait! I'll get him.”

”No, it's alright.” Liams röst ekade på ovanvåningen och jag hovade upp min blöta handduk från golvet innan jag snabbt vände mig mot Danielles garderob. Jag fick precis stänga innan jag hörde fötter komma in i rummet.

”Why are you so jumpy?” frågade Liam irriterat. ”Hey, boy. Let's get you home.” fortsatte han med en bebisröst.

”Nothing.” muttrade Sarah och jag slöt ögonen, det hade varit nära. Ingen visste att jag var här, och jag ville inte att Liam skulle veta, han skulle bara berätta för de andra.

”You're acting really weird, are you looking for something?” Liams röst var trött och sliten, det lät som han hade en hel del att stå i.

”What have happened to you?” frågade hon och jag kunde se henne framför mig då hon lade armarna i kors över bröstet.

”It's been a really long week. Niall is...” han suckade och jag hörde ytterligare steg innan rummet fylldes med tystnad. ”... Harry is going crazy, he found stuff in Nialls appartment yesterday, that doesn't look very good. And the security guards at Nialls flat found some pretty interesting stuff on the surveillance camera.”

”Like what?” frågade Sarah nyfiket men ändå med samma stressade ton.

”Let's just say that Harry is really angry and Niall is more broken than ever.” rummet tystnade, för någon sekund trodde jag att de hade gått men snart såg jag en liten skugga utanför, Loki skällde till och jag hörde honom nosa mot garderobsdörrarna. Jag svor lågt för mig själv och backade ännu längre in och lät kläderna dölja mig så gott de kunde.

”What have you found?” frågade Liam med en barnslig röst innan han tog tag i handtagen på garderobsdörrarna och öppnade. Jag höll andan och blundade, jag bad till gud att han inte skulle börja röra omkring men snart suckade han bara och stängde dörrarna.”Let's go home, boy.”

Tystnaden fyllde rummet åter igen och jag suckade lättat ut, jag klev fram ur mitt gömställe och snart flög Sarah upp till ovanvåningen igen, hon granskade mig med stora ögon.

”You look so much better.” konstaterade hon gillande innan hon lade sig på sängen.

”Thanks.” sa jag sarkastiskt.

”That was close.” mumlade hon mot sina händer som hon nu höll för ansiktet. ”Did you hear what he said? Niall is broken, he's really inlove with you.”

”I heard.” sa jag och nickade innan jag satte mig ner på sängen bredvid henne. Jag följde mönstren på mina tights medan jag njöt utav tystnaden som fyllt rummet.

”Madison?” Sarah bröt tystnaden till slut.

”Yes?”

”You need to tell him the truth.” hennes bruna ögon tog kontakt med mina och gav mig en menande blick.

”You know why I can't do that.” jag svalde klumpen i halsen som bygges upp av tanken på hur mycket jag sårat Niall.

”I really hope this is worth it.” Jag suckade och lade mig ner bredvid Sarah, jag kollade upp i det vita taket och önskade att ett svar på alla mina frågor magiskt skulle skrivas där.

”So do I.” viskade jag och slöt ögonen trött.

+26 Kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar:

 Jag stannade upp i dörröppningen till vårt rum, Niall satt på fönsterkarmen och kollade ut över staden som sträckte ut sig under honom. Det var soligt och skönt ute, något han inte skulle ha kännedom av om jag hade frågat honom om vädret. Han hade varit knäppt tyst i snart fyra hela dagar nu, något som var ytterst oroande för någon som sällan slutade prata.

Normalt sätt uppmuntrade jag honom att ta sig ut och festa då livet blev jobbigt, men jag höll mig på avstånd denna gången. Detta var annorlunda, han älskade fortfarande Madison, varken jag eller killarna hade sett honom så här bruten innan över någon eller något. Vi fick tvinga i honom mat, då han klagade över illamående, vi hade fått tvinga honom upp på scenen de senaste dagarna. Det var det enda stället där han verkade glömma Madison för stunden, men så fort han kom av scenen så var det tillbaka till samma gamla vanor.

Liam hade försökt lirka ur svaret ur Danielle på den frågan alla här undrar över men sade inte den ut högt. Vad hände? Men hon hade nekat honom ett svar och bett om att få hoppa över att svara på den frågan som tydligen endast var inom familjens ensak. Det som störde mig var att, så länge det skadar Niall så var det även våran ensak. Liam hade gett henne en uppläxning om att de inte kunde ha hemligheter för varandra då de snart skulle få en utökning i sin familj. Men det enda han fick som svar var att så länge han skulle gå och skvallra för oss andra så skulle hon hålla tyst.

”Harry.” hörde jag lågt bakom mig och jag vände mig om för att se Paul så bakom mig. ”We need to leave.” Jag nickade och vände mig tillbaka till min blonda kompis som inte lagt märke till att jag observerade honom. Vi skulle åka hem till London i en vecka för att spendera lite tid med våra familjer innan tog oss över till USA. Niall hade gått med på att sova hos mig tills vidare då jag skulle gissa att det var mer smärta än nytta att åka hem till hans lägenhet just nu. Trots att vi visste att Madison inte bodde där längre, så fanns de fortfarande färska minnen av henne då hon skrattade och kysste Niall. Något som även var svårt för mig att inte se min låtsas syrra springa omkring och vara som Bambi på hal is.

Jag klev in i rummet och gick fram till den sorgsna killen, han kollade skräckslaget upp på mig med rödsprängda ögon.

”It's time, dude.” sa jag och log mot honom. Han nickade och snörvlade innan han reste sig upp, jag gick bredvid honom ut mot hissen. Under vår färd ner till lobbyn gav Paul över ett par solglasögon och keps till Niall för att skydda ansiktet, vi ville undvika så mycket drama runt om detta ömtåliga ämne. Att låta världen veta om situationen, den situationen vi som står honom närmast fortfarande gick på tå runt var inte den bästa idéen. Alla gick som på nålar runt om Niall, vi vågade inte nämna Madisons namn och ännu mindre fråga hur han mådde. Förra gången vi råkade fråga honom om han mådde bra bröt han ihop som ett svar på vår fråga och Louis fick sitta i en timme och trösta vår blonda kompis.

Vi tog oss ut från hotellet och letade oss igenom havet utav fans och fotografer fram till den svarta bilen. Zayn, Liam och Louis satt redan där tysta och väntade på oss. Jag gav dem en likgiltig blick innan jag lät Niall kliva in före mig.

Bilen försökte ta sig ur folkmassan medan min mobil vibrerade och jag kollade bak på Louis som höll skyldigt i sin telefon. Niall skulle inte lägga märke till det då han hade lutat sig mot rutan, dragit upp sin mörkblå hood över huvudet.

From: Lou

”Is he any better? :/”

To: Lou

”No, he's like a zombie. I don't know what to do?”

Det tog ett tag innan min mobil vibrerade igen och jag sneglade mot Niall igen, han hade slutit ögonen men man såg något blött hinna ner för hans kind. Jag tog ett djupt andetag och kollade ner på min skärm.

From: Lou

”Nandos when we get home?”

To: Lou

”If that's not going to cheer him up, then I don't know what will.”

Flygresan var deprimerande och ytterst tråkig. Louis och Zayn spelade spel medan Liam läste en bok, jag blev ensam kvar med Niall som rullade in sig själv i ett täcke. Jag satte mig och började knappa på datorn i min ensamhet, medan jag höll ett vakande öga på Niall.

När klockan hade närmat sig tre på eftermiddagen hade vi landat i London och Niall satte sig i bilen tillsammans med oss andra, vi körde inom Nandos på vägen till mig. Påsarna orsakade doften av mat i hela bilen, jag kollade bakom mig på Niall som satt med sina solglasögon med huvudet lutandes mot rutan. Jag drog bak några av mina irriterande lockar och satte en keps bak och fram för att slippa ha de hängande ner för ögonen, det var kanske dags för en klippning snart. Lou, vår stylist skulle väll säga till när det var dags.

”It smells amazing in here, don't you think?” försökte jag med en uppmuntrande röst innan jag återvände med att kolla på min mobil.

”Yeah, can't wait to get something to eat.” konstaterade Zayn uppmuntrande bredvid Niall.

Vi körde hem till mig och satte oss vid bordet i matsalen där vi plockade fram lådorna med maten. Tystnaden föll över oss då var och en åt flitigt förrutom Niall som endast kollade på sin mat. Jag gav honom en irriterad blick och han suckade tungt innan han höjde sin gaffel och spetsade en pommes frites.

”Have you talked to Dani?” frågade Zayn nyfiket och vände sig mot Liam.

”Yeah, I am about to freak out, tomorrow is the first appointment to see how the little one is doing.” sa han och tuggade på en bit mat.

”I am actually not surpriced that you are the first one in the band to start a family.” sa jag och log mot honom.

”I feel old.” konstaterade han och suckade tyst.

”I can't wait to meet someone who's the same age as me!” sa Louis med en bebis röst och jag kunde inte låta bli att skratta.

”I am hoping on a girl.” sa jag och log mot Liam. Han skrattade roat och sköt bort sin låda med mat, signalerade att han var mätt.

”So you can be the annoying uncle who asks her boyfriends what they ate for breakfast?”

”Something like that.” sa jag och flinade mot honom.

”I'm going to bed.” muttrade Niall, vi alla ryckte till och kollade storögt på killen som satt bredvid Liam. Det var det första han sagt på flera dagar, det var skönt att höra hans röst igen.

”Do you need anything? I am going out for a while.” sa jag och han vände sig om i dörröppningen.

”Could you pick up some clothes from the flat?” frågade han lågt och jag nickade innan jag log uppmuntrande på honom. Vi alla höll våra ögon på killen som tog sig upp för trappan i hallen och så fort vi hörde dörren stängas på ovanvåningen vände vi oss mot varandra.

”You need to talk to Danielle.” sa Zayn lågt. ”He didn't even touch the chicken!” han gjorde en gest mot Nialls mat som näst intill var orörd, oroligt kollade vi på varandra.

”I will.” sa Liam lågt. ”This is unhealthy. I know he's inlove and all that, but this has gone too far.” Vi alla nickade instämmande.

”Harold, you could do some snooping while your at his place, maybe there are some clues over there.” föreslog Louis och jag grimaserade åt sättet han tilltalade mig, men jag gick med på att lägga näsan i blöt för en kompis i nöd.

Vi alla plockade undan och tog oss upp på ovanvåningen för att säga hejdå till Niall som grävt ner sig under täcket och försökte ignorera oss medan vi pussade på honom. Han gav oss en irriterande blick innan vi tog ett steg tillbaka och släckte lampan.

Jag tog Nialls nycklar innan jag körde ut min Range Rover och körde hem en efter en av killarna innan jag körde vidare upp till Nialls lägenhet. Otåligt väntade jag på hissen nere i lobbyn och en kvinna satt bakom disken, hon log mig. Jag log artigt tillbaka innan jag klev in i hissen och tog mig upp till den allt för bekanta lägenheten. Killarna och jag hade spenderat många nätter i denna lägenheten tillsammans, vi hade bråkat, retat varandra, pratat allvar och allt där emellan i denna lägenheten.

När jag klev in genom dörren var allt mörkt, jag tände hallampan och tog mig in. Vid bardisken stod det lådor fulla med Madisons saker, hon hade inta tagit med det som Niall hade gett henne. Jag gned mig besvärat i pannan och drog bak några av mina lockar in i kepsen som slitit sig, innan jag öppnade lådorna och kollade så att jag hade rätt. Det skrämde mig hur mycket han hade gett henne på en sådan kort tid, det visade också vilken sorts tjej Madison var. Hon var inte den som var ute efter saker, pengar eller efter att bli känd.

Jag började rota omkring i Nialls byrå och tryckte ner så mycket som det bara gick i en väska, då jag inte hade en aning om hur länge han skulle vilja bo hos mig, i värsta fall fick han låna kläder av mig. Mina fötter bar mig ner till hallen och placerade väskan där, innan jag gick och hämtade en utav Nialls favorit gitarrer och lade ner den i ett fodral tillsammans med några tillbehör som jag visste han ville ha. Jag kollade mig förvirrat omkring då jag försökte hitta hans anteckningsbok som alltid fanns i studion. Han måste ha gömt den från Madison, jag började leta runt om i lägenheten i de olika gömmorna jag visste han brukade lägga sina privata saker. Efter att ha bott så inpå en människa hade jag fäst mig en hel del vid vår blonda vän som alltid var ytterst usel på att gömma saker.

Jag finkammade igenom, badrummet, studion, köket och vardagsrummet utan att lyckas. Med en djup suck tog jag mig upp för trappan igen för att kolla igenom sovrummet innan jag gav upp. Jag drog irriterat av mig min tjocktröja då det började bli varmt över att leta efter något som jag tydligen inte skulle hitta. Mina händer rotade igenom ett par lådor i garderoben innan jag vände mig mot sängen. Detta var mitt sista försök innan jag gav upp och Niall skulle få skriva på ett lösblad istället. Jag tryckte in min arm mellan madrasserna, min hand trevade över det trånga utrymmet, tills jag skar mig på något vasst.

”Fuck.” svor jag och drog ut min hand, röd vätska sipprade ut ur ett rivmärke över baksidan av min hand. Jag sög upp blodet och sträckte in handen igen för att ta det hårda objektet som hade skadat mig, min besvikelse över att det inte var Nialls bok slog mig då jag drog ut ett brunt kuvert som såg misstänksamt likt ett Modest kuvert. Något som jag hade blivit rätt bekant med då jag hade fått skriva under en hel del saker under min tid som bandmedlem. Förvirrat öppnade jag kuvertet men precis innan jag skulle sticka ner handen rycktes jag ur spänningen jag hamnat i utav att någon knackade på dörren. Jag suckade, stängde igen kuvertet igen innan jag tog mig ner för att öppna dörren.

+26 kommentarer till nästa del! :)

Dagens kommentar: 

 Rädslan över att möta honom, den fanns inte längre. Jag antar att veta att man hade sin familj och sina vänner bakom sig hade gjort mig starkare, jag sträckte på mig en aning och korsade armarna över bröstet. Mina ögonbryn höjdes och jag väntade på att André skulle börja prata, men snart orkade jag inte vänta längre och öppnade munnen.
”Vad vill du, André?” sa jag och suckade irriterat.

”Jag har väntat på att du skulle komma hem.” konstaterade han och ryckte på axlarna. Han hade grävt ner sina händer i sina jeansfickor. Han hade en skinnjacka på sig som var öppen och avslöjade en blå skjorta.

Man såg att han var klart like förvånad över mitt plötsliga mod då han strök en hand över hans nacke för att vinna lite tid.

”Skulle du bara kunna ta den korta versionen för jag har haft en lång dag och jag har ingen lust till att stå här och prata med dig.” konstaterade jag och lutade mig mot dörrkarmen, han skiftade sin kroppsvikt över på andra foten.

”Okej, så jag gör detta enkelt och snabbt då.” sa han och kollade irriterat ner på mig. ”Du måste dra tillbaka domen mot oss i domstolen.” Jag höjde ögonbrynen och försökte trycka ner skrattet i min hals, mina ögon fastnade på den lilla svarta övervakningskameran som satt längre bort i korridoren. Den blinkade röda lampan indikerade på att den var i gång, precis som den andra som satt ännu längre bort.

”Och varför skulle jag göra det?” frågade jag med lite extra självsäkerhet då jag visste att vi var inte ensamma trots allt.

”Därför att jag inte vill hamna bakom galler.” sa han och ryckte på axlarna.

”Du får nog komma på en bättre övertygelse, för jag personligen skulle tro att du passar väldigt bra i orange eller grått... Vad som nu än är klädkoden i svenskt fängelse.” sa jag och drog lite på munnen.

”Vad sägs som att antingen gör du det frivilligt eller så går jag ut med dessa i pressen?” han höjde ett brunt kuvert som jag inte lagt märke till att han höll i förrän nu. Jag skakade förvirrat på huvudet, och drog ihop ögonbrynen.

”Vad är det?” frågade jag och sträckte mig efter kuvertet. André lät mig ta det och drog handen genom sitt brunetta hår medan han väntade på att jag skulle öppna det. Mina fingrar lirkade upp fliken och drog fram en brun tjock mapp, jag öppnade den för att mötas utav min egna ID bild och mina ögon gick tillbaka upp på killen framför mig. Jag gäspade och kollade oförstående på honom, oroligheten kom krypande in i kroppen.

”Modest är inte speciellt duktiga med en bakgrundskontroll på sina anställda. När det är ekonomisk kris kan alla människor göra massa galna handlingar. Som om någon råkar vifta en check framför deras ögon hämtar de vad som helst åt en.” konstaterade han med ett elakt leende.

”Det är bara om mig, hela världen tycks redan veta om vem jag är, så varför skulle denna mappen ha någon betydelse, eller ett hot för den delen?” han ryckte åt sig mappen och öppnade den medan han gav mig en irriterad blick innan han tog sig igenom sida efter sida. Snart stannade han upp och jag kollade in i lägenheten efter en klocka att sätta ögonen på, men hittade ingen. Han gav snart tillbaka mappen och jag kollade över Modest loggan som stod i högra hörnet.

”Madison Zeaper måste förbli ett ledigt och löst förhållande, Nialls image kan ta skada vid allt för nära relation... Vad fan ska detta ha med mig att göra?” frågade jag surt. Arg över att André inte gav upp och rasande över det jag just läst.

”Det står även att de har haft ett möte om dig innan Niall tog dig hit, rätt intressant att läsa faktiskt att du är ännu ett välgörenhetsprojekt för bandet. Vem skulle inte falla för ett par killar som står emot kvinnomisshandel?” han ryckte på axlarna och flinade mot mig. ”Och, det står även att din pojkvän har en hel del skit under naglarna, han hade tydligen gjort en bakgrundskontroll på dig innan ni träffades, det var rätt fantastiskt hur mycket han hittade om en nolla som dig.”

”Kom till saken, André för det låter som att du är mer ute efter att skada mitt förhållande med Niall än vad du försöker rädda dig själv från domstolen.” sade jag ilsket och kollade ner på det datorskrivna pappret.

”Åh, jag kommer till det, lilla syster.” fräste han stolt till.

”Jag är inte din syster, och har aldrig varit. Så ut med det innan jag stänger dörren här och fortsätter låtsas som att du aldrig funnits.” snäste jag ilsket tillbaka.

”Dessa papperna är det sekretess på.”

”Niall skulle aldrig skriva på...”

”Jasså?” avbröt han och lutade sig fram över mappen, han bläddrade till nästa sida. Längst ner stod det Nialls signatur på en linje. ”Någon som tydligt inte vill att du ska veta att han tar dig som ett välgörenhetsprojekt.” han skrattade roat till. ”Vi alla vet det, till och med du vet att du inte är bra nog för honom.”

Aj, det där sved. Nialls signatur stack i mina ögon och jag bet mig på insidan av kinden för att förbli uttryckslös men André hade redan sett att han träffat en nerv.

”Så du säger att antingen ger du ut detta och förstör Nialls karriär, eller så vill du att jag ska lägga ner anklagelserna i domstolen?”

”Det var du som sade det, inte jag.” sa han och flinade, men jag visste att det var det han ville.

”Du har inget material att hota mig med om jag bryter med Niall.” konstaterade jag irriterat.

”Så länge du tar skada, skiter jag faktiskt fullständigt i hur det går till. Hela världen vet hur fästa ni är vid varandra så antagligen kommer det skada dig mer än vad det kommer göra för den där killen.” han rynkade på näsan över att behöva nämna Niall och jag kände den ilande känslan som letade sig över min kropp. Han måste skoja, skräcken inom mig var tillräcklig för att försöka hitta en utväg i detta.

”Så, jag vill gärna ha ett svar inom en vecka.” påpekade han och ryckte på axlarna. ”Du kan behålla papperna, jag har fler.”

”Jag kan ge dig ett svar redan nu, jag tänker inte lägga ner min kamp mot er i domstolen. You can go to hell.” irriterat drämde jag igen dörren framför honom och låste snabbt. Skrämt slängde jag papperna ifrån mig på golvet och gick bort från hallen där de nu låg utspridda. Jag satte mig ner vid bardisken med huvudet i mina händer och stirrade rakt fram. Mina val var små, min första instinkt var att ringa Niall, berätta allt och vi kunde arrestera André innan han skulle göra en ansats att kontakta några medier. Men rädslan över att folk var så enkelt övertalande på Modest fick mig att genast ångra mitt val. Om André hade fått tag i de där papperna hade han någon som arbetade för honom och skulle vara ett steg före oss.

Skräcken över att göra det enda som var rätt i denna situationen skulle skada mig och Niall. Jag fick gåshud med tanken över vad jag skulle behöva säga, jag skulle bli tvingad att göra slut med honom tills allt detta var över och bröderna var bakom galler. Men skulle Niall finnas kvar då? Jag kunde inte låta Nialls eller killarnas karriär gå i kras för att jag gjorde ett snedsteg, eller på grund utav mitt förflutna.

Mina tankar gick på högvarv, till slut gick jag ut i hallen och plockade upp papperna, jag stoppade in dem under madrassen på sängen och lade mig ner i totalt mörker. Trots att jag inte kunde sova kändes det säkert att krypa ner med min nyckelpiga i en utav Nialls t shirts. Jag drog upp mina ben till magen och slöt mina ögon hårt, tanken av att förlora det enda säkra jag hade var plågsamt nog, tårarna som jag trodde var slut kom fram och gled ner över mina kinder, ner på kudden. Mina tårar blötte ner materialet och snart var kudden dyblöt utav mina salta tårar.

Natten var en utav de sömnlösa, jag försökte hitta ett bra sätt att berätta för Niall att jag inte längre kunde vara med honom. Men jag kunde inte berätta anledningen, den riktiga sanningen. Han skulle gå i taket, och jag visste att trots jag borde vara arg på honom för att skriva på sekretessen så kände jag att det var bara en ytterligare bekräftelse på att detta förhållandet inte skulle hålla. Att han var precis som alla andra, som såg mig som ett välgörenhetsändamål.

Min mobil vibrerade bredvid mig i soffan, jag hade suttit här enda sedan klockan sex i morse, i en one piece med Nialls handavtryck som funnits i en utav kartongerna han gett mig, den var väldigt pösig och mysig att ha på sig. Mitt hår var uppsatt i en knut mitt på huvudet och nervöst kollade jag ner på mobilen, jag hade suttit här i snart fem timmar. Jag hade väntat på att han skulle ringa ett utav sina dagliga telefonsamtal. En stor sten gjorde sig påmind i min mage och jag svalde hårt, jag kunde låtsas som jag inte hört samtalet och vänta till kvällens samtal. Men mitt egna fysiska lidande var alldeles för tydligt för att ta sig igenom en hel dag. Jag kollade över på min packning som nu blivit större än när jag kom hit, jag hade hunnit packa medan jag nervöst gick fram och tillbaka i lägenheten och försökte komma på en lösning. Mitt hjärta hade redan gått i söner tusen gånger om och jag var näst intill immun mot det jag skulle tvingas göra. Jag var helt avdomnad och allt jag ville göra var att höra Nialls röst och han skulle komma på en bra lösning.

Min tumme tog kontakt med den gröna knappen och jag lyfte sakta telefonen mot örat.

”Hello, beautiful.” hörde jag på andra sidan och jag slöt mina ögon. Jag hade haft fel, jag var inte immun, detta skulle göra ont, så fruktansvärt ont.

”Hi.” sa jag och svalde hårt. ”I need to talk to you.”

”Oh, o-okay.” stammade han förvirrat fram. Jag slöt mina ögon och försökte lugna ner min puls som gjorde det svårt att prata, pressen över att behöva göra detta slog mig hårt i magen. ”What's going on, love?”

”I-I have to go away. For a long time.” försökte jag med en låg röst och kollade ner i mitt knä.

”What are you talking about?” frågade Niall oroligt och jag bet mig i läppen.

”I can't do this, I-I'm having... What I am trying to say is...” jag suckade tungt och försökte bara få saken avklarad. ”I don't think that we, are working and I can't see you anymore.” jag kände att pressen ökade då den påtagliga tystnaden föll över oss, jag pressade ihop läpparna för att inte börja gråta.

”What are you talking about? I thought...” började han med en annan ton på rösten denna gången. Den lät orolig och ytterst skrämd över vad som skulle komma ut ur min mun härnäst. ”I thought we had it all planned, we would get out of this hell hole, just us. Is this the stress that is talking? Because I totally understand that you are...”

”Niall, stop.” sa jag plågat då han började vrida ut och in på de olika anledningarna till varför jag försökte göra slut. Jag svalde hårt och försökte bita mig i tungan för att inte låta de kommande orden släppas från min mun. ”You are famous, and I am not, and I am okay with that. But we are from two different worlds, and it was nice being your princess, but...” jag svalde hårt och drog bort en tår, jag kollade ut genom fönstret och såg regnet hälla ner utanför. ”There is a reason why fairy tales are just fantasy. And everything I've said,” jag tog ett djupt skakigt andetag och torkade bort ytterligare tårar. Jag hörde honom snörvla på andra sidan och mitt hjärta gick i tusen bitar. ”... I want you to know that everything I've said to you, I meant, with all my heart. But I guess it's not enough.” en snyftning släpptes fram från mig och jag knep genast igen munnen igen och jag kände att hela kroppen skakade utav förtvivlan.

”Goodbye, Niall.” jag lade på och gömde mitt ansikte i mina händer. Min kropp skakade i takt med mina snyftningar som blev allt häftigare. ”I-I love you to the moon and back.” viskade jag för mig själv innan jag inte längre kunde prata på grund utav mina häftiga snyftningar.

+26 Kommentarer till nästa del! :)

Dagens Kommentar:

 Förvirrat öppnade jag ögonen, min syn var fortfarande suddig då jag kollade upp i ett vitt tak, mitt huvud kändes tungt som om det vore fullt med cement. Vart var jag någonstans? Oroligt vred jag på huvudet och möttes utav Lokis blöta nos, han slickade över min kind.

”Ew, Loki. Sluta.” jag vred bort huvudet och satte mig långsamt upp. Jag tog mig för huvudet då den konstant dunkade känslan fortfarande fanns vid tinningarna. Loki skällde glatt till bredvid mig på sängen jag låg i och jag gav honom en ogillande blick.
”Hur kom du hit?” frågade jag förvirrat och han gav mig en suck som svar. Jag kollade mig omkring i rummet, de rosa väggarna lös upp rummet, de gamla möblerna matchade varandra, men det var inte allt för vuxet då det var tydligt att en liten flicka bott här inne. Sängen var en liten säng med höga stolpar i var sin ände som ett par vita gardiner var bundna mot. Gunghästen längre bort i högra hörnet såg ytterst oanvänd ut och dockorna var fortfarande i sin orginalförpackning. Jag kollade på nattduksbordet bredvid som innehöll en prinsess sänglampa, ett glas vatten och en huvudverkstablett var framlagd. Mina händer greppade snabbt vattenglaset och tabletten och lät tabletten glida ner i halsen innan jag långsamt reste mig upp. Mina fötter kom i kontakt med en mörkblå heltäckningsmatta, den var mjuk under mina strumpklädda fötter. Nyfiket gick jag över till den gamla byrån och kollade på de olika fotona, med en skakig hand tog jag upp ett foto, ramen var dammig. Försiktigt drog jag bort dammet med min hand, en mycket yngre Danielle höll om en tjej som var väldigt lik henne, jag antog att det var hennes syster... Vår syster. Jag satte försiktigt tillbaka den och kollade in i spegeln framför mig som hängde ovanför byrån. Träramen runt spegeln höll ett antal foton på plats.

Mina ögon fastnade snart på ytterligare en ram som stod i mitten på byrån, oroligt tog jag upp den och strök av dammet på även den, längst ner stod det ingraverat mitt namn, på en silver platta. Jag tog ögonkontakt på den lilla tjejen i sjukhusbaljan, hon var inlindad i en rosa filt och hade en liten rosa mössa på huvudet. Hon såg så oskyldig ut, så sårbar och ömtålig.

Snart tog jag fokus på den brutna tjejen i spegeln, hon kollade skrämt tillbaka på mig, hon hade ringar under ögonen och var likblek i ansiktet. En tår letade sig ner för min kind medan jag vände mig om och kollade mig runt i rummet. Detta skulle varit mitt rum. Jag lade försiktigt ner fotot på byrån innan jag tog ett steg för att ställa mig i mitten utav rummet, jag pressade samman läpparna för att inte släppa fram snyftningarna.

Loki gnydde till från sängen och jag gav honom en ledsen blick innan jag lade märke till kvinnan som stod i dörröppningen. Jag hade inte lagt märke till att någon öppnat dörren, jag undrar hur länge hon har stått där.

”This is my room.” viskade jag nästan fram med en skakig röst, hon svalde synligt innan hon tog ett steg in i rummet och kollade sig omkring.

”Yeah, I suppose it's not much.” sa hon med sin brytning, hennes röst lät ansträngd.”Danielle, told us...” hon pressade ihop sina läppar och jag såg att tårarna i hennes ögon var på väg att svämma över.”... She told us about, your past. Why you get these attacks. And, Madison, we never...” hon tog ett djupt andetag.”... ever wanted that for you. We thought we gave you a better life, by giving you away.” hon drog bort en tår från sin kind och log lite. ”Your parents were having trouble with having one of their own, and we thought that you'd be like their little princess, you'd be happy. But still, we didn't decid to give you away, until just minutes before the birth. That's why, this is still here.” hon kollade runt omkring sig i det rosa rummet. ”I wanted my child to have the best, but instead it turned out like a horror movie.” hon klarade inte av att prata längre, hon böjde ner huvudet och en ljudlig snyftning föll från hennes läppar, jag drog bort några utav mina egna tårar och jag spände käkarna för att inte bryta ihop. Hon var minst lika bruten som vad jag var, ett antal skakiga andetag kom från mig och jag svalde hårt.

”C-Can I hug you?” stammade jag fram och kände att jag kunde inte hålla tillbaka hulkningen av gråt som låg och väntade på att bli frisläppt.

”Of course, my child.” sa hon grötigt och öppnade sin lilla famn. Jag gick snabbt fram och kramade om den korta kvinnan som jag egentligen borde kalla mamma. Värmen och de försiktiga armarna runt omkring mig var fyllda med kärlek, de spändes lite extra då de insåg att jag kramade tillbaka. Ojämna andetag puffades ut medan vi syftade tillsammans och jag gav ifrån mig ett stön då jag insåg att jag snart inte hade några tårar kvar.

”I'm sorry.” viskade hon i mitt öra, jag visste inte vad jag skulle kalla henne. Mamma lät fel och jag visste inte hennes riktiga namn.

”It's not your fault.” sade jag skakigt och drog mig bakåt, hon släppte genast och kollade upp på mig med svullna ögon. Hon gav mig ett svagt leende.

”You're so strong, you are very independant. I can't see how this ain't your father and my fault. If we would have done the right thing, you'd never have to go through all of this.”

”Why didn't you just give all of this back?” frågade jag och kollade över axeln för att se Loki börja tugga på en nalle.

”Loki!” utbrast kvinnan/mamma/vad jag nu borde kalla henne.

”How did he even get here?” frågade jag förvirrat.

”He's been with us for the last couple of days. And for your other question, I think we all should just sit down and eat some nice homecooked meal. What do you say?” sa hon och tog ett djupt andetag och samlade sig. Hon torkade bort de sista tårarna och jag log lite mot henne, jag nickade. En hand sträcktes ut mot mig och jag tog den. Vi kom ut i en hall som jag genast insåg att det var en övervåning, innan jag fick chansen att sätta min fot på trappan stannade hon upp och kollade på mig.

”Oh, and you can call me Pat.”

Middagen var god och trots alla tårar som fällts lite här och var, var det en väldigt positiv skara som satt runt bordet. Danielle, Sarah, Pat, Jon och jag, det kändes naturligt på något sätt. Oron över att behöva sitta en hel kväll med dem fanns inte längre kvar, utan hade ersatts med en känsla av att jag till och med ville stanna längre när Danielle konstaterade att vi borde dra oss tillbaka.

”I promise, I'll clean up your room better next time.” sa Jon med sin mörka stämma och blinkade till med ena ögat då vi stod vid dörren för att säga hejdå.

”It's alright.” sa jag och sköt bort hans erbjudande. Loki sprang omkring bland våra fötter och var ivrig över att komma ut genom dörren. Jag gav Sarah en kram, hon var väldigt lik Danielle fast hennes hår var rakt och hon var i samma höjd som Pat.

”Don't be a stranger alright? If you ever come to Manchester you have to come and visit.” konstaterade hon.

”I will.” sa jag och log mot henne innan jag gick över till att krama Pat och Jon.

”And I want you to come and visit as often as you can, alright?” konstaterade Pat, hon var mer bestämd än vad Sarah hade varit med sin inbjudan.

”Take care squirrel.” sa Jon och rufsade till mitt hår.

”Bye.” ropade Danielle och öppnade dörren, hon flög nästan ut då Loki började dra i kopplet och vi tog oss ner för verandan och ut till bilen som väntade. Utmattad satte jag mig i passagerarsätet och Loki satte sig snällt i mitt knä och lade sig snart ner då motorn satte igång.

”It wasn't that bad, was it?” sa Danielle glatt och log mot mig innan hon körde ut på vägen och började köra in mot London centrum igen.

”No, it was really nice.” sa jag och log mot fönsterrutan och kollade ut på mörkret som redan lagt sig över de få husen som var uppradade. Ju längre in centrum vi kom, ju fler bilar mötte vi, bostäderna blev allt tätare och folket gick omkring på trottoarerna och såg ytterst glada ut.

”Thank you for making me do this.” sa jag och vände mig mot Danielle, hon stannade vid ett rödljus och kollade på mig.

”What are sisters for? Besides, I like being the big sister, I can feel the power!” det sista sade hon med en ondskefull ton på rösten. Jag himlade med ögonen och skrattade lågt, mina fingrar lekte lite med Lokis päls och han låg och njöt utav den lilla behandlingen av massage jag gav honom. Det gick rätt snabbt att ta sig fram till Nialls, och jag antar, numera min lägenhet.

”Are you sure you don't want to sleep at my house? It's been a long day.” frågade Danielle tveksamt och jag log mot henne.

”No, I'll be fine. You need your sleep if you are going to travel tomorrow.” min ton på rösten fick henne att stöna till utav irritation.

”Don't remind me. But are you sure?”

”Yes, I'm sure.” sa jag och kramade om henne hårt. Loki kollade irriterat på mig då jag satte ner honom på sätet och stängde dörren. Jag tog mig in genom porten och upp till lägenheten som stod och väntade på mig i totalt mörker. Jag tände ett antal lampor efter jag låst ordentligt runt om mig, när jag kom in i vardagsrummet hoppade jag till utav skräck då jag såg en mörk skepnad stå intill väggen vid teven, men såg snart att det bara var en utav Nialls golvlampor. Mina nerver var inte pålitliga just nu och när jag lade märke till att jag hade glömt min skinnjacka som jag lagt i baksätet på Danielles bil stönade jag irriterat till.

Jag hoppade skräckslaget till då någon knackade på dörren och jag muttrade en rad svordomar innan jag tog mig mot dörren. Det var förhoppningsvis bara Danielle som skulle lämna jackan, jag drog bort säkerhetslåset och vred om låset.Jag slet upp dörren och suckade då jag fick syn på vem det var... Denna gången var jag i alla fall beredd.

+26 kommentarer till nästa del! :)

Dagens Kommentar:

 Veckan försvann väldigt snabbt, allt som skulle göras snurrade i mitt huvud och jag var tvungen att hänga med om vad som pågick hos Niall som ringde för att berätta om sin dag. Han var nog den enda som lade märke till hur förvirrad och ytterst orolig jag var över min nya makt. Rädslan över att förlora mig själv fanns i bakhuvudet och gjorde sig påmind på nätterna då allting var mörkt i lägenheten och det enda som hördes var mina egna andetag. Advokaten som Danielles och mina biologiska föräldrar sett ut till mig ville att jag skulle stanna i London tills vidare så att inga fler ovälkomna gäster skulle få det enklare att ta kontakt med mig.

Jag hade fortfarande inte träffat dem, mina biologiska föräldrar. Men i morgon var den stora dagen och jag var inte säker på om jag ville få reda på de svaren jag behövde för att gå vidare. Mina tankar på att känna mig ovälkommen dit fanns ständigt där och allt jag hade i huvudet verkade smälta samman.

Igår när Danielle fråga mig om vilken tid hon skulle hämta mig inför i morgon stod jag bara och stirrade på henne, jag hade inte kommit ihåg vad som ens skulle hända.

Min telefon ringde för trettionde gången idag och drog mig tillbaka till verkligheten där jag satt ensam i soffan och kollat på en teve serie jag inte kände igen. Till min lättnad var det någon jag hade lust att prata med, Niall var den enda jag orkade prata med just nu. Frustrationen var så påtaglig att se hans namn på skärmen fick tårar att välla upp och spillas ut över mina kinder.

”Hello.” den irländska dialekten och hans mörka röst fick mig att le.

”Hi.” sa jag skakigt.

”Is everything alright?” en orolig ton gick igenom hans vackra röst och jag skakade på huvudet, helt uppe i mina tankar så jag tänkte inte på att han inte kunde se mig. ”Mads?” jag ryckte till och insåg att vi inte såg varandra och ytterligare tårar föll ner för mina kinder.

”I just miss you.” min röst höll inte och sprack i slutet, jag gömde mitt ansikte i min lediga hand och försökte andas lugnt.

”I miss you too, love.” han lät pinad och jag hörde smärtan i hans röst. Minuterna gick och jag hörde tunga andetag, något som indikerade på att han också försökte bekämpa tårarna.

”H-How was your day?” frågade jag och försökte kämpa mot mina tankar som kom upp i huvudet, jag snörvlade lite och suckade.

”W-We've been working almost all day.” sade han och svalde hårt. ”But I don't want to talk about me right now. I want to hear about you, babe.” jag försökte hindra snyftningarna för att komma fram och försökte samla mig, men när jag öppnade munnen kom Niall före mig. ”You have been so lost these last couple of days, it's the first time I hear you in any sort of emotion.”

”I-I know.” sa jag och snörvlade. ”I'm s-sorry. It's just...”

”Everything is too much?” föreslog han och jag släppte ut ett skakigt andetag.

”Yes. And I wish you could be here, because everybody is all over me, asking me for photos, Danielle is asking me for things like attending family dinner tomorrow before she leaves, my lawyer wants me to sign stuff to get access to all this crazy things that I don't even...”

”Mads.” avbröt Niall mig och jag kände att jag var tvungen att ta ett djupt andetag och jag kände nya tårar brinna bakom ögonlocken. Jag kände mig maktlös och ensam, allt jag vill var att krypa upp i Nialls famn och stanna där tills jag var redo att möta alla människor som ville ha något av mig.

”I-I just...” sa jag under en ny snyftning som slet sig från min mun. ”It's a lot, and I'm not comfortable with all of this.” Jag hörde Niall sucka, han stönade tyst.

”Then don't, tell Danielle to give you some space, tell your lawyer the same...”
”I can't.” sa jag och suckade. ”Danielle wants to introduce me before she leaves and...”
”Then promise me, when I am free, a week after your birthday, we'll go on a trip... Anywhere you like.”

”Like a vacation?” frågade jag och drog bort mina tårar som läckt över mina kinder.

”Yeah, where ever you like. I promise.”

”Just you and me?”

”Yeah, just you and me, no paparazzi, no fans, no annoying lawyers or sisters. Just you and me somewhere far away.” jag snörvlade och skrattade lite.

”Do you promise?” frågade jag och kände att lättnaden utav att ha pratat med den bästa människan på jorden lättade trycket över mitt bröst. Jag mådde bättre, mycket bättre. Längtan efter min födelsedag blev allt starkare, jag behövde inga presenter, allt jag ville ha var Niall.

”I promise.” sa han och skrattade.

”Is this a really good idea?” frågade jag oroligt medan vi började köra ut från Londons gränser.

”You have to, you've come this far, I can't let you get away with not meeting them. They are just the best parents ever. You are going to love them.” babblade Danielle på medan hon höll ögonen fast vid vägen, ett sommarregn föll ner från himmeln och blötte ner alla gröna träd och växter utanför. Tystnaden som föll över oss var väldigt sällsynt nu för tiden och jag gäspade, lugnet var något som jag uppskattade mer nu än vad jag gjort innan i Sverige. Mitt liv hade förvandlats till en komediserie på bara några dagar, förändringen var inget jag gillade.

”Stop chewing your lip, you'll bleed.” muttrade Danielle innan hon tog en högersväng in på en förortsgata. Jag slutade bita på min läpp, något jag inte tänkt på att jag gjort. Vi stannade utanför ett tegelradhus, trappan upp till verandan var gjord utav gammalt trä, inne i fönsterna kunde man se fina gardiner hänga. Danielle hoppade ur bilen och jag gjorde likadant men klarade inte av att röra mig framåt mot dörren som jag visste skulle leda mig in till mina okända föräldrar som hade gett bort mig för snart nitton år sedan. Envist tog Danielle mig under armen och drog mig upp för trappan och öppnade dörren.

”Mum, dad! We're here!” ropade hon när hon stängde dörren efter oss. Hallen var smal och avlång, till höger var det en stängd dörr precis innan en gammal trappa som ledde upp till övervåningen, ytterligare två dörrar till vänster var stängda och gav inte mycket information alls. Golvet var prytt utav en gammal heltäckningsmatta och en trämöbel stod intill väggen och hade en telefon och en glasvas på sig, även ett antal nycklar. Tavlor hängde på väggen, vissa var familjefoton från olika semestrar och ett antal foton var på Danielle i en balett klänning. Några okända människor log brett på vissa bilder där de stod framför en öppen brasa på julafton.

Danielle drog av sig sina skor och hängde upp sin skinnjacka och jag gjorde likadant. Jag spände min hästsvans en aning innan jag kollade på Danielle som sträckte ut sin hand mot mig. Hon ledde oss in till ett vardagsrum där en medelålderskvinna och man stod och väntade på oss. Kvinnan hade en röd t shirt och jeans, hennes mörkbruna hår låg över hennes axlar, hon var rätt kort i jämförelse med mannen bredvid henne. Han var mörkhyad och var klädd i en blå skjorta och ett par mörka chinos, han hade mustasch på överläppen. Mannen var den första som rörde sig, han gick långsamt fram och stannade någon meter framför mig. Jag kollade på honom med oroliga ögon och han sträckte ut sina armar och förväntade sig en kram. Oroligt kollade jag in i hans bruna ögon, han var några centimeter längre än mig.

”Hello, Madison.” sade han med en mörk röst och log lite mot mig.

Alla känslorna slog mig i magen som en bomb hade utlösts, det kändes som en stor sten hade skapats i min hals. Min puls ökade och hjärtklappningarna blev allt hårdare.

”Madison?” hörde jag den främmande kvinnans röst som lät annorlunda än vad jag trott, hon hade en brytning. Jag sjönk ner på huk med händerna för munnen, jag fick ingen syre och jag kände att jag kunde inte stoppa denna panikattacken. Tårarna rann ner för mina kinder och desperat försökte jag hämta andan. Jag kände Danielle bredvid mig som höll om mig, hon viskade ett par lugnande ord i mitt öra men jag kunde inte höra över bruset.

”Open a window, get her a glass of water.” beordrade Danielle sina föräldrar och jag kände att mina revben gjorde ont. Jag stönade ut ett ansträngt andetag och svalde hårt för att få ner syre i mina lungor men det gick inte.

”Madison, breathe.” hörde jag Danielle och hon strök en försiktig hand över min rygg min blick blev suddig. ”...you need to...”

Allting blev svart, och jag sjönk ner på den mjuka mattan under oss. Danielles gälla röst hördes men jag kunde inte längre utskilja orden. Mörkret runt om mig blev allt mer påtagligt ju längre ner i mörkret jag kom, jag försökte simma upp till ytan igen men ju mer jag sprattlade desto längre ner kom jag och snart slutade jag kämpa. Låta mörkret ta mig, slutas runt om mig och tystnaden kändes som sammet för mina öron.

Allt jag kunde tänka på var alla tårar som jag hade spillt över dessa människorna de senaste månaderna. Jag hade varit arg på dem för att ha gett bort mig till den bästa familjen jag någonsin haft, men också den värsta. Att veta att de hade två barn redan, att veta hur bra de bodde i jämförelse med vad jag har fått stått ut med i alla år. Det var sårande att se hur snälla de såg ut att vara, jag hade önskat att de inte välkomnade mig, det hade varit enklare. Att veta att jag hade i alla fall klarat mig undan dessa människorna som avskydde mig, men allt jag kunde se i deras ögon var oro, sorg och ånger över att ha gett över mig. Känslan över att vara övergiven var starkare än någonsin då jag såg likheterna som jag fått utav mina biologiska föräldrar, jag hade kvinnans ögon och pappans mun, näsan var någonstans mitt emellan.

Men jag kunde inte vara arg på dessa människorna, jag kände inte dem. Det enda jag kände var något som jag faktiskt aldrig känt innan, i alla fall inte för mig själv, en genomträngande sorg.

+26 kommentarer till nästa :)

Dagens Kommentar: