”Do you mind...?” han gjorde en gest mot den lediga stolen framför mig. Jag satt som förstelnad och kollade mig omkring om detta var något slags skämt. När han satte sig ner reste jag mig automatiskt upp.

”Oh lord...” vart allt jag fick fram åter igen och jag stirrade på honom. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta utan satt bara där och försökte bestämma mig om jag skulle sitta kvar med en kille som jag hade chattat med i snart ett år eller om jag skulle fly medan jag kunde utan att någon skulle lägga märke till det.

”I couldn't tell you, you wouldn't haven't believed me..” började han och jag fuktade mina läppar medan jag försökte komma på något att säga. Jag öppnade munnen för att säga något igen men stängde den lika snabbt. ”Let me explain. I've got this speach all in my head.” han försökte samla mot och drog en hand igenom hans blonda rufsiga hår innan han lutade sig fram och började prata lågmält. ”You are the only one who hasn't been all fangirl over me for the last couple of years. Being normal with you have been really good. You don't know a lot about me but it feels like we know each other already and I am hoping on that you can see past that I didn't tell you.” hans blåa ögon såg förhoppningsfullt på mig och jag försökte komma på något att säga.

”I'm glad...” började jag ansträngt. ”... That you ain't some old guy.” var allt jag fick fram och han skrattade. Genast blev stämningen lättare och jag kände att jag kunde andas ut.

”Is that what you thought I were?” frågade han roat och log mot servitrisen som kom tillbaka med Nialls grejer på brickan. Hon skyndade snabbt där ifrån igen och min blick återvände till Niall som kollade nyfiket på mig.

”Well, I didn't expect this. But now I feel kind of stupid that I didn't see this coming.” han kollade oförstående på mig och jag nickade ut mot gatan mot postern på andra sidan gatan.

”Oh.” var allt han fick fram och jag höjde och sänkte ögonbrynen. Jag tog ytterligare en bit på min nästan bortglömda kanelsnäcka. ”Yeah... About that...” började han. ”Do you want to come? I mean...” han såg helt plötsligt nervös ut. Jag kände det samma då vi aldrig hade haft en konversation om att jag ens gillade musik. ”Do you like our music?” frågade han istället och jag drog långsamt en slinga ur mitt ansikte och placerade den bakom örat.

”Some of your song are good, I guess.” pressade jag fram under tiden jag försökte komma på något vettigt att säga. ”I am listening to your music but I'm not one of those screaming girls.” erkände jag till slut. Niall log lite snett och kollade ner i bordet.

”So... Do you want to come?”

”Niall, I can't.” sa jag och försökte samla mod och kollade ner i bordet. ”I've got things to do at home. The family wants me to...” jag visste inte riktigt om jag skulle ljuga eller fortsätta med sanningen. ”... they want me to clean the house.”

”All night?” frågade han och höjde på ögonbrynen och tog en klunk ur sin kopp.

”You have no idea how big their house is.” konstaterade jag. Allt tystnade och jag drog upp halsduken för att försäkra mig in att den inte hade börjat glida ner. Jag tänkte på hur min kväll kommer se ut om jag inte sade ja till Nialls erbjudande. De skulle inte bry sig om jag var borta, jag åt ändå ensam och de ville inte vistas i samma rum som jag när jag städade. Min blick gick tillbaka Niall och möttes utav åter igen blå nyfikna ögon. Han höjde ögonbrynen och vidgade ögonen så de blev till valpögon och jag rynkade på näsan. ”Fine.” sa jag tillsist och suckade trött. Han log brett och visade hans fina vita raka tänder.

”Great.” sa han glatt och jag log lite mot honom. ”Now another thing.” började han igen och tog ännu en klunk och skannade lokalen. ”I think we should get out of here before anyone recognize me.” jag höjde på ögonbrynen och försökte förstå vad han pratade om först men snart insåg jag vem jag pratade med och min mun formades till ett litet O. Jag reste mig upp och sträckte mig efter min väska.

”What's that?” frågade Niall och pekade på min arm. Jag kollade förskräckt ner på min arm och insåg att jag hade glömt att täcka över blåmärkena efter Andrés fingrar.

”I-...” började jag och försökte komma på något smart att säga. ”I fell yesterday... When I was outside with Rex.” jag kom fram till att det var tillräckligt bra nog som en lögn och kollade upp på Niall då jag tog min väska. Man såg att han inte köpte det men lät bli att säga något utan gjorde bara en gest i att jag skulle gå före honom. När vi kom ut på trottoaren tog Niall ledningen bort mot en bil som stod och väntade på oss. Jag stannade några meter ifrån och började känna mig osäker på om jag verkligen skulle åka med honom.

”Come on.” ropade han över axeln.

”Where are we going?” frågade jag tveksamt.

”I have a mission remember?” sa han och öppnade dörren åt mig. Jag stod kvar och försökte förstå vad han pratade om. ”I am going to make you read your mums diary.” förklarade han och lämnade dörren och gick fram till mig och tog min hand försiktigt och ledde mig in i bilen. Hans störren hand gav mig en stöt i handen och jag kände mig helt urladdad när han släppte den och lät mig sätta på mitt bälte. Jag reagerade inte ens att det var en stor kille i framsätet som var klädd i en svart kostym.

”Where would you like to go?” frågade han och kollade i backspegeln först på mig och sedan på Niall som kollade roat på mig.

”Take us to the studio.” sa han tillsist och jag höjde förvirrat på ögonbrynen. Nialls uppmärksamhet gick tillbaka till mig och han log. ”I want to show you something.”

Vi kom fram till ytterkanten utav stan. Det låg i källaren på en utav företagsbyggnaderna och när vi kom in så möttes vi utav en lång hall fylld med guldfärgade cd skivor inramade på väggen. Utan att tänka på Niall började gå och inspektera de olika skivorna längs vägen tills jag kom längst ner till en stor dörr. Då stannade jag upp och vände mig om mot Niall som kollade nyfiket mot mig. Han stod några meter ifrån mig och jag log lite tveksamt mot honom och drog mitt hår bakom örat.

”Do you have one of these?” frågade jag nyfiket och han gick fram mot mig och öppnade dörren åt mig.

”A couple.” erkände han. Hans röst hade ändrat ton nu och var mer låg och raspig. Niall gick före mig in utan att säga något mer.

”They are not on the wall.” konstaterade jag nyfiket och följde honom in.

”They are back in London.” mumlade han med ryggen mot mig. Jag kollade mig omkring i det nya rummet och det var en inspelningsstudio. Ett stort kontrollbord stod mot en stor fönsterruta som visade att det fanns en studio med en mikrofon på andra sidan. Det stod två datorstolar framför kontrollbordet, jag gick långsamt fram till kontrollbordet för att undersöka alla knappar.

”How do you keep track of all the buttons?” frågade jag förbluffat och jag hörde ett lågt skratt bakom mig. Utan att vända mig om satte jag mig i en utav stolarna och snurrade roat runt på stolen. ”Okay, so start the mission impossible.” sa jag roat och slutade snurra när jag hamnade framför Niall. Han höjde roat på ögonbrynen och jag log självsäkert mot honom. ”I'm a bit dizzy.” erkände jag och tog mig för huvudet. Åter igen hörde jag ett djupt skratt och jag log för mig själv. När jag höjde blicken satt han framför mig i den andra stolen och nu var leendet på hans läppar borta. Nialls uppmärksamhet var på en gitarr som hängde på väggen inne i båset.

”When my mum and dad split up, all I had was my brother and music...” började han och helt plötsligt ändrades stämningen. ”For a while I didn't talk to my dad at all.”

”Why are you telling me this?” frågade jag tveksamt.

”You wanted to know more about me. Right?” jag nickade och lät honom fortsätta. ”While I was angry with him, he got into an accident. I was terrified that maybe I overreacted and what if I didn't have the chance to talk to him again?” han bet sig lite i underläppen och jag kände mig obekväm av att han delar detta med mig men jag förblev tyst. ”The thirty minute ride to the hospital were absolutly horrible.”

”He survived right?” sa jag förhoppningsfullt.

”Oh, yeah. He only broke his arm. But it's sad that a accident had to take place for me to see that I've been stupid.” han lutade sig bakåt och slöt ögonen. ”I had the chance to tell my dad that I love him no matter what, your parents didn't have time for that before it were too late.” han fokuserade nu på mig och jag började förstå vart han ville komma. ”I don't ask you to rip that diary open and read it all on one night. Just think about that maybe your mum wanted you to know that she loved you very much. And I think that's important enough to open up the past.” Tystnaden lade sig och mina tankar krånglade in sig i varnadra. Jag trodde aldrig att han hade nästan gått igenom samma sak som mig. Hans berättelse hade gått rakt in i mitt hjärta grävt ett djupt hål, det gjorde ont att se någon annan, någon jag faktiskt förvånansvärt brydde mig om, gå igenom något liknande. Niall log uppmuntrande mot mig. ”I'm alright now.” påpekade han och lutade sig fram och stöttade sina armbågar mot sina knän. Tveksamt kollade jag på honom ett tag innan jag långsamt sträckte mig efter min väska och stoppade i handen. Jag hittade snabbt det jag letade efter och drog fram den slitna dagboken.

”I have it with me, all the time. It feels like keeping my parents close to me.” viskade jag nästan fram medan jag lät fingrarna glida över boken. Jag skrattade bittert till. ”And because it's not safe in my room.” Jag lämnade över den till Niall som inspekterade utsidan nyfiket och snart kom hans långa fingrar över låset.

”It's locked.” konstaterade han och jag tog tag i kedjan runt min hals och låste upp halsbandet och drog fram den lilla nycken som låg gömd i min tröja. Niall lämnade tillbaka boken och jag kollade tveksamt på honom.

”This wasn't that much of a challenge to you, was it.” muttrade jag och han flinade tillbaka.

”You were a lot more friendly than you were on the chatt.” konstaterade han roat.  

Ni får ursäkta den usla uppdateringen men jag är så pass efter i skolan så jag sitter hemma hela dagarna och gör inget annat än skolarbete. Så denna delen blev väldigt usel enligt mig!

+14 kommentarer till nästa del