Jag satte mig rakt upp i sängen och gav ifrån mig ett skrik, mina andetag var ytliga och jag kollade mig skräckslaget omkring för att försäkra mig om att jag inte var döende på riktigt.

”It's alright.” hörde jag en raspig röst bredvid mig och jag blev plötsligt väldigt medveten om vart jag befann mig då jag kände en muskulös arm runt min midja som drog mig intill sig. ”You were just dreaming. You're safe.” jag kollade ner på den blonda killen som låg ner på kudden som vi tydligen delade på trots att det fanns tre andra. Rummet var nästintill bäcksvart förutom en strimma från rullgardinen som gjorde att man såg siluetterna utav möblerna runt om i rummet.

Jag hade gått med på att inte åka hem inatt igen, men på morgonkvisten var jag tvungen att återgå till mitt hem och gå ut med Rex, få skäll för att jag inte städat huset och ligga lågt under tiden de nya blåmärkena jag kommer att få ska försvinna.

När mina ögon kom ner på killen bredvid mig med rufsigt hår utspritt över kudden. Han låg på mage med ena armen över mig som hade glidit ner till mina ben då jag satt mig upp. Nialls ögon var slutna och ögonfransarna vilade lätt över hans kinder. Små lätta puffar utav luft föll från hans fylliga rosa läppar. När jag lyfte hans arm gav han ifrån sig ett missnöjt läte.

”Where are you going?” mumlade han irriterat och jag lade ner hans arm bredvid honom.

”Just getting some water.” viskade jag och hans ögon öppnades lite för att snegla mot mig. När han såg mitt ansikte så höjde han lite på huvudet.

”I can go and get you some, if you'd like?” erbjöd han sig och jag skakade bara på huvudet. Jag tog mig ur den varma sängen och lät det kyliga rummet ge mig gåshud. Suiten de hade var gigantisk med tre sovrum, ett stort vardagsrum och två badrum. Jag måste erkänna att detta var ovanligt för mig, jag hade aldrig varit i något liknande innan. Sängarna var för bekväma, stolarna var för mjuka att sitta på, det var inte alls som nere i min källare. Jag tog ett glas vatten inne på en utav toaletterna och kröp snart upp i soffgruppen för att lugna ner mig efter mardrömmen... Vilket egentligen inte var en dröm egentligen utan ett minne.

Jag var elva och hade råkat stöta på bröderna ute i trädgården utav misstag. André och Anton hade dragit bak mig bakom huset och fram till den stora blå tunnan som stod där, full med vatten. Utan förvarning pressade de ner mitt huvud under vattnet och jag drabbades utav panik. Ju mer panik jag fick desto mer vatten hamnade i mina lungor, jag var nästan säker på att jag skulle drunkna tills jag kände att någon släppte mitt bakhuvud och jag föll handlöst till marken, hostandes.

”Madison?”

Den dova rösten ryckte upp mig ur mina tankar och jag kollade upp. Liam stod framför mig och jag log mot honom.

”Sorry, if I woke you up.” viskade jag. Han skakade på huvudet och satte sig mittemot mig på den andra soffan.

”Having a hard time sleeping.” förklarade han och kliade sig i huvudet. Nattens tystnad slöts runt om oss och jag kollade ut genom fönsterna som avslöjade stadens gatlampor nedanför. ”Can I ask you something?” min blick gick tillbaka till Liam och jag tog ytterligare en klunk vatten innan jag nickade.

”Shoot.” sa jag uppmuntrande.

”You have no idea where your biological parents is?” frågan var ingen direkt fråga utan mer ett påstående och jag nickade till. ”How are you going to find them?” jag bet mig lite i kinden och släppte Liam med blicken. Tanken hade slagit mig också, Storbritannien är stort, och tanken på att de till och med har flyttat ifrån landet hade krupit in i mitt huvud.

”I don't know.” sa jag lågt. De sortens papper var sekretessbelagda på sjukhuset så jag skulle inte kunna ta mig dit, om jag hade vetat sjukhuset. Nu när jag tänkte på det kändes det som att jag inte visste vem jag var, halva jag existerade inte just nu.

”Do you know if you have any siblings?” frågade han tveksamt och drog en hand igenom håret där han satt med en t shirt på överkroppen och boxers.

”Two sisters, apparently.” sa jag och nickade långsamt.

”Mads.” hörde jag en välbekant röst bakom mig och jag kollade mig över axeln. Niall stod i samma utstyrsel som Liam, lutad mot dörrkarmen till sovrummet vi delade just i natt. ”Are you coming back?” frågade han tveksamt och höjde ögonbrynen då han fick syn på Liam.

”Still having a hard time sleeping, huh?” frågade han och Liam suckade och nickade innan han reste sig upp.

”Goodnight.” han kollade mot mig och log. Nyfiket kollade jag på medan han gick ner för hallen och in till rummet han sov i tillsammans med Danielle just i natt.

Jag reste mig upp och gick förbi Niall in i sovrummet igen och drog ner t shirten jag lånat av Niall lite extra innan jag hoppade ner under täcket igen och lade mig på rygg och kollade upp i taket. Snart kände jag någon lägga sig bredvid mig.

”Sorry for waking you up.” sa jag med låg röst men fortsatte kolla upp i taket.

”Don't worry about it.” hörde jag Nialls trötta röst bredvid mig men han lät mer vaken nu än innan. ”Do you want to talk about it?” jag bet mig lite i läppen och vände sedan huvudet mot Niall. Jag mötte hans blick och log lite mot honom.

”No.” sa jag till slut. Han nickade och höjde ena armen och väntade på att jag skulle protestera men jag hoppade gärna in i hans famn igen och lade mig på sidan. Han slöt upp bakom mig och lade en arm över min midja.

Jag slöt mina ögon och lät tröttheten åter igen slutas runt om mig.

Långsamt vaknade jag upp då springan med solljus hade träffat mitt ansikte. Jag var fullt medveten om vart jag var, mina ögon förblev slutna då jag hoppades på att jag skulle få längre tid till att tänka ut ett bra svar till varför jag inte kunde godta Nialls begäran av att ge mig ett tillfälligt boende någon annan stans. Allt jag kunde tänka på var deras reaktion när jag kom hem idag, skulle jag får fler blåmärken och i så fall, skulle jag få chansen att sticka. Men varför skulle jag gå tillbaka till ett hus där jag inte var önskad?

Jag öppnade ögonen och vred på huvudet, Niall låg med öppna ögon och kollade nyfiket på mig. Han log när jag kollade frågade på honom.

”What?” frågade jag tveksamt.

”What do I have to say so you'll stay away from that place?” han såg ogillande ner på mina blåmärkena på halsen och jag ryckte till då jag kände fingertoppar över de ömma märkena. ”I don't like you being around these people.” hans ton var ogillande och han rynkade på näsan.

”I can't run.” sa jag bara. ”I've got school, they know where to look. The best way for me is to go back like nothing happened, stay there for the next month and then take my stuff and leave.”

”I don't like that.” sa han lågt och jag suckade trött.

”Well, you just have to live with it.” jag satte mig upp i sängen och letade efter mina kläder. Jag hoppade ner från sängen och bort till stolen där mina byxor låg, jag trädde i ett ben i taget och letade efter min tröja samtidigt. Jag vände ryggen mot Niall då jag drog av mig hans t shirt och drog över min egna topp över huvudet.

”What have they done to you?” kom som en viskning några centimeter ifrån mig och jag hoppade till. Jag hade inte hört honom komma så nära inpå mig. Jag antog att han syftade på de gulnade blåmärkena på ryggen som jag jämnt fick då de oftast slog in mig i en vägg eller liknande. Snabbt drog jag på mig min topp och började rota i min väska efter ett gummiband för att sätta upp mitt hår. ”Look at me.” han tog tag i mina armar och vände mig om. Hans hårda ton fick mig att hoppa till och jag tror att han såg skräcken i mina ögon då hans blå mjuknade lite. ”Are you just going to ignore the fact that you look like a character from the Simpsons because they are absuing you?” Jag slet mig ur hans grepp och pressade ihop mina läppar och gav honom en sårad blick.

”Thanks, for informing me that I look like shit.” påpekade jag lågt. ”But you have to get back in the line, because there are people before you who want their chance to tell me how ugly I am.” jag tog upp min väska och vände om mot dörren.

”I didn't mean...” var allt jag hörde innan dörren stängdes bakom mig och jag tog på mig mina slitna skor i all hast.

”Hi, Mads, we were just about to call rooms...” sa Danielle från det lilla vardagsrummet då jag skyndade mig förbi och hon fick inte avsluta innan jag kom utanför dörren och satte av ner för hallen. Jag tryckte otåligt på hissknappen medan jag lade mina armar i kors över bröstet. Jag hörde en dörr längre bort i korridoren öppnas och jag hörde den irländska rösten ropa mitt namn. Genast började kolla mig omkring efter en bättre ut väg men exit skylten som lös grönt var precis utanför deras rum. Vilket betydde att jag var tvungen att gå förbi Niall för att ta mig ut här ifrån. Mina ögon föll på den blonda killen som nu hade på sig ett par jeans.

”You know I didn't mean that.” sa han och jag stirrade på de guldiga dörrarna till hissen och fokuserade på att inte släppa fram några som helst tecken på känslor. ”Please stay, spend the day with me.” jag hörde att han hade kommit närmare mig nu och jag såg lättat att hissen hade kommit upp till vår våning. Utan att kolla på honom gick jag in i hissen och tryckte på knappen ner men innan dörrarna stängdes ställde sig Niall i vägen och mina ögon fastnade vid hans fot som hindrade dörrarna från att stängas. Min blick gick upp för hans ben, över hans muskulösa överkropp som var klädd i en mörkgrå t shirt och sedan upp till hans ben. Jag gav honom ett litet svagt leende.

”Cinderella has to get back to the reality now.” sa jag och bet hårt ihop tänderna från att hindra tårarna att komma fram. Jag fuktade mina läppar lite med min tunga medan Nialls blick gick över mitt ansikte.

”Why is it so hard for you to understand that you are worth as much as everybody else?” frågade han olyckligt.

”Because it doesn't make sence to me, why anyone would even bother to care about someone who has nothing.” hissen började pipa då vi hade hållit dörrarna fast för länge och jag bet mig lite i läppen innan jag hittade Nialls ögon igen. ”Bye Niall, it was nice meeting you. But it's time to get back to the reality now.” hans ögon var sorgsna och hans fot försvann undan från dörrarna och jag såg honom försvinna bakom de guldiga dörrarna.

+18 Kommentarer till nästa del :)