”Thank you to everyone who came tonight! I remember when we were on X factor and this was just a dream.” Nialls röst ekade ut i den stora arenan. De hade äntligen tagit sig till deras topp, Madison Square Garden. Jag, Nialls föräldrar, Perrie, Eleanor och Danielle satt på en utav läktarna tillsammans och kollade ut över killarna som vi inte kunde vara mer stolta över. ”I'm glad that I have the chance to share this moment with all of you guys. My family and friends, I love you guys. And my wife is also here.” han pekade upp mot vår läktare och Danielle stötte till mig roat i sidan och det hettade om mina kinder. ”Adriana, I love you so much!” ett jubel gick igenom publiken. ”I've got four brothers by my side and this is only the beginning for us.” han avslutade sitt tal och satte igång med dom sista låtarna av konserten. Arenan var full med folk och inte en stol var ledig. Det började bli rätt så varmt i den gigantiska lokalen och jag såg att längre ner under våran läktare hoppade det skrikande fans som sjöng med i låtarna.
”They are absolutly amazing!” nästan skrek Perrie över musiken och ställde sig upp och vrålade. Jag kunde inte låta bli att skratta åt henne där hon stod i sitt lila hår och prickig klänning.
Killarna lämnade scenen i falluckor och scenen blev svart. De fick till och med göra några extra nummer för att publiken skulle bli en aning nöjda innan vakterna började forsla ut publiken. Jag och resten utav vår läktare gick ut och sedan tog vi oss ut genom bakdörren och in bakom scenen.
”Mrs. Horan, did you plan to go to the after party?” Danielle flinade. Hon hade varit min högra hand genom hela bröllopet och jag suckade bara åt hennes sätt att uttala mitt efternamn.
”It's actually, Lloyd-Horan, Dani.” sa jag och skakade på huvudet. ”And yes, we are all going to the after party. Right, Perrie?” jag lade min arm runt om den lila håriga tjejens axlar. Hon hade skojat om att Niall var hennes inspiration och jag kunde inget annat än brista i skratt.
”That's correct, Mrs. Horan.” sa hon roat och jag stönade till. Men jag gav upp att förklara mitt dubbelnamn och lät det falla till golvet. ”El, have you texted Louis?”
”Yes, but I guess he's, ocupado.” konstaterade hon och gjorde ett spanskt uttal på det sista ordet och lade ner sin iPhone i hennes svarta väska. Vi alla flinade åt hennes ironi. Perrie satte sig på en utav de stora svarta lådorna och dinglade lite med benen.
”... every time we, To-o-uch...” började Perrie sjunga med förvrängd röst och vi andra hängde på.
”You get this kind of ru-u-ush, Baby, say yeah, yeah, yeah, yeah, yeah, yeah...” sjöng vi i kör och det lät inte speciellt vackert utan mer fyra tjejer som försökte strypa varsin katt.
”I guess we are done here boys, we have officially made them gone mad.” vi blev avbrutna av Louis röst och vi svängde om nästan samtidigt för att se om vi hade hört rätt. Alla fem stod framför oss med roade ansiktsuttryck innan Harry brast i skratt och nästan lade sig ner på marken för han orkade inte stå. Niall tog sig fram till mig och jag såg att han fortfarande var svettig.
”Hi.” hans röst var låg och han pussade mig lätt på munnen.
”You guys were amazing tonight. I couldn't be more proude.” sa jag lågt och lade mina armar runt hans hals och drog honom intill mig.
”Really?” sa han och log tveksamt mot mig. Enda sedan vi gifte oss så har det varit som att han alltid har känt att det är svårt att göra mig stolt. Jag vet inte vart han har fått det ifrån men så fort han visar sig ute i allmänheten är jag stolt. Något som verkade vara orealistiskt och konstigt enligt Niall när vi tagit upp det innan. ”I'm really sweaty, are you sure you really want to stand this close to me?” jag bara skrattade åt hans fråga. Ett helt år hade gått ungefär sedan den där julen. Vi båda hade sett varandra i de mest konstiga situationerna och lite svett skulle aldrig hindra mig från att hålla om honom. Jag ignorerade hans fråga och kollade honom in i ögonen. De blå uppspelta ögonen som fortfarande var ett bevis på att han inte riktigt hade lugnat ner sig än.
”Emma would be proud of you. You know that right?” mumlade jag lågt så bara han kunde höra och jag såg smärta i hans ögon när jag nämnde vårt barns namn. Jag hade fått missfall någon månad innan födseln och även om det var svårt att komma över det faktum att jag hade gått omkring och burit på vårt barn så pass länge och fick inte spendera någon längre tid med henne, så tog jag det som ett tecken att det inte var våran tur att ha barn än. Dock hoppades jag fortfarande på att Eleanor och Louis skulle vara dom första av oss som skulle tänka åt det hållet men när jag frågat så gav Eleanor mig den där 'Vi får se'-blicken. EMA gick jätte bra trots allt negativt som hänt på en och samma gång och jag hade till och med fått fast jobb på det engelska MTV och programledare tillsammans med en annan kille på en radiostation i centrala London. Men vi är fortfarande unga och vi båda lever livet fortfarande och någon dag kanske vi skulle ha ett barn. Men då skulle vi vara beredda! Niall nickade långsamt och drog lite på läpparna.
”Ey, Mrs. Horan. The rest of us needs a hug too!” hörde jag Liam avbryta våran stund och jag flinade mot honom innan jag drog mig undan från Niall men pussade honom lätt på munnen innan jag gick över till min bästa vän.
”Nice job today.” sa jag och kramade om honom och sedan resten utav killarna i tur och ordning. Vi hade hamnat i en ring där vi stod och pratade och jag kände Nialls armar slingra sig runt min midja och hans haka lutade mot min axel.
”Yeah, did you see that girl in the front row?” pladdrade Harry på då han pratade om någon som hade kastat upp en bh rakt i ansiktet på honom och hade fastnat i hans hår på något sätt så han säkert hade en fläck utan hår på huvudet nu. Något som jag ansåg var omöjligt med allt det där lockiga mörka håret. Mina fingrar lekte lite med Nialls svettiga hår medan han pratade med Harry som stod bredvid. Allt jag gjorde var att förbli tyst och kolla runt på alla underbara människor runt om mig. Och den bästa stod precis bakom mig. Jag kollade ner på Nialls händer som slöt hans omfamning runt om mig. Min hand lade sig över hans och vred lite på den. Jag såg vigselringen på hans ringfinger som glänste av lysrören i taket. Jag kunde inte låta bli att le. Han var min.

Det var epilogen. Nu tar jag detta utrymmet till att tacka ALLA (!) som har läst denna fanficen! Vi har kommit upp i rekordet som ligger på 103 unika besökare vilket är helt otroligt. Det är faktiskt lite sorgligt att detta är över nu men alla historier har sitt slut och nu är det dags för mig att starta en ny historia, "Speak".

En överaskning kommer till er 00.00 idag! Och jag hoppas ni alla kommer älska "Speak" lika mycket som jag kommer gilla att skriva den... Vilket är mycket!

Tryck gärna i pollen som är högst upp i menyn. Och KOMMENTERA gärna vad ni tyckt om denna "The Reveng".

Puss på er :*