”Hello, squirrel. I was just about to shut this down so we could get something to eat.” sa Simon kocentrerat framför datorn. ”You met the lads on the way?”

”No.”

”That's odd. Well, I've been talking to your mum and your principal this morning. And you're going to stay with me the rest of the year. Your principal told me that the school board has a collaboration with another school here in London. So you're going to study on distance and have your tests at this school here in London.”

”Sounds good to me.” sa jag och nickade. Jag slängde väskan i en stol som stod vid ett litet bord och Simon tog sin kappa och vi tog oss till restaurang gatan för att käka på en fin restaurang. Simon undvek konversationen om vad jag skulle göra i helgen utan pratade om att han träffat en kvinna eller ja vad man nu ska kalla det. Han tyckte jag skulle träffa henne innan han skulle iväg till USA för att börja spela in X factor där. Vilket också betyder att jag inte har någon som kollar till mig trettio gånger om dagen och frågar om jag är okej. Dock sa han att han hade någon speciell som skulle kolla till mig på kvällen så jag inte hade någon pojke i huset och så allt stod rätt till.

”So how long will you be gone?” frågade jag och log lite oroligt mot honom. Att vara i ett hus helt ensam som var större är våran villa hemma i Sverige var skrämmande nog.

”For about six weeks in the beginning and then I've some time off and then back again for six weeks more.” sa han och tog fram sina glasögon för att se maten framför sig. ”But if you don't want to be home alone I could find a nanny or you could come with.”

”No nannies! Please! You remember what happened last time?” han hade anlitat en som pratade portugisiska till mig när jag var fyra år. Jag förstod inte vad hon sa och hon fattade inte någon engelska alls. Det förvånade mig att ens Simon visste vad hon hette. ”Garzia Nachanes” sa jag tyst och det fick Simon att börja skratta högt.

”You are a hand full. What can I say! You want to come with then?”

”I'll be fine here. I've got Kendall and if it's nessesary, Louis and Zayn. And they shouldn't be in the lad rule you've planed for me. Because according to me they are not that kind of lads. They are friendzoned.”

”Is that what you call it? Friendzoned?” han skakade trött på huvudet och höjde fingret för att få servitrisens uppmärksamhet. ”We would like to have some dessert. Let's take one chocolate mouse for two and a cup of coffe for me, please.”

”What are we celebrating?” frågade jag nyfiket.

”That you are here and I was surprisingly craving for some chocolate.” Det fick mig att skratta.

”You live while you're young right?”

”One hundred percent right”

Harrys perspektiv

 ”Hey, Harry back to earth.” Zayn stod framför mig och gjorde någon slags fånig dans. ”It's a game, Harry! Where you have to play as a team! And the team doesn't win if one of the members is sleeping!”

”Oh, yeah, right. Michael Jackson?”

”Thank god! I thought I would do this shitty dance forever! Your turn.” Zayn slängde sig i soffan igen och petade på Niall som satt och smsade. ”Who are you texting?” Niall gav honom en sträng blick och mötte sedan min.

”Don't tell me you've been texting her all day!”

”Not all day. We've been calling her too but she hasn't picked up once.”

”It's the last night at home and you are trying to call the girl who doesn't even want to see me so she gives a ticket back?” jag tog mig för pannan och just då kom Louis tillbaka med popcorn och sin mobil i högsta hugg.

”I've got to go. Could we get a time out in the game? I have to pick something up for Eleanor.”

”Fine.” sa jag irriterat och väntade mig att killarna skulle bli sura över att ingen fick göra vinstdansen.

”So what should I bring on the bus?” Liam som satte igång teven och pustade ut.

”The same things you always do, wax, wax and oh I forgot one thing. WAX!” Niall började gapskratta över sitt egna skämt och Liam satt surt kvar och kollade på honom.

”The wax comes in handy when your hairproducts runs out, dude.” Niall hoppar över honom och uppe på utan anledning hamnade Zayn. Jag är så glad över att ha dom som mina bröder. De är visserligen barnsliga men ska jag vara ärlig så är väll jag det också. Men dom får en alltid på bättre humör. Jag hoppade över soffkanten och satte av mot datorn på ovanvåningen. Jag förstod inte riktigt varför de var så besatta utav att jag inte kommit över Spencer. De har aldrig varit sådana innan så jag förstår inte varför det kommer upp nu.

Jag satte mig vid datorn och bara stirrade på datorskärmen och orkade inte trycka upp internet. Tanken som poppade upp i mitt huvud hade slagit mig innan och jag kände att jag borde göra något åt det. Jag tog upp mobilen och hittade snabbt numret längre ner på listan och tryckte grön lur. Självklart så kom jag fram till telefonsvararen. Trots jag blev lite besviken blev jag ändå rätt lättad över att någon lät bli att svara.

”Hi, it's me Harry. I was just wondering why you haven't picked up all day. I guess you've changed number or something.” jag harklade mig lite smått och försökte komma på något bra att säga. ”But I would really like to see you. I guess you're still in Sweden because you mailed the ticket back but I miss you a lot. I shouldn't have ever bothered to break us up.” jag tystnade en stund till. ”The lads are going crazy over here. What I am trying to say is that. I lo...”