Långsamt gick jag hemåt från skolan. Det var en halvtimme att gå men jag hade aldrig bråttom hem. Det skulle bara betyda att jag var tvungen att möta min familj. Inte min riktiga familj, men jag har bott hos dem i tio år nu och de var så nära en familj jag kunde komma.

En vårbris gick igenom mitt ljusbruna hår och jag drog upp dragkedjan på min slitna skinnjacka och fortsatte ner för gatan. Snart kom jag fram till grinden framför det gigantiska huset som familjen Nielsen bor i. Där även jag bor... Ignorera ironin i den meningen, men ni kommer snart att förstå varför jag avskyr detta gigantiska hus med den stora benfärgade fasaden och de stora pelarna som höll upp taket över den stora ingången.

Jag kunde inte låta bli att se mig som en inneboende i deras hem. På något sätt skulle jag aldrig passa in där, huset talade för sig själv. I huset bodde en rik familj, jag var bara rättan som bodde i deras källare.

Jag gick runt huset och tog trappan ner till källaren där jag bodde. Det var där de hade flyttat mig andra dagen då jag precis kommit hit som en åtta åring. Det är läskigt att bo här nere själv då det stormade eller regnade. Men det tog inte lång tid förrän jag fick sällskap utav en utav sönerna, Antons julklapp. Han fick en svart Labrador två år efter jag kom hit och efter några veckor blev även den förvisad ner till källare.

Rex, rusade fram till mig när jag låste upp dörren och tog mig in i vårt lilla hem. Glatt hälsade han på mig genom att slicka min hand och nafsa lite i min jacka.

”Hej, sötnos.” sa jag och kliade honom bakom örat och snart var han tillräckligt nöjd och låt mig komma in ordentligt i hallen. Jag gick längs den dovt upplysta hallen och öppnade dörren till mitt lilla rum som låg längst ner i hallen. Rummet var mer eller mindre en städskrubb. Det var precis så att en liten gammal säng och ett litet skrivbord fick plats. Jag lade min skolväska på sängen och satte mig ner vid skrivbordet och satte igång den gamla datorn jag fått ärva av den andra sonen, André. Han bytte dator var sjätte månad och jag fick tag i en utav de äldre innan han slängt den i soporna.

Jag loggade in och tryckte upp chatten som fick stå och arbeta ett tag medan jag plockade upp mina skolböcker och läste igenom några gulmarkerade rader. När jag kollade upp på skärmen igen log jag då jag såg Nialls namn lysa upp. Som väntat var han inloggad vid denna tiden på eftermiddagen.

Niall said:

”Hey! What's up? :)”

Mads said:

”Hi! Nothing much. Just came home from school. :)”

”Madison Zeaper! Ta dig upp hit... Nu!” Min adoptivpappa, Jonas röst hördes i högtalarna som han så aggressivt hade installerat i mitt rum för att jag inte hörde när de ropade från trappan. Då de ytterst sällan orkade gå ner för trappan.

Mads said:

”I'll be right back... The asshole is calling!”

Niall said:

”Tell him that I said hi and that he can shove that speaker up is arse! ;)”

Jag skrattade åt hans kommentar och försökte komma på något roligt att skriva tillbaka medan jag kollade på hans profil bild på den irländska flaggan.

”Madison!” röt Jonas i högtalarna så jag hoppade till och fick mig att kladda ihop ett snabbt svar.

Mads said:

”Will do! ;)”

Snart sprang jag upp för trappan som ledde in till köket och hittade snart Jonas i vardagsrummet. Han stod med armarna i kors över hans ölmage som syntes tydligt genom kostymen.

”Vad har jag sagt om att äta i soffan? Det är strängt förbjudet!” började han snäsigt och gjorde en gest mot soffan.

”Men mr. N...” Jag skulle precis börja förklara att jag precis kommit hem och brukar inte spendera min tid här upp eftersom jag inte är önskvärd.

”Inga men! Plocka upp efter dig och jag låter dig gå här ifrån med endast en varning.”

”Ja, mr. Nielsen.” sa jag genast och böjde ner huvudet då jag gick förbi honom för att slippa kolla honom i ögonen. Jag gick raka vägen till städskrubben och tog fram en skurhink och det speciella medlet för sofforna. Fläckarna satt hårt och indikerade på att någon hade suttit och ätit kyckling vingar med het sås.

Efter ett tags skrubbande gav jag upp då det knappt syntes längre och jag slängde trasorna och svamparna i tvätten innan jag lade tillbaka allt i städskrubben igen. På samma gång lade jag i smutsiga underkläder i tvätten och startade en omgång. Jag kollade på klockan och bestämde mig för att jag skulle hinna med att skriva lite till med Niall innan jag kunde gå ut en snabb runda med Rex under tiden tvättmaskinen gick. Snart kom jag tillbaka till mitt rum och satte mig ner framför datorn igen.

Mads said:

”Back :)”

Min blick for ner på skrivbordet bredvid datorn där den silkes röda, slitna boken låg. Min mammas dag bok. Fingrarna strök över låset och sedan över min lilla guld nyckel jag hade runt halsen. Som om Niall hade läst mina tankar blinkade ännu ett meddelande upp på skärmen.

Niall said:

”Good. Have you opened your mothers diary yet?”

Min blick gick ner till boken igen och jag bet mig lite i läppen. Det var det enda jag fått utav mitt arv då mina föräldrar dig i bilolyckan då jag var fyra. Jag hade varit på dagis och de skulle komma och hämta mig tillsammans, så som de alltid gjorde en fredag eftermiddag. Pappa hade lovat mig att leka med lego hemma senare efter han hade klippt gräset och mamma hade städat. Jag hade längtat så att få träffa dom och få slippa de jobbiga barnen på dagiset. Det hade varit en fyllerist som hade kört över på fel sida av vägen och kört rakt in i den nya Mercedesen som pappa hade samlat ihop till.

Jag kände att min bröstkorg började höjas och sänkas ojämnt. Det som var ofattbart för mig än idag var hur kunde någon... Någon vuxen människa förklara för en fyra årig liten flicka att hennes föräldrar aldrig skulle komma och hämta upp henne.

”Jo, dem kommer! Pappa lovade att vi ska bygga med lego när vi kommer hem.” konstaterade den fyraåriga lilla flickan som väntat hela dagen på denna stunden då hennes föräldrar skulle dyka upp. Den blonda kvinnan drog lite på munnen och hade svårt att hitta ord.

”Det ska komma en snäll dam som hjälper dig. Okej?”

”Nej, pappa och mamma kommer. De lovade.”

Jag snörvlade till och drogs ur mitt minne då ett nytt meddelande syntes på skärmen.

Niall said:

”You should open it. :/”

Mads said:
”What's the point? Nothing can be undone. That book is just the past that I can't do anything about.”

Niall said:

”I don't want to be rude but you should open it. I know your mother would have wanted that.”

Jag bet mig irriterat på min läpp medan mina fingrar lekte en liten löjlig dans över tangenterna.

Mads said:

”Make me...”

Det tog ett tag för Niall att svara och jag blev förvånad över hans svar som om jag skulle förstå vad han pratade om.

Niall said:

”Oh, I will! See you in three weeks. I've got to go. My colleagues are annoyed about my lack of interest.”

Jag såg den gröna pluppen bli grå och jag kollade irriterat på hans meddelande. Vad pratade han om? Skulle han komma hit? Varför? Vi hade aldrig sett varandra och det kändes som att han visste allt om mig. Men han förblev ett stort frågetecken varje gång jag frågade om han jobbade eller om hans personliga liv. Plötsligt bytte han ämne och började prata om andra saker som fick mig att börja undra om han verkligen var den han utgav sig för att vara. Man har läst en och annan artikel om äldre män som försökte stöta på yngre tjejer och visa sig i webbkameran.

Oron för att träffa någon som påstod sig vara från ett annat land och verkade vara mer mystisk än någon annan jag någonsin träffat fick den där stora klumpen i magen att växa ytterligare.

Nu har ni fått vänta länga nog! Nu är äntligen kapitel 1 uppe av min nya fanfic! :) Hoppas ni kommer gilla den :)

Låt oss säga +10 Kommentarer till att börja med :)