Jag vaknade upp kallsvettig utav att telefonen ringde. En obehaglig dröm av att mina adoptiv bröder stod lutade över mig då jag vaknade nere i källaren. Deras elaka ansikten var tydligt inpräntade i mitt huvud. Jag tog upp min mobil och såg Nialls nummer lysa upp skärmen. Mina tankar kom tillbaka till hotellrummet där jag var helt säker.

”Hello.” sa jag andfått och lade mig ner på kudden igen för att hämta andan.

”Are you running?” hörde jag den irländska rösten på andra sidan och jag kunde se framför mig hur han drog förvirrat ihop ögonbrynen.

”No, I just had a bad dream.” jag tog ett djupt andetag och svalde hårt.

”I'm sorry I can't be there.” mumlade han lågt. ”Just go back to sleep and we can talk later.”

”No!” utbrast jag och kände att jag fick ojämna andetag. Tanken av att somna igen fick mig att hyperventilera.

”Okay...” sa han tveksamt. ”I'll talk to you while you are closing your eyes.” jag nickade men insåg snart att han inte kunde se.

”Okay.”

”I can't stop thinking about our kiss, and all I can think about is you right now. I feel kind of cheezy right now.” han skrattade lite lätt för sig själv och jag log lite medan jag slöt ögonen och fokuserade endast på Nialls röst. ”The flight got delayed so that's why I haven't called sooner. I can't wait til this month is over and you'll come to London...”

Jag vet inte när jag somnade igen men jag vaknade utav att väckarklockan på mobilen ringde under täcket. Trött reste jag mig upp och började leta efter kläder som låg lite här och var i rummet och torkade. Ett par slitna jeans och ett svart linne fick duga, jag satte upp mitt hår i en hög hästsvans medan jag tog mig ut i vardagsrummet. Jag var tvungen att kolla en andra gång då det stod en bricka med frukost på soffbordet.

Tveksamt tog jag mig fram och lyfte på metall locket från tallriken som avslöjade ägg och bacon som var fint upplagt, på brickan låg det också en skiva bröd med tillbehör och ett glas juice. En liten röd ros låg på servetten tillsammans med en liten lapp.

Jag tog försiktigt upp rosen för att inte sticka mig på dess vassa taggar. Under tiden jag granskade rosen vek jag upp lappen.

You need a steady breakfast if you are going to school.

Hope you'll have a good day. I'll call later and check up on you.

See you soon,

Love Niall

Jag tänkte fortfarande på lappen då jag tog mitt första steg in på skolans område, jag gick in i den stora korridoren som var fylld med folk. Som vanligt lade inte några märke till mig då jag så smidigt som möjligt försökte smita förbi allt folk utan att stöta i någon.

Mina händer började enkelt fibbla med skåplåset och fick snart upp det. Jag kände ögon på mig och jag kollade åt sidan för att se ett par killar flina mot mig, genast drog jag tillbaka blicken till skåpet igen och tog fram min matematik bok och stängde skåpet.

Skräcken kom krypande då ett ansikte dök upp bakom skåpdörren. Anton stod lutad mot skåpet bredvid med en rätt bitter min.

”Låt mig gissa.” väste jag. ”Det är dina vänner?” jag nickade mot gruppen killar som fortfarande stod kvar, jag kände deras blickar i nacken. Jag gick förbi honom och började ta mig ner för korridoren till klassrummet men han hängde efter.

”Du har mycket nerver som vågar visa dig här.” sa han lågt och hotfullt. Jag stannade upp och stirrade irriterat på honom, jag visste att han inte skulle göra något när vi var runt människor. ”Alla pratar om dig.” jag höjde förvirrat på ögonbrynen och kollade upp på den brunetta killen som var läskigt mycket längre än vad jag var.

”Att du horar runt med den där kända killen. Jävla groupie.” fräste han och kollade äcklat på mig. Jag bet mig försiktigt på insidan av min läpp och lät honom fortsätta. ”Om du visar dig här igen, lovar jag att personligen se till att du ångrar det.”

”Men jag måste vara här. Jag måste gå i skolan.” flög det ur mig och han pressade samma sina läppar som om jag hade missat någon slags viktig poäng.

”Du hör inte hemma här och kom inte och säg att jag inte varna dig.” han gav mig en irriterande blick innan han suckade tungt och gick där ifrån.

Min oro försvann tillsammans med den obehagliga killen som just hotat mig. Han visste inte vart jag bodde och om han gjorde det, hur skulle han kunna ta sig in?

Jag fortsatte in i klassrummet och satte mig ner för min första lektion utav många den dagen. Vid lunch satt jag som vanligt ensam vid ett utav de mindre borden längst in i matsalen.

”Där är du ju!” hörde jag en ljus och igenkännlig röst som jag faktiskt hade saknat. Jag kollade upp och såg tvillingarna ta sig igenom den snart fullsatta salen. De hade matchande kläder på sig fast i olika färger. Emelie satte sig ner bredvid mig, hennes hår var uppsatt i en hästsvans som svajade i takt med att hon satte sig till rätta. Fanny satte sig mitt emot mig och gav mig ett stort leende, hennes blå ögon glittrade utav upprymdhet.

”Varför har inte du berättat att du känner One Direction?” sa Emelie anklagande och höjde på ögonen.

”Det gör jag väll inte riktigt.” sa jag, jag kände bara Niall och fortfarande var det luddigt om vi verkligen riktigt kände varandra.

”Jag tror jag dör. Jag kan inte fatta att jag sitter så här nära Nialls tjej!” väste Fanny till Emelie som skakade glatt.

”Jag är inte hans tjej.”

”Det kvittar, hur är han? Är han precis som på intervjuerna?” frågade Fanny upprymt.

”Vilka intervjuer?” jag var mer än förvirrad just nu då frågorna bara flög ur tvillingarna.

”Är Larry på riktigt?” fortsatte Emelie.

”Vem är Larry?”

”Okej, detta är tragiskt.” konstaterade Fanny och suckade. ”Det är som att prata med någon som har bott under en sten de senaste tre åren.”

”Tekniskt sätt,” började jag och flinade åt likheten mellan mitt gamla hem och en sten. Men jag blev givetvis avbruten.

”Vad har du gjort på kinden?” frågade Emelie tveksamt till sist och drog upp sina armar på sin hoodie innan hon började hugga in på den konstiga maten som serverades idag. Min hand for upp till min kind och försökte komma på ett bra svar.

”Jag råkade snubbla för någon dag sedan.” sa jag snabbt och de båda spände blicken i mig. När jag inte rörde en min ryckte de båda på axlarna.

”Hur som helst. Vi undrar om du vill komma till oss på Lördag? Ha en sleepover innan vi tar studenten och allt.” Fanny log uppmuntrande mot mig och försökte rätta till en ögonfrans.

”Ja, det låter kul.” sa jag och log mot henne.

”Bra, då är det bestämt. Kom runt sex så kan du äta hos oss också.” sa Emelie glatt och rättade till sin rutiga skjorta innan hon reste sig upp. ”Dags för Svenska.”

”Och varför är du ständigt så positiv?” suckade Fanny irriterat och reste sig upp samtidigt som jag.

”Varför skulle jag inte göra det? Ibland är du så negativ att jag inte orkar med dig.” Emelie räckte ut tungan mot sin syster som gav henne en grimas tillbaka.

”Hate you.” sa Fanny.

”Love you more.” snäste Emelie och jag kunde inte låta bli att skratta till åt systrarnas gnabb medan vi tog oss ner för korridoren.

Vi sade hejdå till varandra och jag började bege mig bort mot min allra sista lektion för dagen. Jag tog upp min telefon, första gången idag och jag hade redan tre meddelanden från Niall och ett från Danielle som bad mig att ringa henne så fort jag kom hem. Min tumme tryckte upp Nialls meddelande.

From: Niall

”Saw this and thought about you.”

Han hade bifogat en fil med en katt som var inlindad i någon slags matta. Under till stod det ”Purrito”. Jag log lite och lade ner mobilen igen då jag var framme vid klassrummet. Alla blickar hamnade på mig när jag obekvämt tog in i salen. Trots allas ögon på mig fastnade mina ögon vid André längst ner i hörnet som flinade mot mig. Han höjde handen och låtsades skära av sitt egna huvud.

+18 Kommentarer till nästa del! :)

Förlåt för den tråkiga delen, men det var ett mellanrum ;p och de är också behövliga ibland :)