Nialls blick landade på mig ett antal gånger under konserten. Hans breda leende visade hur lycklig han var uppe på scenen och han blinkade till med ena ögat innan han tog sig till nästa sida av scenen.

”He likes you.” hörde jag intill mitt öra och min blick gick mot Danielle. Jag kollade förvirrat på henne innan jag bestämde mig att det var lika bra att inte säga något alls, för jag hade aldrig varit i denna positionen innan, jag visste inte hur jag skulle reagera. Vad vore normalt för mig att reagera? Antagligen lägga benen på ryggen och fly, men Danielles hårda grepp om min hand gjorde det alternativet lite svårt.

Jag kände att en klump i min mage började byggas upp allt eftersom och snart lade även Niall märke till min frånvaro då jag med tom blick kollade på honom. Han drog förvirrat ihop ögonbrynen i en millisekund innan han låtsades som att allt var bra igen och fortsatte sjunga sin del utav låten.

”How do you know?” frågade jag tillsist och jag kände att Danielle rörde på sig lite innan hon svarade.

”Next time he's looking at you, smile at him and you'll see.” sa hon och jag kollade misstroget mot henne men snart fick jag chansen att testa hennes teori och jag log mot Niall. Han sken upp som en sol medan han spelade elgitarr. Niall tog sin underläpp mellan sina tänder i ett flin och jag kollade generat ner. Han är säkert bara vänlig, ingen hade någonsin gillat mig så varför skulle han göra det nu?

Jag kände efter runt halsen där jag hade försökt sminka över mina blåmärken så gott jag kunnat. De syntes inte så att man skulle lägga märke till dem och snart kände jag väggarna runt omkring mig började dra ihop sig. Min fobi för trånga utrymmen gjorde sig påmind genom att dra ihop strupen lite extra så jag fick svårt att andas, precis som när André tog stryptaget på mig. Jag kollade skräckslaget på Danielle och släppte hennes hand, jag måste ut här ifrån. Den trånga känslan drog sig närmare och mina andetag blev allt ytligare då jag började vingligt hoppa ner på mina fötter och började springa längs gången som vi gått på för cirka en timme sedan. När jag kom i den gigantiska aulan tog jag till vänster där jag visste fanns en toalett som jag sett tidigare. Rädslan för att kräkas var nära och när jag låste mig in i ett utav båsen stängde jag locket och satte mig med huvudet mellan benen. Tårarna trängde fram utav ren panik att inte få luft och snart kände jag trycket från bröstkorgen försvinna.

”Madison?” Danielle kom in på toaletten och jag försökte hålla tyst. ”Madison, I know it's you. Are you all right?” jag drog lite på läpparna och försökte låta bli att släppa ut en snyftning, jag visste att om jag skulle öppna munnen skulle min röst avslöja mig.

”E-Eh... Yes, I-I'm just f-fine.” stammade min röst och jag rev av en bit toalettpapper för att torka upp tårarna men de ersattes bara utav fler. ”I-I'll be right beh-hind you.” fortsatte jag men jag lät inte övertygande nog.

”Open up.” sa Danielle lågt och suckade. ”You want me to go and get Niall? I cou-could do that if you'd like. The show is over.” hon lät tveksam men utan att vänta på ett svar hörde jag fotsteg, en dörr som öppnades och toaletten blev åter igen väldigt tyst. Jag tog upp min mobil för att använda displayen som en spegel, jag riktade ner min tillfälliga spegel mot halsen och min hand for upp till min hals. Självklart hade sminket börjat ge vika och de obehagligt mörklila märkena lös klart igenom det lilla sminket som fanns var.

”Fan.” svor jag lågt för mig själv mellan jag kollade äcklat på mig själv. Som på beställning hörde jag den raspiga tonen utanför dörren.

”Don't let anyone else in, not even the lads.” hörde jag Niall säga till någon utanför och snart öppnades dörren till toaletten. ”Madison?” hörde jag en mycket lugnare ton nu. ”Come on out.” Jag snörvlade en sista gång innan jag skakade av mig paniktårarna och låste upp dörren. Utan att kolla på den svettiga killen som stod lutad mot bänken med alla handfat på tog jag mig fram och ställde mig bredvid honom utan att säga något. Mina ögon fångade upp att han hade sina scenkläder på sig fortfarande fast en grå tjocktröja över linnet han hade på överkroppen. Jag tog fram sminket jag tagit med i min väska och började försiktigt lägga på ett lager nytt smink. ”Shit.” mumlade Niall under sina andetag. ”Are you okay?” han försökte dra bort mitt hår för att se tydligare men jag ryckte undan och spände min blick i honom.

”I'm okay.” sa jag med så neutral röst som jag bara kunde.

”No, you're not” envisades han och tog ett steg närmare men rörde mig inte.

”I'm okay.” mumlade jag igen, denna gången enbart för att jag skulle övertyga mig själv. ”I'm okay. I'm okay.” upprepade jag medan jag fortsatte lägga på smink. Jag kände de desperata snyftningarna komma tillbaka upp genom min strupe, jag vet inte vad det var som hade tagit åt mig. Aldrig någonsin hade jag fått en så extrem känsla innan.

”Madison.” Niall avvaktade lite innan han tog tag i mina handleder och fick mig att släppa det som jag hade i händerna.

”Let me go!” utbrast jag och kände paniken flyga upp inom mig igen. Men Niall höll ett stadigt grepp om mina händer. ”P-Please.” grät jag och jag hade snart igen ork kvar att stå emot. Niall hade övertaget då han var mycket starkare än vad jag var, han höll fast mig bakifrån och gav mig lugnade ord. Men allt det gjorde var att jag fick en allt häftigare gråtattack. Mina ben gav vika och Niall satte försiktigt ner oss på marken med hans armar runt om mig medan han fortfarande höll fast mina händer i ett stenhårt grepp.

”It's alright. I won't hurt you.” viskade han i mitt öra medan jag hejdlöst fortsatte gråta. Jag kände att han snart insåg att det inte hjälpte och man kände att han rätade lite på sig, då jag lutade mig bak mot honom då jag försökte börja andas igen. ”Baby, you light up my worl like nobody else.” började han sjunga lågt intill mitt höra. ”The way that you flip your hair gets me overwhelmed, but when you smile at the ground, it ain't hard to tell, you don't know ohhh, you don't know your beautiful...” han sjöng lågt och långsamt medan jag kände att han släppte mina händer och drog sina armar tätare om mig. ”If only you saw what I could see, you'll understand why I want you so desperatly, and when I am looking at you I just can't believe, you don't know, you don't know your... beautiful.” han slutade sjunga och utan att jag hade tänkt på det hade jag slutat gråta och min bröstkorg höjdes och sänktes i takt med Nialls.

”You are safe.” sa Niall lågt intill mitt öra och jag försökte andas in genom näsan och ut genom munnen. Tystnaden föll över oss och jag kände Nialls värme som slöt upp runt om mig, hans doft fyllde mina sinnen.

”You can't go back there.” Niall bröt tystnaden och jag visste inte vad jag skulle säga. Jag var tvungen att gå tillbaka, leva där i ett antal månader till, annars skulle jag bara göra saken värre.

”I have to.” sa jag med tjock röst och blundade då mina ögon var torra efter alla tårar. ”Besides, I have nowhere else to go.” mina ord var bara en viskning medan jag öppnade ögonen och kollade stint framför mig.

”Stay with me.”

”You are going away tomorrow, then we might not see each other again.” påpekade jag och drog mig från Nialls varma famn. Men jag höll kvar hans ena stora hand i mina mindre.

”You don't know that.” sa Niall med en låg raspig röst. ”We've got holidays too.” det var meningen att det skulle varit ett skämt, det hörde man på hans röst. Men ingen utav oss skrattade.

”I found a check... In the diary.” sa jag lågt. Jag släppte våra händer med min blick och gick upp till de blå framför mig. ”After graduation I'm going to England... To find out why they gave me up.”

Han studerade mig ett tag med de blå ögonen för att bestämma sig om vad han skulle säga.

”That's great.” sa han och log. ”But don't go back there. I'll do whatever it takes to get inbetween them and you. I'll get you an apartment for the last month, I don't care, just let me help you.”

”Nobody can help me.” sa jag och betonade ordet 'help' lite extra. För det var sant, ingen kunde hjälpa mig ifrån det ödet jag hamnat i så fort jag steg in i det där stora äckliga huset. Jag ryckte till då jag kände fingrar glida över min arm där ännu ett märke började uppenbara sig.

”Yes, I can. Let me help you.” bad han medan Nialls fingrar fortsatte upp över min arm och till min hals. Även där gick hans fingertoppar försiktigt över mina märken men istället för att stanna där fortsatte de upp över min käke och till min kind där han försiktigt tryckte sin handflata mot min kind. Försiktigt strök tummen under mitt öga för att fånga upp en tår. ”Please.” viskade han fram och min blick föll från hans och stannade på hans linne under till. Den hade vridit sig så att den satt snett på hans muskulösa kropp, och avslöjade tonade bröstmuskler.

”All I need is...” började jag men jag kunde inte avsluta meningen, för inte ens jag själv visste vad jag behövde. Vänskap? Var det första ordet som kom upp i mina tankar men det kändes som att det inte var tillräckligt.

”...support?” föreslog han och jag nickade. ”Then let me help you my way...” började han igen och jag insåg att han hade en väldigt envis natur. ”Stay with us tonight, and we'll get some sleep and tomorrow night when I am leaving for Denmark, then we'll have a solution that will suite both of us.” kompromissen hade en underton av att han redan visste att han skulle vinna. Det var inte rättvist utav honom att ta sin fördel utav mitt sårbara tillfälle. Men jag kunde inte bråka med honom, han ville mitt bästa något som är sällsynt i min värld, att någon skulle bry sig om mig.

Jag nickade som ett godkännande från min sida och han log innan han släppte mina händer och de föll ner i mitt knä. Han reste på sig och gav mig en hjälpande hand upp på fötterna igen. Nialls ögon föll återigen på min hals och jag insåg att jag var tvungen att ta mig ut här ifrån utan att något såg dessa.

”Here, take this.” sa han och tog av sig sin grå tröja. Han hjälpte mig på med den över mina axlar. Den var fortfarande varm och skön, fast alldeles för stor för mig, armarna var jag tvungen att dra upp för att kunna se mina händer medan Niall drog upp dragkedjan och fixade rätt kragen på tröjan så att den skymde märkena. Snart tog han ett steg bakåt och granskade mig, jag blev förvirrad då ett flin kröp fram över hans läppar.

”What?” frågade jag.

”You look adorable.”

+18 kommentarer till nästa del :)