”Mads.” hörde jag en låg mullrande röst mot mitt öra. Jag stönade trött till som svar och ett lågt skratt hördes. Förvirrat öppnade jag ögonen och kollade mig omkring, jag hade ingen aning om vart jag befann mig och hur länge jag hade sovit. Jag insåg snart att jag fortfarande befann mig i Nialls famn, i bilen, min blick föll på den blonda killen bredvid mig.

”You've been asleep for like ten minutes, no worries.” sa han och log uppmuntrande mot mig. ”Come on.” fortsatte han och knäppte upp sitt bälte och öppnade dörren. Självklart hörde jag det där öronbedövande skriket igen och jag gjorde som Niall, knäppte upp bältet och tog snabbt hans hand då han hjälpte mig ur det stora fordonet. Jag kollade mig förvirrat omkring efter Rex men Niall lade snabbt en arm runt mina axlar och började leda mig snabbt mot ingången. ”Don't worry, they'll be right behind us.” viskade han i mitt öra och jag böjde ner huvudet och lät mitt rufsiga och fuktiga hår falla ner för ansiktet så att inte kamerorna skulle komma åt. Niall ledde mig in i lobbyn jag flytt igenom tidigare i morse och vi tog oss snabbt upp till rummet som kändes allt för bekant.

”Okay, let's see. You need some dry clothes, we need to borrow some make up from Danielle...” började Niall och började springa omkring så fort jag satt mig ner på en utav sofforna. Han tog fram ett par jeans och en t shirt som var hans och lade dom försiktigt ner bredvid mig. ”Go and change while I call Dani.” beordrade han.

”Do I really need to come with you?” frågade jag tveksamt och kollade på kläderna som såg mycket varmare ut än mina egna just nu.

”I'm not letting you out of my sight again, so yes.” sa han hårt och började knappa på sin mobil.

”You are leaving tonight.” påminde jag honom buttert men han gav mig bara en varnande blick.

Jag drog av mig hans jacka och gick in i sovrummet som jag visste han sov i med kläderna i min famn. Jag drog av mig mina blöta skor och strumpor och lät heltäckningsmattan värma upp mina fötter medan jag drog av mig mina byxor och tog på mig Nialls pösiga jeans och det svarta linnet som han gett mig. Tveksamt vände jag mig mot helfigursspegeln, det var första gången sedan slagen som jag hade sett mig själv, ett litet förtvivlat pip kom ur min mun när jag såg blåmärket på min kind. Jag hade ringar under mina bruna ögon, mitt bruna lockiga hår var i tovor på huvudet. Linnet avslöjade alla tusen blåa märken som jag fått.

”Are you alright?” hörde jag Niall utanför och när jag inte svarade öppnade han försiktigt dörren och kikade in. Han höll i en grå hoodie och ett bälte som jag antog skulle vara till någon hjälp. ”What did they do to you? We should go to the police!”

”Please, no.” jag vände mig tvärt mot honom. ”I'll do whatever you want me to, but please, not the police.” bad jag förtvivlat.

”Well, something need to be done! They have tortured you!” jag slöt mina ögon och försökte lugna ner mig. Jag hörde hans fotsteg närma sig mig och när jag öppnade ögonen igenom och kollade upp, möttes jag utav blå glittrande ögon. De var fyllda med oro medan han höjde sin ena hand där han höll den gråa tjock tröjan. Jag tog emot den och trädde den över huvudet, den var minst lika pösig som byxorna och nådde ner till precis ovanför mina knän. Vi testade med skärpet men insåg snart att byxorna inte skulle sitta på plats även om vi hade limmade fast dem. Niall tog fram några tights som Danielle hade i sin resväska och bytte om en gång till innan jag tog emot sminket och började sminka över de värsta utav mina märken.

”What are you going to do when you have to leave?” frågade jag nyfiket innan jag gav tillbaka sminket. Niall satt på toalettstolen och kollade på medan jag sminkat mig.

”Let's not take that conversation now.” varnade han och jag vände mig ifrån spegeln och kollade på honom.

”I am confused.” började jag igen. ”Why are you helping me? Why are you having that attitude?” alla frågor snurrade i mitt huvud.

”Let's just take this conversation later.” sa han sammanbitet och kollade menande upp på mig. ”We're late.” han reste sig upp och började gå mot ytterdörren.

”Late for what?” frågade jag förvirrat och hängde efter honom.

Vi kom in i ett stort hus som jag aldrig lagt märke till innan och vi blev mottagna utav några få skrikande fans som kollade förvirrat mot mig men fortsatte skrika innan vi tog oss in i huset. En säkerhetsman ledde oss igenom korridoren, jag höll krampaktigt i Niall även fast jag visste att han skulle inte släppa för allt i världen. När vi kom in i studion stod Danielle bakom kamerorna och smsade medan resten utav killarna satt och pratade med någon äldre man längre bort. Jag blev förvånad utav att Niall släppte min hand när vi kom fram till Danielle.

”Guard her with your life.” väste han mellan tänderna innan han svängde om och tog sig fram till killarna som kollade frågande på sin kompis.

”What have you done?” viskade Danielle förbluffat bredvid mig och jag vände mig mot henne. ”I've never seen him like this.” jag skakade bara förvirrat på huvudet.

”I'm not even sure why he cares so don't ask me.” mumlade jag tillbaka medan jag såg honom sätta sig på en utav stolarna och de räknade ner till sändning.

”Come on, let's get something to eat, my treat.” viskade hon och tog mig under armen och ledde mig ut i korridoren igen. ”Niall is always the sunshine in the band.” mumlade hon mest för sig själv antar jag medan vi tog bakvägen ut och jag hängde efter henne.

”Well, I think he's angry. But I don't really understand why...” konstaterade jag medan vi tog oss mot gamla stan. Som tur var hade regnet försvunnit och ersatts med sol så vi behövde inte oroa oss för att bli helt dyblöta igen.

”Why!? Oh, lord, Mads. You've got a lot to learn.” utbrast Danielle bredvid mig och jag kollade upp på henne. Hon var ytterligare fem centimeter längre än mig idag då hon hade ett par högre skor än de Conversen jag hade lånat av henne. ”He likes you for the love of god! He went out looking for you for at least two hours after you left this morning.”

”No, he didn't.” sa jag och skrattade nervöst till. ”He was going to get something to eat before the interview.”

”He is such a liar!” flög det ur Danielle och hon började skratta. ”He went looking for you and didn't come back.” Folk kollade på oss där vi gick i armkrok, våra skor gav ifrån sig blöta ljud då det kom i kontakt med de gammaldags stenarna som låg på marken istället för asfalt. Danielle pekade snart på en söt liten italiensk restaurang som vi bestämde oss för att gå in i och vi blev snart placerade i mot en tegelvägg vid ett bord för två. Restaurangen var inte speciellt fylld men det satt ändå ett flertal folk och pratade lågt med den som satt mittemot. Min blick fastnade på den lilla flickan längre bort som satt tillsammans med sin mamma och pappa. De vuxnas uppmärksamhet var helt och hållet på den lilla flickan bredvid dem.

”Mads, are you even listening?” hörde jag plötsligt och sögs tillbaka till verkligheten igen och landade tillbaka vid bordet jag delade med Danielle. Jag kollade uppmärksamt på henne och hon suckade. ”I was asking you if you ever had a... you know, boyfriend?”

”Oh,” var allt jag fick fram och kollade ner på menyn framför mig. ”Eh... No. Why?” hon ignorerade min fråga och lutade sig fram och lutade sitt huvud på snedden.

”So you never...?” hon avslutade inte frågan men jag fattade precis vad hon frågade.

”No, Dani, I haven't.” klargjorde jag och jag tackade den stora mannen uppe i himmeln då servitrisen kom fram just då och räddade mig ifrån Danielles underliga frågor. Som tur var tappade Danielle tråden efter det och började prata om att hon var tvungen att ta flyget tillbaka ikväll till England. Hon suckade trött och gav mig en ursäktande blick.

”I shouldn't complain.” konstaterade hon och kollade tveksamt på mig. ”You could come with me.” föreslog hon och jag log lite bara mot henne och skakade på huvudet.

”I have to finish school before doing anything else.”

När vi fick in maten tystnade det runt bordet, det var ingen obehaglig och obekväm tystnad utav en mer bekväm och behövlig tystnad. Men den förblev inte så då killarna kom in och drog ihop våra bord. Niall satte sig ner bredvid oss men han undvek min blick och förblev den enda som var tyst. Louis frågade massa frågor om vilken skostorlek jag hade och vad jag oftast hade i min väskan om jag hade någon väska med mig. Frågorna blev allt konstiga allt eftersom och när det äntligen var dags att ta sig tillbaka till hotellet så hade jag nog svarat på allt som kunde bli besvarat.

Trots att jag hade roligt med resten utav killarna och Danielle kändes det ändå konstigt att Niall hade varit så tyst. Jag var inte den enda som hade märkt det då Harry, som satt på andra sidan Niall gav honom en armbåge i sidan och Niall gav honom en mörk blick innan han åter fokuserade sin blick på ett glas framför honom.

+18 Kommentarer till nästa del :)