WTSCU - Kapitel 4
”It's locked.” konstaterade han och jag tog tag i kedjan runt min hals och låste upp halsbandet och drog fram den lilla nycken som låg gömd i min tröja. Niall lämnade tillbaka boken och jag kollade tveksamt på honom.
”This wasn't that much of a challenge to you, was it.” muttrade jag och han flinade tillbaka.
”You were a lot more friendly than you were on the chatt.” konstaterade han roat.

Kära Madison,
Jag skriver detta till dig så du ska kunna få detta i framtiden då du är mogen nog att höra sanningen. Sanningen om hur du blev vår vackra dotter, sanningen om varför du kanske känner dig annorlunda. Först och främst vill jag bara säga att jag och din pappa älskar dig från månen och tillbaka. Du är vårt allt. Vår kärlek till dig är oändlig och vi vill allt gott till dig.
Med det sagt, så börjar vår resa dagen innan vi fick dig. Jag hade velat ha barn länge, det ville din pappa också. Men jag kan inte få barn, vi har försökt allt och felet ligger helt och hållet på mig. Som du säkert undrar nu så, ja, du är adopterad. Vi fick dig utav det vackraste underbaraste paret någonsin. De hade redan två döttrar, och de ville inte göra abort så vi adopterade dig. Vår vackra Madison. Dina bruna vackra små ögon. Ditt ljusbruna hår. Vi föll för dig så fort vi fick syn på dig.
Hur mycket du än tror att vi har ljugit för sig i alla dessa år så måste du förstå att vi vill bara ditt bästa. Då de adopterade bort dig bodde de i England, om du någon gång skulle vilja leta efter dem...
Jag smällde ihop boken utav ren frustration och jag kunde inte längre läsa genom de suddiga tårarna som låg i mina ögon. Förtvivlan föll över mig och jag kröp ihop i stolen där jag satt mitt emot Niall. Jag hade sett de små tårarna hon fällt på pappret, jag hade sett de små groparna i pappret då hon hade råkat trycka lite för hårt med pennan. Mina händer släppte boken i mitt knä och gick upp till min ansikte för att skymma mina tårar för den blonda killen framför mig just nu som jag bara önskade försvann.
Man märkte att Niall var osäker på vad han skulle göra och tvekade innan han bestämde sig för att öppna munnen.
”Are we friends?” frågade han och frågan tog mig med överraskning. Jag satt och grät framför honom, han var den enda som stannat hos mig så länge, och tillslut nickade jag. Då reste han sig från sin stol och satte sig på huk och drog mig intill sig. Ju närmare honom jag kom desto mer grät jag. Jag lutade mitt huvud mot hans bröst medan hans händer strök tröstande över min rygg. Känslan av att ha någon som tröstade mig fick mig att undra hur länge jag hade klarat mig utan någon som höll om mig alla de nätterna då jag grät mig till sömns.
Jag drog mig snart undan och han tog boken från mitt knä och lade den på bordet.
”I'm sorry.” sa jag och skrattade till medan jag drog ilsket bort tårarna.
”Do you apologize for being sad?” frågade han förvirrat och skakade på huvudet medan han satte sig på sin stol igen. ”Don't be. I'm glad that you want to share this with me.”
”I'm adopted.” mumlade jag lågt och kollade ner på mina händer som vilade i mitt knä. ”Which means...”
”... that you have a family somewhere else.” Niall avslutade min mening och kollade fundersamt på mig. ”Does it say where?”
”England, but I didn't read the rest.” sa jag tveksamt och kollade på boken. Jag tänkte inte öppna den igen, det skulle betyda nya tårar och ny förnedring framför Niall. Mina ögon gick upp och ner för Nialls långa kropp och fastnade på hans sneakers som han hade på sig. Jag var inte föräldrarlös... Rädslan inombords att vara ensam var tydligare än någonsin men Niall lade en tröstande hand på min arm och avbröt mina tankar som var på väg att gå över styr. ”Thank you.” sa jag och log mot honom.
”For what?” frågade han förvirrat.
”For being my friend.” jag log mot honom. Niall log tillbaka innan han reste sig upp och gick in i båset och tog gitarren han tittat på tidigare. Han satte sig ner igen och började stämma den och snart började han spela en melodi som jag kände igen men kunde inte sätta fingret på vilken. Jag kände stämningen lätta en aning och han frågade inga fler frågor som jag skulle få svårt att besvara. Som till exempel om jag ville hitta dom, eller om jag skulle fortsätta läsa.
”Do you know which song?” frågade han glatt och jag försökte komma på en låttitel men skakade till slut på huvudet.
”Sorry.”
”I thought you liked our songs.” konstaterade han roat och jag blev lite generad.
”I do.” försökte jag försvara mig men han skrattade bara till lågt och bytte melodi. ”May I?” frågade jag tveksamt och bet mig lite i läppen.
”You play?” frågade han förbluffat och jag log.
”Yes, but my guitar is old and only have five strings.” påpekade jag och Niall gav snart över den till mig och jag började spela en melodi jag kunde utantill.
”Free Fallin.” sa Niall direkt och jag skrattade till och nickade.
”Oh, sorry.” hördes det i dörr öppningen och jag gav ifrån mig ett litet skrik och vände mig snabbt om. Det stod en brunett kille i dörröppningen som jag kände igen från postern utanför fiket.
”Louis, what are you doing here?” frågade Niall förvirrat.
”Well, do you know what the time is, dumbass?” våra ögon fastnade vid klockan på väggen och insåg att den var redan sent på eftermiddagen.
”Shit.” mumlade Niall och ställde sig upp. Jag gav genast över gitarren till honom och han tog emot den medan jag lade ner min bok snabbt i väskan och satte fast kedjan runt halsen igen. ”I lost track of time, Lou.” hörde vi inifrån båset medan Niall hängde tillbaka gitarren. Men den långa brunhåriga killen gav mig ett vakande öga innan han flinade.
”I'm Louis.” hälsade han och log mot mig.
”Madison.” svarade jag och tog hand hand. Hans blick fastnade vid mig.
”Have we met before?” frågade han tveksamt och jag skakade på huvudet.
”No, sorry.” han ryckte bara på axlarna och snart kom Niall tillbaka och vi alla tre tog oss ut från studion.
”Do you want to come with to the arena?” frågade Niall förhoppningsfullt och jag skakade bara på huvudet och log.
”No, thanks. I need to get home.” sa jag drog min väska upp på axeln.
”But you will come to the concert right?” Nialls blå ögon glittrade i den sena eftermiddagssolen och jag tvekade lite innan jag nickade. Jag hade nästan helt glömt bort min halsduk då den nu låg runt om min hals och blottade hela framsidan. Genast for mina händer upp och rättade till problemet och hoppades på att ingen utav killarna framför mig hade sett märkena. ”Do you want a ride home?” frågade han tveksamt och försökte slita ögonen ifrån min halsduk.
”Oh, I'm not in a hurry home so I'll take the train.” Niall nickade förstående och log lite snett mot mig. Han gav mig hans telefon nummer och bad mig att smsa honom när jag kom fram till arenan så jag skulle slippa stå i kö in. Innan vi skiljdes åt sade jag hejdå till Louis som log lite ironiskt mot mig och jag besvarade leendet lite osäkert innan jag gav Niall en kram. Kramen gav mig en rysning genom kroppen precis som vi var två magneter som passade perfekt tillsammans. Det kändes som att komma hem på något sätt och jag tror att vi tappade fattningen om tiden åter igen då jag hörde någon harkla sig bredvid oss och jag hoppade genast bakåt för att bryta kramen. Louis stampade roat med foten och Niall slog ilsket till honom i bakhuvudet medan de började gå mot den mörka bilen som stod parkerad längre bort.
Långsamt började jag gå mot tunnelbanan och tog första bästa tåg hem. Mina tankar slog knut på varandra när jag kom fram till det äckligt stora huset och genast gick jag runt fasaden och genom grinden på baksidan så diskret jag bara kunde. Jag hamnade under trädet igen där hästarna sprang omkring och snart satt jag med dagboken i knäet och nyckeln redo. Mina ögon slöts och jag andades in den avsvalnade kvälls doften. Det var fortfarande ljust ute och man såg att solen stod lågt på himmeln och gjorde sig redo för att snart gå ner över horisonten. Till slut tog jag modet och öppnade boken igen. Jag bläddrade till nästa sida för att fortsätta läsa. Men en check på tio tusen föll ut ur boken och jag kollade förvirrat på den. Den var signerad av pappa och snart kollade jag förvirrat på den handskrivna texten i boken.
… Om jag känner min dotter rätt så vill du hitta dom. Därför ger vi dig denna checken så du har möjligheten att göra denna resan. Se det som en tidig/sen födelsedagspresent, vi vill inte hålla dig tillbaka för något du vill ta reda på.
Jag kollade förvånat på texten, de ville att jag skulle hitta mina föräldrar... När jag redan hade en perfekt familj. Jag skakade förvirrat på huvudet och kollade extra noga på checken, den hade ingen bäst före datum och jag kände att mitt hjärna höjde takten då jag började tänka tanken på att ta mig här ifrån. Mina föräldrar skulle hjälpa mig här ifrån. Tanken var så överväldigande att jag försiktigt lade in checken i boken igen och lade ner boken medan jag ställde mig upp och dansade omkring på platsen. Jag skulle här ifrån! Adrenalinet rusade genom min kropp.
”Hej.” jag stelnade till och stannade mitt i en dansrörelse. Emelie, en utav tvillingarna kollade nyfiket på mig. Hon var uppklädd och fin med ett par mörka jeans och en fin topp upp till.
”Hej.” sa jag och skrattade lätt till innan jag lät armarna falla till sidorna.
”Jag skulle bara kolla hur du mår. Vi skulle precis köra när vi såg någon flaxa omkring och vi trodde du fått panik eller något.” hon skrattade roat till.
”Nej, jag är bara glad.” sa jag glatt och log mot henne. ”Vad fin du är. Vart ska du?” frågade jag nyfiket.
”Åh, jag och min syster ska till One Direction konserten.” sa hon glatt.
”Ha så kul.” skrattade jag.
”Om jag ska!” utbrast hon. ”Ikväll är kvällen då Liam blir min för alltid.” sa hon drömmande och jag försökte att inte brista i skratt.
”Lycka till med det.” sa jag uppmuntrande. ”Jag måste gå. Men vi ses.” jag log mot henne och tog upp mina grejer innan jag började gå tillbaka mot huset på grusgången. Jag hade funderat över att strunta i att gå till konserten. Men efter att ha bestämt mig för att ta mig till England, så var jag i desperat behov utav lite hjälp. Och om jag skulle överleva här en månad till, behövde jag verkligen Niall vid min sida.
+18 Kommentarer till nästa! :)
Har haft världens sämsta fantasi i två dagar nu och ÄNTLIGEN har jag kommit ut ur mitt "funk" och får inspiration! :) Hoppas ni gillar denna bättre än förra ;)
Meraaaaaa
Den här delen ääääälskade jag!! så himla braaa! Meera nu tack! :))
Sjukt bra, haha xd mooooore! :3❤
Meer! Jag trodde hon skulle följa med tvillingarna till konserten :)
Riktigt bra :)
Meeer !:)
Mer! Det är jättebra! :)
omg meeer! :)
Jaa! Hon kommer därifrån!:'D längtar jättemycket tills nästa x
Sjukt bra! Mera!
Heja heja
Sjuuukt bra! merr älskart! :D
Så fucking bra! Seriöst den är skit bra! :)
Amazing!
Jätte bra! :D jag längtar varje dag efter ett nytt kapitel! :D
MMEEERRRR <3
Så bra :)
jättebra :D meera :D
merraaaa