När jag kom hem till min källare var alla mina saker borta. Förvirrat gick jag igenom alla rummen nere i källaren efter några få lådor med mina saker i men hittade inte dem. Till och med den gamla gitarren var borta och även Rex var försvunnen. Jag gick försiktigt upp för trappan och in i det stora köket där hela familjen satt samlade.

”Eh...” sa jag tveksamt. ”Var är mina saker?” Familjen höjde ointressant sina blickar mot mig.

”Kolla vem som bestämde sig för att hälsa på oss.” konstaterade Karina med en ogillande blick. ”Vi trodde du hade flyttat ut då du uppenbarligen inte kom hem i går kväll.” jag var tyst och lät dom besvara min fråga i sin egna takt.

”Fixa toast till mig.” beordrade Anton och kollade upp från sin iPhone som han höll hårt i.

”Vart gjorde du av flickans saker, älskling?” frågade Karina och kollade på Jonas.

”Åh, du sa att jag skulle göra mig av med dom, men jag satte dom på bakgården.” konstaterade han och log kärleksfullt mot sin fru. Utan att säga något gick jag över till diskbänken och tog fram rostbröd medan de konverserade och gjorde skämt om mig. Snart kom jag fram till bordet och satte ner tallriken på bordet med två bredda smörgåsar till Anton. Som tack fick jag ett slag på kinden och jag svalde hårt innan jag började gå mot källardörren igen.

”Vart ska du?” hörde jag André bakom mig som rest sig upp för att gå ifrån matbordet. ”Du ska plocka undan på bordet.” hans hånande ton gav mig en rysning igenom kroppen. Jag vände mig om utan att säga någonting och gick fram mot bordet och när jag skulle luta mig över bordet för att ta bort hans tallrikar kände jag en hand på mitt bakhuvud som tryckte ner mitt huvud hårt i bordet. Mina ben vek sig och jag föll ner på golvet mellan stolarna. ”Bitch.” väste André ovanför mig.

”André.” sa Karina varnande, jag trodde att hon skulle försvara mig för en gång skull, men så fel jag hade. ”Inga sådana ord vid matbordet.” Äcklat reste jag mig upp igen och började duka av bordet medan Karina och Jonas läste tidningen medan killarna turades om att ge mig slag lite över allt medan jag plockade undan.

När jag var färdig ställde jag mig några meter ifrån bordet och kollade hoppfullt på de vuxna vid bordet.

”Är jag ursäktad?” frågade jag och sjönk ihop när Jonas elaka ögon hamnade på mig.

”Ja, du är ursäktad. Gå och få bort dina saker från våran egendom. Du bor inte här längre.” jag drog förvirrat ihop mina ögonbryn.

”M-Men,” stammade jag. ”...Vart ska jag bo?”

”Där du bodde i natt antar jag väll, dumma flicka.” sa Karina hånfullt bakom sin tidning. Jag kunde inte gå tillbaka till Niall. Blåmärkena jag fått nu under den korta tiden jag varit i huset skulle synas inom kort, det fanns inte en chans att jag skulle gå tillbaka till Niall.

”V-Var är Rex?” fortsatte jag tveksamt.

”Vem?” Karin kollade irriterat över kanten på tidningen.

”H-Hunden, var är hunden?”

”Vi ville inte ha honom så han sitter ute vid dina grejer, får jag väll hoppas. Jag vill inte ha någon hemlös hund på min mark.” sa Jonas ointresserat och jag kände att jag ville inte vara kvar här längre. Jag tog mig ner för källartrappan och ut till bakgården. Det hade börjat mulna på och snart skulle det börja regna. Mina grejer låg i en enkel låda och Rex satt bredvid och kollade mot mig då jag tog mig fram till honom.

”Låt oss ta oss här ifrån, innan saker blir värre.” jag klappade honom på huvudet och försöka tänka ut en plan. Han såg rastlös ut och jag insåg att han inte fått vara ute sedan i går morse. Vi tog oss fram på den lilla stigen vi brukade gå på och hamnade under det stora trädet som gav oss lite skydd från regndropparna. Jag hade ungefär åtta timmar på mig innan det skulle skymma och jag skulle få sova ute. Mina tankar gick tillbaka till checken som jag fått utav mina föräldrar men jag skulle behöva den till resan, jag hade inte råd att göra av med några pengar. Jag kom snart på att jag skulle bli tvungen att ta mig till de hemlösas hus en halvtimme här ifrån. Rex låg vid min sida och bet på en pinne, han skulle också bli hungrig snart och jag kunde inte ge honom mat. Han kollade förhoppningsfullt upp precis som han visste vad jag tänkte.

”Förlåt, gubben. Men jag har inget jag kan ge dig.” sa jag och kände att det gjorde ont i hjärtat att neka den enda som fanns i mitt liv just nu. Jag knäppte på kopplet igen och reste mig upp med min låda igen. Gitarren fanns inte var då någon hade brutit av halsen på den, något jag var smått lättad över just nu för jag skulle inte kunna bära en sak till. Vi tog oss runt huset en sista gång och jag såg att de satt och kollade på teve inne i vardagsrummet då jag så snabbt som möjligt försökte komma bort från dropparna under en ek. Denna äckliga familjen hade äntligen släppt taget om mig men just nu hade jag tagit ett extra slag i ansiktet så länge jag kunde få bo under deras tak ett tag till.

Jag var avundsjuk på dom, dom hade en familj, folk som brydde sig om varandra. Nu skulle jag klassas som en utav Stockholms yngsta uteliggare. Mitt brunetta hår låg platt på mitt huvud till sist och lådan började bli riktigt blöt. Jag satte mig ner i en busskur och väntade på att regnet skulle avta. Rex ruskade av sig alla dropparna på mig och jag suckade trött där jag satt med dyblöta kläder. De kläderna jag hade i min låda var säkert minst lika blöta. Jag hade försökt skydda min väska i lådan också som jag hoppades på skulle klara sig någorlunda i alla fall, eftersom den innehöll det dyrbaraste jag ägde just nu. Några hårslingor hade klibbat sig fast i mitt ansikte och jag försökte förtvivlat dra bort dom medan jag öppnade lådan och drog fram en fuktig halsduk som jag virade runt min hals för att inte dra för mycket uppmärksamhet. Jag försökte dölja så mycket hud som möjligt, men blåmärket på min kind gick inte att gömma mer än att försöka låta mitt hår täcka det så gott som det gick. Nyfiket kollade Rex på den svarta bilen som körde förbi busshållsplatsen och han skällde glatt till. Jag lutade mig bak mot bänkens ryggstöd och suckade trött, någon var i alla fall glad idag. Mina ögon slöts medan den första tåren föll ner för min kind, jag har försökt hålla mitt humör uppe hela förmiddagen men allt kom över mig nu och jag kände mig mer misslyckad än någonsin. Varför kunde inte bara gud döda mig nu? Det hade varit så mycket bättre, ingen människa på hela jordklotet förtjänade detta, inte ens jag.

Min mobil ringde för femte gången sedan jag lämnade huset och jag tog upp telefonen, Niall. Jag tryckte på röd lur och lade ner mobilen i min byxficka igen.

”It's not nice to reject a call.” jag spärrade upp ögonen och kollade mot det hållet jag hörde den bekanta rösten. När jag kollade upp på Niall spärrades hans ögon upp då han fick syn på blåmärket på min kind. ”Oh, god.” var allt han sade. Hans ansiktsfärg gick från blå, till lila, från grön till röd. ”I don't know who I should be more mad at, you or the fact that I didn't stop you.” han var arg och jag drog bort en vattendroppe i pannan.

”Go away.” mumlade jag. ”I don't need another one who is angry. If I do, I'll just go back to the house I just got kicked out of.”

”No!” fräste Niall. Jag rös igenom hela kroppen då ännu en vattendroppen klämde sig in genom mina redan dyblöta kläder. Mina ögon var fast vid Rex och hans nyfikna blick på Niall. ”You should be really damn happy that I was going for something to eat before the interview and found you.”

”Go away. Please.” viskade jag fram. ”I-I can't..” jag skakade nu tänder och jag kände ännu en tår falla ner för min kind. Jag hade aldrig känt mig så förnedrad i hela mitt liv, att han skulle få se mig så här nerbruten hade jag aldrig gissat. Han tog upp min låda och drog ifrån kopplet från min hand och försvann. Efter några minuter kom han tillbaka och räckte ut sin hand mot mig.

”Come on, let's get you out of here.”

”Why are you helping me? Why do you care about someone like me?” frågade jag med darrig röst och försökte se igenom tårarna.

”I do care about you.” han satte sig ner på huk framför mig och försökte fånga upp min blick med sina blå ögon. ”I don't care that you don't have anything, all I care about is that you're safe. And that's with me. You deserve every good little thing in life.” hans rosa tunga stack ut och fuktade hans läppar lite. Han höjde sin hand och drog försiktigt bort mina tårar från min blåa kind. ”I am really mad that someone did this to you. It hurts me to see you like this just, come with me. I'll keep you safe.” han reste sig upp och sträckte ut sin hand igen. Varför blev jag så rörd varje gång han öppnade munnen? Det störde mig att han hade en sådan dragningskraft. Jag ställde mig upp utan att ta hans hand och han himlade med ögonen innan han drog av sig sin jacka och hjälpte mig på med den innan han drog mig intill sig och vi gick ut i regnet igen. Vi hoppade in i det svarta fordonet som stod parkerat en bit bort, Niall satte sig bredvid mig och drog mig intill sig precis som han trodde att jag skulle fly.

Just nu var det rätt meningslöst att fly då jag inte hade någonstans att fly till. Rex satt i bagageluckan och kollade ut medan regnet smattrade på rutorna. Jag huttrade till eftersom jag fortfarande frös och Niall kramade om mig och uppmuntrade mitt huvud att lägga sig mot hans axel. Det skrämde mig att jag hade en känsla av säkerhet när jag var med Niall. Jag kände att han suckade tyst efter ett tag som om en tyngd hade lyfts från hans axlar. Han tog upp sin telefon och slog in ett nummer. Jag slöt mina ögon och lyssnade medan Niall väntade på att någon skulle svara.

”Hey, Paul. Tell the lads I'm going to be a bit late for the interview.”  

+18 Kommentarer till nästa del :)