Mitt huvud gjorde ont, smärtan strålade ut genom varenda liten nerv i hela min kropp, jag kände något blött rinna ner för mitt ansikte, någon tjockt substans som långsamt gick över min kind. När jag försökte öppna mina ögon för att se vad det var så såg jag ingenting alls, bara konstant mörker, jag blunda och sedan öppna mina ögon igen för ett nytt försök. Mörker.

En stickande känsla kröp upp genom mina näsborrar och gjorde det svårt att andas, rök. Paniken inom mig började göra sig påmind då jag kände den stickande känslan spridas i lungorna, eldrök.

”Help!” ropade jag kvävt innan jag häftigt började hosta. ”Please, help me!” hettan som min kropp utsattes för började bränna genom kläderna, paniken inom mig sade att jag skulle röra på mig, men så fort jag började höja på mina armar gick en strålande smärta genom min kropp. Jag måste brutit något.

Värmen började ta tag i kläderna och sticka min hud med sin genomträngande hetta, ett skriv föll från mina läppar av smärta. Jag hade varit här innan, detta var en dröm jag upplevt tidigare. Jag kunde inte se elden, men jag kände den, den var överallt, ärra min kropp med sin extrema hetta. Hela min kropp började ömma och alla nerver var i lågor utav en olidlig smärta. Ännu ett skrik, nästan ett vrål flög ur mig, mitt blod kokade i mina ådror. Jag ville inget annat än här ifrån.

”No! Grace! No!” hörde jag en sprucken raspig röst höras långt borta, jag kände igen den men inte tillräckligt för att sätta ett namn på den. Hettan tog över och ett sista skrik föll från mina läppar innan jag drogs upp till verkligheten.

Jag vaknade av ett genomträngande skrik, mina ögon spärrades upp och snart insåg jag att det var jag som skrek. Genast knep jag ihop mina läppar till ett tunt streck medan jag kollade mig runt i rummet, alla var där, Emma, Felicia, Dylan, Hanna, alla. Jag måste dragit till mig en hel del uppmärksamhet för att bokstavligen alla stod inne i mitt och Dylans lilla sovrum.

”I'm sorry.” sade jag med tjock röst och täckte för mitt ansikte för att de skulle slippa se hur generad jag blev. Detta hände allt oftare ju längre tiden gick efter olyckan desto allt oftare drömde jag mardrömmar, men det var inte flera olika drömmar utan en och samma varje gång. Jag kände att gravitationen var emot mig, något blött rann ner för mitt ansikte, röken och elden fanns också alltid där. Något som var nytt för denna gången var den skräckslagna rösten som jag kände var så bekant, som om jag hört den tidigare, men trots det så kunde jag inte säga vems röst det var.

”It's okay, are you alright?” frågade Felicia oroligt som kom fram i sina mjukisbyxor och t-shirt, det var tydligt att alla var på väg någonstans innan de hörde mitt skrik då alla var klädda för att ta sig utanför dörren inom några sekunder. Hur länge hade jag sovit?

”Yeah, it was just a nightmare.” Jag kollade igenom springorna mellan mina fingrar för att se alla stirra på mig. ”It was just a nightmare, alright!?”

”Alright! The show is over.” suckade Felicia och vände sig om för att fösa ut alla genom dörren, jag blängde argt efter henne. Det var det där lilla stänket av glädje som hördes i hennes röst som gjorde mig arg, irriterat rynkade jag på näsan men pressade ihop mina läppar för att inte säga något spydigt.

”How long have I been asleep?” frågade jag förvirrat då jag rörde på mina armar och min överkropp som kände sig stel och väldigt seg.

”A couple of hours, we thought you'd rather stay home and sleep while we're at the tracks.” informerade Dylan mig och ryckte på axlarna.

”You'd leave me here alone while Felicia was going to race?” jag var förolämpad, idioten till pojkvän framför mig drog i hop sina ögonbryn som om han inte riktigt förstod vad jag pratade om. Irriterat stirrade jag på Dylan medan jag väntade på ett relativt smart svar från den som uppenbarligen hade svar på exakt allt. Jag satt i en rullstol, vad förväntade han sig att jag skulle göra i detta huset?

”We thought Hanna would stay with you, so...” sade Emma snabbt då hennes bror verkat få tunghäfta.

”I want to come with.” sade jag snabbt, ett antal osäkra blickar gick runt i rummet under tystnad medan de tänkte över det jag sagt.

”Are... Are you sure, Ce?” frågade Emma skeptiskt. ”You don't seem to enjoy it anymore.” jag tvekade en stund och kollade på min pojkvän och min bästa kompis som skeptiskt kollade på mig och var smått nyfikna på hur jag skulle reagera. Irriterat drog jag mig upp i en sittande situation och drog ifrån täcket där jag fortfarande hade gårdagens kläder på mig.
”I want to come with.” upprepade jag slutligen, denna gången var det inte något de skulle kunna säga emot utan istället men order om vad jag faktiskt ville. En tung men nästan ohörbar suck kom från Dylan innan han slöt upp de sista meterna för att plocka upp mig. ”Put me down!” snäste jag irriterat.
”What did I do now!?” utbrast han en oktav högre än vanligt innan han satte ner mig igen.

”I can't go out in yesterdays clothes!” snäste jag, han höjde roat på ögonbrynen.

”Since when did you care?” skrattade han lätt fram, jag gav honom en hård blick innan jag kollade på Emma efter något sorts stöd som snart nickade.

”Get out.” snäste hon irriterat och pekade mot dörren medan hon väntade på att hennes bror skulle börja röra sig mot den.

Dylan gav mig en försiktig puss på pannan innan han sakta började ta sig mot dörren, han stannade upp och kollade över axeln med ett brett flin, jag ville bara slå till honom.

”You know that I've seen her naked before, right?” mumlade han triumferande fram.

”Out!” skrek Emma nu arg över hennes storebrors perversa tankar, instinktivt rynkade jag äcklat på näsan. Minnen från stunderna han definitivt tänkte på gjorde mig illamående, inte på det sättet som oftast alla tänker sig. Jag älskar Dylan, mer än något annat, men hur mycket det än var så kändes det aldrig som tillräckligt för att jag skulle vilja uttrycka det fysiskt. Självklart har vi haft sex, det skulle vara löjligt annars efter alla dessa åren vi varit tillsammans, men på något sätt känns det som att det betydde något annat för honom än vad det gjorde för mig. Jag har aldrig riktigt kunnat sätta mina ord på det jag kände, det var något som jag aldrig varit duktig på, att uttrycka hur jag faktiskt kände.

Under hela resan ut till banan satt jag i min egna värld och tänkte över mitt tragiska liv från den stunden jag tog ett steg utanför det där stora tegelstenshuset som kunde rymma hela det lilla huset jag bodde i nu minst fem gånger om. Tanken av hur annorlunda det skulle varit om inte jag gjort det gick inte att föreställa sig, Alice hade antagligen fortfarande levt, vi hade bott tillsammans med pappa och hans fru nummer fem, allt för självupptagna för att ens se vad vi hade att vara så tacksamma för. Ibland önskar jag att vi aldrig lämnat, men sedan tänker jag på något min moster alltid sade innan hon dog. Av ren reflex flög min hand upp till min hals för att känna silverkedjan som bar det mest värdefulla jag ägde, Eldnas hjärta.

”Hellre vara fattig och lycklig, än rik och olycklig.” hade hon sagt medan hon placerat ut den sista pepparkakan på plåten. Moster hade varit min och Alice barnpassare för dagen, vi var helt mjöliga i ansiktet och mer än mätta på all deg vi ätit då vår moster vänt ryggen till.

Jag hade aldrig förstått hennes sätt att tänka förrän på senare år, men jag höll inte riktigt med henne, för jag var både fattig och olycklig, uppenbarligen var jag ett undantag.

Bilen stannade utanför garaget och alla hoppade ur bilarna som parkerades bredvid varandra, Dylan hjälpte mig i rullstolen innan han lät mig rulla mot garaget själv. Så fort jag kom in började alla jobba och jag satt och kollade på som vanligt, ju mer tiden närmade sig racet desto mer folk fyllde det stora garaget. Jag försökte låta bli att se uttråkad ut då Felicia sneglade mot mig, hon log lite distraherat tillbaka innan hon stod lutad mot en arbetsbänk medan de andra gjorde en säkerhetskontroll på bilen, dock visste vi alla att Felicia skulle göra det en extra gång då hon blivit lämnad ensam.

”Let's take places.” föreslog Emma och började putta rullstolen ut från garaget och bort mot läktaren som nästan var fylld, Felicia skulle möta en kille som tidigare kört mot mig, jag kände igen hans föräldrar och vänner som satt och raden längst fram. De kollade förvånat upp på mig och Emma när vi närmade oss, de stirrade till slut på mig innan Emma satte sig ner några decimeter ifrån demo, gav dom en irriterad blick och log lite oskyldigt mot mig. Hon drog sin militärgröna höstjacka allt hårdare runt sig, jag gjorde likadant med min skinnjacka då jag också började känna att hösten började övergå till vinter.

Jag kände blickarna från folket runt om, det hjälpte inte att jag satt bredvid min vackra blonda kompis som oftast stal blickarna, denna gången var det tvärt om. Alla kollade på mig. Ingen riktigt verkade förstå vad jag gick igenom, förutom en person som jag tvunget bannlyste från mitt liv. Trots alla dessa människor runt om mig kände jag mig liten och osynlig, jag passade inte in här längre.

Som jag sade innan jag är inget bra på att uttrycka mina känslor, men nu var det inte svårt att beskriva hur jag kände, jag kände mig ensam.

Harry's Point of View

”A dreamcatcher?” hörde jag på andra sidan rummet, jag drog snabbt den svarta t-shirten över huvudet för att se Rebecka inspektera drömfångarens fina färger.

”Yeah.” suckade jag och kollade ner på min klädsel, det fick duga. En svart t-shirt och ett par enkla jeans prydde min kropp. ”Please, don't touch it.” mumlade jag lågt medan jag fokuserade bort mot den röd håriga tjejen som nu stod och inspekterade mig.

”Where are you going?” frågade hon nyfiket och korsade sina armar över sitt bröst medan hon granskade mig då jag tog på mig mina skor innan jag böjde mig ner för att knyta dem.

”I have to sort something out.” muttrade jag smått irriterad över att jag inte direkt ville förklara mig själv för henne. Det var tillräckligt komplicerat för att det skulle sinka mig i över två timmar om jag skulle behöva ta den korta versionen av denna soppan jag satt mig själv i.

”Alright.” svade hon segt, lite osäker på om hon borde fortsätta fråga. Snart var jag uppe på fötter igen och gav henne ett litet leende, med snabba steg tog jag mig fram till Rebecka och gav henne en snabb puss på kinden.

”I'll be right back!” ropade jag över axeln innan snodde åt min jacka som hängde över en stol och började ta mig ner för trappan. Jag var fast beslutad över att ställa Grace mot väggen, hennes humörsvängningar var något som jag normalt sätt var van vid, men nu när det var verklighet så var jag mer medveten och rädd för att hon inte ville ha med mig att göra. Mitt självförtroende har fått sig en smäll, hela jag har förändrats och jag är inte säker på om det är något bra längre. I morgon var det dags för första mötet med management sedan olyckan och jag var skräckslagen, för jag visste inte längre vad jag skulle vänta mig.

Rebecka hade inte fyllt tomrummet längre än en timme, men samtidigt hade jag varit alldeles för rädd för att släppa taget om kroppen som inte alls passade mot min. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag ville inget annat än att hon skulle åka tillbaka till Holmes Chapel, men av någon anledning så kändes det som att jag skulle såra henne om jag bad henne att åka här ifrån när det bara gått en dag.

Jag körde in på parkeringen framför garaget, jag kunde höra höga röster och jubel som kom från andra sidan byggnaden. Motorn dog ut, men istället för att hoppa ut ur bilen och gå med rask takt in i garaget så satt jag som en enda stor klump kvar i förarsätet och bara stirrade rakt framför mig. Varför hade jag kommit tillbaka hit? Det var uppenbart att Grace inte ville ha med mig att göra, men jag förstod inte riktigt varför, jag fattade hela biten med att vi kom från två helt olika världar men inte vad det hade att göra med faktumet att vi faktiskt kom överens och hade rolig tillsammans.

Nu började irritationen värma upp min kropp och jag tog äntligen initiativet att ta mig ur bilen och började gå med rask takt mot ingången på framsidan. Jag drog enkelt upp dörren och klev in i det näst intill tomma garaget, jag hörde något skramla längre in i den stora lokalen. Minnen från drömmen flög förbi i mitt huvud då jag tog in omgivningen med mina ögon då jag långsamt tog mig längre in. Verktygen låg över allt på de olika arbetsbänkarna, ett antal övergivna bildelar låg i hörnorna, gamla däck låg på hög mot väggen längst bort, ett irriterande surrande hördes från lysrören i taket.

En bil med motorhuven stod längst in, en tjej i svart och röd overall stod lutad över motorn, hon såg nästan exakt likadan ut som Grace bakifrån och om jag inte visste att Grace var rullstolsbunden så hade jag lätt kunnat satsa hela mitt hus på att det var hon. När tjejen rätade på sig så var det tydligt att hennes blonda hår var mycket rakare och hon var kortare än vad Grace varit i min dröm. Hon kollade över axeln och genast dök hennes namn upp i mitt huvud.

”Felicia.” viskade jag fram och var nästan överlycklig över faktumet att jag fick äntligen träffa en utav Grace bästa vänner.

”How do you know my name?” frågade hon och vände sig om, uppenbart irriterad över faktumet att jag stört henne i vad det nu än var hon höll på med. Hon verkade inte förvånad över att jag var här, mer frustrerad över att jag faktiskt vågade sätta min fot här oanmäld till vad eventet nu än var som var på väg att äga rum utanför lokalen.

”Lucky guess?” föreslog jag tveksamt och log ursäktande mot henne. Snyggt Harry, tänkte jag irriterat för mig själv.

”Yeah, right.” suckade Felicia innan hon vände sig om och slog igen motorhuven med en smäll innan hon vände sig mot mig igen och torkade av sina händer på en handduk som varit vit en gång i tiden medan hon sakta började gå mot mig. ”Harry Styles, why this unpleasant surprice?”

Jag visste inte riktigt om jag borde vända om och gå eller svara på hennes fråga, det var uppenbart på tonen hon använde att hon inte alls var glad över faktumet att jag dykt upp här.

”I-I wanted to talk to Grace.” fick jag kvävt fram, då jag försökte påminna mig själv om varför jag faktiskt kommit hit, jag var irriterad över att Grace inte ville förklara varför hon inte ville träffa mig.

”Okay, I'll give you some healthy advice, Harry. You are far from home and Grace doesn't belong in your world, she's an underdog just like the rest of us down here. We fight every single day to stay above the surface you don't even have to think about in your palace with servents, expensive cars and food enought to satisfy the entire Africa.” hon snäste ut orden äcklat medan hennes trotsiga blåa ögon kollade upp på mig, jag visste inte vad jag skulle säga men när jag öppnade munnen stannade hon mig med att fortsätta prata. ”I'll suggest you'll get out of here and never come back. Grace belongs with us, in this hell hole she's the only one who keeps all of us together, and we need her more than ever right now. So if you change that...” hon pressade ihop sina läppar till ett sträck och höjde sina händer och tog ett steg tillbaka. ”... I'll keep you responsible for every little bad thing that will happen you my family.” jag svalde hårt, hennes ord hade slagit mig rakt i magen och av någon anledning undrade jag över varför jag fortfarande levde. ”So I'll suggest you walk away and never come back.” Tjejen som tidigare varit mer förstående än någonsin i min dröm var nu en ren mardröm, jag hade tappat motivationen till att prata med Grace, att ens träffa henne nu kändes avlägsen.

”Now, I have business to take care of, and you need to get the hell out of here before anyone will see you.” Felicia drog upp dragkedjan enda upp innan hon tog hjälmen från en utav arbetsbänkarna och tog den under armen. ”It was nice meeting you.” ropade hon över axeln innan hon började gå mot den öppna garagedörren som vätte ut mot racebanan. Det var frestande att följa efter henne, men istället tvingade jag mina ben mot dörren jag kommit in genom. Jag kände mig tom, jag var inte önskad här och Felicia kunde inte göra det mer klart att jag var tvungen att släppa drömmen, jag skulle bli tvungen att glömma.

Det kändes som om någon kramade åt mitt hjärta med sin hand extra hårt, inte på det där kärleksfulla sättet utan på det smärtsamma. Med nerböjt huvud började jag gå mot min parkerade bil.

”Harry!” ropade någon bakom mig och jag frös fast i marken bredvid min bil som jag var på väg att öppna. Jag kollade mot garaget för att se Grace rulla över parkeringen, jag svalde hårt för att inte säga något utan jag öppnade dörren, jag måste glömma. ”Are you death?” frågade hon irriterat nu några meter ifrån mig, jag kollade ner på tjejen som ägde hela mitt hjärta, jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken då jag irriterat försökte blinka bort dem.

”What's going on, why are you here?” hon slängde fråga efter fråga på mig och jag hade ingen aning om vad jag skulle svara. Jag ville säga att jag var här för henne, att vi kunde fly här ifrån och inte komma tillbaka, men jag visste att inte det var möjligt längre.

Den blonda tjejen framför mig var som en ängel där hon satt, oförstående över vad hennes bästa vän just fått mig att inse. Hon var min ängel i alla lägen men jag kunde inte vara här längre, jag måste glömma.

Grace vackra och udda ögon kollade över mitt ansikte med oro, hon drog förvirrat ihop sina ögonbryn då hon uppenbarligen såg rakt igenom mig.

”I was just about to leave.” mumlade jag och harklade mig för att hon inte skulle höra min osäkra röst.

”Take me with you.” sade hon snabbt och kollade över sin axel, jag ryckte till utav hennes ord och om jag hade fått bestämma hade jag satt henne i bilen redan.

Istället för att göra som var enda nerv bad mig att göra, böjde jag ner huvudet skamset och skakade det med skuld över att jag lämnade henne här. Utan att ge henne en enda chans till att ge henne en biljett här ifrån, hon förtjänade så mycket mer än att vara här. Där hade Felicia fel, hon borde inte dömt sin bästa kompis till ett olyckligt liv, hon skulle istället uppmuntra Grace till att hitta det hon ville göra istället för att vara så rädd för förändring. Det är något jag har lärt mig den senaste tiden, förändringar var bra, i alla fall vissa av dem.

Jag hoppade in i det mörka fordonet utan att säga någonting, rädd för att min röst skulle spricka och avslöja mig. Min blick landade på tjejen utanför som höll sin jacka tätt runt om sig då hon satt mitt i höstvindarna som var kyligare än någonsin.

Jag startade bilen och började körde mot utfarten, i backspegeln såg jag en förvirrad och rädd tjej i rullstolen, jag måste glömma.

+22 Kommentarer till nästa del :)

Dagens kommentar: