Jag var ute och gick en lång runda med Rex. Han sprang omkring mig utan koppel och jag tog av mig min tjocktröja då våren började snart övergå till sommar. Mina skor sparkade till en sten som Rex glatt sprang efter och försvann. Snart kom jag fram till en hage med fullt utav hästar. Det brukade alltid vara folk som red inne i hagen. Jag satte mig under trädet bredvid staketet och kollade på medan Rex gick omkring om nosade på en buske längre bort.

Mina fingrar fibblade med knappen på min väska som jag lagt i mitt knä. Där i fanns mammas dagbok. Nervositeten föll över mig då mina tankar gick över på Niall. I morgon skulle Niall komma hit... Vi skulle träffas på ett litet fik i stan på morgonen som vi hade kommit överens om. Det skrämde mig att jag inte visste vem han var, och när jag frågade om vi kanske skulle visa bilder på varandra först så visades bara min bild. Han konstaterade att han inte hade någon på den datorn.

Hovar dundrade i marken och väckte mig ur mina tankar.

”Hej.” hörde jag ovanför mig och jag kollade förvirrat upp. Det var två tjejer på varsin häst, jag hade sett dom här innan då de brukade ta in sina hästar i stallet men de hade aldrig brytt sig om att prata med mig.

”Hej.” sa jag lite förvirrat och kolla på den brunetta. Hennes ögon var i någon konstig mix utav brun och grön, hon kollade vänligt mot mig och sedan på sin kompis.

”Du vet om att detta är privat egendom?” sa den blonda och log ursäktande. Det tog ett tag för mig att koppla vad hon just sagt.

”Åh, förlåt jag visste inte...” Den brunetta viftade bara med handen.

”Äh, det gör inget. Så länge du inte gör något olagligt har nog inte mamma något emot det. Eller hur?” hon kolla på den blonda igen som nickade och log. Hon hoppade av hästen och gick fram till staketet och sträckte över sin hand. Jag ställde mig upp och tog den. ”Jag heter Fanny.” sa hon och log.

”Madison.” konstaterade jag och log. Under tiden hoppade brunetten av hästen.

”Detta är Emelie, min tvillingsyster.” jag kollade från ena till den andra. Jag skulle aldrig gissat att de var syskon. De var så olika. Emelie var brunett, inget större behov av smink eller smycken, medan Fanny hade smink, hon hade mer muskulös kropp under sina ridkläder. Det skulle vara helt orimligt för mig att kalla dom tvillingar över huvudtaget.

”Jag vet, hon fick den snygga kroppen.” muttrade Fanny.

”Sluta.” suckade Emelie surt. ”Du är mer vältränad än vad jag någonsin kommer bli.” Fanny himlade irriterat med ögonen. Jo, nu kunde jag se syskon relationen de hade. De var helt klart syskon i alla fall. ”Du bor det stora huset va?” Emelie pekade på hustaket som tornades upp över trädtopparna och jag höjde och sänkte på ögonbrynen och nickade. ”Dina bröder är Anton och André va?” fortsatte hon och jag råka fnysa till.

”Nej.” mumlade jag. ”Jag är adopterad.” deras munnar formades till små O. ”Mina föräldrar dog när jag var fyra.” konstaterade jag och drog lite på munnen för att inte dämpa stämningen ytterligare och plötsligt blev dagboken allt tyngre i väskan som nu hängde på min axel.

”Förlåt för att jag drog upp det.” sa Emelie till sist och drog en slinga hår bakom örat. Jag skakade bara på huvudet som ett tecken på att det inte gjorde något.

”Jag antar att det är ert hus?” påpekade jag och nickade mot det stora huset bakom stallet. De båda nickade. Jag hade nästan glömt bort Rex tills han stångade till mig med nosen som att jag var otrevlig som inte hade presenterat honom. ”Detta är Rex.” presenterade jag honom och han gick nyfiket fram till tjejerna. De klappade honom och han uppskattade uppmärksamheten tills han hittade en ekorre, jag fick tillsist säga hejdå till tjejerna och springa efter honom så att han inte fångade den.

När jag kom hem så var mitt rum stökigt som om någon hade rotat runt i mina lådor. Det hände alltid då jag var ute en längre stund och jag suckade tyst för mig själv och satte mig ner på golvet för att plocka upp oredan som någon hade skapat.

”Där är du!?” fräste en ung killes röst bakom mig och jag behövde inte vända mig om för att se vem det var. ”Jag har letat över allt efter dig.” Jag reste mig trött upp och vände mig om för att se André stå en meter ifrån mig med armarna korsade. Hans mörkbruna spretiga hår stod åt alla håll och kanter och han hade ett ondskefullt leende på läpparna.

”Vadå? Trodde du jag låg i en utav lådorna eller vad trodde du egentligen när du gick igenom mitt rum?” frågade jag sammanbitet. Han greppade hårt tag om min handled och tryckte mig in i väggen. Jag stönade till utav slaget i ryggen.

”Tilltala mig inte på det sättet, din lilla fitta.” fräste han och hans bruna ögon stirrade ilsket mot mig. Hans grepp hårdnade och jag försökte undvika att skrika till. Jag försökte istället putta bort honom men han slog tillbaka som en jojo och andan gick ur mig när jag fick knytnäven i bröstet. ”Var är min mobil?” han släppte taget och tog ett steg tillbaka.

”Hur ska jag veta?” frågade jag och satte mina händer på mina knän för att återhämta andan.

”Du snor alltid mina saker.” fräste han och boxade till mig på armen och jag visste att det skulle bli ett blåmärke. Precis som min handled och mitt bröst.

”Det är Anton som snor dom.” sa jag lågt och kollade upp på honom. Hans ögon blixtrade utav ilska nu och jag visste att ytterligare en attack skulle komma nu. Andrés arm for upp över min hals och nålade fast mig mot väggen åter igen fast denna gången högre upp så jag stod på tå. Jag tog genast tag i hans arm och försökte dra bort den men det var omöjligt. Mina andetag blev små och snabba och snart kunde jag inte få luft.

”Det är du ditt lilla, tjuv mongo!” fräste han och snart släppte han taget och som en lättnad flödade luften in i mina lungor igen och jag föll handlöst till golvet medan jag hostade efter luft. Med all den sista lilla kraften jag hade kvar drog jag mig upp från golvet i sittande position och kollade upp på honom medan jag höll för min strupe.

”Jag kan inte vänta förrän jag kan ta mig här ifrån.” sa jag med tjock röst.

”Och vart ska du ta vägen?” sa han roat och lutade sig mot mitt skrivbord.

”Så länge det inte är här så är jag nöjd.” kraxade jag. Han förblev tyst innan han började skratta hejdlöst medan han gick ut från mitt rum och längs korridoren. Hans skratt ekade mot betongväggarna tills han försvann upp för trappan. Min hand förblev över min strupe för att försäkra mig att den var hel.

Jag drog upp min halsduk ytterligare innan jag gick in på fiket dagen där på, så ingen skulle kunna få en skymt utav det fula stora blåmärket jag fått utav Andrés arm. Genom hela staden gick det omkring tonårs tjejer med skyltar av One Direction. Pojkbandet som var den största snackisen på min skola. Deras konsert var ikväll och deras ansikten dök upp vart jag än vände mig. Deras posters var i busskurer, på lyktstolpar och till och med på byggnader. Tjejerna hade ritat sig i ansiktet och hade t shirts på sig med deras logga på. Jag kollade över de som fanns vid borden men ingen som lade märke till att jag kom in. Ingen verkade känna igen mig och jag bestämde mig för att beställa en fika och sätta mig vid ett bord längs väggen.

Jag kollade ut genom fönstret och fantisterade över de få veckorna jag hade kvar utav gymnasiet. Då hoppades jag på att få komma bort från min adoptivfamilj en gång för alla. Mitt liv skulle bli så mycket enklare bara jag slapp dom. Åter igen gick några högljudda tjejer utanför fönstret och de hördes in i den nästintill tysta lokalen.

”Oh my goood!” skrek den ena jag och suckade och lade min fokus över lokalen. Två stycken satt vid deras datorer och knapprade medan resten satt antingen tysta och ensamma eller tillsammans med en kompis och pratade lågt och intensivt med varandra.

Servitrisen kom ut med en bricka med min fika.

”En kopp te och en kanelsnäcka.” konstaterade hon frågande och log.

”Ja.” sa jag och log tillbaka mot henne. Hon satte ner koppen och tallriken på bordet. ”Tack.” sa jag och hon gick tillbaka till disken. Jag rörde om lite i teet och drog av en bit utav kanelbullen medan jag kollade åter ut genom fönstret och min blick föll på väggen på andra sidan gatan som var utsmyckad med en stor One Direction poster. De fem killarna höll om varandra och log mot kameran. Jag skrattade ljudlöst till för mig själv, ironiskt att jag satt och väntade på någon som jag aldrig träffat. Nervositeten slog till igen då jag hörde någon harkla sig intill mig och jag kollade förvånat bort från postern och upp på personen bredvid mig.

”Hello, Madison.” sa han med en glad irländsk ton och jag drog ihop ögonen.

Framför mig stod en blond kille med blå ögon. Hans hår stod spretigt uppåt och han var klädd i en vit t shirt och mörkblå jeans. Hans utseende fick mig att stirra extra mycket och min haka blev alldeles för tung för att hållas uppe. Jag kollade från postern till killen framför mig och sedan tillbaka på postern igen. Han lät bli att säga någon och lät mig pussla ihop bitarna själv. Jag drog förvirrat ihop ögonbrynen och kollade åter tillbaka på honom.

”You have got to be kidding me...” var allt jag fick fram med ett stön.

+12 kommentarer till nästa del ;)