När vi fick dig ville pappa döpa dig till Patricia eller Zendreza ( du kan tacka mig i efterhand). Du anar inte vilka diskussioner vi hade. Därför har du ditt efternamn som han fick bestämma, Zeaper. Det är även din största ledtråd i ditt letande.

Jag drog förvirrat ihop ögonbrynen och satte mig upp i sängen. Niall hade uppgraderat hotellrummet till ett penthouse våning, min irritation hade varit hög för en stund men när han viskade och påminde mig om att det var antingen detta eller polisen förblev jag tyst. Han hade varit irriterad hela eftermiddagen och de förberedde bussen för att dra sig vidare om en halvtimme. Jag lät honom vara och hade lagt mig i sängen och läst ytterligare ett stycke ur mammas dagbok för att få mina tankar på övriga saker.

Men nu kändes det helt plötsligt som att allt blev bara rörigare i mitt huvud. Jag bläddrade tillbaka några sidor och sedan fram en sida. Alla P och Z hade skrivits med en annan penna. Förvirrat kollade jag på mitt efternamn men suckade snart och stängde igen boken då dörren öppnades försiktigt.

”What are you doing?” Nialls röst var mjuk och ett bevis på att han hade lugnat ner sig. Tveksamt kom han in i rummet och jag märkte att han hade sin jacka och skor på sig.

”I'm just, reading.” jag höjde mammas dagbok och han nickade. ”Are you leaving?” frågade jag och nickade mot hans kläder. Han kollade ner på sig själv och gick över till sängen.

”Yeah, we're leaving in a couple of minutes.”

Tveksamt lade jag boken åt sidan och släppte mysteriet på de olika bokstäverna och satte mig i skräddarställning medan jag lade min fokus helt på Niall. Han såg söt ut i sin kappa och det rufsiga håret.

”So, what's going on?” sa jag tillsist då han satt på kanten av sängen och kollade ner på det vita täcket.

”I don't want to leave.” sa han lågt och bet sig lite i sin underläpp. Hans blå glittrande ögon kollade upp mot mig där jag satt, fortfarande i hans gråta tjocktröja och Danielles tights.

”I don't mean that. I mean, what's going on with you?” Jag drog mig fram över täcket och satte mig bredvid honom på sängkanten och lät mina ben dingla ner för kanten.

”The lads are having a hard time with the fact that you are from England. Which means that they think they know stuff that they don't.”

”Stuff? What stuff?” frågade jag förvirrat.

”Don't worry about it. They have no idea what they are talking about.” sa han och suckade.

”I am worried about it if you are this moody.” envisades jag och kollade irriterat på den blonda killen framför mig.

”They have noticed some resemblance between...” han pausade lite och suckade irriterat. ”You and Danielle.”

”Me, and Danielle?” sa jag förvirrat. Han skakade bara trött på huvudet.

”Don't worry about it. They are just being annoying and think they see stuff they doesn't.” tystnaden föll över oss och jag lät honom lugna ner sig en aning.

”Do I sound crazy if I tell you that I am really going to miss you? A lot.” sa Niall och generat kollade han ner, jag skrattade till lite smått.

”I'm going to miss you too. I am never going to have the chance to repay you.” konstaterade jag. Niall flinade lite och jag var inte säker på vad det var som var så speciellt roligt.

”You can always try.” sa han roat och pekade på sin kind och jag himlade med ögonen. Han var så charmig när han väl ville, det var precis som att hela dagen inte hade hänt. Alla hans humörsvängningar var som bortblåsta. Jag lutade mig fram och gav honom en liten puss på kinden, hans kind var mjuk under mina läppar och snart drog jag mig tillbaka. Genast mötte jag hans blå ögon igen och hade mörknat en aning. Nialls hand gick upp över min kind och hans fingrar gjorde mjuka mönster över min blåa kind.

”I can't believe someone did this to you.” viskade han fram och jag kunde inte slita mig ifrån de nu marinblåa ögonen som bara blev allt mörkare med tiden. Men när ett finger kom över en öm punkt grimaserade jag och slöt mina ögon. ”Sorry.” sa han lågt och drog bort sina fingrar. ”You can stay here til your graduation, then I suppose you are going to London.” han ställde sig upp och jag öppnade ögonen igen.

”I hope you'll come and visit.” sa jag förhoppningsfullt och log lite blygt.
”I promise.” han skrattade lågt till. ”I'll call or text when we've landed.”

”Bye.” sa jag och log mot honom. Jag var inte speciellt duktig på att säga hejdå, senaste gången jag gjorde det kom aldrig mina föräldrar tillbaka. Niall gav mig ett leende och ett hejdå innan han försvann genom dörren. Plötsligt kände jag mig tom, inte riktigt säker på hur jag skulle reagera. Jag var, för första gången någonsin, helt ensam, och efter att ha varit med Niall i två dagar nu så kände jag att det var inget jag ville vara. För att vara helt ärlig var jag mer ensam än någonsin nu, och jag gillade inte känslan. Det fanns bara en känsla som var värre och den kom krypande nu, paniken.

Jag hoppade snabbt ner från sängen och sprang ut i vardagsrummet och ut i hallen där Niall fortfarande stod och var på väg ut genom dörren. Förvirrat vände han sig om och jag sprang rakt in i hans varma famn. Jag kände hans värmande armar runt om mig och jag kände inte paniken längre. Det enda jag kände var Niall, hans starka muskulösa överkropp, armar och hans huvud lutade mot min hjässa. Hans doft fyllde mina sinnen och det skrämde mig hur nära vi hade kommit varandra på så kort tid, men samtidigt hade vi känt varandra i ett år.

”I have to go, Mads.” sa Niall lågt men ändå höll han kvar sina armar runt om mig. Jag drog mig bakåt och kollade upp på honom. Mina bruna ögon möttes av de blå ögonen som hade återgått till sin normala ljusa härliga, glittrande färg. Han lutade ner sitt huvud och trots att jag blev nervös över vad som skulle hända förblev jag lugn. De rosa, fylliga läpparna ströks över mina och hela min kropp vaknade till liv. Jag ställde mig på tå och mötte upp hans försiktiga läppar, mina händer gick upp runt hans nacke och fingrarna gick in i hans rufsiga hår.

Våran kyss avslutades med en liten puss och han pussade mig på näsan. Jag rynkade till den och fnittrade till. Ett lågt skratt hördes från killen som jag stod intill just nu.

”This is going to be hard.” sa han lågt. ”But I promise I'll call as fast as possible when we land.” jag nickade och han gav mig en puss på näsan igen innan vi släppte taget om varandra och jag kände att den rosa färgen jag hade i ansiktet stanna kvar långt efter dörren slog igen bakom Niall och jag stod kvar tyst i hallen lite tveksam över vad jag borde göra. Allt jag kunde tänka på var Niall och mina tankar verkade inte finnas längre utan alla dessa problem jag sett verkade inte finnas i nuläget.

Men inom kort kröp vår konversation tillbaka i mitt minne och jag satte mig ner vid min bärbara dator som jag hade lyckats någorlunda att rädda från regnet. Tveksamt tog jag mig in på google och började skriva in Danielles namn men kom genast på att jag kunde inte hennes efternamn. Jag visste att Niall skulle bli irriterad om jag fortsatte spåna på det hans kompisar sagt men jag kunde inte låta bli att undra. Jag sökte istället på Liam och där efter kom jag in på Danielle. Allt jag fick fram var hennes favorit färg och att hon var en dansare. När jag skrollat igenom hela wikipedias sammanfattning om henne lutade jag mig irriterat tillbaka och suckade trött.

Jag kollade på klockan och hoppade till utav att någon knackade på dörren.

”Roomservice!” hörde jag på andra sidan dörren.

Tveksamt tog jag mig fram till dörren och öppnade den försiktigt. På andra sidan stod det en uppklädd man med en liten guldig vagn framför sig.

”Hej.” sa jag tveksamt.

”Ni har beställt roomservice.” det var mer ett påstående än en fråga men när jag fick syn på Nialls efternamn på lappen öppnade jag upp dörren och lät honom komma in med den lilla vagnen. Han dukade upp fint på soffbordet.

”Tack så mycket.” sa jag och log mot honom. Han nickade och tog sig snabbt ut genom dörren igen. Jag lyfte nyfiket på locket och det var en köttbit med pommes frites och en sås. Något jag aldrig ätit innan men jag har fått laga just denna maten till familjen jag numera var bannlyst från. Jag tog upp en paprika och tog en tugga och spottade genast ut den igen. Det var nog det äckligaste jag testat någonsin.

”Okej, så inte paprika.” sa jag lågt för mig själv och slängde resten i papperskorgen. Jag satte mig ner vid bordet och började äta det som fanns framför mig medan jag stängde ner datorn och bestämde mig för att istället sätta igång teven. Jag höll nästan på att sätta i halsen då Entertainment News kom upp på skärmen och det första jag såg var mig och Niall. Förtvivlat försökte jag ändra kanal och glömma det jag nyss sett, jag hoppade istället över till en annan kanal där de visade något annat tråkigt program om politik.

Men under hela kvällen och till och med när jag skulle gå och lägga mig snurrade tankarna konstant om det jag fått se i en millisekund på teven. Hur de hade fått en bra bild på mig och Niall... Till och med på sättet de hade ringat in våra sammanflätade fingrar på.

+18 kommentarer till nästa del :)

Så vad tycker ni hitintills? Försöker ni också lösa det mysteriet om Madisons föräldrar? Har ni någon gissning? :)