Jag stod som fast klistrad i asfalten cirka tjugofem meter ifrån arenan och stirrade på alla skrikande människor. Allt som hände runt om mig fick mig att irra omkring som en yr höna, vakter sprang fram och tillbaka och skrek på folk som inte kunde uppföra sig. När jag tog tag i en vakt och frågade om vägen så hade han bara sagt att jag skulle ställa mig i kön som alla andra. Snart tappade jag tålamodet och insåg att jag var tvingad att ta fram min gamla mobil och slå in numret Niall hade gett mig.

”Yeah, hello?” hörde jag den irländska rösten på andra sidan.

”Eh... It's Madison.” började jag och kände att hela världen började snurra på grund utav skriken som kom längre bort då någon kom ut från den stora byggnaden framför oss. För en stund förstod jag inte vad jag gjorde här. Det hade varit oroväckande enkelt att ta sig ur huset och ingen hade lagt märke till att jag städade lite innan jag bytte om till lite fräscha kläder och försvann från huset.

”Madison are you still there?” hörde jag på andra sidan och jag väcktes upp ur mina tankar.

”Yeah. I'm just having a hard time hearing you.”

”What's that noice?” instämde han irriterat och jag vände ryggen mot kön.

”Your fans.” väste jag irriterat och en kvinna som gick förbi kollade konstigt på mig som om jag hade tilltalat henne. Jag log lite ursäktande innan jag lyssnade efter Nialls svar.

”Oh...” var allt han sade och skrattade till nervöst. ”Go to the backside of the arena.”

”I can't there's some huge security guards telling me to get the heck out of there.”

”Okay, I'll fix it. Go to the front of the line.”
”You can't come out...” linjen bröts och jag suckade irriterat och kollade mig omkring för att se vart jag skulle. Det skulle bli intressant och se hur han skulle lyckas med detta. Jag gick fram och ställde mig i närheten utav kön och bad till gud att något skulle hända snart. Inom kort öppnades dörrarna och jag himlade med ögonen då jag såg cirka tre vakter på var sida utav den blonda killen komma ut. Det blev totalt hysteriskt och jag blev helt ställd över ljudnivån, jag blev lättad över att känna någon ta tag i min handled och börja dra mig framåt.

”I'm glad you came.” hörde jag den irländska rösten, min blick landade på den långa blonda killen bredvid mig som fortfarande höll min handled. Han log ner mot mig innan han vände sig om och vinkade glatt till fansen innan dörrarna stängdes bakom oss och tystnaden slöts om oss.

”Thank god, my hears.” mumlade jag och tog mig för öronen och blundade. När jag öppnade ögonen igen var vi ensamma och höjde på ögonbrynen medan Niall kollade ner på mig och log. ”You just could have told someone else to come and get me or maybe guide me through.” sa jag trött.

”Nobody knew who you were.” konstaterade han och ryckte på axlarna.

”I was the only one who didn't scream, wear a One Direction t shirt. It would have been pretty easy to find me.” sa jag sarkastisk och suckade trött.

”I'm glad you are here.” sa han glatt och jag log mot honom. Han tog genast tag i min handled igen och drog mig igenom den stora aulan.

”I have to tell you something.” började jag men jag kom inte längre då vi stannade framför en brunett tjej.

”This is Danielle.” presenterade Niall den brunetta tjejen och jag hälsade på henne och log.

”Hi, nice to meet you.” sa hon och drog bak sitt lockiga hår. ”I'm Liams girlfriend.” konstaterade hon och log.

”Oh, ehm... Well, I'm Nialls friend.” sa jag och log mot henne och hon nickade. ”Do you like Sweden?” hon nickade glatt och drog lite på munnen. ”It's amazing, though I haven't seen much actually.” Hon drog lite i sin svarta topp och log mot mig. Det var smått skönt att det var precis som vi hade känt varandra i flera år. Jag hade nästan glömt bort Niall som stod bredvid oss. Vi vände oss samtidigt mot den blonda killen.

”What?” sa vi samtidigt och han skakade på huvudet för att ta sig ur sina tankar.

”Nothing. Ehm... Danielle, you know what to do. We talk late, I have to get ready.” mumlade han och jag förstod inte hälften av vad han just sagt.

”But, I need to talk to you!” ropade jag efter honom.

”Later!” ropade han över sin axel och jag drog förvirrat ihop ögonbrynen.

”What's with him?” mumlade Danielle förvirrat och jag ryckte på axlarna och vände mig mot henne igen.

”Boys.” konstaterade jag och hon nickade instämmande.

”So, we can go and get some soda before it all start we don't really have any seats because of everything is sold out.” sa hon och tog mig under armen, hon var några centimeter längre än mig och hon fick kolla lite snett neråt för att möta mina ögon.

”How long have you and Liam been together?” frågade jag nyfiket och grimaserade.

”We've been on and off for a while now. But for a couple of years now I guess.” jag nickade långsamt och stoppade upp.

”Sorry.” sa jag och skrattade nervöst.

”Yeah, I know. This is creepy.” konstaterade hon som om hon visste exakt vad jag menade. ”You are talking about that it feels like we've known each other for ages.” jag nickade och skrattade.

”It sounds like we're old ladies.” påpekade jag och ett glatt skratt släpptes fram mellan Danielles fylliga läppar.

”It's nice.” konstaterade hon och log mot mig. Jag höll med och nickade. För första gången i hela mitt liv kändes det som jag faktiskt passade in.

Vi fixade fram varsin vattenflaska och snart satte vi oss i ett väntrum för att inte bli nertrampade då allt folk skulle fylla ut den stora arenan. Vakten utanför väntrummet konstaterade att vi får gå in när det släckts ner så det inte blir något trubble så vi satte oss ner och satte igång teven. Ett gammalt Big Bang Theory avsnitt sändes på teven och vi satt och diskuterade hur Penny verkligen blev kompis med Sheldon och resten utav nördarna.

”Do you think they just knocked on her door and just gave her some lame excuse to talk to her?” frågade jag fundersamt.

”Yeah, and maybe Sheldon said...”

”Bazinga!” utbrast vi samtidigt och kunde inte låta bli att vika oss utav skratt.

”I've never had this fun with anyone.” erkände jag och kände hettan stiga till kinderna över mitt erkännande.

”You should come to England sometime.” sa hon och log mot mig.

”Yeah, I think I might actually.” sa jag och log tillbaka.

”Girls, the show is about to start.” hörde vi utanför efter en lätt knackning och vi tog våra mobiler och vattenflaskor och gick ut från rummet. Vi blev förda genom den nu rätt tomma korridoren förutom få människor som fortfarande stod i den lilla kiosken för att handla. Några brydde sig inte om oss och vissa tisslade om något bakom våran rygg. När jag skulle vända mig om och kolla tog bara Danielle tag i min arm och skakade på huvudet.

”Don't mind.” mumlade hon lågt innan en stor vit dörr hölls upp för oss och vi kom in i den stora arenan som var helt nedsläckt förutom scenen som lös upp utav små lampor. Vi blev guidade ner för läktaren och ut genom raderna tills vi hamnade vid kontrollbordet i mitten på golvet några meter ifrån den lilla ön som stack ut från scenen.

Sorlet utav publiken hördes klart och tydligt och emellanåt var det någon som skrek rakt ut. Kameror blixtrade och folk viftade med sina ljusstavar som de hade köpt utanför.

En vakt kom förbi och frågade om allting var bra med oss och vi nickade och log mot honom innan han gick vidare.

”You are going to like this.” viskade Danielle i mitt öra och jag kollade på henne.

”Have you seen this before?”

”Too many times.” sa hon och gav mig ett flin. ”Though it's pretty amazing. I met these guys when they were on the X factor. It's amazing how far they have come.” sa hon lite högre nu fortfarande in till mitt vänsteröra. Hennes vilda mörka lockar kittlade mot min kind. Jag nickade långsamt och min fokus gick tillbaka till scenen igen. Snart gick mina ögon tillbaka på henne igen, jag lutade mig mot henne.

”Thank you, Danielle.”

”Oh, call me, Dani. Like everybody else does.” sa hon och flinade åter igen. Men snart drog hon ihop ögonbrynen och såg ytterst förvirrad ut. ”Why did you thank me?” frågade hon och jag kunde inte längre kolla på henne. Vad var det egentligen jag tackade henne för? För att hon pratade med mig? För att hon tilltalade mig utan ett skällsord? För att hon inte kastade saker på mig? Eller slog till mig om jag sade något dumt? Kanske för att jag slapp låtsas som om någon jag inte var? Jag skakade av mig alla frågorna och min blick gick från mina nervösa fingrar och upp till hennes bruna ögon.

”For being nice to me.” sa jag och log.

”Don't be silly.” sa hon och såg förbluffad ut på mig. Ett dovt ljud hördes i högtalarna och hon sträckte glatt på sig precis som ett barn på julafton. Hennes vita tänder syntes i ett stort leende, i ljuset som nu började lysa ut genom de gigantiska lamporna. Adrenalinet började köra runt i blodet in då det dova ljudet blev allt högre. Alla runt omkring oss reste sig upp och började skrika. När jag åter igen kollade storögt på Danielle, möttes jag utav minst lika stora ögon som mina egna. Hom öppnade munnen för att säga något men det enda jag kunde urskilja var hur hennes mun rörde sig till tre stavelser. ”It is time!”

+18 Kommentarer till nästa del! ;)

Förlåt för smått seg del! Men sådana här delar är också smått viktiga ;p